Kategorier
Arkitektur Landskap Natur

Gotlandsresa 1974

Sommaren 1974

Visby

Avfärden

Jag hade läst så mycket om Gotlands särart. Med ljusa förhoppningar förbereddes resan. Med cykel och campingutrustning skulle semestern inte bli så kostsam. Det var så mycket som skulle planeras och köpas. Jag hade nyligen skaffat en treväxlad cykel. Köpte tält och campingutrustning, packade ner teckningsblock och akvarellåda. Ensam skulle jag cykla halva Gotland runt. Många cyklar runt hela ön men jag ville ta det lugnt med stopp för teckning och målning. 

När jag sadlade cykeln och trampade från min bostad i Hägersten kändes det befriande att lämna storstaden och spännande inför det okända som väntade.

Efter fem timmar av envist trampande var jag på kvällen framme i Nynäshamn med Östersjön framför ögonen. Färjan till Visby skulle kasta loss någon gång vid midnatt.

På kajen träffade jag en bekant som varit sjömanskock och hunnit med att segla runt jorden flera gånger. Hans ekonomiska läge var inte så guldkantad. Inga förbättringar sedan jag träffade honom som uteliggare och erbjöd honom mat och husrum några dagar i min lägenhet för något år sedan. Min bländande nya utrustning gjorde ett djupt intryck på honom. Tillsammans besökte vi två stora segelbåtar som tillhörde marinen. Vi kom i samspråk med några käcka sjövärnsaspiranter som villigt berättade om rutinen ombord, den hårda disciplinen, övningar i masterna med hissning och halning till att svabba däck. Den gamle sjömanskockens ögon lyste av förtjusning.

I väntan före bordningen av gotlandsfärjan blev jag bekant med en amerikansk flicka som skulle jobba i en finsk familj. Samtalet rörde sig om skolor, jobb och framtid i USA och Sverige. Vi skildes då hennes färja till Finland skulle avgå.

Liv och rörelse då alla skulle på färjan, bilar och cyklister bildade långa köer. En efter en dirigerades de in i det stora gapet på båten. Ombord letade jag snabbt reda på några lediga fåtöljer för en sovplats. Någon blunder blev det inte på grund av alla stojande ungar och folk som förde ett livligt umgänge. 

Dimman låg tät utanför när färjan anlände till Visby hamn klockan fyra på morgonen. Välbehållen tillbaka på landbacken intog jag en stadig frukost och studerade samtidigt Gotlandskartan. Med hjälp av turisbroschyrer fick jag god information om vad som var värt att besöka. Slog upp mitt tält på en camping och kröp i sovsäcken för att ta igen den förlorade nattsömnen.

S.t Olofs gränd med S:t Olofs kyrkoruin

Visby

Den del av Visby som är värd att besöka ligger innanför ringmuren som uppfördes någon gång på 1300-talet. Under stadens storhetstid då tyska köpmän behärskade handeln byggdes muren som skydd mot gotlänningarna. Innanför muren byggdes husen helt planlöst och med tiden bildades en myrstack av gränder, torg och smala kullerstensgator. Många av husen från Hansa-tiden står bevarade i sitt ursprungliga utseende medan en del har blivit ruiner. Det ger staden sin speciella prägel av nytt och gammalt. Under sommaren lever staden upp. Turismen är huvudnäringen. Souvenirer såldes överallt, det var tätt med cafeer, värdshus och restauranger, kulturlivet blomstrade.

En labyrint av hus, Tranhusgatan

Ett stort antal affärer sålde handdrejad keramik, glaserade i brokiga färger och prydda med typiska gotlandsmotiv som får, raukar och rosor.

Visby var vackert. Förtjust tecknade jag hus, gränder och ruiner. Motiven var många.

S:t Hansgatan med S:t Lars ruin

Norr om ringmuren böljade landskapet i gröna kullar ner mot havet. Längst med muren återkom torn och portar med jämna mellanrum. Fiskarporten, Kruttornet, Kärleksporten, Jungfrutornet o.s.v. Kullerstenarna i muren bildade oregelbundna mönster. Utvalda, uthuggna var stenarna placerade för att passa in i helheten. Däri låg mycket av fascinationen med den äldre bebyggelsen. Man kunde se den skapande aktiviteten, den personliga stilen, sten på sten lagd under slitsamma dagar.

S:t Göransporten

Varje dag hördes klockspel från domkyrkan Santa Maria. Jag råkade räffade några bekanta och tillsammans gick vi och lyssnade på en konsert. Musiker och sångare fyllde det stora kyrkrummet med ljuvliga klanger och toner.

Johan Målares hus

Från Södra Hällarna, en hög klippformationer syd om Visby, hade man en vidsträckt utsikt över det blå havet, hamnen och husen med sina brandgula tegelplattor. Här och var stack det upp en ruin och påminde om flydda storhetstider då inte mindre än 20 kyrkor fanns innanför murarna.

S:t Nicolai kyrkoruin

Den biologiska trädgården anlagd av D.B.W (De Badvänligas Wänner) var som en oas i sommarvärmen. Specialiteten var rosor som tyvärr inte blommade fullt ut då jag var där men mycket annat frodades. Träd, buskar och plantor i sagolika former. Lummiga träd kantade gården som var ett populärt tillhåll.

Högklinten

Efter några dagar var det tid att lämna Visby, som hade mycket mer att ge, men naturen och havet lockade.

Högklinten som kunde ses från Visby söderut sträckte sig djärvt ut i havet. Med cykeln var jag där på en halv timme. Högklinten är en brant klippa som havet grävt ut. Gotlands högsta klippa och naturen omkring var fridlyst. Utsikten var strålande. Visby syntes tydligt i fjärran, sikten var knivskarp, havet brusade nedanför. Försiktigt gick jag ut till kanten och tittade ner där vågorna slog mot klippväggen. Havsbottnen lyste vackert i grönt och gult med stenar i rostbruna och vita nyanser. Ut från den karga klippan växte ett knotigt träd som tappert stått emot vinden.

Några turister vandrade förbi med kamerorna i högsta hugg. De pratade, gestikulerade och knäppte bilder för att därefter avlägsna sig snabbt till nästa mål. Jag stannade kvar länge och betraktade den sköna strandlinjen invid klippan, de smaragdgröna mönstren i havsbottnen, klippans vindpinade växter, färggranna örter och mossor i sprickor mellan vita kalkstenar. Skönt att inte behöva skynda förbi och se hela Gotland på två dagar.

Tofta Gnisvärd

Redan på samma dag kom jag till Tofta. Där besökte jag några bekanta som jobbade på ett pensionat. Föreståndaren för pensionatet lät mig få sova gratis på ett vindsutrymme. Maten som serverades var underbart god, samtidigt var det skönt att möta vänner.

Gnisvärd fiskeby

Nere vid havet låg Gnisvärd, en liten fiskeby bestående av små trähus tätt stående bredvid varandra i flera rader. Utmed en grässlänt stack störar upp från marken. På dessa brukade fiskarna hänga upp sina nät. Nu fanns där inga fiskare, allt var ett kulturminne. Stugorna var skrämmande små med tanke på att de tjänat som bostäder åt familjer med 6-10 barn.

Gnisvärd

Ett rustigt kapell vid sidan av byn var pyntat med björklöv runt omkring på dess trästaket och stenmurar. Kapellet var populärt under sommarhalvåret. Medan jag satt och tecknade vigdes två par. Brudarnas vita klänningar fladdrade i blåsten medan de leddes in genom den kraftiga trädörren till kapellets enkla inredning.

Kovik

Efter tre dagar i Gnisvärd gick färden längre söderut. Styrde in vid Kovik och hittade en gammal fiskeby som utgjorde ett fiskerimuseum med många fina träkåkar.

Kovik

Långt ut i vattnet sträckte sig en tunn strandrev. Vandrade omkring och insöp den friska vinden och dofterna från havet och ljudet av livliga måsar.

Djupvik

Söder om Klintehamn for jag in på en liten skogsväg och slog upp mitt tält bland granarna. Med blå himmel och sol började nästa dag med upptäcktsfärd utmed kusten. Karlsöarna framträdde mäktigt ur havet. Strandlinjen bjöd på ett omväxlande skådespel. Söder om Djupvik var kusten hög med branta sluttningar ner till vattnet och kantades av tallar. Längre söderut blev den flackare, tallarna blev lägre och allt knotigare. Slutligen slingrade de sig i underliga krokar och bukter och kröp utmed marken. Stranden var täckt med sandsten där märkligheter fanns att skåda av stenformationer, små vattendjur och alger.

Ett stycke längre bort upphörde de krypande martallarna och en stor hed bredde ut sig. Får gick och betade i stora hjordar, sjöfåglarna hade sitt paradis vid den grunda och långsträckta stranden. Vinden bar med sig vågornas brus och måsarnas skränande medan jag njöt av solen, färgerna och dofterna.

Hoburgsrundan

Övernattade på Fidenäs camping. Vaknade av solljus och fågelsång. Låste in packningen i tältet och gav mig iväg med skissblock och karta för att utforska sydspetsen.
Vid sidan av vägen strax söder om Burgsvik upptäckte jag flera gamla kvarnar som var väl bevarade med svänghjul.


Svängde ner till höger och kom till Kvarne, en f.d. fiskeby med ett fåtal hus. Med utsikt över havet till höger gick färdvägen söderut. Först genom en skog, därefter glesnade skogen och sagolika vyer uppenbarades. Hela sydspetsen bildar en högplatå som lutar svagt utför mot den östra sidan men på den västra sidan där jag befann mig är plattån som högst och och alldeles intill kusten sluttar den brant ner med en avrundning vid foten och toppen. Utmed vattnet löper en smal strandremsa där vägen slingrar sig fram. Utsikten var underbart vacker från höjden. Skummande vita vågtoppar på det blåskimrande havet vandrade in mot kustremsan med kullarna skiftande i olika gröna färger. Vindens styrka gjorde det svårt att rita, skissblocket fladdrade ihärdigt.
Längst ut på udden reste sig en rauk vars profil från en speciell vinkel liknar en gubbe, den populära ”Hoburgsgubben”. Turisterna skockade sig omkring honom. Sagorna förtäljer att han varit livs levande en gång och bodde i grottan under klippan i 700 år. Tyvärr minns jag inte hur han blev till sten men havet och stormarna hade säkert del i detta. En restaurang hade uppförts i närheten. Min mage tystades effektivt av en biff med potatis och sallad.

Hoburgsgubben vaktades av en fyr några hundra meter innåt land. Fyrvaktaren öppnade tornet åt mig och vi vandrade uppför en smal trappa. Utsikten var god trots att fyren inte var så hög i förhållande till marken. Inget på det platta landskapet hindrade sikten mot alla väderstreck. Jag intresserade mig för tekniken och studerade lamporna, prismorna, motorerna och kugghjulen och allt annat som fick fyren att blicka, lamporna att rotera och kasta sitt ljus långt ut till havs. Fyrvaktaren förklarade och berättade villigt om underverket för alla besökare.

På väg norrut tillbaka till Fidenäs camping

Jag bröt upp från Fidenäs camping och började färden norrut, nu en sträckning inåt land. Utmed vägen stötte jag strax på en bondgård från 1600-talet, numera Kattlunds Museigård. Ladugården hade ett snillrikt tröskverk som drevs av oxar. Stora kugghjul av trä överförde kraften till en maskin som sannolikt förde oväsen med alla trummor, kuggar och hjul, allt i trä.
Boningshuset gav en intressant inblick i levnadsmiljön förr i tiden. Köket där alla sov utmed väggarna och lagade sin mat över den öppna eldstaden i ett hörn. Finrummet som bara användes vid högtidliga tillfällen var dekorerat av handmålade tapeter med bibliska motiv. På övervåningen fanns verkstaden med snickarutrustning, vävstol och skomakeri. I husets äldsta del bryggde man öl, tillverkade ost och bakade bröd. Där fanns ölfat, kar för ystning och vedugnar.
Ett valnötsträd, stor som en gammal ek, stod mitt ute på gården vilket är ovanligt på dessa breddgrader. En sjökapten lär ha planterade det för 200 år sedan.

Följande dag var en av de sällsynta då det regnade. Jag besökte en stenkyrka med kalkmålningar från 1500-talet. Det finns en rik skatt av kalkmålningar i de gotländska kyrkorna. I den svala kyrksalen vilade en fridfull stämning. En broschyr berättade att psalmen ”Den blomstertid nu kommen” var skriven av en gotlänning.

En lång dag

Vaknade klockan fyra på morgonen, kunde inte sova. Solen tittade fram. Jag redde till en frukost, packade cykeln och så bar det iväg på den långa dagsturen till Visby.
Vägen gick genom skogar och förbi åkrar och ängar. Bondgårdar, väderkvarnar och kyrkor svischade förbi.
Stannade upp och studerade konsten och arkitekturen i Hemse kyrka. Strax bredvid låg en folkhögskola där flera gotländska konstnärer ställde ut. Det var en salig blandning av olika stilarter och motiv. Gotlands natur, hus och folk trädde fram på flera sätt. Även en skulptör visade sina alster. Bildhuggeriet är vanligt på Gotland med den rikliga tillgången på sand- och kalksten. Inte minst märks det i kyrkornas skulpturer.

Snart efter det skymtade Etelhem klockan tolv på dagen. Av en slump fick jag syn på ett krukmakeri och stannade min cykel. Försiktigt fick jag stiga in i verkstaden. Över och under allt stod det krukor uppstaplade i mängder. Flera krukmakare satt vid sina drejskivor och formade till synes ledigt och lätt fat och koppar, kannor och krukor med stor variation i formen. Hur det gick till att forma och sätta fast pipen på en tekanna var spännande att se.
Leran brändes och glaserades i moderna ugnar. Ute på gården snurrade en lerblandare. Leran brändes även i en stor gammal risugn på traditionellt sätt. Risugnen tillät bränning av manshöga krukor. Hur de drivits upp från en lerklump var en gåta.

Inte så långt från Buttle visade sig ett vidunderligt monster. I betong hade någon uppfört ett förhistoriskt djur. Framför stugan upplyste en skylt om att konst var till försäljning. Någon tokig konstnär tänkte jag och stannade cykeln. Steg in genom den öppna dörren. Väggarna var täckta av färgsprakande målningar. De var glada, naiva och primitiva men samtidigt vackra. Konstnären kom in och vi hälsade på varandra. Lite fetlagd, skäggig, arbetsklädd med ett godmodigt ansikte och ett okonstlat uppträdande. Jag frågade om tavlorna. Motiven var vyer runt stugan, träd, buskar, åkrar och sommarhimlen. En fläkt av sommarens ljus, värme och färger strålade ut från väggarna. Han bjöd på te utanför i trädgården och vi samtalade om allt möjligt. Han var uppväxt i Stockholm, studerat på konstfack. Han kom att syssla med allt möjligt för sitt uppehälle när någon plötsligt sade att nu skulle han måla. Varje sommar tillbringar han nu på Gotland. Stugan som var lite förfallen behövde repareras. Vi sade farväl och jag hoppades kunna besöka honom i Stockholm. Glad i hågen och inspirerad till att måla fortsatte jag min färd.

Efter några kilometer var jag framme vid Roma kloster. Av klostret fanns inte mycket kvar. Några valvbågar och stenmurar som var intressanta att teckna. Det var skönt med en paus, fåglarna kvittrade och turisterna tjattrade.

Roma klosterruin

Sista biten in till Visby gick fort, det rungade riktigt ordentligt om hjulen. Åter rullade jag in på Snäck camping. Vid expeditionen träffade jag en bekant från Stockholm som var tillsammans med två klasskamrater. De hade besökt norra delen med Fårö. Kvällen skulle firas med något roligt. Två cirkustält var resta utanför ringmuren och vi valde det största. Spännade tyckte jag som aldrig varit på en riktig cirkus. Och det blev ingen besvikelse, den innehöll det mesta. Jonglörer och lindansare utförde skickligt och med stor precision sina olika nummer. Akrobater slängde sig med dödsförakt mellan trapetserna (Ett skyddsnät spänt mellan stolparna gjorde det inte helt dödligt). Tokiga clowner roade publiken med spratt och upptåg. Dresserade hästar, lamadjur, hundar och elefanter utförde konster fjärran från deras naturliga rörelseschema. En elefantunge balanserande på en decimetertjock balk lyckades vända sig helt om mitt på, det såg utomordentligt komiskt ut, stackars unge. Orkestern ackompanjerade kraftigt och livligt allt som rörde sig. Falskt och illa sprätte tonerna fram i hurtiga melodier.
Så hade man rodeo. Tre män ur publiken kallades fram och fick i uppgift att rida en motspänstig åsna ett varv runt manegen. Priset för den bedriften var 500:-. Frenetiskt försökte alla bemästra åsnan men den svängde runt, slog bakut och böjde nacken så att ryttaren kastades till marken. Cirkusdirektören erbjöd andra chansen att spela cowboys. Hade han inte ett illmarigt leende i ansiktet! Jag skuttade fram, säker på mitt utomordentliga balanssinne. Men jag misstog mig gruvligt, åsnan var riktigt åsnig. Väl uppe på rygg bjöds jag på en vacker luftfärd ner i sågspånen. Prissumman kunde ha satts mångdubbelt högre. Nåväl, publiken fick sig ett gott skratt, speciellt då en av äventyrarna tappade byxorna (spelad av en cirkusartist).

Kvällen avslutades med att vi åt på en restaurang. Klockan ett somnade jag trött och belåten i tältet. Hann sova fem timmar innan det var tid att vakna och ta sig till färjan för återresan till Nynäshamn. De två veckorna hade bjudit på så mycket mer än jag kunnat berätta. Naturupplevelserna hade varit rika och oförglömliga. Hoppas kunna komma tillbaka någon gång och besöka norra delen. Studera mer av arkitekturen, skulpturerna och kalkmålningarna i kyrkorna och se det särpräglade Fårö.

Text och teckningar

Davey Hammarsten

1975

Träd i D.B.W:s trädgård, Visby
Kategorier
Himalaya Indien Landskap Människor

Indienresa 2011

Chakra

16 juli – 16 september 2011

Människorna strömmade förbi de tre förgyllda boddisatvorna som blickade ut över Spitidalen. Munkarna i intensivt djupröda dräkter dirigerade de täta leden av pilgrimer runt templet där bönekvarnarna gick varma. Några hundra meter bort strävade Ki Gompa uppåt på den fristående klippan, skarpt tecknad av den tidiga solen som hunnit över bergskammen. Resan hade nått sin höjdpunkt, jag var på min egen pilgrimsresa i det inre och yttre landskapet. Under stilla meditativa dagar vandrade jag runt klostret i munkarnas sällskap. Den tysta gemenskapen med berget, människorna, djuren, växterna, vattnet och vinden.

Några veckor tidigare i Göteborg på Landvetters flygplats spelade de reklambilder av det sommarfagra landet med glass, jordgubbssaft och krispiga kakor. Lämnar jag Sverige när det är som ljuvligast? Det är en dröm, verkligheten har fler sidor.

Helsingfors flygplats spelade italienska smörsånger i kafeterian där jag satt med en kopp kaffe till en smörgås på fullkornsbröd. Svävade i min egen lilla sfär bland alla andra sfärer av gamla, unga och medelålders. Vi lever i samma värld men det kan skilja ljusår från den ena till den andra. I grunden är vi ändå lika.

Genom panoramafönster ser jag gråmulen himmel och silvergrå landningsbanor, fuktiga av regnet där vita stela fåglar lyfter i raka banor genom det gråblå mot solen. Flyger mot Indien, landet i min erfarenhet, en värld inom mig som närmar sig utanför. Jag rör mig från det inbillade till skådandet för att uppdaterar min verklighetsuppfattning. Förbereder mig för omställningar. För drygt ett år sedan kom jag tillbaka från en resa till Sikkim, nu är jag på väg till andra delar av det buddistiska Himalaya. Varje Indienresa börjar med en rekapitulation av mitt barndoms Indien, ett återseende av kära platser, det hem jag bär inom mig.

Det vi ser är vår erfarenhet
Det vi inte vet om ser vi inte

16/7 Vandrade genom det moderna Indira Gandhi flygplats i Delhi på en varm mönstrad heltäckningsmatta. Färdades på enormt långa rullande gångbanor till ankomsthallen där jag tog en kopp te med snacks för astronomiska priser i detta land. Den nybyggda snabba tunnelbanan förde mig in till centrum av Delhi. Hittade ett rent hotell till vandrarhemspris. Det var faktiskt dyrt för en natt men i fortsättningen skulle hotellrummen bli betydligt billigare. Lyckades boka en tågbiljett till Dehradun för en hundring men då ingick mat och dryck.

Upplevelserna blev intensiva den första dagen med alla minnen från uppväxten i Indien. Det var som om fördämningar i minnesbanken bröts ner och allt forsade fram på en gång. Hotellet låg nära Paharganj i centrala Delhi. Det är ett mikrokosmos där man möter det mesta av Indien, både dess attraktiva, förförande och förfärande sidor. Delar av strukturen vekade uråldrig. Det mesta rymdes inom en rektangulär yta omgärdat av breda hårt trafikerade leder vid Old Delhi Railway Station. Invändigt var det ett ghetto med smala gränder packade med affärer, hotell, restauranger, småskaligt hantverk och gatustånd. Här hittade man allt av vad som produceras i Indien av hantverk och souvenirer. Här fanns traditioner långt tillbaka till den mystiska österländska basaren där charlataner, bondfångare, lösdrivare och tiggare kryddade tillvaron tillsammans med ayurveda yoga, Hari Krishna och hasch. Det var västerlänningarnas favoritställe vid ankomst och avfärd. Man stannade dock inte så länge i denna krävande, bullriga och smutsiga miljön.

