Vinjettbild: Munnar, Kerala
Indienresa 1 feb – 10 mars 2024
Åter till Indien. Pandemin satte stopp för en resa våren 2019. Samtidigt var det mina sista månader på jobbet, jag skulle gå i pension under maj månad. Efter pandemin dröjde det innan vi kom till skott. Det blev flytt till Munkfors, försäljning av lägenheten i Göteborg, köp av en liten lya i Stockholm och så flytten dit. Efter några månaders anpassning i Stockholm var vi redo för en Indienresa. Vi ville ner till värmen och beställde tur och retur Goa på en 5 veckor lång rundresa i södra Indien. Vi lämnade Arlanda tidigt på morgonen den 1:a februari. Några timmar hade vi lyckats sova hemma innan taxin tog oss till flygplatsen. Det var vår första längre resa på 7 år och 9 år efter senaste Indienresan. Passet hade förnyats, visum för Ann kom någon vecka innan avfärden vilket gjorde det nervöst, mitt visum hade kommit tidigare i januari. Vi hade börjat tänka på att ställa in resan. Sju dagar innan flygresan är ersättningar från försäkringsbolagen låga vid visumproblem, för att inte säga obefintliga.
Vid första mellanlandningen i Paris kändes transfertiden snålt tilltagen eftersom vi lämnade EU och var tvingade till en ny security check. Vid andra mellanlandningen i Mumbai kunde tiden räckt till men vi var tvungna att ta ut vårt bagage och checka in det igen, därtill byta till ett annat flygbolag, plus en ny security check eftersom det var inrikesflyg. På något sätt borde det underlättas vid många mellanlandningar med en transferzon mellan inrikes och utrikes flyg.
Nåväl, fram kom vi till Goa och beställde en taxi till vårt boende. Värme i luften, dofter och ljud slog emot oss på färden genom den kaotiska trafiken. Över de stora broarna skymtade de vida vikarna där lastfartygen och kasinobåtarna låg för ankar. Snart var vi inne i turistparadiset med en djungel av hus, palmer och basargatan med en kakafonisk trafik. Taxichauffören hade svårt att hitta hotellet, han fick ringa upp hotellvärden och lotsades med telefonen genom smala gränder, sista sträckan fick vi dra våra väskor genom en meterbred passage mellan husen.
Högst upp låg lägenheten med en stor bred altan, skyddad under ett tak, omringad av en balustrad med utsikt mot vajade palmer, blommande buskar och innergårdar med vardagsliv där tvätt hängde på linor och ett larmande husbygge blandades med fågelkvitter. Över husens tegeltak syntes andra takterrasser med vita balustrader där sikten korsades av långa svarta palmstammar och havet fanns där borta någonstans. Vi inväntade solnedgången och svalare bris från havet.
Vi delade altan med ett par från England som var bosatta i Turkiet. Även de ville ha lite värme och komma ifrån det vintrigt kalla Istanbul. Värmen var besvärande dagtid. Vi höll oss under fläkten på altanen som gav skugga och vinden svalkade när den for genom den täta djungeln av palmblad. Kvällstid innan skymningen begav vi oss ut till den livliga basaren där trafiken gjorde det närapå omöjligt att korsa gatan. Där köpte vi papaya, bananer, yoghurt, nötter, russin och indisk namkeen. Natten föll snabbt och vi trevade oss tillbaka genom gränderna med en liten ficklampa. Nattens alla ljud trängde på där vi satt på altanen, syrsor, fåglar, hundskall, människors tjatter och musik. Natten var varm men det blev någorlunda drägligt med fläkten ovanför sängen. Efter 12 timmars restid var vi trötta i alla leder, ljuvligt att vara framme och vi sov gott.
En natts vila, drömde surrealistiskt, som drömmar brukar vara, de följer ingen logik men är ändå logiska efter vissa orsaker. Solen strålade och fågellivet var intensivt, jag såg så många nya fågelarter. Palmer bredde ut sig som en skog. Skogar med palmer och lövträd, mango, tamarind och banyan. Uppenbarligen trivs de tillsammans och byter energier och näring med varandra.
Vad är energi och livskraft? Det kommer underifrån, från vår egen mylla av erfarenheter och aktiviteter.
Frukost på terrassen i den svala morgonbrisen. Balustraderna som omger terrasserna med utsikt ger fritt genomflöde av luft där krukor med växter kan skapa fuktig luft som i vinden kyler och sänker temperaturen. Dessa havela används över hela Indien från palats till enklare boningar (hava = luft på hindi). Rajastans byggnader avslutas oftast med en havela längst upp. Här ger palmerna och träden som växer högre än husen en svalkande skugga och kylande luft i vinden. Balustraderna här hade runda pelare, den klassiska med en svällande nederdel.
Turisterna drar mot stranden i hettan med solhattar. De ska ligga under palmerna och svalka sig i vattnet, steka sig i solen med kraftig skyddsfaktor på sina blänkande kroppar. De ska smutta på sina drinkar med en fruktsallad under shackens palmbladstak.
Vi gick ner till den oändliga stranden, full med övervägande tjocka turister som steker sitt fläsk. Kvinnor blottar sina kroppar som blir ögongodis för kringströvande indiska killgäng. Under parasoller av palmblad sitter västerlänningen med sina drinkar, whisky, vodka och öl. Spriten säljs billigt på shacken. En och annan strövarhund får lite överblivet från turisten, inte av spriten kanske men av smulorna från borden. Solstolar och parasoller utanför på sanden betjänades av restaurangen som tog upp beställningar och raggade folk på promenad utmed stranden. Havets vågor slog in, det var inte så mycket surfingklass på dem. Familjegrupper med indier roade sig med att bada i havet klädda i sina vardagskläder. Där ute till havs vimlade det av turistbåtar som erbjöd nöjet att flyga upp i luften med ett lyftande fallskärm på släp, som en vindsurfare utan surfbräda. Stranden tycktes aldrig ta slut.
