2004-08-31
Delhi, mitt i natten, varmt och fullmåne. Indien är magiskt. Det känns lite speciellt denna gång eftersom jag inte ska göra något speciellt, inget planerat utöver en vistelse i bergen. Inga kulturella djupdykningar. Berusar mig med minnena, språket, maten, lukterna och färgerna. Är allt annorlunda nu än tidigare. Märkte en förändring redan förra gången för fyra år sedan då jag gjorde en tur i södra Indien. Nya upptäckter utöver erfarenheterna och minnena. Så många har försökt ge sin bild av Indien. Alla och ingen är riktig. Beskriv det och det undflyr dig. En kombination av hopplöshet och oförståelse.
En hel första dag har gått. Jag sov till klockan 12. Det var faktiskt lite kyligt på morgonen i draget från luftkonditioneringen. En traditionell frukost serverades med toast, jam, kurd, freid eggs och tea. Hotellet verkar inte ha så många gäster. Lite off season just nu.
Det vanliga obegripliga livet i staden utanför hotellets väggar. Så många aktiviteter och överlevnadsslit. Man är påpassad hela tiden, men så ligger hotellet i turistcentrum med basarer och köpcentra. Först ska jag försöka ta ut pengar på en bankomat. Då kommer en gubbe och säger att det går fortare uppe på kontoret än att stå i bankomatkön och jag följer hans råd. Det tog orimligt lång tid på kontoret och det blev förstås dyrare men det var väl uträknat. Jag skulle förstås stått kvar i bankomatkön. Jag tror bankomaten förargar. Det gamla systemet innebar provisioner till delkontoret och som alla på kontoret inklusive vakter och övrig personal får del av på ett eller annat sätt. Indien är en paradox. Datorer är de bra på men datorer är det sista man egentligen behöver för att sysselsätta fler människor. Nästa misstag var att följa en kille som visste var järnvägbokningen fanns. Han ville förstås förvilla och tog en krånglig väg runt så att jag skulle tro det hela. Men så hittade jag ett turistoffice och gick in där och frågade. Jag var på väg att hamna på ett privatkontor för bokningar. Det skulle förstås funkat men blivit lite dyrare, bara lite. Dock skulle man ju inte varit helt säker om bokning varit riktig. Nu fick jag ytterligare en prick på kartan var reservationskontoret för turister fanns. Tog mig dit och stötte på ytterligare förståsigpåare som sa att det skulle ligga ett reservationskontoret på andra våningen. Hittade inte det trots att jag var nära järnvägen. Kontoret låg förstås på andra våningen på järnvägsstationen. Så fel allt blir när man förvillas av all information och ingen säger rätt. Jag fick min biljett till slut.
Orkade inte gå in i gränderna vid stationen. Tyckte allt var otroligt nedgånget, det blir mer nedgånget för varje gång man kommer tillbaka. Connought place går ner sig hela tiden, nya byggnader dyker upp runt omkring men efter några år har de förfallets patina. Connought har ett fantastisk konstant förfall, uppvägs lite av nya etableringar. Det var det som skrämde mig på natten när jag först kom. En spökligt hotfullt förfall, mystigt och kvävande. Indien känns kvävande just nu och här. Måste upp till bergen, andas lite. Myriader av människor trycker på med utsträckta händer. De tigger egentligen trots att det är frågan om försäljning. Lyckas man en gång kan det lyckas nästa gång osv. Ett envetet malande att man ska köpa trots att man inte vill ha det. En desperation utan like. Det är som om man vill gråta. Vad lever de på, vad går gränsen för utblottningen. Från nu och till döden finns bara överlevnadsprincipen. Arbetar de med händerna, dessa människor vill bara sälja. Vad trevligt det var att se hantverkare arbeta på gatan. De hade inte tid att tigga pengar. De kunde sin sak, med stor omsorg spikade och sågade de lådor för ett kontor. Ett jobb de fick pengar för, för att de var skickliga , för att de kunde sin sak.
Indiens problem är deras eget eftersom de inte har velat att det ska vara andras problem. Med stor stolthet vill de lösa sina problem, men alla lurar alla. Korruptionen är ett system med legitimitet eftersom alla också vet om det men aldrig gör något åt det.
Fint med en samosa och te. Fint med en riktig middag lite senare på dagen, men hu så starkt. Lassin mildrar, med sin speciell syrakultur.
2004-09-2
Tillbaka i Mussoorie och Landour. Tillbaka på Hotell Dev Dar Woods. Underbar känsla att befinna sig högt upp i bergen mitt i dimmorna som bryts upp ibland för lite sol. Se molnen rulla utmed bergssidorna, omsvepande barrskogen. Ett ymnigt växtliv så här efter monsunen. Lukten av skogen väcker minnen från barndomen. Cikadorna i skogen mot skymningen för en öronbedövande serenad. Skulle egentligen vilja bo här ett helt år för att se och höra alla naturväxlingar.
2004-09-03
En morgonpromenad, ljuvligt i den svala luften. Frukost med utsikt över bergen. Dimmorn lättar, bergssiluetter tonar fram. Hemliga ljud från bergen blandat med fågelsång och avlägsna skall från hundar.
Vandrade ner till Kulri bazar och passerade Mulinghar. En långsam kontemplativ vandring. Allt verkade ha stått still i 30 år sedan jag var där sist. Vägen, affärerna, husen med den patina som åren lägger till. Bristen på underhåll var påtaglig. Husen får vittra sönder tills de faller ihop och faller ihop gör de. Regntider, hetta och kyla gör att betongen eroderar och löses upp, krackelerar och ramlar isär. Fasader hade inte sett underhåll på 50 år. Patinan där skulle göra en kulissmakare inom Hollywood avundsjuk. Småbutiker på småbutiker och de flesta säljer samma saker, något slags diversehandel i mat och hushåll, några mer avancerade som en bättre närbutik. Men tänk dig 10 närbutiker efter varandra!? Grönsakshandlaren var dock mer renodlad, där får inte ens förekomma någon frukt, möjligen citroner. Frukthandlaren smög dock med lite grönsaker men de är inte etablerade som butiker utan är marknadsstånd utmed vägen eller så brer de ut sig på marken. Husgerådsaffären säljer endast husgeråd och inget annat. De har ett intressant utbud av metallkärl, bestick, knivar, slevar och gasspisar. Skulle kunna önska mig många saker hemma. Köttaffären, hönsaffären, är andra specialiteter vars hyllor gapade tomma eftersom de redan tidigt sålde slut till hem och restauranger. Min ständiga fascination är metallverkstaden strax innan hårnålskurvan på vägen nerför Mullingar basar. Verktygsuppsättningen är genuint stor och mångsidig. Flera maskiner och svetsaggregat. Det finns en slags fantastisk ordning i röran, metallbitar i högar väl sorterade, verktygen ordnade på väggen, allt vittnar om en skickliga metallhantverkare i farten ständigt upptagen med att laga och reparera. I ett Indien där en gör arbete och en annan tar in pengarna märktes här inget av. Där fanns ”fluffmakaren”, han som fluffar upp madrasserna och täckfiltarnas bomull och stoppade upp dem så att de blev som nya. Hittade honom inte butiken men minns det rytmiska strängljudet från bågen som fördes över ullen och gjorde att den vispades runt. Jag tittade in i det spöklika rummen med ett fint lager av dun över allting. Paraplymakaren var inte heller i farten, nu när monsunen var över. Deras handgjorda gedigna paraplyer fungerade också utmärkt som promenadkäppar och behövdes även en varm dag som skydd mot solen.
