Kategorier
Natur

Nepal 1980

Kathmandu

Jag besökte Nepal 1980 för första gången. Kathmandu var som att stiga ner i medeltiden. Landet hade öppnats för turism under 50-talet. Under hippivågen 60- och 70-tal kom en massa lycksökare. Bergsvandringarna hade kommit igång men det var ingen hysteri. När jag var där år 2000 var det rena klondikestämmningen och vulgärturism. 1980 var visserligen parlamentarismen införd men Nepal var ett kungarike med stor makt hos kungen och hinduismen en stadsreligion, proselytism förbjuden. Bönderna körde in sin skörd till torgen där säden rensades från agnar. Överallt de vackert snickrade pagodtemplen och bostadshusen men också djup fattigdom. I bilderna finns knappt några turister. Motorfordon saknas, kanske för att vissa av de gamla kvarteren var avstängda för det. Jag vandrade mycket i kvarteren kring Durbar Square i Kathmandu, Patan och Bhaktapur. Landet genomgick en revolution under 2000-talet. Krig med maoisterna, kungen avskaffades, religionsfrihet infördes. Det är sorgligt att tänka sig att ett flertal av de gamla byggnaderna raserades under jordbävningen 2015. Katastrofen var dock ännu större på landsbygden med raserade hem och förlusten av människoliv. Bilderna från 1980 är en svunnen tid. Jag skulle nog inte känna igen Kathmandu nu. 

Kathmandu Durbar Square (klicka för en bildserie)
Kategorier
Arkitektur Italien Natur

Sicilien våren 2012

Cefalù

Cefalù lär ha anlagds av grekerna under antiken och befolkningen runt om i landsbyggden talade grekiska långt in på medeltiden. Staden var i början en befästning på den stora klippan mot havet. Normanderna förvandlade den under 1100-talet till en utmärkt hamnstad. De började bygga den stora katedralen i normandisk stil eller siciliansk romansk stil, som numera är på Unesco världsarvslista. Se nedan. Befästningarna och bostäderna på klippan är det inte mycket kvar av men är ett populärt utflyktsmål för turister. Cefalù är pittoreskt, lockar tusentals turister varje dag under högsäsong.

Vi bodde på ett hotell vid kusten mellan Cefalù och Palermo. Nästan varje dag tog vi bussen till Cefalù för att teckna och fotografera. En dag ägnade vi åt Palermo, en dag till katedralen i Monreale och en dag till Etna och byn Taormina på östkusten.

001002003003b003c004005006007008009010011012013014015016017018019020021022023024025026027028029030031032033034035

Cefalù

——————————————————————

Palermo

0102030405070809101112131415161718192022232425262728

Monreale

001002005004003b003006007008008b012009010011013014015016

Duomo Cefalù

001002003004005006007008009010011012013b014a014b015016017018019020021022023024025

Utflykt till Campofelice

010203040506070809101112131415161718192021222324252627282930313233343536

La Rocca Cefalù

DSC_6689DSC_6690DSC_6691DSC_6692DSC_6694DSC_6760DSC_6776DSC_6777DSC_6791DSC_6801DSC_6802DSC_6803DSC_6807DSC_6809DSC_6810DSC_6812DSC_6813DSC_6814DSC_6820DSC_6823DSC_6833DSC_6839DSC_6843DSC_6855IMG_0916IMG_0924IMG_0926IMG_0928IMG_0929IMG_0931IMG_0934IMG_0935IMG_0936IMG_0957IMG_0959IMG_0962IMG_0963IMG_0973IMG_0975IMG_0976Italien 1 000Italien 1 003Italien 1 004Italien 1 006

Etna

001002004006007008009010011012015016018020021022023024025026027030031

Taormina

01020304050607080910
Kategorier
Natur

Arezzo & Assisi 1986

Resan till Arezzo & Assisi

Utsikt från Piazza Madonna del Conforto, Arezzo

Det var våren 1986 som jag löste en tågbiljett tur och retur till Florens i Italien. Mitt mål var att studera fresker av Piero della Francesca och Giotto di Bondone. Jag hade gått en kurs i konsten att måla alfresco, stucco lustro och scrafitti. Längtan var stor till Italien. Jag hade haft den inspirerande hantverksmästaren Domenico Inganni från Italien som lärare. Giotto var min stora favorit som målare med sina enkla klara former och milda färger. Jag beundrade också Piero della Francesca för sin eleganta linjeföring, lek med former och starka kolorit. Och så var det dessa gamla italienska städer som bevarats och rustats upp. Arkitekturen, gatorna och gränderna, loggiorna, piazzorna med fontänen i mitten och italienarna som levde sitt liv mitt i turistströmmen. Jag bodde tre veckor i Assisi, en vecka i Arezzo men övernattade bara i Florens där jag tidigare varit på besök vid min vistelse i Rom 1984/85…..

Jag fotograferade enbart i svart/vitt med en liten bälgkamera. Gjorde tuschteckningar med laveringar. Tecknade med blyerts och bläckpenna. Det blev inte många akvareller. Umbrien om våren är skönt för akvarellstudier. Kullarna och bergen insvepta i moln, diset över slätterna, glittret på stenarna efter ett regn.

Morgonstund i parken bakom Piazza Grande

Bodde på ett kallt hotellrum i Arezzo, jag visste inte att Italien kunde vara så kallt i mars. Morgonstunden i solen var underbart värmande. Tuschet flödade. Jag kände mig mitt i Italien, vilket jag också var. Otaliga antikstånd hade radat upp sig i Loggia Vasari vid Piazza Grande. Tecknade det märkliga Palazzo Comunale med det lilla tornet ovanför det stora tornet. Francesco Patrarcas hus avbildades i många schatteringar, alla gamla gränder och gångar….

Morgonstund i parken bakom Piazza Grande

Arezzo är belägen vid floden Castro, i en fruktbar dal som omsluts av höga berg. Staden har många praktbyggnader från 13:e och 14:e århundradena samt från renässansen. Många av kyrkorna är berömda för sina fresker och skulpturer. Som Basilica San Francesco med den berömda fresksviten ”Legenden om korset” av Piero della Francesca. Vid Piazza grande ligger stadens präktiga köpmansloggier. I staden finns även en romersk amfiteater, och från renässansen flera residens, Casa del Petrarca och Casa Vasari. Arezzo hette under antiken Arretium och var näst Perusia den främsta bland etruskernas 12 städer. Det var berömt för sin vapentillverkning och de vackra röda omålade lerkärlen, ”Vasa Arretina”. Francesco Petrarca föddes och levde här under 1300-talet, en av de stora italienska lyrikerna och historieskrivarna.

Loggia i Arezzo

Färden gick vidare till Assisi där den helige Francesco hade bott och verkat. Staden helt i gråvit kalksten, både gator, hus och väggar. I en kort gränd var han där inmurad som en relief, den helige Franciskus, predikande för vargen och fåglarna i träden.

San Fransisco predikar

Jag bodde på ett hotell mitt emot fontänen på Piazza del Comune. Från fönstret kunde jag studera italienarna under dygnets alla timmar. Vandrade runt i staden bland turisterna och suvenirbodarna. Det fanns massor av armborst i alla storlekar, färgglada keramikskålar och tryffellikör.

Assisi ligger utmed sluttningen till ett berg i anslutning till Apenninerna mitt i Italien. Här levde och verkade den helige Fransiscus under 1200-talet, grundaren av  Franciskanorden. Där verkade även Sankta Klara (Chiara d’Offreducci), grundaren av Sankta Klaras orden. Romerska kvarlämningar finns som Minervatemplet vid Piazza del Comune, som numera är ombyggd till kyrka, samt en amfiteater. Från höjden Rocca Minore kunde man se ut över staden och upp mot Rocca Maggiore med borgen och de starka befästningsmurarna. Basilikan San Francesco d’Assisi med den övre och undre kyrkan och Franciskanerklostret började byggas 1228 efter Fransiskus helgonförklaring, och avslutades år 1253. Den nedre kyrkan har fresker av de senmedeltida konstnärerna Cimabue och Giotto.

Usikt från Rocca Minore Assisi

Träffade en ung amerikansk operasångerska på hotellet som hade en tysk pianist som ackompanjerade henne. Hon studerade i München och han var från Augsburg. Det var en trevlig bekantskap och jag gjorde en kort visit hos dem i Tyskland på hemvägen. Underbart vackert sjöng hon i den stora San Fransesco kyrkan med Giottos målningar på väggarna runt omkring.

San Fransiskokyrkan i Assisi

En liten stund blev det i Firenze på hemvägen. Studerade fresker i Santa Maria Novella. Bodde en natt på ett billigt hotell mitt i staden. Samtalade länge med en italienska på stationen i väntan på tåget till München. Det var på en staplande engelska men hon var trevlig, mycket trevlig. Träffade den vackra operasångerskan i en park i München där vi tog en kaffe. Jag reste med lokaltåget ut till Augsburg som anlades av kejsar Augustus en gång i tiden. Övernattade hos den tyske pianisten och besökte stadsmuseet med en modell över det gamla Augsburg. Där fanns mycket en historisk koppling till Assisi. Romerska lämningar med en medeltida stadskärna.

Fotografier

Teckningar

Kategorier
Natur

Italien 2019

Italienresa 5-13 nov 2019

Torg i Alberobello

Landsändan Puglia eller klacken i den italienska stöveln är inte det första målet man tänker på när en Italienresa kommer på tal. Städer som Bari, Brindisi, Lecce och Taranto klingar ändå välbekant och vi bestämde oss för en vecka i området kanske speciellt efter vi sett bilder från Alberobello med sina säregna husbyggnader och Ostuni med de charmfulla gränderna. Gator, torg och hus i de äldre stadsdelarna är helt byggda i den vackra ljusa kalkstenen. Vi stationerade oss i Bari dit flyget gick bekvämt från Göteborg med byte i München. Från Bari gjorde vi utflykter till Alberobello, Polignano a Mare och Ostuni. En vecka ger inte utrymme till så mycket mer.

Bari

Hamnstaden Bari vid Adriatiska havet grundades redan under antiken. Inte så konstigt med tanke på närheten till det grekiska fastlandet. Turistsäsongen är över vilket märks på många stängda kaféer och restauranger i den gamla staden som är lugn och stilla. San Nicolas är stadens skyddshelgon och hans reliker bevaras i den gamla kyrkan från 1100-talet helt byggd i vacker vit sandsten. Mystiska fabeldjur återfinns på väggarna, under pelare och på kapitäl. Gamla staden har vackert stenlagda ringlande gator, här och där med strävbågar mellan husen, så typiskt för alla gamla historiska stadskärnor i Italien. Men folk lever och bor här, driver små restauranger, hänger sin tvätt utanför balkongerna, samlas i kyrkorna och de pratar en gammal dialekt som förstås på vissa håll av grekiska fiskare. Det är en helt annan hektisk storstadspuls i det nyanlagda Bari från 1800-talet som brer ut sig kilometervis  i ett rätvinkligt rutnät.

Alberobello

Söder om Bari ligger staden Alberobello med sina säregna bostäder helt byggda av skiffrad kalksten och block av kalksten, de så kallade trulli. Ursprungligen rensade man åkrarna på sten, byggde stengärdsgårdar och hus för djur och foder. Genom att också bo där undvek man den skatt som togs ut för bosättningar under 1600-talet. Byggnadsstilen blev tradition för det fanns gott om kalksten. Stenblock formar först en cirkulär dom-formad topp som är självbärande utan bindemedel ungefär som en igloo. Ovanpå detta lägger man ”takpannor” av platta kalkstenar för att göra det vattentätt. Flera domer kan bilda hela lägenheter med öppningar av stenbågar välvda mellan rummen. Stenhuggarmästarna formade en egen topp på husen som en signatur. Fortfarande försöker man upprätthålla den fina hantverkstraditioner med byggstilen och de används ännu som bostäder. Hela området i Alberobello är kulturminnesbevarat

Ostuni

Ostuni är en av Italiens många medeltida befästa städer på höjder och kullar. Den gamla stadskärnan är full av gångar, portaler och trappor runt om ett berg med katedralen högst upp. Därifrån har man god utsikt mot det Adriatiska havet några kilometer bort och slättens olivodlingar. Ostuni är känt för sin fina olivolja och vin. Alla vitvaskade hus gör att Ostuni ibland kallas för ”Den vita staden” Stadens befolkning blir genom turismen tre gånger så stor under sommaren. Nu i november får gatumusikern inte många slantar i sin kopp och gränderna befolkas mest av katter och duvor.

Polignano a Mare

Förorterna fladdrar förbi under den korta tågresan till Polignano a Mare söder om Bari. Havet skymtade som ett streck mellan träden och husen med olivlundar och vingårdar om vartannat. Det är söndag och alla är på väg till marknaden i Polignano a Mare för att fynda, strosa i gränderna och njuta av havet. Staden förenar sig med klipporna vid havet där grottor karvats ut av vågorna genom årtusenden. Turistströmmen är en stilla fläkt mot vad som sker under sommaren. Den långa marinan med gångstråk är fri från försäljare och caféer. Kulturhuset, Museo Pino Pascali, ett modernt museum ligger öde liksom den lilla sandstranden i viken nedanför borgen. 

Fotografier

Basilica San NicolaBasilica San NicolaBasilica San NicolaKryptan Basilica San NicolaKapitäl i kryptanBasilica San NicolaSan NicolaBasilica San NicolaBasilica San NicolaBasilica Cattedrale di San Sabino

Bari

01020304050607080910111213141516171819

Alberobello

Santa Maria AssuntaPalazzo VescovileSanta Maria AssuntaDSC_1234DSC_1235DSC_1237DSC_1238DSC_1239DSC_1240DSC_1241DSC_1245DSC_1247DSC_1250DSC_1252

Ostuni

1408010203040506070911121310

Polignano a Mare

Kategorier
Natur

Barcelona

En vecka i Barcelona
17-24 mars 2017

Passeig del Bon

Resan gick bekvämt med direktflyg från Landvetter. Ett tåg från flygplatsen tog oss till centrum av Barcelona.
I Buba House på Carrer d´Aragó fick vi ett rum som vette mot en sexfilig enkelriktad gata som löpte genom hela centrala Barcelona. Ena stunden kunde det var helt tyst, man hörde fåglarna kvittra blandat med sorlet från människorna, i nästa stund brakade helvetet löst då trafiken ett kvarter bort fick grönt ljus. Det gick inte att sova till det bullret och efter en sömlös natt bad vi om ett annat rum längre in i huset.
I mitten av 1800-talet planlades de centrala delarna av Barcelona. Ringmuren kring den gamla staden revs och stadsplanen utanför fick identiska kvadratiska kvarter. Varje gatukorsning fick avfasade kanter vilket ger fyra triangulära ytor som kunde fyllas med uteserveringar, pakerinsplatser och sopcontainrar. Så ser det moderna Barcelona ut, oändliga rader med kvadratiska kvarter, varje gathörn har stoppljus, en fruktansvärd trafik som dock är disiplinerad, inga tutor hörs och det är säkert att promenera om man har grön gubbe.

Placa Universitat

Att vandra i Barcelona blev en arkitekturspaning och skönast var att att vandra i den gamla staden som legat innanför stadsmuren. De bilfria ringlande trånga gatorna bröts med jämna mellanrum av med förtjusande trädkantade torg ockuperade av kaféserveringar och restauranger.

Placa de Vicenc Martorell

La Rambla kryllar av folk som i en myrstack på jakt efter gourmémat och modekläder. Det tätnar utanför en annan av Barcelonas sevärdheter, den jättelika saluhallen Boqueria. Saluhallen Santa Caterina är vackert ombyggd med en vågigt färgrikt tak. Den största av dem alla, Mercat del Born innesluter numera en arkeologisk utgrävning av det antika Barcelona och den vackraste av dem alla, Mercat de Sant Antoni är under renovering.

Parroquia de Sant Francesc de Sales

Antoni Gaudi hus ser så charmfulla ut på fotografier men ger ett lätt vulgärt intryck på nära håll. En klumpig arkitektur som dock har fantasifulla detaljer och sköna rum, som grottor. Borta är den sirliga jugenstilen som den ändå vilar på. Groteskt fabulerande är la Sagrada Familia som man inte kunnat hålla stilren i det hundråriga bygget som ännu inte är klart långt efter Gaudis bortgång. Ett bygge av fantasy och science fiction tycks det med rymdraketer till torn, robotliknande varelser och ett gotiskt skräckkabinett. Invändigt ett färsprakande universum. När centraltornet är klart lyfter den mot kosmos med de aliens som tvingat människosläktet att bygga det. Varför har den monumentala tjurfäktningsarenan stora torn som håller uppe gigantiska ägg? Må den inte kläcka några aliens vid befruktning från den cigarrliknande skyskrapan Torre Agbar några kvarter bort?

Tauri de La Monumental, tjurfäktningsarenan

Barcelona har naturligtvis sina arabiska kvarter där nästan alla skyltar har kufiska bokstäver och stadens alla små mataffärer har nästan helt övertagits av indier och pakistanier.

Arabiska kvarteren
Carrer de Lleida

En utflykt till Montserrat kostade vi på oss och ångrade det inte. Högt uppe i bergen omgärdat av dramatiska klippformationer låg klostret som numera är en turistattraktion utan like. Bergbana, linbana och motorväg leder dit upp och har förtagit platsens ursprungliga tysta serenitet, kanske till munkarnas förskräckelse men nu blir det klirr i kassan då alla ska se den svarta madonnan, jungfrun av Montserrat. Eremiter i traktens grottor utövade Jungfru Maria-dyrkan som blev en stor vallfartsort när beneditinmunkarna anlade ett kloster år 888.

Montserrat

Bergsformationerna inspirerade kanske Gaudi till att skapa sin grottliknande bulliga tunga arkitektur. Att sitta på en restaurang vid sidan av de fina torgen och gågatorna med en tapas och smutta på en sangria var den stora behållningen av Barcelonaresan.

Placa de Castella
Carrer Enric Granados
Kategorier
Natur

A trip to India

Chakra

For Ann, my travel companion in life

What will be the last trip we make – a breakup
towards the unknown or a trip home?


July 16th – September 16th 2011

People flooded past the three golden bodhisattvas that gazed over the Spiti Valley. Monks adorned in intensely deep ruby garments directed the dense columns of pilgrims around the temple where prayer wheels constantly rolled. A hundred yards away Ki Gompa struggled upwards the detached rock, its silhouette distinctly outlined by the early sun that just had crested the mountain ridge. The journey had reached its peak. I had embarked upon my own pilgrimage, both in inner and outer territories. In the company of monks I walked around the monastery in a meditative state enjoying the silent communion with the mountain, the people, the animals, the plants, the water and the wind.

A few weeks earlier at the Landvetter Airport in Gothenburg they advertised the beautiful summer country with images of ice-cream, strawberry lemonade och crispy biscuits. Am I leaving Sweden during one of its sweetest moments? It is all a dream; reality has more aspects to it.

Helsinki Airport played sweet Italian ballads in the coffee shop where I had a cup of coffee with a sandwich made of wholemeal bread. I was inside my own little sphere in the midst of the other spheres of elderly, young and middle aged people. We share the same world but there can be light years between the one and the other. Yet we are fundamentally the same.

Through a panoramic window I see a grey overcast sky and silvery grey runways, wet from the rain, where stiff white birds take off in straight orbits through the grey blue towards the sun. I am flying to India, the land I experienced in my past, an inside world now approaching from the outside. I travel from the imagined to the visible in order to update my sense of what is real. I am preparing myself for change. Slightly more than a year ago I returned from a trip to Sikkim, and now I am heading for other parts of the Buddhist Himalayas. Every trip to India starts off with a recapitulation of the India of my childhood, a reunion with beloved places, the home I am carrying inside.

What we see is our experience
What we have no knowledge about we do not see.

16th of July

Indira Gandhi Airport in Delhi welcomed me with warm patterned carpet and I moved forward on enormously long running walkways to the arrival’s hall where I have a cup of tea with snacks at, for this country, an astronomical price. The fast newly built underground took me into the centre of Delhi. I faund a clean hotel with hostel fees. It was actually rather expensive for one night’s stay but in the long run it would turn a lot cheaper outside Delhi. I successfully reserved a train ticket to Dehradun for 20 bucks with food and drink included. 

On the first day, the encounter with all memories from my Indian childhood is intense. It is as if the barrages of my memory are breaking down and everything starts rushing out all at once. The hotel is located near Paharganj in central Delhi. It is a microcosm where you’ll encounter all of India, both its attractive, alluring and appalling aspects. Parts of its structure seem ancient. Most of it is situated within the confines of a rectangular area surrounded by broad heavily trafficked streets that runs by the Old Delhi Railway Station. Its interior is a ghetto with narrow alleys packed with stores, hotels, restaurants, small scale handicraft, and street markets. Here you’ll find everything that is produced in India in terms of handiwork or souvenirs. Here are the traditions present that reach far back from the mystical Eastern Bazars where charlatans, con men, tramps and beggars spice up life accompanied by Ayurveda Yoga, Hare Krishna and hashish. This is the favourite arrival and departing site of Westerners. However, you won’t be able to stay very long in this challenging, noisy and dirty environment.

The cantinas lie next to each other right opposite the railway station. The fierce competition seems to be for life or death. Barkers try to drown each other with superlatives about their restaurant and tug at you while they show you a free table. Outside on the street the chef is working frantically at his pots. Even a small restaurant of twenty square metres has two barkers, one chef, two dishwashers, and two employees in the kitchen, three waiters, and the owner who collects the pay by the exit sitting cross-legged on a pedestal. There is a continuous flow of frenzied yelling and rattling with tin dishes in a place where anything china never would have survived. The food is warm and so powerfully spiced that all the other flavours vanish in my mouth, yet the Indians still munch on fresh chillies and have another round of the red gravy.

17th of July

From the morning train on my way to Dehradun I watched the landscape passing by. The flat agricultural land was interrupted by concrete houses, factories and brick distilleries. Houses washed with various lime colours was shining hypnotically in the morning sunlight. Factories that have given up their breath, steel skeletons in beautiful decline with gaping windows, a photographer’s Eldorado, all swiftly passing by. The brick distilleries showed up briefly with their oval parapets.

In the middle stands the massive chimney, apparently there only for the effect of being a chimney. Recently sun dried brick fill half of the trench forming air channels. In the other end there is a big wood furnace going and the hot air is effectively pulled through the brick mass and up through the chimney. At the same time the brick that was burnt earlier is moved out of the way and new layers of sun dried brick is put in place before the fire is turned. A stream of men and women carry the brick on their heads like ants on an anthill. Out in the fields people sit and beat the brick to dry in the sun. The Ganges plain has deep layers of clay providing an unlimited source for the brick distilleries. However, the forest has suffered considerably because of logging for burning fuel. 

Dehradun, situated at the foot of the Himalayas, has a colonial legacy and a pleasant climate and is home to the State Parliament of Uttarakhand. The town suffers from growing pains and a life threatening chaotic traffic. Here you’ll find India’s best boarding schools, the Ministry of Forestry, research departments and universities. The Doon Valley is where the best Basmati rice is cultivated. This is also where the natural law activist Vandana Shiva is running a successful movement for the farmer’s rights to non-modified diversified seeds. A few miles to the east lie the holy Rishikesh and Haridwar with millions of pilgrims. The Beatles member George Harrison made a song in which the word “Dehradun” is repeated like a mantra.

Outside the railway station I happened to share a taxi with a French couple who were working at the Embassy of Delhi. They were on their way to a language class in Landour to learn Hindi. During the meandering car journey I told them about sites that are worth visiting in Mussoorie, spread about some mountain ridges two thousand metres of altitude and in Landour which is located some extra hundred metres further up. It is now the middle of the monsoon season and the water is gushing down the mountain side. I felt the smell of wet soil and the mist over the steep mountain. I experienced this every year as a child. Dressed in boots and a raincoat I walked soaked pathways through fern coated woods. When I returned home I had one or another leech painfully removed using salt on my calf where it had stuck, fat and black.

In Sister’s Bazar on top of Landour I found a room with a view towards the mountains through some tall Deodar (1). Clouds hide the snow-capped mountains in the distance, the hills are so green. Here in Landour I was born in 1952 at the municipal hospital. My mother then worked at the Language School to which the French couple now were registering.

The people in the guesthouse are kind and accommodating. Sima is a smiling happy woman who makes my breakfast and supper. 

The rain is lashing and brooks are formed everywhere, The fog has power over the mountain but the sight down the valley is clear.

Communication with myself? Am I talking to my limbs, my heart or the bones in my body? All impressions come from the outside but are incorporated into my cells, synapses and nerves. I walk inside my thoughts, also monitoring this fact. Will I ever find the truth somewhere about the ‘I’, the ratios, the circumstances?

18th of July

Stomach problems, I did not feel well, slight nausea but couldn`t throw up. Excretions was thin and runny. My stomach must have got something it couldn’t handle already in Delhi the very first day. Carelessness brings about its own penalty. At last I threw up, a relief to have it done away with. Felt tired and exhausted.

19th of July

It was lovely to be well again. I relaxed. Payed a visit to the Mullinghar tailor and he recognised me. A year had passed since the last visit. He was sitting cross-legged on his soft elevated divan with a pair of enormous scissors that can cut the finest thread perfectly. The Singer sewing machine had been blessed with an electric motor and the ledger, thick as a statute book, was filled with fabric samples, measures and sketches. His Hindi always well articulated and easy to understand. To have a shirt or a suit tailored there would cost less than a ready-made one from the town boutiques; such is the unfathomable Indian economy. 

I went to my favourite place in the bazar and ordered a samosa along with a cup of steaming hot and generously sweetened tea with milk.

I waited on the porch at the hotel formerly used as the Swedish School in Mussoorie. It started further up in Landour in 1947 and the students were largely children coming from missionary families, but the school moved to this building in the early fifties. It was terminated in 1967 since there were virtually no missionaries left because they were denied residence permit by the Indian Government. There was no other guests there save the Swedes, those that I have appointed to see, who should have been there. Ironically, they had made an excursion up to Landour where I stay. The old janitor greeted me and we began to chat. He makes heroic efforts to keep the place going. Thirty-five years ago he planted Cedar trees in the slopes of the garden and they have now grown to a small forest. He was also very proud of a few Deodar planted below the fence towards the bus station. Unfortunately, some of them died last year from the drought. 

The fog was compact and the rain poured down. Along the mountain wall I played in the rapids when I was a child. I formed barrages and created waterfalls. The rain period was a magical time.

The fence surrounding the terrace that functioned as schoolyard had been renovated. The old cast iron ornaments had been welded into new frames. The old gate with the grid door was gone.

The electrical installations inside the porch looked like they did fifty years ago. Som connectors worked, others did not. They had installed three phase and an electronic meter in the vestibule. Apart from that, everything was like it used to be, the feeling was there, everything was preserved, windows, tiles, ceiling stucco ornamental work, doors and handles. No ugly additional constructions or renovations except modern bathrooms and lavatories. During my school years we had a indoor loo with pots that was emptied and cleaned every day by a latrine worker. Water was poured into enamel hand basins from a stone jar. We took showers in the backyard house using a bucket of hot water.

The greenery at the downhill walk was lush with bourgeoning red and yellow Dahlia. More flowers will come after the rain period. Honks from the bus station blended with heated yelling came through the milk white mist. 

The ceiling of the porch featured an intricate pattern that was formed into geometrical shapes. As a child I used to follow the labyrinthine paths, a typical Islamic decorative element that can be found far away inside the Moorish palaces in southern Spain.

The house has features from old British castles and the Indian bungalow with a veranda. It is a palace completely symmetrical with intricate chiseling in the ceiling stucco. Flowery tiles laid from the floor up to above waist level run around the room walls. 

I saw Roland and Ingvar at the bus station when I had given up on them and was on my way home. They belong to the older generation from the Swedish School era and were classmates to my elder sisters. It was a merry rendezvous sitting on the porch recapitulating old memories until darkness fell. We went down to Roland’s favourite place in the bazaar to enjoy somosas, golab janum and tea. During the bazaar stroll we looked for the recognizable and commented on the changes. In Kulri bazar the barbershop and grocery store at the steep uphill looked like that for at least fifty years without any noticeable alterations. I recall that a haircut 1960 cost 1.50 Rupees, which was equivalent to the same amount in the Swedish currency at that time. At my visit 1980 the barber recognized me and invited me for a cup of tea, now he was no longer there.

20th of July

The mountains are shrouded in clouds. I walked through the mist to Mussoorie. Houses, trees and people fade away in the distance as I arrive along The Mall. Everything assumes a mystical shimmer as if I would constantly find myself being inside a floating city high up in the clouds. 

21th of July

The rain is pouring down, the monsoon is displaying its full potential. Memories chase and play with my impressions, plants, people, houses, and the rippling of water. Baby monkeys play near the garbage bins, dancing like feathers on the flat rooftops, chasing one another against the precipices they avoid with abrupt turns, easy as a child’s play. Moisture from the moss is typical of the rain season; everything is painted green from a thin layer of moss that covers walls, stairs, poles, fences and roofs.

I take a rewinding rest without any compulsions, without determination to meet objectives. What are objectives or fulfilment? Soon enough I will be no one anyway; everything will lose its content. Memories survive inside others. Here are experiences, proximity and being. We plan too much, worry too much. I don’t have to become something. Here it is so quiet, calm and still. Just myself and my thoughts, the disturbing thoughts, the thoughts that need to come to rest even within me. It is all, cosmos and awareness. The rhythmical sound from a dripping faucet somewhere creates a pulse that is difficult to shut out once it has been noticed. Human life only perpetuates, children cry and weep and need love and nourishment, stimulation and encouragement. Are they present here in the silence? They are present in consciousness, in the ever present vision of conscience, in the perpetual guilt we are carrying. 

22th of July

It is a clear morning. From the window I can see all the way to the villages in the valley with cultivated  teracces framed by greenery from the moonsoon. The mountain peaks are left among the clouds, the sun is shining through and gives the slopes an intense light green shade.)

My breakfast consists of paranta (filled fried bread) and tea. Perhaps it´s possible for a morning walk without rain. I usually walk round the mountain, one of three “chakkars” (2) that have been laid around the mountain peaks of Landour. A grey monkey, a Langur (Colobinae) is sitting in the deodar right in front of my window. Its tail is hanging low among the tree branches. He is watching the valley through the nearest trees with a composed grip around one branch calmly contemplating what there is to be done.

Weird dreams appeared last night. Everybody was there, both old friends and new acquaintances. I am fearful of confronting some of them in the dream. I manage to get away. It’s about an invitation to a big party. Everyone was invited, I could see that. There is a sense of fellowship among them, but I would refrain from participating for fear of what would happen. I can feel the alienation. I rationalise this by maintaining that it all will end in drunkenness and fighting anyway. I would just stand there in a corner, uncomprehending, unable to participate, unable to recognise what they talk about. Was this my experience as a fifteen year old when I migrated to Sweden, a land of dreams that became a brutish reality.

The day turns into night, green moss covering the rocks, the light green from the ferns on the trunks shine against the backlight at sunset. The sight is clear towards the horizon where the outline of mountains against mountains fade away into the distance. A virtual jungle is raised between the trees every year. Cicadas tune up first at dusk, replying each other with a deafening crescendo until they become silent in the darkness when the sun has set. The birds are heard for a while longer, a bat is flapping by. The abodes of humans in the mountains start to light up. Headlights of vehicles move like slow fireflies against the black. The stars in space are visible between the clouds, soon the sky will be completely clear. A shooting star appears every minute. Aircraft and satellites wander over the dome like tiny dots of light. Cosmos, we exist in cosmos. That should always be our viewpoint.