Efter en kaffe och juice letade vi oss in till huvudvägen igen. Passerade de stora fikusarna, banyanträden, gigantiska med otaliga kringsnärjda rötter och stammar, heliga träd som man ogärna högg ner, de skyddas med ett staket vid mer utsatta ställen utmed vägen. Trafiken var livlig mitt på dagen, otaliga scootrar och småbilar. Scootrarna bildade långa karavaner i dubbla led, alla skulle åka om alla tycktes det. Då trafiken tätnade ytterligare vid femtiden var det stört omöjligt att korsa gatan. Enda möjligheten var vid gatukorsningen där polisen dirigerade trafiken.
Här fanns allt i turistparadiset, banker, hotell, snabbköp, boutiquer, restauranger. Plötsligt står där en fin övergiven bungalow från kolonialtiden, gården var en djungel. Möjligen skall den byggas om till lyxhotell. Det fanns många sådana utmed huvudvägen men också fula nybyggen. Även senare tids nybyggen har en patina av mossor. Någon gång i tiden var detta lugna gatan, trafikerad av hästdroskor och rickshaw mellan de koloniala bungalowerna, nu en pulsåder i turistindustrin. Affärerna sålde cashewnötter, frukt, grönsaker, russin och en underbar yoghurt. Det var också i stort sett de vi levde på första tiden. Papayan var oemotståndlig.
Hemsk var det att se sopor överallt, speciellt då vi passerade skogen och buskarna innan stranden, där låg det drivor av plast, utslängt och inblåst från havet och stranden. Sophögar fanns överallt mellan husen där en del högar hade bränts upp. Det hör liksom till vardagen, ingen bryr sig eller tar notis om nedskräpningen, utom då korna dör av plastförgiftning och avloppen korkar igen.
Ann orkar inte med smutsen, lukterna och föroreningarna. Jag är mer härdad av min uppväxt i Indien men visst är det påfrestande även för mig. Vi drar snart vidare till lugnare trakter, högre höjder och renare bygder, om de nu finns i detta överbefolkade land.
En kväll på terassen, det rinner vatten någonstans, en högtalare spelar en ballad, entonigt med dalar och toppar, röster höjs, hundar skäller avlägset och nära, gnissel från dörrar, puttrande scootrar, ett brus från pulsådern, lätt buller från fläkten i taket.
Den här dagen började med en tur till mobilshopen där jag lyckades få ett indiskt simkort. Nu går det lättare att göra hotelbokningar, att kolla på googlekartan var man är och ringa vid behov. Indien måste vara världens billigaste mobilland. Obegränsade samtal och 2 Gb surf per dag under en månad för 45 Kr. Det räckte mycket väl för att ta sig fram. Men det var mycket byråkrati innan kortet kunde aktiveras. Passet skulle fotograferas, formulär fyllas i om syftet med indienvistelsen, var man bodde och vart man skulle resa samt ett mobilnummer till en bekant bosatt i Indien! Sedan terrorattackerna i Mumbai 2008 och mängder av andra terrorhot och dåd från separatister och fundamentalister är telefon- och internettrafiken starkt övervakad.
Efter många försök fick vi slutligen bokat och köpt en plats på bussen till Mysore. Där fick vi direkt ta bussen upp till Ooty.
Vi vandrade ner till stranden för att bada i det ljumma havet. Vägen ner till stranden gick genom en portal skapad av panchachaten, den var full av souvenirbutiker och matförsäljare. Solen stekte och vid solstolarna skulle de infödda kvinnorna, som hörde till strandshacket, behagfullt sitta och glo ut oss. Vi flyttade oss ut till sanden istället och turades om att bada.
Efter doppet i havet tog vi en pakora och juice i strandshacket. Vi vandrade en lång stund söderut mot ett av de portugisiska forten på en udde ut i havet. Där låg fängelset som inhyste en del västerlänningar som åkt fast för nakotikabrott. Så långt kom vi aldrig utan vände in mot huvudgatan där vi tittade på kläder. Det mesta var av dålig kvalitet, hopplösa mönster och färger. Ann gick hem och jag irrade vidare efter en bank med uttagsautomat.
Mot kvällningen vandrade jag genom husområdet. Varje hus hade en muromgärdad gård. Mellan murarna smala gångar, ibland tillräckligt breda för en scooter. Med jämna mellanrum fanns vägar tillräckligt breda för enkelriktad biltrafik. En cyklist kom mellan husen och ropade med ett egendomligt inträngande ljud. Han samlade plastflaskor från hushållen. Jag försökte teckna en jättefikus eller indisk banyan, men ett antal olika kryp skulle bita. Fortsatte mot stranden där solnedgången lockade många att andäktigt sitta ner på sanden och se det röda klotet tona bort vid horisontens dimmor.
Ficus benghalensis eller det indiska banyanträdet finns i jätteformat här i Goa. Betraktas heligt av hinduerna, Indiens nationalträd och förekommer över hela subkontinenten. Jättefikusen behöver ett annat träd att börja slingra sig kring och tar sedan över och fullständigt kväver ursprungsträdet med sina otaliga grenar och rötter tills det bildat en egen stam som egentligen är ett knippe av rötter intrikat sammanslingrade med en inre hålighet där värdträdet helt ruttnat. Från grenarna sätter den rötter och brer sig på så sätt ut till en hel dunge som kan bli flera tusen år gammal. I byar och vid tempel ger de behaglig skugga för all slags aktivitet.