Antikvitetsaffärerna tillfredsställde en medveten övre medelklass med ambitioner för heminredning.
En klassiker är secondhand affären. Den fanns kvar och förde en tynande tillvaro med många kraftigt urblekta engelska boktitlar i fönstret. En gång i tiden livaktig och blomstrande affär under engelsmännen och amerikanarnas dominans i Landour.
Trång är backen från Mullinghar ner till Landour basar. Den medger ingen mark för gatuförsäljare eftersom bilar ska fortfarande ta sig upp och ner. Internetcaféer var nya inslag, Tv-butikerna kom redan på 80-talet då en TV-mast byggdes på en av topparna. I övrigt var allt sig likt. Den mossiga gamla poststationen, sötsaksaffärerna, barberarna….
2004-09-04
Ljuvlig morgon. Enda som stör är betjänternas snattrande. Ett mycket högt röstläge. Människans språk kan låta hårt och fult.
En lång vandring i dag ända bort till Happy Valley och Municipal garden. Dimmor mest hela tiden och dålig sikt. Fotograferade hus och miljöer, dessa fantastiska nedgångna hus, sorgligt men åldringen är tjusig. Library i all sin rörighet visade sitt gamla ansikte av små affärer avslutades med huvudbyggnaden där biblioteket ligger på övewrvåningen. Bottenvåningens arkad rymmer finare affärer. Den stora turistattraktionen för medelklassindiern verkar vara Kempty Falls och vägen dit har minsann breddats och gjorts fin. Det vackra gamla vattenfallet lär ha kommersialiserats och skräpats ner till oigenkännlighet. Gamla ärevördiga hotell som Carltons och Savoy försöker leva upp till koloniala traditioner nu med endast indiska kunder. Maharajans palats, ett sommarresidens som skulle kunna tävla med de rikaste i Europa liknar gamla herresäten med tinnar och torn. Municipal Garden är medelklassens favoritutflykt men gungor för barnen och utekaféer för de vuxna med tappert underhållna rabatter och gräsmattor. Som vanligt var intentionerna och ursprungliga teckningarna säkert tjusiga men som allt annat förfaller det pga. dåligt underhåll. Inte minst hotellen får ett sorgligt yttre. De välrenommerade kanske underhålls men många förfaller både utvändigt och invändigt och inget liknar deras strålande början.
En grupp röda apor, bandars, hängde och slängde i träden, nyfödda småapor klängde omkring de vuxna och övande sin klätterförmåga. Samma scen upprepades en stund senare nu med gråa langurs. De vuxna var enbart mödrar både i den första och andra gruppen. De mycket större och kraftigare hannarna mumsade på löv i ett annat träd och ville inte störas av den livliga ungdomen.
Husen är mer än sekelgamla en del. En kyrka i engelsk stil måste haft nåt slags underhåll fram till 60-talet, därefter verkar allt ha lämnats åt sitt öde. När kommer kommunen eller staten att börja renovera?. Byggnaderna från kolonialtiden är ändå ett stort kulturarv.
Hotellet invarderas av medelklassindier, familjer med barn. De är bildade och umgås i sina kretsar med dessa utflykter till bergen under weekenden. Ungarna förde ett himla väsen inne i gästrummets matsal, veranda och sittrum. Jag frågade om de inte kunde hålla ungarna tystare eftersom jag läste en bok. Lite förnärmade blev de men såg till att ungarna lekte ute och alla började bli omtänksamma. Underligt, detta var ett gästhus och hålla tyst och vara diskret borde vara självklart redan från början. Indier breder ut sig, deras röstläge är högt och de pratar konstant utan avbrott. De är säkert väldigt lika alla andra medelklassfamiljer världen över.
2004-09-05
En dag för vila, som om jag inte vilade tillräckligt. Inga långa turer dock, bara en kort. Mozart i öronen, någon av pianokonserterna.
Här med utsikten över bergen och dimmornas svepande genom dalgångarna och passen kan jag sitta i evigheter. Behaglig blandningen av barr- och lövträd.
Magen är inte fräsch längre. Konstigt att den alltid krånglar på resor. Det är väl spänningarna. Ska stanna här och skriva, teckna och läsa böcker. Det finns mycket att köpa i bokaffärerna nere i basaren. Utflykterna får bli små, utan ansträngning, fotoexpeditioner när vädret klarnar upp. Dimmor över bergen mest hela tiden. Är man på vakt kan det plötsligt uppstå moln och bergsformationer på varandra som i en kinesiska tuschmålning. Höjden och klarheten, vetskapen att det mesta ligger under ens fötter, man tittar neråt för att se landskapet, rakt fram för att se molnen. Fina utflykter till bergen runt omkring.
Efter rundan kring Lal Tibba satte jag mig ner vid Chardukan och tog en toast och te. Några amerikaner som berättade om sina erfarenheter med att springa runt rundan på en viss tid. Det var en far, en son och en till pojke som beställde mat och dryck. En massa engelsk-amerikanska kvinnor satt vid ett större bord bredvid, där de tydligen suttit under tiden som fadern och pojkarna sprungit runt chakran. Sonen var en nästan exakt kopia av fadern i ansiktet. De var som att se samma människa i två storlekar, nästan kusligt. Lyssnade i smyg på deras samtal om framtiden och studierna. En pojke ville nog bli läkare. Fadern var lärare på Woodstock som med stor pedagogisk färdighet berättade han om människans plats i det ekologiska systemet, hur exakt jorden roterade runt solen och på vilket avstånd för att vi skulle överleva, minsta exentricitet och vi skulle dö. Man kan väl säga att stabiliteten kommer först, sedan anpassningen och överlevnaden. Vi hade sett annorlunda ut om temperaturen skiftat från -80 till + 80. Pojkarna fick en liten lektion men läkaraspiranten verkade måttligt imponerad av föreläsningen.