Matställena låg vägg i vägg med varandra mitt emot järnvägsstationen. Konkurrensen var på liv och död tycktes det. Inkastare försökte överrösta varandra med överord åt sin restaurang, drog i folk medan de visade lediga bord. Utanför på gatan arbetade kocken frenetiskt vid sina grytor. Den lilla restaurangen på tjugo kvadratmeter hade två inkastare, en kock, en tunnbrödsbagare, en diskare, två medarbetare i köket, tre servitörer samt ägaren som tog betalt vid utgången där han satt med korslagda ben på en piedestal. Det var ett ständigt flyt med hektiskt ropande och skramlande med plåtservisen där något i porslin aldrig skulle överlevt. Maten var varm, starkt kryddig så att alla andra smaker försvann i min mun men ändå mumsade indierna på färska chilifrukter och tog mer av den röda såsen.

17/7 Betraktade landskapet från morgontåget till Dehradun. Här och var på det platta odlingslandskapet poppade det upp betonghus, fabriker och tegelbrännerier. Husen vaskade i olika kalkfärger lyste hypnotiskt i morgonsolen. Fabriker passerades som gett upp andan, stålskelett som förföll vackert med gapande fönster, ett fotografiskt eldorado som snabbt drog förbi. Tegelbrännerier skymtade med sina ovala vallgravar.

I mitten står den väldiga skorstenen för just skorstenseffekten. Det nyss lagda soltorkade teglet fyller halva graven så att det bildas luftkanaler. I ändan brinner en stor vedbrasa och den varma luften sugs effektivt genom tegelstensmassan upp i skorstenen. Under tiden plockas det tidigare brända teglet bort och nya lager av soltorkat kommer på plats innan man vänder på brasan. En ström av män och kvinnor bär teglet på sina huvuden som myror vid stacken. Ute på markerna sitter man och slår teglet för torkning i solen. Gangesslättens djupa lerlager är en outtömlig källa för tegelbruken. Det har dock gått hårt åt skogen som huggits ner för bränsle.

Dehradun vid foten av Himalaya har koloniala anor, ett behagligt klimat med säte för delstatsparlamentet i Uttarakhand. Staden har växtvärk med en livsfarlig kaotisk trafik. Här ligger Indiens finaste internatskolor, skogsdepartementets forskningsinstitut och universitet. I Doondalen odlas det finaste basmatiriset. Här bedriver naturrättsaktivisten Vandana Shiva sitt framgångsrika arbete för böndernas rätt till omodifierat diversifierat utsäde. Några kilometer österut ligger det heliga Rishikesh och Haridwar med miljontals pilgrimer. Beatles George Harris gjorde en låt där namnet Dehradun upprepades som ett mantra.

Utanför stationen kom jag att dela taxi med ett fransk par som arbetade på ambassaden i Delhi. De skulle till språkskolan i Landour för att lära sig hindi. Jag berättade under den ringlande bilfärden om sevärdheter i Mussoorie som ligger utströdd på några bergskammar två tusen meter upp och Landour några hundra meter extra uppåt. Det var mitt i monsunen och vattnet forsade ner utmed berget. Kände doften av blöt jord och dimmorna över branterna. Som barn genomlevde jag det varje år, klädd i stövlar och regnkappa vandrande jag blöta stigar genom ormbunksklädda skogar. Vid hemkomsten fick en och annan blodigel smärtsamt tas bort med salt där den sugit sig fast, svart och fet på fotvaden.

I Sisters Basar högst upp i Landour hittade jag ett rum med utsikt mot bergen genom några raka höga deodarer1. Molnen skymde snöbergen i fjärran, kullarna var så gröna. Här i Landour föddes jag 1952 i det kommunala sjukhuset. Min mor arbetade vid den tiden på språkskolan, samma skola som det franska paret nu skrev in sig på.

Människorna här i gästhuset är vänliga och hjälpsamma. Sima är en leende glad kvinna som lagar min frukost och kvällsmat.

Regnet forsar ner, rännilar bildas överallt. Dimmorna har makt över bergstopparna, det är klar sikt ner mot dalen.

Kommunikation med mig själv? Samtalar jag med mina lemmar, hjärtat och benen i kroppen? Alla intryck kommer utifrån men inlemmas i mina celler, synapser och nerver. Jag vandrar i mina tankar, jag är i min föreställning om mina tankar, överblickande i sin tur även det förhållandet. Finner jag någonstans sanningen om jaget, relationerna, förhållandena.

18/7 Mådde inte bra, magen krånglade, lätt illamående men kunde inte kräkas. Avföringen var lös och vattnig. Fick i mig något som magen inte tålde redan vid första dagen i Delhi. Obetänksamheten straffar sig. Kräktes till slut, skönt att få det gjort. Kände mig mycket trött.

19/7 Underbart att vara frisk igen. Tar det lugnt. Hälsade på skräddaren i Mullinghar som kände igen mig, det var ett år sedan sist. Med korslagda ben sitter han på sin mjuka upphöjda divan med en enorm sax som perfekt knipsar den tunnaste sytråd, Singer symaskinen har fått elektrisk motor och liggaren, tjock som en lagbok, full av tygprover, mätningar och skisser. Hans hindi är välartikulerad och lätt att förstå. Att skräddarsy en skjorta eller en kostym kostar mindre än de fabrikstillverkade i stadens boutiquer, sådan är den outgrundliga indiska ekonomin.

Beställde en samosa på favoritstället i basaren med en kopp ryckande hett te med mjölk ordentligt sockrad.

Väntade på verandan till det hotell som tidigare varit Svenska Skolan i Mussoorie. Den startade 1947 uppe i Landour med elever som till stor del bestod av missionärsbarn men skolan flyttade ner till denna byggnad tidigt 50-tal och upphörde 1967 då i stort sett inga missionärer fanns kvar eftersom de inte fick uppehållstillstånd av den indiska regeringen. Inga andra gäster var där än de svenskar som borde varit där, de som jag stämt möte med. Ironiskt nog tog de en utflykt upp till Landour där jag bor. Den gamle husskötaren hälsade på mig och vi började prata. Han gjorde tappra försök att hålla stället vid liv. På den stora tomten planterade han för 35 år sedan cedrar uppåt sluttningarna som växt till en hel skog. Han var också stolt över en rad med deodarer planterade nedanför staketet mot busstationen. Tyvärr dog några av torkan förra året.

Dimmorna var täta, regnet strilade ner. Utmed bergväggen lekte jag som barn med forsarna, bildade fördämningar och vattenfall. Regntiden var en magisk tid.

Staketet runt avsatsen som bildade skolgården hade renoverats. Den gamla gjutjärnsornamentiken hade svetsats in i nya ramar. Den gamla porten med gallergrinden var borta.

Verandans elektriska installationer såg ut som för 50 år sedan. Vissa kontakter fungerade, andra inte. Inne i hallen hade man dragit in 3-fas och installerat en elektronisk mätare. I övrigt var allt som förut, känslan fanns kvar, allt var bevarat, fönster, kakel, stuckatur i taket, dörrar och handtag. Inga fula påbyggnader eller renoveringar förutom moderna badrum och toaletter. Det var torrdass inomhus under skoltiden som en latrintömmare rengjorde varje dag. Vatten hälldes upp i emaljerade handfat från ett krus. Duscha gjorde vi med en hink varmt vatten i huset på bakgården.

Grönskan är frodig i backarna med blommande dahlia, röda och gula. Fler blommor kommer efter regntiden. Tutande från bussstationen blandat med hetsiga rop kommer genom den mjölkvita dimman.

Innertaket på verandan har ett intrikat mönster av trälister ordnade i geometriska former. Som barn brukade jag följa de labyrintiska banorna, ett typiskt islamiskt dekorativt inslag som återfinns ända bort i de moriska palatsen i södra Spanien. Huset har inslag av gammal engelsk slottsmiljö och indisk bungalow med veranda. Det är ett palats helt igenom symmetriskt med intrikat ciselering i innertakets stuckatur. Ett blommigt kakel belagt från golv upp över midjehöjd löper runt rummens väggar.

Jag träffade Roland och Ingvar vid busstationen när jag uppgiven var på väg hem. De tillhör en äldre generation elever från Svenska Skolans tid, klasskamrater med mina äldre systrar. Det blev ett glatt möte när vi på verandan berättade minnen tills mörkret föll på. Vi gick ner till Rolands favoritställe i basaren för att avnjuta samosas, golab jamun och te. Under promenaden i basaren spanade vi efter det igenkännbara och kommenterade förändringarna. I Kulri bazar hade frisörsalongen och mataffären vid den branta uppförsbacken sett ut så i minst femtio år utan några märkbara förändringar. Minns att en klippning 1960 kostade 1:50 rupee vilket var lika mycket i kronor på den tiden. Vid mitt besök 1980 kände frisören igen mig och bjöd in mig på en kopp te, nu var han inte längre där.

20/7 Bergen är insvepta av moln. Jag vandrade ner genom dimmorna till Mussoorie. Hus, träd och folk tonar bort i fjärran där jag kommer utmed The Mall. Allt får ett mytiskt skimmer som att ständigt befinna sig i den svävande staden högt inne bland molnen.

21/7 Regnet öste ner, det var regntid, monsunen visade sig i full kraft. Minnena jagar och spelar med intrycken, växter, folk, hus och vattnets porlande. Apungarna lekte vid soptunnorna, dansade fjäderlätta på de platta taken, jagade varandra mot bråddjupen som de lekande lätt undvek med tvära svängar. Fukten med mossorna präglar regntiden, allt är grönfärgat av tunn mossa som patinerar väggar, trappsteg, stolpar, staket och tak.

Avkopplande vila utan tvång, utan föresatser och mål att nå. Vad är mål och uppfyllelse? Snart är jag ändå inget, allt töms på sitt innehåll. Minnen lever vidare hos andra. Här är upplevelse, närhet och varat. Vi planerar för mycket, oroas för mycket. Jag behöver inte bli något. Här är så tyst, lugnt och stilla. Bara jag och mina tankar, tankarna som stör, tankarna behöver komma till stillhet även inom mig. Det är allt, alltet och medvetenheten. Det rytmiska ljudet från en droppande kran någonstans ger en puls som är svår att stänga ute när den väl har uppmärksammats. Människolivet som bara lever vidare, barn som skriker och gråter, behöver kärlek och mat, stimulans och uppmuntran. Finns de här i tystnaden? De finns i medvetandet, i det ständigt närvarande samvetets syner, i den ständiga skuld vi bär med oss.

22/7 Det är en klar morgon. Från fönstret ser jag långt ner till dalgångens byar med odlade terasser inramade av monsunens grönska. Bergens översta toppar är kvar bland molnen. Solen bryter in och ger sluttningarna en intensiv ljusgrön nyans.

Frukosten bestod av paranta (flottyrbröd med fyllning) och te. Kanske går det att ta morgonpromenaden utan att det regnar? Jag brukar vandra runt berget, en av de tre ”chakkar”2 man anlagt omkring bergstopparna i Landour. En grå apa, en Langur (Colobinae) sitter i deodaren mitt emot. Svansen hänger långt ner mellan grenarna. Han betraktar dalgången genom de närmaste träden med ett vilande famntag kring en gren och kontemplerar lugnt över vad som ska göras.

Konstiga drömmar inträffade i natt. Alla var de där, både gamla och nya bekanta. Rädslan fanns att konfronteras med några i drömmen. Jag manövrerar undan från dem. Det handlar om en inbjudan till ett stort party. Jag vet att alla är inbjudna, alla skulle komma, det såg jag. Det fanns en samhörighet mellan dem, men jag skulle avstå, rädd för vad som skulle hända, känner utanförskapet. Skyller på att festen ändå slutar i fylla och bråk. Jag skulle ändå stå där i ett hörn, oförstående, oförmögen att delta, oförmögen att uppfatta det talade. Var det mina erfarenheter som 15-åring när jag flyttade till Sverige, ett land i drömmar som blev en brutal verklighet?

Dagen går mot natt, grön mossa på stenarna, ormbunkarnas ljusgröna på stammarna lyser i motljuset vid solnedgången. Klar sikt mot horisonten där konturer av berg mot berg tonar bort i fjärran. En djungel växer upp ur den fuktiga myllan mellan träden varje år. Cikadorna stämmer upp först i skymningen, svarar vandra med ett ljudligt öronbedövande crescendo tills de tystnar i mörkret då solen gått ner. Fåglarna hörs en stund till, en fladdermus flaxar förbi. Människornas boningar i bergen börjar tändas. Fordonens strålkastare rör sig som långsamma eldflugor mot det svarta. Rymdens stjärnor syns i molnens öppningar, snart klarnar himlen helt. Ett stjärnfall kommer varje minut. Flygplan och satelliter vandrar över valvet som små ljuspunkter. Kosmos, vi är i kosmos! Det borde alltid vara vårt perspektiv.

Nere i Dehradun bildar stadsljusen en stjärnhimmel skimrande i olika färger. Om varje ljus representerar ett antal människor, vad representerar ljusglimtarna på himlavalvet? De är så många fler. Där finns ett överflöd av liv som vi aldrig kommer i kontakt med. Drömmarna om att nå utanför jorden, utanför solsystemet. Rymden är så ogästvänlig. Vi behöver skapa farkoster stora som planeter som inrymmer ett helt ekologiskt system som livnär miljoner individer in mot en evig resa i människans perspektiv, i kosmologisk tideräkning som ett stjärnfall. Men räddar vi planeten här, skapar balans, håller födelsetalet nere behöver vi inte söka nya jordar. Då måste tillväxten vara liten, exploateringen låg och förnyelsebar. Vår vetenskapliga studie av planetsystemen förblir vetenskapliga på håll. Men människan är obalanserad, expansiv, hungrig efter nya upplevelser. Håller inte fred med sig själv. Det kommer ett krig om rymden och dess tillgångar. Kanske ett utomjordiskt liv skulle svetsa mänskligheten samman. Här är vi, en art, en jord, en mänsklighet. Vi tar hand om de våra, vi förverkligar ett samhälle. Konflikter och oroligheter blir som syskongräl. Vi skyddar jorden.

Drömmen om ett bättre samhälle. Den finns fortfarande där och här i mig. Tron på utvecklingen men den är så olika i olika ögon. Utvecklingen har misslyckats då det fortfarande finns barn som svälter ihjäl, sjukdomar som dödar trots att det finns botemedel, krig, terror och mänsklig avund.

Människans problematiska förhållande till sig själv och omgivningen. Hon tycks aldrig bli vuxen. I den stilla klara natten tickar det oroliga hjärtat. Från vår egen historia och mänskligheten kommer mycket bråte, tillkortakommanden blandad med personliga begär. Det måste stillas, vara helt stilla. Då kommer överblicken, oceanen, evigheten och vi dör likt ett irrbloss i natten.

23/7 Vi lever i den spännande öppenheten för historien och tillblivelsen, det nya och fräscha, allt kan hända. Minnet är minnen om sedan länge döda ting som endast kan ge liv åt nuet, gemenskapen, förklara känslor, förklara orsakssammanhang. Känner mig vaken, luktar och ser.

Även de fattiga sega härdiga doodhwala, mjölkbuden här vid torget Chardukan3 har mobiler. De vandrar mil efter mil varje dag. Mobilerna måste vara en stor tillgång om de fungerar långt bort i byarna. Minns hur de kom bärande sina kärl av bleckplåt sammansatta av ett repnät. Min mor kontrollerade fetthalten i mjölken med en graderad flottör. Hon klagade alltid på att den blivit utspädd, att den gav för lite grädde.

Övar färger och former med akvarellådan. Dimman är tät hela morgonen till sent in på eftermiddagen. Regnet strilar.

24/7 Semesterlönen fyller på reskassan imorgon. En vecka i Mussoorie indränkt av regnvatten. Kylan har kommit de senaste dagarna med ihållande dimma, dis och ständigt droppande. Kommunikationerna över internet fungerar dåligt. Är det fukt i kablar och kontakter? Hur håller datorerna i fukten?

Det finns inte så mycket att göra än att titta ut över den mjölkiga dalen, teckna lite, måla lite, läsa och skriva. Väntan i en fuktig existens. Det droppar från ovan, fåglarna drillar, dimman är tät som en vit vägg bakom träden. Fönsterglasen blir immiga av fukten, ett påtagligt bevis på kylan där ute

Jag gymnastiserar ryggen, äter mat ur det egna förrådet, dricker en kopp te på Devdars Guesthouse. Devdaren ”det gudomliga trädet” på gården är klätt av mossa och ormbunkar. Hur blev detta träd så mångförgrenat när de flesta andra deodarer på sin höjd bara har en rak stam? Hör röster inifrån huset, fåglarnas kvitter utifrån, människornas röster är bullriga.

Det finns barn som gråter inom mig, är de en del av mig, min egen sorg, det förödda livet? Våra liv som inte blev som vi tänkt? Mina fråga är existentiell.

26/7 En lång väntan på busstationen i Dehradun inför resan till Manali. Många västerlänningar är på väg dit. Jag kunde ha åkt igår men kände mig inte bra och blev ännu sämre under natten på hotellet. Magen krånglade och jag tar bara lite föda för att inte kasta upp något under resan.

27/7 En påfrestande bussresa till Manali med gnisslade bromsar på otaliga avvägar innan mörkret föll. Efter ett längre uppehåll i Chandighar sent på kvällen blev vägen utomordentligt fin, hastigheten ökade och alla stopp för nya passagerare avtog. Natten blev lång och jag hade fortfarande magbesvär.

Manali

28/7 Regntiden är här nästan lika intensiv som i Mussoorie. Manali har växt vilt sedan jag var här 1987. Utanför gamla Manali har en djungel av hus och små hotell brett ut sig utan ordning. Även landskapet har tagit skada, fruktodlingarna naggas i kanten. Jag hittade ett hotell med utsikt mot bergen på andra sidan dalen. Stugan jag bodde i 1987 hade jag gärna velat återkomma till, vet inte om den finns kvar. Vilar efter bussresan en liten stund, sedan en sightseeing i grannskapet. Kanske kan jag återse min forna stuga.

En välsmakande vegetarisk momo på en tibetansk restaurang passade min mage bra. Hit gick jag ofta, deras momo var delikat. Old Manali har blivit ett eldorado för befolkningen där suvenirbutiker, trekkingguider och hippiekaféer florerar. I Rishikesh möter västerlänningen det mystiska Indien. I Manali möter de lokalbefolkningen, immigrerande tibetaner och en storslagen natur. Det är naturen som är huvudmålet, inte mystiken. Som gemensam nämnare finns ganja, cannabisen som växer vilt i naturen, haschet som lockat turisterna sedan 70-talet. Härifrån drog man vidare till Goa under vinterhalvåret.

Hör bruset från forsen bakom alla nybyggda hotell utmed byvägen. Det är svårare med access till forsen nu än 1987. Allt var så mycket jungfruligare då. Nu dundrar motorfordon förbi, turisterna drar fram i horder.

Varför dröjde det 24 år innan jag gjorde försöket att nå Lahaul och Spiti? Leh är det stora målet här med karavaner av minibussar och jeepar som varje dag ger sig iväg. Zanskar ligger också där och hägrar som ett mytiskt landskap mellan Lahaul och Leh. Det blir många fler resor i framtiden. Ensamma resor? I Indien har jag aldrig känt mig ensam under mina resor, ensamheten drabbar mig alltid vid hemkomsten till Sverige.

Vandrade uppåt mot det gamla Manali som är ett virrvarr av hus med gångstråk emellan. Någon egentlig bygata existerade inte förr i tiden men vissa stråk har gjorts bredare, cementerats och fungerar hjälpligt för biltrafik. Återsåg de originella gamla stenhusen med djurstallarna i bottenvåningen och en övervåning med loftgång helt byggd i trä. Den utskjutande loftgången som löper runt hela huset användes under vintern som magasin för djurfodret och kan täckas för med skivor för att stärka isolationen. Djuren där nere värmer bostadsytan ovanför. Taket av platta stora stenar som sluttar åt alla håll utgör ett bra skydd mot regnet. På loftgången kan glasade fönster åt söder samla solvärme under vintern. Alla hade några kor, får och getter. Årets kalv med underbara stora livliga ögon stod tjudrad under loftgången som gav skydd för regnet. Där stod också vävstolen som de vävde handspunnet ull till sjalar, tröjor, mössor och vantar. Den lokala produktionen såldes i en kooperativ butik mitt i byn.

Akvarell från min vistelse 1987

Huset jag bott i 1987 stod kvar bakom alla träd när jag riktade blicken mot dalgången. Satte mig ner och pratade med en äldre man som vallade en ko och ett får. Han kände till huset jag bott i och pekade ut vägen dit. Han klagade över alla hotell som förstört markerna för byborna. Några behövde den extra inkomsten men många hotell finansierades av rika indier från slättlandet.

Äppelodlingar, fårskötsel och väveri hade minskat i betydelse. Turismen hade tagit över med internetkaféer, souvenirbutiker, vandringsguider och hippa restauranger som spelade Bob Marley. Stugan jag bott i hade moderniserats med el, vatten och ett litet uthus med toalett men allt såg oanvänt ut just nu och husägaren syntes inte till. Kanske är det ett av dessa ställen som hyrs ut permanent till västerländska turister. Härifrån kunde jag ta mig tillbaka ”the rock way” som det stod på en skylt, en smal stig mellan berget och den brusande forsen som jag vandrat så många gånger.