Down in Dehradun the town’s lights form a starry sky shimmering in a multitude of colours. If each light would represent a number of human beings, then what would the glimmering of lights in the heavens represent? They are so many more. There is an abundance of life we never will come into contact with. We dream about reaching beyond the Earth outside of the solar system but space is so inhospitable. We would need to build ships as large as planets that would contain whole eco systems sustaining millions of people during a journey that in human terms would last an eternity, but which in cosmological time would be like the life of a shooting star. However, if we save our planet here, maintaining balance and keeping our birth-rates down we don’t need to search for other Earths. Then growth rates must be held in check, exploitation maintained at a low and renewable level. Our scientific studies will remain scientific at a distance. But man is imbalanced, expansive, and hungry for new experience. Can’t keep peace with himself. A war may start for space and its resources. Perhaps extra-terrestrial life would weld humanity together. Here we are – one species, one Earth, one humanity. We care for our own, we make society a reality. Conflicts and unrest start like a fight between siblings. We protect the Earth. The dream of a better society is still present there and here within me. There is belief in development, however so different in different eyes. Development is a failure as long as there still are children that starve, diseases that kill although they’re curable, and terror and human envy. Man’s disturbing relation to himself and his environment. He seems to never grow up. In the tranquil clear night the uneasy heart continues to beat. Our own history and humanity have brought much rubble and shortcomings mixed with personal desires. That must be stilled, become totally still. Then comes the overview, the ocean, eternity, and we die like a fen-fire in the darkness.

23th of July

We live in the exciting openness toward history and creation, the new and fresh, unexpected things might happen. Memory is recollection of things long since dead that are good only for bringing life into the now, to fellowship, explaining emotions and explaining causality. I feel awake, I can smell and see.

Even the poor, tough and sturdy Doodhwala, the milkmen here at the Chardukan (3) square, use mobile phones. They walk mile after mile every day. Their phones must be a great asset to them when they work far away in the villages. I remember how they carried their pitchers made of tin tied together using a grid of rope. My mother checked the fat content with a graded floater. She always complained that it had been diluted, that it yielded too little cream.

I am trying various colours and shapes using the water colour box. The fog is dense from all morning to late afternoon. The rain is pouring down.

24th of July

My annual leave wages will replenish my travel wallet tomorrow. One week in Mussoorie has been soaked by rain water. Chilly air has arrived during the recent days of persisting fog, haze and continuous dripping. Communication over internet does not work very well. Has there come moisture into the cables and connectors? How do computers cope with air humidity?

There isn’t a lot to do other than gazing out over the milky valley, drawing a bit, painting a bit, reading and writing. Waiting in a humid reality with dripping from above, the birds are chirping, the fog is dense like a white wall behind the trees. The windows are foggy from moisture, a tangible proof of cold air outside.

I exercise my back; I eat food from my own supply and have a cup of tea at Devdar’s Guesthouse. The devdar in the garden, the “divine tree”, is dressed in moss and fern. How did this tree develop so many branches when deodars at most only have one straight trunk? I hear voices from inside the house, the twitter from the birds from outside; human voices are noisy.

There are children inside of me that cry. Are they a part of me, my own grief, my devastated life? Did not our life become the way we wanted it to be? My question is an existential one.

26th of July

Long wait at the bus station in Dehradun before the journey to Manali. Many Westerners are heading there. I could have been leaving yesterday but I didn’t feel well and felt even worse during the night at the hotel. It’s stomach problems. I had very little to eat in order to prevent me from throwing up during the bus ride.

27th of July

A challenging bus trip to Manali with squeaking brakes on the way through an untold number of by-ways before darkness fell. After a longer break in Chandighar late in the night the road became extraordinary pleasant, the speed increased and the constant stops to pick up new travellers ceased. The night was long and I still had stomach problems.

Manali

28th of July

The rain season here is almost as intense as it is in Mussoorie. Manali has grown since I last visited in 1987.Outside the old Manali a jungle of houses and small hotels have stretched out in disarray. Even the landscape has been damaged, and the orchards are being punched at the edges. Jag found a hotel with a view towards the mountains on the other side of the valley. The small cottage where I stayed in 1987 is a place I gladly would have returned to; I don’t know whether it’s still there. Resting for a while after the trip, and then I’m out for a sight-seeing in the neighbourhood. Maybe I could revisit my former cottage.

A tasty vegetarian momo at a Tibetan restaurant suits my stomach well. I often go here, for their momo is delicious. Old Manali has become an Eldorado with flourishing souvenir shops, trekking guides and hippie cafés. In Rishikesh the Westerner will encounter the mystical India. I Manali Westerners will come across the local folk, immigrated Tibetans, and magnificent natural scenery. Nature is the destination, not the mystical. As a common denominator there is ganja, cannabis, growing freely in nature, the hashish that has attracted tourists since the seventies. From here people move on to Goa during the winter season.

I hear the roar from the rapids behind all newly built hotels along the village road. It is more difficult to gain access to the cataract now, compared to 1987. Everything was so much more pristine back then. Now motorised vehicles are roaring by and tourists move forth in hordes.

Why did it take twenty-four years for me before I made my first attempt to reach Lahaul and Spiti? Leh is the grand destination here with its lines of vans and jeeps departing every day. Zanskar is also located there beckoning like a mythical landscape between Lahul and Leh. There is going to be many more trips in the future. Lonely journeys? I have never felt lonely when I am travelling in India; loneliness is always something that will catch me when I return to Sweden.

I walked uphill towards the old Manali which is a jumble of houses with footpaths in between them. There was no proper village street in those days; however some paths have been made broader and paved to work passably for car traffic. Re-encountered the original old stone houses that have animal stables at the ground floor and all wooden exterior corridors upstairs. The corridor extending from the building and running all the way around the house was used as a depository for animal fodder and can be covered with panes to enhance its insulation capability. The animals down there will keep the living quarters above warm. The rooftop is made of flat large rocks that are slanted in various directions to provide an effective shelter against the rain. And in the exterior corridor glass windows facing the south can gather heat from the sunlight during the winter. Everyone had some cows, sheep and goats. This year’s calf having lovely large lively eyes stood tethered under the exterior corridor that protected it from the rain. There stood also the loom used to make hand-woven wool for shawls, sweaters, caps and mittens. The local produce was traded in a cooperative store in the middle of the village.

When I turned my gaze towards the valley I saw the house I lived in 1987 still standing there behind all the trees. I sat down and spoke with an elderly man who herded a cow and one sheep. He knew the house that I once lived in and directed me as to how to get there. He complained about all the hotels that had devastated the farming land for the villagers. Some of them depended on the extra income but many hotels were funded by rich Indians from the plains. 

Apple orchards, sheep husbandry and weaving mills had become less important. Tourism had taken over with internet cafés, souvenir shops, trekking guides and hippy restaurants that played Bob Marley. The cottage where I lived had been modernised with electricity, running water and a small outhouse with a lavatory. Everything looked idle for the moment and the owner was nowhere in sight. Perhaps this is one of the places that are permanently let to Western tourists. From here I would be able to get back “the Rock Way”, as I could read from a sign, which was a narrow trail between the roaring rapids that I have walked so many times before. 

The basis for the tourist business is the guided mountain walks. Ganja, or marijuana, from the cannabis that grows naturally in the slopes is a source of big income. Tibet, Tibetan Buddhism, nature, the flora and the fauna are alluring factors to many people. The locals do not seem to be able to handle this boom. Everything is coming up in a wild and uncontrollable manner. Ugly architecture and bad construction of new houses are going to take them down after a number of years because of rain, cold weather and sunlight.

29th of July

A morning for encountering one’s own pallid self with languid eyes from sleep, that body in front of you that is your outward persona. Imaginary conversation partners, resolutions from the inner voice and external pressure. 

The world is beautiful, life is beautiful. The fact that we wear clothes shows that there is something we lack; that we are not happy with our body and anxious about what it might disclose. But our unveiled face will nonetheless betray it all.

Those noble old houses; their foundation wall is made of layers of stone and beams. The wood provides cohesion while the stones bring weight. There are still people around who can build such houses but the timber required is very expensive. Those beams are hundreds of years old and effectively protected by a tight overarching stone roof that has good ventilation. They were gathered from hard slowly growing cedar trees found at high altitudes in the mountains. This wood is resistant and will not be infested with insects or rot. But lumbering has been prohibited by the government and therefore no one builds in the traditional way anymore, and shipping wood from remote areas is going to be too expensive. There, in between the old wooden houses, rise abodes made of concrete with a tin roof. Would it be possible to mimic the architecture of old using a stone roof upheld by a wooden truss and walls of reinforced concrete all resting upon a stone fundament? A project like that should have been launched to preserve the old Manali, but now it seems to be too late for that. Many houses have already collapsed and are being raided for wood logs.

I am sitting on top of the hill in the middle of the village conversing with a house owner who is herding his cow. Everybody seems to have a cow which also has calves. I talk about how I grew up in India, about the Christian mission work my parents did, about my travelling, and about my stay in Manali twenty-four years ago. The gentleman is touched by the various aiding work that the missionaries performed. Perhaps that is a valuable thing that Westerners could be accounted for, unless that was a calculated effort.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvarell5.jpg

Started drawing the houses. Two little girls stand behind me looking, giggling. They give up after a while.

I walked far beyond the apple orchards up into the mountains until the forest became dense from hefty voluminous deodars reaching towards the sky, a mighty and rare one having many bifurcations in its trunk. The roar from the rapids deep down could be heard clearly and the cicadas commenced to play in the twilight. 

Three dogs that yelled at me start to accompany me on my way down to the community; three well cared for and well-nourished dogs.

I see a gang driving ‘new’ old Enfield 350 cc motorcycles made in India. They are loaded with tents, sleeping bags, sleeping pads and surplus petrol cans on both sides of the rear wheel. Beyond the Baralacha pass on the way to Leh you won’t find any petrol stations. Modern hippies with plenty of money, style, dress code, and faith in life are chasing the adventure, like in Easy Rider, in the same romantic vein. There were many different kinds of them, like the heavy metal sort with leather, rivets, fat belly, beard and a moustache. There was the New Age hippie, holy treads around the neck, bracelets, head bands, and scantily clad young women in the back seat, in case they didn’t drive a motorcycle themselves. All of them gathered in this particular rock café down the village road where the fumes of hashish began to billow. I daydreamed on what life would be like for such a group. Is there inside everybody a wish to master the expanses independent of guided tours and itineraries?

I carry the history I have for good or evil, I have the skills that I have acquired with all its shortcomings and deficiencies.

After rain come sunshine, night falls, morning comes with clouds heavy with rain. As the day proceeds the sun shines hot from above burning my neck as a blowtorch. The clouds hide the sun, the cold returns and night falls again. Rain is coming, dripping on the stone pavement, the sound of the rapids in the distance, thunder flashing on the far side of the mountains lighting up the clouds.

I go into a tranquil state, immersed by what is, calm, attentive and aware, forgetting all the troubles. Feel tired despite the night’s rest. I had weird dreams due to a slight cold. Felt more alert later on and managed to get some cash from the ATM down in the village. Now I am well-off before any eventualities that may arise in the middle of nowhere beyond the high passes. Shopped bananas, papayas, a memory card for the camera and postcards to send home. Relaxed with a cup of coffee inside some sort of a backpackers retreat where one could buy wholemeal bread, read newspapers and exchange old books that you had read and get other books in return that were sitting on a bookshelf.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvarell25.jpg

I took an evening uphill walk along the rapids to a place with a view towards the innermost mountains with a dense forest beside the ravine where the water gushed forth. A quiet chat at a coffee shop in the midst of the roaring rapids while darkness fell over the surrounding neighbourhood.

How vast is not our world? Why are we dividing it? Why do we divide the world into mine and yours?

30th July

Using the local bus service I took a day’s trip to Naggar a few miles down south where a museum has been established in the home of the Russian artist Nicholas Roerich. He happened to spend half of his life in the Himalayas painting nature, studying the people and the culture. As a thinker and philosopher he reached a conclusion about the peace-keeping nature of culture and founded a community for the preservation of culture during a state of war, the so called “Roerich Pact”. That was followed by an international convention signed in den Haag 1954 by a large number of nations. He also founded the Urusvati “Morning Star” institute in 1928, a kind of early New Age movement with cross-disciplinary studies in astronomy, anthropology and culture for the proliferation of peace and agreement. The light of the air, and the cosmic radiation were seen as an advantage in this part of the world. Located at the highest point of them all was the museum of Popular Art built upon a plateau that is surrounded by tall deodars.

A pleasant cool breeze is blowing through the trees where I sit in their shade. Dry conifer needles fall down on my shoulders and knees as the wind is hissing between the branches, and in the background I can hear the rapids. A black butterfly flutters by, birds twitter energetically in the bushes. The Kullu Valley is stretching out behind the tree trunks in the blazing sunlight with a humid mist that hangs in the air. It is a peaceful site where one would like to stay forever. Some moments reflect eternity.

The house of Nicholas Roerich, his Himalayan Lodge, was placed upon a terrace where one had a view over the valley from the exterior corridor. It is a house I dream of spending my older days in while catching a glimpse of the snowy mountains in the distance between the trees.

The paintings of Nicholas Roerich were at their best when they depicted nature only using saturated earthy colours and abstract shapes for the mountains and the expansive landscape. There were also some more metaphysical elements that were supposed to envision nature’s forces and energies. However, it turned out at its worst when staffage characters such as monks dressed in red were dancing in a ring formation beneath the mountains.

31st of July

I’m sitting in a restaurant in the middle of the village and they are playing Bob Marley. There’s too much hashish here. People display it openly by emptying ready-made cigarettes to be refilled with a blend of hashish and tobacco. The fumes sweep by with talk about how much one have paid for the bag and the quality of its content, stories about how much you paid in Rishikesh, Varanasi, Calcutta and Nepal, as if one would be travelling all these places for the sole purpose of testing out hashish.

I do not enjoy writing, I am a lousy writer. I can’t seem to come up with the proper poetical tone. But I have to write to retain my sanity.

Here are Japanese, Korean, Dutch, Italian, French, and Spanish people, and not one Swede except myself. Most of the people here are Israelis who stay in their large collectives, a habit from kibbutz life. They play their own music and dance dressed in traditional attires. Israeli people do not want to stay in Israel. That is too hazardous, too much unrest. Whenever it’s economically feasible they will move east as quickly as possible.

Lahul

1st August

I’m sitting in a restaurant in Keylong, located at 3 300 metres of altitude. and with a view over the valley The sun has just set and the mountain peaks, which rise 5000 metres above sea level, stand dark against the bright sky with small puffy clouds hanging over the passes.

The journey here from Manali over the Rotang Pass was like a nightmare. The road was a virtual quagmire and I feared that the car would be stuck there and never come off. Worst of all was the compact train of jeeps, buses and trucks. Everyone did everything they could to be the first one to go up or first to come down. No traffic officials could be seen anywhere and that caused severe congestions along the serpentine roads winding round the precipitous mountain rock walls. The roads had collapsed in the monsoon rain but bulldozers, excavators and tractors didn’t get much time to put things in order on the road because of the heavy traffic. It seemed like a recreation on the part of the tourists to climb up to the pass, photograph the view, stroll around a bit, have something to eat, and try paragliding in the middle of the mess of cars struggling uphill.

An elderly gentleman in the jeep I travelled in offered freshly picked apples from the orchards in Manali. He was handsomely dressed and a round cap with a dark read band decorated his head.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-2-1.jpg

Just before we reached the apex of the pass the vehicle had an electrical shortcut that produced smoke billowing out from beneath the control panel. For safety reasons we all rushed out and the driver detached the battery and poured water over the smoking area. To get the diesel running after this operation was a bit complicated. The driver had to turn the ignition key while someone else had to connect the battery for a short while to start the engine. Luckily we could continue our journey to Keylong and we arrived before the onset of darkness.

I am the only guest here at the restaurant and they seem to take their time to cook my meal. I wonder how much stuff they must be keeping on their shelves in terms of ingredients to fulfil their rather extensive menu.

Now the mountains are no more than dark outlines. From the mountains n the fa our r side there is a dim light coming from a monastery. It must take an arduous walk to get there.

2nd of August

I am waking up in a bright and spacious hotel room by the sun and the sounds from the bus station. I stroll down to the high street for a breakfast in the more orderly tourist hotels and find a calm and peaceful seat for this early hour with a view over the valley. A pear tree is heavy with fruit in the kitchen garden outside below the window, and a cow is munching on hay in a small stable. The meal was expensive but the view made it worthwhile. Later on at the bazar I found a traditional dhaba with a view over the mountains and the valley. This is a place that I used to revisit in the days when traditional dishes such as pakoras or samosas and all the other Indian treats were so much cheaper. I watch the flat rooftops that were used for drying hay for the animals. Prayer flags flutter in the corners from the remains of reinforcing bars that extend upwards. The owner of the house has left them in order to build another floor and then another one determined by whatever the economy will permit. The houses are rather wobbly after all these extensions and pose a potential collapse hazard.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-3-1.jpg

I can see the long trail on the far side of the valley that is leading up to the Buddhist monastery. Monasteries are supposed to be inaccessible like that, and it is the proclivity of an ascetic that could make someone wanting to get there. There are many monasteries that await me in Spiti.

The TV is on, there is clatter from the kitchen and cars are running by. Despite everything else there is an enormous stillness here in the remote and peaceful town of Keylong. It is a one-night place for all the convoys of vans and motorcycles on their way to Ladakh over the Baralacha La pass.

A crooked old woman puts out hay to dry on the roof. It is manually cut grass for the cows to eat during the harsh winter. She is careful about airing it by pulling the strands apart before placing them in neat rows at a low level so the sun can dry it quickly. 

I meet the poor people of this town, the porters at the bus station, those who live in huts below my balcony. Poor people always seem to be among us, the needy, people who need help.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-4b-1024x713.jpg

Our character is found deep within ourselves, in our bones and marrow. Education makes character through reprimands, admonitions, and encouragement. Standards are given from parents, acquaintances and people whom one can admire, and they serve as role models me making it possible later for me to be a role model for others. I do not know whether or not I serve as a role model for anyone. I don’t care; however, I do not want to be a deterring case either.

I slow down my pace and look around. Life is so similar everywhere on Earth. We come from earth, the earth feeds us with water and the air makes us stay alive. I eat what the Earth provides me, I drink water and I breathe the air. What more can I ask for, what else is there to understand? Emptiness, all void, says the preacher, everything is emptiness.

3rd of August

I can stand before these mountains for eternities. Glaciers run down from the high passes and the valley floors. Melting water is guided to the green fields that surround the small villages where life is going about as usual. The mountains writhe and turn around. What seemed to be the inside becomes the outside next moment, shifting with the light changes. Sometimes the mountains seem so close, sometimes so distant. The mountains are in constant motion, mutable. What is now mountain has at one time been the sea floor. Calm as mountains, yet undergoing transformation. Perhaps mountains think. My little beating heart is so weary, finds it so difficult to be quiet.

Spiti

4th of August

The journey from Keylong in Lahul to Kaza in Spiti was long and exhausting. I couldn’t afford to be late for Grampho where I should catch the bus on the route from Manali to Kaza. We were too late, but as it turned out, the bus from Manali was late too. All seats in the bus were already taken so I had to travel standing for the most part of the trip. The road was stony and bumpy, flooded by water streams and fallen boulders that had to be passed with great care. We had a short break at Kunzum, the highest pass located at 4 500 metres of altitude, where sheep grazed the pastures and the prayer flags fluttered around three large chortens as an expression of gratitude for a successful journey so far and a prayer that it may continue that way. The expedition then proceeded from Kunzum La in the deafeningly noisy bus on a road of flattened gravel that had large potholes and cavities in it. I finally got a seat in the rear of the bus which made the fare even bumpier. Glimpses of the dramatic scenery outside passed by, rock formations, deposit rock, and erosion precipices. These large gravel slopes are formed by millennia of rock erosion leaving a peak from the more resilient core and can be of many strange shapes.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-3.jpg

At last we arrived in Kaza which is the capital of the Spiti area and more Tibetan Buddhist than is Lahul. Here I found a charming family hostel that offered a nice clean room.

The valley is surrounded by dramatic mountains that have weird shapes and colours. Houses gleam white from sunlight in villages that sit on the cultivated strips along the river. The river comes from the glacier wells and meander forth through countless generations of gravel sedimentation. The landscape is magnificent and the air is crystal clear. 

There’s a bit of a Klondike spirit here. The people of Spiti, Indians from the plains, and people from Kullu and Lahul are seeking the treasure and they want their fair share of the tourist gold. Hotels and restaurants have popped up everywhere and many of them have no idea how to run their business. There are internet cafés, a German wholemeal bakery, a cash machine, Tibetan restaurants, Indian stores and a lot of guesthouses where one can stay in the family house or in an detached house.

My journey has sort of reached a touchdown. What remain is hurling myself up to Ki Gompa which is my final destination. My stomach is upset as usual after a ride. I’m taking it easy for a couple of days. I can sit on the roof terrace and watch the mountains, and do some painting or drawing.

5th of August

I’m sitting on the outside of a restaurant with a view of the mountains. I need to get into a better mood but the reek from waste and draining is intrusive. How far has common sense about the environment, cleanliness and ecology really evolved here? One can see advertisements about far reaching projects set up along the village road. Directly adjacent to the restaurant there is a cowshed spreading its own fragrance. Dung belongs to the realm of natural odours but not a brilliant idea to have next to a restaurant. This is one of the drawbacks of the eagerness of the Klondike spirit.

When the mountains are at a distance I can see the large structures and my imagination fills in the details. The slopes are scattered with patches that are lit up in shades of green, turquois mixed with terracotta and ochre. Left at the top stands the columns in violet and grey against the blue sky.

The chef is on the road, and those that are left in the kitchen can’t even cook a vegetable soup. I file a complaint and leave without having to pay.

The beautiful weather, the nice old houses and the marvellous landscape puts me in a good mood. I walk to the Gompa in Kaza, a new monastery that is looking like a palace with a mighty view from the portico. The Nepalese and the Tibetans have contributed with handicraft work, paint and fabric. The inside is one large sacred room filled with artefacts, Buddhas and relics. Ritual paraphernalia are laid in a corner together with a photography of Dalai Lama from 2009 when he paid a visit to inaugurate the monastery.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Kaza-2.jpg

On the outside you will pass a Mani wall covered by stones that have the inscription Om Mani Padme Hum, the mantra that contains the sacred syllable ‘Om’. I stroll around a chorten on my way down to the village over a bridge that is crossing the largely drained tributary. Poor day labourers are carrying sacks full of mortar up to the mason who is working on a construction. Would the inhabitants of Spiti ever do that? City dwellers, peasants and farmers from Spiti seem to be well off with their nice houses and comforts like electricity, tap water, lavatories, TVs, radio, and mobile phones. They take advantage of the poor people that come from the plain-lands of Bihar and have them do the most part of the heavy construction and road work. Their worn tents line the roads outside the town.

Here is a small Klondike but no hysteria. The fact that there are more guesthouses than tourists makes it all rather peaceful. The roads are in bad condition, and there are stray dogs everywhere. The tourists stroll leisurely by taking photographs of everything. They need to pose restrictions upon construction work, environmental and vulgar tourism arriving by air, obese dollar tourists, and all kinds of drug abuse, like it is Ladakh. This is still a pristine area.

6th of August

I encounter so many nice people but I am stuck inside my solitude. My body, my sensory organs and thoughts mirror the world, and are construing the world. We shape the world the way it looks, its appearance and content is our own creation that we experience through others and by ourselves.

Two women stroll by. They are young and attractive and travelling somewhere. Perhaps I will see them again, perhaps I’ll get to talk to them.

We are located at 3 800 metres of altitude and it is insanely hot in the sun at noon. Shops close between 1 and 3pm.

I experience total stillness and tranquillity in this village. My body is the only object I’ve ever known, the landscape, colours, shapes, momos, the noodle soup, the lichy juice, samosas, cow dung, perfume and incense. The glory of the Earth, the pulse inside me, the rhythm that separates now from then, one event at a time, the relaxation in my body, its breath.

Yet I’m not always there, not always calm. I am weary but the journey induces peace and harmony. The journey proceeds at a slow pace as I draw, paint and write.

Being creative is my whole approach, being creative belongs to nature, its genesis, and each moment is an act of creation, intentionally or unwillingly. It starts somewhere deep within me, beyond sexuality, hunger or thirst. Its content or meaning is not immediately up for conjecture. Everything has its own meaning. In time and space we have to contemplate the value in its own terms, both now and in the future.

At the deepest level inside of me I keep my thoughts about eternity and contingent bodily needs. The monks that are here seem so peaceful, humanitarian, and kind. They have been meditating over the ephemeral nature of cosmos and found the quintessence of their own being which is overt peacefulness, perpetual seeing, perpetual awareness, the origin, and the act of creation.

I am driven by the desire for sexual release, satisfaction, fame, and approval.

Here I am, I don’t have to achieve anything, don’t have to meet any objectives, only listen to the rhythm inside. From bone and marrow come intentions and unwillingness; who am I to decide? That perpetual motion, being and becoming in the world!

Is my own philosophy of any use for me? Writing is taking me forward and protects me from insanity. The world would be a benign place if everyone would remember and realise their good intentions.

The world is new for my senses and for everyone who is born. Satisfaction lives within, everything is changing, altering colour and shape from this moment to the next. I am monitoring the movements in my awareness of how objects transform. Am I capable of noticing my own transformation?

Suddenly there are so many Westerners here. They are all going to Ki Gompa for the festival tomorrow. I am going there too, for a reconnaissance. My idea is to stay there for a while. I feel good after a lovely day and my painting is beginning to shape up.

Electricity is cut off about seven when food is served. Luckily the kitchen runs on gas and the restaurant owner places a big gas lamp in the middle of the room. Chinese and Tibetan food is more agreeable to my stomach; Indian spicy food makes it upset. My stomach has  better memory than I do.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Ki-Gompa.jpg

7th of August

People gather from all of Spiti to attend the inauguration of a new sanctuary that gazes over the valley and located a short walk outside the monastery. A Holy Llama from Delhi has paid a visit to bless the somewhat unsightly temple which has rigid and lifeless sculptures of three bodhisattvas (4). The Ki Gompa monastery, however, is a splendid sight located at a spectacular spot. Built in conical form around a small mountain peak, its uppermost level houses are the meeting halls, libraries and kitchens. Below in consecutively wider circles are the living quarters with labyrinth pathways between the houses. Here I was, in real life. I have reached the goal of my dreams like I saw it on a picture more than a year ago. The monastery was built in the early 11th century at an altitude of 4 100 metres above sea level. They had their millennial celebration a couple of years ago when Dalai Lama inaugurated a new ceremonial hall. Some hundred monks here run both a training course for monks and an elementary school for neophytes.

The morning started off with ceremonies in the grand hall for monks, Llamas, and long distance guests coming all the way from Singapore. The most prominent monks resided on the throne at the far front from where they spoke at great length. Gifts were exchanged and recitations from the Scriptures were heard backed by musicians. A procession of visitors brought forth offerings. Women from a village in the Spiti valley, dressed in festive outfits that were adorned with a mat of turquoise stones over the shoulder and finely chased silver jewellery hanging from the hip, carried offerings such as seeds and yak butter. After lunch a presentation containing folk dance accompanied by songs, and music commenced and went on until late afternoon. Thousands of visitors from Spiti and surrounding villages were following the ceremonies and the dance. The monks, dressed in stately yellow hats, performed a slow dance to simple drum beats. Breakfast, lunch and dinner were served with no charge at all and packages of sweets were handed out to the children. The people had put their finest clothes on and children ran around with windmills.

The Llamas greeted all the dancers with kathas, white scarves made of thin shiny polyester fabric. A nobler katha, like in the old days, should be made of silk. Offerings were presented, such as rice, wheat and yak butter, and gifts like rugs, thankas (altarpieces) and pieces of cloth. The monks of the monastery served the food. Donators among the visitors had paid for a large portion of the event. The meditative and quiet spirit of Tibetan Buddhism tends to exaggerate their life affirming mythologies and stories conveyed in dance and art which makes it popular. Sending a son or a daughter to the monastery to become a monk or a nun is regarded as honourable by every family.

8th of August

Overcast today with scattered showers of cold rain. I’m sitting down exploring my body’s and its constant activity that is both conscious and unconscious, all of it from the toes up to my brain and hair strands.. This universe is infinite within us, infinite without us.

Being present in awareness of all that is, what I am and what humanity is. The child that is experiencing its entire self, screams from pain and cries when left alone, laughs from pleasure and blissfully dreams itself away into the inner landscapes, resting in its mother’s lap. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Kaza.jpg

Suddenly I am aware of sex only, the big sex that wants to penetrate and find release. It is primitive in some way, unsatisfied desires, no merging with another, no ecstasy, no memories to collect, no wide open heavens; nothing of that, just the need for erection and ejaculation.

I create the world with my words, embracing it with my thoughts and animate it with my action.

The world exists out there and inside exists my perception of it. It is becoming truer and more abundant as the years pass by.

I’m watching a family that has two kids about 8 to 12 years old. It’s a good age to bring them along on a trip somewhere. Curiosity and lack of prejudice is good for making new acquaintances due to the child’s spontaneous candour. The children here seem so ingenuous and happy.

It is raining in Spiti, highly unusual but sometimes the rain season spills over here. There must be torrents of rain falling on the southern side of the Himalayas for there to be anything left of it here. 

It’s still raining. A pity for I soaked my laundry in water this morning and now air humidity is rising which makes it impossible for my clothes to dry.

Whatever I am doing either becomes a burden or a lasting strength. Good deeds forge character, empathy, understanding, sympathy, humbleness before existence, insights into difficulties but also joy.

9th of August

It is a peaceful morning with birds twittering in the trees. The sun is shining from a clear sky; it’s going to be a hot day. I have to admit that my body is slowly getting old. It’s important to keep up shape, eat reasonably and exercise a lot. I am thinking about all those words of wisdom about health and food. I think about the necessities of life, not the excesses.

Words of wisdom about how life is supposed to be lead, like those I have written myself. They have to be practically implemented so one will remember them, not only as words but as actions. That is what makes living work. Small acts, that are hardly visible but noticeable. About things that lie ahead, anticipating, proactive. Simple things take time.

There’s freshness in the air now after the rain. There are many young people backpacking up to the mountains. I hope it’s going to be safe. For myself, the journey is more about rest and reconnaissance. I will go up to Kibber for a couple of days, then back to Ki Gompa for a few days. I also want to visit the beautiful and spectacularly constructed Dankar Gompa, the former capital of Spiti.

Man is making plans and trying to meet certain objectives. Out there in nature you have the overviews and the outlooks. The mountains stand immobile, almost. Their time scale is geological, slow. Watching the mountains provides a peaceful break. Immovable they are, still but with ever shifting colours, light and shape, assuming new forms during the course of the day. What else do I need apart from sitting down watching the mountains?