Hur många gånger hade man inte suttit och lyssnat på amerikanarnas prat när man var liten. En viss avundsjuka fanns eftersom det verkade vara så spännande med deras utflykter, jakter och prylar de hade. De sportade, spelade basket, idrottade och gjorde annat som man bara längtade efter att göra med jämnåriga. Jag saknade jämnåriga pojkar som kompisar under hela skoltiden förutom en liten period i andra klass. För övrigt var det flickor i min egen ålder vilket ju alltid blir problem när puberteten sätter in. Hur mycket drömde jag inte om livet på den amerikanska skolan, något som inte var så glamoröst enligt senare information, det var ett hårt klimat på internatskolan. Men det var väl allt de fick göra och detta med gemenskapen. Smygtittade mycket på alla söta flickor när man besökte deras hörsal för konserter eller filmvisningar (de svenska i min ålder var ju så ”vanliga”). Någon gång i samband med deras marknader ”sales days” kom man upp till sportanläggningarna och såg hur de spelade på basketbollplanen och hängde igymnastikredskapen. Basketskor var det häftigaste just då vilket jag såg pojkarna gå omkring med på stan. Så lustigt det måste sett ut med den svenska pojkguppen från den svenska skolan. En stor (jag) och två mindre (min bror och hans klasskompis) som gick genom basaren. Kanske var det bara jag i 13-årsåldern som kastade ett extra öga på amerikanerna, speciellt när de var i min ålder.
När man står i skogsgläntan vid kanten av berget och dimmorna sveper omkring upplevs en svindlande känsla av flykt. Solnedgången över staden var hänförande. De uppstigande molnen fick guldkanter och molnen svepte förbi nebulosorna som rester av supernovor. Guldstäder i skyn. Snabbt var de förbi och stundens ögonblick registrerades på ljuscellernas matris bakom fokuserande linser. Långt bort någonstans fanns himlen och rymden.
2004-09-06
En tur in i bergen, uppför en liten kulle, sittande vid kanten av en liten platå tittande ut i intet mot molnen som for förbi ibland sprickande upp och avslöjande berg och granskog. Med molnen kom en behaglig kyla som var svalkande efter den svettiga uppstigningn. Tecknade lite, skulle göra en akvarell men hade glömt vattnet. Lyssnade ut mot intet, ljuden avslöjade trafik, pinglande ljud från koskällor. Resterna efter en lägereld vittnade om detta ställe varit ett utflyktsmål för studenter, en och annan inskription på träd och växter skvallrade om grupper av indier. De kom nog från Woodstock allihop eftersom deras kultur är just, hiker, utflykter med lägereldar. Scoutting var mera populärt där och skolan låg ju inte långt bort. Vandrade tillbaka, kände mig hungrig och törstig, nästa gång måste jag förståss ta med mig matsäck och vatten. Gick förbi den stora skolan Woodstock med gamla minnen poppande upp om alla besök till Parkers Hall där konserter, filmvisningar och skolutställningar förekom. Skolan byggdes ut och frodades tydligen. Väl underhållen.
En pakora med te vid Teri busshållplats gjorde gott innan en långsam vandring uppåt mot Dev Dar Woods.
Indien år 2034
Kan inte se hur något skulle kunnat ha förändrats i grunden. Om befolkningsökning var under kontroll skulle möjligen hela samhällets position skjutits uppåt, de fattiga inte så fattiga och möjligen läskunniga, medelkassen ännu mer differensierad i olika nivåer av välstånd och en rik överklass som troligen blivit ännu rikare. Korruptionen kompakt utan sprickor, beteltuggande statsfunktionärer, tiggande barn och sjuka, dåligt kloaksystem, dåligt underhåll av offentliga byggnader, trånga bazarer och ett hantverksutbud utan måtta. Gurus, heliga män, pujas, tempelriter, melasi, yatrasii fortfarande i strid ström och praktiserande. Tekniken strålande, många eleganta tekniska produkter på export, allt tillverkas från klockor till rymdraketer. Man har skickat upp månlandare och byggt hundratals satelliter. Miljön i farozonen, nära att kollapsa, den höga tillväxttakten har närt hårt på miljön pga ett obefintlig miljövårdsprogram eller en korrumperad tillämpning. Städernas miljö och hälsoproblem gigantiska. Sydindien är mycket mer utvecklat, Bangalore, Kerala och Madhya har nästan full läskunnighet, god infrastruktur och en blomstrande industri. Jordbruket ger hög avkastning. Det stratifierade samhället som här är hinduiskt är mindre utsträckt, skillnaden mellan fattiga och övre medelklassen är mindre. Det är också hit charterturismen har sina mål och har blommat ut mer än i något annat sydasiatiskt land efter att sandstränder och miljön förbättrats. Turistvinsterna sätter hög kontroll på utsläppen i havet. Delar av Calcutta har fortfarande exakt samma utseende som för 30 år sedan och varför skulle det se annurlunda ut om trettio år? U.P. Bihar, Bangla är ett tragiskt kapitel. Oljekrisen har också hämmat Indien kanske mer än de västerländska länderna som snabbt kommit upp med andra energikällor, solkraft, bränsleceller, vindkraft och kärnenergi. Indiens kärnkraftsutbyggnad är hårresande stor efter misslyckanden med dammbyggen. Dammarna slaggade helt enkelt igen av den kraftiga jorderrosionen. Tågen är elektrificierade, bilar och truckar går på biogas och blandning av biogas/el. Ett gigantiskt avfallsproblem med disel/bensin farkosterna som fick skrotas om de inte kunde byggas om. Cykel och cykelrikshaw har fått en renässans i oljekrisens spår. Om trettio år sitter jag utanför Dev Dar Woods och spanar ut över bergen, de är sig lika, fåglarna kvittrar, barn skrattar. bergen är fortfarande gröna och skogen har till och med ökat.
2004-09-06
Känner mig ensam som vanligt. Trots att de var stökiga så blir det ju alltid tomt efter folk. Min egen notoriska ensamhet är ju också svår att bära ibland. Eftersom jag inte upplever en varaktiv gemenskap så vet jag ibland inte vad jag missar och fortsätter i min ensamhet som om det vore det rätta tillståndet. Ensam är man ändå även om man skulle ha sällskap brukar jag trösta mig med, men rätt gemenskap är stimulerande och de konstnärliga ambitionerna har nog gått i stå och tynat pga brist på stimulans från min omgivning. När man gick i konstskolan fanns ju alltid stimulerande gemenskap. Så här i efterhand ser jag mönstret. Ingen kan skapa utan någon att skapa det för, det räcker med en individs uppskattning så är det tillfredställande. Min egen hemstad, min uppväxtplats utan de människor som jag förknippar med dem. På något sätt dyker de upp som spöken runt varje gathörn, osynliga eftersom minnet finns där av historien och i den finns människorna. Det finns så mycket i min omgivning som jag skulle vilja ha annorlunda, inte miljön men vänskaperna. Kanske försvann känslan vid flytten till Sverige, för någon vänskap har jag aldrig upplevt, kanske för att jag saknade någon i min egen ålder långa tider under min uppväxt.