Basen för turistnäringen är bergvandringarna med guider. Ganjan eller marijuanan från cannabisen som växer vilt i backarna ger stora inkomster. Tibet, tibetansk buddism, naturen, floran och faunan är lockande. Lokalbefolkningen tycks inte kunna hantera boomen. Allt växer upp vilt och okontrollerat. Ful arkitektur och dålig konstruktion på de nya husen som kommer att falla samman efter ett antal år av regn, kyla och solsken.

29/7 En morgon då man möter sitt eget glåmiga jag, nattens trötthet i ögonen, den där kroppen framför sig som är ens yttre personlighet. Inbillade samtalspartners, den inre röstens föresatser, det yttre trycket.

Världen är vacker, livet är vackert. Att vi kläder oss pekar på en brist, vi kan inte nöja oss med våra kroppar, ängsliga över vad den kan avslöja. Det obeslöjade ansiktet förråder ändå allt.

De fina gamla husen. Grundmuren är varvad sten och bjälkar, trädet ger sammanhållning och stenen tyngd. Det finns kvar folk som kan bygga dessa hus men virket är för dyrt. Bjälkarna är flera hundra år gamla och har stått emot vädrets växlingar och skyddas effektivt av ett tätt överhängande stentak med god ventilation. Bjälkarna togs från hårda långsamt växande cederträd högt uppe i bergen. Det är ett motståndskraftigt trä, angrips inte av skadeinsekter och röta. Nedhuggningen har förbjudits av regeringen så man bygger inte traditionellt längre och det blir för dyrt att hämta trä från avlägsna områden. Insprängt mellan de gamla trähusen reser sig boningar av betong med plåttak. Skulle man kunna efterlikna den gamla arkitekturen med stentak uppburen av trätakstolar och väggar av armerad betong vilande på stengrund? Ett projekt borde ha startats för att bevara gamla Manali, nu verkar det vara för sent. Många hus hade redan förfallit och plockats på sina trästockar.

Sitter på toppen av kullen mitt i byn och samtalar om livet med en husägare som vallar sin ko. Alla tycks ha en ko som också har kalvat. Jag berättar om min uppväxt i Indien, om föräldrarnas kristna missionsarbete, om mina resor, om vistelsen i Manali för 24 år sedan. Mannen blir rörd av de olika hjälpverksamheterna inom missionen. Kanske är det något positivt man kan tillräkna västerlänningarna om det nu inte varit en beräknande insats.

Sätter mig ner och tecknar husen. Två små flickor ställer sig bakom och tittar fnissande. De tröttnar efter ett tag.

Vandrade långt förbi äppelodlingarna upp i bergen tills skogen blev tät av kraftiga omfångsrika deodarer som sträcker sig mot himlen, en mäktig sällsynt med många förgreningar i stammen. Bruset från forsen i dalgången långt där nere hördes klart och cikadorna började spela i skymningen. Tre hundar som skällde på mig började göra mig sällskap ner till samhället, tre välvårdade välnärda hundar.

Ser gäng med nygamla Enfields 350cc motorcyklar tillverkade i Indien. Fullastade med tält, sovsäckar, liggunderlag och extra bensindunkar på var sida om bakhjulet. Bortom Baralachapasset på vägen till Leh hittar man inga bensinstationer. Moderna hippies med pengar, speciell stil, klädkod och tro på livet. De jagar mot äventyret, som ”Easy Riders” med samma romantik. Där fanns flera typer, heavy metal med skinn, nitar, tjocka magar, skägg och mustasch, där fanns new age hippi, heliga snören runt halsen, armringar, pannband och lättklädda unga kvinnor i baksätet om de nu inte styrde en motorcykel själva. Alla samlades i ett speciellt rock café utmed bygatan där haschångorna tätnade. Fantiserade över hur livet skulle vara i en sådan grupp. Finns det i oss alla en önskan att behärska vidderna oberoende av guidade turer och resplaner?

Jag har den historia jag har på gott och ont, jag har de färdigheter jag förvärvat med alla tillkortakommanden och brister.

Efter regn kommer sol, natten faller, morgonen har regntunga moln. Frampå dagen lyser solen het från ovan, bränner nacken som en blåslampa. Molnen skymmer solen, kylan kommer och natten faller åter. Regnet kommer, det droppar mot stenbeläggningen, i fjärran ljudet av forsen, blixten flammar bortom bergen, lyser upp molnen.

Kommer in i vilan, försjunken i det som är, vilande uppmärksam medveten, glömmer bekymren. Känner mig trött trots nattens vila. Hade konstiga drömmar orsakade av en liten förkylning. Känner mig piggare fram på dagen. Fick ut pengar från bankomaten nere i byn. Nu är jag välbeställd inför alla eventualiteter i obygderna bortom de höga passen. Handlade bananer, papaya, minneskort till kameran och vykort att sända hem. Slappnade av med en kopp te i något slags backpackers retreat där man kunde handla fullkornsbröd, läsa tidningar och byta ut sina utlästa böcker mot andra på en hylla.

Vandrade under kvällen uppför forsen till ett ställe med vyer innåt bergen med tät skog vid ravinen där vattnet strömmade fram. Stilla samtal vid ett kafé i forsens brus och mörkret föll över nejden.

Hur stor är inte vår värld? Var delar vi den? Varför delar vi den i mitt och ditt?

30/7 Med lokalbussen tog jag en dagstur till Naggar några mil söderut där ett museum inrättats i den ryske konstnären Nicholas Roerich hus. Han kom att tillbringa halva sitt liv i Himalaya med att måla naturen, studera folket och kulturen. Som tänkare och filosof kom han fram till kulturens fredsbevarande natur och skapade ett samfund för bevarande av kulturen vid krigstillstånd, den så kallade ”Roerich Pact” som ledde till en internationell konvention signerad i Haag 1954 av ett stort antal länder. I Naggar grundade han 1928 institutet Urusvati ”Morgonstjärnan”, ett slags tidig new age med tvärvetenskapliga studier av astronomi, antropologi och kultur för bevarande av fred och samförstånd. Luften, ljuset och den kosmiska strålningen ansågs fördelaktiga i denna del av bergen. Högst upp låg museet för folkkonst på en platå omgärdat av höga deodarer.

En välbehaglig svalkande vind drar genom träden där jag sitter i dess skugga. Torra barr faller ner på axlar och knän medan vinden susar mellan grenarna, i bakgrunden hörs forsen. En svart fjäril fladdrar förbi, fåglar kvittrar livligt i buskarna. Kuludalen breder ut sig bortom stammarna i bländande solsken med ett fuktigt dis i luften. En fridfull plats där man vill stanna för alltid. Vissa ögonblick speglar evigheten.

Nicholas Roerich hus, hans Himalayavilla, låg på en avsats där man från loftgången kunde överblicka dalen. Ett hus jag drömmer om att bo i på ålderns höst med snöbergen skymtande i fjärran mellan träden.

Nicholas Roerich målningar var som bäst då enbart naturen skildrades i mättande jordfärger med abstrakt formbehandling av bergen och vidderna. Där fanns också de mer metafysiska som skulle skildra naturens krafter och energier. Riktigt dåligt blev det med staffagefigurer i form av rödklädda munkar dansande i ring under bergen.

31/7 Sitter mitt i byn på en restaurang som spelar Bob Marley. Här finns för mycket hasch. Man skyltar öppet med det vid borden där cigaretter töms för att istället fyllas med haschblandad tobak. Ångorna kommer svepande med snacket om vad man betalade för påsen och dess kvalité, historier om vad man gav för det i Rishikesh, Varanasi, Calcutta och Nepal som om man enbart far runt till alla ställen för att testa haschet.

Jag gillar inte skrivande, jag är en usel författare, hittar inte de riktigt poetiska tonerna. Måste skriva för att bevara förståndet.

Här finns japaner, koreaner, holländare, italienare, fransmän, spanjorer, inte en enda svensk utom jag själv. De flesta är israeler som lever i sina stora kollektiv, en vana från kibbutzerna. De dansar och spelar sin musik i traditionella kläder. Israeler vill inte vara i Israel. Det är för farligt, oroligt. Fungerar det ekonomiskt drar de öster ut fortast möjligast.

Lahul

1/8 Jag sitter på en restaurang i Keylong med utsikt över dalgången som ligger på 3300 meters höjd. Solen har precis gått ner och bergstopparna på 5000 meters höjd står mörka mot den ljusa himlen med små molntussar hängande över passen.

Resan hit från Manali över passet Rotang var som en mardröm. Vägen var rena lervällingen och jag var rädd att bilen skulle fastna och aldrig komma loss. Värst av allt var den långa kompakta kön av jeepar, bussar och lastbilar. Alla gjorde allt för att komma först upp eller först ner. Inga trafikpoliser sågs till vilket medförde svåra trafikstockningar på serpentinvägarna utmed de lodräta bergsväggarna som rasat i monsunregnet. Bulldozers, gräv- och schaktmaskiner fick inte mycket tid att ställa i ordning vägen på grund av all trafik. Det tycktes vara ett nöje bland turisterna att ta sig upp till passet, fotografera utsikten, vandra omkring lite, äta en bit mat och pröva på glidfallskärmar mitt i röran där bilarna pustade upp för backen.

En gammal man i jeepen jag åkte i bjöd på äpplen, friska nyplockade från odlingarna i Manali. Han var stiligt klädd och en kullemössa med mörkröd bård prydde hans hjässa.

Strax innan passets krön fick jeepen en elektrisk kortslutning så att det välvde ut rök nedanför instrumentpanelen. Alla rusade ut för säkerhet skull. Chaffören lossade på batteriet och hällde vatten över området som rykte. Starten av diselmotorn blev sedan lite komplicerad. Chaffören fick hålla i startnyckeln och någon annan fick under en kort stund ansluta batteriet så att motorn gick igång. Vi kunde lyckligtvis fortsätta färden till Keylong och var framme innan mörkrets inbrott.

Jag är den enda gästen här på restaurangen och de verkar ta god tid på sig att laga maten. Undrar hur mycket de kan ha på hyllorna av ingredienser och råvaror för att uppfylla den något digra menyn.

Nu är bergen bara som mörka siluetter. På andra sidan dalen lyser det svagt från ett kloster. Det måste vara en mödosam vandring att ta sig tid.

2/8 Vaknar i det rymliga och ljusa hotellrummet av solen och ljuden från busstationen. Vandrar ner till huvudgatan för en frukost i de mera välordnade turisthotellen. Får en lugn och stilla plats så här tidigt med utsikt över dalen. Ett päronträd dignar av frukter i köksträdgården nedanför fönstret där en ko mumsar på halm i ett litet stall. Frukosten var dyr men utsikten var värt priset. I basaren hittade jag senare en traditionell dhaba med utsikt över bergen och dalgången. En plats jag återvände till när det var så mycket godare med traditionella pakoras, samosas och alla indiska sötsaker. Ser de platta taken som används för att torka hö till djuren. Böneflaggor fladdrar i hörnen från uppskjutande rester av armeringsjärn. Husägaren lämnar kvar armeringsjärnen för att kunna bygga en ny våning senare och sedan ytterligare en efter vad ekonomin tillåter. Husen blir rätt svajiga efter alla påbyggnader med risk för kollaps.

Ser den dryga stigen på andra sidan dalen upp till buddistklostret. Klolyktaster ska ligga så där otillgängliga och vara en askets böjelser att nå dem. Det är så många kloster som väntar mig i Spiti.

TV:en är påslagen, det skramlar från köket och bilar far förbi. Det är trots allt ett stort lugn här i det avlägsna Keylong, en fridfull stad. Övernattningställe för alla karavaner av minibussar och motorcyklar på väg till Ladakh via passet Baralacha La.

En krokig gumma lägger ut hö på taket för torkning. Handskuret gräs för korna att äta under den stränga vintern. Hon är noggrann med att lufta det, dra isär stråna och lägga det i prydliga rader med låg höjd så att solen snabbt ska hinna torka det.

Hittar de fattiga i denna stad, bärarna vid busstationen, de som lever i hyddor på taken nedanför min balkong. De fattiga tycks alltid finnas ibland oss, de nödlidande, hjälpbehövande.

Karaktären ligger djupt inom oss, i märgen och benen. Uppfostran skapar karaktären, tillsägelser, tillrättavisningar, uppmuntran. Moralen ges genom föräldrar, bekanta och människor att se upp till, som förebild, för att jag sedan själv ska bli en förebild för andra. Omedveten är jag om jag blivit en förebild, det intresserar mig inte, men vill dock inte vara ett varnande exempel.

Stannar upp, ser mig omkring, livet är ändå så lika på jorden. Vi är av jorden, jorden föder oss, vatten och luft ger livsuppehälle. Äter vad jorden ger, dricker vatten och andas luft. Vad kan jag mer begära, vad kan jag mer förstå? Tomhet, idel tomhet säger predikaren, allt är tomhet.

3/8 Dessa berg kan jag förbli inför i evigheter. Glaciärerna rinner ner från de höga passen och dalgångarna. Smältvattnet leds till de gröna fälten omkring de små byarna där livet har sin gång. Bergen vänder och vrider sig. Det som tycktes vara utåt blir i nästa stund inåt, det skiftar med ljusets fall. Ibland känns bergen så nära, ibland så fjärran. Bergen är i ständig rörelse, föränderliga. Det som nu är berg har varit havsbotten. Lugnt som bergen men ändå i förvandling. Bergen kanske tänker? Mitt lilla tickande hjärta är så oroligt, har så svårt att vara stilla.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DharmachakraV3.png

Spiti

4/8 Resan från Keylong i Lahul till Kaza i Spiti blev äventyrlig och tröttsam. Till Grampho där bussen Manali-Kaza skulle passera fick jag inte bli försenad. Vi blev försenade men det var bussen från Manali lyckligtvis också. Fullsatt blev det i bussen så jag fick stå större delen av resan. En stenig och guppig väg, översköljd av vattendrag och nerrasade bumlingar som sakta fick passeras. Det blev en kort paus vid det högsta passet Kunzum på 4500 m höjd där fåren betade på ängarna och böneflaggorna fladdrade kring tre stora chorten som tack för lyckad färd och bön om fortsatt välfärd. Färden fortsatte efter Kunzum La med den slamriga bussen över en väg av tillplattad grus med stora hål och gropar. Jag fick till slut plats längst bak i bussen vilket gjorde färden än mer hoppig. Glimtar av den dramatiska naturen passerade, stenformationer, sedimenterade bergarter och vittringsbranter. Dessa långa grusslänter formade genom årtusende av eroderade bergarter lämnar kvar på toppen en hållfastare kärna i underliga former.

Äntligen nådde vi Kaza, huvudstad i området Spiti som är mer tibetanbuddistiskt än Lahul. Här hittade jag ett förtjusande familjehärbärge med ett rent fint rum.

Dalgången är omgärdad av dramatiska berg i underliga formationer och färger. På de uppodlade strandremsorna med byar glimmar husen vita i solen. Floden från glaciärernas källor meandrar fram genom många generationer av grusavlagringar. Landskapet är storslaget med kristallklar luft.

Det är lite av Klondykestämning här. Spitibor, tibetaner, indier lyktafrån slättlandet, folk från Kullu och Lahul söker lyckan för att få sin beskärda del av turisternas guld. Hotell och restauranger har poppat upp och många vet inte hur det ska skötas. Här finns internetkaféer, German bakery med fullkornsbröd, en bankomat, tibetanska restauranger, indiska diversebutiker och massor av guesthouses där man inhyses i familjens hus eller i en tillbyggnad.

Den här resan har landat på något sätt. Det återstår att ta mig upp till Ki Gompa vilket är resans mål. Magen krånglar som vanligt efter en resa. Tar det lugnt några dagar. Jag kan sitta på takterassen och studera bergen, måla och teckna.

5/8 Sitter utomhus på en restaurang med utsikt mot bergen. Borde komma i bättre sinnestämning men lukterna från avfall och avlopp tränger på. Hur långt har känslan för miljö, renlighet och ekologi kommit i dessa trakter? Man ser ambitiösa projekt annonserade på affischer uppsatta utmed byvägen. I anslutning till restaurangen ett kostall som sprider sin doft. Kodynga hör till de naturliga dofterna men inget bra läge för en restaurang, en av dessa brister i Klondykeandans iver.

Bergen på avstånd, ser de stora strukturerna, fantasin fyller i detaljerna. Sluttningarna lyser fläckvis upp i grönt, turkos blandat med terra och ockra toner. Kvar på toppen står pelarna i violett och grått mot den blå himlen.

Kocken är bortrest och de som är kvar i köket kan inte ens laga en grönsakssoppa. Jag klagar och slipper att betala.

Blir på gott humör av det vackra vädret, de gamla fina husen och det storslagna landskapet. Vandrar till Gompan i Kaza som är ett nybyggt, palatsliknande kloster med en mäktig utsikt från portiken. Nepaleser och tibetaner har bidragit med hantverket, målningar och textilier. Invändigt är det ett stort heligt rum fullt med artefakter, buddhor och reliker. Instrumenten för riterna finns i ett hörn tillsammans med ett foto av Dalai Lama när han var här 2009 och invigde klostret.

Utanför passerar jag en manimur täckt av stenar med inskriptionen ”Om mani padme hum”, mantrat med den heliga stavelsen ”Om”. Rundar en chorten på vägen ner till byn som går via en bro över den till större delen torrlagda bifloden. Fattiga indiska daglönearbetare forslar murbruk i säckar upp till muraren på ett husbygge. Skulle spitiborna göra det? Stadsbor, bönder och lantarbetare från Spiti verkar ha det bra ställt med fina hus, traktorer och alla bekvämligheter som el, rinnande vatten, toaletter, TV, radio och mobiltelefoner. De utnyttjar den fattiga befolkningen från slättlandet i Bihar för tyngre byggnads- och vägarbeten. Deras slitna tält kantar vägarna utanför staden.

Här är ett litet Klondyke men det är ingen hysteri. Det är fridfullt med fler gästhus än det finns turister. Vägnätet är dåligt, herrelösa hundar överallt. Turisterna flanerar makligt fram, fotograferar allt.

Restriktioner måste till på byggnationer, miljö och vulgärturismen med flyg, feta dollarturister och allsköns drogmissbruk som i Ladakh. Här är fortfarande jungfruligt område.

6/8 Möter så många trevliga människor men jag sitter i min ensamhet. Min kropp, sinnesorgan och tankar som speglar världen, bygger upp världen. Vi skapar världen som den ser ut, dess utseende och innehåll är vår egen skapelse som vi upplever genom andra och genom oss själva.

Två kvinnor vandrar förbi, de är unga attraktiva på resande fot. Kanske ser jag dom igen, kanske får jag prata med dom.

Vi befinner oss på 3800 m höjd och det är vansinnigt hett mitt på dagen i solen, bäst att hålla sig inne. Butikerna stänger mellan ett och tre på eftermiddagen.

Upplever en total stillhet och lugn i denna by. Min kropp är det enda jag känner, innehåller allt som jag känt och upplevt, landskapet, färgerna, formerna, momos, nudelsoppan, lichy-juicen, samosan, kodyngan, parfymer och rökelser. Jordens härlighet, pulsen inom mig, pulsen som stämmer av från nu till då, en händelse i taget, vilan i kroppen, dess andetag.

Ändå är jag inte alltid där, ändå är jag inte alltid lugn, orolig är jag men resan inger frid och harmoni. Resan går i ett lugnt tempo med att teckna, måla och skriva.

Skapandet är hela min framtoning, skapandet ligger i naturen, dess tillblivelse, varje moment är en skapelseakt, med vilja eller ovilja. Det startar någonstans djupt inom mig, bortom sexualitet, hunger och törst. Innehåll och mening går inte omedelbart att spekulera i. Allt har en mening. Vi får begrunda i rymderna dess värde, nu och i framtiden.

Djupast i mig finns tankarna om det eviga och de tillfälliga kroppsliga behoven. Munkarna verkar så fridfulla, mänskliga och godhjärtade. De har mediterat över alltet, dess förgänglighet, hittat det väsentliga i sin egen varelse, en öppen fridsamhet, det ständiga seendet, ständiga uppmärksamheten, tillblivelsen, skapelseakten.

Mig driver begäret efter utlösning, tillfredsställelse, beröm, godkännande.

Här är jag, behöver inte prestera något, behöver inte nå några resultat, endast lyssna till pulsen inom mig, där från märg och ben kommer viljan och oviljan, vad råder jag över? Denna ständiga rörelse, vardande, tillblivelse i världen!

Har jag nytta av min egen filosofi? Detta skrivande hjälper mig fram, hindrar mig från galenskap. Världen vore god om alla mindes och förverkligade sina goda föresatser.

Världen är ny för mitt sinne, för alla som föds. Tillfredsställelsen är inom mig, allting skiftar, ändrar färg och form, från denna stund till nästa. Jag följer dess rörelse, medvetande om tingens förvandling. Kan jag se min egen förvandling?

Här är plötsligt så många västerlänningar, alla ska de till Ki Gompa och festivalen imorgon. Jag ska dit för en rekognosering, målet är att kunna bo där en tid. Mår bra efter en strålande fin dag och måleriet har börjat komma igång.

Elektriciteten försvinner vid 19-tiden då man ska äta. Som tur är går köket på gas och restaurangägaren ställer in en stor gaslampa mitt i rummet. Det är lugnare för min mage med kinesiskt och tibetansk mat, den indiska kryddstarka får den i uppror. Magen minns bättre än jag själv.