Jag tror mig spåra dess inflytande i den indiska konsten, deras slingrande skulpturer i gamla tempel där armar och ben böjer sig och slingrar som banyanträd. Att stå och stirra upp i detta ofattbara rotsystem ger rysningar. Påminner om hur utomjordiska varelser tecknats i skräckfilmer. Står man för länge slingrar sig kanske en liten rotända runt kroppen…
2024-02-07
Färden till Ooty
Husvärden bokade en taxi åt oss till Panjim där vår buss skulle ta oss till Mysore som en första etapp innan Ooty. I detta land kan det vara svårt att boka påföljande resa. När skulle vi nå Mysore, hur mycket marginal behövdes det innan bussen till Ooty? Man får ta det allt eftersom. Det var 35 grader i luften, en lätt svalkande vind men svetten lackade i väntan på bussen i Panjim. Staden växer så det knakar, det försiggick ett öronbedövande pålande i bakgrunden vid det stora höghusbygget.
Bussen var enbart inredd med bäddslafar i två våningar, en gardin kunde dras för sovkorgen. Det fanns ingen AC men med fönstret öppet blev det drägligt i fartvinden. Framåt natten var det skönt att dra över sig den filt som ingick. Någon WC fanns ej på bussen men den stannade framåt midnatt för mat och toalettbesök. Hela idén med sovbussar kanske är bra men den krängande bussen med sina hårda fjädrar gjorde att varje gupp kändes och man rullade runt i bädden. Det blev lite sömn. Utanför fönstret tutade och vrålade bussar, lastbilar och motorcyklar ständigt på den nationella motorvägen som hade vägtullar med jämna mellanrum. Först framåt midnatt mattades trafiken av och endast bussens ständiga motordån och rullningar återstod under nattens timmar med stjärnorna tindrade genom fönstret.
2024-02-08
Bussen blev två timmar försenad till Mysore. Trötta steg vi ut för att leta reda på nästa buss till Ooty. Med vårt bagage i händerna blev vi konfronterade av en man som hade koll på en buss till Ooty som skulle avgå om en halvtimme men det visade sig vara helt felaktigt. Vi tog frukost på en restaurang där vi kunde utnyttja toaletten. Jag började leta efter min plånbok och konstaterade att den måste blivit stulen ur min ficka när vi steg av bussen. Skyndsamt spärrade jag mitt bankkort vilket var lite förhastat men i den stunden fanns inget annat att göra (Jag hittade flera dagar senare plånboken i min väska, väl gömd i en ficka)
Vi fick gå in på busstationen för att hitta första bästa buss till Ooty. Vi satte oss längst bak i bussen vilket vi senare ångrade eftersom alla gupp i vägen kändes som häftigast där ovanför axlarna med dess hårda fjädrar. En man som jag uppfattade som konduktör skrev ut en biljett och jag gav honom en för stor sedel. Han skulle hämta växel till den men kom aldrig tillbaka och syntes sedan inte till. Förargad gick jag till chauffören och klagade men han skakade bara på huvudet. Ingen större förlust för oss, biljetten blev lite dyrare men det var surt att de lurades, något man inte förväntade sig av tjänstemän på det statliga bussbolaget.
Vi närmade oss Nilgiri Hills. Vägen var obeskrivligt smutsig med avfallshögar utmed kanterna. Vi närmade oss ett tigerreservat. Som på ett trollslag försvann allt skräp utmed vägen, ingen vågade slänga ut något genom fönstret med risk för dryga böter. Det rådde också strikt hastighetsbegränsning och för att ytterligare förhindra fartdårar fanns upphöjda gupp i vägen som höll på att knäcka oss längst bak i bussen. Några tigrar såg vi inte till, men väl ett av deras bytesdjur, små söta rådjur med vita fläckar på sidorna.
Ooty på över 2000 m höjd är känt för eucalyptusplantager och teodlingar samt den smalspåriga järnvägen. Temperaturen var behaglig som en fin sommardag i Sverige. Här byggde engelsmännen sitt semesterparadis för att undkomma hettan. Flera internatskolor anlades och är i bruk fortfarande. Udhagamandalam heter staden på Tamil men i folkmun och för engelsmännen blev det kort och gott Ooty.
Botaniska trädgården i Ooty
Tyvärr fick vi inga biljetter på järnvägen som från slättlandet slingrar sig uppför berget och etappvis behöver ta hjälp av kugghjulsdrift i den branta terrängen. Man måste vara ute månader innan och boka denna vackra resa.
Eukalyptusen i Ooty och Nilgiri Hills inplanterades av engelsmännen på 1850-talet för sitt goda timmer som kunde förse det starkt expanderande järnvägsnätet med sleepers. Den är invasiv och har trängt undan andra arter. Den kräver mycket vatten vilket gör att den under torrtiden tappar alla sina blad. Utöver det framställs den fint doftande eucalyptusoljan som säljs överallt i butikerna.
Ooty har som de flesta indiska städer ett gigantiskt problem med avskräde, sopor och avlopp. Kommunerna i Nilgiri Hills har dragit igång en kampanj för att bekämpa plastskräpet. Man har förbjudit alla slags engångsplaster och småflaskor för vatten. Det senare kompenseras med att man infört dricksvattenautomater här och där i samhället där befolkningen kan hämta rent vatten. Nu avhjälper allt detta inte nedskräpningen eftersom otaliga varor i matbutikerna är plastförpackade och förpackningarna slängs utmed vägarna. Soporna bildar stora drivor i dikena. Det finns böter för nedskräpning men vem kollar det? Varför sätter man inte ut kommunala soptunnor, kanske olikfärgade för källsortering och upplyser folket?