Resan hit på min semester var både önskvärd och samtidigt var jag tveksam att resa ännu en gång utan sällskap. Jag skulle lika gärna kunnat suttit på en ö utanför Göteborg och skrivit mina memoarer, tecknat och målat. Miljöombytet var dock viktigt även om ankomsten till Delhi fyllde mig med ångerst. Ett kompakt stryptag om historien, den indiska status quo och den obegripliga människan. Efter några dagar känns det bättre och Indien är Indien. Efter 35 år i Sverige så är jag mer svensk, förstår svenskar och njuta av miljön men knappast av svenskheten som jag ändå bara betraktar. Det är helheten med lukter, språk, ljud och färger blandat med minnena som gör återkomsten så berusande. Så här uppe i bergen kan jag uppleva en viss glädje. Vissa glädjeämnen har gått mig förbi, har jag missat, andra finns där alltid i djupet. Som att blicka ut över bergen och följa fåglarnas flykt, lukten av deodar-skogen och solens värme i ansiktet.
Konstigt att jag inte uppskattar alla kontakter jag har. Fantastiskt bra ide att böja skriva om alla mina vänner. Upptäcker plötsligt hur rik jag är på vänner. Det finns uppsjö men minnen omkring varje person. Historia och erfarenhet. Saknar väl bara en kvinna i närheten. Någon nära vän som gör det hela levnadsbart. Detta skrivande är som en terapi. Vad jag kan skriva ner är vad jag skulle kunna kommunicera och därmed upprätthålla mina kontakter. Mina kunskaper är större än de som går att pränta ner här, men allt är inte kunskap, rationell kunskap. Konsten är ickeverbal och skapar direkt kontakt.
2004-09-08
Barr, höst
Barren faller från deodaren ner på mitt skrivbord. Molnen sveper över bergen. Börjar det bli höst? Kom ihåg ur hösten blev kallare, vissa träd fällde löv, mossorna och murgrönan vissnade liksom blommor. Valnötsträden och aprikosträden fällde sina vissnande löv, andra träd höll dem tappert gröna genom vintern. Kylan kunde bli nästan outhärdlig på kvällar och mornar, solen värmde gott på dagen. Bergens enorma klarhet och renhet sena höstar och tidiga vårar har jag i starkt minne. Redan nu kan vintergatan synas i sin helhet, ena ändan försvinnande i ljusdimman från Dehra Dun. Sjärnmönstret förvirrande, liknar inte det i Sverige, hittar inte konstellationerna.
Utveckling
Kul att kunna sända och ta emot mail på 5 min. Nu kan jag skriva mina mail här och sedan skicka dem när som helst från Prakash. Fredrik hade svarat direkt, det var ett fint mail. Pratade med Anna om ditt och datt, Indien erfarenheter och råd och dåd. Varför har man inte trådlösa länkar in i bergen för kommunikation. Länkstationerna skulle ändå behöva ström och det måste ju ändå finnas. Att dra en strömförsörjande ledning upp till en länk kanske skulle kosta mindre än att dra telefonledningar över bergsmasivet. Men det är väl med elektrificieringen som ledningar också dras för telefon. En ledning kan kanske ha fyra kanaler på sin höjd. Möjligen skulle satelitförbindelse också kunna avhjälpa kommunikationsbehoven inne i bergen. Strömförsörjning, bra läge och mobilsändare plus omvandlare till vanlig telefonledning. Fördel skulle vara många ledningar, bredband och hög tillförlitlighet vid monsuner och landraser. Möjligen skulle ett landbaserat länknät kunna strömförsörjas genom solceller och vindkraft. Energibehovet måse beräknas, solceller, batterier och vindgenerator måste underhållas. Sabotage måste kunna förhindras, måste man ha en vakt vid länkarna? Kanske skulle hermetiskt slutna containrar, övervakningskamror och larm kunna lösa vissa problem. Helikoptrar skulle kunna transportera färdiga moduler till bergtopparna, moduler som är sina egna kraftverk och trådlösa relästationer. Lämplig bergtopp, rensa bort skymmande delar, bygga ett stängsel, sätta ut larm och allt är klart!
2004-09-09
Devdar dagar
Det har snart gått en vecka här på Dev Dar. En ung svensk kvinna, Anna, har kommit för att lära sig lite hindi under några dagar. Hon arbetar med utvecklingsprojekt i en liten by uppströms vid en biflod till Ganges. Koreanerna är kvar och läser. De är rätt roliga och asiater i övrigt är väl ett gott hopp för Indien att samarbeta med. Där finns både ekonomi, kunskap och villiga människor att samarbeta med. Gräsrotsnivån måste bearbetas, utbildningen ökas bland de fattiga. Högre utbildning måste ges till de begåvade från alla samhällsnivåer. Kommunikation, kunskapsspridning, ekonomiskt mikrostöd. Penningutlånarnas stryptag måste lossas. En lagstiftning finns redan om reglering av penningutlåning Konstitutionen är fläckfri, en finare konstitution finns inte. Efterföljande av lagar är något annat….
Basartid
Dagar då det inte händer så mycket. Läste lite av Ruskin Bond, en trevlig författare med god humor. Skrev ett mail till bröderna som blev skickat på kvällen. Funderar vart åren har gått. Bröderna har inget intresse av att komma tillbaka. Kanske finns det hinder med familjen och barnen, intresset finns säkert, de är ju minst lika rotade som jag i denna mylla. Vart har mina år tagit vägen när man resonerar och pratar med en ung kvinna som inte är mer är 25 år, nyss börjat bekantskapen med Indien, varit här ett år. Plötsligt ser man den egna stora erfarenheten och alla minnena som finns och svårigheten att berätta detta. Allt behöver vävas in i historier.
Väl nere i bazaren frågade jag om spänningsstabilatorer. Nätet är så oroligt och spänningen kan sjunka långt under 200 V och då tänder inte lysrör, bandspelare går saktare, TV-apparater slocknar och kylskåp slutar fungera. De var billiga men därför också kanske inte helt pålitliga. Jag får råda Anna som ska leva ett år i denna lilla by i Himalaya att skaffa en som funkar bra.
Vandrade bort till Kulri bazar och letade efter biografen som låg där. Den hade redan lagts ner för säsongen och var nog bara skuggan av sin forna storhet. Det såg mycket primitivt och förfallet ut. Köpte några tidningar och vandrade bort till turistoffice. Där sa de att komma till Badrinath från Rishikesh tar 10-12 timmar med bussen. Jag måste alltså först till Rishikesh=dag 1, sedan till Badrinath=dag 2, vara där = dag 3, åka tillbaka =dag 4, hem igen=dag 5. Det blir 4 övernattningar i hotell och 4 långa resor. Det får jag tänka över.