7/8 Man samlas från hela Spiti i Ki Gompa för att närvara vid invigningen av ett nytt tempel som överblickar dalen och ligger en liten bit utanför klostret. En helig Lama från Delhi är på besök för att välsigna det relativt fula templet med stela och livlösa skulpturer av tre budhisatvas4. Klostret Ki Gompa är en uppenbarelse. Läget är spektakulärt. Byggt i konisk form kring en liten bergstopp. Högst upp ligger bönehallarna, samlingssalarna, bibliotek och kök. Därunder i allt vidare cirklar bostäderna med labyrintiska gångar mellan husen. Här var jag nu i verkligheten, vid mina drömmars mål som jag såg för över ett år sedan på bild. Klostret som byggdes i början av 1000-talet ligger på 4100 m höjd. De hade millenniefirande för ett antal år sedan då Dalai Lama invigde en ny ceremonihall. Ett hundratal munkar driver här utbildning för lamor och en grundskola för noviser.

Förmiddagen började med ceremonier i den stora hallen för munkar, lamor och långväga gäster ända från Singapore. De betydelsefullaste lamorna residerade på tronen längst fram där de talade länge och väl. Gåvor utbyttes, det var recitationer ur skrifterna med ackompanjerade musiker. Processioner av besökare bar fram offergåvor. Kvinnor från en by i Spitidalen utstyrda i granna folkdräkter dekorerade med en matta av turkoser över axeln och fint ciselerade silversmycken hängande vid höften bar fram offergåvor i form av utsäde och jaksmör. Efter lunchtid framfördes folkdanser till sång och musik av ett flertal grupper från olika landsändar i Spiti vilket pågick till sent på eftermiddagen. Tusentals besökare från Spiti och närliggande dalar följde ceremonierna och danserna. Munkarna klädda i ståtliga gula huvudbonader framförde en långsam dans till enkla trumslag. Det serverades frukost, lunch och middag helt utan kostnad och godispaket delades ut till barnen. Folket i sina finaste kläder och barnen sprang omkring med vindsnurror.

Lamorna välsignade alla dansare med kathas, vita halsdukar i tunnt blankt polyestertyg. En finare katha ska som förr i tiden vara gjord i silke. Offer gavs i form av ris, vete och jaksmör, gåvor i form av mattor, thankas (altarbilder) och tygstycken. Klostrets munkar delade ut maten. Donationer från besökare betalade för en stor del av kalaset. Den meditativa återhållsamma tibetanbuddismen spelar över i livsbejakande myter och legender skildrade i dans och konst vilket gör den folkligt populär. Varje familj ser det ärofullt att skicka en son eller dotter till klostret för att bli munk eller nunna.

8/8 Mulen dag, ibland lite kallt regn. Sitter med min kropp och går igenom alla dess delar från tårna upp till hjärnan och hårtofsarna. Den ständiga aktiviteten som är medveten och omedveten. Detta universum, oändligt i oss, oändligt utanför oss.

Att vara närvarande, varsebli allt, det som är jag och mänskligheten. Barnet som upplever hela sitt jag, skriker av smärta och gråter av saknad, skrattar av lusten, drömmer i lyckan sig bort i det inre landskapen, vilar i moderns famn.

Plötsligt är jag bara könet, det stora könet som vill tränga in och få utlösning. Primitivt på något sätt, ej tillfredsställda behov, inget uppgående i någon annan, ingen extas, minnen som samlar sig, himlar som står vidöppna, inget av detta, bara könets egna vilja att stå och få utlösning.

Skapar världen med mina ord, famnar den med mina tankar, ger den liv med mina handlingar.

Världen finns där ute, härinne finns föreställningen om den. Den blir sannare och rikare med åren.

Betraktar en familj med två barn i 8-12 års ålder. Det är en trevlig ålder att ta med barn på en resa. Nyfikenheten och fördomsfriheten ger en kontaktskapande förmåga, den spontana uppriktigheten hos barnet. Barnen här verkar så flyktarimodiga och glada.

Det regnar i Spiti, mycket ovanligt, men ibland spiller regntiden över hit. Det måste regna floder på södra sidan av Himalaya om det ska finnas något kvar här.

Det regnar fortfarande, synd, jag som denna morgon lade tvätten i blöt. Fuktigheten stiger i luften, det blir omöjligt att få kläderna torra.

Vad jag gör blir mig till belastning eller bärande styrka. Goda handlingar skapar, karaktären, inlevelseförmågan, förståelsen, medkänslan, ödmjukhet inför livet, inblick i svårigheter men också glädje.

9/8 Fridfull morgon med fåglarna kvittrande i träden. Solen lyser från klar himmel, det blir en varm dag. Måste erkänna att kroppen börjar bli gammal. Viktigt att hålla sig i trim, äta måttligt och träna mycket. Tänker på alla visdomsord om hälsa och mat. Tänker på livets nödvändigheter inte dess excesser.

Visdomsord om hur livet bör levas, de som jag själv skrivit. Det måste praktiseras, då minns man det, inte bara som ord utan som handling, det som får livet att fungera. De små handlingarna, de som knappt syns men som märks. De som ligger före, är förutseende, förekommande. Det tar tid, det enkla.

Det är en friskhet i luften nu efter regnet. Så många unga människor på luffen som ska vandra i bergen. Hoppas det är säkert. För mig är resan mer vila och rekognosering. Jag reser upp till Kibber några dagar, sedan åter ner till Ki Gompa för några dagar. Vill också ta mig till det vackra spektakulärt byggda Dankar Gompa som tidigare var huvudstad i Spiti.

Människan gör upp planer, försöker nå vissa mål. Där ute i naturen finns vyer och utblickar. Bergen står orörliga, nästan. Deras tid är geologisk, långsam. Fridfull vila att se bergen. Orörliga är de, fasta men skiftande i färg, ljus och form, antagande nya former under dagen lopp. Vad behöver jag mer än att sitta och se bergen?

10/8 Kibber på 4235 meters höjd är en liten by över en bergsrygg. Kylan påtaglig på morgonen. Bergsmassiven tornar upp på alla sidor, det är fridfullt. Man odlar korn, ärtor och bönor. Här hålls en årlig loppmarknad med besökare från hela Indien.

En lång promenad hela eftermiddagen uppför sluttningarna. Milsvida vyer, kontrasten mellan mjuka rullande sluttningar och aggressiva spetsiga berg. Långa vittringsbranter, kvar står den hårda kärnan.

Kibber är en charmig by med bönder och djurskötare. Vid husen har de stall för sina kor, får och getter. Många traditionellt byggda hus har stampad lera, en del moderna med betongskelett och betongklossar. Taket hålls i mitten uppe av en kraftig järnbalk eller en bastant trästock, tvärs med den ligger trädstammar med 50 cm mellanrum och tvärs med dem i sin tur kluven ved som täcker taket helt. Ovanpå läggs en plastmatta och stampad jord. Mot takets kant byggs en låg mur med små hål för att leda av vattnet. Högar av halm ligger och torkar på taket för djurföda under vintern.

Jag verkar inte vara någon speciellt tilldragande person, Jag är väl inte alltid speciellt tillmötesgående. Behöver vara öppen för förändringar, kontakter och möjligheter.

11/8 Andra dagen i Kibber. Morgonen är molnig och kylan kryper på då solen inte visar sig. Nattens drömmar var konstiga, var det höjden, värmen i sängen eller ensamheten? Morgonbussen ner till Kaza brummar utanför gästhuset och gör sig redo. Intar frukost med vyer över 6000 m höga berg belysta fläckvis i morgonsolen som tittar fram mellan molnen. Kala torra berg med stråk av grönt här och var mellan gula, ockra och gråa linjer i vittringsbranterna. Den hårda stenen står kvar på toppen, reser sig i fantasifulla former som utsiktstorn, befästningar, slottsmurar och boningar?

Byn har vaknat till liv för länge sedan. Fåglarna kvittrar, kor råmar, kvinnor tjattrar mellan husen, får bräker på väg för vallning, bilar tutar och en stor traktor skramlar förbi med sitt tomma släp. Bönderna har får, getter, åsnor, jakar eller en blandras mellan kor och jak som inte har så mycket ull men producerar mer mjölk. Här och var skymtar äkta jakar, ulliga med en extremt fet mjölk.

Morgonbussen ger sig iväg fullastad, jag stannar kvar ytterligare två dygn. Tecknar byn och utsikten mot bergen. Akvarellådan kommer fram och jag känner på alla färger i naturen.

Jag var 22 år då jag började resa, mest ensam, sporadiskt med andra. Indien har aldrig känts ensamt, här finns alltid kontakter, upplevelser av folk.

Träffade två kanadensiska flickor som reser tillsammans, sover i samma dubbelsäng, umgås dagligen, spelar schack, pratar med andra resenärer. Vänskapen kan vara gammal sedan barndomen, de har sin frihet och rörlighet, kanske är de i ett förhållande? De har tagit ledigt innan universitetsstudierna och upptäcker världen, minnen för livet.

Solen tittat fram och börjar genast bränna! Den ligger nästan i zenit, det här är nära kräftans vändkrets nästan mitt i sommaren på 4200 m höjd utan luftföroreningar. Det svider omedelbart i skinnet, måste lägga på solskyddskrämen. Månen syns över horisonten, blir man galnare så här närmare månen?

Vandrade upp mot toppen bakom Kibber. Så påtagliga och stora bergen blir. Här är jag nära alltet, det eviga, vad behövs förutom denna upplevelse? Minnen ger djup och förståelse till nuet, sinnenas närvaro, känna hjärtats puls och lungornas andningen. Olika formationer kom i relief vid solnedgången. Månen vandrade ovanför sluttningen. Solens sista strålar lyste upp topparna i fjärran och molnen kastade tillbaka ett gyllene sken. Kylan tilltog liksom blåsten. Skymningen var magisk. Förstod att man valde denna plats för bosättning, kanske efter en strapatsfylld färd över bergen från Tibetanska höglandet. Endast vinden i öronen, bergen stilla, svagt hörs forsen.

Natten med fullmåne lyser upp terrängen. Hundar skäller i fjärran, röster av människor på väg hem, tända ljus i husen. Mörka och mäktiga tecknar sig bergen mot den mörkblå himlen. Stjärnorna tindrar svagt vid sidan av den strålande månen.

12/8 Det blir säkert en klar dag, utmärkt för en längre fotvandring in i bergen. Jag tar med mig extra vatten, färdkost och går djupt in i bergen.

Spanar efter fossil från karbon, silur och kambrium som bergen ska vara rika av. En man från Belgien har bott några dagar här och radat upp en imponerande samling fossil av små havsvarelser på sitt fönsterbräde. Jag hittar förstås inte en enda. Kanske man behöver vara tränad fossilletare, veta var de kan finnas.

Djupt in i bergen kom jag men mådde efter hand inte så bra. Kanske var det syrebrist, förkylning och dålig mage i kombination. Solen brände het till kl 13 då jag var vid vändpunkten. Vilade men fick ingen riktig ro för solens flammande lågor. Jag var helt slut efter att följt en bevattningskanal till dess källa. Den sista sträckan gick vattnet i kraftiga svarta plaströr förbi de skadade raserade partierna i den uråldriga kanalen – livlinan för de tidiga bosättarna.

Bergen får en platt belysning uppifrån mitt på dagen vilket tar fram deras färger men gör dem inte spännande. Vid eftermiddagens vandring tillbaka var jag lite bättre till mods, drack mycket vatten. I den sena skymningen blev bergen dramatiska. Men det började blåsa, det kom en iskall vind från öster och jag fick sätta på mig allt jag hade. Klarade mig hem med bara några få droppar från skyn. Senare på kvällen droppade det hela tiden och kylan tilltog.

13/8 Molnen ligger tungt över bergen. Det droppar fortfarande och utsikterna för teckning är inte goda. Vädret får avgöra om det är värt ett stopp i Ki Gompa på vägen ner, mina drömmars mål, måtte vädret blir bra så att jag hinner teckna något av arkitekturen.

Jag fick ett underbart rum på värdshuset i Ki Gompa, här skulle jag kunna stanna länge.

Sitter och tittar ut över dalen där byarna återkommer med jämna mellanrum som gröna oaser omgivna av odlade fält som breder ut sig ner mot flodbanken

De små pojkarna, buddistnoviserna, tittar på TV i värdshusets matsal. Det är actionfilmer, B-filmer med mycket våld. De är som klistrade vid TV:en. Ingår det i deras balanserade undervisning? Får de läsa andra böcker än de heliga skrifterna? Spela fotboll och dataspel? Det hör väl till novisernas uppfostran, medvetenhet och upplysning. De vet vad de lämnar.

Dalai Lama blickar ner från ett fotografi. Där hänger också flera religiösa thankas5, lamor som tronar i klostren och bergsbilder.

Ki Gompa

Denna 1000-åriga gamla struktur, påbyggd och tillbyggd med intrikata gångar mellan husen på sluttningen mot söder där de flesta ligger för att fånga värmen. Kammaren med minnesstupan över en betydelsefull lama, ett porträtt av Dalai Lama, ett sovrum där Dalai Lama vistades vid besöken för invigningen av den nya ceremonihallen och en extra bönehall på toppen. Väggarna i köket där vi serverades te var helt svart av sotet från oljelampor som brunnit i århundraden. Längst fram i bönehallen stod 7 skålar med vatten som representerade Buddhas offer av sitt eget vatten i olika former. Guidens engelska var obegriplig för att jag skulle uppfatta hela betydelsen6 Lamornas böntimme hade redan börjat. Turister och besökare var inte tillåtna i helgedomen. Unga noviser lekte med varandra utanför de stängda dörrarna på stentrapporna mot den lilla innergården. Mörkrött är färgen på munkarnas dräkter, mörkröd är bården högst upp närmast taket, de breda fönsterkarmarna svarta och de vita väggarna är svagt lutande.

Det finns inget att längta till, jag är någonstans i tillvarons mitt. Längtan är en illusion bort från nuet. Ser ljuset från omgivningen, molnen som drar över bergstopparna, det är kyligt, droppar av regn.

Minnena i själen, nuets oändlighet, varats outsägliga ofattbara värde, kärleken till allt levande som lever och dör. Vi dör alla för att uppgå i något. Det vet vi inget om, det som är där bortom. Endast lyckan att finnas till, känna välbehaget i medvetenheten, intellektet och tankarnas flöde. Gårdagens händelser berikar nuet, där det behövs, där det kommer till mig utan ansträngning, spontant.

Könets minne av styvnad och inträngning. Sexualiteten frigörs man inte från så lätt. Den finns där, behovet av utlösning. Kan det vara så enkelt? Där finns hela behovet av mänsklig närvaro, omfamning och närhet, dofter, ljud, viskningar i natten.

Munknoviserna är här igen och tittar på action-TV, Pirates of the Carribien med Kira Nightley och Orlando Blom. Onskefulla djur, bläckfiskmänniskor, strid mellan piratskepp, övernaturliga skepp, kanoner skjuter, splittrar skeppen, lemlästar människor, pirater och musselmänniskor. Man ser inte färdigt filmen utan växlar över till någon hollywoodfilm som är dubbad till hindi. Flera turister kommer in på hotellet, snart är här fullt igen.

Innifrån, innifrån, innifrån måste det tas beslut. Alla dessa ytliga orsaker, detta hot, detta våld, dessa personliga bevekelsegrunder. Behöver inte berömmelse men eftertraktar det hett. Behöver inte sexualiteten men kommer aldrig ifrån den.

Dessa livliga och glada noviser, blivande buddistmunkar. Världen är därute och förnekas dem inte att lära känna men ändå finns denna överlåtelse, träning för ett liv i meditation och lärdom. De får se att det finns inget djup därute, bara yta. Det finns ingen glädje därute, bara smärta och lidelse. Det finns ingen visdom, bara intellektuellt vetande. Det finns ingen verklig upplysning bara repetitiv inlärning. Buddisterna har sina mantra, recitationer, rabblande av lärosatser, utläggningar av texten. Där finns också läraren, den lärda laman som visar möjliga vägar. Verklig kunskap nås bara genom handling, praktisering av det hörda.

Nu tittar man på ”Tears of the Sun”, jag såg den för länge sedan, den är rätt grym om ett krig i Afrika, en verklighetsbaserad historia med Bruce Willys i en inte helt övertygande roll.

Vädret måste bli bättre. Det går inte att vara inne hela tiden. Molnen ligger tungt över bergen.

Glömde kvar min fina ”kullucap” uppe i Kibber. Husvärden hittar den säkert. Jag har skicket ett SMS till honom att lämna den till en husägare i Kaza när han kommer dit under festivalen.

14/8 Drömmer egendomligt på morgonen, vänner defilerar förbi, jag får inte kontakt med dom.

Färgerna på bergen tvärs över dalen i ockra, grafitblått och mossgrönt. Klara gröna i åkrarna blandat med gula fält, röda bergarter i klipporna. Solen tittar fram och belyser dalgången dramatiskt, färgerna lyser till. Bergstopparna försvinner i molnen.

TV:en är i full gång med cricket denna gång. Munkarna är helintresserade, både stora och små.

Svarta korpar är vanliga. De flyger i svärmar genom dalen. Det klarnar allt mer, temperaturen stiger i ljuset. Magen har fått sitt och humöret stiger med den ljusnande himlen.

Morgonbussen till Kibber har kommit, runt kl 9 på morgonen. Några turister hoppar av, en familj med två barn, han Indier, hon västerlänning. Han pratar en fin hindi med barnen och hustrun.

Vid lunchtid dyker de kanadensiska flickorna upp, glatt hälsande. De stannar en natt. En äldre herre kommer med en stor ryggsäck, svettig efter en lång vandring. Alla sitter och läser eller äter, kontemplation mitt på dagen. Jag försöker att konversera med ett antal västerlänningar med olika grader av bruten engelska samtidigt som TV-ljudet slår mot örat.

Ostadigt ute men solen lyser ner mellan molnen och jag går ut. Tecknar klostret två gånger, en närbild och ett försök att fånga hela strukturen. Det är ett besvärligt perspektiv som vrider sig runt ett berg med skiftande fixpunkter.

Vandrar ett varv runt klostret tillsammans en munk i en s.k. ”kora” i medurs riktning. Vi pratar om allt möjligt, vädret på vintern, bergens höjd i Sverige. Han vill lära sig engelska ord, vi pratar mest hindi hela tiden.

Mulen dag igen med försök att måla akvarell i matsalen.

Väntan, evigheten är här, ingen längtan, bara vara i nuet. Turister som kommer och går, stannar en natt, drar sedan vidare. Detta är ett transitställe. Väldigt få stannar kvar och mediterar i stillheten, ljuset, byggnaderna och munklivet. Väntar för vad då? Här upplever jag sorlet från turister om vart man ska gå, vad som är sevärt och vad som väntar härnäst. Man väntar på bussen, väntan är turisternas liv.

Dessa överlastade motorcykelturister i sina 350 eller 500 cc Royal Enfield Bullet! Det måste vara dyrt med guide, reparatör, bensin, hyra. Måste vara jobbigt med dåliga och farliga vägar. Frihetens lockelse kanske, att rusa fram med bergen och vidderna runt omkring. Man behöver inte vänta på bussen.

Sitter mest och målar hela dagen inomhus. Det regnar och är kallt, mår lite illa av maten, kommunicerar med en ung israelisk flicka. Det kommer in en kanadensisk kvinna med en indisk chaufför som också är guide. De är osäkra över vädret och vilken väg de ska ta. Regnet kan ha förstört vägarna upp mot Kunzum La. De ska ändå göra ett försök. Möter dem igen senare efter en dag då de ska resa söderut istället efter totalstopp uppe i bergen.

Regn över Spiti, kallt i luften. Behöver sätta på mig allt jag har av långärmat, skjorta, ylletröja och sjal, händerna fryser. Passar på att ta ett varv runt klostret vid uppehåll. Följer munkarna i deras dagliga varv på eftermiddagen. Molnen ligger som ett flygande bomullstäcke över dalen, sveper in topparna, lämnar fri sikt över byar, vägar och fält i fjärran där floden glimmar svagt i sina meandrar. Böneflaggor fladdrar i vinden, munkarna svänger med sina radband och går nogsamt runt en stenbumling på vänster sida med det heliga tecknet OM inristat. En munk blir intresserad av mina teckningar, han tecknar lite själv och vill lära sig mer. Det vore en dröm att komma hit och hålla teckningslektioner!

16/8 Bussen som följer den ringlande vägen ner till Kaza är full av bondkvinnor som steg på i byn nedanför Ki Gompa. Ljuset som silar in genom fönstren ger ett mystiskt skimmer med kvinnornas religiösa rytmiska sång där ”Om mani padme um” klingar på slutet. Varifrån kommer deras smittsamma glada skratt, vänlighet, friska humör och starka självkänsla?

Sitter och tittar ut över staden och landskapet från loftgången till ett gästhus i Kaza. Molnen vilar fortfarande tungt över bergen, det är varmare här än i Kibber. Fåglar kvittrar, kor råmar blandat med folk som tjattrar vid bygget i grannskapet. Trädgården prunkar av blommor. Gästhuset är trevligt med hemkänsla. Ser en stig leda upp över berget, ser fram mot en utflykt med vyer över det ännu osedda.

Träffar en glad ung flicka på kaféet som frivilligt undervisar engelska i ett kloster för nunnor längre nere i Spitidalen. Hon har kinesiska föräldrar och är uppväxt i London. Snart ska hon tillbaka till nunnorna efter ledigheten kring Indiens frihetsdag som infaller den 15 augusti. Ett 25-tal nunnor i olika ådrar får lära sig uttala engelska korrekt vilket är en lyx i dessa delar av landet. Just nu passade hon på att hänga dagligen på internetkaféet här i Kaza eftersom uppkopplingen i byn är obefintlig.

Man möts, man pratar om sitt liv, erfarenheter och önskningar. Hälsar, säger adjö och skiljes för alltid. Det är tillfälliga bekantskaper, trevliga och stimulerande. Når man så djupt? Jag kanske är som en öppen bok, folk läser i mig mer än jag anar. Omvärlden är för mig en bok att läsa och begrunda.

