GP 12 jun, 2019
Han har lärt upp generationer biografmaskinister
Han föddes bland Himalayas bergs och kom som tonåring till Sverige. Där blev han först ingenjör, sedan konstnär – och biografmaskinist. Davey Hammarsten är doldisen som fått Hagabion att blomstra.
I över trettio år har han ansvarat för filmvisningarna på Hagabion, designat biografens tre salonger och hållit ambitiösa maskinistutbildningar. Rummen får nytt liv och tavlorna på väggarna bakomliggande förklaringar, när jag går runt och pratar minnen med biografmaskinisten Davey Hammarsten under hans allra sista arbetspass på Hagabion.
Ville bli konstnär
Han kom till världen, växte upp och gick i svensk skola, bland Himalayas bergstoppar i Indien, där hans föräldrar var stationerade som missionärer. Som 15-åring kom han till Sverige, där han först bodde i Örebro och utbildade sig till ingenjör. Men livet som tekniker på L M Ericsson i Stockholm födde en längtan efter friare sammanhang, och han ägnade mycket tid åt att teckna.
– Jag ville utveckla mig som konstnär, så jag flyttade till Göteborg och gick åtta år på konstskola: först KV, via Folkuniversitetet, och sedan Hovedskous målarskola – som idag heter Göteborgs konstskola.
I mitten av 1980-talet uppsökte Davey Hammarsten också Hagabion på grund av sitt stora filmintresse. Då hade han just gått ut Hovedskous och upplevde lite av ett socialt vaccum. Lösningen blev Folkets bio, där han som medlem snabbt drogs in i olika filmprojekt. Parallellt arbetade han också i sin ateljé i ett konstnärskollektiv på Första Långgatan.
– Det var ett fantastiskt ställe som vi ville ta över och göra om till kollektivhus. Men i dag är det omvandlat till studentbostäder, berättar Davey Hammarsten medan vi sitter i ”ettan”, Hagabions största salong.
Egna tavlor i biosalongen
Till vänster om oss täcks väggen av Ragnar Schmids oefterhärmliga politiska tavla ”Målaren” som han skapade 1982 till Christina Olofsons och Göran du Rees film med samma namn.
– Ragnar var min lärare på Hovedskous. Här till vänster ser du arbetarklassen, medan de feta kapitalisterna festar som om det inte fanns någon morgondag längst ner till höger, berättar Davey Hammarsten och pekar.
– Tavlan är en protestmålning som huvudpersonen i filmen skapar på fabriken där han jobbat när den ska läggas ner.
Mitt emot ”Målaren” hänger numera också tavlor av Ragnar Schmids elev: Davey Hammarsten. Målningar som fångar ljuset och vardagslivet i det Indien där han växte upp, och som han så många gånger återvänt till på resande fot.
– Hela min motiv-värld har varit Indien, här ser vi gatulivet i Nepal, säger biografmaskinisten blygsamt och pekar på målningen i äggtempera. Motivet till vänster heter ”Pilgrimer” och båda kompositionerna har något märkbart meditativt över sig.
Vad är konst och vad är film?
Vi förflyttar oss till ”trean”, den salong Davey Hammarsten är allra mest nöjd med. Guldpelaren. Stolarna i oxblodsfärgat sammet. Här ser vi också fler spår av biografmaskinistens egen konst. På väggen närmast dörren har han skapat ett träfönster på vilket han målat böljande vågor i olika färger. Mönstret är inspirerat av en av hans favoritfilmare: animatören och Oscarsvinnaren Norman McLaren.
– Han experimenterade tidigt med animation genom att måla på själva filmremsan, lite i samma stil som dessa vågor.
1988 anordnade Davey Hammarsten en stor konstfilmfestival på Hagabion, med flera av den skotskfödde kanadensaren McLarens filmer. Konstnärer, film- och konstvetare diskuterade också engagerat frågan ”När blir film konst?” under ett panelsamtal.
– Det var en rolig tid, även om jag höll på att jobba ihjäl mig med den där festivalen, minns Davey Hammarsten som sedan dess noga följt konstfilmen och den experimentella filmens utveckling i takt med digitaliseringen.
– Vad för slags film hade McLaren inte kunnat göra nu, med dagens teknik? undrar han.
– Samtidigt var det något levande i själva det fysiska hanterandet som McLaren ägnade sig åt: att måla och rista fram bild efter bild på cellulouid.