2004-09-10
Dimmig morgon
Dimmigt och lite regn i luften. Kanske klarnar det fint till kvällen. Orkar egentligen inte ta mig någonstans. Möjligen en liten tur till Danolti. Diu med palmer sandstrand och bad verkar lockande men inte resan dit, om jag nu inte satsar på hög standard. Att ta sig till Badrinath innan resan till Delhi låter äventyrligt. Skulle helst åka direkt med jeep härifrån med två övernattningar. Var hittar man energin och lusten när allt är så tillkrånglat, allt tar en så evinnerlig tid och är uttröttande? Möjligen om man hade någon att dela det med, en vän som man kunde umgås med på ett spännande sätt. Som jag tänkt mig tidigare att denna resa blir vilan och drömmen, inte aktivitetens. Det räcker med promenaderna, skrivandet och ritandet.
Det blåser lite ute också. Hösten är nog på väg. Ormbunkarna på trädstammarna börjar vissna.
Dimmig eftermidag
Vandrade upp till det som kanske är Lal Tibba. Kommer ihåg alla picknickar till denna underbara upphöjda platå kringgärdad av barrskog. Där fanns den fantastiskt gamla kyrka som är helt monumental i sin förfallenhet. Dess patinerade pelare och tympanon är i en klass för sigiii.
Kom i bryderier hur man skulle ta sig ner eftersom det var restricted area och på något sätt skulle jag inte ha kunnat ta mig upp utan att ha forcera en vaktad grind vilket jag ju inte gjorde. Hittade en liten stig ner till slut.
Såg gatubelysningar som var självförsörjande på el. Överst en solpanel, under den en energisnål lysrörslampa och i lådan på stolpen förmodligen batterier och laddaggregat. Fantiserade just häromdagen om självförsörjande telefonlänkar in mot de centrala massiven i Himalaya. problemet är väl att hålla borta vandaler, djur och insekter, vattenskydda dem mot rostbildningar etc. Sattelitlänkar skulle ta de stora avstånden och dessa små stå för spridningen på plats.
Detta ställe är fullt med intressanta personer. Läkare från Delhi, teknologie studerande från Amritsar, koreanska företagsanställda, svensk biståndarbetare, diverse medelklass indier på besök. Vistelsen här kan nog bli berikande och vilsam.
2004-09-11
Fåglar
Tillbaka efter en runda runt Landour. Ett fantastiskt fågelliv i träden och buskarna. Småfåglar, så små att de var omöjliga att fotografera, vibrerade och rörde sig hela tiden, ständigt hoppande från gren till gren. Cintrongula, helröda, svartvita och gråbruna. Fick några på bild. Vädret dimmigt och lite genombrytande sol ibland. Kyligt och varmt om vartannat.
Morgonen dominerades av diskussioner om Indien och Sverige i jämförelse. Trevliga Indier från Delhi. En medicine doktor och hans trevliga fru som också jobbade, mycket behagliga att samtala med.
Kallt och regnigt
Det är på väg att kylna till i bergen. Hösten är på väg, Dimmorna förhindrar sikten. Fotograferingen får andra motiv. Försöker fånga fåglar, blommor, apor, stenar och växter. Det är oerhört fuktigt i luften, inget torkar egentligen. Molnen sveper omkring huset, allt försvinner i ett dis hundra meter bort.
2004-09-12
Osäkerhet
Det har kanske klarnat upp lite . Hade konstiga drömmar inatt. Är det fukten och kylan? En upplivande promenad runt berget innan frukost. Kände för att göra en lång vandring ner till gamla trakter och gå alla gamla stigar. Borde stanna till och hälsa på Ruskin Bond och kanske även köpa hans senaste bok. Mycket information finns i hans lilla bok om Landour. Kommer dimmorna nu igen? Är det någon idé att se gamla platser i dimmor. Just nu krånglar magen igen. Kanske får jag ta tabletter. Blir trött på allt slags överklass snack med en självklar självrättfärdighet. Men så är de ju inte vuxna än. På något sätt finns en arrogans och falsk ödmjukhet som oroar. Vad som helst kan komma ut från det. Den ene från en överklassfamilj var pratsam intill osäkerhet. Den andre killen verkar vara rätt så trevlig, lite blyg dock men ödmjukare. De flesta jag mött här har dock varit fina människor, mycket mer bildade och kultiverade än en svensk motsvarighet. Vad skulle inte svenska sällskap ställa till med för fyllekalas på sådana här ställen. Arrogansen skulle vara större, plumpheten avskyvärd. Nej, den indiska medelklassen är nog rätt så belevad, det är på gränsen till överklassen man finner dekadensen. Jag ger mig iväg. Det kanske blir det bättre dagar men vem kan vänta?
Vandring i dimman
Kom till bussstationen för Tehri och tog en samosa med te. Såg horder av välklädda bybor vandra in mot staden. Kvinnorna vackert färggrannt klädda med saris och punjabidräkter. Jeeparna var överfulla, hur många kan sitta i en indisk jeep? Frågade några vad som var på gång och fick till svar att det var en mela (religiös högtid), en helig man skulle komma till templet. Jag blev nyfiken och gick ner till templet i basaren men såg ingen helig man, han skulle komma om några timmar. Jag brydde mig inte så mycket utan fortsatte i det lätta duggregnet och dimman. Kvinnorna var så vackra där de gick fram och tillbaka i basaren. På måfå gick jag en väg upp vid clocktower för att se svenska skolan ovanifrån. Såg förstås ingenting i dimman och fortsatte till några mystiska hus på toppen av berget med förfallna grindstolpar som toppades av vaser. Förfallet var vackert i sig och jag fotograferade allt i dimman. Träden tonade bort i fjärran, mossbelupna och krokiga.
Fortsatte nedför och nedför, ännu mer mossbelupna väggar och ärrade dörrar, grindstolpar vid övervuxna trädgårdar, ludna murar, balkonger med skägg. Stötte på en apflock, honor med småungar, gamlingar och aggresiva hannar. Var lite rädd att gå förbi dem men indierna gjorde det utan fruktan. Försökte gå mitt på vägen så lungt som möjligt. Plötsigt blev det liv på några hannar som jagade varandra bakom mig. Fumlade efter fickkniven men det skulle inte hjälpt mot en arg hanne. En flock apor kan lätt döda en man om de vill, vilket har hänt. Ät aldrig frukt under träd med apor. De är fräcka nog att stjäla din frukt utan rädsla. Möjligen kan en ordentlig käpp vara bra att mota bort dem med om de blir för närgångna. Kom till Seven Oaks, ett vackert beläget resident med vyer både inåt Himalaya och ner mot slättlandet men det var stängt och ägdes numera utav Wynberg Allen School.