De fattiga finns alltid ibland oss. Mannen med kryckor i basaren, var kommer han ifrån? De fattiga i tältlägren utanför Kaza, var kommer de ifrån? Spitiborna anställer tillfälligt fattigt folk från slättlandet för byggnadsarbete. Hushållen har nästan alltid en liten pojke eller flicka från Bihar i tjänst. Spitifolket bor i fina hus, alla barn går i skola, det finns ålderdomshem, post, bank och rättsväsende. Man borde bygga hus för dessa tillfällighetsarbetare. Men de står utanför den indiska regeringens bidragsschema till spitiborna för att säkra en livskraftig befolkning i gränsområdena till Kina.

Turister flanerar med sina flackande blickar, upplever, fotograferar, antecknar. En dokumentation utan like i världshistorien. Lokalbefolkningen bidrar med att fotografera med sina mobiltelefoner.

Vägen till Manali är stängd, översvämmad, bortspolad, insnöad. Vägarna söderut blir de enda framkomliga. Här är ett enormt fågelliv. De flyttar söderut genom dalgångarna innan vintern slår till.

17/8 Drömmer konstiga drömmar, nåt fel är det med kroppen, vet inte var det kommer ifrån.

Det har gått en månad, en månad kvar att resa, äventyren väntar. Det finns inget ljuvligare än solens värme efter flera dagar av regn, moln och kyla. Solen bränner dock obarmhärtigt, jag får skydda ansiktet och kalhygget på huvudet. Det är behagligt kyligt i skuggorna. Man ömsom fryser och svettas. En sjal som lätt går att ta av och på är ett idealiskt plagg.

Bergen sköna i sin nakenhet, det vittrar ner till böljande kullar, vattnet gräver små raviner. Svårt att dra vägar när de flödar över av grus och sand vid häftiga skyfall. Vägen blockeras av lösa stenbumlingar. Om en miljon år har Himalaya vittrat ner till grus, glaciärerna smält och allt forslats ner med floderna som bildat enorma delta långt ut i bengaliska viken. Men man har visst mätt att höjden på topparna ökar så än trycker den indiska subkontinenten på.

Dalar och berg i fjärran och nära inpå. Snön har lagt sig på topparna under natten, kanske smälter det i solen, jag tror att det ligger kvar tills vintern tar över.

I skuggan av ett träd inte långt från flodbanken tecknar jag bergen, hur floden försvinner bakom grusåsarna, ringlar utmed dalens botten i en bädd av grå granitsten, silvrig i solen.

Fantastiskt att jag fick tillbaka min kulumössa! Hotellägaren i Kibber lämnade in mössan till Bodh Guest House i Kaza där den låg och väntade på mig. Det är en vacker mössa, vad glad jag blev! Lyckan i samsara.

Kommersen är i full gång utmed stora bazargatan i Kaza. Massor av stånd säljer kläder, yxor och skäror, bilder av Dalai Lama (något otänkbart i Tibet), leksaker, kosmetika, skor av alla sorter. Turisterna flockas kring German Bakery där det finns kaffe, espresso, fullkornsbröd, jordnötskakor, muffins, yakost, och smörgåsar. Det är festligheter på gång, det trummas överallt i byn. Ser mottagningen av en hög dignitär på gården utanför den stora klostret. Kvinnor klädda i folkdräkt tillsammans med skolelever i rader välkomnar med spelande trummor. Klockan åtta på kvällen slår gatustånden igen, alla ska till musiktillställningen på skolgården där en estrad byggts upp. Folkdans från Tibet och Spiti avlöste varandra. Starkt inslag av barn som dansar i vackra dräkter till livlig musik.

18/8 Motorcykeln har ersatt hästen i den moderna romantiska kulturen om frihet, rörlighet och snabbhet. Männen kommer in från vidderna till Kaza på sina Royal Enfields, ett klassiskt fullblod med djupt dunkande gång. Männen är svettiga, nerskitade av sörjig lera i sina kakiställ. De ger cykeln sin omvårdnad vid trottoarkanten. De tar sig ett glas te på German Bakery. Förvånadsvärt lite bagage på pakethållarna men de kanske är på utflykt från ett basläger där kvinnorna stannat kvar för matlagning. De är moderna nomader, vagabonder.

Idag ska jag försöka få mitt inner line permit för att kunna ta mig ner till Kinnaur eftersom vägen under en viss sträcka löper farligt nära kinesiska gränsen eller genom omtvistade områden – en reminiscens från det kinesiskt-indiska kriget 1962.

Vid Kaza

Det är helgdag men någon knäckar extra på inner line office med att ta emot passinformation. Ett typiskt statligt kontor med smutsiga fönster där ett stålskåp i ena hörnet står på det grå cementgolvet. Lager av damm på den jättestora nakna glödlampan, hängande i sina tvinnade trådar, förtöjd vid taket med ett nätverk av spindelväv. Det var en tidsödande inskrivning i loggböcker, en byråkratisk konstruktion. Man skulle erhålla effektiv kontroll genom inmatning i datorer som samkördes med informationen på andra sidan vägsträckan. Men nu sysselsätter man en hel kader av kontorsfolk. Lika bra det i detta land av arbetslöshet.

Basaren har ännu mer folk idag än i går. Affärerna går bra, folk har pengar, man stannar, synar, dividerar, känner efter, väljer, prutar, köper. Kvinnorna från Spiti alltid vackert klädda, slanka och behagliga, väldigt attraktiva, sensuella, medvetna, eleganta, så mycket mer än de västerländska med alla sina pengar. Här finns en avstressad behaglighet utan oväsen. Man flanerar, tittar, handlar och drar vidare. Ungdomar med ”kullucaps” är ovanligt men den bärs ofta av gamla kvinnor och äldre distingerade herrar i strikta kläder, här men den vackra gröna bården.

Tre nunnor i sina djupröda dräkter svepta över det rakade huvudet. Ibland ser man den lite blekare hårlinjen på de unga noviserna men de äldre har mörkbruna skallar brända av solen.

Tar en cappuccino på German Bakery och lyssnar till sorlet. Behöver snart en ny stor saftig roman att förströ tiden med. Boken som jag köpte i Mussoorie börjar ta slut.

Träffade en grupp yngre kvinnor på vägen till klostret. Deras hindi var staplande liksom min egen. De frågade mig frimodigt om vad jag gjorde, om jag var gift och vart jag skulle gå.

-Oh! Ni är inte gift, varför då?

-Jag har tyvärr inte träffat någon kvinna att gifta mig med.

-Men jag är ledig, säger den ena spontant, ta med mig, jag kan laga mat,tvätta kläder, städa huset.

-Åh det skulle bli väldigt dyrt för mig. Allt är så dyrt i mitt land. Jag skulle inte kunna försörja dig. När jag blir gammal ska jag bosätta mig i Himalaya. Här är allt så billigt.

-Ja, kom till Kaza, bosätt dig här!

-Jag gillar Spiti, vackra berg, fina människor. Jag återkommer nog. Kanske gifter jag mig med någon här, kanske med någon av er.

Några poliser drar förbi svängande sina ”lathis” käppar av hårt trä som är lite kortare än promenadkäppar.

Känner det där eviga lugnet, eviga varat, nuet. Det där att inte längta bort, här är allt fullödigt.

Kvinnorna bär sina yngsta på ryggen insvepta i en sjal, bara det lilla huvudet och benen sticker ut från knytet.

En liten pojke bredvid mig får en stor chokladbakelse av sin mor. Han slukar den till sista smulan.

De ser frånstötande ut vissa turister, fult klädda, har dålig hållning, bistert uttryck, oftast överviktiga. Jag är förstås inte sådan, inbillar jag mig.

Taken är täckta av halmbalar där färggranna böneflaggor vajar i vinden. Korna har sina bås vid sidan av husen eller i undervåningen. Väggarna byggs fortfarande med stampad lera bit för bit genom förflyttning av en träform. Jorden lär skydda bättre mot kylan än betong. Jag ser hur de bättrar på den yttre rappningen av lera med ett lager cementbruk. Det platta taket har ett eller två kraftiga bärande trästockar med tvärgående mindre träpinnar som ytterligare beläggs med ett fint kvistlager. Ovanpå detta har man numera en plastpresenning innan lagret med hårt stampad jord avslutar takbeläggningen. Klimatförändringar med ökat regn över Spitidalen eroderar husen vilket tvingar många att frångå den gamla byggnadstekniken. Gjuteriet av ett tak i betong är ett stort företag som sysselsätter ett 20-tal personer i över 14 timmar med cementblandare och lasthissar för att nu inte tala om den stöttade gjutformen i plywood med alla armeringsjärn som tagit veckor att konstruera. Man förstår varför vissa bara har råd att bygga traditionellt. Sorgligt nog blir det på bekostnad av lågavlönad arbetskraft – fattiga från slättlandet.

Solen har sänkt sig bakom bergen, endast molntussarna flammar i skymningen, fåglarna håller en livlig konsert. Torget lever upp med en väldig aktivitet, restaurangerna är fulla av spitibor och medelklass indiska turister. Livet är spänning och fest, alla är på väg till musiktillställningen, alla bär på mobiltelefoner och konverserar livligt.

19/8 Stannar tre nätter till i Kaza. Det blir några dagar i Tabo innan Kinnaur. En dagsutflykt till Dankar i morgon.

Kylig morgon, marknadsstånden brer ut sig inför sista dagen för festligheterna. Moln skymmer solen vilket förklarar kylan.

En traktor rullar sakta genom bygatan med ett släp för sopor. Man får själv slänga det i trailern helt osorterat. Kanske sorteras det av billig arbetskraft på soptippen.

Sexualiteten tränger på, önskningar om föreningen, inträngning, utlösning. Var är kärleken frågar jag mig, den kräver ingen sexualitet, den är utanför de köttsliga behoven, den söker inte sitt, den lever lyckligt med att vara, den oändliga kärleken till livet, färgerna, formerna, upplevelsen av nuet. Jag behöver detta förbehåll. Var är kärlekens mål? Den ligger i vindens tag om trädkronorna, sveper över slätten, runt den fattiga utmärglade kvinnan med det lilla barnet som behövde mat. Barnet var förfärligt magert, en flicka som inte har samma värde i detta land, kanske överlever hon inte. Utnyttjade de henne? Går pengarna till hennes alkoholiserade man? Vet vi någonsin hur det är ställt i världen, sanningen om människan.

Regnet kommer i små byar, hur blir det med resan till Dankar imorgon? Gatuförsäljarna täcker över sina stånd, en del börjar redan packa ihop. Det är sista dagen för festivalen. Man drar i skaror upp till festivalplatsen på sena eftermiddagen för avslutningen.

Jag målar en akvarell med dalen och bergen mittemot. Klarvaken uppmärksamhet nu. Har inga förutfattade meningar om människan och naturen. Försöka se som det är.

Spitiborna har inga speciella kaster men här bildas en underklass som utnyttjas för byggarbeten och sysslor i hushållen. Tragiskt att mönstren upprepar sig. De bor i kyffen, trasiga tält utmed stadens gränser där röken stiger från primitiva vedeldade spisar. De sprider sin träck i omgivningarna med den stank det medför. Spitiborna har sina vattentoaletter, vart det spolas ut vet jag inte. Detta är Indien med sina återkommande problem. Slående att detta välmående område har fler tiggare än i min hemstad Mussoorie som ligger på gränsen till slättlandet.

Vad blir det av denna resa? Resan sägs vara målet i sig vilket jag instämmer med. Någon annan mening finns inte med att se detta skarptecknade nakna landskap, färgerna därborta i ockra, gröna, blå toner, vackra människor, vackert klädda, sorlet av lekande barn, heliga munkar som glider förbi mumlande sina mantra.

Önskningar ska upphöra, längtan ska upphöra, oro och ängslan hör inte hit. Hjärtat påminner mig om pulsen inom mig, mina behov, det elementära vatten, luft och bröd. Vinden hör mina tankar. Vad som här skrivs kommer att bli stoft i sinom tid. Skriften, teckningarna, färgerna och formerna vittnar om min aktivitet, det är min ständiga följeslagare, rörelsen. När rörelsen upphör, upphör jag, kvar är spåren i sanden som vittrar bort. Enligt kosmologiska teorier om rummet och tiden finns varje ögonblick registrerad någonstans men det är ingen bok man kan bläddra i.

Regnet har upphört, solen visar sina sista strålar. Några kvinnor slår åter upp sina marknadsstånd och tar en kopp te i eftermiddagsljuset, ett fridfullt sorl råder i luften.

Skriver endast för hjärtat att jag må finna frid, att leva med hjärtat, det inre lugnet, uppmärksamheten utåt, fri från fördömande. Vad vet jag? Ingenting egentligen, lyssnar, lär, ser och försöker förstå. Min egen egocentricitet uppenbaras men så är vi i centrum, allt går igenom mig, förmedlas av mig, föder något nytt eller förbliver oförändrat. Jag är ett pulserande hjärta, mottagande, utgivande, färgad av min personlighet. Människans storhet och litenhet. Kan inte fatta rymdens mått, ser stjärnorna på himlavalvet, uppfattar allt men är inget.

Dankar kloster

20-21/8 Utflykt till Dankar, tidigare huvudstad i Spiti. En tänkt dagsutflykt blev till två dagar med övernattning. Steg på den tidiga bussen till Tabo för att kliva av där en stig ledde upp till Dankar Gompa genom en brant ravin. Högst upp klängde det som ett eremitkloster med grottor i omgivningen för meditation och avskildhet. Den tusen år gamla konstruktionen på de spetsiga klipporna som motstått tiden erosion reste sig som en del av berget själv. Vad som var kloster och vad som var klippor kunde ibland vara svårt att avgöra. Klostrets bönerum och heliga kamrar har blivit för små vilket tvingat munkarna att bygga ett nytt på andra sidan ravinen. Mystiken fanns i det gamla templet byggt i flera våningar med smala vindlande gångar som följde bergets struktur uppåt. I en låg kammare skymtade några chorten längst in där takhöjden inte räckte till. Kanske byggdes de innan klostrets väggar inneslöt dom. Längst upp ovanför klostret låg den gamla byn väl skyddad omsluten av bergskammar. Den nya byn hade spritt sig över vittringsbranterna som fyller ravinens överdel. Högst upp det som blivit kvar efter erosionen, en skog av stoder och pelare, suggestiva som gamla rester av en civilisation, stående sarkofager innehållande mumifierade jättar.

En gammal bybo följde mig upp till Dankar genom ravinen. Vi tog en vilopaus vid ett krön där klostret och stenstoderna dramatiskt tornade upp sig. Jag bjöd på vatten och kex som han tacksamt tog emot medan vi pratade om eremitgrottorna som låg på hög höjd i den branta bergväggen. Det var länge sedan någon mediterade där. Han bjöd mig sedan hem till sitt stora hus med ett stort centralt kök där han serverade te med varm mjölk och mycket socker. Vid ingången tar man av sig skorna och sitter på mattor med låga bord framför sig. Allt var enkelt snyggt och prydligt. En solcell på taket försörjde de få lampor som fanns uppsatta med uppladdningsbara batterier. På taket har de byggt extra rum i den gamla tekniken med hårdstampad lera. Högar med halm över hela taket är tryggad vinterfoder till korna, kalven, fåren och några getter. De huserar i stallen bredvid eller i undervåningen.

Under kvällstimmarna kom horder av får och getter tillbaka från betesrundan uppe i bergen. Under ett konstant bräkande strömmade alla ner till sina respektive hushåll helt av sig själva utan ägarens insats. Morgonen därpå var det omvända förhållandet med får och getter först i små klungor som kom till uppsamlingsplatsen varifrån de strömmade över ett smalt pass och försvann med sin herde till betesmarkerna uppe i bergen, till de fuktiga slänterna omkring sjöar och bäckar.

Stigen till sjön högt uppe i berget var brant och besvärlig. Men det var mödan värd med utsikten över Himalaya i sina vresiga aggresiva former. Här uppe planade berget av i mjuka kullar beväxta med korta buskar som var utmärkt foder till fåren. Tvärs över floden skymtade ingången till Pin Valley där snöleopard och ibex vandrar i ett torrt och kargt landskap. Det finns en svindlande vacker vandringsled över höga pass mellan Pin Valley och Kulludalen.

Sjön är belägen i en sänka högt uppe på 4500 meters höjd bevattnad av en liten bäck. Den har formen av en halmåne precis som Manusorovasjön vid det heliga berget Kailash inne i Tibet. Alla sådana här sjöar är heliga för buddisterna vilket utmärktes av en chorten med många böneflaggor. Jag var ensam med sjön och det mäktiga Himalaya som panorama. Sjön kryllade av liv, troligen inplanterade fiskar som vuxit sig riktigt stora, bortåt en halv meter. Det fanns något vilt och oförutsägbart om livet i sjön. Jag fantiserade över hur fiskarna kunde växa vidare, utveckla fötter, bli till gigantiska ödlor som terroriserar byarna runt omkring. Jag hade läst något liknande i en sf-roman.

Solen hade gått ner och endast topparna glödde. Rodnande moln lyste fortfarande upp dalen vid vandringen ner till Dankar.

Eremitens liv i grottor och kloster. Den ensamma som mediterar flera år i grottor är svår att förstå. Vatten och mat måste bäras till där han sitter i yogaställning. Finns det någon visdom i detta? Initieringen till lama kräver tre år av meditation. Insikter förvärvas, rening genom försakelse och avståndstagande, en balanserad kost, ett balanserat liv. Så mycket angelägnare när man blir gammal. Det finns glädje, skönhet i livet som det är, i det lilla, i det enkla okomplicerade.

Vid min klättringen ner genom ravinen, till vägen för att passa bussen till Kaza, passerade jag tre små barn på väg ner till sina föräldrar. Den minsta flickan grät så att tårar och snor blandades. Hennes äldre bror bar henne på ryggen. De ville inte säga något när jag frågade om de ville ha hjälp. Svårt få svar när rädsla och osäkerhet råder. Var fanns livets skönhet för dessa barn, livet som ett lidande, kanske ljusa ögonblick med mat, värme och sömn. Den beslutsamma blicken hos pojken att inte söka hjälp hos en främling, resolut tog han den lille på ryggen. Jag hörde hennes gråt i fjärran när jag kommit långt nere i dalen. Några arbetade på fälten, kanske var det föräldrarna. Sådant här dröjer sig kvar, barnen, utsattheten, övergivenheten, rädslan.

22/8 Resan till Tabo. Fick en sittplats på bussen som jag senare erbjöd en israel som skulle ända ner till dalgångarna i Kinnaur. Mötte märkliga bergsformationer utmed vägens sidor. Vittringarna sker i flera steg. De ursprungliga rasbranterna packas ihop till en hård blandning av grus, sten och lera som i sin tur vittrar ner av isbildningar och temperaturskillnader till stoder och, pelare formade som sarkofager. Enstaka fristående pelare kan ha en stor sten balanserande på toppen som ett kapitäl. Pelarsalar i det oändliga från några decimeter till flera meters tjocklek. Osannolika fyrkantiga utstickande kuber från bergväggen med små konformade torn på toppen som en lätt eroderad arkitektur från en svunnen tid. Eremitgrottor syns högt upp på naturligt rundade pilastrar i kolossalformat. Eremiten fick lyfta upp mat och dryck med ett rep. Hur kom han dit i första hand? Längre ner mot floden blottas sand och lerlager som sedimenterat genom årtusenden. De lyser i gulvita färger utmed flodbankarna, skulpterade i sockertoppsform.

Slätten nedanför bergen är översållad med stenbumlingar i olika storlekar. Hur ofta lösgör sig en stor sten från berget och rullar ner på slätten? Är det var tionde eller hundrande år? Perspektivet är hissnande redan vid dessa mindre företeelser.

Pustar ut i restaurangen på taket till hotellet. Den lille pojken som serverar verkar lite tafatt, vet inte hur han ska agera servitör och ta emot order men verkar ha koll på vad som finns i menyn som efter ett tag krymper till ett litet antal ingredienser.

På ena sidan reser sig berget brant från den platta dalgången som flodens sediment bildat. Andra sidan domineras av rasbranter i flera generationer. Det känns att Tabo ligger lägre än Kaza, det är lite varmare i luften.

Livet är kropp och själ i skön förening. Man behöver känna kroppens alla delar. Tankarna strömmar från det inre. Hjärnan arbetar febrilt, försöker få ordning på tillvaron. Hjärnan kan undertrycka kroppens behov, sex, hunger, social kontakt men har svårare med vatten och syre. Man dör inte av hungerkänslor, man dör av brist på mat utan hungerkänslor vilket är farligare. Lite mat var 4-5:e timme är helt perfekt. Gymnastik 3 gånger om dagen, sträckningar, träning av bukmuskler och ryggmuskler. Trots det har jag ryggbesvär vid längre vandringar med ryggsäck.

Solen gassar över Tabo och det unika klostret som är helt byggt i trä och lera utan några fönster. Jag tar med ett skissblock eftersom det är förbjudet att fotografera de berömda målningarna där inne. Utifrån ser det ut som mystiska jordhögar, pyramidala former kantat med enkla chorten. Det yttre ger ett oansenligt intryck av fattiga lerhyddor men storleken är slående. Invändigt är väggarna täckta av målningar i klara naturfärger med en livlig teckning av Buddhor i alla inkarnationer, jatakahistorier, flora, fauna, oändliga rader av bodhisattvor, manliga, kvinnliga och även hinduiska gudar, som Ganesha. Förtjusande detaljer i målningarna där teckningen är följsam och uppfinningsrik. Färgerna är ibland tonade till tredimensionella effekter. Tabo var ett vida välkänt lärdomscenter i flera sekel med ett imponerande bibliotek. Betraktat nu som världskulturarv i rang med de främsta klostren i Tibet. Ett av de äldst bevarade buddistiska klostren med en obruten tradition sedan år 996. Påminner mig om klostren i europa som blev centrum för lärda studier, bevarande av kulturella traditioner och en fast punkt för lokalbefolkningen. Jag köpte en avhandling om klostret med färgfotografier som gav en fördjupad insikt om ikonografin. Tabo har en stor klosterskola med undervisning i alla ämnen. Konstskolan för målning av tankas var tyvärr stängd under min vistelse där.