10th of August

Located at 4 235 metres up Kibber is a small village on top of a mountain ridge. The morning chill is palpable. The massifs are towering on every side and it is peaceful. People grow barley, peas and beans. There is a flea market held here every year that has visitors coming from all parts of India.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber3c.jpg

I took a long walk that up the slopes lasted all afternoon. Miles wide views with the contrast between smooth rolling slopes and spiky aggressive mountain peaks. Long eroded slopes have left the solid cores standing.

Kibber is a charming village with farmers and cattle. Adjacent to the houses are stables for cows, sheep and goats. Many houses of traditional constructions have a floor of tamped clay, but some of the modern houses are built with a concrete framework and concrete blocks. The roof is held up by a heavy iron beam or a massive wooden log across which are laid tree trunks fifty centimetres apart, across which in turn, are laid pieces of split logs that cover the roof completely. Above it all there is a plastic rug and more tamped earth. At one edge of the roof there is a low wall that has tiny holes in it to drain the water. There are heaps of hay that is put out to dry for animal feed during the winter.

I do not seem to be a particularly attractive individual. I might not always be very accommodating towards others. I need to be more receptive towards change, towards new acquaintances and opportunities.

11th of August

This is my second day in Kibber. The sky is cloudy in the morning hours and the chill creeps in when the sun doesn’t show. My dreams during the night were strange; was it the altitude, the warmth of my bed, or was it loneliness? The morning bus to Kaza is droning outside the guesthouse and getting ready to depart. I am having my breakfast looking out over mountains 6 000 metres up and partly illuminated by the morning sun with specks of green here and there between yellow, ochre and grey lines from the erosion slopes. The hard rock is left standing on the top extending upwards in fanciful shapes that mimic watchtowers, fortifications, castle walls or dwellings.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber2.jpg

The village has sprung to life hours ago. The birds twitter, cows moo, women chatter between the houses, sheep bloat on their way to the herding site, cars honk and a big tractor rumbles by with an empty trailer. The farmers have sheep, goats, donkeys, yaks, or a breed between cow and yak that doesn’t have much wool but leaves more milk. Here and there one gets a glimpse of real yaks, woolly with extremely rich milk.

The morning bus leaves with each seat taken. I’ll stay here for two more days. I am drawing the village and the view towards the mountains. I have brought the water colour box forth and I am getting familiar with all the colours I see in nature.

I was twenty-two when I started travelling, for the most part alone, more sporadically with the company of others. I have never been lonely in India, here are always connections and a sense of really getting in touch with people.

I met two Canadian girls that were travelling together. They sleep in the same double bed, spend every day together playing chess, chatting with other travellers. Their friendship could have started in childhood, they enjoy their freedom, and perhaps they have a love relationship. They are on holiday before the start of their university studies, they explore the world and that is going to give them memories that last a lifetime.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber2c.jpg

The sun is coming out, almost at zenith, and immediately starts to burn for this is 4 200 metres above sea level near the tropic of Cancer and without any air pollution. It makes my skin sore immediately so I have to apply the sun screen I have. The full moon is visible above the horizon; does that make one more crazy, being closer to the moon?

I walked up to the peak behind Kibber. The mountains seem so palatable and huge. Here I am, close to cosmos, what is needed beyond this experience? Memories add depth and understanding to the now, to the presence of the senses, the feeling of heart beat and the breath of my lungs. Different formations made a contrast to each other during the sunset. The moon wandered above the slope. The last sunrays lit up the mountain peaks in the distance and the clouds reflected back a golden shimmer. The chill increased as did the wind. The twilight was magical. I realised why they chose this site for settlement, perhaps after a journey over the mountains from the Tibetan highlands filled with hardship. There’s nothing but the wind in my ears, motionless mountains and the rapids that are barely noticeable.

The nocturnal full moon illuminates the landscape. Dogs yap in the distance, voices from people on the way home, lights are turned on in the houses. The mountains look dark and powerful against the dark blue sky. The stars twinkle faintly beside the brilliant moon.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber-3.jpg

12th of August

Looks like it’s going to be a clear day today, splendid for a longer walk to the mountains. I’ll bring an extra supply of water and provisions and will set off to reach deep into the mountain.

I am looking for fossils from the Carboniferous, Silurian and Cambrian periods which are said to be plentiful here. A man from Belgium has stayed here a couple of days and assembled an impressive collection of small petrified sea creatures that are lined up on his windowsill. Of course I haven’t found any, not even one. Perhaps one needs training in fossil exploration to know where to look.

Deep into the mountains I went, but I didn’t feel very well, perhaps due to a combination of oxygen depletion, a common cold, and a troubled stomach. The sun was burning hot until 1pm when I reached my turning point. I rested but had no real peace because of the flaming torch from the sun. Following an irrigation canal to its source made me completely exhausted. During the last bit the water was guided past the damaged and eroded parts of the ancient system – the lifeline for the earlier settlers – through thick black plastic pipes. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber5c.jpg

The mountains receive a rather flat kind of light during the middle of the day which is enhancing their colours but it doesn’t make them interesting. During the walk back in the afternoon I got into a slightly better mood and had a lot of water to drink. By late dusk the mountains became dramatic. But the wind started, an icy wind coming from the east, and I had to put on everything I had brought along. Got home with only a few drops from the sky. Later in the evening the dripping continued and the temperature dropped.

13th of August

The clouds hover heavily over the mountains. Still dripping and the prospects of painting are not good. The weather is going to decide whether a stop at Ki Gompa on the way down, the goal of my dreams, is going to be worthwhile. May the weather be fair so I will have sufficient time to draw some of its architecture. 

I got a wonderful room at the guesthouse in Ki Gompa; I could stay here for a long time.

I am sitting and looking out over the valley where the villages are dispersed like green oases in regular intervals surrounded by cultivated fields that spread down towards the river bank.

Young boys, Buddhist novices, are watching TV in the dining hall looking at action movies, B-movies with a lot of violence in them. They are almost glued to the TV screen. Is this an integral part of a well-balanced education? Do they get to read any books other than the Holy Scriptures? Do they play football and computer games? Perhaps this belongs to the education of novices, awareness and enlightenment. They know what they are leaving behind.

Dalai Lama is looking down from his photography. There are
other religious leaders like lamas, enthroned in the monasteries, hanging together with thankas (5) and mountain views.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Ki-Gompa-2.jpg

Ki Gompa

This thousand years old structure has been extended and built upon with intricate pathways between the houses on the slope to the south where most of them are located for the sake of saving heat. There is the chamber with the memorial chorten over one significant llama, a bedroom where Dalai Lama stayed during his visit to perform the inauguration of the new ceremonial hall, and a meeting hall at the apex. The walls of the kitchen where we had tea were solid black from the soot coming from oil lamps that have been burning for centuries. At the forefront of the meeting hall were seven bowls of water representing various forms of Buddha’s sacrifice of his own water. The English spoken by the guide was far too unintelligible for me to catch the full meaning of it all (6).

There is nothing left to yearn for, I am somewhere in the midst of being. Yearning is an illusion that distracts us from the now. I see the light from the surroundings, the clouds that race over the mountain peaks. It’s cold and dripping of rain.

The memories of the soul, the infinity of the now, the unspeakable and unfathom is able value of being, love of all that lives and dies. We all die to be part of something. Of that we know nothing, of what is there beyond. Only the joy of being here, feeling the pleasure of awareness, our intellect and the flow of thoughts. Things that happened yesterday will enrich the now wherever needed; it’s coming to me effortlessly, spontaneously.

Sexual memories of erection and penetration dominate the mind. You cannot be liberated from sexuality that easily. It’s there, the desire for release. Can it be that simple? The entire need for human presence is there, for embrace and intimacy, scents, sounds, nocturnal whisperings.

The monk novices are here again watching action TV like Pirates of the Caribbean starring Kira Nightley and Orlando Bloom. Malevolent creatures, octopus men, combats between pirate ships, supernatural ships, cannons firing splintering ships and mutilating people, pirates and shellfish men. They don’t watch the film to the end but instead they switch over to some Hollywood production that is dubbed in Hindi. More tourists are coming to the hotel; soon every room will be taken.

From within, from the inside, from within every decision must be made. All these superficial reasons, these threats, these personal motivations. Don’t need fame, yet I struggle violently to get it. I don’t need sex but I will never escape it.

For these energetic and cheerful novices, next generation Buddhist monks, the world is out there, the knowledge of which is not denied to them. Still there is this transition to, and training for, a life in meditation and understanding. They are going to see that there is no depth out there, only superficiality. There is no joy out there, only suffering and desire. There is no wisdom, only intellectual knowledge. There is no real enlightenment, only repetitious learning. Buddhists have their mantras, recitations, repetition of theses, and exegesis. There is also the teacher, the erudite Llama who shows possible courses of conduct. Real knowledge may only be accessed by action, a practical application of what is heard.

Now they watch Tears of the Sun. I saw it a long time ago and it’s a rather cruel movie about a war in Africa based on a real story with the main character Bruce Willis in a part that is not entirely convincing.

The weather has to improve. Sitting inside all the time won’t do. The clouds loom heavily above the mountains.

I have left my Kullu cap up in Kibber. The landlord will surely find it. I have sent a text telling him to leave it in Kaza when he gets there for the festival.

14th of August

I had strange dreams this morning with friends defiling by and I couldn’t get in touch with them.

The colours of the mountains across the valley are tinted in ochre and moss green and the bright green of the fields mix with yellow patches and the red mineral in the rocks. The sun shows up illuminating the valley floor dramatically making the colours flash while he mountain peaks disappear behind the clouds.

The TV is on again, it’s cricket this time. The monks are completely absorbed by it, both young and old.

Black ravens are common here. They fly in swarms through the valley. It’s clearing up and the temperature is rising with the daylight. My belly has got its share and my mood is improving with the brightening of the sky.

The morning bus to Kibber has arrived, about nine o’clock. Some tourists step off. It’s a family with two kids. He is Indian and she is a Westerner. He speaks lovely Hindi with his children and his wife. 

About lunchtime the two Canadian girls pop up greeting me cheerfully. They are going to stay for one night. An elderly gentleman comes in with a huge knapsack, sweaty from a long walk. Everybody is sitting down reading or eating having a bit of contemplation during the middle of the day. I try to converse with some Westerners who speak with various degrees of broken English while the sound from the TV is banging my ear.

The weather is unstable but the sun is shining between the clouds and I go out. I draw the monastery twice, one close up and one attempt at catching its structure as a whole. Its perspective is tricky for it is turning around a mountain with different fixed points.

I walk clockwise around the monastery accompanied by a monk with a so called ‘kora’. We talk about this and that, the weather during winter, or the height of mountains in Sweden. He wants to learn some English words, but we speak Hindi most of the time.

Another cloudy day and an attempt at water colours in the dining room.

Waiting, eternity is here, nothing to yearn for, only being present in the now. Tourists come and go, staying for one night and departing the next day. This is a transit site. Very few stay to meditate in the stillness, the light, the buildings or the presence of monks. Waiting for what? I exist in the midst of murmurings about where to go, what’s worthwhile to see and what is coming next. They wait for the bus; waiting is a tourist’s way of life.

These overloaded motorcycle tourists riding their 350 or 500 cc Royal Enfield Bullet! Guide, mechanic, petrol and rent must have cost a fortune. The bad and hazardous roads must be very difficult. The appeal of freedom perhaps, racing around through mountains and over vast expanses. You don’t have to wait for the bus.

I am sitting indoors most of the time painting. It is raining and it is cold. I am a bit nauseous from the food. I am conversing with a young Israeli girl. A Canadian woman and an Indian driver who is also working as guide come in to the room. They are uncertain about the weather and which road to choose. The rain may have ruined the roads to Kunzum La. They will try to get there anyway. I see them next a day later when they had turned south instead after a full standstill in the mountains.

It is raining over Spiti and the air feels cold. I need to put on all that I’ve got of long sleeves, shirt, woollen sweater and scarf. My hands are freezing. I grab the opportunity for a walk around the monastery when the rain stops and follow the monks on their daily “Kora”(7) during the afternoon. The clouds lie like a flying cotton blanket over the valley wrapping the peaks while leaving a clear view of villages, roads and distant fields where the meandering river is gleaming faintly. Prayer flags flutter in the wind, monks sway their prayer wheels while they meticulously circle a boulder on the left that has an inscription with the word ‘OM’. One of the monks shows interest in my drawings. He is doing some drawings himself and wants to learn more. It must be a dream job to come here and give drawing lessons!

16th of August

The bus that is going along the winding road down to Kaza is filled with peasant women who stepped on at the village below Ki Gompa. The light that is filtered in through the windows gives a mystical shimmer and  is accompanied by the women’s religious rhythmic singing where each phrase ends ‘with Om Mani Padme Hum’. Where are their contagiously joyous laughter, healthy spirit, and solid self-esteem coming from?

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-2.jpg

I’m sitting and looking out over the town from the exterior balcony of a guesthouse in Kaza. The clouds still rest heavily over the mountains. It’s warmer here compared to Kibber. Birds’ twitter and cows’ mooing mix with the chatter of people at the local construction site. The garden is bourgeoning with flowers. The guesthouse is nice with a sense of homeliness to it. I spot a trail that is going up over the mountain and I’m looking forward to an excursion to views that have not yet been seen.

I met a young and happy girl at the coffee shop who is volunteering at teaching English to nuns further down the Spiti Valley. Her parents are Chinese and she was raised in London. Soon she will return to the nuns after the holiday that celebrates the independence day of India the 15th of August. Some twenty-five nuns are going to learn how to articulate English words correctly, which is a luxury in these parts of the country. She took the opportunity to hang out at the internet café here in Kaza since network connectivity in the village is non-existent.

People meet and talk about their life, experiences and wishes, saying hello, saying good-bye never to see one other again. Such acquaintances are transitional, enjoyable, and stimulating. Can one reach any depths here? I may be like an open book. People read me more than I imagine. The outer world for me is like a book to read and to contemplate.

The poor are always among us, like the man with crutches at the Bazar; where is he coming from? Or those poor people in the tent camps outside Kaza; where are they coming from? The residents of Spiti sometimes employ poor people from the plains short-term for construction work. Households nearly always keep a small boy or girl from Bihar as servant. Spiti people live in good houses, all their children attend a good school and there are homes for the elderly, a post office, a bank and legal services. They really should have had a home built for these short-term workers. But they are delegated outside of the Indian government’s funding strategies for securing a sustainable population in the areas near the China border.

Tourists stroll by looking about with flickering eyes, experiencing, taking photos and notes. There is a documentation process going on that has no equal counterpart in history. The locals contribute by taking pictures with their mobile phones.

The road down to Manali is closed, flooded, washed away and snowed over. The roads to the south are the absolutely only options in terms of accessibility. The bird life here is tremendous. Birds are migrating south through the valleys before the winter strikes.

17th of August

I have weird dreams. Something is wrong with my body, don’t know where it’s coming from.

A month has passed, one month left for travel, adventures ahead. There is nothing sweeter than the warmth of the sun after several days of rain, overcast sky and cold weather. However, the sun is burning mercilessly and I have to protect my face and the deforestation that is my head. The shades offer a pleasant coolness. I am altering between shuddering and sweating. A scarf that can easily be taken off and put on is the ultimate piece of clothing. 

The mountains stand in their naked beauty slowly crumbling down to become undulating hills while the water is digging small canyons. It’s difficult to pave for roads when they are flooded by gravel and sand from violent torrential rainfall. The roads become blocked by detached boulders on the run. About one million years from now the Himalayas will have turned into gravel, the glaciers will have melted and all of it will be transported down the rivers forming enormous deltas far out into the Bay of Bengal. However, they have allegedly determined that the Himalayan peaks still continue to rise, so the Indian sub-continent is still pushing on.

Valleys and mountains, both distant and close by. The snow has laid itself upon the peaks overnight. Perhaps it will melt in the sun, but I think it’s going to stay till the winter takes over.

From the shade of a tree not far from the river bank I draw the mountains, how the river is disappearing behind the gravel ridges and winding along the valley floor in a bed of grey granite rock that looks silvery in the sun.

Miraculously, I have got my Kullu cap back! The hotel owner in Kibber had submitted the cap to the Bodhi Guest House in Kibber where it was waiting for me. It is a beautiful cap, I am really happy about seeing it again. The happiness in Samsara.

The commerce is in full swing along the great bazar street in Kaza. There are lots of market stalls that sell clothes, axes and sickles, pictures of Dalai Lama (something that is unthinkable in Tibet), toys, make-up, and all kinds of shoes. Tourists gather around the German Bakery for coffee, espresso, wholemeal bread, peanut biscuits, muffins, yak cheese, and sandwiches. Festivities are announced by drums sounding everywhere in the village. I am watching the reception of a prominent dignitary in the yard outside the great monastery. Women dressed in traditional clothes together with school-children greet the visitor with drums. Eight o’clock in the evening the street market will close and everybody will head towards the musical event at the schoolyard where a dais is set up. Traditional folk dances from Tibet and Spiti took turns on the stage, which included a powerful performance done by children dressed in beautiful costumes and accompanied with lively music.

18th of August

The motorcycle has become a substitute for the horse in the modern romantic lore of freedom, mobility and speed. Men arrive into Kaza from the great expanses riding on their Royal Enfield, a classic thoroughbred with a deep pounding gait. They are sweaty wearing khaki dungarees soiled by sludgy mud. They will tend to their bikes by the edge of the pavement and have a glass of tea at the German Bakery. Surprisingly little baggage on the rack; presumably they are on a short detour from a base camp where their women stay behind preparing the food. They are the modern nomads and vagabonds.

Today I will try to get the inner line permit needed to reach down to Kinnaur since one portion of the road runs dangerously close to the China border or through contested areas – a reminiscence from the Chinese-Indian war of 1962.

Kaza

It’s a holiday today but there’s someone who is moonlighting at the Inner Line Office administrating passport information. It is a typical governmental office with dirty windows and a steel cabinet standing in a corner on the concrete floor. There are layers of dust covering the giant naked light bulb that is hanging from its twisted threads attached to the ceiling in a tangle of spider web. It was a time consuming process of registering into logs according to the bureaucratic setup. If one were to use computers for input of data at both ends of the road section and coordinate it, then one would achieve greater control. But now this work occupies an entire cadre of office staff. Just as well in this nation of unemployment.

There are more people at the bazar than yesterday. Business is good, people have money, they stop by, looking, discussing, examining, choosing, bargaining, buying. The women of Spiti are always beautifully dressed, slender and graceful, immensely attractive, sensual, aware, elegant, so much more than Western women with all their money. Here is a relaxed gracefulness without any noise. People stroll by, looking, buying, and moving on. Young people wearing Kullu caps are unusual; however it is often worn by elderly women and older distinguished strictly dressed gentlemen and in this area decorated with a beautiful green band.

Three nuns appear with their deep ruby gowns swept over their shaved head. Sometimes you’ll be able to notice the slightly pale hair line of the younger novices but the older nuns have skulls that are dark brown from the sun.

I’m having a cappuccino at the German Bakery listening to the buzz of voices. I will soon need a  juicy novel to pass my time. I am nearly finished with the book I bought in Mussoorie.

I met a group of younger women on my way to the monastery. Their Hindi was about as stuttering as mine. They asked me candidly about what I was doing, if I was married and where I was heading. ´

“Oh, you are not married, why is that?”

“Unfortunately I have not yet met a woman I would like to marry.”

“But I’m available,” says one of them spontaneously, “take me with you, I can cook for you, wash your clothes and keep the house tidy.”

“Ah, but that would be very expensive for me. Everything in my country is very expensive. I wouldn’t be able to support you. When I’m old I will settle down in the Himalayas: Here everything is cheap.”

“Yes, come to Kaza, settle down here!”

“I like Spiti, beautiful mountains, nice people. I will likely return. Maybe I will marry someone here, perhaps one of you.”

Some police constables pass by swinging their lathis, rods of hard wood that are shorter than walking sticks.

I can feel that eternal tranquillity, the eternal being, the eternal now. The thing with nothing to yearn for, here everything is fulfilled.

The women carry their youngest on their back wrapped in a shawl with only the tiny head and legs visible outside the bundle.

A small boy beside me receives a chocolate cake from his mother. He devours it to the last crumb.

Some tourists look repugnant, badly dressed with a bad posture and harsh facial expression, often overweight. Of course I am not like that, or so I’d like to think.

The roofs are covered with straw bales and colourful prayer flags that sway in the wind. The cows have their stall at the side of the house or indoors on the bottom floor. The walls are still made out of stamped clay done by gradually moving a piece of a wooden profile. They say that soil provides better protection against the cold than concrete. I can see how they are improving the outer layer of clay with an additional layer of cement mortar. The flat roof is supported by one or two thick bearing wooden beams that are crossed with thinner sticks, all of which is covered with a fine layer of twigs. Nowadays a plastic canvas is also laid on top of that before the outer layer of thoroughly stamped clay comes on serving as the finish of the roof. Climate change brings more rain over the Spiti valley which is eroding the houses forcing many builders to deviate from the old construction methods. Casting a concrete roof is a large enterprise that will keep some twenty people busy for more than fourteen hours with cement tumblers and lifts, not to mention the supporting casting profile made of plywood that takes weeks to make. It is easy to understand why only a few can afford the traditional way of building but sadly enough, this often done by using the low wage workforce – poor people from the plains.

The sun has sunk behind the mountains, only fluffy fringes of clouds flare in the twilight and the birds are performing a lively concert. The town square is coming alive into a frantic activity. All the restaurants are occupied by Spiti citizens and middle class Indian tourists. Life is excitement and party, everybody is off to the music event wearing mobile phones and involved in energetic conversations.

19th of August

I’ll stay three nights in Kaza and spend a few days in Tabo before Kinnaur, and there’s going to be an excursion to Dankar tomorrow.

It’s a chilly morning. The market stalls are set up before the last day of the festivities. Clouds hide the sun which explains the cold air.

A tractor is slowly rolling through the village road pulling a trailer for garbage. People are allowed to throw away their waste unsorted directly into it. Perhaps it is sorted later by cheap labourers at the dump.

Sexuality is pushing on, desire for union, penetration, ejaculation. What is love, I ask myself. It does not demand sex, it is outside of carnal needs, it does not look for what’s mine, it is happy to be what it is, infinite love of life, the colours, shapes, and the experience of the now. I need that qualification. What is the objective of love? It is found in the wind’s grip about the treetops, around the poor emaciated woman with the small child that needed food. The child was terribly thin, a girl that is worth less in this country, perhaps she won’t survive. Have they taken advantage over her? Is the money handed over to her alcoholic husband? Do we really know what is going on in the world, the truth about humanity?

The rain is coming in small gusts and I wonder about the trip to Dankar tomorrow. The street merchants are covering their stalls and some are already beginning to pack up. It’s the last day of the festival. Groups of people are moving towards the ceremonial site in the late afternoon for the closing event.

I am painting the valley and the mountain on the other side in water colour. Wide awake attentiveness now. Having no pre-judgemental beliefs about humanity and nature I try to see things as they are.

The Spiti villagers have no particular casting system but there is a subclass formation happening that is exploiting people for construction work and household chores. It is tragic to see the patterns repeat. These people live in dens, damaged tents along the town limits where the smoke is rising from primitive wood fuelled stoves. They leave their excrements in the surrounding along with the stench that follows. The Spiti townsfolk use lavatories, and where the waste water ends up I have no idea. This is India with its recurring issues. It is a striking fact that this thriving area has more beggars than my home town Mussoori which is located on the verge of the plains.

What will I make of this journey? The journey itself is said to be the goal, and I agree. There is no other meaning to seeing this sharply drawn bare landscape, the colours over there in ochre, green and blue tones, beautiful people beautifully dressed, the noise from children playing and holy monks floating by muttering their mantras.

Wishes shall cease, yearning shall cease, worries and anxiety do not belong here. My heart is reminding me of the pulse inside, the elementary air, water and bread. The wind hears my thoughts. Whatever is written here will sooner or later turn into dust. The writings, the drawings, the colours and shapes bear witness of my activity, that which is my steady companion, motion. When movement ceases, I will cease to exist leaving only prints in the sand that is going to wither away. According to cosmological theories on time and space, every moment is recorded somewhere, but it is not a book one can browse.

The rain has stopped and the sun displays its last rays. A couple of women are setting up their market stall once again and have a cup of tea in the afternoon light amid a peaceful buzz that is colouring the air.

I write only for my heart, that I may find peace to live with the heart, with inner tranquillity and outward attentiveness, freed from judgement. What do I know? Nothing really; I’m listening, learning, watching, trying to understand. My own ego-centricity is obvious for everything is passing through me, conveyed by me, generating something new or remaining the same. I am a pulsating heart, receiving, emanating, tinted by my character. Man’s magnificence and insignificance. I cannot fathom the dimensions of space. I see the stars upon the heavens, perceiving all, still I am nothing.

Dankar monastery

20th – 21st of August 

I am going to Dankar, the former capital of Spiti. A proposed day’s excursion turned into two days with a stay overnight. Stepped aboard the early bus to Tabo to get off where a trail is leading up to Dankar Gompa through at steep ravine. At the highest point it clung like recluse monastery with adjacent caves for meditation and solitude. The thousand year old building, placed upon pointed cliffs that have withstood the erosion of time, rose like it was an integral part of mountain itself. What would pass for monastery, or rock, could sometimes be difficult to say. The prayer rooms and holy chambers of the monastery have become too small forcing the monks to build more on the other side of the ravine. There was an atmosphere of mysticism in the old temple, which was erected with several floors and narrow winding trails that followed the structure of the mountains upwards. Inside a small chamber it was possible to get a glimpse of a few chortens at the far end where the ceiling was too low. Perhaps they were built at a time prior to being enclosed inside the monastery. Above the monastery at the topmost level the old village lay well protected by surrounding mountain ridges. The new village has been spread over the eroded precipices that fill the upper section of the ravine. At its highest point there are the leftovers from the erosion, a forest of statues and pillars, suggestive of being civilisation remnants with standing sarcophaguses containing mummified giants.

An elderly villager escorted me up to Dankar through the ravine. We had a break by a ridge from which the monastery and the statues dramatically stretched upwards. I served water and biscuits which he received with gratitude while we chatted about the recluse caves that could be seen at low altitude in the steep mountain wall. A long time had passed since the last time anyone meditated there. Later he invited me to visit his big house. It had a large central kitchen inside of which he served tea with milk and lots of sugar. You take your shoes off at the entrance and sit on a rug with a low table in front of you. Everything was simple, neat and tidy. There was a solar panel on the roof that could supply rechargeable batteries for the few lamps that were installed. They had built extra rooms on the roof using the old method of densely stamped clay. Heaps of hay spread over the entire roof will secure the winter supply of fodder for the cows. a calf, the sheep and a few goats staying in stables beside the house or at the bottom floor.

During the evening hours hordes of sheep and goats returned from the grazing tour up in the mountains. With constant bloating all of them flowed down to their specific households without any intervention from their owners. Next morning the opposite happened with sheep and goats at first coming in small groups to the gathering area from where they streamed across a small pass and disappeared with the shepherd to the pastures in the mountains.

The trail that went to the lake was steep and difficult. But it was worth the effort to be able to see the view over the harsh and aggressive shape of the Himalayas. Up here the mountain had flattened out into smooth hills overgrown with low bush that provided excellent feed for sheep. Right across the river one could get a glimpse of the entrance to Pin Valley where the snow leopard and ibex wander in the arid and barren landscape. There is a breathtakingly beautiful walking trail over the high passes between Pin Valley and the Kullu valley.

The lake is located inside a basin high up at 4 500 metres of altitude and supplied by water coming from a small brook. It is shaped like a half-moon just like the Manusorova Lake at the holy mountain of Kailash in Tibet. All such lakes are sacred for Buddhists and that is marked by a chorten that has many prayer flags. I was alone by the lake with the mighty Himalayas as a panoramic backdrop. The lake was teeming with life, presumably implanted fish that had grown really big, about half a metre. There was something wild and unpredictable about the lake. I imagined that the fish would continue growing, developing feet and becoming giant lizards terrorizing the villages nearby. I had read something like that in a science fiction novel.

The sun had set and only the peaks were glowing. Red clouds were still illuminating the valley during my walk down to Dankar.

The life of a recluse in a cave or a monastery or the solitaire who spends years of meditation in a cave is difficult to comprehend. Water and food have to be carried to the place where he is sitting in the yoga position. Is there any wisdom to this? The initiation for becoming a llama requires three years of meditation. Insights are achieved as well as purification through self-denial and discrimination, a well-balanced diet and a well-balanced way of living. These are things that are so much more desirous when you’re getting old. There is joy and beauty in life as it is, in the small, simple and uncomplicated.

During my climb down the ravine to the road where I would catch the bus to Kaza, I saw three small children on the way to their parents. The smallest girl was crying so violently that snivel and tears blended. Her elder brother carried her on his back. They wouldn’t say anything to me when I asked if they needed help. It’s hard to get a reply whenever fear and insecurity rules. Where is the beauty of life for these children when living means suffering, perhaps with some bright moments of food, warmth and sleep? I noticed the determined facial expression of the boy not to ask a stranger for help when he resolutely took the little one on his back. I could hear her crying in the distance when I had reached far down into the valley. Some people were working in the fields, perhaps it was the parents. Such things linger on, the children, exposure, abandonment, fear.

22nd of August

The journey to Tabo. I had a seat that I later on offered an Israeli man who were travellin is g all the way to Kinnaur. I saw remarkable mountain shapes on both sides of the road. The withering due to erosion happens in several stages. The steep original downhill collapse is being condensed into a solid mix of gravel rock and clay, which in turn withers down due to ice formations and temperature shifts, and forms statues and pillars each shaped like a sarcophagus. Occasional pillars may have a big rock poised on top like a capital on a column. There are endless pillar halls measuring from a few decimetres up to several metres in diameter. Impossible pointing elongated cubes extend from the mountain wall with small cone shaped towers on top like a slightly eroded piece of architecture from ancient times. Hermit caves can be spotted high up on naturally rounded pilasters of enormous size. The hermit had to lift food and drink using a rope. How did he get there in the first place? Further down towards the river, sand and layers of clay are exposed which have deposited for thousands of years. They shine yellow-white along the river banks, sculpted like sugar cones.

The plains below the mountain are strewn with boulders of all sizes. How frequently will a large boulder come off and roll down to the plain? Does it happen once in a decade or once in a hundred years? The perspective is staggering even for such small events.

I am catching my breath in the restaurant at the hotel roof. The young boy who serve as waiter seems a bit awkward and doesn’t know how to perform his work and take orders, but he seems in full control over what’s on the menu which after a while shrinks down to just a few dishes.

On the one side the mountain is rising steeply from the flat valley that is left by the river sediment. The other side is dominated by several generations of scree. It feels as if Tabo is located at a lower altitude than Kaza for the air is slightly warmer.

Life is body and soul in beautiful union. You need to experience the body in all its parts. Thought are streaming from inside. The brain is working frantically trying to bring order to existence. The brain is capable of suppressing bodily needs like sex, hunger and social interaction but it’s not that easy with water and oxygen. You won’t die from sensations of hunger; you die from food deprivation  when you don’t feel hungry which is more dangerous. A little something to eat every four to five hours is completely fine. I exercise three times a day with stretching, work on back muscles, and abdomen also. Despite this regimen I often have back problems during prolonged walks carrying my backpack.