Gjorde sedan misstaget att gå vägen nedanför Landour basar. Den luktade avlopp, var full av avskräde, sträck och grisar. Skydade mig förbi så fort jag kunde. Ovanför mig kunde jag höra blåsorkestern spela för den heliga mannen ankomst. Ett avsnitt av bergssluttningen var helt täckt av hus ovanpå varandra, klädstreck utanför i ett koloristiskt mönster. Dimmorna gjorde ravinerna mystiska med sina resliga stenbumlingar, spökliga träd i sluttningarna. Vägen började äntligen slutta uppför och jag kom till en teshop och tog mig en kopp. Vid en speciell punkt fanns en väg till Woodstock School och den var brant , fick verkligen ligga i och blev anfådd och svettig. Här hade eleverna vandrat vareviga dag i över hundra år från och till skolan. Bara denna vandring till skolan måste ha bidragit med god motion även för den lataste elev. Fortsatte förbi skolan genom skogen ovanför. Här och var gjorde stigen en avstickare till något hus på bergskanten, bostäder för lärare. Helt genomsvett kom jag upp precis vid Sisters basar och var framme. Sista biten hade mycket av regntidens nostalgi över sig, lummiga träd, mossbelupna stammar, frodig undervegetation och ett lätt duggande.
2004-09-13
Det har gått två veckor i Indien. Har en vecka kvar här. Kommer nog att åka ner till Dehli om en vecka. Skulle då redan i övermorgon ta mitt pick och pack till Dehra Dun, beställa biljett till Delhi, låsa in min väska på stationen och ta bussen till Rishikesh och Badrinath under 5 dagar.
Under morgonens tur blev det fotografering av blommor och insekter. De får en djup färg i dimman och fukten. Så många arter! Mossor och växter frodas och artrikedomen är fantastisk.
2004-09-15
Då är man i Rishikesh. Det här stället har vuxit. Massor av hotell, massor av utlänningar. Stället sväller över sina gränser, som Ganges under monsunen.
2004-09-16
Vägen var rätt fin enda upp till Nandprayag, sedan började den bitvis vara gropig och dålig pga ras. Himalaya blev mer och mer brantare efter Chamoli, vilket gör vägen mer farlig och ständigt utsatt för rasmassor. Vägbyggena har gjort ett snitt i berget och med tiden, trafikbuller och skakningar samt lite regn gör att berget rör på sig. Sprängningar i samband med vägbyggen ger rubbningar i bergsidorna. Ibland gick vägen rakt genombrytande en lodrätt bergvägg. Tunga hotande bergsmassor hängde ovan vägen. Här och var var hela bergssidor på glid och berget stagades flera hundra meter både uppåt och nedåt. Man kunde ha gjort vägen rakare, sprängt bort mer berg och byggt mer tunnlar. Fördelen med tunnel är att den inte rasar så lätt eftersom man går in i berget, det är på ytan som alla rasen sker, jordmassorna ger vika på grund av skogsavverkning, blottar den lösa uppsprängda bergytan full av sprickor från trädrötter som letat sig ner. Uppe i Joshimath och Badrinath är urberget mer blottat, berget har med raseri skjutit iväg uppåt, bara det hårdaste kan vara kvar.
Så enormt högt, så usel väg, hårresande.
Resan upp till Badrinath tog c:a 15 timmar. Startade kl 5 och var framma 19.30. Var trött och lite irriterad vid framkomsten. Envisa hotellscouter ville ta mig till guesthouse och daramsalas. Devlok hotell var ingen hit men det kändes tryggt så här mitt i natten. Lite väl högt prissatt, inget varmvatten ingår i priset på 413 Rs (70:-). Badrinath var underbart ljuvligt en bit från stadens larm. Här är jag tillbaks i kylan och fukten. Ser det fint ut så stannar jag 2 dagar. Behöver en reservdag för att ta mig ner. Vägen raserad och usel så här efter monsunen. Åker inte lokalbussen tillbaka, de är allt för stumma i fjädringen och den gropiga vägen gjorde mig mörbultad.
2004-09-17
Fin morgon, tog många bra bilder på soluppgången bakom bergen som reflekterades via dalgången.
Vandrade upp för en dalgång på motsatta sidan av Badrinath. Långsamt i den tunna luften på 3500 m. Solen bröt igenom mellan bergsmassiven, såg glimtar av snöbergen. Forsen brusande i bakgrunden. En fin stig var anlagd för pilgrimer in mot floden Ganges många källor.
2004-09-18
Olyckan
Just denna dag var vägen blockerad av ett ras. En bil hade fastnat i raset och blivet helt demolerad. Lyckligtvis hade passagerarna tagit sig i säkerhet. Resan blev försenad 5 tim i väntan på en bulldozer som rensade vägen. Morgonen började annars bra med att jag fick tag i en jeep som tog upp folk på vägen. En ung duktig schafför som kunde köra försiktigt. Resan välsignades i början av en präst med rökelse och offer. Alla skulle ha en röd tika i pannan som tecken på gudens välsignelse. Det kändes mycket skönare med jeepen än med bussen just denna sträcka. När vi kom ner till floden återupprepades proceduren med en präst, var det möjligen tackoffer? Det var ändå rörande med hela scenen och jag fick en annan syn på indiernas förhållande till religionen. De har vad de har och alltid har trott på. Sedan fastnade vi vid raset. Kön blev lång på båda sidor av bussar, bilar, truckar, militärlastbilar etc. Landskapet var oerhört vackert mitt i tragedin. Jag fotograferade dels raset och dels landskapet. Dimmorna mellan bergen, skogsklädda sluttningar och morgonljuset gav en drömlik blandning som i en Tolkiensaga. Träffade några från Belarus, Vitryssland. De hade gjort Char dum Yatraiv och hade redan varit med om liknande stopp i färden. De verkade ta sig runt på en extremt liten budget. Deras engelska var urusel.
Jag fick byta taxi två gånger innan jag slutligen vid sjutiden på kvällen var i Srinagar och det fortfarande var 5 timmar kvar till Rishikesh, precis de timmar som vi hade fastnat i vid raset.
2004-09-20
Israeler överallt i Indien. Den dåliga situationen i hemlandet får många att åka hit på långa vistelser. Det är billigt och skönt just denna tid i Rishikesh så den Israeliska kolonin är full. De är till stor del kvinnor och flickor i tonåren oftast tillsammans med föräldrar. Männen är med största sannolikhet i armen.