Diverse bilder från Ooty, kyrkor, bostäder
Befolkningsökningen har man inte kunnat förhindra. Ooty breder ut sig och de fattiga får sina bostäder i dalgångarna och de förmögna högst uppe på topparna. Däremellan kan en medelklass bygga sina färggranna bostäder med takterrasser. Trafiken är kaotisk och mördande. En nationell huvudled går rätt igenom staden med trafikstockningar som följd.
2024-02-12
Färden till Cochin i Kerala.
Våran buss dök aldrig upp kl 11:45. Efter 20 minuter fick vi reda på att den var inställd och att vi skulle få pengarna tillbaka. Tillsammans med en engelsman var vi de enda som bokat platser vilket utgjorde skälet till att de ställde in resan. Efter mycket bråk mellan olika representanter för bolaget tog vi saken i egna händer och hoppade in i en taxi tillsammans med engelsmannen. Kostnaderna skulle bara bli något högre än bussbiljetten.
Färden nerför sluttningarna till slättlandet var underbart vacker. En frodig växtlighet med vyer över bergen där teodlingar växte böljande vackert gröna. Hårnålskurvor var många där bilar, bussar och lastbilar försökte mötas. Apor hoppade överallt och skyltar varnade för övergångställen för elefanter.
I Coimbatore skulle vi byta buss till Cochin i den intensiva trafiken. Vi sökte först skydd på ett café för en fika och sondera terrängen. Bussbolagets kontor låg några hundra meter bort. Vi staplade oss dit, lyckades helskinnade komma över gatan och drog våra väskor på de knaggliga, knappt synliga trottoarerna. Efter att ha identifierat platsen där bussen skulle plocka upp oss hade vi en och en halv timme kvar att vänta. Tillsammans med engelsmannen hittade vi en restaurang för en matbit. Coimbatore gav inget gott intryck, vildvuxen miljonstad med textilindustrier och som Lonely Planet utrycker det ”…friendly enough, but the dearth of intresting sights means that for most travellers it´s just a stepping stone toward Ooty or Kerela”.
Bussen till Cochin gick med sköna säten och AC. Sent på kvällen kom vi fram. Våran engelsman var flink med att beställa en motorriksha online som vi hängde på till hans hostel. Därefter fortsatte vi till vårt hotell.
2024-02-13
Cochin Kerala
Från innergården hörs ett intensivt fågelliv, kattorna leker i gruset, överallt träd och blomkrukor. Gatans biltrafik för ett lågt buller.
Vi fick en frukost med dosa (tunt krispigt bröd) och någon slags sås, kaffe och ett glas juice.
Varmt var det när vi begav oss ut på en tur till stranden. Andelen turister ökade markant när vi närmade oss Fort Cochin. Vid stranden svalkade vinden underbart skönt. Flera gatukök serverade mat, olika drycker och glass till turisterna och stadsborna. Vi sökte oss till ett galleri med ett modernt café men stället var en turistmagnet med priser därefter. Tavlorna var mediokra så vi uppehöll oss inte länge där utan lämnade det och tog kaffe och en juice på närmaste indiska shack.
På jakt efter en livsmedelsbutik passerade vi San Fransisco kyrkan, en stor fin portugisisk kyrka, den allra första europeiska kyrkan i Indien Vi tittade in i salen där det pågick en gudstjänst. Det var tisdag och fastlagsdagen.
2024-02-14
Jag gick ner till stranden och svalkade mig i brisen. Tecknade lite här och där folk, hus och träd. Fortsatte ner till kinesiska fiskenäten som var en stor sevärdhet med mycket folk. Mycket rustikt men snillrikt var allt byggt i trästockar som spände ut stora nät. Kinesiska fiskenäten eller “Cheena vala” som de heter i Indien vilket ordagrant är svåröversatt men “som kineser gör” ligger nära. Sättet att fiska introducerades på 1500-talet av kinesiska resenärer. Det är unikt i Indien och fiskesättet finns bara i dessa trakter. Konstruktionen är fortfarande uråldrig och fisket bedrivs på samma sätt. Ett stort hängande utspänt fisknät doppas en tid ner i vattnet och lyfts sedan upp. Fisken kan lockas med föda eller en ljuskälla. Det 25 m breda nätet hänger på långa bommar som hålls uppe med ett stag. Det är lättmanövrerat genom sinnrika motvikter av tunga stenar. Dessa är knutna på snören på olika höjder så att de perfekt balanserar konstruktionen när den fälls ner och reses upp. Ett stort antal svarta träbåtar som närmast liknar små gondoler används också till fiske. Jag filmade ett antal fiskare som sökte lyckan med att kasta ut sina nät i en vid cirkel ute på det grunda vattnet. Utmed kajen fanns rader med fiskstånd. Om all denna fisk fångats av kinesiska fiskenäten är osäkert. Jag såg stora motoriserade fiskebåter både åka ut och komma in. Mängder av vackra vita hägrar väntade sig en godbit från fångsterna.
Träd av gigantiska format kantade strandpromenaden och gav en behaglig skugga. Här byggdes en station för det nya Water metro som ska förbinda alla öar och vattendrag omkring Enakulam och Cochin med snabbgående elektriska motorbåtar.
Vid skymningen gick vi ut samma promenad och vandrade bort till en fiskrestaurang. Fiskcurryn var god men inte filéad, man fick se upp för alla ben. Ann beställde en paneercurry. Lassi på mango och ananas var gudomligt gott. Katten som strök omkring borden tiggde om en godbit.