The sun pours down over Tabo and the unique monastery which is wholly built in wood and clay with no windows. I bring a sketch pad along since photography of the famous paintings inside is prohibited. From the outside it looks like mysterious heaps of earth, pyramid structures flanked by simple chortens. Its outer appearance is inconspicuous like that of simple clay huts but their size is astounding. The inside walls are covered with paintings in bright natural colours and a sparkling drawing of Buddha in all his incarnations, Jakata tales, flora, fauna, endless rows of Bodhisattvas, both male and female  and even Hindu gods like Ganesha. The paintings have delightful details where the drawing is flexible and innovative. The colours sometimes are graduated creating three-dimensional effects. Tabo used to be a famous learning centre for many centuries with an impressive library. Today Tabo has been declared a world cultural heritage site in league with the most prominent monasteries in Tibet and is one of the oldest preserved Buddhist monasteries with uninterrupted traditions since 996 AD. It reminds me of those European monasteries that became the hub of advanced studies and preserved cultural traditions and a permanent centre for locals. I bought a treatise on the monastery. It had pictures that added profound insights into the iconography. Tabo also has a large convent school with classes in all subjects. Unfortunately the art class for tanka painting was closed during my visit there.

23rd of August

Writing is an act of remembering like writing down the story of all my love affairs. What would have been different now should any one of them have produced a family, children, and children becoming adults, grandchildren? Would I have been sitting here now? Would I have been as much of a seeker, present, exposed, and reset as I am now? Would my past have meant more for my present situation? Would I have divorced my wife, would I have lost her? If I had no children, then perhaps I would have been sitting here. Life is bound together by relatives and duties. So much more difficult to break free then. Would I have been happier than I am now? What would the names of my daughters and sons have been, and with all their upbringing stored in my memory, would that have made me happier? I am just standing here in the now anyway, the past is gone, my memories are like memories of inert things that do not exist now, they are components of a living ever changing poetry.

I possess my own momentum and rest in my own intelligence. I can sense my own heartbeats and understand other people’s heartbeats and appreciate them. Some people talk in a sympathetic way but lack grace. Am I graceful? How can I make the world a more graceful place? Often I am grouchy, irritated, and suspicious and I lose my temper.

At the village centre I came upon a giant square complex that contained living quarters. It was a guesthouse for all wayfarers that came for the 1996 millennial celebration of the Tabo monastery and was also visited by Dalai Lama who performed a Kalachakra Initiation (8). It was already marked by the veneer of decay because of low expenditure and bad maintenance. The restaurant was out of order and there were heaps of rubbish everywhere just as if it were ready to be taken down. There is a large yard inside and extensions on the second floor that have skylights, all constructed in the traditional Tibetan style.

The poor subclasses from the plain-lands are exploited here too. Everybody is keeping servants from UP and Bihar which are the regions below the Himalayas 

Like leaves in the wind, such is the children’s play in the yard by the house, constantly moving, laughing, yelling.

In the distance against the grey-blue sky the snowy mountains are lit by the sun. I am going to paint using water colours tomorrow. I’ll move on to Kinnaur next after a couple of days.

What is work, really? A forced flow of thoughts, keeping a thought for a while analysing it to see if there are other sides to it, other views? What would I rather work with? Is vacation also the absence of work? Those who work have an identity, like a carpenter’s pride over his work, the construction worker’s satisfaction when the house is completed, or the weaver’s care for teasing, spinning, dying, weaving, attaching pieces together and sewing. While working everybody is at peace. Life goes on and there is some kind of harmony.

None of these untrained young people one sees here wants to do traditional handicraft. They want to play with their mobile phones, ride around on their motorbikes, dress according to fashion, and spend their time in cafés in the company of a deck of cards and beer bottles.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Tabo-1016x1024.jpg

I communicate with myself, between brain and heart, all limbs and senses, all sensory impressions come to me. People don’t seem to communicate with each other in any real sense. An American citizen whom I spoke to was engaged in a conversation with himself. One company with a domineering spokesperson shouted commands. The talking reached a level of frustrating energy. Wrapped up in alcoholic fog they spoke in unison using the language of Spiti, unintelligible to me, in high pitched voices. No matter what language people use one can always, from the voices alone, detect whether the conversation is joyous, fun, exciting, or aggressive. Finally I left with booming ears.

Listening and watching, silence is golden. The dialogue with myself starts in the silence of my room lit by the lamp. Tranquillity comes from within and brings with it the perpetual transparency before what is happening. Can I hear the misery, can I see it, or hear the tales of violence and conflict? Am I retaining my own peace of mind, am I processing all the impressions before I convey opinions like politics or ideologies? Listen to approaches, tone of voice, listen to the silence and notice all the small words, those that are simple, and value laden. The repetitive jargon is an expression of insecurity.

Stories, I am not a good storyteller because stories don’t seem to stick with me. Stories in illustrated form that are translated to text require practice. My own story needs to have an impact also upon myself, even though I am familiar with how stories start and how they end. In that there lies the quality test of the narrative. I too must be able to enjoy the flow of events in the story.

Imagine there are designers, hundreds of them, sitting nearby. Would my drawings change, be different, lose their worth? My drawings are done from a point of attention, my individual point of view like the angle of a photography, what is imprinted and what isn’t.

I am hot as usual, fantasizing about women I see, what they are going to be like naked, their breasts, hips, their legs, shoulders and their neck. Why this obsession? When am I going to see the human being instead of potential sex? Man will probably never relieve himself from it completely. Impressions trickle down to the member which will assume an erect position. Dependency, desire, drive? Heart and brain, upon closer inspection, this will pass; it’s the distance that is fuelling fantasies. I am hot for woman, the women that I have loved.

The mountains are far away, the light that creates different shapes form ravines and ridges. At times, the mountain are flattened out, at other times they are dramatically sculptural.

I feel reset back to zero. Should I remain here for a while or get going? Fantasizing about new territories, it’s probably raining in Kinnaur, and here the weather is drier and sunnier. That trip is going to be tough and I am awaiting the right day and time.

Leaving Spiti has a nostalgic feeling to it; it is like a Tibet in miniscule form. I will return to Spiti, I hope, in the company of a dear friend. Travelling alone like this won’t do in the long run. Perhaps that’s why I never set off to India between 1987 and 2000; I had no one with me. In the end, I went for a tour in South India. My thoughts were written down in solitude. That trip was poorly documented, now I just have some pictures and an unfinished text. The trip of 2004 went to the mist shrouded peaks of the Himalayas. My trips in 2008 and 2010 were all lonely with the diary as my sole mate. Only sporadically do I find other tourists to converse with.

My own communication between heart and brain, between feeling and sense is what I return to no matter the quantity of company I have with friends, or sex with women. I will return the inner space where body, soul and spirit unite, where my intellect cooperates with my heart and all that is constantly emerging from inside. Solitude is a resort in every circumstance; it is sought. I will always take a walk out into nature. That is the only uniting factor that exists within me, India, Sweden, the Azores, Portugal, or Italy. Wind, water, rock, trees, grass, flowers; soon there’s autumn in Sweden and time for taking pictures of the season, smelling the earth and dry leaves, taking a ride on the boat to the archipelago, and look at the sea.

The wind is grabbing the long triangular prayer flags that are mounted on poles. They flutter like flames in the darkness when lit by the headlights from a car. Above me the Milky Way is seen sparklingly clear from the one horizon to the other.

When do I work? This writing seems like a pastime, the pastime of loneliness. Drawing and writing belong to solitude, like a mantra of life, the movements of hands above the surface, forming characters for someone to decipher.

The river, which has been accumulated from thousands of small and large sources, has gathered into fierce rapids beside the mountain. Mainly glacier water but also increasing rain creates new sources, and more so now than in the 60s and 70s when the land was known for its drought. Even Ladakh has been affected. Catastrophes happen during downpours when houses “melt” and are being flushed away. Strange fact that houses still are built using the hard stamped clay method. The walls are protected by cement stucco and the roof is insulated with canvas beneath the earth layer. Over there I see people watering their roof, presumably in order to prevent it from cracking up in the heat from the sun. 

25th of August

Time to break up, there’s a time for everything. Three weeks left of my holiday. Will I have time to go to Kalpa, Singla, Sarahan, or Shimla? I could stay for three-four days in each place drawing, painting and writing with good accommodation, eating sensibly and taking long walks. I am going to miss these bare mountains with all their colours.

Kinnaur

I arrived in one piece in Kalpa. The road leading here was in a really bad condition. At the start the mountains were bare and the ravine was steep where the violent Sutlej river was meandering forth. The road was partially cut off very close to the rapids with the mountain hanging over the bus roof. Soon it was going to be impossible to drive down there and the bus struggled uphill through a serpentine road. The arid and barren landscape gradually shifted into forest clad slopes when we approached Rekong Peo. The trees held the steep downhill slopes together and the river deep below had carved a groove for itself. The difference in altitude from down the river bottom up to the snow-capped peaks was dramatic.

It’s nice to be back in the mid Himalayas. There is a strong dramatic atmosphere over the mountain at sunset. Here it is dark, the electricity is out and one prepares food in the kitchen using stoves that run on gas.

26th of August

Kalpa. Mist is obscuring the mountains for a short while until the Morning Prayer is finished in the temple up the hill. The choir singing that came from the loudspeakers sounded like tape recordings. A large chorten towered by the prayer hall where Buddhist flags waved in the wind. Its roof was a square in Chinese style with corners that were bent upwards. 

I took a morning walk uphill between houses that had their roof covered with stone tiles. The apple and pear trees were heavy with fruit. The mist still lay around the mountain peaks. Further down towards the valley floor a thousand metres below the sight cleared against the villages and terraces that lined the river. 

If I can afford it when I’m older, I am going to rent a cottage in the mountains with a view from a porch where I will be able to paint with water colours, take strolls into the forest, listen to the mountains, the wind and the rapids. Up here you won’t be able to hear the Sutlej River. Kalpa is located at a very high altitude with only small rippling streams for irrigation. Perhaps I can find a place like that here in Kinnaur. The Himalayas are so inconceivably huge. 

Met a photographer who owned a shop beautifully positioned on the downhill towards the valley. Business had declined now when everybody had got mobiles with a camera. His income was sporadic and coming from taking wedding pictures and selling various trinkets. I was invited to his house where his mother served tea. His parents’ home was an incredibly charming and rustic construction that was fitted with old furniture and handicraft. His study was crammed with goods that were for sale. In one corner there was a laptop that had internet connection from which he were exploiting new methods of developing his business. His greed sparked an increasingly optimistic view of future prospects with all the information and knowledge I had to offer. However, I did not promise anything, and I was quite relieved about not having anything to do with him in the future. He will be doing fine.

Kalpa village

A woman is sitting beside me at the common gathering place of all Westerners at the hotel terrace. I am yearning to be with a woman, and she does not seem to have suffered from a shortage of lovers. She is graceful, determined and secure inside. I feel jealous of all her previous lovers. Now she is sitting next to me, now she is gone. She is a nice woman but the sensation is over and I am no longer interested in her. 

Layers of clouds are being ignited by the evening sun. The evening prayer has just begun in the Buddhist temple. The small child tries to eat supper consisting of boiled vegetables that slip off the fingers and fall down to the floor. One nonconformist couple from Israel have brought an energetic two year old son along. He is talking a lot for his age, both English, Hebrew and fragments of Hindi that he’s been picking along the trip. Since he was dressed up with a skirt on top of his pants and had his hair done with a ponytail I took him for a girl before his parents corrected me. By bringing small children along while travelling to India one is initiating connections to the surrounding people. Indians love their children and want to be close to them.

Would I be able to have kids? Not in my years, for soon enough the children of my siblings will come and I will be grandmother’s brother or grandfather’s brother to them. My genes are not going to be transferred further. I cannot accept to beget life that is as problematic as mine. You’re supposed to stay with your child until it has grown up. Liberation will come gradually though independence achieved by confrontation. It is a strange bond, undelivered by separation from the parents during the school years. We were so anxious not to hurt our parents that we couldn’t even gradually start arguing with them and their completely idealised position on the Christian way of raising children, faith and morals. And then losing touch with their children, sending them to boarding schools yet thinking we would still share a common belief system. Their sense of humanitarianism is present there, like love and being good role models, but there is also fundamentalism and sectarianism. They were not capable of seeing it, because it was the sole basis for their existence, them or us, the unfaithful pagans and the saved ones; but what about all the others? Wouldn’t education suffice?

I walked upwards between the stone walls, upwards and upwards. The apple trees on the terraces are abundant with fruit with an occasional pear tree. There was apricot of some dwarf species that resembled wild apples. Perhaps the climate is too harsh here where even peaches look like small green furry balls. Everywhere the sound of irrigation canals. The sun began to set behind the mountain and the forest darkened. Some solitary half-finished cottages of stone and clay could be glimpsed among the trees. Cow dung indicated herding of cattle on the way to the pastures. I had been walking for three hours uphill but I had several hours left before reaching the summit. As luck would have it, the way back downhill was a lot faster to walk before everything was left into total darkness.

The Israeli woman is very attractive. A friend of her who came behind is now joining her. Soon there is going to be an entire colony of Israelis here. The Palestinian conundrum will be a recurring conversation topic which is an extremely complicated question about occupation, settlements, the one or two state solution, conflict, war and terrorism. They don’t like the government’s policy and their protests are fierce. The recent wave of democratic liberation in the Arab world is of course not relevant to Israel. They protest for other reasons, and the Palestinians have always been struggling for freedom. All these roaming Israelis on their way to India or South East Asia form the new Diaspora, escaping from a nation of terror behind a bulwark.

We always seek the natural, the intimacy with what we really are, an expression of nature. We want to be something more but we are not. Culture is a natural process, a development according to intellectual capability. Many remarkable natural phenomena are more complex, more absurd, crafty, and more inventive than things that the human intellect ever have come up with. We have our own unique language which is one language among other languages found in nature, nothing more. Everything hinges upon survival. The core of man’s survival strategy is over-exploitation which is a flaw of reason based upon ignorance, greed and fear. Fear that nature isn’t doing what it is supposed to do, fear that the supply won’t be enough. Man is the most weary creature in nature caused by his unrestricted intellect, his belief that he can do whatever he wants. He must at all times learn from nature and experience. Nothing is predetermined in his mind or pre-programmed into his genes.

The sun is pouring down at noon; even here in Kalpa it burns like gas torch. The fragrance emitted by the forest and the plants is intense. It’s not just apples, pears or apricots that smell. Spicy odours from herbs and flowers rise from the soil. The conifer fragrance is rich with turpentine and resin.

Heidegger

Being, being and forgetfulness, we forget being just to be able to remember. We think we know what is. That which is close up, is; and that which is far away in the world, is. Existence in the world, being in the world; we are present in the world. We exist in language. What is being? Is being in the world a space of possibility?

Man inside the world, being born into it, drawn into it, stuck in it, thrown into the world, granted to the world. While being in the world, we are in a way tuned into a mood that is given to the world and exists in the world, and exists within me. We see and discover new things, but are we really free?

Fear and anxiety!

Fear provides a contrast to anxiety. Anxiety comes from not being in the world. Not being able to comprehend the world elicits questions about being and the relation to non-being. That might possibly yield a tranquilized philosophical mood. Being and Nothingness are opposites like light-dark, active, passive, and so on. Since we exist in the possibility of being we are also everything that we are not.

Existence is going somewhere. There is a causal connection. A faulty plough means not being able to till, not being able to sow, it means no harvest, no flour and no bread. The connections are equal to ‘is’. Are such connections meaningful?

How does Being appear in the world and making the world appear? Existences, in the name of true or false and obscure, gives rise to moral philosophy. 

The meaning of Being. How does Being appear? Is time the meaning of Being? Does one at all understand Heidegger?

Words as reality – the reality behind words.

I am inside my body. I am sitting in the chair with my internal organs, my bowls, my heart, my lungs. I am inside my thoughts about existence, my sensory impressions are like the mountains, the peaks that disappear behind clouds, the houses that are anchored into the rock, the trees that carry fruit. Life within myself as a security, heart and brain. Worrying about the future, why? Living in the now, the horizon of infinite existence, in the now. Submerged into the now, into that which is the great ocean, eternity.

I walked towards the west and followed the road beyond Kalpa until the landscape became like a dream. The road cut sharply into the mountain that fell steep like a precipice down to the valley floor with its gushing river. Sparsely distributed knotty coniferous trees grew on the naked cliffs like a contrived Japanese garden. Water poured forth from the stream that ran over the road and the fragrance of conifer and resin was intense. On the far side of the valley lay a village on top of a three hundred meters high vertical cliff. Further up towards the west there was terrace cultivation and an undulating landscape that floated in the evening sunlight. A few houses clung along the precipices towards the river.

The woman fancied me but I did not respond immediately. I have a feeling that she doesn’t like India, and our interface sort of disintegrated. She is on her way to Chitkul which is I were I’m going later, but shall we go together? Here things are fantastic as they are; man always wants to go further, inspect new territories and discover new landscapes. Are we never happy about where we are? It is fantastic here, high up with views both upwards and downwards; one is located somewhere between heaven and Earth. Clouds will seldom go down into the valley, they will float about the tree line obscuring the peaks.

Nothing else apart from what can reach me, within me are memories, from the outside come movements; is that reality? The living pulsating heart from within and impressions from the outside revive my memories. Soon external matters will live through me, everything is revived in me.

Food seems to be something that Indians go for with determination. The don’t seem to pause at all during a meal and the never talk when they eat. They eat the food quickly in silence and once the meal is finished, one leaves. They are the ideal customers for fast food chains. Getting together for a cup of tea is more like the occasion for conversation and one may be sitting there for hours! 

The woman next to me is seeing her friend and they are fully engaged in a conversation. I miss a good friend with whom I can talk freely. I always talk to strangers. When do you become a dear friend to someone? It is mutual but one communicates on different levels. Perhaps candidness will increase whenever a good bye lies close at hand, and one lets every thought loose into space making a print in time that won’t recur. 

The woman is sitting comfortably beside me. She is young with nice complexion, her legs are beautifully sculpted, her breasts are clearly discernible, her belly is smooth and her booty is shapely. All of me is yearning for this but it passes by. I feel too old; she could have been my daughter. Cannot know how she is feeling, cannot understand what I am looking like through her eyes, being wrinkly and elderly. A hard on I get nonetheless.

I feel old before all these young women without any husband. What do I want, what are my wishes, what are my desires? I feel like I want to do some creative work, getting things done, doing research, examining things but I also want some spontaneous play. Life is about going from place to place anyway, spending some time on the Earth, leaving, abandoning, meeting again, and forming new acquaintances. No place superior to any other, no place more insignificant in the endless array of impressions that stir the juices of life.

29th of August

The small child is constant exploring existence, the nature of things, the nature of stone and sand, the water and the air, the richness of spontaneous life expressions. If every child possessed this freedom and possibility, the world would look different.

The mountains on the other side are displaying their full height. By comparison, and from this point at 2 000 metres of altitude, the peaks of Kinnaur Kailash and Jokandar stand 4 000 metres further up.

The Israeli girls left Kalpa today to go up to Chitkul by bus. The family with the little boy also left to go the other way up to Spiti. They took some tips from me about some sites worth visiting. I am saying goodbye to Pele, the lively boy about two, who has an intensity that I seldom see. There’s going to be something marvellous about him and one can hope that his parents will stick together. Melancholy takes over with separations like this one. I should have followed the girls to Chitkul, I would have gone there later anyway but I felt there was more to do here, drawing the ravine, the precipices and experiencing the magnificence of the mountains. My resolve to spend at least four to five days at each location got the upper hand. We are all out on our own trip but sometimes circumstance may offset one’s plans. The girls were so young and charming but I have no illusions and don’t make any approaches.

I am alone with the mountains again but I will be seeing people in Chitkul, Shimla and Mussoorie.

The evening prayer sounds again, it’ a pre-recorded choir that sings. The late afternoon sun dimly lights up the snow-capped peaks against a deep blue sky with a billowing veil of clouds that passes by just above the treeline. The valley lies in complete darkness. 

Next morning I walked along the ravine. It was hard to find places to sit that was suitable for drawing, which didn’t give me either a stiff neck or made me dizzy. I drew the village that was poised on the edge of the cliff right across the river. The gusty wind did what it could produce a failed drawing but the evening sun put contrast to the mountains. I had everything imaginable on my mind, sex with women, loneliness, sorrows and the relation to the Israelis that had left. I regained my calm on the way back in the twilight with all its fragrances from the apple trees, apricots and peaches.

30th of August

I can feel the loneliness. It is raining today. Am I reading the signs alright, can I detect those small indications? Did she fancy me? I have realised now, after the event, that I am interested in her. I miss the enthusiasm and spontaneity of young people. Suddenly she wanted to come to Mussoorie and fancied seeing me, which was a surprise. It was already too late. Good bye and I hope I’ll see you again, perhaps already today. We could see each other in Chitkul; is there more going on between us than just a little attraction.

The journey to Chitkul took us through the narrowly wedged valley on a road that was cut into the rock just above the surface of a dam that supplied water for a power plant. Soon we entered the Singla valley and the climb up to 3 500 meters of altitude to Chitkul started. Chitkul looks like a village in the alps posited in a lush valley with an effervescent glacial river.

Why haven’t I learnt how to read and write in Hindi? Why, for example, didn’t I stay in India after 1987 to study? Was it lack of connections, fear, too much pondering about the meaning of life, or lack of funding? Would my artistic career have been more solid, and not torn into fragments like it is now? What kind of identity would I have acquired in terms of depth and feeling? I feel split still, as if I have missed out on a part of my own history, but history can take an infinite number of different routes with different blows and development lines. Like teaching Art in India, for I didn’t want to go back to my Swedish career of odd jobs. Listening to people, to music, looking at art, drawing and painting. I have reached mature age, as they say, but I don’t feel any more mature now than I did before. The questionable validity of second thoughts; I have the history that I have.

What does it mean to be erudite, what is knowledge? There are no limits to what there is to know, but understanding is another cup of tea entirely.

There’s always talk about alcohol whenever people drink together in a group. I’m not sure about the reason for this but the subject seems inexhaustible, how one manages, how much one drinks, what one drinks, and what the country specific problems are like. It’s a treacherous culture where addiction patterns develop quickly. They served apple wine that looked more like a distilled drink. If I would have that every day, the my desire for alcohol would return to me. Alcohol is not prohibited in Buddhism or Hinduism. I seldom drink when I am in India even though it is easy to come across whisky and beer. The country has no tradition of social drinking and there are no pubs or local bars. Alcohol is prone to creating problems and Indians in general don’t seem to manage it very well. Those that I’ve met drunk have been knocked out of their mind and that is immensely tragic. Therefore I drink very little alcohol when I am in India.

Chitkul is a small village that has retained a sense of innocence before the intrusion of modern society. A strange bunch of ugly concrete houses are coming up around the outskirts down the road where buses and jeeps park. Non-professional hotels and restaurants are being established waiting to exploit the tourist invasions but few tourists seem to find their way here. The hotel, owned by a family and in which I spent my first night, was noisy and run down. A large portion of it was used to house the members of the family, and their children screamed and were romping around. You could wash or take a bath at the front side where you also could have breakfast while looking at the mountain during sunrise.

The central parts of the village look nice with all their wooden houses. I moved to an older and more cosy hotel after the first night. It was a construction of stone and wood and had a fantastic living room with a window towards the valley and a large porch. And above all, it was less noisy, and the chef cooked delicious food. Even here, half of the rooms were taken by permanent residents. Tourists came and went sporadically while I was sitting alone in the living room philosophising before the natural world outside.

I’ll stay here for a while for some drawing and watercolour painting. I can feel a sense of uncertainty and existential abandonment. People come and go. What is evolution going to be like when everyone has mobile phones, water and electricity? The tourist business seems to be facing a crisis although the landscape here is fantastic.

While I am drawing, some of the village houses some kids just have to watch. I try to explain to them that they’re welcome back once the drawing is finished but their curiosity seems overwhelming. I show them my half-finished drawings of houses which they recognise with delight. Now their appetite for more is aroused to the brim and my appeals are to no avail so I close my sketch pad. They look around with furtive glances before running off to play elsewhere. I then reopen the pad after a careful look around I continue my drawing.

Upper level dignitaries together with some civil servants are inspecting the latest canal construction that runs through the village. The dam up at the stream has not been opened yet and there’s very little water in the canal. In the old days the water served small mills that were made of stone and wood. The grain was poured directly into a funnel placed on the roof and the flour was then collected one floor below the millstones, which were powered by a horizontally positioned paddle wheel under the house. The water was then guided by a steep wooden groove to provide a good slope. These mills have been abandoned for ages and the winding village road with steps of rock has been replaced with a smooth concrete pavement for motor vehicles. 

The oldest barns were made of wooden beams and had a wooden or a stone roof although corrugated tin prevailed. The traditional building material of wood and stone have been substituted for concrete and raw galvanised tin that is going to corrode over time in rain, acid and temperature changes. 

It’s nice to be sitting inside the glassed living room with comfortable furniture and looking out towards the mountains, the deep forests and the dramatic flight of the clouds over the mountain crests and hearing the hiss of the rapids in the background. A tiny brush of air makes the prayer flags beat while the sun lights up the green slopes and people outside chatter.

Whatever will come in my way is going to wake me up, whatever comes I will have to absorb; there is no moment better than this one, this moment of clarity. 

The woman who touched shoulder at the departure this morning was hoping that we would see each other again. How do I interpret that? Transparency, no anticipation, no illusions. Just presence here and now.

Kant

The thing-in-itself, is it really beyond our experience and independent of the subject? Knowledge independent from outer impressions means knowledge dependent upon perception. What is cause and effect? Time and space? Our glasses tint the world, forming our categories of understanding. Does rock appreciate the thing-in-itself? Does rock experience time and space, does it apply categories of understanding, and does it accumulate experience or independent knowledge? The thing-in-itself is beyond our capabilities to perceive, beyond our horizon. Science has refined instruments at its disposal but the thing-in-itself lies still beyond the horizon. The Copernican revolution was all about human knowledge, that everything will be subordinated to man’s scientific skills, which are valuable skills and include logical propositions that are contradictory – the beginning of time – the infinity of time; knowledge that is independent of observation of the outer world.

There is never any certainty about things-in-themselves. Within the fine arts there is Kaspar David Friedrich who was both an Idealist and a Realist at the same time and tried to work with visual representation. Kant would not accept any visual representation of the thing-in-itself.

Experimental science is gaining terrain. Research is moving out . from the departments; the Empirical Science reigns, is refined and improved. Is there a free will? This is also beyond our horizon. To feel free has nothing to do with free will. We are affected by outer objects that raise moral questions. Is God the thing-in-itself? We don’t know whether or not God exists; it’s an idea about the absolute and nothing we have observed. There are guiding ideas about existence and we can have knowledge about something but none about the thing-in-itself. We may know any things about ourselves and progress in science, and so on.

All depends on my existence; if I do not exist, then then everything is withdrawn from my horizon. About non-existence I can say nothing; as I’ve said, it does not exist for me. Can I be certain that the thing-in-itself exists even when my consciousness doesn’t? It is a bit like the hen and the egg.

Let’s stick to Being. My heart is pumping, my thoughts appear and my consciousness receives. Being is there, resting in Being, existence.

Construction work in the village is done using the cheapest available building material. Stone for a roof is substituted for tin, wooden beams for concrete and thus the architecture is not being preserved. Building material and architecture relate to one another but there are no restrictions related to house design, no construction legislation, no construction permits. The owner of the property is free to do whatever he wants, impede a neighbour’s view or obstructing the paths to adjacent houses. Houses stand half-finished due to lack of funding; extensions are left uncompleted and ugly. The unwritten laws come with religion, the temple, traditions and celebrations.

In the old days the streams used to run into the mills. They are very small and would still work, however the water supply is shut off, the wooden trenches are cracking up from dehydration leaving the houses standing like museum items. Here is no ethnologist, no antiquarian, no awareness of building traditions, but the skills of reviewing, documentation, renovation and preservation are in need here.

I’m thinking about her, her laughter, her smile, her young body with ripe breast and smooth skin. I want to feel her caresses, kisses, the small talk about anything, feel my bones in my body, heart, everything that is human, the union of two bodies. Although I am sixty I still feel inexperienced. I yearn for the poetry of life, romance, currents of emotion from touch and union. Her young feelings are so fresh and multifarious they pass me by like a dream. What is real in this world?

I want know another human being in every bodily part; I want to penetrate the mind, the world of ideas, experiencing through another human being every little detail, laughing and smiling for the same reasons, sensing one another’s hands, nature, physically experiencing each other’s inside by penetration and ecstasy, union of the lover’s senses and bodies.

What do I want, I have no illusions, no expectations nor hope, only yearning remains. Here is the best of all times, now is the diversity of living, being close to the now, time; the immediate experience of time and space.

Morning over the mountains, the eastern slopes are set in a faint backlight with fields that are yellow green from the rye crop. Villagers carrying hoes and sickles move into the valley to their work. The rapids roar faintly in the background, or perhaps it’s the wind.

With a view like this view one could live for a long time. What more could one ask for, other than good prospects into the distance where imagination can find its hotbed. All seems revealed, the beauty of nature, stillness and flow, the movements of water and the movements of the mountain; everything is set in constant motion. Our days are counted, yet the heart keeps beating. I an looking intensely at the colours, the shades, and hear every whisper that is coming from the mountains.

A buch of sheep is being herded outside below the terrace; it is a cacophony of bloating. The kids are just a few months old, some even a few weeks and they stumble and fall while trying to follow the ewes. The herd is carrying a small one in a harness on his back, perhaps it’s injured. The wool is nice and thick before the coming winter cold. A donkey starts to neigh. They always sound like they are in agony somehow. They are suffering greatly from being ruthlessly used as beasts of burden. 

I’m painting the view and people want to watch. I have to restrain myself from becoming annoyed about it, I have to let go of being concerned. There is an unbelievable curiosity from the people nearby to see what is coming forth on the water colour pad and the disappointment great when denied access to see the result. Is the artist supposed to be some sort of a performing magician? A writer is left alone while he is working and nobody is demanding to review what is written there until the work is finished. But people think they can interpret and judge the work of an artist long before the painting is done, before it is put to the side. We think we are able to see with our eyes; however seeing eyes don’t see, it is the mind that sees.

Descartes

I think, therefore I am. It is my sensory impressions that I doubt and question. I doubt, therefore I am. I am, I exist and I am aware of the fact that I am, but what am I, who? I am aware, therefore I am? Thinking means being doubtful, affirming, perceiving, experiencing pain or joy, and so on.

I exist in relation to self; I am the one that is thinking. How do I understand the rest of the world? Am I aware of it? The awareness of self is an axiom within the Buddhist faith!

Is a thought a material process? The pragmatist will say so but dualism separates mind from matter, that is, there is a metaphysical basis and there is also a rational science. 

However, nobody seems to believe in dualism anymore. Spinoza was critical about it.

Is mind independent of the body? Will the soul survive the body? If it is the case that everything is deriving from bodily substances, then Descartes philosophy I dead. Free will, however, was regarded as an illusion by both Spinoza and Descartes.

The soul, according to Descartes, is not bound by matter. Physiological examination of the brain cannot explain experience, feelings, perceptions, and so on. Disembodied thoughts, on the other hand, are difficult comprehend, and from a psychological viewpoint the maxim of I think, therefore I am seems more feasible.

Mind separated from the body. Thus Kant’s thing-in-itself could be understood. But Kant didn’t trust Descartes although he trusted the subject and everything was coloured by the subject. 

