Chile 2014

Chileresan 21/2-28/3 2014 

Santiago graffiti

Första dagen i Santiago efter en dryg natt på planet från Frankfurt i Tyskland. Buss in till staden, sedan en taxi sista biten. Hotellet var till för backpackers som Ann och jag, enkelt och mysigt inrett i en gammal byggnad, högt i taket, trägolv, WiFi, kök och takterass. Temperaturen var uppåt 30 grader i Santiago, det gällde att ha solhatt, solskydd och dricka vatten med jämna mellanrum. Vädret är torrt, floden sinar, dammet ligger i luften, öknen finns i närheten. Santiago ligger mellan den tempererade zonen i söder och torra området i norr med Atacamaöknen. Stekheta dagar och kalla nätter. Priserna i affärerna avslöjar en något lägre prisklass än Spanien. Vinet är billigt och håller mycket hög kvalité. Hotellet ligger i den gamla bevarade stadsdelen Bellavista med låg bebyggelse där väggarna är graffitiidekorerade mellan alla restauranger och barer. Santiagos invånare verkar överlag överviktiga, äter mycket fett och sött, friterad potatis, fläskkött, stekta ägg och dricker mängder med cocacola och fanta. Populärt mål är Pablo Nerudas hus som klänger uppför berget, en boning med excentrisk arkitektur där allt finns bevarat av den store poetens artefakter. En linbana på räls vid sidan om för turisterna upp på berget San Cristóbal till Kristusstatyn som kommit i skuggan av en fem gånger högre mobiltelefonmast. Den nya teknologiska guden övertrumfar den gamla världens gudar.

Villa Grimaldi Santiago Chile

En dag dedicerade vi till Villa Grimaldi som låg i Santiagos utkanter kringbyggt av de expanderande villaförorterna. Det är en av de platser där säkerhetstjänsten inom Pinochetregimen (1973-1988) torterade politiska fångar och krävde dom på upplysning. Vägran medförde oftast döden. Kropparna lades i säckar med tung järnvägsräls och dumpades i havet med hjälp av helikoptrar för att eftervärlden inte skulle hitta dom. Så långt hade säkerhetstjänsten en uppfattning att de gjorde något fel och straffbart, liksom hur nazisterna försökte dölja koncentrationslägren och gaskamrarna. Bara grunden till den ståtliga villan finns kvar. Området för de minimala fängelsekamrarna med bara ståplats hade alla rivits och är planterade med björkar. Det stora vittförgrenade trädet där många hängdes finns kvar. En minneslund med en rosenbuske för varje kvinna som dödats hade blivit anlagd. Namnen på alla dödade fångar finns ingraverade på stora metallplaketter. Hårresande var historien om fångar som vittnat om hur de hört säkerhetspersonalens familjer med barn och fruar bada i den stora eleganta poolen under helgerna ett stenkast från barackerna där de satt inlåsta och torterades. Ett speciellt minnesmonument ägnades åt järnvägsrälsen som hittats i havet. Vid den tiden låg Villa Grimaldi ute på landet, en muromgärdad lyxvilla byggd på 1800-talet som blev ett kulturellt och intellektuellt centrum, en mötesplats för vänsterrörelsen under 1900-talet. Villan som annekterades av Pinochetregimen revs kort efter befrielsen men området bevarades för eftervärlden, för eftertanke. Omkring 4500 politiska fångar torterades varav 226 ”försvann” för evigt mellan åren 1973-1978 från Villa Grimaldi.