Lärt upp nya maskinister
Davey Hammarsten har genom åren lärt ut sitt jobb till åtskilliga aspirerande biomaskinister. Digitaliseringen har förändrat det mesta av yrket. Den moderna tekniken ger stabilare bild, bättre ljud och förenklar markant hanteringen av film, där rullarna tidigare kunde väga 20-25 kilo styck. Dagens publik får en mycket bättre visning, menar Davey Hammarsten som ändå är nostalgisk:
– Något själfullt och taktilt har gått förlorat. Tidigare var filmvisning mer av ett hantverk.
Sedan fem-sex år tillbaka håller Davey Hammarsten digitalkurser.
– Vi träffas en dryg timme under fyra dagar. Sedan får de blivande maskinisterna gå bredvid och lära sig vilka knappar de ska trycka på. Mina första maskinistkurser var betydligt mer ambitiösa: 12 veckor långa, 3-4 timmar i veckan. Det var en riktig maskinistutbildning, som vi på Hagabion var först med i Göteborg. Många av de jag utbildat håller fortfarande på, bland dem Mattias Mattsson som nu tar över.
Bio-körkort och stenkakor
Dåtidens maskinisterna fick ”köra upp” och fick ett särskilt certifikat. Mycket kunde gå fel och sabbade du en film blev det dyrt: 30 000 kronor. För att skapa lite retro-känsla lär Davey Hammarsten idag också ut manuell hantering av digital film.
– Det ger mycket av den gamla känslan när du får justera volymen, ljuset och maska (variera storleken på bioduken) för hand.
Idag är din allra sista dag som maskinist på Hagabion – hur känns det?
– Jag har lärt mig väldigt mycket här. Fått designa och forma salongerna och skolat människor som kommit hit, kanske lite unga och vilsna. Det har varit fantastiskt att få se dem utvecklas, och bli allt mer mogna och ansvarsfulla. Det jag varit med om här kommer nog att gå igen länge… i mina drömmar…
Riktigt slut är det nog inte heller mellan Davey Hammarsten och Hagabion:
– Nu har jag en dröm om att starta en 35-millimeters-klubb, och lära ut hur du hanterar 35-millimetersprojektorer. Sådana har vi ju i salong ett. Det skulle bli lite som att lyssna på stenkakor…fast på film.
Davey Hammarsten
Född: 1952 i Himalaya, där föräldrarna arbetade som missionärer.
Bor: i Majorna i Göteborg och i stuga i Munkfors.
Familj: syskon, sambo och en bonusdotter.
Yrke: konstnär och biografmaskinist. Skriver reseskildringar som finns att läsa på hemsidan www.davey.se främst från Sydamerika och Indien
Senast sedda film: ”Leave no trace” av Debra Ganik. ”Den gjorde ett väldigt djupt intryck”
Det gör jag när jag inte visar film: reser, skriver, målar, fotograferar och tecknar. Jag har alltid gillat att jobba med trä, och i Munkfors har jag en snickarverkstad.
Egen utmyckning. Davey Hammarsten, som också är utbildad konstnär, är allra mest nöjd med Hagabions salong 3 som han utsmyckat med guldpelare och fåtöljer i oxblodsfärgad sammet. ”Vågmönstret här bakom, som jag målat, har en koppling till en av mina favoritfilmare, animatören och Oscarsvinnaren Norman McLahren.” Bild: Maria Domellöf-Wik
Teknikskifte. Här förevisar Davey Hammarsten en av Hagabions äldre projektorer. Annat är det nu, efter digitaliseringen. Visserligen har den många fördelar. ”Men någonting själfullt har gått förlorat.” anser maskinisten. Bild: Maria Domellöf-Wik
Lidelsefullt filmintresse. Att komma till Hagabion är lite som att komma hem till Davey Hammarsten – även om få vet om det. Här står biografmaskinisten i ”Trean”, salongen som han designat och också varit med och byggt. I bakgrunden hänger hans privata Chaplin-tavla, en gåva från Ljungskile folkhögskola som tack för ett arrangemang han medverkade i. Bild: Maria Domellöf-Wik
Tar farväl. Efter över 30 år som biografmaskinist på Hagabion var det i fredags dags för Davey Hammarsten att ansvara för sin allra sista professionella visning. Nu går han, som hållit ambitiösa maskinistkurser både före och efter digitaliseringen och som lärt upp generationer av biografmaskinister i Göteborg, i pension. Bild: Maria Domellöf-Wik