Man sitter i detta Indien och framför mig sitter en ung kvinna som verkar vara engelska. Det dröjer ett tag innan vi börjar prata med varandra. Hon arbetar inom ramen för NGO och undervisat frivilligt i engelska i Ladakh för 3 månader. Situationen är kanske värre är nu än för 24 år sedan jag var där. Turismen exloderar och Leh växer. Men den tibetanska kulturen lever och lärarna är bara tibetaner eller Ladakier. Otroligt spännande. Hon levde bland nunnorna i ett kloster. Undervisade i en byskola, kunde prata lite ladaki.
På väg till Delhi och en ny fas i resandet. Det är nog alltid bra att gå ut från Delhi. Där finns möjligheterna för lite shopping, äta något annorlunda, dricka något gott. Mat inkluderat i tågresan. Snart ska middag serveras efter lunchen som bestod av juice, snacks med te och en soppa med bröd. Det blir säkert en dessert också.
2004-09-21
Sjuk idag. Sov inte mycket i natt och det är svårt att sova när det värker och huvudet känns tungt. Om jag är sådan här imorgon får jag ställa in min resa till Diu. Kanske kan personalen här hjälpa mig med återköp av biljetterna.
Brev till Anna som jag mötte i Mussoorie tidigare under resan.
Hej Anna!
Jag gjorde resan upp Badrinath. Ångrade det inte men hade jag vetat mer om vägens tillstånd så skulle jag kanske tagit mig en funderare. Kom till Rishikesh på eftermiddagen och hittade ett mycket bra område med hotell, det ligger på kullen före Laxman Jhula och domineras av Bhandari Swiss Cottage. Det är ett lummigt fridfullt område som överblickar floden. Rum från 100-300 rupee, nästan bara västerlänningar, bra restauranger och internet. Just nu var det nästan bara israeler där. Träffade på tillbakavägen en engelska som jobbat ideellt som engelsklärare i Ladakh under tre månader inom ramen för NGO. Hon var på väg hem via diverse länder i Asien. Vi hade ett intressant samtal om Ladakh och tibetaner, utbildningsnivån och utveckling i Leh med all turism. Jag var ju där en månad 1980. Området gjorde ett djupt intryck på mig när det gäller natur, kultur och människor. Det dominerade mina bilder och konst i tio år och minnena ligger kvar.
Tog lokalbussen upp till Badrinath. Vägen var bitvis väldigt dålig och farlig. Just efter Gopeshwar börjar himalaya bli mer dramatiskt och spetsigare, urberget skjuter uppåt med nästan lodräta bergsidor. Ravinerna som vägen ska ta sig igenom blir otäckt branta, man känner hur berget när som helst skulle kunna trilla ner med sina hotfulla häng över vägen. Monsunen hade skapat en mängd ras och resan tog 15 tim. Det var mörkt när jag kom fram, hittade ett hotell och somnade direkt. Badrinath ligger i en dal på 3000 m höjd. Naturen är dramatisk men staden har blivit ful genom mängder av uppskjutade betonghotell. Fick mycket fina bilder i soluppgången och på eftermiddagen tog jag min in i en av dalgångarna upp till 3500 m. Solnedgången blev en upplevelse när ljuset sköt in mellan bergstopparna och belyste dimmorna och molnen mellan dalgångarna. Jag fick till slut de bilder som jag inställd på att ta, hade trott att det skulle räckt med Mussoorie men nu fick jag en liten glimt av centrala Himalaya och kanske skulle en fotvandring vara skönare. Det regnade på kvällen och kylan var inte rolig. Stannade bara två nätter. Hittade en jeep på mogonen som tog mig ner den första biten till Joshimath som också är den farligaste sträckan. Det kändes mycket lugnare med jeepen, den tar sig fram på ett mjukare och lättare sätt och man upplever inte bråddjupen lika stora. Innan Joshimath stoppades vi av ett ras. Under natten hade en bil demolerats helt under rasmassorna, lyckligtvis hade passagerarna kommit undan innan raset. En bulldoser var redan på gång med att rengöra vägen som blockerats flera hundra meter av lösa moräner. Stoppet varade i över 5 tim och det fanns inget annat att göra än att fotografera det fantastiskt vackra landskapet, dricka te och prata med medpassagerare. Kön med bilar, bussar, truckar och militärfordon blev kilometerlång. Pilgrimerna hade övergett sina jeepar på uppvägen och gått över raset till väntande fordon på andra sidan mot Badrinath. Jeepen stannade sedan i Chamoli och jag fick en glimt av Gopeshwar där det ligger vackert uppe på kullen på motsatta sidan. Hela dalgånger ner mot Srinagar är väldigt vacker. Kom dit vid 8- tiden på kvällen efter två jeepbyten och ett byte till buss, så det var bara att övernatta där och ta sig till Rishikesh nästa dag. Jag var i Rishikesh en natt och tog det snabba tåget till Delhi från Hardwar på kvällen. Det var verkligen skönt för jag åkte på en influensa som ännu inte släppt. Bor på ett lite dyrt med underbart fint hotell i Delhi (Yatri House 1120 Rs) och försöker kurera mig. Är ännu inte frisk och i morse cancerlera jag resan ner till kusten. Du borde läsa ”Sacred Waters” A pilgrimage to the many sources of Ganga av Stephen Alter. Boken handlar mycket hela Garhwals historia och utveckling, Otroligt mycket om bergsbornas tro och åskådning och kampen för överlevnad, energiproblem, miljöproblem etc. Han kommer ju verkligen i närkontakt med bergsborna i sin vandring.
Hälsningar Davey
2004-09-26
Landour igen, ljuvliga dofter, klar och rik luft och snöbergen kunde ses, inte kristallklart och inte i sin helhet, men att med blicken nå enda bort är upplevelsen i sig. Solen har en skön värme, kylan är dock påtaglig vid dimma. Hösten är här.
Har glömt skicka e-mail till bion, kanske får jag snickra på ett sådant.
Det känns som om jag skulle kunna ge avstamp till en expedition eller forskningsresa. Man är utvilad och när det sista av febern och infektionen försvinner upplevs en lust att uppleva nya ting.
Den oändliga resan är en del av livet, kunde våra celler och materia tänka är vi tillsammans på en resa utan slut. Våra liv tickar vidare tills det inte är det tickande utan viljan att ticka som avgör.
2004-09-27
Ljuvliga morgon, himlen klar och fin, fåglarna i full fart, solen värmer och dofterna av gran och tallbarr, deodarens mossor. Apflocken på morgonpromenad utmed vägen hämtar sig i en solglänta, samlar lite värme. Livet har sina nödvändigheter, finna näring, förtära näring och kontemplera efter näringsintaget.
Pojken ska till skolan, mamman följer efter. Ett underlig förälder-barn förhållande. Överbeskyddande mamma eller en orolig mamma. Pojken verkar måttligt road. Mamman har något av satmaran över sig, prudentlig, korrekt, rak hållning, skygglappar, elegant klädd, humorfri, känslolös, lite ful därav.