2024-02-15
Uppe tidigt för att besöka den judiska synagogan. Vi vandrade utmed stranden i Fort Cochin till ett färjestället men hittade det inte. Det gick inga färjor till Mettancherry där synagogan låg. Vi fick ta en motorrickshaw och blev avlämnade vid synagogsgatan.
Den var bilfri och kanske den renaste i Indien, kantad av antik- och souvenirbutiker. Först en välbehövlig kaffe med fruktlassi inne i en butik med antikviteter, hantverk och böcker. Priserna på gamla antikviteter var astronomiska, de kände dess värde och kunderna var rika turister. Vi besökte den gamla synagogan från 1568 då portugiserna hade börjat kolonisera. Judarnas historia i Kerala började redan efter Jesus tid då aposteln Tomas missionerade där och grundade kristna församlingar. Malabarkusten hade långt tidigare handel med Babylon där kryddor då som nu var den dominerande varan.
2024-02-18
Backwater trip. En tur med traditionella båtar i de grunda vattnen inom kusten med frodig växtlighet och bräckt vatten. Här odlas mycket cashewnötter, kokosnötter, banan och papaya. Många lantställen och byar nås endast med båt. De traditionella träbåtarna med platt botten stakas fram med långa bambukäppar på 10-15 meter.
Backwater trip
Det tog oss långt över en timme med bussen att komma till landsbygden där vi skulle hoppa på en större träbåt. Det blev en sightseeing genom Cochin och Ernakulams förorter. Ett gäng med kvinnor från Estland var med och tjattrade under färden. Vi blev 15 personer som sakta stakades fram i de lugna vattnen kantade av en frodig vegetation med mycket cocospalmer. Lantställena utmed vattnet levde också på fiske av små musslor som de kokade i stora kärl så att innandömet lossnade. Det ansågs vara en delikatess och såldes i staden med god förtjänst. Vita hägrar med lång hals och näbb spatserade i lagunerna på mattan av vattenväxter som bredde ut sig, ibland fritt flytande omkring som öar.
Under den lugna kontemplativa färden över vattnet kom reseledaren för den estniska gruppen av kvinnor igång med att berätta. Någon estniska kan jag inte men namn som Brahma, Vishnu, Shiva, Devi, Kali, Durga, Ganesha, Sita, Krishna återkom i vad tycktes vara en beskrivning av den hinduiska kosmologin och gudavärlden.
Varmt var det och brisen var dålig, svetten lackade, tur att vi hade taket på båten som solskydd. Till slut var den långsamma färden på vattnet över och vi bjöds på en indisk måltid bestående av en thali med många små rätter serverade på bananblad, mycket gott. Därefter skulle vi färdas i en öppen båt på de smala kanalerna rätt genom en tropisk djungel. Det blev varmt, olidligt varmt för vissa, även om träden gav lite skugga. Innan hemfärden bjöds vi på en kopp te eller kaffe. Alla var utmattade av värmen och tyckte det var skönt med luftkonditioneringen i bussen.
2024-02-19
Taxi till Munnar kl 9 på morgonen. Efter en timme inne i Cochin och Ernakulam var vi slutligen utanför på lantbygdsvägen. Vår förbeställda taxi ville stanna för mat och vi beställde bara kaffe och en juice medan chauffören åt mat som vi underförstått skulle betala för. Det var så lite så, det fick gå. Vi närmade oss allt högre terräng och svalare luft. Kyrkor, hindutempel plus en och annan moské utmed vägen vittnade om folks religiösa tillhörighet. Köpcenter, hotell och flotta villor var desto fler.
Snart kom mängder av kryddträdgårdar med köpcenter som också sålde te, parfymer, oljor och tvålar. Naturligtvis stannade taxin vid en sådan plats i hopp om att kunna leverera en kund och få en provision. Vägen blev allt kurvigare och brantare ju mer vi närmade oss Munnar. Framme vid hotellet skulle taxin betalas, det fanns dolda skatter och extra km som skulle betalas, omöjligt att kontrollera.
Efter incheckningen åt vi en underbar thali på närmaste restaurang.
Temperaturen var ljuvlig, vi gick en promenad i berget och kom fram till turistcentret där vi satte oss ner och beställde en utflykt för dagen därpå.
2024-02-20
Munnar. Vi beställde en utflykt med attraktionerna: vandring i naturpark, besök på kaffeplantage, utsiktstorn, vattenfall och sandelträskogen. Det lät bra men ack så torftigt. Naturparken eller naturreservatet visade sig ligga otroligt långt bort och det tog över två timmar att komma fram. Vi hade hamnat nästan nere på slättlandet och temperaturen var extremt hög. Inget som vi önskade oss under de två timmar som vandringen med en guide skulle ta. Därtill kostade det extra, mer än avgiften för utflykten, något som turistbyrån inte informerade oss om. Vi följde inte med på den stekheta vandringen utan satte oss i skuggan med våra teckningsblock.
På tillbakavägen klarade vi av detta med sandalträskogen, chauffören som också var guide pekade ut den i farten. Långt bort i fjärran pekade han ut ett vattenfall. Vid kaffeplantagen gjorde vi ett stopp och tittade på kaffebuskar genom ett stängsel, mycket komiskt. Chauffören kunde dock berätta om när de var färdiga att skördas. Han pekade ut några rådjur, stannade vid ett vattenfall som vi fick betala inträde för att se. Utsiktstornet med den larmande trafiken runt omkring var ingen intresserad av. Ett stopp vid vägen för att fotografera det vackra landskapet var uppskattat. Den enda behållningen av utflykten var det vackra landskapet, bergen, teodlingarna, blommorna och träden som vi såg från bussen. Ingen omfattande guidning eller djupare information fick vi. Från vägen kunde vi se grupper av kvinnor skörda tebuskarna. Här och var skymtade nyplanteringar av buskar. De tuktades under växten till plockhöjd och så att gångar bildades mellan buskarna. Bergskullarna ser därför ut som ulliga lapptäcken skiftande i olika gröna toner.