Resting in the body, start from the body, life is in the body, the pusle of the heart, the workings of the brain and everything that is coming from the body’s sensory input. The mind may impede the input; I must be open before new thoughts, different impressions, sounds, views, people, conversations, the feelings and needs of others.

First I saw the Israeli woman who was attractive giving me all sorts of ideas about her. Then I didn’t notice her friend when she arrived, but she’s the one that’s interested in me which I didn’t realise until they had left for Chitkul. And then, when they leave Chitkul, it is her friend that I have fallen in love with. The brief but determined touch of my shoulder that she gave me while passing by behind my back saying she’s going to call me from Rishikesh. Everything seems elusive and illusory. However, I have still  this gnawing thought, what if…?

Kalpa certainly had a lot more to it and so did Chitkul. Bu we travel on, any journey must end somewhere and one must return back home, wherever home is supposed to be, or work, or sustenance. I could go on for days on end here in Chitkul with drawing, painting, exhibits, courses, expeditions, getting to know people, the rich, poor, intelligent, talented, and stupid people. The amiable midget who had a girl for best friend, the tailor in his shed, the woman in her Kinnaur hat with the green band, the children who go to school dressed in uniform. Traditions, the celebrations for the gods, music and dancing. The tourist with furtive glances on his way from one attraction to the next. A short stay here, and then off to new experiences. It’s all here and now; everything is going on inside me.

Night falls on Chitkul and new tourists have arrived. One stays at a guest house, having a stroll looking around assessing tourist attractions. That’s how it is with us tourists, although everything would really be worth  visiting, but there is always something that is more enticing, something that will justify my being here, that give value for money, the natural scenery, human nature, culture…?

Have I been able to retain my common sense? Sweden, and life that’s going on there, seems so remote; it doesn’t really have to exist. I could stay here forever, to the end of my life at least. Of eternity we know nothing, and I least of all.

2nd of September

Two weeks left of my holiday. The journey back has started. I am going to cut my stay here by one day. I hope I will be able to take a long walk today and listen to the hiss of the rapids, watch the mountains and experience the fragrances of the earth. There is no particular place for me on the Earth: My home is here within, inside of me.

Shimla

3rd of September

I have arrived in Shimla after a twelve hours bus ride from Chitkul. The city is appallingly ugly and disorderly with a vulgar middleclass Indian tourism mostly visiting moderns shops, eating at fancy restaurants and strolling along The Mall with a view over the distant snowy mountains. You can take a sweeping look over all the colonial memorial buildings such as the church, the theatre, the club house, the post office, or the library. A bit further down the southern slope you’ll find the railway station for the Lilliput train that has become a world heritage monument.

The hotel room wasn’t the best I’ve seen and I’ll be staying here for a night or two. My back problems have returned and I feel lonely. There’s internet connectivity again and some e-mails to respond to.

My mind is still in Chitkul. The ride from there had an intense clarity to it and I felt completely lucid. A group of people wearing pretty hats and tools carrying stepped on the bus right after departure. A skinny sheep also got a seat along with a kid that a young man was carrying inside his bag. Sometimes it peered out of the bag and bloated. Women and men were on their way to work together on the fields. One of the women seated herself confidently next to me and in the tight space I could feel that her knees were very thin. This early in the morning, the fields shone in different colours. They were surrounded with stone hedges that were made of the white granite they also used for house construction. I never got an answer to why pink and yellow flowers were cultivated on these fields. They stepped off the bus in a merry mood and seemed to be looking forward to the work that lay ahead while they carried their lunch in tiny bundles along with milk for their tea. I was there by nature, they were there by nature, and happy about working together in nature. We’re made for this, every part of us, our eyesight, our hearing, and our  olfaction. Everything turned infinitely large, the streams down the valley and the bare pointed peaks above that were circumscribed by clouds slowly passing by. I feel the freshness in the air and the happiness of being.

How different is it then here in Shimla where I’d rather go hide myself from the rest of humankind.

There is a small library in Shimla that contains very few books and inside of which most people only read newspapers, those that cost about 5p in the street but few can afford to buy.

The hotel balcony is a fortress with bars around it; perhaps there’s a problem with burglars or mischievous monkeys. I look into the mirror and I see and old man in need of exercising, my back is troubling me and I must regain flexibility. I’m looking at the lit up Shimla by night with all its intrusive noise; the traffic is still horrible. Do I see mosquitos here, do I need to use the mosquito repellent? I have never done that before during this journey.

4th of September

I could locate the new bus station at last once the city structure had become a bit more familiar. First of all, you need to have seven Rupees ready to pay the lift down to the road where the buses go. They go to the old bus station for local traffic only. I have time for a cup of tea before a bus gets me to the new bus station for long distance lines. When I have arrived there I had a Koli, a carrier, bring my knapsack to the right bus and tied it firmly onto the roof. I realise that there must be a ticket office somewhere for me to reserve a seat. It’s a modern station that occupies two floors with spacious waiting halls and electronic displays for the gates. The computerised system makes the purchase simple, and there I have reserved a seat. It is a bus network cooperative and strictly regulated in Himachal Pradesh. Anyone who steps on during the ride receives a ticket printed from a small calculator. The ticket inspector will check the tickets at some point and browse the calculator memory and look at tickets. It’s difficult to make any extra profit from the occasional traveller.

The bus meandered down the mountain on endless serpentine roads passing cities, small towns with schools, a bank, and farms distributed over the terrace landscape. The air turned delightfully warm with the lower altitude and the greenery had become intense after the rain season. When I arrived in Dehradun I lavished on a taxi drive to Mussoorie and Devdar Woods Guest House. It was a joy to be back in familiar surroundings with all its memories again. Calm and relaxing with snug conditions like breakfast, lunch, dinner, and a cup of tea whenever I want. The circle is complete.

The solitary bird outside in the tree is tweeting with such an exact pause interval between the one and the next tweet-tweet that it sounds eerie.

I need to reset, too much sex on my mind. I’m thinking about her all the time and it’s nothing but illusion. She is not going to call me, she is seeing other guys in Rishikesh. I don’t have any expectations but she would make a nice company… 

I need someone I can talk to, need to communicate, need presence, both physical and mental, to touch and be touched.

Mussoorie

5th of September

I went up early for a morning walk. I saw Sima who gave me her sweet smile. She remembered my name and thanked me for the water colour I gave her last time I visited. Their hotel was fully occupied.

The sun lit up the mountains and in the clear air I could see all the way to Dehradun. Monkeys jumped between the trees and a herd of goats were shepherded by an elderly man with his son. Two juvenile dogs tried to help. Small goat kids whined wearily beside the female on the minimal shelves from which they tried to reach fresh leaves from the trees.

I’m the only guest at Devdar. The birds tweet and I can distinguish at least five different calls. The deodar tree in all its glory spread its branches covered with fern. It feels like I’m always going to stay here listening to the birds, the barking of dogs, and human chores.

It’s close to just ten days left on my holiday. I intend to pass time by studying Hindi, learning how to read and write, receiving good advice on which books to buy and read as a modest and inspiring start for beginners.

Hot as always. On the bus down from Shimla a girl, that could have been picked from a fashion magazine, stepped on. She had tight jeans that followed her curves, large eyes, pouting lips, beautiful facial features, a bit of a belly perhaps, very young, under twenty. She was that ambivalent transfer state between girl and woman, unabashed, self-aware, stylish with something that was uncontrollable and fatalistic about her. She stepped off after thirty minutes by a larger village without any handbag or clothing other than a thin blouse, jeans and that sexy bottom. The fascination, the desire from such a woman can drive a man crazy but I yearn for a mature woman with brains and presence. I have never really understood relations with women who could be your daughters. The initial attraction will give way for reason and what is realistic. I wouldn’t be able to stand that persona, or could I manage this kind of self-awareness?

I am nothing more than my pulsating body, and from it my thoughts arise. The mountains are my intimacy, and outside there is rain and fog. How do they manage to get their clothes dry in this humid air? The monkeys are walking on top of the wall, their young skipping about; the chill is intrusive and I am yearning for warmer weather. I’m not getting anything done in terms of art, painting or drawing. My Hindi study incites me to read and write in Hindi and makes me increase my vocabulary. My teacher gives me compliments for my spoken Hindi. It is remarkable to be back at the school in which my mother used to teach sixty years ago when I was born. I remember that she spent some off duty time during the winter break down on the plain-land trying to teach us the Devanagari alphabet so we could read and write Hindi. Some of it stuck in our heads which otherwise were occupied with adventures among the bungalows, playing with the Indian children or climbing in the bamboo grove.

I exist in this body, I’m getting nowhere, I’m hearing the nocturnal bird, I’m sensing my heart beating, women come and go in my mind, none is real. The feeling of fatigue in my body, soon I will sleep and the morning will come.

Coffee at a modern coffee house near the old Library, nowadays called Gandhi Chowk. I can see parts of Mussoorie all the way down to Dehradun, Rishikesh and Haridwar. Dehradun has been expanding greatly since it became the capital of the Uttarakhand State. No high rise buildings yet, but it won’t take long. The central parts of the city is a conglomeration of streets that are horribly trafficked. The density of the city is somewhat decreasing upwards the Rajput Road which serves as the main highway towards the mountains and lined with bungalows, boarding schools and government buildings that spread out on vast areas. The view from here is like a dream, the clouds tower above the distant mountains that are turning blue with the distance forming a low faint undulation against the plains where the winding river can be seen.

I found a small cottage above Devdar that had a kitchen, bedroom and a view from a private porch. Here I could stay until I die. I was a bit eerie in the middle of last night that I felt everything was wrong with life. Now, in my waking state, I realise that the communion with the Earth and humankind, a chat with the hotel staff, a dog that is following me; in all of that, we sit together gazing at a part of the cosmos, the villages in the distance with terrace cultivation, people living intimately with nature, the animals and vegetation. There’s a great happiness in living in this vast infinite entity that is I, the world and those that are closest to me.

I am surrounded by clouds; I exist in the midst of white mist and the sound of rain on the tin roof gives me goose bumps of pleasure.

Why then this sense of being abandoned? Here I am with all of my body to get acquainted with, to live with. It is giving me a pleasant sense of presence. We cannot be anything apart from the body, this pulsating life that is present in space. My temper is my inne pulse and I must be intimate with it and nourish the body which is nourishing the brain which is nourished by inner and outer impressions. We are what we are in every moment. The best time of all is the here and now. My experience of communion puts my components together to form a unity but loneliness splits everything into atoms. My infatuations are all but memories and out there the world is waiting.

Through the door a wet fog sweeps in, the tea smells like cow dung but the taste is good. Is it something in the air?

My home is here, so easy to forget. Sexuality, the protruding genitals and the desire for penetration, puts me outside myself experiencing a woman’s inner world physically, like the spiritual familiarity after a lifelong acquaintance. I always return to my own quarters, the outlook from my windows where I feel my legs, my spine, the work my hands are doing and the movement of my lungs.

Here the world does not intrude, only the play of nature, sounds, small movements, the ever shifting light. Somewhere far away I have my work, my money, my pension, my insurance, my stuff.

I’m walking through the foggy forest, trying to paint it. A painting demands exercise, experience, and experiment. The mountains of Spiti never came out like I had expected but nothing can be foreseen; restrain yourself or consider it done. In Chitkul I pained one picture six times, all of them in different weather and light conditions. We’ll never be finished with reality.

I feel that there is not much going on inside me; everything doesn’t come from me. The interactive Being, the source of which is my life in accord with other lives is the context in which everything is happening.

It’s difficult to communicate, to come close. From a distance I realise that some sense of unity exists with mutual thoughts and experiences. An American at the dinner table is difficult to comprehend, easy to talk to, but emotionally unintelligible and strange.

It is a good thing that I have started my exercises in Hindi. It’s going to be very useful for me.

I am yearning for something, but why? Here is everything, really, that could meet my needs. There are delightful women, intelligent and sophisticated. Nature is beautiful, and there’s TV with lots of movies, there are all kinds of books and music that can be purchased and listened to. What’s wrong with me? Is it some kind of inner adaption, to accept conditions?

I wake up to a beautiful day taking a walk around the mountain and the temperature is pleasant. Everything is as it should in the post monsoon period with clouds climbing up over the mountain ridges that fade off into the distance playing hide and seek. Life is within and without us.

Roads go up and roads go down. Whenever you go downhill you’ll have to reconcile with going uphill later, until the last downhill walk is done. I like walking uphill for that means the walk back is going to be easier.

I’m having a magical evening outside the small cottage with the full moon over the mountains and the sound of nocturnal birds calling. Two of them call together and after a while they sound in unison and then coming apart and then again approaching each other.

This is my last day in Mussoorie. The mist is enclosing the house and there are moments of clear sight towards the mountains. The air is saturated with humidity that is dissolving my water colours, sugar and salt become transparent, mould starts growing on the walls, moss grows everywhere and there is a smell of moist soil conifer from the forest. Everything is so close up, present. The bluish tinted valleys towards the Himalayas with green terrace cultivation have streaks of dark forest in the shadow of clouds that are lit by the sun. The fog is moving slowly, hiding and revealing.

I feel peaceful and still, do not need more from life; why do we pursue more, experiences, ecstasy, fulfilment of all dreams… There is nothing except this being. Birds hunt for food and will do whatever it takes to fill its belly, spring will come and it will mate, lay eggs and have their young. Man worries about supplies, survival and the future. I could be sitting here until I die but I must be on the move looking for a job to obtain food, look for company, speak, feel, kiss, hug and copulate.

What is important in life is all and nothing! Speak Hindi, converse in English, listen to the news, comprehend the world economy, conflicts in Afghanistan, and kidnappings in Somalia, terrorist threats, or the dismantling of companies. I can live without all that. But I am a part of humankind and contribute with my understanding and feeling, communicating from my little corner of the world, seeing what I see even through the eyes of others as far as I can interpret it. Still, all of it exists within me, is in me, both that which I believe is outside of me and that which I experience in this moment. Is there a section of me that perceives that which is outside? My total being in the now is part of my world view. I finish my work, eat supper, close the door, and turn out the light and sleep.

I am going to stay in Mussoorie when I get old. I am drawing the old colonial houses from the top of a hill in Mullingar like I have done so many times before. I’ve had time for drawing, I have learnt how to read and write in Hindi but there’s plenty left before I will master it.

Getting down from the mountain with all its rest points, steams, advertising boards and the ever-changing views is pure nostalgia. I arrived into the chaotic traffic of Dehradun and caught the train in time.

The time for tea is over and the train is leisurely making its way through the tall eucalyptus trees of the Doon valley. I attempt to read a newspaper in Hindi but I’m slow. For this trip you’ll have to pay extra for a comfortable seat, food and service. First on the menu samosas are served, then namkeen and tea. For dinner a hot spiced soup is served with bread and butter.

A two months holiday in India feels like an eternity. Each moment is an eternity within and life is a blink of an eye.

The railway station in Saharanpur is a miracle of orderliness, no beggars, no stray dogs or illegitimate salesmen. We halt here for twenty minutes.

The man who is sitting next to me is engaged in some kind of private prayer ceremony. He repeats a mantra while fingering his prayer beads. Some people here have indeed their earphones on when listening to music from their mobiles. Some talk loudly, just like they do in Sweden, about what they had for lunch, when they are expected to arrive and trying to appease their worrying loved ones. The train is delayed and keeps stopping at each insignificant station. The man beside me seems to be done with the prayer, clears his throat but doesn’t appear to have obtained any inner peace like one would have expected and is stirring nervously.

I’m already yearning for Chitkul, Kinnaur and Spiti. The noble guesthouse owner in Kibber whose son was sent to the monastery to become a monk is a person of great honour among Buddhist Tibetans. He was a very pious man who cared greatly for everybody around him. I yearn for the staggering beauty and dramaturgy of the landscape.

The locomotive is broken and we’re waiting for a replacement. We are forty minutes late. In the old days such incidents were always to be taken into account, but the Indians apparently trust this train to be on time. People start calling on their mobiles announcing they’re going to be late; some are listen to music or watching movies on their iPhones. All of that stimulus, couldn’t you meditate instead; your inner life is a joy. I have to sit with my jacket on because the cold from the air conditioner has become a nuisance.

The train is at last set in motion, we’re moving, and we are reassured by motion confirming we are on our way.

What has happened during these past two months? The future will show. I find myself in a split mode. Can the world be healed? It needs to be seen in the condition it is. My life in the world, on the Earth. There are the poor, suffering, the sick ones, and the children who cry from loneliness and abandonment, that which was my experience from the outset. I’m coming back to myself; here is my home, nowhere else.

The train has halted again and it’s going to be late before we arrive.

15th of September

The light is putting on a show through the hotel room window curtains. They are never opened to preserve the cool temperature and the blinds are always shut. The AC unit is heavy and is protruding from the wall having an alarming slant. There doesn’t seem to be any console to keeps it up there. The sound of twitter from birds, roaring traffic and people working on the street find their way into the room. In the middle of Delhi animal life is rich with all kinds of birds, squirrels, ants and other insects that thrive in the heat.

I’m sitting once again in one of those air conditioned coffee shops by Connaught Place with a cup of coffee so expensive that its price could have supported a poor family for several days. This is of course gnawing at my conscience. The rain period is not yet over. Lightning is flashing over the quickly darkened sky outside. Then comes the deafening thunder and the rain is pouring down forming large pools like a quagmire of mud that flows the pavements under the posh arcades where the poor beggars sit.

I shop notebooks, sandalwood soap and lots of namkeen at the bazar. When I am about to buy incense at one stand outside a temple a quarrel  starts between the shop owner and a man who had been abusing the water tap behind the shop. It turns into a fight and a large crowd is gathering. When the combatants at last are being separated from each other the fight continues between the other people who had interfered in the original conflict. I’m prudently raising a finger pointing at my incense and I can finally pay.

The next day I am whizzing forth at ten thousand metres of altitude towards something that is called my home; however I never liked coming home from India. I dream myself away to other places. I am yearning for Italy, good wine, pasta and espresso, Greek feta cheese or Portuguese fish barbeque and shellfish. But there is also work to do with art, exhibitions, music and film, and doing excursions into the archipelago and nature. Until the next trip.

Text, drawings, water colors & photos
Davey Hammarsten

The Chakra or the chakkar (The Round trip)

Chakra (Sanskrit) one chakra many chakras, means wheel. A concept within Hinduism and to some extent certain related Asian cultures; has also been adopted by the New Age movement. Chakra, also called ‘wheel of life’, is understood as a series of hubs where nadi is channelling the flow of prana, or life energy, cross each other. It is also here, in these chakras that the physical body is said to connect to the ethereal or astral body according to the chakra teachings.

Chorten is a Tibetan Buddhist stupa that has several different symbolic meanings. Originally it was a grave containing relics from important llamas, but it represents the image of Buddha in abstract form as well. Its fundament is a lion’s throne and the square steps above represent Buddha’s legs in yoga position. The dome represents his torso, the square hamika his head where eyes usually are painted. The spire is the twisting of his hair called ushnishan, the canopy represents royalty, the moon, and the sun and the flame are symbols for enlightenment. In addition, the square fundament also represents earth, the semi-sphere dome represents water, the conical spire represents fire, the upper lotus canopy and the crescent moon represent air, and the sun with its illuminating flame is a symbol for space. You are always supposed to pass by a chorten on the left hand side. It is a symbol for the world mountain in Buddhist and Hindu cosmology. 

Notes

  1. Cedrus Decodara (Himalayan Cedar, Deodar/Devdar) Building material much appreciated for its sustainability.

2) ”Chakkar” is wheel in hindi

3) ”Char dukan” means ”Four Shops”.

4) A bodhisatva has renounced his Buddha status and Nirvana in order to stay here and save humanity from Samsara.

5) Religious painting for meditation

6) I haven’t found anything that conveys this meaning in dictionaries of Tibetan Buddhist symbolism. They denote various offerings and spiritual exercises. 1. Prostrations. 2 Gifts, offerings. 3 Confessing nonvirtuous deeds. 4 The joy of good deeds from myself as well as from others. 5 Asking Buddha to teach me. 6 Asking Buddha to remain here in this world. 7 Commitment to meritorious deeds.

7) To circumambulate a temple or a monastery clockwise

8) The Kalachakra Initiation is generally given over 12 days. First, there are eight days of preparation rituals, during which the monks make the mandala. Then the students are initiated, after which they are allowed to see the completed sand mandala. The ceremony ends when the monks release the positive energy of the mandala into the everyday world through a final ritual.

Afterword


The diary entries from a journey in India 2011 have been edited and supplemented with factual information where needed. Drawings, watercolors and photographs are in the majority from the trip except the initial stay in Mussoorie where the watercolors were made in 2008 and drawings from Manali are from my stay there in 1987. My trips in the Himalayas so far has gone to the following places: 1980 to Ladakh and Nepal, 1987 to Manali, Daramshala , Dalhausie and Chamba, 2000 a short stay in Nepal, 2004 to Badrinath, 2008 to Nainital, Raniketh and Almora, 2010 to Sikkim, 2012 to Tibet and 2015 to Ladakh and Manali.
I would like to thank Evert Wängberg for help with the translation and all difficult philosophical expressions and concepts. All possible errors are completely on my behalf.


©Davey Hammarsten
Göteborg 2018

Svensk PDF version
http://davey.se/PDF/Chakra_pdf_bok_sv.pdf

English PDF version
http://davey.se/PDF/Chakra_pdf_book.pdf

Kategorier
Natur

Skyddad: Drömmar

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Kategorier
Arkitektur Natur

Indien 2015

2 aug – 26 sept

Ladakh

2 augusti 2015
Delhi

Ann och jag har anlänt till Indien. Spännande att möta nya dofter, ljud och människor. Hettan är dock besvärlig och vi har inte mycket energi till att göra något.
Vi hamnade mitt i Delhi med stadens alla ljud utanför hotellet. En konstant konsert hörs utanför av biltutor och bullrande trafik. Resan med flyget hit gick fint med en mellanlandning i Istanbul där det blev förseningar men då hamnade vi inte heller så tidigt på morgonen i Delhi. Vårt fortsatta flyg till Leh om några dagar hade ställts in och vi behövde en ny tid. Efter mycket besvär lyckades vi hitta biljettkontoret för flyget till Leh och fick ändringen av flygtiden bekräftad. Det snabba tunnelbanetåget tog oss sedan in till staden där en motorrikshaw visade oss vägen till ett hyggligt hotell. Känslan av att vara i Indien är speciell, minnen, språket som sakta kommer tillbaka, attityder och jargongen hos människor. Acklimatisering här några dagar i fuktigen och värmen. Ann är lite chockad, det är hennes första möte med Indien. Kanske ett hotell i ett lugnare område utanför centrum hade varit bättre.
Vi bokade ett hotell i Leh. Vi köpte ett betalkort med surf till mobilen vilket senare visade sig värdelöst då Indien är indelat i olika områden och kortet gällde bara i Delhi! Pengar måste växlas och det fanns bankomater inne i de stora bankpalatsen som lyckligtvis fungerande på en söndag.

3/8
Sightseeing i Delhi med motorriksha och tunnelbana. En mördande motortrafik på gatorna där cyklar nästan är obefintliga numera. Delhi sägs ha världens mest förorenade stadsluft. Olyckligtvis var det måndag och alla museer hade stängt. Vi kunde dock se det stiliga Yantar Mantar med sina astronomiska instrument i komplexa arkitektoniska former från 1700-talet.

4/8
Ytterligare en dag i Delhi och vi passade på att se Humayun tomb som blev stilbildande för Taj Mahal. Humanyun är dock stramare med mycket röd kalksten och i min mening vackrare arkitektur. Vi tog tunnelbanan ut till Lutus temple och som namnet antyder också liknar en lotusblomma, en näckros som reflekterades i omkringliggande vattendammar. Det är Bahai-rörelsens stiligaste byggnad med ett enormt tomt inre, fritt från dekorationer, för tystnad och meditation

Humayun tomb (fler bilder)
Lutus temple (fler bilder)

Ladakh
5 augusti 2015
Leh
Vi har anlänt till huvudstaden Leh med flyget från Delhi över det massiva Himalaya. Med halvklart väder i den sena monsunen fick vi glimtar av en dramatiskt skarpskuren terräng.  Mitt i den 3500 m höga breda platta dalen bildad av floden Indus meandringar var det inte svårt för indierna att bygga ett flygfält; nödvändigt som det var vid kriget med Pakistan 1947-49. Bortom Nobra valley inte långt från Ladakh går eldupphörlinjen från 1949 då Indien förlorade stora delar av norra Kashmir till Pakistan. Under 60-talet kapade kineserna åt sig en stor del av de östra provinserna vilket skapade gränskonflikter och krig. Indierna insåg behovet av att öppna området för utveckling, turism och civilisationen för att säkra de känsliga områdena. Området öppnades 1975 och jag var förväntansfull att se det igen efter min vistelse där 1980 som gjorde ett outplånligt intryck och formade mycket av min filosofi och bildvärld sedan dess.
På flygplatsen välkomnas vi i en trevlig vänthall dekorerad av artefakter från buddistklostren. En förbeställd taxi körde oss till ett behagligt gästhus med utsikt över palatset i Leh och Zanskarbergen i fjärran. Det var promenadavstånd till basaren via lummigt inhägnade gångbanor utefter vattendragen. Genom en smal gränd, som vi senare kallade för bagargatan eftersom allt bröd i staden bakades där, kom man ut på det centrala torget. Hela den grönskande Lehdalen norrut har expanderat med stora villor där åkrarna förut sträckte ut sig. En del fält finns kvar där det odlas korn, potatis och ärter. Villorna har grönsaksodlingar på de stora tomterna. Mycket av detta säljer de på marknaden i Leh. De gamla husen av lera byts ut mot betong. Trä finns kvar i dörrar fönster och inredning. Gatorna moderniseras med avlopp och trottoarer. Det byggs överallt. Hotell byggs på åkermarkerna. Boningshusen byggs ut till gästhus. Lehdalen är rik, det är i den delen som välbärgade i Ladakh bor, de som har haft jordar, markägare som antingen sålt allt sitt land till hugade hotellinvesterare eller själva byggt hotell och odlar grönsaker på gården. De fattigare marklösa invånarna bor inne i staden eller har enkla hus i den torra dalen österut.
Solen lyste in på balkongen där vi satt med vår frukost. Nattens kyla ersattes med en brännande sol. Den äldre dottern i huset skötte serveringen. Hon skulle väl egentligen varit i skolan men vi gissade att det var sommarlov. Vi gav oss iväg för en första tur genom staden.
Souvenirbutiker är var och varannan butik med försäljning av nästan allt hantverk som finns från trakten och Indien i övrigt. Tibetanerna har sina marknader och Ladakhborna sina i smala gränder som byggts mellan chorten och manimurar. Restaurangerna har skiftande kvalité, de flesta prisvärda och vi åt gott och mycket. I butikerna kunde man köpa frukt, grönsaker, bröd, yoghurt och kaffe. Utmed trottoaren köpte vi gudomligt goda aprikoser som växer i dalgången. Aprikosmarmelad är en av områdets industriprodukter. Jag har aldrig ätit så god aprikosmarmelad, syrlig med lagom sötma.
Den centrala storgatan med sidogator håller på att ”förskönas” vilket gjorde ett stökigt och kaotiskt intryck. Trottoarkonceptet är obefintligt i indiska städer, här fungerade de någorlunda men det blir en workout med 30 cm höga kanter som knappast är anpassade för handikappade. Tyvärr finns inte mycket kvar av den gamla stadens arkitektur. Det är lite jag känner igen från 1980 då jag besökte Ladakh fem år efter att det öppnats för turister.
Vi vilar och acklimatiserar oss till höjden. En liten vandring uppåt dalen gjorde oss ordentligt andfådda.

Förskönande arbeten på gång. Lejonkungens palats överst och en moské i förgrunden.

En dag ägnade vi oss åt palatset som reser sig över Leh. Det är till stora delar byggt av Sengge Namgyal i början av 1600-talet som också kallades för lejonkungen. Sengge Namgyal var son till en tibetansk kung och en muslimsk prinsessa vars äktenskap var ett led i en fredsprocess med baltiska muslimerna som hade härjat och förstört klostren i Ladakh. Sengge Namgyal lät återuppbygga ett stort antal kloster. Kungariket Ladakh omfattade då en stor del av det västra Tibet inkluderat Zanskar, Lahul och Spiti.
Överallt är palatset och klostret Tsemo synligt högt upp på bergsryggen. Det kungliga palatset som tog sin nuvarande form under 1600-talet övergavs 1846 då dynastin Namgyal förlorade makten. De flyttade till palatset i Stok tvärs över på andra sidan om Indus där ättlingarna fortfarande bor.
Vid mitt besök 1980 kunde man inte gå in i det mycket förfallna palatset i Leh. Det har klarat nederbörden trots att det är byggt av lera, möjligen var det av en god konstruktion. Omfattande renoveringar har gjort det tillgängligt för turister. Smala mörka gångar invändigt leder till stora rum där man ställt ut fotografier över Ladakhs historia. De var dåligt hängda och belysta och med lite eller ingen förtydligande text. Ett rum var fullt med bilder på arkeologiska sevärdheter i Indien. Flera rum med gamla svartvita fotografier från Ladakh visade natur och folkliv men var odaterade och saknade tyvärr information. På toppen av det 9 våningar höga palatset finner man en imponerade vy över dalgångarna öster och norrut från staden. Klostret låg ytterligare en bit upp och klättringen dit blev stekhet. Upp kom vi och tog en fika där med kaffe och kex. Jag stannade kvar för att tecknade klostret medan Ann gick en lättare väg hem för att vila. Jag fortsatte bortom klostret och gick ner till ett fält av chorten jag minns från 1980.  Vandrade tillbaka utmed berget där den gamla bebyggelsen fanns kvar. Ett hus renoverades så att ett moln av damm uppstod då de skovlade ner rester av lerväggarna. Nederbörden har under senare tid gjort att de gamla husen fått fula smutsränder av smält lera utmed de vitkalkade väggarna. Liksom i de flesta tibetanskt influerade områdena bygger man fortfarande med soltorkade lerklossar, fönstren med träram och glas, taket bestående av kraftiga trästockar som belagts med ett tätt lager träpinnar som i sin tur har en beläggning med hårdstampad lera. Husen blir otäta i regnet så man förbättrar taket med cementlager eller plastpresenning. Uppe på taket ligger djurfodret på tork. Förr i tiden hade man kodyngan på tork för eldning. Numera använder de flesta el eller gas men på vissa ställen såg vi högar med soltorkad jak- och kodynga utanför husen.