Sedan kan det vara en missbedömning, men det yttre speglar det inre oftast.
Jag tar en ordentlig tur idag, man kan filosofera över människor, det blir alltid överraskningar.
2004-09-28
Fin morgonpromenad med många fåglar i träden. Deras läten överallt som om det vimlade av dom. Solen silande genom granskogen, gräset daggfuktigt. I bergen finns alltid en punkt längst bort, längst upp. Huset längst bort ligger verkligen inte högst och inte längst bort men känslan av avskildhet finns där.
Träffade en amerikan som blivit Indier. Han jobbade med OM och kände Hillevi och Chris. Välbekant med mina föräldrar, Solevi och Victor. Ska gå ner och ta en kaffe hos honom senare.
Att världen är liten känner man till, den blir förstås liten när man kommer till detta ställe där folk levat hela sitt liv i missionen.
En heldag kvar här. Ska försöka maila ett brev. Gå ner och ta en kaffe.
Förmiddagens träff med Ray Eichen var intressant. Han hade blivit indier, farföräldrarna missionärer från början av seklet, tredje generationen nu och en fjärde med barnen och femte med barnbarnen. Hustrun var dock förblivit tyska. Huset hade de köpt och byggt omv. Riktigt trevligt med ett glasad innerum mot söder som tog emot mycket solvärme på vintern. Fint kök. En komplett lägenhet som undervåning och upptill en ”bönekammare” och en utomhusaltan. Kontoret fullt av prospekt för OM och bilder på båtarna. Logos som Hillevi var på hade gått på grund i Sydamerika. En ny större båt var på gång. Han själv firade 100 år av släkten i Indien. Skulle posta något till Solevi när jag kom hem. Han bad för mig vid avfärden som en god kristen. Mindes tydligen min föräldrar och alla stunder i Gorakhpur. Trevlig och kommen till åren. Fyller nog en stor funktion som äldreman i den lilla församlingen i Landour.
Gick ner till bazaren och mailade till Times of India och MDDA om den fantastiska sophanteringen i Mussoorie. Den skrivs ut, åker i papperskorgen och sedan utför närmsta bergssluttning.
Dimmor fortfarande i Landour. Blir det aldrig klart väder här uppe? Förstår inte denna konstanta molnighet. Regntiden måste varit extra svår.
2004-09-29
De skulle sätta dit rör i stolparna utmed vägen. Rören kapades och svetsades samman genom de tidigare gjutna stolparna. För att få el till svetsaggregatet och kapmaskinen slängde de upp två krokar på trådarna mellan elstolparna. Det var ju ändå kommunen som betalade.
Elsvets börjar bli väldigt vanligt. Bilverkstaden nere i bazaren är fantastisk på att laga bilar. Jeeparna som lämnas in lagas i grunden. Chassit med motor och styrutrustning smörjes och målas upp. Karossen svetsas och lagas, målas och görs fin. Det finns ett slags hantverksstolthet och skicklighet som inger förtroende. Detta arbetets intelligens möter man även hos skomakaren mittemot, hos skräddaren lite längre ner, madrassmakaren. Elektronikreparatören visste inte förhållandet mellan effekt, spänning och ström. Deras kunskaper är lite rudimentära men laga en radio kan de. Vad de saknar i kunskap kompenserar de med erfarenhet. När blir förvärvad kunskap, praktik och kreativitet ett helt i detta land där det manuella arbetet endast är till för de illitterata och de litterata bara kan läsa och skriva på papper och vägrar göra manuellt arbete.
Skulle vilja arbeta med el och telefonnätet här. Deras installationer är fasansfulla. Istället för att sätta dit ordentliga kabelskor, kräver tid med skalning, låsning och svetsning, så lindar de samman kablar i ett förfärligt nystan. telefondragningarna är rena kråkbon uppe stolparna och telefonboxarna är rena skämtet. Aporna hänger och slänger sedan i trådarna, som säkert går av emellanåt. En och annan apa sätter livet till då telefonledningar förväxlas med elledningar. De har dock ett fantastiskt 6:e sinne för att undvika elledningarna. Jag kan dock föreställa mig då en apa samtidigt klamrar sig på två av tre ledningarna, får kramp och omedelbart hjärtstillestånd.
Det kom tom ett regn så här långt efter monsunen. Men uppe i bergen kan det regna lite då och då. Det kommer snö på vintern. Det blir blixt, dunder och regn ibland på våren och regntiden har mycket diffusa övergångar.
Det mest förtjusande med naturen här är alla fåglarna som för ett lyckligt liv i träden. Oftast ser man många av en art på ett ställe som förflyttar sig från träd till träd, ersätts av en annan art som lekfullt drar vidare. Deras läten hörs långt efter de försvunnit.
Aporna för också ett trevligt liv, mumsar mest på löv av olika slag, kommer alltid i flock.
Det är morgon den sista dagen. Enbart skön vila denna sista period, inga bilder av betydelse, inget läsande av betydelse. Möten av betydelse finns det alltid, folk med hängivenhet inför Indien och arbetet här. Jag lämnar min semester här, Bergen, dimmorna, fåglarna, aporna, växterna och bazarerna. Vandra i bergen kommer jag sakna. Det bekväma livet med färdig mat varje dag. Frukostar med både omelett, sylt och jordnötssmör. Tidiga promenader i uppgående solen, fågelkvittret och bergens ljud.
Dimmorna är lätta men skymmer ändå mycket av utsikten, fortfarande. Syrsorna spelar sitt höga vinande läte i morgontimman. Förblir jag här uppe i trakterna hela dagen, skrivande, ritande. Har inte kommit mig för med måleriet. Det var nog den första tidens dåliga väder och ogenomträngliga dimma som satte käppar i hjulet. Man behöver sol och värme, fri sikt och bra avskildhet. En plats på bergets yttersta kant och utsikt mot nästa berg.
Sista rundorna kring Landour på ett tag. Kommer alltid att längta tilbaka . Det finns inget mer avspänt och välbehagligt än att titta ut över bergen och ner på alla dalar med hus och vägar. Min artikel om skiten i Mussoorie har man säkert inte berört. Kanske har jag mail hemma sedan om det. Kom aldrig till havet och kusten. Inget badande denna gång. Hade jag varit helt frisk hade jag säkert gjort ett försök, nu blev det bara vilande. Det var ändå inte så dumt med dessa dagar Mussoorie med återseendets nöje. Tiden består av väntan och vi fyller tiden med våra tankar och drömmar. Inget fyller tiden så som arbete. Mitt arbete just nu väntar.
iReligiösa högtider
iiPilgrimsresor/vandringar
iiiVar fullständigt renoverad 2010
ivFyra pilgrimsresor till fyra heliga källor
vIndisk nationalitet en förutsättning för att köpa hus.