Utmed vägen fanns otaliga enkla stånd för te, dricka och snacks till turisterna. Plastflaskor och chipspåsar slängdes ansvarslöst ut i naturen trots anslag om straff. Soptunnor lyste med sin frånvaro. Där de fanns låg det mer skräp utanför än i tunnorna.
2024-02-21
Vi satsade på att kunna hitta en travel agent för vår sista resa, en biljett från Ernakulam till Goa. Turistbyrån upplyste om någon Munnar Holidays mittemot poststationen. Vi vandrade vägen bort mot centrum och korsade en bro, hittade postkontoret och mittemot det en bleknande skylt med Munnar Holidays men ingen agent. Vid gathörnet frågade vi efter stället och de pekade mot nästa affär och där som ett hål i väggen, knappt en meter brett satt en man och en kvinna vid sina datorer. En skylt upplyser om att här kunde man boka det mesta. Vi beställde biljetten, visade våra pass och efter en stunds letande på skärmen hittade de ett lämpligt tåg och sovplats. Det gick faktiskt att 10 dagar i förväg fixa en tågbiljett vilket vi tidigare upplystes om att det var omöjligt. Vi firade med en juice nere i basaren.
En något svettig vandring hem i dammet. Trots höjden och kylan på nätterna är dagarna i solen inget att längta efter.
Här hörs den ständiga trafiken, tutandet och morrandet från maskiner, hindutemplets recitationer och sånger, ett muller av röster i olika nivåer. Snart flyttar vi till ett lugnare ställe.
2024-02-22
Camelia sinensis, eller det som används till vårat dagliga te växer bra på kullarna här i Munnar på 1600 m höjd i Kerala där temperatur och fuktighet är ideala. Den planterades av engelsmännen i slutet av 1800-talet från gränsområdena i Sydkina, Burma och Assam där te har sitt ursprung. Vi säger tebuske men om det inte tuktas till plockhöjd kan det bli ett 16 m högt träd. Vi besökte Tea Museum som ligger 2 km utanför Munnar bland böljande teplantager. De hade en demoanläggning som visade processen vid tetillverkning med gamla maskiner vilket var intressant. Museet handlade mycket om Munnars hela historia. Engelsmännens prospektering, införandet av teodling, byggande av vägar, järnväg och linbana. Det var som ett stort hembygdsmuseum med artefakter från förr, stora keramikvaser från Kina, telefoner, skrivmaskiner och räkneapparater. Historien om teet presenterades på en stor skärm. En dokumentär återgav hela historien med utvecklingen av teindustrin i Munnar och egentligen för hela bergsområdet i södra Malabarkusten. Man poängterade utvecklingen för lokalbefolkningen med skolor, sjukvård och kommunikationer. Vissa industrier och plantager har blivit kooperativa. Högteknologiska industrier för teframställning har byggts. Turismen blomstrar. För att inte all mark ska bli teodlingar har man infört naturreservat vilket skedde relativt tidigt. Tebusken är inte invasiv men odlingarna som täcker kullar och berg tränger undan annan växtlighet och skadar biodiversiteten. Plantagen ligger som ett ulligt lapptäcke över kullarna. En monokultur som har sina risker, det behöver besprutas med pesticider för olika slags skadedjur.
Det traditionella sättet att tillverka te är att rulla tebladen så att safterna frigörs. Bladen får sedan ligga på en bädd och oxidera eller fermentera. När aromen har uppnått givna kriterier avbryts fermenteringen och bladen torkas. Därefter siktas bladen efter olika storlekar där de stora obrutna bladen blir det dyraste teet och det minsta tedammet det billigaste.
Fabriken visade också gammal utrustning som rationaliserade tetillverkningen så att den skedde på ett löpande band. Teet krossas och mals i en speciell maskin och forslas på band genom en cylinder för snabb fermentering med värme. Därefter på ett band till torkmaskinen som stoppar oxideringen och stjälper över teet till en siktningsmaskin som delar upp det i olika storlekar. Vitt te som är dyrast består av det första skotten som handplockas, det torkas bara. Grönt te görs av de tidig bladen som bara torkas. Svart te är de fermenterade tebladen som utgör merparten av tetillverkningen. Vitt te och grönt te är nyttigare än svart te.
Det är kvinnor som plockar och skördar teet, mestadels i en ganska brant terräng. När överdelen av busken visar en matta av nya ljusgröna blad klipper de med en trädgårdssax bladen som hamnar i en korg fäst vid saxen, samtidigt tuktas busken så att den inte blir för hög. Männen hjälper till med besprutning, planteringar och röjning. De bor i blåmålade stugor med ett tak av tegel eller korrugerad plåt. Byn har skolor, sjukvård och sociala inrättningar. Levnadsstandarden efter indiska mått mätt är god men når inte upp till medelklassens.
Vi vandrade tillbaka från temuseet eftersom det var omöjligt att hitta en motorrickshaw, de flesta kom med taxi och egna bilar (museet är ett medel- och överklassnöje). Landskapet var vackert och vi fick fina bilder under vandringen. Vi hittade en restaurang i ett hotell med stora glasade partier mot de gröna kullarna med teplantager. Vi var tidiga och den fina restaurangen hade inte lunchbuffén klar. Lammet i curryn var segt men såsen god liksom grönsakscurryn.
Efter en stund vandring, när den kaotiska basaren närmade sig, hittade vi en motor rickshaw till hotellet.