Precolombianska muséet Santiago

I Santiago besökte vi en dag det fantastiskt fina museet med precolombianska artefakter. Sydamerikas och Mellanamerikas rika indiankultur presenterades genom otaliga stammar och högkulturers raffinerade metallurgi, keramik och textilkonst. Därtill fogas bilder på avancerad byggnadsteknik under Maya, Azteker och Inca. Hela eftermiddagen vandrade vi omkring i  de snygga lokalerna som hade pedagogiskt upplagda montrar med perfekt belysning. Rysningar går genom kroppen med tanke på vad européer gjorde med indianerna. Med oförstånd, girighet och likgiltighet utrotade de en färgstark kultur. Jag fotograferade lite här och där de objekt som gjorde intryck. De äldsta textilerna låg i ljusskyddade rum med låg belysning och var omöjliga att fotografera. Paracastextilierna tillhörde de mer intrikata och vackraste. De flesta funna föremål hade ceremoniella funktioner, användes vid olika ritualer och hittades i gravar. De dekorerade kärlen har allt från geometriska mönster till fabeldjur. Kärlen själva antog formen av fåglar, råttor, ormar eller människor. Så otroligt moderna och stilrena några kan verka och då är de från 500 fKr! De ”visslande” kärlen bestod av två kamrar förbundna med ett ihåligt handtag. Det ena kärlet var nästan helt slutet med små håligheter upptill som visslade när kärlen tömdes eller fylldes. Fascinerande är de sk quipus eller ”talande knutarna” ett slagas skrift utförd i mängder av hängande trådändor av olika längd och antal knopar. De innehöll ursprungligen noteringar, värderingar och skatteuppgifter gjorda av Inca-kulturens administration. Man har senare även hittat quipus med berättande skrift där knutarna och trådarna längd bildar nyckelord i de muntligt framförda legenderna, som ett stöd för minnet, ”knuten kring fingret”
Museets hemsida är fantastiskt fin. Besök det gärna. 

http://www.precolombino.cl/en/exposiciones/

Puerto Natales

Vi ska vandra igenom nationalparken Torres del Paine i Patagonien södra Chile inte långt från Eldslandet. Med ryggsäck, tält och campingkök ska vi övernatta sju dagar med utflykter till de spektakulära ”landskapets torn” som parken fått sitt namn. En stor inlandsglaciär, smaragdgröna sjöar, rester från den senaste istiden, vild skog och brusande forsar väntar oss. 
Från Santiago flög vi ner till Punta Arenas och sedan tog vi buss direkt till Puerto Natales, en fiskeby vid fjorden norr om Magellanska sundet. Natales tycks bestå av enbart plåtskjul men moderna byggnader poppar upp här och där i det som mest liknar en guldgrävarstad i Alaska. Museet var intressant med information och artefakter från de fyra olika indianstammar som levt i området. En liten spillra av de sista Kaweskarfolket finns kvar med sitt unika hantverk. Indianerna på slätterna var jättar i jämförelse med europeerna som därför kallades området Patagonien vilket översatt blir ”storfotslandet”. En dag var vi på lätt promenad runt staden och fotograferade mycket i en båtkyrkogård med hopplösa kadaver och mindre nedgångna båtar som entusiaster försökte rusta upp. Man påmindes om den viktiga fiskerinäringen som hållit staden vid liv under många år. Numera var också den betydelsefulla fårköttmarknaden nerlagd. Som minnesmärken stod de stora tomma fabrikerna med slakteri och fryshus. Numera blommar turistnäringen och varannan butik innehåller campingutrustning, goretexskor och friluftskläder. Här gör man sig redo för äventyren i nationalparken Torres del Paine.

http://en.wikipedia.org/wiki/Puerto_Natales

Nationalparken Torres del Paine

http://www.conaf.cl/parques/parque-nacional-torres-del-paine/

En hel dag gick vi runt i Natales och provianterade för den långa utflykten till Torres del Paine. 
1:a dagen Tidigt på morgonen tog vi bussen till nationalparkens gräns där man fick ett vandringspass och informerades om reglerna. Vi startade med en båttur över Lago Peho till campingen Paine Grande. Från sjön såg vi Torres branta berg sticka upp som spjut och torn mellan molnen. 
2:a dagen. Upp tidigt för en utflykt till glaciären Grey. Grått såg vattnet ut att vara men isen var isblå med turkosa inslag. Kalvade bitar flöt nedanför i sjön med samma namn. Kanske glaciären är på väg att dö ut, en isflod som sinar. Vandringen hit var svettig, hela dagsutflykten tog över 11 timmar. En olycklig campare orsakade en vådlig brand för några år sedan som svedde en stor del parken upp mot glaciären Grey. Rester av brända träd kantade stigen. Vi såg kristallina bergarter och spännande veckningar i urgrunden. 

Vandringen upp till Lagua Grey och glaciären Grey

3:a dagen. Campingplatsen på morgonen var blåsig och kall, full av folk och trångt var det i köket. Snart var vi dock på stigen mot Valle Frances där campingen Italiano ligger i en skogsdunge vid forsen. Vad vi inte räknat med var den kraftiga byiga vinden som stundtals nästan blåste oss av stigen. Även här möttes vi av brända skogar med surrealistiska vita stammar, rester efter den avsvedda barken. Ett av Torres upptornade berg såg ut som en fyrkantig befästning med svarta bergarter på toppen som spjutspetsar. Var det inte en dörr på sidan längst ner? En mäktig glaciärälv flöt mellan fjällen, brusade i bakgrunden där vi vilade i campingen under träden.