23/8 Skrivandet är en minnesakt, som att skriva ner historien om alla mina förälskelser. Vad hade varit annorlunda nu om någon av dessa förälskelser hade resulterat i familj, barn, barnens vuxenliv, barnbarn? Hade jag suttit här? Hade jag varit lika sökande, närvarande, blottlagd, nollställd? Skulle det förflutna haft en större betydelse för min situation nu? Hade jag skilt mig, mist min fru? Hade jag inga barn så kanske jag suttit här. Livet binds vid släkt och förpliktelser. Hur mycket svårare att lösgöra sig då. Hade jag varit lyckligare än nu? Vad hade mina döttrar och söner hetat och med hela deras uppväxt i minnet, skulle det göra mig lyckligare? Jag står ändå bara med nuet här, det förflutna är borta, minnen i mig som är minnen av döda ting, de finns inte nu, de är element i den levande föränderliga poesin.

Jag har min egen rörelse, den egna intelligensen att vila på. Känna mitt eget hjärtas slag, förstå andra hjärtans slag, skåda människor. Vissa talar på ett vänligt sätt men saknar behagfullhet. Har jag ett behagligt sätt? På vilket sätt kan jag göra världen behagligare? Oftast är jag vresig, irriterad, misstänksam, blir arg.

Mitt i byn stötte jag på ett fyrkantigt jättekomplex med husrum, ett gästhus för alla pilgrimer under 1000-årsjubileet 1996 för Tabo kloster med besök av Dalai Lama som höll i en Kalachakra initiering7. Det hade redan fått ett förfallets patina, väldigt få utnyttjar det, dåligt underhållet, restaurangen fungerade inte, högar med skräp låg överallt som om det var färdigt att rivas. Tänk vilket fantastiskt ställe det blivit i rätta händer. Där finns en inre gård med loftgång för andra våningen med takfönster, allt byggt i traditionell tibetansk stil.

Den fattiga underklassen från slättlandet utnyttjas också här. Alla har tjänstefolk från UP och Bihar, slättländerna nedanför Himalaya.

Som löv i vinden blir barnens lek på gården nedanför huset, ständig rörelse, skrattande, ropande.

I fjärran mot den gråblå himlen ligger snöbergen upplysta av solen. Målar akvarell i morgon. Drar vidare till Kinnaur efter några dagar.

Vad är arbete? Ett forcerat tankeflöde, att hålla kvar en tanke och analysera den, finns det fler vändningar, synsätt? Vad arbetar jag helst med? Är semester frånvaro av arbete? De som arbetar har en identitet. Snickarens stolthet över sitt värv. Byggnadsarbetarens tillfredsställelse över ett färdigt hus. Väverskans omsorg med kardning, spinnande, färgande, väva, sätta samman, sy. I arbetet är alla tillfreds, livet går vidare, det finns en harmoni.

Alla dessa ungdomar man ser här utan utbildning och yrke. De vill inte ta upp det traditionella hantverket. De vill spela på sina mobiler, åka omkring på sina motorcyklar, klä sig i modet, sitta med kortspel och ölflaskor på kaféerna.

Kommunicerar med mig själv, mellan hjärta och hjärna, alla lemmar och sinnen, det kommer till mig alla intryck. Människor tycks inte kommunicera med varandra i realiteten. En amerikan jag samtalade med förde dialog med sig själv. Ett sällskap med en dominerande talförare ropade kommandon. Samtalet nådde en frusterande livlighet i alkoholens töcken, de talade i munnen på varandra på språket i spiti, obegripligt för mig, röstläget blev högt. Oavsett språk anar man i röstläget om samtalet är glatt, roligt, upphetsande eller aggressivt. Till slut gick jag därifrån, det dundrade i öronen.

Lyssna och se, tiga är guld. I kammarens tystnad i lampans sken börjar dialogen med mig själv. Lugnet sprids inom mig med en ständig öppenhet för det som sker. Kan jag höra nöden, se den? Berättelser om våld och konflikter. Behåller jag själv sinnesfriden, bearbetar intrycken innan jag förmedlar åsikter, politik, ideologier? Lyssna till ansatserna, röstläget, pauserna, lyssna till tystnaden, märk de små orden, de okomplicerade, värdemättade, avslöjande. Den repeterande jargongen uttrycker en osäkerhet.

Berättelser, jag är en dålig berättare, historier fastnar inte i mig. Bildberättelser översatta till text behöver övning. Min berättelse måste ha effekt även på mig, även om jag vet dess början och slut. Däri ligger en prövning av berättelsen kvalitéer. Måste själv kunna njuta av dess flöde.

Tänk om det fanns tecknare, hundratals sittande i närheten. Skulle mina teckningar förändras, bli annorlunda, mista sitt värde? Mina teckningar är en synvinkel, min personliga, som fotografiets vinklingar, det som fångats, det som inte fångats.

Är kåt som vanligt, fantiserar över kvinnor jag ser. Hur de ter sig nakna, brösten, höfterna, benen, axlarna, halsen. Varför denna besatthet. När är det en människa man ser och inte sexet. Mannen kan nog inte helt frigöra sig. Intrycken letar sig ner till könet som reser sig. Beroendet, begäret, drifter? Hjärta och hjärna, det är ändå övergående vid en närmare anblick, det är på håll som fantasierna tar fart. Är kåt på kvinnan, de som jag älskat.

Bergen långt där borta, ljuset ger olika skepnader, raviner och ryggar bildas. Ibland blir bergen platta, ibland dramatiskt skulpturala.

Känner mig nollställd. Ska jag vara kvar här eller dra vidare. Fantiserar om nya områden, det är säkert regnigt i Kinnaur, här är torrare och soligare. Resan kommer att bli besvärlig, inväntar rätt tid och dag.

Det känns nostalgiskt att lämna Spiti, ett Tibet i miniatyr. Spiti ska jag återkomma till hoppas jag med en god vän, det här resandet i ensamhet går inte i längden. Kanske jag därför aldrig kom iväg till Indien mellan 1987 och 2000, hade ingen att sällskapa med. Gav mig till slut iväg för en rundresa i Sydindien. Tankar skrevs i ensamheten. Den resan blev dåligt dokumenterad, har lite bilder och en påbörjad text. Resan 2004 gick till Himalayas dimhöljda toppar. Ständigt ensamma resor 2008 och 2010 med dagboken som sällskap. Sporadiskt träffar man andra turister att samtala med.

Den egna kommunikation mellan hjärta och hjärna, mellan känsla och förnuft, jag återkommer till det oavsett hur mycket sällskap med vänner eller sex med kvinnor. Återkommer till det inre rummet där kropp, själ och ande förenas, där intellektet arbetar med hjärtat och det som ständigt föds inom mig. Ensamheten är en tillflykt i alla sammanhang, den söks upp. Här kommer jag naturen så nära. Jag kommer alltid vandra ut i naturen, det är det enda förenande inom mig, Indien, Sverige, Azorerna, Portugal, Italien. Vinden, vattnet, stenen, trädet, gräset, blommor, snart är det höst i Sverige, tid för höstbilder, lukta på jord och torra löv, ta en tur med båten ut till öarna, se havet.

Vinden tar tag i de avlånga böneflaggorna uppträdda på en stolpe. De fladdrar som eldslågor i natten då de träffas av strålkastarna från en bil. Ovanför mig tecknar sig vintergatan gnistrande klar från horisont till horisont.

När arbetar jag? Detta skrivande verkar som ett tidsfördriv, ensamhetens tidsfördriv. Tecknandet och skrivandet tillhör ensamheten, ett mantra i livet, händernas rörelse över ytan, formande tecken att tyda.

Floden som byggts upp av tusentals små och stora tillflöden har samlats sig till en strid fors intill berget. Glaciärvatten i huvudsak men det tilltagande regnet skapar nya källor. Mer nu än på 60- och 70-talet då området var känt för sin torka. Även Ladakh har drabbats. Det uppstår katastrofer vid skyfall då husen ”smälter” och spolas bort. Underligt att det fortfarande byggs med hårdstampad lera. Väggarna skyddas med cementstuckatur och taket isoleras med presenningar under jordlagret. Där borta vattnar man taket, kanske för att det inte ska spricka upp i solens hetta.

25/8 Man bryter upp, allt har sin tid. Det är tre veckor kvar på semestern. Hinner jag med Kalpa, Singla, Sarahan, Shimla? Stannar 3-4 dagar på varje ställe för att teckna , måla och skriva, bo bra, äta förståndigt och göra långa promenader. Kommer att sakna dessa kala berg med alla sina färger.

Kinnaur

Lyckligt framme i Kalpa. Vägen hit var riktigt dålig. I början var bergen kala, ravinen brant där den strida floden Sutlej ringlade fram. Vägen hade bitvis skurits in nära forsen med berget hängande över busstaket. Snart var det omöjligt att ta sig fram där nere och bussen pustade uppför en serpentinväg till höga höjder. Det torra och karga gick gradvis över till skogklädda sluttningar när vi närmade oss Rekong Peo. Träden höll samman branterna och floden långt där nere hade skurit sig en ränna. Höjdskillnaderna från floden botten till de snöklädda topparna blev dramatisk.

Skönt att vara tillbaka i det mellersta Himalaya. Det finns en stark dramatik över bergen i skymningen. Här är mörkt, elektriciteten har gått, man lagar maten i köket på gasspisar.

26/8 Kalpa. Dimmor skymmer bergen en kort tid tills morgonbönen har slutat i templet uppe på kullen. Körsången från högtalarna kändes inspelade på band. En stor chorten reser sig vid bönehallen där buddistiska flaggor vajade. Taket var kinesiskt fyrkantigt med uppåtvridna hörn.

Morgonvandring gick uppåt mellan husen vars tak var täckta av stenplattor. Äppel- och päronträden dignade av frukter. Dimmorna låg kvar kring bergstopparna. Sikten klarnade mot dalens botten 1000 meter ner där byar och terrassodlingar kantade floden.

Om jag får råd på gamla dagar ska jag hyra en stuga i bergen med utsikt från en veranda där jag kan måla akvareller, göra skogsvandringar, lyssna till bergen, vinden och forsarna. Här uppe hörs inte floden Sutlej. Kalpa är väldigt högt beläget, några små vattendrag för bevattning porlar. Kanske hittar jag ett ställe här i Kinnaur. Himalaya är så ofattbart stort.

Träffade en fotograf som hade en butik vackert belägen på sluttningen mot dalen. Affärerna gick sämre nu när alla hade mobiler med kameror. Inkomsterna kom sporadiskt från bröllopsfotografering och försäljning av diverse krimskrams. Blev inbjuden till bostaden där hans mor bjöd på te. Föräldrahemmet var ett oerhört charmigt rustikt bygge inrett med gamla möbler och hantverk. Hans arbetsrum var fullt av gods till försäljning. I ett hörn fanns en laptop med internetförbindelse där han sökte nya vägar att utvidga sina affärer. Det fanns en optimistisk framtidstro i hans girighet efter all kunskap jag kunde ge honom. Jag lovade honom inget och tyckte det var skönt att slippa kontakta honom igen. Det gick nog ingen nöd på honom.

Kalpa by

En kvinna sitter bredvid mig, det är den gemensamma stunden med alla västerlänningar här på terrassen till hotellet. Jag längtar efter en kvinna, hon verkar inte ha saknat älskare, hon är behaglig, säker och trygg i sig själv. Blir avundsjuk på alla män som haft henne. Nu sitter hon alldeles bredvid mig igen, nu gick hon sin väg, trevlig kvinna men känslan har gått över, jag är inte längre tänd på henne.

Skyar av moln flammar upp i kvällssolen. Aftonbönen har börjat i buddisttemplet. Det lilla barnet försöker äta sin kvällsmat bestående av kokta grönsaker som halkar av fingrarna ut på golvet. Ett bohemisk avvikande par från Israel har en livlig 2-årig pojke med på resan som pratar ovanligt mycket för sin ålder, både engelska, hebreiska och hindi som han snappat upp under resans gång. Klädd i kjol utanför byxorna och håret uppbundet till hästsvans tog jag honom för en flicka innan föräldrarna rättade mig. Att ha små barn med på en resa till Indien blir en kontaktöppnare mot omgivningen. Indier älskar sina barn, vill vara nära sina barn.

Skulle jag kunna ha barn? Inte i min ålder, snart kommer syskonbarnens barn, jag blir mormors bror eller farfars bror. Mina gener kommer inte att föras vidare. Kan inte tänka mig att avla ett liv till med samma bekymmer. Man ska leva med sitt barn till vuxen ålder. Friheten kommer gradvis, frigörelse genom konfrontation. En märklig bundenhet, oförlöst genom separation från föräldrar under skoltiden. Hur rädda var vi inte att såra föräldrarna därför att vi aldrig gradvis kunde argumentera med dom. Deras helt och hållet idealiserade hållning till kristen uppfostran, tro och moral. Att sedan inte ha kontakt med barnen, skicka dom till internatskola, men ändå tro att de ska vara överens i trosåskådningen. Deras mänsklighet finns där, kärlek och goda exempel som människor men där fanns också fundamentalism och sekterism. De såg det aldrig, det var ju det som hela deras existens vilade på, dom och vi, de ofrälsta och de frälsta, vad händer med de övriga? Borde det inte räcka med upplysning?

Vandrade upp mellan stenmurarna, uppåt, uppåt. Terrassernas äppelträd fulla av frukter, enstaka päronträd. Aprikoser av något slags förkrympt art liknade vildapel. Kanske klimatet var för bistert här där även persikorna är små gröna ludna bollar. Överallt ljudet från bevattningskanalerna. Solen började gå ner bakom berget, skogen mörknade. Några ensliga halvfärdiga stugor i sten och trä skymtade bland träden. Kospillning vittnade om vallning av djur på betesmarkerna. Jag hade vandrat i tre timmar uppför, det var flera timmar kvar till toppen. Som tur var gick det fortare nerför tillbaka innan allt hamnade i ett kompakt mörker.

Den israeliska kvinnan är väldigt attraktiv. En väninna till henne som kommit efter på resan ansluter sig. Här är snart en hel koloni av israeler. Problematiken med palestinierna blir ett återkommande samtalsämne vilket är en oerhört komplicerad fråga med ockupation, bosättningar, en- eller tvåstatslösning, konflikter, krig, terrorism. De gillar inte regeringspolitiken, protesterna är kraftiga. Den nya vågen av demokratisk frigörelse i arabvärlden har ju ingen relevans för israel, de protesterar av andra anledningar och palestinierna har alltid sökt sin frihet. Alla dessa vinddrivna israeler på resor i Indien och Sydostasien bildar den nya diasporan, flykten från ett land med terror och skyddsmurar.

Vi söker alltid naturen, närheten till vad vi innerst inne är, ett stycke natur. Vi vill vara något mer men är det inte. Kultur är en naturlig process, ett växande efter intellektets förmåga. Många märkliga företeelser i naturen är mer invecklade, absurda, konstfulla, idérikare än vad det mänskliga intellektet lyckas skapa. Vi har vårat unika språk, ett språk bland alla andra språk i naturen, inte märkvärdigare. Allt är en fråga om överlevnad. Människans överlevnadsstrategi bygger på överexploatering, vilket är en defekt i förståndet, okunnighet, girighet och rädsla. En rädsla att naturen inte ska ge henne det den ska, rädsla att förråden inte räcker till. Människan är naturens oroligaste varelse, en effekt av hennes fria intellekt, att handla som hon vill. Hon måste hela tiden lära sig av naturen, av erfarenheten. Inget finns förutbestämt i hennes sinne eller förprogrammerat i generna.

Mitt på dagen gassar solen, även här i Kalpa bränner den het som en gaslåga. Skogen och växterna ger ifrån sig intensiva dofter. Det är inte bara äpplen, päron och aprikoser som doftar. Från marken stiger kryddiga dofter från örter och blommor. Barrdoften är stark av terpentin och kåda.

Heidegger

Varat, varat och glömskan, vi glömmer varat för att komma ihåg.

Tror oss veta vad som är. Det som nära är, det som långt borta i världen är.

Tillvaron i världen, vara i världen, vi är där i världen. Vi lever i språket.

Vad är att vara? Är vara i världen ett möjlighetens rum?

Människan i världen, föds in i den, indragen i den, vi sitter fast i den. Kastad in i världen, upplåten i världen. Vi varande i världen är stämda på ett sätt. Stämningen är världsupplåtande, stämningen finns i världen, i mig, vi ser och upptäcker nya saker, men är vi helt fria?

Fruktan och ångest!

Fruktan kontrasterar mot ångesten. Ångest ligger i att inte vara i världen. Att inte förstå världen väcker varats frågor, om varat och förhållandet till icke varat. Det ger möjligen en lugnande filosofisk stämning. Varat och intet är motsatserna liksom ljus-mörker, aktivt-passivt etc. Vi är i möjlighetens vara, vi är också allt det vi inte är.

Tillvaron på väg någonstans. Det finns orsakssammanhang.

Plogen går sönder betyder att inte kunna plöja, att inte kunna så, att inte få skörda, att inte få mjöl, att inte få bröd. Sammanhangen lika med ”är”. Är det meningsfulla sammanhang?

Hur träder varandet fram i världen, att världen träder fram?

Tillvaron är i sanning eller osanning, i det fördunklade, vilket skapar en moralfilosofi.

Varats mening? Hur träder varat fram? Tiden är varats mening!?

Förstår man Heidegger?

Orden som verklighet – verkligheten bakom orden

Jag är i min kropp, mitt sittande i stolen, mina inre organ, min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag är i mina tankar om tillvaron, sinnenas intryck. Bergen, topparna som försvinner i molnen, husen förankrade i klippan, träden som bär frukt. Livet i mig som en trygghet, hjärtat och hjärnan. Oron inför framtiden, varför? Leva i nuet, den oändliga tillvarons horisont, i nuet, nersänkt i nuet, i det som är det stora havet, evigheten.

Vandrade bortåt mot väster, följde vägen bortom Kalpa tills landskapet blev som en dröm. Vägen skarpt huggen in i berget som stupade brant till dalens botten med den strida floden. Enstaka knotiga barrträd växte på de kala klipporna som en arrangerad japansk trädgård. Vatten porlade från forsen som rann över vägen. Det luktade starkt av barr och kåda. Mitt över dalen en by överst på en trehundra meter hög lodrät klippa. Högt uppe mot väster terassodlingar och ett böljande landskap svävande i aftonsolen. Några hus klängde utmed branterna mot floden. I fjärran blånande berg.

Kvinnan blev förtjust i mig men jag tände inte direkt. Får en känsla av att hon inte tycker om Indien, kontaktytan försvann på något sätt. Hon ska dra vidare till Chitcul och jag ska dit senare men gör vi sällskap? Här är fantastiskt som det är, människan vill alltid vidare, se nya områden, upptäcka nya landskap. Är vi aldrig nöjda med där vi är? Här är det fantastiskt, högt uppe med vyer både neråt och uppåt, man är någonstans mellan himmel och jord. Molnen tränger sällan ner i dalen, de svävar vid trädgränsen, skymmer topparna.

Ingenting annat än det som når mig, i mig är minnen, utifrån kommer rörelser, det verkliga? Inifrån mig det levande pulserande hjärtat, intrycken utifrån som väcker minnen till liv. Snart lever det yttre genom mig, allt väcks till liv i mig.

Mat verkar vara något som indier äter med koncentration. De verkar inte stanna till i en måltid, konverserar aldrig när de äter. Man äter snabbt upp sin mat i tysthet, måltiden avklarad, sedan går man sin väg. De är snabbmatsrestaurangernas idealkunder. Samling för en kopp te är mer tillfälle för konversation, där kan man sitta i timtal!

Kvinnan bredvid mig träffar sin väninna och deras samtal är i full gång. Jag saknar en god vän att prata fritt med. Det är alltid främlingar jag pratar med. När blir man god vän med någon? Det är ömsesidigt, man når varandra på olika plan. Kanske frispråkigheten ökar då avskedet ligger nära och man släpper ut sina tankar i rymderna, ett avtryck i tiden som inte kommer åter.

Kvinnan sitter välbehaglig bredvid mig, ung med fin hy, benen vackert skulpterade, brösten tydliga, magen slät och en bak med former. Hela jag längtar efter det men det går förbi, känner mig för gammal, hon kunde vara min dotter. Kan inte veta hur hon känner det, kan inte veta hur jag ser ut i hennes ögon, rynkig och gammal. Stånd får jag ändå.

Känner mig gammal. Dessa unga kvinnor utan män. Vad vill jag, vad önskar jag, vad är mina behov. Känner för skapande arbete, få någonting gjort, arbeta, utforska, undersöka men också en spontan lek. Livet är ändå bara att gå från plats till plats, vara en tid på jorden, lämna, överge, återse, knyta nya bekantskaper. Ingen plats är förmer än den andra, ingen plats är ringare än den andra. Tillvarons oändliga intryck som väcker livets safter.

29/8 Det lilla barnets ständiga undersökande av tillvaron, om sakernas natur, stenen och sandens natur, vattnet, vinden och luften. Rikedomarna i det spontana livets yttringar. Skulle alla barn ha denna frihet och möjlighet skulle världen se annorlunda ut.