Hur hade hela området utvecklats om engelsmännen inte varit där och härjat? Dokumentären på museet visade hur viss hänsyn hade tagits till ursprungsbefolkningen men som överallt i världen är de hotade till utrotning och många stamfolk och deras kultur är borta för alltid. Ett Indien utan kolonialismen, hur hade det utvecklats? Idéer sprids över världen, nya sätt att bruka jorden, nya produktionssätt, handeln sprider varor, ekonomier uppstår, samhällen organiseras på olika sätt. Om erövringar och kolonialism inte funnits hade en fantastisk kulturell variation funnits. Liknelse kan finnas med bevarande av stor biodiversitet om monokulturer inte införts. Gamla hantverk, seder och bruk skulle finnas parallellt med att nymodigheter fått inflytande. Människans historia är en historia om förtryck och utsugning inte minst här i Indien där härskardömen avlöst varandra och krig utkämpats långt innan engelsmännen tog över. En dåraktig nationalism som försatt folken i ett förtryck av uppifrån kommande förordningar, lagar och konstitutioner som inte efterlevs och inte fått förankring i utbildning och upplysningen. Indien blev ett kaos efter befrielsen men har sakteligen fått ordning på ekonomi, utbildning och försörjning men fattigdomen finns kvar, miljöproblemen gigantiska liksom hälsoproblemen. Numera rullar de flesta omkring med motorcyklar, bilar, bussar, tåg eller flyger mellan städerna. Trottoarer är nästan obefintliga i städerna, alla rullar, ingen tar sig fram till fots eller cyklar och gör man det sker det på egen risk, det finns ingen plikt att stanna vid övergångsställen som är lätt räknade. Den moderna monokultur breder ut sig i alla länder världen över. Folkens olika seder och bruk hotas, språken hotas, kulturer hotas. Därmed hotas också människans och naturens förmåga till resiliens. Hur funderade medel- och överklassindierna när de tittade på filmerna från den koloniala tiden om Munnars framväxt?
2024-02-26
Stilla dagar i “Winter Home”, söder om Munnar. Balkong med utsikt mot djungeln, syrsorna filar i natten, en och annan nattfågel, vinden susar i lövkronor, tyst i övrigt, svagt kan ett och annat motorfordon höras. Här kan vi försjunka i läsande, tecknande, akvarellmåleri och små promenader. Inte så mycket mer att se än växtligheten, bergen och forsarna, det är gott nog, kontemplativt, meditativt.
Vacker vandring uppåt berget mot toppen där vägen möter krönet och börjar ringla neråt igen. Utsikt mot bergskedjan i norr där topparna upplystes av morgonsolen, kanske fanns där Anamudi på 2695 m höjd. Vi befann oss i ”Kardemummabergen. Vägen kantas av jackfuit träd, dadelpalmer, kardemummaodlingar, kakaoträd och gummiträd som tappas på sin sav och däremellan otaliga plantor och träd som är obekanta. Villorna och husen är dekorerade med blommor, kroton och palettblad i de mest skiftande varianter. I trädgårdarna finns grönsaksodlingar, guavaträd, papaya och jackfruit.
Nattens ljud från djungeln är en kör av syrsor, nattfåglar och hundskall, morgonen en symfoni av fågelläten från pipiga småfåglar till hoande skogsduvor och kraxande kråkor. En paradisfågel, svart med långa smala stjärtfjädrar som avslutas med en plym. Middagens hetta lamslår oss från 11-tiden fram till sen eftermiddag. Morgonens kyliga vandring är det enda vi orkar med. Däremellan ligger vi under takfläkten eller sitter på bakre verandan och hoppas på en och annan vindfläkt.
Morgonpromenad utmed den större vägen som följer flodfåran och dess forsar, just nu bara en rännil men de ska ha betalt för att man ska gå och se den. Längre ner fanns ett hotell, en resort med cottages, restaurang och strövområde kring bäckfåran. Stället såg helt dött ut, portarna vidöppna så jag spatserade ner. Inga bilar, gäster eller aktiviteter syntes till. Efter ett tag kom en man gående och sade att detta var ett privat område. Ännu längre ner efter vägen reste sig höga plank av korrugerad plåt som skymde sikten mot forsen. Kanske ytterligare ett hotellprojekt på gång som skulle muta in ett område kring forsen som inga andra fick tillgång till. Någon allemansrätt existerar inte i detta land.
Gårdfarihandlare här omkring åker omkring i sin tuk-tuk och säljer fisk. En välmående litet stycke land här med, bondgårdar, homestays, hotell, djungelhyddor, cottages och moderna hus om vartannat.
Vi fick en hel vecka i ett djungelområde söder om Munnar på 650 m höjd. Fint boende men hettan var besvärande dagtid. Vi gjorde små vandringar tidigt på morgonen och sen eftermiddag då temperaturen var behaglig. Landskapet var som en naturpark med en fantastisk biodiversitet. Ingen monokultur utan allt växte eller odlades blandat, bananer, jackfruit, papaya, kokos, dadlar, kaffe, kakao, kardemumma, guava, muskot, gummiträd, bambu etc etc. Därtill hade bondgårdarna höns, getter och kor. Nätterna var fulla av ljud från otaliga insekter och fåglar. Här följer en bildserie.