Tsemo gompa i Leh grundad kring 1430

Idag blev det en lång vandring uppåt i dalen tills åkerfälten började ta slut och de kala bergen tog vid. Endast den brusande forsen med små gräsplättar kring slänterna. Efter vandringen genom det idylliska landskapet med gårdar, fält och stora villor kom jag till en raserad bro över forsen. Den stora översvämningen hade tagit med sig vägen runt om den fasta brokonstruktionen. Nu var forsen normal så det gick att ta sig över med lite besvär. På andra sidan gick jag utmed forsen tills fälten bredde ut sig med kornodlingar. Där hittade jag en skön plats för att göra några teckningar och en akvarell. Myror hälsade på och bland stenarna sprang ödlor med ett rött märke bakom huvudet som en dekoration. Fortsatte för att leta efter en övergång till andra sidan om forsen men den var strid och jag vågade inte hoppa. Fortsatte tills jag fann ytterligare en brokonstruktion som stått emot strömmarna men där vägen efter bron hade kollapsat. Här var jag i utkanterna av Leh. Hittade en by med ett kloster där husen var i gammal traditionell byggnadsstil, det var som om jag var tillbaka i Leh för 35 år sedan bland gränder, manimurar, chorten och bönehjul. 
Chorten: Relikgrav efter en framstående lama. Representerar också en symbolisk bild av Buddha.
Gompa: Tibetanska beteckningen på ett kloster.
Manimur: En mur på vars krön man lägger stentavlor med det heliga mantrat “Om mani padme hum” ingraverat. Det anses som en meriterande handling, förbättring av din karma. 
Bönehjul: Samma mantra som ovan tecknade på papper som läggs i en roterande cylinder. Kan vara från små individuella hjul man svänger med handen till enormt stora påkostade cylindrar i speciella hus där en klocka klingar för varje varv.
Böneflaggor: Samma mantra igen och heliga skrifter tecknat på flaggor i flera färger representerande de 5 elementen, gul-jord, grön-vatten, röd-eld, vit-luft, blå-rymd. Balans mellan dessa färger ger harmoni till omgivningen och hälsa till kropp och sinne.

Traditionell boning (fler bilder från Leh)

9/8
Tikhsey
Utflykt till Tikhsey Gompa med lokalbussen. Dalgången med Indusfloden är kraftigt exploaterad med samhällen, militäranläggningar, skolor och småskaliga industrier. Odlingar har brett ut sig mellan bergssluttningarna. Trafiken var intensiv och strax före klostret var vägen översköljd och det blev stockning. Då skymtade klostret högt uppe på klippan som är en utlöpare från Ladakh bergen. Det hade en monumental storlek likt palatset Potala i Lhasa. Svettiga trappsteg i hettan upp till heliga kamrar där de hade middagsbön med rytmiska recitationer ur skrifterna ackompanjerade av trummor, horn, klockor och cymbaler. Allt detta skedde medan turisterna gick omkring och fotograferade helt ogenerade. Vi satt oss ner försiktigt, lyssnande, tittade och stördes av denna ström av turister. Hur mycket måste munkarna ha störts? Kanske utförde de ett skådespel för turisterna för deras inträde och förbättring av klosterkassan. Där finns en kammare med en  15 meter hög förgylld staty av Buddha Maitreya som invigdes av Dalai Lama vid besöket 1970. Längre ner stötte vi på biljettluckan för gompan och betalade där inträdet, vi hade kommit upp bakvägen. De borde sätta restriktioner på turisternas vimsiga kringrännande under bönestunden sade jag till munken som tog betalt. Skenheligt kunde turisterna ena stunden sitta stilla med korslagda ben i meditationsställning och i nästa stund rikta kameran mot näsan på någon novis som slog på de stora trummorna. Munken nickade och skulle fundera över det. 
Buddha Śākyamuni : Den historiska Buddha
Buddha Maitreya: Den kommande Buddha

Thiksey Gompa (fler bilder)

Ingången hade souvenirbutik, restaurang, toalett och en stor parkering för alla bilar och bussar. Jag tecknade en del av byggnaden och landskapet i fjärran. Stenöknen som vid närmare granskning faktiskt börjar grönska och blomma. Detta som resultat av de senaste blöta åren. Det kommer torrtider vilket är förhärskande men 4-5 gånger under 1900-talet har det varit ”blöta” perioder. När jag var här 1980 var allt snustorrt. Det enda vatten som fanns var den från glaciärerna och omkring Indus flöde i mitten av dalen som var sparsamt kultiverat. Nu växer det höga träd och åkrarna breder ut sig. 

Ladakh ökenberg

10/8
Mellandag då vi fixade biljett från Leh till Manali den 28 aug. På så sätt fick vi de bästa platserna i minibussen som tar 16 timmar att nå Manali. Det trodde vi då men verkligheten blev en annan. 
Bankautomaterna kunde bara lämna oss 10 000 rupies i taget vilket gjorde växlingen dyr eftersom svenska bankerna tar 40 Kr, c:a 320 rupies i avgift vid varje uttag och vi behövde minst 40 000 rupies. Wifi fungerade dåligt, det gick inte att ladda ner böcker. Mina mail skickades aldrig iväg. 
Dagen avslutades med en promenad uppåt den blomstrande dalgången till den gamla byn vid slutet av odlingarna där det också låg en gompa. Återfärden i solnedgången gav oförglömliga vyer av bergen med det upplysta klostret Tsemo gompa ovanför palatset i Leh.

Tsemo gompa i solnedgången

11/8
Likir
Färden till Likir gick kl 16 så vi hade hela förmiddagen att packa och sitta i gästhusets vardagsrum. Tidigt var vi nere vid bussen för att få sittplats. Vandringen ner till busshållplatsen blev svettig i den flammande solen. Bussfärden medförde lite svalka i vinddraget från fönstret. Vi kom fram till Likir gompa och fick ett underbart rum i ett trevligt gästhus bakom klostret. Här i samhället finns bara en bod för att köpa vatten, juice, kex och mjölk. Grönsaker och frukt borde vi ha köpt med oss men det var för sent påtänkt. Här kommer vi stanna en vecka. Tyst och lugnt, endast den lilla forsens skvalpande ljud hörs genom fönstret och utsikten mot dalen och bergen är strålande.

Likir gompa med Ladakh bergkedja i bakgrunden (fler bilder)

12/8 
Besök i klostret som hade ett museum med gamla artefakter, tankas, musikinstrument, lurar av ben och fotografier. En skola för noviser ligger alldeles bredvid. En gigantisk förgylld sittande buddha bakom klostret blickar österut. Vi gick den så kallade “koran”, en vandring medurs runt klostret som munkar företar varje dag.
Dagen avslutades med en lång vandring upp i dalen med pittoreska bondgårdar med terrasserade odlingar. Solen belyste bergen partiellt och skapade spännande former. En bonde bjöd på ärtor som mognat på fälten, de var delikata.

13/8
Vi beslöt oss för att vandra till byn nedanför Likir Gompa och tog med oss kaffe och kex. Våra förhoppningar var att kunna köpa frukt och hitta ett ställe med WiFi. Vandringen ner gav fina vyer över klostret och långt där nere brusade forsen bland odlingar och djurhagar. Kanske vi kunde ta vägen tillbaka genom att följa forsens väg uppåt. Byn Likir visade sig tråkig med bara en butik som inte sålde frukt och grönsaker. Några restauranger med WiFi syntes inte till så vi fortsatte genom byn ner till forsen där vi drack kaffet och åt våra kex. Vid ett hus utmed vägen tvättade man mattor direkt på asfalten och hängde dem på tork i solen. Vi frågade om vägen upp till gompan och blev anvisade en stig vid sidan om huset. Fulla av förhoppning anträdde vi vandringen uppåt. Det växte rikligt med lavendel som vi plockade och samlade i påsar. Ann tänkte använda dem för att göra lavendelolja och vi funderade om de skulle passera tullen på hemresan. Vandringen var underbart vacker utmed bevattningskanaler och genom djurhagar som ständigt bevattnades för att ge ett grönt friskt gräs. Problemen började uppstå då de var inhägnade och vandringen blev besvärligare högre upp. Ett stort stenfält skulle passeras vilket jag enbart tyckte var en rolig utmaning men som Ann var mindre road av och vi fick pausa ofta. Värmen bidrog till besvärligheterna. När vi efter stenpartiet åter hamnade i dödläge i en inhägnad djurhage med en stängd och låst port framför oss tog vi oss till en bro över forsen och vandrade återstående sträckan tillbaka på bilvägen. Från bilvägen kunde vi se att vi varit precis under klostret och hade otur att inte hitta den rätta stigen.

Den lilla byn nedanför Likir

14/8
En fri dag för oss båda och jag har suttit och skrivit dagboken som försummats. Våra magar är dåliga och det beror mycket på den ensidiga kosten. Runt lunch gick vi båda ner till restaurangen bredvid klostret och beställde mycket grönsaker. Det gjorde vi sedan varje dag. Jag satt uppe på taket och tecknade utsikten mot dalgången med de veckade bergen och oaserna med uppodlade fält, bondgårdar och bevattningskanaler. Innan skymningen gav vi oss av på en kvällspromenad i den idylliska bondelandskapet. Passerade gröna saftiga kohagar och gamla hus där kodyngan låg på hög utanför som bränsle för matlagningen. En gammal gumma motade sin ko uppåt stigen och hela familjen var ute och plockade ärtor i fälten. Längre bort upptäckte vi en gammal kvarn som inte var i bruk. Nu när vi visste hur de såg ut upptäckte vi ytterligare en kvarn som var i fullt bruk. De hade en oansenlig form med rundade väggar av sten, en skovel under huset roterade av vattentrycket och kvarnstenar inne i det lilla huset malde. Där stod mjölsäckar och ett fint lager av mjöldamm över golv och stenar. Vi såg en till kvarn längre ner på väg hem, något vi inte lagt märke till under vandringen i förrgår. När man vet börjar man se.

Kanske skulle vi besöka bönestunden imorgon bittida i klostret. Jag gick ner till klostret och frågade en munk vid vattentappen utanför på torget. Man fick inte närvara vid bönestunderna berättade han, de var inte öppna för annat än munkar. De var klokare här än i Thiksey.

15/8
En dag för att teckna, skriva och läsa. Välbehövligt besök på restaurangen för att äta grönsaker som vi saknar i gästhusets utbud. 


16/8
Lång vandring hela dagen. En utflykt så långt vi kunde nå uppåt dalen från 3700m till drygt 4250m där alla träd upphörde att växa. Kvar fanns små plantor och blommor och gräset på ängarna kring forsen där korna betade. Vi såg också en och annan jak. De flesta kor är en blandras mellan jak och låglandsko. Som en uppenbarelse i stenöknen stod Himalayarosens buske med både knoppar, utslagna vackert rosa doftande blommor och vissnande blomblad. Jag plockade de kvarvarande frökapslarna; kanske de kan gro i Sverige. Över 4000 m växte inte Himalayarosen och den fanns inte alls på 3500 m. Stenarna var fläckade av en röd lava som växte i cirklar och intrikata mönster, kommunicerar de kanske med tecken till mänskligheten?

Här hade glaciärälven runnit i årtusenden. Runt dess flöde har de första livstecknen slagit rot, bildat lite mylla och förökat sig. Människorna ledde vatten till torra terrasser och kultiverade jorden med bakterier från djurens och sin egen avföring. Kornet börjar växa. På ängarna betade jakar, getter och får som bidrog med sin spillning till gödsling och bränsle. De gav kött, mjölk, smör, ost och ull till att spinna och väva kläder. Fortfarande lever de av jorden och kretsloppet. Mildare klimat har medfört odling av potatis, morötter, sallad och ärter. Mulltoaletterna är legio och livsviktiga, det bidrar med gödsel för deras grönsaksodlingar. Skördesäsongen är i antågande då kornet ska skördas och tröskas och alla hjälper till. Det males fortfarande i små vattendrivna kvarnar. I Likirdalen var allt så mycket mera i harmoni med naturen till skillnad från Leh.

Där på 4250m höjd fanns bara forsens brus. Flera växtarter nere i dalgången återfanns inte här. Den sista bebyggelsen med terrassodlingar hade vi lämnat. Ännu var det tusen meter kvar till bergstopparna med lite kvarvarande snö. Vi fick en lätt yrsel av syrebristen. Vandringen neråt var behaglig och ren njutning. I eftermiddagssolen blev bergen dramatiska och långt bort över bergen till Zanskar låg ett oväder. En herde vallade en flock getter med livliga små killingar som djärvt prövade på hopp mellan stenar och avsatser. 

17/8
Mellandag då vi vilar. Ann blev dålig under natten och kräktes. Hon vilar och försöker återhämta sig. Framåt kvällen måste vi packa för morgondagens resa till Lamayuru.

Lamayuru (fler bilder)

18/8
Lamayuru
Tidigt upp med frukost som värdinnan vänligen iordningställt. Vi gick ner till klostret där bussen snart kom för att hämta folk uppe i dalen. Vi fick god plats och kunde betrakta lokalbefolkningen som snart fyllde upp bussen. Alla kände alla och man hjälptes åt med bagage och gods. Bussen är livlinan för de flesta, det är kontakten med huvudstaden Leh och världen, som det var en gång på landsbygden i Sverige. Det skulle lastas en stor trästock på taket vid ett ställe och på ett annat ställe flera höbalar som foder åt kor. Vi skulle bara till vägskälet vid den stora huvudvägen för att fånga bussen till Lamayuru och behövde inte betala något. 
I väntan på bussen som skulle komma om två timmar tog vi kaffe. Vi fick lift med en bil som visade sig vara en taxi och den tog rejält betalt i slutändan. Fort kom vi fram till Kalchi som ligger en halvtimmes färd från Lamayuru. I en underbar restaurang bakom huvudgatan åt vi lite pakora med lassi. Borden var placerade under aprikosträden med mogna frukter som vi trakterades helt gratis.
Vi kom lagom på bussen till Lamayuru efter lunchen och den färden gick brant uppåt genom ett fantastiskt bergslandskap. Vid framkomsten stod en vänlig kvinna utanför bussen och ledde oss till sitt gästhus där vi fick ett rum på taket intill en stor terrass. Skönt att komma till ett rum med toalett, badrum och även ett normalt möblemang med stol och bord. Rummet i Likir var charmigt men mycket spartanskt.
En promenad på eftermiddagen runt klostret och besök i bönesalarna. Ett gammalt fint kloster med mystik och anor. Anlades omkring 1000-talet och var först säte för den förbuddistiska bonkulturen. Många hus höll på att renoveras runt omkring den centrala kärnan. Högt uppe på vittrade grusstoder hade klostret vuxit från några eremitgrottor till ståtliga byggnader med intrikata gångar och en stor samling chorten som omgärdades av bönehjul.
Kvällssolen skulpterade landskapet när vi begav oss ner till gästhuset igen.
Bon: Namn på den tidiga tibetanska religionen med inslag av animism och shamanism innan buddismens seger. Bon utvecklades till en tibetanbuddistisk gren som fortfarande är livlig.

Chorten (fler bilder från Lamayuru)

19/8
En dag för oss själva. Förmiddagen försvinner med tvätt, läsning, skriveri och slummer. Gav mig efter lunch ut för att teckna byn och landskapet. Stora delar av den gamla byn är obebodd, raserad och verkar hopplöst förlorad. Den gamla tekniken att bygga i hårdstampad lera har lämnat kvar smältande väggar och raserade tak vid monsunens härjningar i klimatförändringens tid. Här och där var dock boningshusen intakta. Turisterna kommer i skaror där man sitter och tecknar. En trettonårig buddistnovis ställde mig de vanliga frågorna om var jag kom ifrån och vart jag skulle. Pojkens far arbetade som rörmokare och de hade bondgård på landet där farmor jobbade. En syster läste i byn Wanla som också har ett kloster. Han var sonen som skulle bli munk, ville han bli det? Jag fick aldrig något svar, frågan kanske var svår för honom. Vart ville han helst resa om han hade pengar? Han hade inget annat svar än Leh. Skolan var slut för dagen, han gick en kora runt stuporna och skulle sedan leka med sina kamrater. 

Lavendeldalen

20/8
Efter lite morgonsysslor började vi vandra upp till klostret Athite. Stigen gick först förbi ett antal chorten och manimurar. Sedan genom en dalgång med en brusande fors mellan ängar av lavendelblommor och höga grusstoder utmejslade av vatten och tidens tand. Sedan tappade vi stigen och allt gick brant uppåt mot huvudvägen. Ann ville inte följa med längre utan vände för att plocka lavendel och njuta av naturen. Jag kämpande mig upp till motorvägen där det var ytterligare 2 km för avtagsvägen till Athite. Vyerna var granna över bergen i eftermiddagssolen. Ibland mjukt skulpterade, blandat med spetsiga skapt utmejslade bergskedjor. Vid vägskälet upplyste en skylt att det var 3 km till klostret, rakt uppåt till 3700m, en stigning totalt från Lamayuru på 700 m. Jag tog en del genvägar som förkortade serpentinvägens långa svängar. Högre upp blev vyerna vidare och Himalaya visade sin oändlighet. Klostret skulle renoveras och var en byggarbetsplats. I en liten by nedanför klostret livnärde man sig av fårskötsel och terrassodling. Sent blev det så jag hann inte med att se klostrets heliga rum utan skyndade tillbaka ner till Lamayuru innan mörkret föll. Genomsvett tog jag en dusch före middagen.

Lamayurus leravlagringar

21/8
Idag skulle vi vandra leden mot Wanla som går över ett pass på 3700 m. Det började dåligt med att vi inte hittade infarten till leden från huvudvägen. Vi hamnade långt bort där turister fotograferade de unika leravlagringarna som gör Lamayuru så berömt. På vägen tillbaka chansade vi på en stig vilket var rätt och vi kom upp på leden. Uppför gick det med många märkliga bergsformationer och bergarter. Vid en delning av stigen fick vi chansa igen och kom lyckligtvis åt rätt håll genom en ravin som smältvatten och vårfloderna bildat genom grusavlagringar. Från passet fick vi en fantastisk vy både åt Wanla och över dalgången vi passerat. Vi såg ett rikt fågelliv i dalgången som grönskade långt uppåt bergssluttningarna men inga träd växte så här högt upp. Man förväntade sig hjordar av får och getter men det fanns inget, bara vinden och ljudet av fåglar.

Utsikten från toppen av passet på leden mot Wanla

22/8
En mellandag då vi vilar. Ann mår inte så bra. Tvättade kläder, gick ut och tecknade lite och sedan tid för att packa. Kvällsmåltid som var god men innehöll något som Ann inte tålde. Under natten blev hon dålig i magen, kräktes och mådde illa. Jag sov som en stock men husvärdinnan hjälpte henne med ljus och rengöring. 

23/8 
Jag hade frukost och Ann orkade bara en kopp te. En sista packning innan resan till Leh. Vi betalade och tackade för oss, speciellt för all hjälp under natten. Vi fick vänta en timme nere vid vägen på bussen Kargil-Leh. Den hade gott om sittplatser och jag hivade upp min ryggsäck på taket och spände fast den. En halvtimme senare blev det lunchpaus i Kalchi där aprikosträden dignar av frukter. Vi köpte en påse färska aprikoser och en påse torkade. Ann somnade under färden men jag var klarvaken hela tiden igenom det dramatiska bergslandskapet. I Leh framåt halv två gick vi uppåt Old Manali Road och spanade efter hotell. Det finns så många. Mycket listigt pekade en hotellscout åt fel håll när vi frågade efter ett känt hotell vi visste om. Det var förstås en återvändsgränd med fullbokade gästhus men scoutens hotell hade lediga rum. Trötta på att släpa packning tog vi in där till ett hyggligt pris. Så kan det gå.
Vi gick till en researrangör som gav oss ett bra bra pris för två dagars utflykt till Nobra valley. En lite lyxig utflykt med bil och chaufför till den natursköna dalen som vi tyckte var spännande.
Vi gick inte ut för att äta, Ann ville vara försiktig. Vi köpte hem lite bröd och pålägg, te och juice, frukt och vatten. Utanför hotellfönstret var äppelträdets grenar fulla av små goda äpplen som lätt kunde plockas.

24/8
Frukost på hotellet och sedan en tur bland stånden i tibetanmarknaden. Massor av hantverk, dåligt och fult, vackert och fin kvalité. Ädelstenar, mässingsgjutna dorje, klockor, cymbaler och sjungande skålar. Jag köpte ett par cymbaler som klingade fint.
Kaffet på Franska bageriet var blaskigt. Ann köpte några fina örhängen. Jag försökte surfa på internetkaféet men nådde inga resultat. Internet är uruselt överallt, lika dåligt på hotellet. 
Hos researrangören fick vi vår inner line permit till Nubra valley och våra pass. Kl 8 i morgon bitti bär det iväg. 
Inner line permit: tillstånd man som turist måste ha för att besöka platser nära pakistanska och kinesiska gränsen.

En tillbaka blick från Kardung La passet över Lehdalen och Zanskarbergen

25/8
Nubra Valley
Färden till Nubra valley gick över Kardung La passet på 5600m, vilket är ett av de högsta vägpassen i världen. En slingrande serpentinväg som både före och efter passet var bedrövligt dålig, det kan knappast kallas en farbar väg. Bilen fick gå enormt sakta och vi skakades om i sätena av alla stenbumlingar på vägen. Allt kompenserades av spännande bergsformationer, fantastiska vyer över Himalaya, vida dalgångar med terrassodlingar, branta raviner utmejslade av vatten, torra ökenberg i skiftande färger. Nubra valley genomflyts av den mäktiga floden Shyok som genom årtusenden skapat en vidsträckt plan flodbädd som delvis är uppodlad, delvis är ökensand med dynor. Hela dalen öppnade sig som ett panorama när bilen svängde ut högt uppe på berget. Kamelkaravaner drog fram utmed dalen och korsade stora sanddynor, utlöpare från den berömda sidenvägen. Vid närmare betraktelse bestod “kamelkaravanerna” av glada turister som lokalbefolkningen ledde runt. 

Nubra valley (fler bilder)

I Diskit besökte vi klostret högt uppe på en klippa som stupade ner i en flodravin. Spännande läge minsann med trånga vindlande gränder och trappsteg uppåt till bönehallarna. I ett liten kapell renoverades väggmålningarna av en grupp tjeckiska konservatorer.
Vi fortsatte sent på eftermiddagen till byn Hunder där vi fick ett förtjusande trevligt gästhus mitt i en underbar trädgård med fruktträd, blommor och grönsaksodlingar. Rummet var behagligt och i den stilla lantliga miljön sov vi gott.

Diskit gompa

26/8
Nästa morgon vandrade vi upp i den lummiga byn med otaliga vattendrag, fruktodlingar, grönsaksland och blomplanteringar till något som liknade en bönehall. Hela byn består av en mängd gästhus och bondgårdar. Längre upp gick stigen vid sidan av chorten som bildade en trevlig park med brusande vattendrag. Eremitgrottor syntes högt uppe på klipporna. Vi gick runt en manimur med rikligt utmejslade stentavlor. 
Mitt på dagen for vi tillbaka i det fantastiska landskapet. Dorje, vår chaufför körde säkert men lite för fort. Flera stopp blev det på grund av vägarbeten i en otroligt tät trafik. Massor av turister på tungt lastade motorcyklar syntes utmed vägen. Det måste vara livsfarligt. I bilen fanns ändå en erfaren chaufför, vad hade dessa motorcyklister för erfarenhet av vägen? 

Övernattningställe i Hunder, Nubra Valey

27/8
Leh – Manali
Förberedelser inför resan till Manali genom Zanskars höga pass. Vi fick gå och vänta på att resekontoret skulle öppna eftersom alla butiker och affärer hade ”sovmorgon” fram till kl. 13 just denna dag, förmodligen en dag i månaden, sista torsdagen eller något sådant.
Vi tog lunch i väntan på agenten som var senare än de andra på att vakna. Han upplyste oss om att bussen inte blivit full och skulle avgå ett dygn senare. Vi blev upprörda eftersom vi checkat ut och även bokat och betalat ett rum i Manali. Han skulle ordna något annat. Till slut fick vi framsätet i en jeep vars säten tyvärr var mycket trängre än en buss, men vad ska man göra? Till råga på allt blev sätena lite dyrare i jeepen. Förargade blev vi eftersom vi betalat biljetten 20 dagar i förväg i förhoppningen om att få framsäten i en skön och bred minibuss. Han hade uppenbarligen inte planerat in vår resa i god tid innan. Naturligtvis gick det många minibussar till Manali just denna natt, det kunde vi lätt se.
Vi fördrev dagen på olika kaféer innan vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick ner till resekontoret. Den planerade avgången kl 21 blev försenad eftersom det fanns lediga säten kvar. Vi väntade ytterligare någon timme och fick sedan skjuts ner till jeepen där vårat bagage packades på taket. I den mörka jeepen satt vi och väntade på de övriga passagerarna. Vildhundarna grälade, längre bort höll de på att laga en buss, dunkande musik kom från något håll, sällskap hade vi med stjärnorna och den klara månen. Kl 23 började passagerare anlända och strax efter halv tolv kom vi iväg. Ytterligare passagerare plockades upp under vägen ut från Leh. I den mörka natten rullade vi med hög hastighet genom Leh-dalen, ingen trafik att tala om, det var idealiskt att resa här på natten, framlyktorna lyste upp den mystiska omgivningen med chorten och muromgärdade odlingarna. Innan vi skulle lämna Leh-dalen fastnade vi i en poliskontroll. Våra pass kontrollerades men de ville också kontrollera indierna som fanns med i bussen och vi var tvungna att invänta andra fordon från Leh, varför fick vi ingen vettig förklaring på. En och halv timme senare kom vi dock iväg. Vår chaufför var mycket skicklig och jag har aldrig känt mig så trygg trots att vägen var både farlig och dålig. Han kände vägens alla stenar, gropar, kurvor och raksträckor. Först vid sextiden på morgonen började omgivningen synas och vi njöt av ett mycket dramatiskt surrealistiskt bergslandskap. Det högsta passet passerades på 5400 m varefter vi var inne i Zanskar. 

Någonstans i Zanskar på Leh – Manali vägen

Vidunderligt sköna långa dalgångar med fantastiska bergsformationer. Vi stannade för frukost vid nio-tiden och lunch mitt på dagen. Då var vi redan i Lahul och hade bara Rothang passet kvar innan Manali. Det passet brukar alltid vara besvärligt och även denna gång hade vägen förstörts mycket av monsunen. Snart var vi inne i den gröna Kullu-dalen och rullade in i Manali vid fyra-tiden på eftermiddagen. Vår skickliga chaufför lyckades ta oss till Manali på 14 timmar trots strulet med nattens poliskontroll. Här har vi ett fint boende med bergsutsikt och skön temperatur i luften.

Manali där vi bodde vid Manaslu, biflod till Beas.

30/8
Manali
Vi hittade ett förtjusande guesthouse vid forsen bakom det hus jag bodde i 1987. Man hör forsens brus hela tiden och trädgården är full av äppelträd som vi fritt kan plocka. Bergsutsikt, skönt väder och ett bra rum med kök. Vi handlade grönsaker, bröd och ost i basaren. Det finns gott om stigar och vandringsleder i omgivningen. Ett charmigt ställe som vi tänker stanna en vecka på.

31/8
Avslappnad morgon, läsning, lite tecknande, skrivande och en kaffe. På eftermiddagen en promenad uppför berget som blev väldigt besvärlig så det blev en mer horisontell led utmed dalen. Vandring på stigen till en äppelträdlund. Plockade med mig några äpplen och vände åter till hotellet. Kvällen hade börjat klarna efter dimmor och regn på eftermiddagen. Solen kastade sina strålar på bergen mittemot och molnen lystes upp. Natten blev klar och morgonen därpå strålande vacker som varje morgon tycks bli här. Cikadorna filar intensivt i skymningen och startar även upp i gryningen med sin kör. 

3/9
Några stilla dagar i Manali har förflutit. Några utflykter med vandringar i bergen har vi gjort. Igår en lång vandring uppåt dalgången med Beas-flodens brus i öronen. En skön första del utmed den lummiga flodbädden. Ett spektakulärt modernt hus var byggt på en klippa. Längre bort en trevlig by med den gamla arkitekturen intakt men många nya i betong var under byggnad. Barnen klädda i sin uniformer kom tillbaka från byn på andra sidan forsen där skolan låg. Alla barn här gick i skola.

Traditionellt boningshus i Manali (fler bilder)

Vi korsade forsen över några enkla brokonstruktioner och var uppe på den hårt trafikerade leden till Manali. I detta naturfagra område blir trafiken och stanken från skiten utmed vägen helt beklämmande. Vi letade efter en väg upp till Vashisht som är den andra delen av de hippa nästena här i dalen. Mycket riktigt var den nedlusad med turister, gästhus och kaféer. Med det kommer klädbutiker, souvenirbutiker, uthyrningsställen för motorcyklar, yoga, aurovedic yoga, tibetanbuddism och allt annat utbud. Vi köpte yakost vid ett torg där västerlänningar satt vid kaféerna och tände på. Kvällen hann mörkna innan vi nådde Manali. Där handlade Ann kläder i den kooperativa butiken för lokalt hantverk. Jag hämtade ut tågbiljetten från Dehradun till Delhi och upptäckte långt senare en avgift till resebyrån på närmare 45 % av biljettpriset! Surt men biljetten var ändå billig. 
I natten var stigen genom naturparken upp till gamla Manali stängd så vi fick tampas med bilarna på den smala hårt trafikerade vägen vid sidan om. Risken för att bli överkörd var överhängande så vi viftade med våra ficklampor för säkerhet skull. Väl hemma åt vi lite smörgås med yakost och slocknade framåt tio-tiden.
I morgon blir det en tidig uppstigning och vandring inåt i dalgångens stora naturskyddsområde.

5/9
Gårdagens tur gick uppför dalen där vi bodde med den strida forsen Manaslu som djupt grävt sig ner och bildat branta sidor. En vandringsled hade skapats genom naturskyddsområdet som flitigt utnyttjades av lokalbefolkningen för att samla hö och valla kor. Leden gick brant uppåt hela tiden, klängde utmed den branta bergväggen, full av växtlighet, stora barrträd, högresta och omfattande som sköt upp till tio meters höjd. Vi såg hur träden sprängt klipporna som visade stora sprickor. Kring stigen fanns ett ymnigt växtliv där korna betade helt orädda för de branta sluttningarna. Långt borta skymtade trädgränsen och alpsluttningarna upp mot barmark och den eviga snön. Kanske kunde man nå trädgränsen på en dagsutflykt? Vi var dock trötta och vände tillbaka. Nedfärden gick snabbare och vi tog oss en efterlängtad kvällsmåltid hemma på balkongen med stjärnorna som började tändas över bergen. 

6/9
Idag skulle vi äta middag på en av byns restauranger och trevade oss fram till en rätt så bekvämt och trevligt ställe. Ljudnivån på den dåligt valda musiken var dock för hög och sänktes ej när vi klagade. Vi gick till ett lugnare ställe en våning upp med utsikt över gatan. Ljudet från gatan var tolerabelt men vi hamnade bredvid en restaurang med musikalisk live-framträdande från en lokal begåvning vilket blev nära på outhärdligt. Vi orkade dock inte flytta på oss utan beställde en indisk thali i den för övrigt helt tomma restaurangen. Var vi de första och enda gästerna idag? Kan de servera något ätbart? Vi fick vår lassi och väntade länge på thalin. Det tunna krispiga papelbrödet smakade bra men curryrätten och den röda linsgrytan var nästan helt okryddad. Jag började argumenterade med kyparen att den var smaklös, varför var den det, kunde de inte laga indisk mat, den smakade ju inget? Snart började jag skälla på hindi. Vi behövde inte betala för thalin. Notan begränsades till lassin, teet och grönsalladen. Vi sneddade över till restaurangen på andra sidan gatan och beställde där en fiskthali och en kycklingthali. Dessa var nästan kryddlösa de också. Vi suckade över att allt var anpassat för den västerländska gomen, lite kryddor och ingen chili. Det blev inga fler restaurangbesök med indisk mat här i Manali.