4:e dagen. Dagsutflykt i Valle Frances. Från bergen mittemot campingen rinner otaliga strömmar nerför sidorna från glaciärer som hänger mellan topparna. Vid utsiktspunkten i Valle Frances formerade sig de olika tornen i en vid båge från väster till öster som katedraler, hajfenor, spjut, borgar eller raketer. Jag tecknade dom under en ljuvlig rast med sol och värme. Vandringen var spännande förbi brusande forsar genom den vilda skogen som visade alla stadier i livscykeln från späda skott till kadaver av murkna fallna stammar. Det dundrade till i berget när ett stycke från glaciären rasade utför branterna i en ström av snö och krossad is. Pärlemorskimrande moln bildades över bergstoppen där starka vindar förde upp iskristaller som bröt ljuset i solnedgången. Tranbär fanns i markerna och ett slags lingon, calafate, inte så sura, kärva med en svag sötma. Grumligt kalkrikt vatten kunde hämtas från forsen men de små källflödena intill gav mycket godare vatten att dricka med smak av mineraler, mossa och jord. 

Valle Frances

5:e dagen. En liten etapp med full packning till campingen Los Cuernos. Behaglig värme i luften där vi vandrade utmed sjön Nordenskjöld. Vid ett strand såg vi några chilenska ungdomar trotsa badförbudet och svalkade sig efter den svettiga gångmarschen. Los Cuernos ligger vid en lummig skog utmed sjön alldeles nedanför berget där forsen kastade sitt vatten nedför klipporna. Fler forsar i grannskapet vid timrade stugor bildade ett Vattnadal som i sagan om ringen. Långt borta från där vi kommit hängde glaciären Frances mellan topparna. Ner mot sjön som speglade kvällsljuset låg skogen tät för att helt upphöra på andra sidan där kala rullande kullar bredde ut sig med betande Guanacos. Vid de blånande bergen med vulkantoppar längst bort i väster skymtade en annan stor glaciär som ett stort vitt täcke.

Campingens affär hade det vanliga dåliga utbudet av söta kakor, chokladglaserade donats, mjölkchoklad, vin, whisky och vodka. Vi köpte en limpa vitt bröd från köket för 65:- som vi delade upp på tre kvällsmåltider med soppa.
En liten skogsmus hade påpassligt krypit in i tältet under natten då jag gjorde ett toalettbesök. När jag försökte sova rörde sig något vid huvudet flera gånger tills jag anade att det måste vara ett djur i tältet. Vi for upp omedelbart, öppnade tältet och försökte få ut det lilla djuret som förskrämt kilade utmed tältets kanter. Till slut återvände den till sitt gömställe bland buskarna för att kanske pröva lyckan med någon annan campare —någon annan natt tror jag den funderade över. Under vandringarna såg vi väldigt lite markdjur, det var mest fåglar i luften, från små sparvar och finkar till stora rovfåglar. Eftersom man bara fick gå utmed de upptrampade lederna där vi mötte hundratals vandrare varje dag så är det inte konstigt att djuren höll sig undan.

6:e dagen. Stärkta av vilan i Los Cuernos tog vi oss an den långa etappen till Rufigio Chileno. Därifrån kan man nå Base Torres med några spektakulära torn. Först en övernattning i tältet nära den strida forsen. Vinden ryckte och drog i tältpinnarna som var svåra att fästa i den magra myllan. Linorna band vi runt stora stenar.
7:e dagen. Kyligt, tidigt på morgonen påbörjade vi vandringen mot Base Torres i behaglig takt. Sista stigningen var brant och stenig men mödan värd när vi väl var framme. Mäktiga torn med två tusen meters höjd reste sig upp vid en grönskimrande sjö som fylldes av ett antal bäckar från glaciären. Ljuset spelade över bergen och vid tornens bas lyste sjön intensivt. Regnmolnen hängde tungt över topparna. Skarpskurna svarta berg bröt in från höger i kontrast mot tornens grå granit. En stilla andäktig stund innan turisterna kom rusande i massor med vandringskäppar, flåsade, hejade och fotograferade sig själva med tornen i bakgrunden. Det fanns så mycket geologiska formationer att studera på vägen ner. Lodräta sedimentlager som eroderar och lämnat taggiga långa murar som bättre motstått erosionen. Berget där vi går har rasat ner mot den strida forsen och tagit med sig allt i fallet, träd stenar och grus där vandrarna staplar fram mot utsiktspunkten. Det är snart ett lämmeltåg i båda riktningarna. Några tappra har varit riktigt tidigt uppe vid tornen för att se dem träffas av solens första strålar men då måste man övernatta i Base Camp några hundra meter ner från utsiktspunkten. 
8:e dagen. Vi hade haft tur med vädret och det regnade endast denna sista natt innan färden ner till Poerto Natales. Tältet fick vi hänga på tork i vandrarhemmet där vi vilade upp oss under två nätter. 
Nu väntar en lång bussfärd norrut till mera värme. 