24-03-04
Tågresan till Panjin, Goa
Tidigt uppe för taxiresan till Ernakulam. Taxin kom 30 min försenad men vi hade goda marginaler till tåget. Vägen ner slingrade sig genom en av dalgångarna, trafiken tilltog allt eftersom storstaden närmade sig och trafikstockningar uppstod. Stationen i Ernakulam var under ombyggnad, det var ett kaos med folk och taxibilar, vi hade god tid på oss som tur var, drack te, åt bananer och namkeen, läste India Today och en dagstidning, The Hindu. Mycket varmt men fläktar i taket på perrongen svalkade lite. Vårat tåg annonserades en halv timme innan och vi vandrade bort till perrongen för att hitta till våra säten i det 22 vagnar långa tåget. Det var halvfullt när vi ryckte igång men fylldes på under resans gång, tåget skulle ända till Delhi. För att vara en superfast express rullade tåget makligt fram.
När mörkret lade sig försökte vi koja oss mellan två lakan och en filt ovanpå vilket behövdes, det var kyligt i luftkonditioneringen. Snart skulle vi stiga upp mitt i natten vid halv tre då det var en halv timme kvar till Madgaon i Goa. Tåget kom in exakt i tid! Förhoppningen att det skulle vara några timmar försenat grusades. Var skulle vi tillbringa resten av natten? Efter lite frukost hittade vi ett vilorum med bekväma fåtöljer där vi kunde slumra till några timmar för några hundra rupier. Slutligen beställde vi en taxi och kom till hotellet fyra timmar i förväg. Vi fick lägga in bagaget i foajén och tog sedan en andra frukost på närmaste fik.
2024-03-05
Goa igen. Panji den här gången där vi stannar fem dagar innan vi flyger hem. Det är som att hamna i Portugal, färggranna hus, vita kyrkor, gatunamn och husbeteckningar i blå kakel. Plötsligt finns trottoarer, målade övergångsställen, parkeringsplatser för bilar! Något som närmast är obefintligt i de flesta indiska städer. Portugiserna härskade över territoriet i över 400 år. Ortsnamn som Mapusa och Vasco da Gama finns kvar. Goa annekterades av Indien så sent som 1961 och bildade den minsta delstaten. Hettan är besvärlig på dagen, långt över 30 grader. Vi gör lite vandringar på morgonen och kvällen.
Tidigt på morgonen hade inte affärernas garageportar åkt upp utom apotekens. Vi hamnade vid den kommunala marknaden som redan var livlig. Grönsaker, frukt, ris, kryddor och kokosnötter i stånden lyste med alla färger. Bortom den stora grönsaksmarknaden tog fiskmarknaden vid. Rader av mestadels kvinnor satt på båda sidor om gatan vid skynken utsatta framför sig där högar av nattens fiske bjöds ut, räkor, musslor, bläckfiskar och silvriga små fiskar. Ett stenkast bort låg stranden och havet. För att komma dit var man tvungen med livet som insats korsa en livligt trafikerad gata där ingen tog hänsyn till övergångsställen. Vi antog inte utmaningen utan gick tillbaka förbi grönsaksstånden och hamnade på ett lyxigt kafé, luftkonditionerat med gott kaffe.
De pittoreska delarna av Panji lockar till sig alla turister. De kommer i skaror med mobilkameran i högsta hugg. Likt Bollywoodstjärnor ska de fotograferas mot de färggranna husen och väggmålningarna, i olika poser och vinklar. Det är en del av Indien där husen faktiskt underhålls, målas, lagas och gatorna sopas rena. Dock stryker det omkring massor av lösa hundar. De verkar inte svältfödda, en del har faktiskt halsband, men för ett ihärdigt liv på natten vilket gör att de dagtid kan sova mitt på gatan eller under bilarna.
Panji liknar ibland Valparaiso i Chile med sina målade trappor och hus som klättrar upp för kullen. Väl där uppe på kullen påminns man om utsikter i Italiens städer som Rom men kupolkyrkorna saknas. På bergets topp hittade vi Sunaparanta, ett kulturcenter med gallerier för modern konst och ett populärt kafé. Den aktuella utställningen hade intressanta reflektioner över sambandet mellan matematik, AI, slump och konst. Hållbarhet och ekologi framfördes på olik sätt runt om på centrat.
Sunaparanta
Bortom de pittoreska turiststråken och välansade affärsgatorna finns sprickor i fasaden. Smutsen och fattigdomen lyser igenom på bakgatorna. Fattiga försöker sälja sina få frukter och grönsaker eller färgade tygstycken, tiggeriet är vanligt. Som alltid i Indiska städer växer sopberget så fort man hamnar utanför centrum, kanaler och sjöar är förorenade. Tänk vilka fantastiska strövområden de skulle kunna anlägga omkring kanalerna och sjöarna bara här i Panji. Nu försöker de bara hålla stränderna hjälpligt rena för turisterna, men innanför stranden bland buskarna ser det hemskt ut. Sammanfattningsvis för denna resa så kan man säga att städerna är Indiens stora problem. Det kaos som råder där, luftföroreningar, sopbergen, avloppsproblemen, bristen på underhåll. Synd med tanke på den fantastiska kulturen, naturen, alla goda frukter och mat. Goa är ändå en mildare introduktion för västerlänningen. Varje gång jag kommer till Indien flyr jag storstäderna. Det är naturen i Himalaya, Nilgiri Hills och Malabarkustens bergskedjor som lockar och som jag kommer att återvända till.
© Davey Hammarsten
Ett svar på ”Indien 2024”
Så intressant och välskriven reseskildring och fina foton med ambitiös identifiering av växterna! Jag förstår att upplevelserna av att resa i Indien är många och stora, men hettan och intensiteten i såväl temperatur som trafik och folkliv avskräcker. En rolig jämförelse är att när jag en månad senare lämnade landsbygden i norra Marocko så tog jag också en taxi ner till en järnvägsstation i god tid. Väl framme satte jag mig också på ett café i väntan på tåget och drack kaffe och läste Aujordhui Le Maroc. 🙂