8/9
Resan från Manali till Dehradun
Tidigt upp för att ta oss till busstationen. Våra biljetter var redan köpta och det gällde att hitta bussen. Vi kom på en mycket sliten “Deluxe Bus Coach” med ett fåtal passagerare som bara gick till Kullu för att där ersättas av annan direktbuss till Chandigarh. Vägen kändes lång hela dagen genom ett oändligt bergslandskap som blev lägre och plattare mot kvällen. Vyerna var stiliga upp mot bergen där vi kommit ifrån. Chandigarh planerades av Le Corbusier och byggdes redan på 50-talet för att bli huvudstad i Punjab-Haryana. Det hade vi väldigt lite glädje av när vi kom till busstationen sent på kvällen. Vi beslöt oss för att resa vidare direkt till Dehradun. Besvärligt som det är att hitta ett hotell i rätt prisklass, släpa på packning, konfronteras med påträngande “hjälpsamma” bärare och en taxi som ska leda oss till “rätt ställe”. Vi skulle ändå direkt vidare nästa dag. Vi kom knappt iväg från stationen med bussen då en passagerare med uppenbara drogproblem inte hade köpt biljett men ändå skulle med. Chauffören ilsknade till och vägrade köra men på något sätt ordnade det sig i slutändan. Den påverkade mannen fick stiga av och vi kom iväg. Mitt i natten kom vi fram och lyckades hitta ett hotell i centrala Dehradun. Kl 3 på natten var Dehradun en av de spöklikaste städer jag någonsin åkt igenom, kusligt deprimerande.

10/9
Mussoorie
Vi ligger stilla i Mussoorie. På altanen till hotellet Devdar Woods susar en stilla vind, molnen skymmer bergens sidor, löser upp dom för att i nästa stund visa trädens konturer mot det vita i olika schatteringar. Solen skänker ibland sina värmande strålar men oftast drar den fuktiga vinden med sig dimslöjorna, man ömsom svettas, ömsom fryser. Bergens ljud når öronen, en ensam flöjtton, skallrande koskällor, apornas rasslande i träden, fåglar som kuttrar, höga ljud av syrsor. 
Vi gjorde utflykter i bergen. Besökte det sköna Dhanaulti och shoppade hemvävt naturfärgat hos Himalayan weavers.

Utsikt från Mussoorie, Dehradun nedanför molnen (fler bilder)

En hel dag gick vi runt i naturreservatet Jabarkhet i närheten av Mussooie. Här fanns en fantastisk biodiversitet. Floran var riklig så här strax efter monsunen. Bland däggdjur har man registrerat bl.a. leopard, rådjur, goral, gulstrupig mård, leopardkatt, svartbjörn, piggsvin, vildsvin och sambarhjort. Efter vandringen fick vi sätta oss ner och blocka bort blodiglar som snabbt hade lyckats suga sig fast och skapa blodiga sår på benen. Se mer här  http://www.jabarkhetnature.com/

Naturreservatet Jabarkhet (fler bilder)

Det är drygt en vecka kvar innan hemresan, Vandringar i bergen, botaniserande bland växter, akvareller av moln, teckningar av bergen. Långt bortom molnen ligger de skarptecknande bergen, utan växtlighet, majestätiska, högresta, branta med evig snö och tundra. En oändlig värd av branter, sluttningar, höjder och dalar. 
Här i närheten finns molnen, träden, skogsranden, enstaka vyer av dalens byar och terrassodlingar som skymtar mellan molnen. 


Vår Indienfärd slutade med den bekväma tågresan till Delhi och två nätter där i ett lugnt och fridfullt område. En verklig kontrast till det hotell vi kom till i början av resan. Indien har ljuvliga ställen, vacker natur, väldoftande smakrik mat, goda frukter och färgstark kultur men också fruktansvärda områden med kaos, misär och föroreningar.  Som turist får man vara beredd på lite av varje och de flesta känner att de vill tillbaka, vi också men kanske först efter några år.

Davey Hammarsten som reste tillsammans med Ann Löwenstein

Text, teckning och foto Davey Hammarsten

Det finns mycket mer att berätta från Mussoorie, min födelseort med uppväxt och skolgång. Men jag jag får återkomma med mina memoarer. Lite mer finns att läsa i “Chakra” en reseskildring från 2011 som finns  här. Mussoorie finns också med i reseskildringarna Indien 2008 och Indien 2010 ”Resan till Sikkim”

Kategorier
Natur

Rhodos

Resan till Rhodos

16/7 – 23/7 2008

Jag bodde på hotell Despina med gångavstånd till stranden i Afandou. Vandrade många gånger in till centrum av Afandou för att äta, växla pengar och handla. Tog bussen till Lindos söderut en gång. Den gamla staden hade en medeltida borg som innehöll ruinerna efter en bysantinsk kyrka och ett hellenistiskt Akropolis. Med EU-stöd på 3,5 Milj euro höll det på att restaureras.
Vilken art av eukalyptus jag tecknade har jag inte kunnat hitta men det var stammarnas växt som fascinerade mig. Det blåste en sval fläkt från havet under dess skugga så jag återkom gärna.
Olivträden beskärs och gamla träd får ett enormt omfång i stammen med groteska knölar och utskott.
Rhodos heter huvudstaden, eller Rhodos stad som man säger. Den har en gammal medeltida stadskärna med ringmur och vallgrav av enorma mått. Det finns anor från hellenistisk, bysantinsk och ottomansk tid och hela områden är uppsatt på Unescos lista som världskulturarv.

Borgen i Lindos

2008-07-16

Jag är en av alla charterresenärer på flyget till Rhodos i Grekland. Här finns högljudda ungdomar, tävlande om hur många drinkar de kan insupa. Gäng som vill leva loppan där nere som de brukar göra. Stillsamma ungdomar som vill spela kort, dataspel och sparka strandboll som de brukar göra. Medelåldrarna med eller utan barn, oftast med begynnande fetma, längtar till kriminaldeckaren i en liggstol vid stranden, lapande sol tills rödbrunheten övergått till svartbrunt. Gamlingar med stirrande blick, detta hade de gjort förr, vilken gång i ordningen? Samma hotell, samma strand, samma vänner och bekanta som också brukar åka till Rhodos till samma hotell vid samma tid. Man byter miljö helt enkelt, inte bekantskapskrets. Och så enstaka resenärer som jag för första gången på väg till Grekland, tredje charterresan i livet för mig, jag hatar charterresor. Men jag vill också ha en plats i solen, också jag utnyttjar det billiga sena ospecificerade biljetterbjudandet, billig resa, billigt hotell. Jag kopplar av med ett glas rött vin och slumrar till från bruset av flygplansmotorer och drömmer om hav, himmel och vita stränder.

Hotellet ligger som tur är fritt från det kommersiella turistcentrat. Ett trevligt litet hotell med vindruvsrankor dignande av söta kärnfria druvor, det måste vara skördetider! Apelsiner och plommon mognar men fikonen och oliverna är små och gröna. Dadelpalmerna har ymnigt med små hårda frukter, rabatterna uppfyllda av blommor och cikadorna spelar intensivt i träden, stundtals öronbedövande. Här är varmt fortfarande sent på kvällen vid havet. En skön vind drar fram, mild men svalkande, full av havets dofter med inslag av torkade blad, som av vissnande löv. Juli är en torr månad på Rhodos, mycket torr.

Katter överallt på hotellet. De jagar i buskarna, unga hanna och honor i olika revirspel. Skygga men frimodigast är en av de allra yngsta som leker med mobiltelefonens hörlurar som dinglar ner från bordet. Den ryggar dock snabbt tillbaka när jag vill klappa den.

Hur är klimatet här i denna korssjöfart innan det Egeiska havet, Cykladerna och mystiska Samos med Kreta strax sydväst ut. Har man inga andra sysselsättningar än turistnäringen?

Naken i sängen på hotellet. Det blåser ordentligt i natt. Har svårt att sova i värmen med öppet fönster som släpper in vindbyarnas vrål runt husknutarna och bruset från trädkronorna. Fick ett härligt dopp i poolen på morgonen och en ljuvlig kaffe i svalkan på terassen bredvid.

Havet gick säkert här några hundra meter från den nuvarande stranden för några hundra tusen år sedan. Bortom olivlundarna reser sig plötsligt den eroderade klinten som mottagit vågornas stötar.

Den milda blå himlen, de gula husen och olivträdens grågröna lundar nedanför berget. De silvriga reflexerna från bladens baksida och där emellan de tusentals små gröna hårda frukterna, ännu ej mogna. När nu en oliv är mogen, för att ätas eller för att pressas för oljan?

Mitt i byn Afandou, mitt på dagen och det är hett i solen. Svalkar mig med en kall kaffedrink. Jag bad om en kaffe och toast men fick en iskall cappucino. Bryr mig inte. Kaféerna ligger tätt efter varandra, snarlika, serverar samma öl, kaffe och smörgåsar.

Mittemot den märkliga kyrkan som har ett fristående klocktorn i klassisk romersk stil och kyrkan i bysantinsk.

Gick förbi olivlunderna på vägen hit. Gamla knotiga tjocka, expansiva som i en teckning av van Gogh, fulla av gröna oliver. Vindruvor, fikon, oliver, apelsiner och citrusfrukter. Det är vad man förväntat sig. Trädgårdarna har en uppsättning av alla och någon dadelpalm, en cypress och massor av blommor.

Trivs bra i detta klimat, perfekt tempererat.

En kyrka i bysantinska former, mycket välvda tak med det centrala runda tornet, ikonbilder på skärmen längst fram i kyrkrummet där det allra heligaste skymtade, kandelabrar, offerställen för att tända ett ljus. Kyrkogården med bilder av de avlidna förevigade i keramik, rikt dekorerade gravar med plastblommor.

Vandrade genom en pittoreska by som kändes grekisk vilket ju den var med mycket utanpåliggande trappor till övervåningen. En patio med vinrankor som solskydd tilltalade mig mycket, detta att kunna sträcka sig upp från vilstolen och fånga en klase mogna druvor.

Taverna

Miniträdgårdar med frukter, blommor och grönsaker. Ljuset bygger upp de vitkalkade formerna, högdagrar och skuggor mot den koboltblå himlen. Havet ultramarint, klart som kristall. Vägen ner till stranden kantad av eukalyptusträden framför olivlundarna. Den täta skuggan under olivträden flyter ihop med stammens mörka strävsamma form. Fruktodlingar, växthus breder ut sig ner mot havet där en halvö sticker ut. Hittade få uppodlade fält.

En simtur i havet till slut den första dagen, klart och rent, kunde simma i det oändliga, det blåste häftiga ljumma vindar. Bredde ut mig på kullerstensstranden likt en fakir, små kullerstenar i olika mjuka former, knappt att man kunde gå på dom. Med försiktighet fick man fördela tyngden över hela fotsulan. Vattnet blev snabbt djupt, bara tre meter ut kunde man inte bottna.

Här är man mitt i jorden och havet. Hjärtat vilar på vågorna, rör sig i tidens ström, vilar och läker. Inte störas av annat en känslan av nuet, allt radierar från det inre Jag förstår allt först då all annan förståelse lämnat mig.

Ett gigantiskt byggprojekt var nerlagt, ett slags vattenland som aldrig fullbordats. Ödelagda tomma spruckna simbassänger, torn med rutschbanor, terrasser, utskott, hopptorn. Allt stannade upp då den grå betongen gjutits, bassängerna var delvis kaklade. Varför är en gåta, kanske fanns konkurrerande projekt, finansiella problem, turistbortfall? Trots att det är högsäsong står hotellen halvtomma, strandrestaurangerna går knappt runt, glest på badstränderna. Var är alla turister? Överexploatering på annat håll, boomen kom aldrig hit, en felkalkyl?

2008-07-18

Lite sent uppe men kom iväg till Lindos efter en svettig väntan i busskuren. Vindstilla idag så hettan ackumuleras snabbt i kroppen, ingen svalkande vind.

Lindos är en pittoresk gammal by i en dalgång mellan akropolen och inlandsberget. Österländsk i sina irrande vindlande gränder, trappor och terasser. Överallt den vitkalkade väggen mot den blå himlen. Gamla akropolen i Lindos var kraftigt nedbruten. Ett EU-projekt försöker restaurera för 3.5 milj euro. Vet inte om det var så lyckat men jag såg det bara halvvägs.

Lindos från borgen

Dubbla priser på juicer och öl priser, ren rip-off. Enorm kommers i stadens gränder, mest krimskrams och ett och annat hederligt hantverk, vackert konstsmide, smycken med inläggningar. Den massiva turist-souvenirmarknaden, höga priser och obligatoriskt prutande. Inga lever här på något annat, varje hem, lokal, terass och gata vigs åt butiker, restauranger, kaféer, glassbarer och creperier.

Stranden igen, simmande i havet. Havsbottnen otroligt ointressant, slät, inga växter, fiskar, koraller. Skymningen magisk, månen gick upp, gul som en ost svävande upp över horisonten. Det var horisonten som egentligen svävade neråt – vad som nu är upp eller ner i kosmos.

Växter med törnen har en stor utbredning. Törnbuskar av oräkneliga arter kantar vägarna. De visar upp en avskräckande taggighet i fascinerande mönster som förhindrar uppätning. Skyddar de någon eller skyddar de bara sig själva för att överleva torkan? Gräset växer frodigt i regnet och föder djuren, sprider sina frön som överlever torkan. Törnbuskarna lämnar inga blad. Krampaktiga, magra , snåla, utmärglade in på bara benen, vassa. Den har ett hot, elden! Det kan brinna friskt i törnsnåren, gott om syretillförsel i det torra nätverket.

2008-07-19

Det stora lägenhetshotellet på toppen berget här bredvid verkar vara tomt. Har inte sett någon aktivitet under flera dagar. Dålig beläggning, ekonomisk kris.

Känner en total vila i kroppen. Går in till staden, tecknar kyrkan en gång till, hittar fler vyer från andra barer. Vindstilla, det blir mycket hett.

Vad som är turkiskt eller grekiskt kan man undra av alla dessa öar strax utanför turkiska fastlandet? Venetianare, greker, kretensare och turkar, alla är argonauter, sjöfarare som behärskade havet här omkring. Det var deras livsrum, här spanns hela den egeiska mytologin i sjömännen seglatser mellan öarna.

Känner en fläkt av Indien ibland, värmen, palmerna, cikadornas spel under dagen, olivlundarnas speciella orkester.

Minnen, vi lever på minnen och intellektet bearbetar. Tänk med vidöppna sinnen alltid, låt inte något undgå, sök sanningen.

Sitter stilla framför eukalyptusträden. Hur egensinnigt och oförutsägbart de vrider och vänder sig inom sina gränser men ändå självständigt. Starka sega stammar, sensuella, välformade, släta. Barken som flagnar i tunna skikt, faller krispiga och torra mot marken, lämnar kvar de karakteristiska spåren av ljusa och mörka fläckar på stammen.

Det står en omfångsrik eukalyptus som vägdelare mitt i byns centrum. Kraftigt beskuren har den inte nått några höjder men däremot bredd. Ljusa färska löv från de nya vattenskotten. Den är vitkalkad nertill som alla träd utmed vägarna. Blivit en populär anslagstavla mittemot busshållplatsen.

Längtar till Indien. Gekland är en liten smak av östern i små portioner. Mitt på dagen är skuggan nödvändig, med en liten bris från havet blir hettan behaglig. Sitta med en kall öl är ännu en lindring. Det moderna Grekland blandas med det nya. Skyltar är oläsliga på grekiska, som tur är finns en översättning. Nu är alfabetet närbesläktat, man lär sig snabbt att stava på grekiska. Det är svårare att förstå min handstil.

Rhodos stad

Väntade in månen vid stranden. Den går upp en timme senare varje dag. Plötsligt var det en gyllene röd skära över horisonten. Med ledning av hur många minuter det dröjer innan den syns helt kan man beräkna dess gradtal på himlavalvet. Vet jag jordens omkrets så kan jag då beräkna avståndet och dess storlek. Snart ska man åter göra resor dit. Amerikanarna har politiska och finansiella hinder. Varför ser man gubben i månen? I den röda dimmiga bilden framträder de mörka haven, stofthaven som ögon, näsa och mun. Vinden har vänt, nu är den sydöstlig, svalkar men bär med sig värme.

2008-07-20

Känner mig helt tom idag. Har sovit gott. Hade en intensiv och märklig dröm där jag vaknade upp till en annans liv. Denna andra är på pricken lik mig och hans hustru lutar sig över mig och är glad att jag vaknat ur min koma. Två förtjusande döttrar i 8-10 års ålder springer omkring. Frun har ett åldrande ansikte som jag själv. Först säger jag inget, ler och undrar sedan var jag är. Låtsas att jag begriper allt och märkligt nog dyker det upp saker och personer jag känner igen men allt är lite förvrängt som om livet hade ett parallellt universum. Det har blivit en förväxling av personer i samband med en olycka. Förmodligen hamnade mitt andra jag i min situation och förfäras av att hustru, barn och hem är borta. Kanske går han omkring i min ateljè och undrar om han själv har gjort allt detta. Jag hamnar sedan utanför hemmet och går omkring i en väldigt avancerad stad som tycks växa av sig själv ifrån grunden precis som en växt. Husen skjuter uppåt och våningarna växer ut underifrån. På vissa vattentorn och höghusbyggen har denna byggteknik tillämpats. Här är dock hastigheten enorm och det ingår mycket tryckluft, material som stelnar när det sprutas ut, antar automatiskt olika former. Historien med personförväxlingen glöms bort i drömmen men är det önskedrömmar eller drömmar med budskap. Det märkliga med drömmen var dess fullständiga klarhet i detaljer. Jag var verkligen förflyttad ett tag innan drömmens verklighet tog över och drömmaren i mig insåg att det var en dröm…

Hett som en bakugn. Längtar till Indien, längtar dit för att teckna och måla. Eukalyptusen är som en nakenmodell, där växer det ut armar från bålen, biceps, inre rörelser som ändrar riktning vid nya grenar, sensuella böjar och hemliga hålor. Grenar växer ut fyra stycken från samma punkt som en mångarmad gud. Slät hud med utbuktande starka muskler under ytan, griper tag och håller trädet uppe genom osynliga senor.

Satt vid centrala torget i Afandou i middagshettan. Klockan i kampanilen angav ett klingande ljud varje minut. Vid närmare klockning av tiden var det ganska exakt 51 sekunder. Var den dåligt inställd eller skulle den bara klinga regelbundet?

Två öl, en toast med skinka, ost, chips och jordnötter blev jag hyggligt mätt på. Kunde bara sitta och vänta på bussen, orkade inte vandra tillbaka i hettan.

2008-07-21

Vissa saker håller inte i hettan, speciellt inte gammalt datum på juiceförpackningar. Förklarade mig vaken och utvilad, åker in till Rhodos stad.

Gamla staden innanför murarna, verkligen gammal och något av det gamla fanns kvar, det genuina folklivet och arkitekturen. Några nybyggen kom till innan allt blev världsarv. Turisthandelns tråkighet kamouflerar gatan och fasaderna med sin fasanfulla alster. Några restriktioner har det inte funnits, turismen är ju det man lever på. Varje pittoresk innergård är en restaurang, varje sevärt öppet torg kantas av barer och krimskrams butiker. Men så plötsligt tar det slut på vissa ställen och man vandrar genom gränder med valv, blomsteruppsättningar i fönstren och privata trädgårdar. Sätter mig ner och tecknar ett av valven över gränden. Var de tänkta som skydd, gångbroar eller är de stöttor mellan husens väggar?

Dessa träd, växer med fot, bål, lemmar, muskler med vackra vridningar, oförutsägbara vändningar, sammanflätande, sammanlänkande.

Sammanlänkade är vi med tingen omkring oss. Här inne svarar det som möter mig, min respons, min tanke, vad som skulle vara en fråga, min uppfattningsförmåga skapar frågan, min uppfattningsförmåga kan ge svaret.

Hela ön verkar vara en turistindustri. Alla sysslar med den, från vaggan till graven. Villigt kapital ställs till förfogande, ibland räcker det bara halvvägs. Ser mängder av övergivna halvfärdiga hus, betongskelett. Någon ville skapa hotell, restaurang, köpcentra; pengarna räckte inte till. Waterworld halvt funktionerligt, övergivna komplex för affärsgallerior. En massa initiativ övergivna då pengarna sinat. Samma fenomen som med souvenir butikerna där identiska affärer rader upp sig sida vid sida, barer i rader. När det kommer till hotell och nöjesområden blir riskkapitalisterna svårflörtade och de backar ur på ett tidigt stadium när marknadsanalytikerna gjort otvetydiga prognoser.

Satt och tecknade ett vackert gammalt torg i Rhodos. Framför mig nedanför fundamentet satt en liten flicka och spelade på ett dragspel, mycket enkelt och rörande med dröjande anslag. Två poliser kom förbi på en motorcykel och uppmanade henne att sluta tigga. De hade uppenbarligen uppdrag att kväsa det utbredda tiggeriet i turismens spår. De pratade ingående med flickan som var motvillig och blev lite skrämd. Poliserna hade en vänlig attityd men hade förpliktelser att följa lagen om tiggeriförbud och speciellt barntiggeri. Barn som har en extra rörande effekt på turister som inte kan motstå att ge. Polisen beslagtog hennes instrument och höll i det som han tänkte ge tillbaka det om hon slutade tigga. Vad jag gissade, önskade att jag förstått vad de sa till det lilla barnet. En polis hade hittat hennes äldre bror och en mycket yngre syster. De var mycket förtvivlade och pojken grät. Inte lätt för polisen som sökte hjälp via komradion. En polisbil dök upp och man konfererade. Vad som hände flickan med dragspelet såg jag inte, intrumentet beslagstogs dock och fördes bort med polisbilen. Pojken och den lilla systern lommade iväg nerför gatan, han höll henne tätt om axlarna.

Senare såg jag ytterligare ett flertal barn som tiggde. Barntiggeriet måste vara ett gigantiskt problem för myndigheterna, hur löser de det socialt?

Katterna lämnas till ett halvvilt tillstånd. De tigger vid borden i restaurangerna, man vill ha sina råttjägare och vill inte föda dom för mycket. De äter vad som helst man ger dom, potatischips, ris, stekt kött, har inte prövat grönsaker… Tillbaks till tiggarna. De är väl som kattorna på ett sätt, man blir berörd, ger dom en slant eller en liten godbit, speciellt om de är barn, kattorna tittar med oemotståndliga bedjande ögon.

2008-07-22

Sista heldagen på Rhodos. Tillbaka i Rhodos stad mitt i gamla staden på en kafeteria och en kall öl. Var lite tröttare idag, orkade inte teckna som igår. Besökte ett intressant muslimskt bibliotek med otroligt vackra handskrivna böcker. Vid sidan av kinesiskan har även det kufiska alfabetet stiliga kaligrafiska möjligheter.

Gamla Rhodos stad

Allt är blandat här, turkiskt, österländskt, grekiskt, italienskt och hela världen. Tidlösa är somliga vyer, så här såg det ut för tusen år sedan, bara andra saker och klädsel, mer åsnekärror än bilar.

2008-07-23

Sista dagen på Rhodos. Kommer knappast att återvända på ett tag, det är för sorgligt med denna överdimensionerade turism på ett ställe. Kanske till en annan ö, bortom turistströmmens fåror, vitkalkade hus på klipporna mot en blå himmel och en röd sol vid egeiska havets rand. Men var det inte det jag såg på basarernas hötorgsmålningar i otaliga varianter, det förlorade paradiset.

Kategorier
Natur

Azorerna

Sommaren 2002

Povoação

24/7

Första dagen i Ponta Delgada. Jag vandrade omkring nere vid hamnen bland segelbåtar från när och fjärran. De var från Tyskland, Frankrike, USA och Kanada. Stora robusta segelbåtar som vågade sig på en atlantseglats eller så bodde man här, köpt segelbåten här och seglade mellan öarna. Det tar flera timmar till närmaste ön St. Maria och de andra öarna kan man inte göra dagsutflykter till. Färjorna går högst oregelbundet men ändå ständigt efter en tidtabell som mera är ett kalendarium. Jag ska försöka göra en dagstripp till St.Maria den 15 aug. Då stannar den tillräckligt länge i hamnen för en sightseeing på ön.

Ponta Delgada

Vädret skiftar ständigt men det är ändå konstant milt i luften och hett när solen lyser på från nära zenit. Moln som är regntunga men ändå inte ger regn. Himlen milt blå och havet lugnt. Landskapet har runda kullar som kvinnobröst med gröna lapptäcken. Vid kusten finns klippbranter orsakade av havets erosion. Här och var små naturliga sandstränder av svart sand.

Kaffet här är extra gott som i Portugal, det serveras underbar färskpressad apelsinjuice. Jag gör inga kulinariska utsvävningar, magen krånglar, får ta en tablett mot hård mage. I Ponta Delgada vandrade jag genom en botanisk park med många olika palmer, eukalyptus och bambu. Det är subtropisk växtlighet här på Azorerna, det finns t.o.m te-odlingar och en te-industri. En del av faunan är helt unik. Geologin särpräglad. Husen byggs av lavasten och är vitkalkade men fönsterkarmar och husknutar lämnas fria för den gråsvarta stenen. Det ger ett alldeles speciellt utseende för husen som för övrigt följer portugisisk tradition. Denna äldre traditionen med vita väggar och svarta inramningar går igen i vissa nybyggnader där vulkaniska stenarter fortfarande utgör grundstommen. I övrigt läggs det in marmor i golv, kök och diskbänkar. Det i Portugal så populära kaklet som husbeklädnad syns inte lika mycket.

Ögruppen är självstyrande och verkar ha en klok regering där vulgärturismen undviks, miljöprogrammet är lovprisat och naturföroreningar hålls på ett minimum. Hårdare ekonomiska villkor kan ge eftergifter för en mer populistisk turism. Man får hoppas att så inte sker.

25/7

En lagom slapp dag, gör inget speciellt. Besvarade ett e-mail i bookshopen nere vid strandpromenaden som hade en internetdator, tittade på en militärparad, vandrade omkring. Nu blir det lite siesta innan kvällens jakt efter en restaurant. Behaglig tillvaro kan man säga. Imorgon ska jag passa på att åka till sandstranden.

Den andra hela dagen till ända. Magen är bra igen, får se när jag måste ta nästa tablett. Känner mig bättre nu och kan slappna av. Utflykterna verkar vara under kontroll. Badplatsen i morgon, på lördag kanske det blir en utflykt till Furna med de heta källorna. Har inte bråttom precis, det är 28 dagar kvar.

Svårt att hitta bra restauranger, utbudet är litet jämfört med Portugals fastland.

Det är obehagligt mycket svenskar överallt och alla är de i övre medelålder med ett spänt uttryck. Samma ålder som jag alltså men ändå känner jag mig utanför kategorin. Kan inte identifiera mig med svenskar i den åldern, det är allt för mycket färdigt, utan förnyelse, låsta positioner.

26/7

Praia du Populo. Ah, premiärdopp i havet och det första för i år. Första soliga dagen här. Sitter på kafeet och ser ut över havet.

En kväll på en restaurant, en mexikansk, som tyvärr inte hade så god mat. Mysig dock i interiören och utsikten genom fönstret, musiken kunde varit stillsammare och mindre popmexikansk. En mexikansk restaurant passar väl bra , man är ju nästan halvvägs till Mexico. Prövar en tropisk restaurant nästa gång, man är ju halvvägs till tropikerna också. Det finns en Londonrestaurant, motivering saknas om inte likheten med en ö ute i havet skulle passa. En restaurant hade i alla fall meny på svenska, fattas bara! Det dräller av svenskar och alla är de medelålder uttråkade och gnälliga, det hörs lång väg. Jag gör en undanmanöver, tittar åt annat håll och slinker in på en annan gata, synar mig själv om jag avslöjar mig som svensk, vilken hemsk pinsamhet om så vore…

Köpte en flaska dubbelt så dyrt vin nu istället för det billiga första gången. Detta smakade ok men är ändå ett enkelt bordsvin. Det första vinet var ett sämre bordsvin för 1,2€ som bara dög till att blanda ut men annanasdricka för en acceptabel vindrink.

Utfärden till Praia do Populo bjöd på pittoreska scener av hus utmed kusten som jag måste fotografera. Sanden var gråsvart, men ändå sand och man blev inte smutsig av den. Sanden blev skållhet i solen, måste fixa ett par strandsandaler. Tog det försiktigt med solandet. Fin temperatur i vattnet, måste simma lite mer imorgon om vädret blir fint.

Kusterna är soligt fina, molnen hopar sig mest över land. Goda utsikter för bra badväder framöver och augusti lär vara bästa tiden.

27/7

Sitter en stund vid hamnen. Vädret blev plötsligt soligt igen efter moln och lite duggregn. Kan livet bli behagligare. Ska jag passa på att bada? Hinner inte med det idag. Tar Furnas imorgon. Vädret kommer att bli finare framöver. Framför allt behövs strandsandaler.

En gammal gubbe vid kajen utan kontakt, stum kanske han var, log och tittade ut över vattnet. Ville ha cigaretter av förbipasserande och fick det utan problem.

Hett i solen mitt på dagen. Solen står nästan i zenit. Havet mildrar hettan i luften, det måste vara hemsk inåt land. Solen bränner, att solbada är ingen lätt uppgift, mycket solskydd behövs.

Det är en restaurangfri dag. Gör nog en promenad utmed kusten, fotograferar, lägger mig tidigt.

Kusten utanför Ponta del Gada

En vandring utmed kusten blev en vandring utmed förorten med förmodligen en fattigare arbetarbefolkning i små hus fastgjorda vid klipporna, smala gator, låga hus sparsamt bemålade, mest vita. Havet brusande, de svarta vulkaniska klipporna och bostäderna där ovanpå kontrasterande i vita nyanser mot en grå himmel som färgades varmt i solnedgången. Här och var uppsprickande moln, vita ulliga kanter och mild blå himmel. Bergen i fjärran var täckta av regntunga moln. Solen lyste upp en stor klippa som sköt ut i havet, ett fågelparadis. Några fritidsfiskare prövade lyckan utmed den klippiga kusten.

Stannade till vid en öppen plats och en kafeteria med bord och stolar ute bland träden och gatulycktorna. Ljuset magiskt lent och från molnen en milt reflekterande solnedgång. En socialt fungerande samlingsplats för alla åldrar. Lustiga konformade parkstolar och bord i svart betong. Gatlyktor som strutar avsmalnande uppåt men fyrkantig platta och rund glob. Torget var designat! Några priser tror jag det inte har fått.

28/7

Furnas

Vackert med bergen runt omkring. Furnas på morgonen är som en bergsstation i Himalaya, berg runt omkring, en fläkt av hög ren luft och dofter av grönska, precis som i regntiden. De smala gatorna påminner om min hemstad. Kanske likheten stannar där, här andas en annan välfärd och det svischar förbi fina bilar. Grönskan och välordningen är kompakt, allt är som en plantering, husen välbyggda och korna betar på ängarna. Det är kanske mer likt alperna, men med ett subtropiskt klimat, Ymnig grönska och mycket blommor. Fick lift ner till Lagoa das Furnas av en portugis som inte kunde engelska. Han erbjöd skjuts och jag tog chansen även om en promenad skulle varit lika bra. Nu kom jag till nederdelen av sjön och kunde vandra tillbaka till Furnas i långsam takt. Sjön är en utslocknad vulkan. Heta källor i norra hörnet där det luktade krut(svavel). Ugnar hade grävts direkt i jorden där picknick folket kokade sin mat. Förmodligen i folie övertäckt med jord. Ångan från vissa hål var verkligen het. Massor av picknickfolk, det var söndagsutflykt. Undrar om sjöns vatten var varmt? Kände inte efter och jag såg inga som badade, kanske var det badförbud.