Bergen på andra sidan visar sin fulla höjd, härifrån på 2000 m höjd ligger topparna på Kinnaur Kailash och Jorkandar ytterligare 4000 m upp.

De israeliska flickorna lämnade Kalpa idag för att ta sig till Chitkul med bussen. Familjen med den lille pojken lämnade också för att åka åt andra hållet upp mot Spiti. De fick några tips från mig om sevärdheter. Tar farväl av den livliga pojken Pele, 2 år med en intensitet som jag sällan sett. Det blir något fantastiskt med honom, man får hoppas på föräldrarnas sammanhållning. Vemodet uppstår i sådana här separationer. Jag borde ha följt med flickorna till Chitkul, dit skulle jag ändå senare men kände att det fanns mer att göra här, teckna ravinen, branterna, uppleva bergens dramatik. Mina föresats att stanna minst 4-5 dagar på varje plats för att ge den en chans övervägde. Vi är alla ute på vår egen resa, men ibland kan omständigheter omkullkasta planer. Flickorna var så unga och charmfulla, jag gör mig inga illusioner, gör inga närmanden eller förslag.

Allena med bergen igen, kommer att möta människor i Chitkul, Simla, Mussoorie.

Kvällsbönen ljuder igen, det är inspelad körsång. Den sena aftonsolen lyser svagt upp de snöklädda topparna mot en djupblå himmel, böljande molnslöjor far strax ovan trädgränsen, dalgången ligger i kompakt mörker.

Vandrade morgonen därpå utmed ravinen. Det var svårt att hitta lämpliga sittplatser att teckna från, fick närapå nackspärr eller svindel. Tecknade byn som balanserade på randen till klippan tvärs över floden. Vinden som kom i byar bidrog till en misslyckad teckning men aftonsolen gav relief åt bergen. Jag hade allt möjligt i tankarna, sex med kvinnor, ensamhetsproblem, relationen med israelerna som farit bort. Återfick lugnet på hemvägen i skymningen med alla dofter från äppelträden, aprikoserna och persikorna.

30/8 Känner ensamheten. Idag är det regnigt. Läser jag signalerna tillräckligt väl, ser jag de små antydningarna? Var hon intresserad av mig? Jag blev intresserad nu i efterhand. Saknar ungdomarnas entusiasm och spontanitet. Plötsligt ville hon komma till Mussoorie, intresserade sig för att träffa mig där vilket överrumplade. Det var redan för sent. Adjö och hoppas vi ses igen. Redan idag kanske. Vi ser varandra i Chitkul, är det mer emellan oss annat än en viss attraktion?

Resan till Chitkul gick genom den skarpt skurna dalgången med vägen inhuggen i klippan strax ovanför vattenytan till en fördämning som levererade vatten till ett kraftverk. Snart for vi in i Singladalen och stigningen började upp till 3500 m höjd till Chitkul som liknar en alpby i den grönskande dalgången med en brusande glaciärälv.

Varför lärde jag mig inte att skriva och läsa hindi? Varför stannade jag t.ex inte kvar i Indien efter 1987 och studerade? Bristande kontakter, rädsla, för mycket funderingar över livets mening, försörjningsproblem? Hade min konstnärliga bana hade varit intakt, inte uppbruten, styckad i bitar som nu? Vilken annan identitet hade uppstått, djup och känsla? Känner mig kluven fortfarande, som om jag missat en del av min historia, men historien kan ta oändligt många vägar, törnar, utvecklingslinjer. Som att undervisa konst i Indien, jag ville inte tillbaka till ströjobben i Sverige. Lyssna till människorna, musiken, se konsten, teckna och måla. Jag har nått en mogen ålder som man säger men känner mig inte mer mogen än tidigare. Eftertankens blekhet, jag har den historia jag har.

Vad är lärdom, vetande? Det finns hur mycket som helst att veta men med förståelsen är det en annan sak.

Samtal om alkoholen kommer alltid upp då man dricker i grupp. Varför vet jag inte, men det verkar vara ett outtömligt ämne, hur man hanterar den, hur mycket man dricker, vad man dricker och vilka problem som finns i de olika länderna. Den förrädiska kulturen, beroendeförhållandet uppstår snabbt. Det serverades äppelvin som mera liknande ett destillat. Skulle jag ta det varje dag skulle behoven återkomma. Alkohol påbjuds inte inom buddism och hinduism. I Indien dricker jag sällan även om det är lätt att köpa whisky och öl. Landet har ingen tradition i sällskapsdrickande, inga pubar eller kvarterskrogar. Alkoholen skapar problem och indierna verkar inte tåla alkoholen. De som jag mött berusade är bortom allt förstånd, en stor tragedi. Därför dricker jag väldigt lite alkohol i Indien.

Chitkul är en gammal by med oskuldsfullhet inför det moderna samhällets intåg. En märklig samling fula betonghus kommer upp kring utkanterna nere vid vägen där bussarna och jeeparna parkerar. Oprofessionella hotell och restauranger växer upp som vill exploatera turistinvasionen men få tycks hitta hit. Det familjeägda hotellet som jag först övernattade i var bullrigt och nedkört. Stora delar utnyttjades för inkvartering av familjemedlemmarna och deras barn skrek och busade. Tvättning och badning skedde på framsidan där man skulle äta frukost och titta på bergen i soluppgången.

De centrala delarna av byn ser fina ut med alla sina trähus. Jag flyttade efter första natten till ett äldre gemytligare hotell byggt i sten och trä som hade en fantastiskt fint vardagsrum med fönster mot dalgången och en stor altan. Framförallt var det tystare och kocken lagade god mat. Även här var halva hotellet ockuperat av fasta boende. Turister kom och gick sporadiskt, jag satt för det mesta ensam i vardagsrummet och filosoferade med naturen utanför.

Stannar här för att teckna och måla akvarell. Det finns en osäker övergiven känsla i tillvaron. Människor kommer och går. Hur kommer utvecklingen att bli då alla har mobiler, vatten och elektricitet? Turistnäringen tycks vara i kris trots ett fantastiskt landskap.

Medan jag tecknar några hus i byn måste några ungar titta på. Ni får komma igen när teckningen är färdig försöker jag förklara men nyfikenheten är överväldigande. Visar dem de halvfärdiga teckningarna med hus som de förtjust känner igen. Nu är intresset väckt till bredden och mina vädjanden går ohört förbi så jag slår igen boken. De tittar sig förstulet omkring innan de försvinner till andra lekar. Försiktigt öppnar jag boken igen efter en blick runt omkring och tecknar vidare.

Högre dignitärer tillsammans med några tjänstemän inspekterar den senaste kanalanläggningen genom byn. Man har ännu inte öppnat portarna uppe vid bäcken så det rinner väldigt lite vatten i kanalen. Förr betjänade vattenflödet små kvarnar tillverkade i sten och trä. Säden hälldes direkt i en tratt uppe på taket och mjölet togs ut en våning under kvarnstenarna som drevs av det horisontella skovelhjulet under huset dit vattnet leddes via en brant träränna för att ge god fallhöjd. Kvarnarna var övergivna sedan länge. Den slingrande byvägen med trappavsatser i sten ersätts med en slät cementerad väg för motorfordon.

Små hölador i timrade trästockar med trätak var de äldsta, vissa hade fått stentak medan korrugerad plåt var det förhärskande. Det traditionella byggnadsmaterialet i trä och sten ersätts med betong och omålad galvaniserad plåt som kommer att rosta sönder i tidens längd av regn, syror och värmeväxlingar.

Skönt att sitta innanför det glasade vardagsrummet med bekväma möbler och titta ut mot bergen, de djupa skogarna, dramatiken i molnens flykt över bergskammarna och höra forsens brus i bakgrunden. En lätt vind får böneflaggorna att slå, solen lyser upp de gröna sluttningarna, människor utanför pladdrar.

Vad som möter mig väcker mig, vad som kommer till mig får jag inta, det finns inget bättre än denna stund, i detta ögonblick av klarhet.

Kvinnan som rörde min axel vid avfärden i morse och hoppades att vi träffades igen. Hur tolkar jag det? Öppenhet, inga förhoppningar, inga illusioner. Närvaro här och nu.

Kant

Tinget i sig, är det bortom vår erfarenhet, oberoende av subjektet? Kunskap oberoende av yttre intryck – kunskap beroende av iakttagelser. Vad är orsak och verkan? Tid och rum? Våra glasögon färgar världen, våra tankekategorier. Uppfattar stenen tinget i sig? Erfar stenen tid och rum, applicerar den tankekategorier, skapar erfarenhet, oberoende kunskap? Tinget i sig är bortom vår förmåga att uppfatta, bortom vår horisont. Vetenskapen har förfinade instrument men tinget ligger fortfarande utanför vår horisont. Den Kopernikanska revolutionen innebar människans förmåga till kunskap, allt rättar sig efter hennes vetenskapliga förmåga, en värdefull förmåga. Logiska påståenden som är motsägelsefulla – tidens början – tidens oändlighet, kunskap oberoende av yttre iakttagelser…

Det finns aldrig säkerhet om tingen i sig. Inom konsten finns Kaspar David Friedrich, idealist, realist som försökte avbilda. Kant skulle inte godkänna en bild av tinget i sig.

Den experimentella vetenskapen börjar ta form. Forskningen flyttas utanför institutionerna, den empiriska vetenskapen förhärskar, förfinas, förbättras.

Är viljan fri? Det ligger också utanför vår horisont. Att känna sig fri har inget att göra med viljans frihet. Vi påverkas alltid av yttre ting som väcker moraliska frågor. Är Gud tinget i sig? Vi vet inte om Gud existerar, det är en idé om det absoluta, inget vi sett. Det finns vägledande idéer om tillvaron, man kan veta något men inget om tinget i sig. Vi kan veta mycket om oss själva, framsteg i vetenskapen etc. Tolkningen av Kant handlar om fenomenologin, dess betydelse för förnuftets självinsikt och förståelsen över var gränserna går för vårt vetande.

Allt är beroende av min existens, finns inte jag försvinner allt från min horisont. Att inte existera kan jag inte säga något om, det existerar som sagt inte för mig. Kan jag vara säker på att tinget i sig existerar om mitt medvetande inte existerar. Det blir lite som ”hönan och ägget”.

Vi stannar vid varat, mitt hjärta pumpar, tankarna uppstår, medvetandet mottager. Det existerar där, vila i varandet, existensen.

I byn bygger man med billigast möjligt material, ersätter stentak med plåttak, träbalkar med betongbalkar men bevara inte arkitekturen. Material och arkitektur är i förhållande till varandra. Det är helt fritt hur man utformar husen, inga bygglagar, bygglov. Ägaren av tomten får göra som han vill, blockera grannens utsikt, hindra genomgång till närliggande tomter. Hus står halvfärdiga på grund av brist på medel, tillbyggnader blir huvudlösa och fula. De oskrivna lagarna finns med religionen, templet, traditionerna, festerna.

Forsarna gick förr in i kvarnarna, väldigt små kvarnar som skulle fungera fortfarande men tillflödet är strypt, rännorna spricker och husen står kvar som museiföremål. Här finns ingen etnolog, ingen antikvarie, inget intresse för byggtraditioner. Det behövs överblick och dokumentation, renovering och bevarande.

Tänker på henne, skrattet, leendet, den unga kroppen med mogna bröst och len hy. Vill uppleva smekningarna, kyssarna, småpratet om vad som helst, känna benen i hennes kroppen, hjärtat, allt som är mänskligt, föreningen av två kroppar. Känner mig fortfarande oerfaren vid 60 års ålder. Längtar efter livets poesi, romantik; känsloströmmar genom beröring och förening. Hennes unga känslor så friska och mångskiftande; det går förbi mig som en dröm. Vad är verkligt i denna värld.

Känna människan i varje kroppsdel, tränga in i hennes psyke, tankevärld, uppleva genom en annan människa alla smådetaljer, skratta och le åt samma saker, känna med varandras händer kropparna, naturen. Känna fysiskt varandras insida vid inträngning och extas. De förälskades förening i sinnen och kroppar,

Vad vill jag, inga illusioner, inga förväntningar, förhoppningar men längtan finns. Nu är den bästa tiden av alla, här är livets mångfald, vara nära nuet, tiden; den omedelbara upplevelsen av tid och rum.

Morgon över bergen, östra sluttningarna i svagt motljus, fälten lyser gulgröna av mognade råg. Bybor är på väg inåt dalen med hackor och skäror för sina arbeten. Forsen hörs svagt i bakgrunden eller är det vinden som susar?

Med denna utsikt kan man leva länge, vad behövs mer i livet än goda utsikter, i fjärran där fantasin får grogrund. Allt känns förklarat, skönheten i naturen, stillhet och flöde, vattnets och bergens rörelse, allt är föränderligt. Våra dagar är räknade, än bultar hjärtat. Intensivt ser jag färgerna, nyanserna, hör alla viskningar från bergen.

En hjord av får vallas förbi nedanför altanen, det är en kakofoni av bräkande. Killingarna är bara några månader gamla, en del några veckor, snubblar och faller efter tackorna. Herden bär på en liten i selen på ryggen, kanske är den skadad. Ullen är tjock och fin innan vinterns kyla. En åsna börjar skria, det låter alltid som om de hade ont någonstans. De far illa när de utnyttjas hänsynslöst som lastdjur.

Målar utsikten, människor vill titta på, jag får anstränga mig att inte bli irriterad, får låta bli att bry mig. Det finns en otrolig nyfikenhet från omgivningen att se vad man målar vid akvarellblocket, missräkningen stor om man inte får se något. Är konstnären någon slags uppträdande trollkarl? En författare som skriver lämnar man åt sitt öde, ingen begär att få läsa vad en författare skriver innan han är färdig med texten men en konstnärs arbete tror man sig kunna tyda och bedöma långt innan det är färdigt, innan konstnären lagt det åt sidan. Vi tror oss kunna tolka rätt det vi ser, men med seende ögon se vi icke, det är tanken som ser.

Descartes

Jag tänker alltså finns jag. Men det är sinnenas intryck jag tvivlar på, ifrågasätter. Jag tvivlar alltså finns jag. Jag är, jag existerar, medveten om att jag är men vad, vem? Jag är medveten alltså finns jag!? Att tänka är lika med att tvivla, bejaka, förnimma, erfara smärta, erfara glädje…etc

Jag är i en självrelation, det är jag som tänker. Hur uppfattar jag resten av världen? Är jag medveten om den? Medvetenheten om jaget är ett axiom. (Buddistiskt!)

Är tanken ett materiellt skeende? Pragmatikerna tycker så men dualismen skiljer tanken från materien, det finns ett metafysiskt fundament och en rationell vetenskap.

Ingen verkar dock tro på dualismen längre. Spinoza var kritisk.

Tanken oberoende av kroppen? Överlever själen kroppen? Om allt kan ledas tillbaka på kroppsliga substanser är Descartes filosofi död. Fria viljan var dock en illusion både för Spinoza och Descartes

Själen enligt Descartes en substans fri från materien. Fysiologiska studier av hjärnan förklarar inte erfarenheter, känslor, upplevelser etc. Tanke utan kropp är dock svårförståeligt, rent psykologiskt är det lättare med: jag tänker alltså finns jag.

Tanken skild från kroppen? Då skulle Kants ”tinget i sig” kanske kunna uppfattas. Kant litade inte på Descartes, dock på subjektet, allt är färgat av subjektet.

Vila i kroppen, utgå från kroppen, livet finns i kroppen, hjärtats puls och hjärnans arbete med alla kroppens intryck. Tanken kan blockera intrycken, jag måste vara öppen för nya tankar, andra intryck, ljud, syner, människor, relationer, samtal, andras känslor och behov.

Först israeliskan som var attraktiv och alla funderingar jag hade kring henne. Ser sedan inte hennes väninna när hon kommer men det är hon som är intresserad i mig vilket jag märker sent när de farit till Chitkul. När de sedan far från Chitkul är det vänninna som är min förälskelses mål. Den korta men bestämda beröring av min axel när hon drar förbi bakom ryggen och säger att hon ringer mig från Rishikesh. Allt är så flyktigt, illusioner. Den gnagande tanken finns kvar, tänk om…

Kalpa hade säkert mycket mer att ge. Chitkul har även det mer att ge. Man drar alltid vidare, en resa har ett slut, man ska tillbaka hem, var nu hemmet är, arbetet, födkroken? Här i Chitkul skulle livet kunna fortsätta med dagar av tecknande, målande, utställningar, kurser, undervisning, expeditioner, lära känna bybefolkningen, rika, fattiga, intelligenta, begåvade, dumma. Den trevliga lilla dvärgen med flickan som sin gode vän, skräddaren i skjulet, kvinnan i sin kinnaurhatt med grön bård, barnen som går i skolan med sina uniformer. Traditionerna, gudafesterna, musiken och dansen. Turisten som förstulet tittar på, går från upplevelse till upplevelse. En kort tid här och sedan vidare till nya äventyr. Allt är här nu, allt sker i mig.

Natten sänker sig över Chitkul, nya turister har anlänt. Man tar in på olika gästhus, går en promenad, ser sig omkring och bedömer sevärdheter. Så är det med oss turister, allt är ju egentligen värt att besöka och se men är det något som lockar, något som rättfärdigar mitt varande här, något som ger valuta för pengarna, naturupplevelser, även människans natur, kulturen…?

Har jag behållit förståndet? Vad långt borta livet i Sverige är, det behöver inte ens existera. Jag kan vara här för evigt, till slutet åtminstone, evigheten vet vi inget om, speciellt inte jag.

2/9 Två veckor kvar på denna semester. Resan tillbaka är påbörjad. Jag kortar av vistelsen här med en dag. Hoppas kunna ta en lång promenad idag, höra forsens brus, skåda bergen, uppleva jordens dofter. Jag har inget annat ställe att vara på jorden, hemmet har jag här inne, i mig.

Shimla

3/9 Har anlänt till Shimla efter 12 timmars bussfärd från Chitkul. Staden är förfärligt ful och stökig med en vulgär medelklass indisk turism som mest shoppar i moderna butiker, äter på tjusiga restauranger och flanerar högst upp på The Mall med utsikt över snöbergen i fjärran. Med blicken kan man svepa över alla de koloniala byggnadsminnena som kyrkan, teatern, klubbhuset, posten, biblioteket. Längre ner utmed sydsluttningen ligger stationen för lilleputtåget som är ett världkultursarv.

Hotelrummet var ingen höjdare, stannar bara en natt eller två. Ryggproblemen har återkommit, känner mig ensam. Internetkontakt igen med några e-postbrev att besvara.

Lever kvar i Chitkul. Nedfärden därifrån hade en intensiv klarhet, kände mig genomlyst. Ett sällskap steg på strax efter avfärden med fina mössor och arbetsredskap. Ett magert får fick också följa med och en killing som en ung man bar i sin väska, den stack ut huvudet och bräkte ibland. Både kvinnor och män var på väg att arbetade tillsammans på åkrarna. En av kvinnorna satte sig oblygt bredvid mig, väldigt mager om knäna kände jag i det trånga utrymmet. Tidigt på morgonen lyste åkrarna i olika färger, omgärdade av stenmurar, den vita granitstenen som de också byggde husen med. Fick aldrig svar på varför det odlades rosa och gula blommorna på vissa åkrar. De steg av bussen glada i hågen och verkade se fram mot dagen arbete bärande lunchen i små knyten och mjölken till sitt te. Jag var där av naturen, de av naturen, lyckliga att arbeta i naturen tillsammans. Vi är skapta för det, hela oss, synen, hörseln och luktsinnet. Allt blev oändligt stort, forsarna nerför dalgången, högst upp de kala spetsiga topparna kringgärdade av moln som sakta drog förbi. Friskhet i luften och lyckan att vara.

Så annorlunda här i Shimla där man helst vill gömma sig för människosläktet.

Det fanns ett litet bibliotek i Shimla med väldigt få böcker där de flesta läste dagstidningar, de som kostar knappt femtio öre ute i tidningsstånden, få har råd med det.

Balkongen till hotellet är en befästning med tjocka galler, de har kanske besvär med tjuvar eller så är det fräcka apor. Ser i spegeln en gammal gubbe som behöver motion, ryggen besvärar mig, behöver få upp rörligheten. Ser ett upplyst Shimla i natten med alla ljuden som tränger på, en förfärlig trafik fortfarande. Ser jag moskiter, behöver jag myggstiftet? Har aldrig använt det tidigare under resan.

4/9 Hittade till slut ner till den nya busstationen när strukturen på staden blivit bekant. Först gäller det att ha sju rupee i beredskap för att betala hissen som tar mig ner till vägen där bussar trafikerar. Dessa går bara till gamla busstationen för lokaltrafiken. Där hinner jag ta en kopp te innan en buss tar mig till nya busstationen för fjärrtrafiken. Väl framme låter jag en koli, en bärare ta min ryggsäck till rätt buss och får den väl surrad på taket. Inser att det måste finnas en biljettlucka någonstans för att reservera platser. Stationen är modern med dubbla våningar, rymliga vänthallar och elektroniska displayer för portarna. Ett datoriserat biljettsystem gör köpet enkelt och jag har en reserverad plats. Bussnätet är kooperativt och hårt kontrollerat i Himachal Pradesh. De som stiger på under resan får en biljett utskriven från en liten kalkylator. Kontrollanter kommer någon gång in under färden för att gå igenom räkneapparatens minne och synar alla biljetter. Det är svårt att göra sig en extra hacka på tillfälliga resenärer.