Base Torres

Teckningar från Torres del Paine

Resan till Chiloé

Efter sju övernattningar i hotell, vandrarhem, tält och färja kom vi fram till Castro på ön Chiloé. Färden gick från Puerto Natales med buss till Calafate i Argentina som är en snobbig dyrort för glaciärspanare som tar turer med båtar till t.ex Pietro Moreno glaciären som är en av de största i världen. Vi tog bussen tidigt dagen därpå till Chile Chico där vi är tillbaka i Chile med grönskande dalgångar. Resan dit över det platta torra Patagonien var en säregen upplevelse med de blånande Anderna i fjärran, mängder av betande Guanacos och en meterhög strutsfågel (Mindre nandu, Rhea pennata), djur som Tehuelche-indianerna  fångade med en slags slunga som bestod av stenar fastsatt i repändor. Hästar som spanjorerna infört behärskade de skickligt vilket behövdes för strutsarna var snabba.  

Utmed flodbäddarna skymtade  grönskande oaser med fårfarmar. Sjön vid Chile Chico tog två timmar att korsa med färjan varefter följde en bussresa  utmed Carretera Austral ”södra vägen” med dramatiska berg, skogar, forsar, omväxlande med gröna kullar, bondgårdar, betande får och kor.‎ Vi bodde två dagar i Puerto Aysen längst inne i en fjord med höga rosenbuskar kring alla husen och den lustiga brödgran‎en (Araucaria araucana) överallt i stadsbilden. Rummet vi hyrde var en hel lägenhet med vedeldad kamin, modernt kök och varmvatten där vi hade avkopplande dagar.

Puerto Aysen

Rio Aysen är grund och klarar bara småbåtar och fiskebåtar. Med buss tog vi oss några kilometer ner till Puerto Chacabuco vid fjorden där vi bordade en färja till Quellon på ön Chiloé.  En 32  tim fantastisk tur genom fjordlandskapet med höga  dimhöljda berg täckta av vild skog och branta kala klippor.

Färjeturen Puerto Aysén – Quellon 

Små samhällen ute i skärgården låg i skydd mellan öarna dit passagen var för trång för färjan som fick lägga till vid den yttersta ön efter många försiktiga, komplicerade manövrar. Man forslade iland brädor, järnvaror, toalettpapper, mineralvatten och fruktdrycker. Färjetrafiken är livsnerven för öborna och på denna färja reste inte dollarturisterna. Folk hade med sig sina matkorgar och fördrev tiden med att se långfilmer på TV-skärmar uppsatta i taket.

Sent på natten anlände vi till Quellon och lyckades hitta ett härbärge vid kajkanten. Dyster stämning präglade Quellon som tappat mycket av sin blomstrande näring med laxodling. Skabbiga herrelösa hundar drog omkring i klungor. Men vi skulle morgonen därpå vidare till det betydligt gladare Castro, huvudstad på Chiloé.

Chiloé

Chiloé är en  ö med höga skogsklädda berg mot Stilla havet. Vid arkipelagen i öster där den breda viken skiljer övärlden från fastlandet är landet starkt kultiverat med mjuka rullande kullar. Indianernas myter och legender har levt kvar hos befolkningen genom århundradena trots att den blivit europeiserad och kristnad. Hus och båtbyggartraditionerna har gått igen i de berömda träkyrkorna som utifrån mest liknar en jättestor lada med  klocktorn och  kulissartad fasad i ena ändan men invändigt är en romansk kyrka helt i trä med valv och sidoskepp, rustikt byggda nästan utan spik, fasthållna av fogar och träpluggar. 16 av kyrkorna är världskulturarv. Utmed vattnet byggdes husen på träpålar, palafitos, som är en stor turistattraktion, många inreds till fina restauranger och hotell. Tidvattnet går upp och ner 5 m så där behöver husen stå på pålar. Vid flod kunde man ta sin in i huset direkt från båten. ‎
‎Vi är tillbaka i en kultiverad miljö efter flera veckor i vildmarkerna Gatulivet är mer exotiskt. Vi bodde i huvudstaden Castro med utsikt över öarna som vi gjorde dagsutflykter till för att se en del av de fina träkyrkorna.