Picknickfolket lagade sin mat i den heta sanden

Naturen mellan sjön och Furnas var ännu mer sevärd, ett litet paradis. Blommande hibiskus och azalea överallt, betande kor, rundade dalar, bambu, banan, ananas, barrträd och eukalyptus. Allt i samma nisch, det ser man inte ofta. Ett subtropisk mellanting, majsodlingar, teplantager, risodlingar, äpple, päron, apelsin, vattenmelon, plommon, persikor, aprikos. Vilda björnbär, ännu ej mogna. Temperaturen stabil året runt, just nu mellan 18-25°. Bättre förutsättningar är svårt att hitta. Hit kan man komma och bara njuta. Heta varmvattenkällor, svavelosande och rykande. Hälsobrunnar. Jordens nydaning i mittatlantiska ryggen. Nytt land skapades och vilket paradis av jämn temperatur, ständig grönska, regn och fuktighet året runt. Kanske ett av jordens mest behagliga klimat och ständigt växlande från lite regn till sol.

Lagoa das Furnas
Furnas alplandskap

Besökte inte parken, det var inträdesbiljett dit och tiden var knapp, allt är ju ändå en park här. Besökte istället de heta källorna, rena infernot. Svavelosande, hett i luften. Intog senare en ordentlig middag.
Väntade sedan på bussen till Ponta del Gada. Jag hade gjort en lång intressant utflykt. Var trött efter många km vandrande, det hade varit varmt, inte så svalt som på morgonen.

29/7

En skön dag på praian. Blev nog lite bränd i solen. Farligt att ha en bok att läsa samtidigt som man solar, tiden rinner iväg. Det kittlar över hela kroppen, får undvika att klia mig. Köpte ett gott vin, men man får gå över 3€ för att det ska maka. Viner för 1 eller 2€ smakar inte bra, det är enkla och mycket enkla bordsviner. Kanske ett vin under 3€ kan smaka bra, men då får man ha tur.

Kanske turen till Furnas ska upprepas senare. Blev betagen av naturen och det paradisiska. De två sjöarna, blå och grön väntar härnäst. Det får bli onsdag. Tar en tur till praian i morgon, även om vädret är molnigt. Måste simma och träna ryggen.

Ytterligare odrägliga svenskar på bussen, gnälliga och förnumstiga, hårresande kommentarer till att bussen far med hög fart genom de trånga gränderna ”….inte visste jag att det kunde vara kul att åka buss, så säkert de kör…”. Hur dum kan man bli, bussschaffören och andra bilister var förstås dårar som körde så fort, bara tur om de också var skickliga förare.

30/7

Ingen dag utan dagbok. Badade, solade och tittade på vackra flickor. Skönheten ligger i själen och känslan. Kanske var några av dessa vackra flickor även kvinnor. Några oskulder verkade de inte vara. Känner mig helt likgiltig sexuellt inför dessa bruna välformade flickor, något annat måste ju alltid till, en känsla för individen och personligheten, någon slags själ, intelligens. Kroppens värde finns bara i vad jag projicerar på den i min inbillning, det måste finnas andra djupare värden.

31/7

Utflykt till Sete Cidades och Lagoa Azul och Lagoa Verde. En vidsträckt gammal insjunken vulkan där bergmuren runt omkring imponerade med sina 300 m höjd över sjöarnas yta. Flera små lämningar av vulkaner syntes tydligt innanför den stora. Möjligen var de två sjöarna separata kratrar en gång. Vattennivån var dock lika och en vattendrag med en bro skilde dem åt. Lagoa Verde var verkligen grön av förmodligen all växlighet i vattnet. Sjöväxligheten kom ända till ytan och växte tätt där man såg ryggarna på fiskarna när de simmade omkring och ”betade”. Hade en första tanke att gå runt den stora sjön eftersom det fanns en stig, men såg att stigen gick ända upp till kraterkantens topp och det skulle tagit för lång tid med en bestigning på över 300 m för att sedan gå nerför den höjden igen. Nöjde mig med en kortare vandring utmed sjöns låglänta stränder. Ymnig grönska och gammal urskog. Det växte tätt som i en tropisk regnskog på sina ställen. Man hade börjat röja utmed stranden och bygga en väg kring de båda sjöarna. Jag tror inte man kan göra det fullt ut.

Lagua Verde
Sete Cidades

Stränderna är så branta på vissa ställen att det skulle innebära för stora ingrepp i naturen. Jag såg mycket lite turistliv, några campare, en eller två restauranger, inga hotell. De som kom med bilar, stannade, gick omkring lite, fotograferade och fortsatte vidare. Med bil kunde man komma upp till de högre utsiktpunkterna med granna vyerna över de två sjöarna. Där låg också en del lyxiga hotell.
Jag missade bussen till PDG av någon anledning. Satt väl och funderade för mycket, bussen kom exakt i tid vilket kanske överrumplade mig och jag hann inte stanna den där jag satt på kaféet och drömde. Började gå mot närmaste kustby Mosteiros, fick lift till en korsväg strax innan. Hittade ett fantastiskt fint kustlandskap där. Vart nästa tur skulle gå blev därmed spikat. Jag stod en halv timme och liftade innan en bil plockade upp mig. Mycket snälla människor, de var ändå tre personer i bilen och då brukar de flesta strunta i liftare.

1/8

En dag för att få ordning på olika saker, tvätten och magbesvären. Vet ej varför magen krånglar, spänd och hård. Måste ta laxertablett ibland. krångel med internet nere i bokhandeln, man kom ingenstans, det fungerar bättre med telefonen direkt.

Längtar till Indien ibland när jag ser bambu, palmer och bananträd, den frodiga växligheten, även de vitkalkade träden utmed vägen, alléerna, serpentinvägarna, forsarna utmed bergen, uppdämningar som vittnar om tidvis kraftiga skyfall, torrlagda kanaler, verkar som att det finns perioder av regntid. Blomprakten som efter en regntid, Fuktigheten i luften, den behagliga värmen dygnet runt trots regnmoln. Indien är förstås en hel annan känsla djupt rotad, nostalgin blir inte mindre av att sitta och lyssna på en raga. En raga om bergen och floderna, ringlande toner från lågt till höga höjder, medows off green hillsides, forests lining the sky, drifting clouds beneth and above. Sittande vid forsarna med snöbergen i bakgrunden. Mycket att se fram emot. Nästa resa får bli Indien. En lång resa till bergen.

3/8

Något konstigt hade hänt vid Praian. Ett vattenscoter cirklade ute i vattnet och letade efter något, ingen badade utan väntade spänt, blötte fötterna och tittade. Kunde någon ha drunknat? Hemskt tragiskt. Det började regna och jag drog mig upp till kaféet. Sittande där kom en ordentlig störtskur, den första under perioden här.

Efter en god middag för första gången känner man sig nöjd och belåten men dyrt var det. Jag får spara på restaurangbesöken till var tredje eller fjärde dag. Vinet får man dricka hemma, på restaurangen blir det för dyrt. Dricker ett hyggligt under 3€, ett helt ok vin från 1999.

Drömmarna har varit lite konstiga, har väl ännu inte fått in balansen, när jag säger konstiga så är de konstiga, drömmer normalt sätt rätt märkliga saker men aldrig riktigt obehagliga.

Vädret strålande fint igen efter regnet, varje dag kan innebära total molnighet till total molnfrihet och däremellan spridda skurar och växlande molnighet. Men samma temperatur hela tiden, runt 25°, vindstilla till lätt bris.

4/8

Utflyktsmålet Vila Franca do Campo var inte lika intressant. Stället lockade med vattentivoli, båtfärder ut till en hästskoformad ön med branta klippor, ett heligt kapell uppe på berget inåt land som hade det långa namnet Ermida de Nossa Senhora da Paz. Hittade inte vägen upp, hamnade i kohagar långt uppe på en kulle. Efter diverse forcerande av björnbärssnår kom jag slutligen på en väg ner. Hästar med mjölkkärl reds in bland bergen, säkert lika gammalt som kolonisationen. Ruiner efter gamla bondgårdar, primitiva hagar för getter. Massor av sockerrör- och vinodlingar.

Hamnade på terassen till restaurangen vid kajen där kyparna var utomordentligt dåligt uppmärksamma på gästerna. Fick vänta 30 min innan någon kom. När glass och kaffe var beställt kom de rätt raskt men betalningen efteråt fungerade inte, jag fick gå in och säga till dom, hederlig som jag var.

Bussresan hem gick i snigelfart, åtminstone en bussschafför som körde försiktigt eller var det fel på bussen? Trångt blev det med massor av tyskar indrällande stående mitt i gången tjattrande.

5/8

En skön dag med sol och bad, åt ute hela tiden och det blev inte så dyrt på vanliga kaféer. Kände mig bra utvilad, fick en god simtur och god mat. Livet visar sig fån den goda sidan med drömmar om flygande färder bland molnen, in i partiklarnas mystiska värld av supersträngars vibrationer. Såg sjöfåglar förmodligen ..? som flög allt högre och högre i termiten tills de bildade bara en prick. Vad gjorde de där så långt uppe, vilket syfte hade det i deras överlevnad, eller var de äventyrliga och tyckte det var spännande? Örnar och kondorer lär se sitt byte från höga höjder, se de fisken under vattnet tydligare där uppifrån?

6/8

Dagarna går och det är nu precis två veckor kvar på vistelsen här på azorerna.. Badande och solande, simmade och läste. Dyningarna gick höga idag, man fick flytta sig längre upp på stranden. Som vanligt ett oberäkneligt väder men något regn kom inte som tur var. Många svenskar på stranden som väntat. Man börjar känna igen dem på de något feta stora utseendet.

Någon slags festival eller högtid är i antågande, man dekorer kyrkorna. Det är St. Nikolai med en massa aktiviteter 9-12 aug.

Ska försöka somna tidigt ikväll..

7/8

Mosteiros

En fin utflygt till västra kusten. Började i Ginetes. Underbar morgon, svalt lite duggigt men molnen började lätta. Tog först en frukost med smörgås och kaffe. Vandrade genom byn i den friska luften. Tidiga morgnar ger ett fint släpljus och relief åt omgivningen. Kom til utsiktpunkten ovanför Ferraria som är ett gammalt lavautsläpp i havsnivå. Uppifrån bredde den ut sig som fingrar från en hand, svarta fingrar mötte havets vågor. På den låga landytan nedanför klippan står ett övergivet hus förmodligen från tiden då det var en kurort. Havsvattnet var då mineralrikt och mycket varmare. Några stigar fanns ner till vattnet och folk badade fortfarande i det ljumma vattnet. Vandrade ner till Ferraria och fotograferade de oregelbundna lavastenarna, som bitvis tornade upp sig i förvridna former. Ett dramatiskt landskap utmed kusten med branta klippor och utskott. Långt borta skymtade klippöarna vid Mosteiros.

Fyren vid Ferraira
Övergiven kurort med varma källor vid Ferraira

Efter en lite dryg vandring uppåt hamnade jag vid nästa utsiktspunkt över Mosteiros. Kraftiga utskott från land, platta upptill med betande kor på gröna ängar. Ett flertal klippöar utanför kusten tornade upp sig mycket höga då jag kom ner till havsnivå. Mosteiros känns också som vilande på resterna av ett lavautsläpp, men vad är inte lavautsläpp på denna gamla vulkanö. En vacker vandring ner till Mosteiros med ständigt nya vyer över havet, klipporna och de mjukt rundade bergen inåt land. Byn är pittoresk och en väg slingrar sig utmed havet, en annan gata går som ett rakt streck från ena sidan till den andra. Det var den mest västra punkten och havet kunde ses både norr och söder ut. Vågsvallet var oregelbundet och kom från olika håll. Jag intog en middag i en av restaurangerna innan hemfärden.

Byn Mosteiros
Klippor utanför Mosteiros

8/8

Korsa atlanten med båt till Azorerna skulle från Lisboa ta minst 2 dygn om man höll en medelfart på 15 knop. Autopilot GPS & radar skulle nog vara nödvändigt plus satelitcom radio eller någon kortvågsradio för sjön. En 12 m atlantriggad med solpanel eller vindkraftverk. Sjökort och stor vana. Det är väl vad storfräsarna nere vid hamnen hade, kanadensare, amerikaner och fransmän. Goda väderrapporter och goda vindförhållanden behövdes. Azorerna verkar vara en bra mellanhamn för segling över atlanten. Återstående bit till mellanamerika är väl längre men överkomlig. Segling mellan öarna är ett tillräckligt stort äventyr. Hela dagsseglingar krävs och bra navigation. Intressant skulle det vara att studera några sjökort från området.

Vissa dagar är sega. Den här hände det inte mycket. Regn och små utflykter till caféer för lite kaffe. Tittade på lite sport, läste Dune Messiah och handlade lite vin.

Vinerna kan vara dyra, de goda vinerna är mycket dyra. Känner inte igen några från systemet, men utbudet är stort av sämre viner. De stora butikerna kommer inte ens i närheten av systembolagets utbud. Priserna är inte så mycket bättre om man ska gå på kvalitet.

Utflykterna är mest spännande nu. Ponta Delgada blir rutin, men en nödvändig rutin under en semester. Man behöver en fast punkt och en återhämtingsplats. Helgen med St Nikolai börjar imorgon med dekorerade kyrkor och en massa program. Vågar man sig på en utflykt?

9/8

Nordeste

Jag var vid den mest västra punkten i förrgår och idag vid den mest östra punkten, kanske inte rikigt, det fanns någon udde längre ut men bussen gick inte så långt. Upplevelsen på vägen hit var nog bussresan genom det pastorala landskapet, den ringlande kustvägen kantad av planteringar, blommor och parker. Vid Ribeira öppnade sig fantastiska vyer över fjärran kullar, kusten med branta klippor och byarna vid havet. Mjukt rullande ängar och fält avgränsade med planteringar eller murar av den svarta vulkanstenen. Allt som inte var åker och äng var djungel. riktig djungel med höga trädkronor, tät växlighet av bambu, lövträd, barrträd, slingerväxter och buskvegetation, fullständigt ogenomtränglig. Återkommande var de djupa dalgångarna där vägen gick nedåt och innåt dalen för att sluta i en liten bro över forsen till andra sidan av dalen. Där låg oftast planterade rastställen, vattenfall, gamla kvarnar vid forsen som man fortfarande hölls igång för kulturvärdet. De gamla husen, tvätt som hänger på linor utanför, blomplanteringar och alltid helgonbilderna. Ibland riktiga små kapell, Maria eller Jesus upplysta med brinnande ljus. En kakelinläggning med helgonbilder finns nästan på varje hus, naiva till formen och färggranna. De flesta husen var små och låga i taket men hade med tiden växt ut med alla tänkbara små utskott av rum verandor, takterasser och bakgårdar. Religiositeten är hög, kyrkor finns överallt och alla är de aktiva.

Nordeste
Farol do Arnel vid Nordeste

Det var en fin utflykt. Jag intog en stadig middag på kvällen och somnade nästan på vägen hem.

10/8

Inget speciellt har hänt idag. Tog en frukost uppe vid Delta Café, vandrade ner till intenetstället och försökte skicka några artiklar till mig själv men det misslyckades igen, deras e-mailprogram verkar inte fungera som det ska. Satt nere vid båthamnen och tog en kaffe. Vädret lite ostabilt, det kommer små regnskurar ibland blandat med sol och moln. En liten paus hemma och lite läsande. Vandrade ner till småbåtshamnen och tog en öl, tänkte läsa en bok men överaskades av regn och fick flytta in i kaféet där stämningen var hög. Vandrade lite vid kajen och tittade på alla välutrustade segelbåtar, rika måste dom vara, många kostade säkert flera miljoner. Vandrade hem igen nu är vädret strålande fint. Hoppas man kan gå och bada imorgon.

12/8

Det blev praian idag men inget badande tyvärr Regnet kom precis när jag stod nere vid stranden. Gick upp till kaféet och inväntade vädret i tre timmar utan resultat, det blev kaffe, öl och chips på vägen. Läste igenom nedladdade e-mail från internetbokshopen. Hela vitsen med dator är att få saker och ting nedladdade så att man kan läsa det i lugn och ro senare. Det är tröttsamt att läsa framför datorn, det är obehagligt och störande. I framtiden kommer nog läsplattor att bli vanliga, man laddar ner det man ska läsa på elektroniska plattor och sätter sig sedan i lugn och ro med en kopp kaffe i fåtöljen och läser igenom innehållet, kanske kan man bearbeta texten där också och ladda tillbaka den. Intelligenta läsplattor saknas, varför har detta inte uppfunnits. Datorn med sin skärm och låsta position är ytterst besvärande. Även en laptop är inte helt tillfredställande om den inte är extremt lätt och portabel.

Kommer att skaffa mig en laptop så snart jag får råd.

Fantastiska molnformationer framåt kvällskvisten. Ett underbart indirekt ljus från molnen. En upphöjd plats någonstans och det skulle bli ett präktigt scenario och skådespel framför ögonen.

I morgon blir det Furnas igen.

13/8

Furnas

Furnas igen och det var väl värt ett besök på Pargue Terra Nostra. Upptäckte att de hade ett varmbad där, en damm som matades med varmt vatten från underjorden. Vattnet i dammen var inte klart, det var grumligt av mineraler men folk badade och jag hade förstås inte badshortsen med mig. Parken tog väl vara på den mångfald av växtlighet som frodas, subtropiskt djungel bitvis med vackert anlagda ansade växter och gräsmattor och en del mera vild och ogentränglig. Stigar fanns överallt och de inre djungelliknande var svala och fina med mossbelupna stigar. Fantastiska träd och palmer, ett rikt fågelliv och många säregna växter. En slingrande avlång damm hyste svarta svanar som jag aldrig förut sett, de blev föremål för intensivt fotograferande. Näckrosorna var i full blom. Massor av bambu bildade täta snår, ormbunkar av jätteformat och diverse palmarter, eukalyptus, lustiga barrträd och magnolia med sitt nästan irrationella grenverk. Guldfiskar eller någon annan art i dammen var tjocka och feta stora som foreller. Tuppade av i en glänta. Åt sparsamt lite mat och väntade sedan på bussen hem.

Pargue Terra Nostra
Pargue Terra Nostra

14/8

Det är sent och jag tar mig en sängfösare, lite vin. En lugn dag med lite bad och sol. Ganska blåsigt i luften, molnen for raskt fram på himlen och ibland tittade solen fram. Gjorde en kvällsvandring efter hemkomsten, nere vid hamnen vid denna sena timme. Det får bli sol och bad i morgon också.

15/8

Ännu en dag utan speciella händelser. Upptäckte för sent att det var helgdag, portugisigt sådan vad nu det kan vara för helgon eller nationaldag. Får ta reda på det. Bussen till praian kom därför inte som väntat och någon annan person där hade visst gjort samma misstag. Jag gick bort till praian vilket tog knappt en timme. Varmt var det och ett dopp vid framkomsten var välkomnat. Solade en del och badade igen. Drog mig tillbaka till kaféet och tog en öl och smörgås. Läste lite och tittade i surfingtidningar, inte datasurf utan riktig sådan med tio meter höga vågor på Hawai. En mycket speciell kultur surfingkulturen och mycket mytiskt, mycket cool och legendariskt. Jag kan lockas av enkelheten, en bräda och balanssinne, erfarenhet och mod, vågorna är gigantiska och är man inte försiktig kan man krossas mot stranden. Azorerna har inte så mycket höga surfvågor. Det är ju här ute vågorna bildas i sin litenhet och växer till sig på sin färd mot fastlandet. Azorerna verkar ligga mitt i allt och de vågor jag sett har varit högst en meter höga men det kanske inte var säsong för de riktiga höga surfvågorna.

16/8

Povoação

Nu regnar det igen rätt ordentligt. Dagen var annars fin med sol vid kusten. En spännande bussresa till Povoação på en djupt slingrade väg utmed kusten och över passen till Furnas. På de höga höjderna var det kompakt dimma och påminde om barndomens bergsvägar i Himalaya under regntiden, vägkanten vetta bara ut mot vitt, vitt. Povoação är säkert den vackrast belägna byn på hela ön. Den har många förgreningar längst vägar upp mot bergen och däremellan djupa dalar med bäckar och forsar. Alla förgreningar möttes nere vid centrum i staden med en bred flodbädd. Husen byggdes kring vägarna. Mot vägen står husen kant i kant med en slät fasad och en gata nätt och jämt för trafiken att mötas, en del gator blir enkelriktade. Bakom husen fortsätter en massa tillbyggnader, terasser och verandor och slutligen en trädgård med vin- eller grönsaksodling. Blommor överallt i trädgården och i krukor. Samma mönster upprepas över hela ön. Varje landsända och landskap brukar ha en konsistens i byggtraditioner och det lokala byggmaterialet bestämmer oftast husens konstruktion. Traditionellt kanske portugisiskt men Azorerna har den speciella porösa vulkanstenen som präglar all byggnation, gammal som ny. Här och var kan man se betongsten, men den sågade vulkanstenen är vacker, billig och mycket hållbar. Gatorna är oftast kullerstensbelagda med en gråsvart ej porös mycket hård basaltsten, liknar flintan i sin karaktär. Husen målas sällan i glada färger utan det är vitkalkat och med basaltens gråsvarta som inramning till fönster och dörrar.

Mycket vackert landskap, ska åka dit en gång till tror jag.

Nu är det nästan monsunregn ute, skvätter bra på portgången.

Povoação
Povoação

17/8

Vädret osäkert idag, därför ingen praia. Varit flera vändor nere på internetbokshopen men datorerna var ihärdigt upptagna. Vandrade omkring på stan, affärerna stängde precis eftersom det är sabato. Tog en soppa på Tropcalia och tittade på engelsk fotboll med Manchester United och något annat lag. Tropicalia är ett fräscht ställe, liv och rörelse, alltid bra mat och trevlig service, och så visar de alltid fotboll om det finns någon. Avslutade med kaffe och kaka på en annan bar. Livet är gott. Fick upp tvätten till tork. Promenerade bort och skaffade lite till skafferiet. Luften bev utomordentligt fuktig efter ett regn och värmekänslan steg till bastuliknande nivåer, men det är förstås inte så mycket mer än 25°. Bara fyra dagar kvar på denna vistelse som såg oändlig ut i början av perioden. Nu verkar allt ta slut lite för fort.

Nästa resa måste jag ha en dator eller en bättre handhållen med internet och så ett fungerande internetkonto. Skriva är skönt.

Såg ytterligare båtar på ingång från England och USA. Stora tvåmastare med all utrustning man kan tänka sig förmodligen. Undrar hur hård vinden är och hur höga vågorna går normalt sätt. Kan väderförutsägelser för två dagar stämma utan att man utsätter sig för storm och annat otrevligt. Fällbar mast tycker jag är en nödvändighet om ska ut på atlanten och en i grunden osänkbar plastbåt med täta skott till ruffen. Fäll masten och surra den, invänta bättre vind och gå för motor och autopilot. Ett semesterparadis om man kom fram till Azorerna. Segla från ö till ö och göra vandringar utmed kusten och äta gott på restaurangerna. Bada, sola, kolla delfiner och valar. Göra strandhugg för ankar utmed otaliga natursköna platser. Ett bra sjökort och seglingsguide. Kanske nästa stopp är Madeira, Kanarieöarna, Cap Verde och Afrikas västkust. Segla till Indien, men då krävs det pengar. Segla till Amerika, ta sig till Panama och segla vidare till Hawai, Fiji och Söderhavet, en dröm, en dröm. Får väl lära mig att runda Donsö därhemma i skärgården först innan äventyr som Danmark och Norska kusten skulle bli aktuellt.

Nyhetsprogrammen på TV är betydligt rörligare och rappare än vad fallet är i svensk TV. Direktreportage från olika trevliga föreställningar över landet ger än närvaro som jag saknar i svensk TV. Där är oftast de seriösa bearbetade efterredigerat tråkiga. Nyhetssändningarna här håller på i över en och halv timme. Man kan kontinuerliga i underrubriker följa alla huvudrubriker om det aktuella reportaget inte är så intressant. Även väderrapporten är snabb och enkel och visas även som sidorubrik under pågående nyhetssändningar. En betydligt mer rörligt sätt att presentera nyheter men man tröttnar lätt.

18/8

Åter igen fick jag gå till praian. Nu skulle det finnas en buss enligt tidtabellen men någon var fel ändå. Vandringen var dock rätt behaglig och solig. Fina vågor idag med mycket folk. Längtade till riktigt höga vågor och vida vita sandstränder men allt finns inte på samma plats. Avslutade solande och badade på kaféet som vanligt med en öl och läste strängfysik av Brian Green ”Ett utsökt universum”. På vägen till bussen började det regna och jag fick vänta över en timme på bussen. Detta på grund av en procession till ära för något helgon. Processionen började med fanbärare och helgonbärare, därefter kom prästen som gick under en baldakin buren av fyra män, diverse bärare av reliker , rökelser och andra attribut vilkas mening jag ej kunde uppfatta. Blommor var utlagda på vägen och polisen var där och omdirigerade trafiken. Processionen gick förbi kyrkan och samhället. Alla hushåll hängde ut granna tyger eller sängkläder utanför fönstren, förstår ej betydelsen, kanske hade det med den obefläckade avelsen att göra. Man lär hänga ut blodiga lakan efter bröllopsnatten för att påvisa brudens tidigare oskuld. Efter det religiösa kom sportklubben med sin fana, en blåsorkester för scouterna och en massa scouter, en blåsorkester ur byns symfoniska band plus ett trumslagargäng och där tog väl det hela slut. Allt var varvat med diverse dignitärer som också visade upp sig. Kanske blev det hela lite solkigt av allt regnet och kanske inte lika uppsluppet. Ett manligt helgon enligt helgonbärarnas figur, kanske Josef. Sedan kom bussen och den fick gå med snigelfart efter processionen. Det var något som stoppade mycket av huvudtrafiken till Lagua så bilarna fick ta långa omvägar och bussen gjorde en liten ändring på sin rutt på slutet.

19/8

Povoação

Bussen var full av turister, de flesta ett gäng äldre från England, pensionärer verkar de vara. Bussen kokade över i uppförsbackarna vid passet över till Furnas och alla fick gå ut och sträcka på sig i väntan på en ny buss. Bussen hade nog klarat vidare färd efter påfyllning av vatten, men en ny buss var säkrast. Pensionärerna steg av vid nedre delen av Lagoa dos Furnas och skulle vandra runt sjön ner till Furnas, mycket riktigt hoppade de på bussen vid tillbakavägen.

Vandringen från toppen av vägen innan Povoação ner till centrum vad underbart vacker med det pastorala landskapet böljande bort mot bergen, husen klängande i rader utmed vägarna på höjderna mellan de djupa dalgångarna. Korna betande på fälten så långt ögat kunde se, ett paradis för en ko. Vingårdar, grönsaks- och fruktodlingar innanför högväxande häckar rutande in sluttningarna. Azorernas helt unika landskapsskönhet framträder som bäst här där även havet och klipporna bildar en del av helheten. Framför allt ger höjderna en fantastiskt fin utsikt och ständigt växlande sceneri.

Avslutade men ordentlig middag i centrum med det underbart fina gamla torget.

Väldigt få turister tar sig ända hit, turistbroschyrer prioriterar annat och mera spektakulära Furnas, Sete Cidades och Vila Franca do Campo.

Povoação
Landskapet runt Povoação

20/8

Praian blev det en liten stund, solade och badade, vädret mycket klart och havet stilla med lätta dyningar. Kunde simma lättare i det klara vattnet, såg mycket fisk med hjälp av simglasögonen.

Duschade hemma och tog en flanörrunda till parken och beundrade alla exotiska träd. Tog en kaffe vid hamnen och studerade de klart upplysta bergen. Ljuset på Azorerna är milt blåaktigt, eller är det neutralt, himlen milt blå och grönskan blir nyansrik. Azorernas färger: blått för havet och himlen, grönt för kullarna och växligheten, vitt för alla molnen och de vitvaskade husen, svart för lavastenen. Svart är fundamentalt. Frånsett naturen ska man nog fotografera i svart/vitt. Husen, gatorna, kustens svarta reliefer gör sig bäst i svart och vitt. Här finns en kärv svart/vitt prägel med enstaka färgklickar. Jag skulle arbeta med teckning, tusch och grafik. Enstaka färgbilder genom fotografi. Skulle fotograferat i svart/vitt, men hade redan börjat med färgfilm. Det är en omställning i seendet att gå över till svart/vitt. Teckningen, gestaltningen och motiven är annorlunda. Teckningen för hand kom aldrig igång, fotograferade för mycket. Kanske får jag ta igen det vid nästa besök.

Nästa besök får bli med ett hus vid havet med utsikt, Somna till havets brus och ta sig en morgonkaffe med blicken mot horisonten. Aldrig ett hus mitt i staden med trafiken som stör nattsömnen och skällande hundar. Utsikt mot en husfasad. Här har det ju dock varit en fin tid och alla utflykter kompenserar läget. Boendet har varit bekvämt och billigt med all infrastruktur ett samhälle kan erbjuda.

Text och Foto

Davey Hammarsten

Bildserier

Ponta del Gada
docu0008Gata 1Fasad 3Gatuport 1Gatuport 3HamnvyBambuHavsutsiktHus vid klippa 6HusidyllHustak 2pd hamnpd hus kattStadsvyTrappa 3
Furnas
docu0038docu0021docu0024docu0019docu0022docu0027docu0029docu0034docu0036Furnas DalvyFurnas sjövy 1Furnas sjövy 4PTN näckrosor 2PTN näckrosor 3PTN röda bladPTN svanar svarta 2PTN trädgrenarSaveSave0001Save0046Save0057Save0060Save0092Save0120Save0122Save0123Save0126Svan svart 1Save0130
Ferreira
Feraira kustvy 1Feraira kustvy 2Feraira kustvy 5Feraira trädFeraira vulkanstenFeraira vyFeraira fyrKlippa hav 2Kurort vid havet (2)Feraira kurort hus
Mosteiros
Klippa hav 5klippor 3bMonosteiros klippa 1Monosteros vy 2Monosteros vySave0003Save0021Save0022Save0025Save0026Hus gata
Nordeste
GataTrädKyrka1GrönGrind1Save0036Save0037Save0039Save0041Save0069
Povoação
Save0109Save0049Save0114Save0112Save0116Save0118Save0119Dörr 2Dörr 3KossorKyrkfasad (2)Save0051Save0052Save0055Save0056Save0063Save0064Save0067Save0105Save0107 (2)
Sete Cidades
docu0018 (2)Save0006Save0008Save0009docu0017Save0011Save0013 (2)Save0014Save0016 (2)
Diverse från San Miguel
Altare 1Altare 2Altare 3docu0013Dörr 1Dörr 2Hus träd 1Häst&vagn2Kossor på berg 3rotsystemSave0032Save0033Skorsten