Bilder på palafitos, trähus och den stora katedralen i Castro,
helt byggd i trä.

Första utflykten tog oss till Dalcahue där träkyrkan tyvärr var under renovering. Nere vid hamnen låg båtarna lutande på den torrlagda redden där sjöfåglarna mumsade på allt som kommit fram vid ebben. Långt bort över vattnet låg som ett band Anderna med snöklädda toppar. I en stor båtformad restaurang med runda fönster hade vi en fikapaus. Längre upp utmed sundet var det tillräckligt muddrat för att hålla igång färjetrafiken till ön Quinchao mittemot. Väl på andra sidan hoppade vi på en buss till Achao som kanske har den allra finaste rustika gamla träkyrkan. Santa Maria de Loreto byggdes mellan 1730-1770 helt i lärkträ och cypress där de flesta fogarna laxades eller träpluggades. Smidda spikar användes från ett engelskt skeppsvrak. Invändigt ett vackert välvt tak i blått med vita stjärnor.

Resan till Achao

Den andra utflykten gick till kyrkan i Chonchi som hade en färggladare fasad i gult och blått. Inne i kyrkan kunde man se pedagogiska affischer med sprängskisser där konstruktionen och andra byggnadstekniska detaljer framgick. Fotografier visade det omfattande renoveringsarbetet.

Kyrkan i Chonchi

Byns alla gamla trähus var i olika stadier av förfall. Väggarnas fiskfjälliknande beläggningen av lärkträd hade vackert eroderats av väder och vind.

Trähus i Chonchi

Chile är så avlångt, resorna tar halva tiden. Vi fick skippa sjöområdet med vulkanerna, La Serena med Atacamaöknen i norr. Vi fick koncentra oss på Valparaiso, det var bara en vecka kvar på resan.‎

Valparaiso

Valparaiso är en helt osannolik stad, byggd utan någon planering, stadsarkitekten lär riva sig i håret av förtvivlan. Man får bygga sitt hus som man vill, måla det i vilken färg man önskar och även dekorera det med målningar och graffiti. Något slags bygglov tycks inte existera. Gator har dragits härs och tvärs där folk har bosatt sig, staden har grävt avlopp, installerat vatten och el där så behövs.

Valparaiso hus

Teckningar

Från hamnen som utgör dess livsnerv breder staden ut sig på ett stort antal berg, cerras, som nås med ascensores, ett slags hissar på räls där den uppåtgående hissvagnen uppvägs av en neråtgående. Manskraft har tidigt ersatts med ångmaskiner och numera elmotorer men maskineriet med kablar, räls, vagnar och dörrar är över hundra år gamla och numera förklarade som kulturminne.

Ascensores

Färggrannt, fullt av graffiti, plåtskjulsliknande bostäder, lösdrivande hundar, restauranger, kaféer, gallerier, butiquer, massor av turister och man har Valparaiso. Tyvärr finns det skumma kvarter, områden man varnas att ge sig in i. 

Valparaiso graffiti

Vi bodde förtjusande fint i ett äldre pars familjehem som de konverterat till härbärge. Högt tak i stora luftiga rum med utsikt. Härifrån gör vi dagsutflykter till Vina del Mar och omgivande sevärdheter.

Närbilder

Botaniska trädgården hade en mängd sevärdheter som 50 m höga eukalyptusträd, orkidéer, passionsblommor och nordisk ek!

Botaniska i Vina del Mar

Resan var till ända och vi begav oss till Santiago och flyget hem.

Vi hade behövt en månad till för sevärdheterna norr om Santiago och söderut i sjödistrikten. Starkaste minnena var de enastående naturupplevelserna, det färgstarkt kulturlivet i storstäderna med alla graffitiimålningar och de rustika kyrkorna på Chiloé Mycket återstår att se och uppleva.

Några dagar efter att vi kommit hem drabbades Chile av en jordbävning. Ytterligare några dagar senare ödelades Valparaiso till stora delar av en brand i de tätbebyggda områdena högt uppe på bergen. Men det avskräcker oss inte från att resa tillbaka någon gång.