Bussen ringlade sig nerför berget på oändliga serpentinvägar förbi städer, små samhällen med skolor, bank, postkontor och bondgårdar utspridda på det terrasserade landskapet. En ljuvligt värme kom med den lägre höjden och grönskan var intensiv efter regntiden. I Dehradun kostade jag på mig en taxi till Mussoorie och Devdar Woods Guest House. En lycklig känsla att vara tillbaka i den välbekanta miljön med alla minnen. Lugnt och skönt med ombonade förhållanden, frukost, lunch, middag och en kopp te när det faller mig in. Cirkeln är sluten.

Den ensliga fågelns läte där i trädet, tut-tut med exakt mellanrum och paus till nästa tut-tut, kusligt exakt.

Behöver nollställa mig, för mycket sex i huvudet. Tänker på henne hela tiden, ren illusion. Hon kommer inte att ringa, träffar andra killar i Rishikesh, har inga förväntningar men det skulle bli ett trevligt sällskap….

Behöver prata med någon, behöver kommunikation, närvaro, fysiskt och mentalt, beröra och beröras.

Mussoorie

5/9 Tidigt uppe för en morgonpromenad. Träffade Sima som log så vänligt, mindes mitt namn och tackade för akvarellen hon fick senast. Deras hotell var fullsatt.

Solen lyste upp bergen i den klara luften med god sikt mot Dehradun. Aporna hoppade mellan träden, en hjord av getter vallades av en äldre man med sin son. Två valpiga hundar försökte hjälpa till. Små killingar bräkte ängsligt intill honan på de minimala avsatserna där de sträckte sig efter friska löv i träden.

Devdar har bara mig som gäst, fåglarna kvittrar, jag hör minst fem olika läten. Devdarträdet i all sin prakt breder ut sina grenar täckta av ormbunkar. Det känns som att jag alltid kommer att vara här, lyssna till fåglarna, hundars skall och människors sysslor.

Nära 10 dagar kvar på semestern. Tänker fördriva tiden med att studera hindi, lära mig läsa och skriva, få goda råd om böcker att köpa och studera. En liten inspirerande nybörjarkurs.

Kåt som vanligt. På bussen ner från Shimla steg det på en flicka som tagen från en modetidning, åtsittande jeans som följde kroppen ledigt, stora ögon, plutande mun, rena ansiktsdrag, lite mager kanske, väldigt ung, under 20, hon hade den ambivalenta övergången flicka-kvinna, oblyg, självmedveten, stilsäker med något vilt och fatalistiskt. Hon steg av efter 30 min i en större by utan handväska eller annan klädsel än en tunn blus, jeans och den sexiga baken. Fascinationen, kåtheten, en sådan där kvinna som kan göra en man galen men jag längtar efter en mogen kvinna med intelligens och närvaro. Jag har aldrig förstått mig på förhållanden med kvinnor som kunde vara mina döttrar. Attraktionen ger vika för en besinning, man ser realiteterna. Jag kan inte stå ut med den självbilden eller klarar jag självinsikten?

Jag är inte mer än min pulserande kropp, därifrån stiger tankarna. Bergen är i min närhet, ute är det regn, dimma och kyla. Hur får de kläderna att torka i denna fuktighet? Aporna vandrar på muren, de små skuttar omkring, kylan tränger på, längtar till värmen. Får inget gjort av konst, måleri och teckning. Språkstudier i hindi engagerar mig för att läsa och skriva på hindi utökar mitt ordförråd. Läraren berömmer mig för min talande hindi. Märkligt att vara tillbaka på den skola som min mor undervisade i för 60 år sedan då jag föddes. Minns att hon på lediga stunder under vårat vinterlov nere på slättlandet försökte undervisa oss i devanagari-alfabetet för att kunna läsa och skriva hindi. Lite fastnade i våra huvuden som var fulla av äventyren runt bungalowen, lekarna med de indiska barnen och klättringarna i bambulunden.

Jag är i denna kropp, kommer ingenstans, hör nattens fågel, känner mitt hjärta slå, kvinnor kommer och går i tankarna, ingen är verklig. Tröttheten i kroppen, tränar och tränar, vill snart sova, morgondagen kommer.

Kaffe på ett modernt kafé nära det gamla Library, numera Gandhi chowk. Jag ser stora delar av Mussoorie ända ner mot Dehradun, Rishikesh och Haridwar. Dehradun har växt stort efter att ha blivit huvudstad i delstaten Uttarakhand. Inga skyskrapor syns men det lär inte dröja. Centrala delarna är ett gytter av gator fruktansvärt trafikerade. Stadens densitet minskar något uppåt Rajput road som är pulsåder upp mot bergen, kantad av bungalower, internatskolor och regeringsbyggnader som breder ut sig på stora ytor. Utsikten härifrån är som en dröm, molnen tornar upp sig ovan bergen som blånar i fjärran, de blir låga svagt böljande mot slättlandet där floderna ses ringla fram.

Hittade en liten stuga ovanför Devdar med kök, sovrum och utsikt från en privat altan. Här skulle jag kunna bo tills jag dör. Kusligt när jag mitt i natten tycker att allt är fel med livet. Nu i vaket tillstånd inser jag tillhörigheten med jorden och människosläktet, en pratstund på morgonen med hotellfolket, en hund som svansar efter mig, vi sitter och skådar tillsammans ut i en del av alltet, byarna där i fjärran med terrassodlingar, människor nära natur, djur och växtlighet. Lyckan att leva i detta stora oändliga som är jag, världen och mina närmaste.

Omgiven av moln, mitt i den vita dimman, ljudet av regn på plåttaket ger mig gåshud av välbehag.

Varför denna känsla av övergivenhet? Här är jag med hela min fantastiska kropp, att lära känna, att leva med. Den ger en behaglig närvarokänsla. Vi kan inte vara något annat än kroppen närvarande i rummet, detta liv som pulserar. Mitt temperament är min inre puls, måste vara nära den, livnära kroppen som livnär hjärnan som livnärs av inre och yttre intryck. I varje ögonblick är vi oss själva. Här och nu är den bästa tiden av alla. Gemenskapen fogar samman mina delar till en helhet, ensamheten löser upp, splittrar allt till atomer. Mina förälskelser är minnen blott, där ute ligger världen och väntar.

Genom dörren sveper en fuktig dimma, teet jag dricker har en lukt av kodynga men smakar bra, är det något i luften?

Mitt hem är här, man glömmer så lätt. Sexualiteten, könets stånd och viljan att tränga in försätter mig utanför mig själv, upplever en kvinnas inre fysiskt, den andliga kännedomen efter livslång erfarenhet. Kommer alltid tillbaka till mina egna rum, utblickar från mina fönster, känner mina ben, ryggrad, händers arbete och lungornas rörelse.

Här tränger inte världen på, endast naturens skådespel, ljud, små rörelser, ljusets skiftningar. Någonstans långt borta finns mitt arbete, mina pengar, min pension, mina försäkringar, mina saker.

Vandring genom skogen i dimman, försöker måla det, ett motiv kräver träning, erfarenhet och experiment. Bergen i Spiti blev aldrig som jag tänkt mig men inget går att förutse, behärska eller bli färdig med. I Chitkul målade jag ett motiv sex gånger i förändrat väder och ljus. Verkligheten blir vi aldrig klara med.

Känner att det händer lite i mig, allt kommer inte från mig. Det interaktiva varat. Sprunget från mitt liv i samklang med andra liv. Det är i sammanhanget allt händer.

Svårt att kommunicera, att komma nära. Aldrig kommer jag riktigt nära någon. På håll förstår jag att det finns samhörighet, gemensamma tankar och erfarenhet. En amerikan vid middagsbordet är svår att förstå, lätt att prata med men känslomässigt obegriplig och märklig.

Skönt att ha startat övningarna i hindi. Kommer att ha stor nytta av dem.

Längtar till något, varför det? Här finns egentligen allt som kan tillfredsställa mina behov. Det finns underbara kvinnor, intelligenta och kultiverade. Det finns vacker natur, TV med alla filmer, böcker av alla slag, musik att köpa och lyssna till. Det finns människor överallt. Vad fattas mig? En inre anpassning, en vana, en acceptans av former?

Vaknar till en underbar dag, vandrar runt berget, temperaturen behaglig. Allt är som det borde vara i postmonsunen, moln som klättrar över bergskammarna som tonar bort i fjärran, döljer och visar sig. Livet både i och utanför oss.

Vägar upp och vägar ner. Går man ner får man stå ut med att gå upp, till den sista färden nerför för gott. Gillar att gå upp, vet att vägen tillbaka blir lättare.

En magisk kväll utanför den lilla stugan med fullmånen över bergen och nattfågelns hoande. Två fåglar hoar samtidigt, de kommer en liten stund i takt med varandra men drar sedan ifrån för att åter närma sig varandra.

Sista dagen i Mussoorie, dimmorna sveper om huset, stunder av klar sikt mot bergen, luften mättad med fuktighet, det smälter mina akvarellfärger, socker och salt blir genomskinligt, mögel sätter sig i väggarna, mossa växer överallt, doft av fuktig jord och skogens barr. Allt känns så nära, närvarande. De blånande dalgångarna inåt Himalaya med gröna terassodlingar, stråk av mörk skog och terrafärgad jord, skuggade av molnen, upplysta av solen. Dimmorna drar fram långsamt, döljer och blottar.

Upplever frid och stillhet, behöver inte mer i livet, varför jagar vi efter mer i livet, upplevelser , extasen, förverkligande av alla drömmar….Här finns inget utöver detta varande. Fågeln jagar efter mat, den gör vad som behövs för att mätta sin mage, våren kommer och den parar sig, lägger ägg, föder ungar. Människan oroar sig över tillgången, överlevnaden och framtiden. Jag skulle kunna sitta här tills jag dog men måste röra mig, söka arbete för mat, söka gemenskap, tala, känna, lyssna, kyssas, kramas och kopulera.

Vad är viktigt i livet, inget och allt! Prata hindi, konversera på engelska, lyssna på nyheterna, förstå världsekonomin, konflikter i Afganistan, kidnappningar i Somalia, terrorhot, nedläggningar. Jag kan leva utan allt detta. Men jag är en del av människosläktet, tillför av mitt vetande och kännande, kommunicerar från mitt lilla hörn av tillvaron, ser det jag ser, även genom andras ögon om jag kan tyda det. Ändå är allt inom mig, allt är i mig, både det jag tror är utanför mig och det jag upplever i denna stund. Finns det en del i mig som uppfattar det som är utanför? Mitt totala varande i nuet är en del av min världsuppfattning. Jag avslutar mitt arbete, äter kvällsmaten, stänger dörren, släcker ljuset och sover.

Jag kommer att leva i Mussoorie på äldre dagar. Tecknar de gamla koloniala husen från en kulle i Mullingar som så många gånger tidigare. Jag har hunnit teckna, lärt mig att läsa och skriva hindi, har så långt kvar innan jag behärskar det.

Att ta sig ner från berget med alla rastställen, forsar, utsiktsplatser, reklamskyltar, de ständigt föränderliga vyerna är ren nostalgi. Kommer in i Dehradun med den kaotiska trafiken, jag hann i tid till tåget.

Serveringen av te är över, tåget går med maklig fart genom skogen i Doondalen med höga eukalyptusträd. Försöker läsa en tidning på hindi, det går trögt. För denna resa betalar man extra för sköna säten, mat och sevice. Först blir det samosas, namkeen och te. Middagen är en starkt kryddad soppa med bröd och smör.

Två månader i Indien, det har känts som en evighet. Varje stund är en evighet inom oss och livet ett ögonblick.

Stationen i Saharanpur är ett under av ordning och reda, inga tiggare, inga vilda hundar, inga försäljare utan tillstånd. Här stannar vi i tjugo minuter.

Mannen bredvid mig håller på med någon slags privat bönestund, rabblar mantra medan han fingrar på sitt radband. Många har faktiskt skaffat sig hörlurar när de lyssnar på musiken i sina mobiler. En del pratar högt och ljudligt precis som i Sverige om vad man ätit, när man kommer fram, lugnar ner sina nära och kära. Tåget är försenat, det stannar ideligen på minsta station. Mannen bredvid verkar klar med sin bön. Harklar sig, verkar inte nått någon inre frid som man skulle tro, rör på sig nervöst.

Längtar redan till Chitkul, Kinnaur och Spiti. Den fine ägaren av gästhuset i Kibber med en son som skickades till klostret för att bli munk, det är en stor ära bland tibetanbuddister. Det var en from man med stor kärlek till människorna omkring sig. Längtar till landskapets svindlande skönhet och dramatik.

Loket har gått sönder och man inväntar en ersättning. Vi blir 40 min försenade. Förr i tiden var detta något man alltid räknade med men indierna är tydligen vana vid att detta tåg kommer fram i tid. Folk börjar ringa på sina mobiler och säger att de är sena, en del lyssnar på musik, ser på filmer i sina Iphone. All denna stimulans, skulle man inte kunna meditera, det inre livet är en lycka. Jag får sitta med jackan på eftersom kylan från luftkonditioneringen är besvärlig.

Tåget rullar äntligen igång, rörelse på gång, vi blir lugnade av rörelse, det bekräftar att vi är på väg.

Vad har hänt under dessa två månader? Framtiden får visa det. Befinner mig i ett tudelat tillstånd. Går världen att hela? Världen behöver ses i det tillstånd den är i. Mitt liv i världen, på jorden. Där finns de fattiga, lidande, sjuka och barnen som gråter och är ensamma, övergivna. Det som var min erfarenhet från början. Kommer tillbaka till mig själv, här är mitt hem, inte någon annanstans.

Tåget står still igen. det kommer att bli sent i natt innan vi kommer fram.

15/9 Ljuset spelar genom gardinerna på hotellrummets fönster. De öppnas aldrig för att kylan ska bevaras och jalusierna är alltid fördragna. AC-anläggningen är tung och hänger ut genom väggen med en oroväckande lutning. Ingen konsol verkar hålla den uppe. Ljudet av fågelkvitter, brusande tutande trafik och människors arbeten på gatan tränger in. Mitt inne i Delhi är djurlivet intensivt, fåglar av olika slag, ekorrar, ödlor, myror och andra insekter frodas i värmen.

Jag sitter åter på en av de kalla luftkonditionerade kaféerna på Connaught place med en kopp kaffe så dyr att det skulle mätta en fattig familj under flera dagar. Det gnager på samvetet förstås. Regntiden är inte över. Ute flammar blixtrarna till över den hastigt förmörkade himlen. Det kommer sedan ett öronbedövande brak och regnet forsar ner, stora pölar bildas, rena lervällingen, vattnet letar sig in på trottoaren under de fina arkaderna där de fattiga sitter och tigger.

Ute i basaren handlar jag anteckningsböcker, sandeltvål och massor av namkeen. När jag ska handla rökelse vid ett stånd utanför ett tempel uppstår det bråk mellan butiksägaren och en man som flitigt använder vattentappen bakom butiken. Slagsmål uppstår och stor folksamling. När kontrahenterna till slut skiljes åt fortsätter bråket mellan de som lagts sig i konflikten. Jag höjer försiktigt ett finger och pekar på min rökelse och får äntligen betala.

Dagen därpå susar jag fram på 10 000 m höjd till något som kallas mitt hem men jag gillar aldrig hemkomsten från Indienresor. Drömmer mig bort till andra ställen. Längtar till Italien, vinerna, pastan och espresson, den grekiska fårosten eller portugisiska grillade fisken och skaldjuren. Men det finns konsten att arbeta med, konstutställningar, musiken och filmerna, utflykter i skärgården och naturen. Fram till nästa resa.

Text, teckningar, akvareller & foton

Davey Hammarsten

Chakran eller Chakkar (rundvandringen)

Chakra (sanskrit) , en chakra, flera chakran respektive chakror betyder ”hjul”. Ett begrepp inom hinduismen och i vissa besläktade asiatiska kulturer, som även tagits upp i New Age-rörelsen. Chakra, som kan kallas ”livshjul”, anses uppstå som ett slags knutpunkter där nadi med flödande prana, eller ”livsenergi”, korsar varandra. Det är även här, i dessa chakran, som den fysiska kroppen sägs möta den eterkropp eller astralkropp som Chakra-läran postulerar.

Chorten, en tibetansk buddistisk stupa som har flera symboliska betydelser. Ursprungligen en relikgrav efter betydelsefulla lamor men representerar också bilden av Buddha i abstrakta former. Basen är lejontronen, de överhängande fyrkantiga stegen hans ben i yogaställning, domen är hans torso, den fyrkantika harmikan hans huvud där ögonen brukar vara målade, spiran är hårets vindlingar ushnishan, parasollen är kungligheten, månen, solen och flamman symbol för upplysningen. Därtill representerar den kvadratiska basen – jorden, den halvsfäriska kupolen – vatten, den koniska spiran – elden, den övre lotus parasollen och månskäran – luften och solen med den upplysande flamman – rymden. En chorten passeras alltid på vänster sida. Utgör en symbol för världsberget, världsaxeln i den buddistiska och hinduiska kosmologin.

Efterord

Dagboksanteckningar fråm Indienresan 2011 har redigerats och kompletterats med faktauppgifter där det behövdes. Teckningar, akvareller och fotografier är merparten från resan förutom den inledande vistelsen i Mussoorie där akvarellerna gjordes 2008 och teckningar från Manali är hämtade från min vistelse där 1987. Resorna i Himalaya gått till följande platser: 1980 till Ladakh och Nepal, 1987 till Manali, Daramshala, Dalhausie och Chamba, 2000 en kortare vistelse i Nepal, 2004  till Badrinath, 2008 till Nainital, Raniketh och Almora, 2010 till Sikkim.  2012 var jag med en gruppresa till Tibet. och 2015 till Ladakh och Manali

Davey Hammarsten

Göteborg 2018

Noter

1Cedrus deodara (deodar cedar, Himalayan cedar, deodar/devdar) Uppskattat byggnadsmaterial för sin hållbarhet

2Hjul på hindi

3Betyder ”Fyra Affärer”

4En Budhisatva har avstått från buddhaskapet och nirvana för att stanna kvar och rädda människorna från samsara.

5En religiös målning för meditation

6Jag hittade inga uppgifter med denna betydelse i uppslagsverk över symboler inom tibetansk buddism. De symboliserar olika offerhandlingar och andliga övningar. 1 Bönfallande övningar sk prostrations (eng.). 2 Gåvor, offer. 3 Bekännelse av icke-dygdiga handlingar. 4 Glädjas, fröjdas i positiva handlingar från mig och andra. 5 Be Buddha om undervisning. 6 Be Buddha om att stanna kvar i denna värld. 7 Engagemang i meriterande handlingar.

7Kalachakra initieringen sker vanligen över 12 dagar. Först är det 8 dagars förberedande ritualer då munkarna gör en sandmandala. Sedan initieras eleverna och får därefter se den fullbordade mandalan. Ceremonin avslutas med att munkarna släpper fri den positiva energin i mandalan till världen genom en slutlig ritual.

©Davey Hammarsten
Göteborg 2018

Svensk PDF version
http://davey.se/PDF/Chakra_pdf_bok_sv.pdf

English PDF version
http://davey.se/PDF/Chakra_pdf_book.pdf

Kategorier
Chile Landskap

Chile 2014

Chileresan 21/2-28/3 2014 

Santiago graffiti

Första dagen i Santiago efter en dryg natt på planet från Frankfurt i Tyskland. Buss in till staden, sedan en taxi sista biten. Hotellet var till för backpackers som Ann och jag, enkelt och mysigt inrett i en gammal byggnad, högt i taket, trägolv, WiFi, kök och takterass. Temperaturen var uppåt 30 grader i Santiago, det gällde att ha solhatt, solskydd och dricka vatten med jämna mellanrum. Vädret är torrt, floden sinar, dammet ligger i luften, öknen finns i närheten. Santiago ligger mellan den tempererade zonen i söder och torra området i norr med Atacamaöknen. Stekheta dagar och kalla nätter. Priserna i affärerna avslöjar en något lägre prisklass än Spanien. Vinet är billigt och håller mycket hög kvalité. Hotellet ligger i den gamla bevarade stadsdelen Bellavista med låg bebyggelse där väggarna är graffitiidekorerade mellan alla restauranger och barer. Santiagos invånare verkar överlag överviktiga, äter mycket fett och sött, friterad potatis, fläskkött, stekta ägg och dricker mängder med cocacola och fanta. Populärt mål är Pablo Nerudas hus som klänger uppför berget, en boning med excentrisk arkitektur där allt finns bevarat av den store poetens artefakter. En linbana på räls vid sidan om för turisterna upp på berget San Cristóbal till Kristusstatyn som kommit i skuggan av en fem gånger högre mobiltelefonmast. Den nya teknologiska guden övertrumfar den gamla världens gudar.

Grafitti-Santiago-01Grafitti-Santiago-12Grafitti-Santiago-11Grafitti-Santiago-10Grafitti-Santiago-09Grafitti-Santiago-08Grafitti-Santiago-07Grafitti-Santiago-06Grafitti-Santiago-05Grafitti-Santiago-04Grafitti-Santiago-03Grafitti-Santiago-02
Villa Grimaldi Santiago Chile

En dag dedicerade vi till Villa Grimaldi som låg i Santiagos utkanter kringbyggt av de expanderande villaförorterna. Det är en av de platser där säkerhetstjänsten inom Pinochetregimen (1973-1988) torterade politiska fångar och krävde dom på upplysning. Vägran medförde oftast döden. Kropparna lades i säckar med tung järnvägsräls och dumpades i havet med hjälp av helikoptrar för att eftervärlden inte skulle hitta dom. Så långt hade säkerhetstjänsten en uppfattning att de gjorde något fel och straffbart, liksom hur nazisterna försökte dölja koncentrationslägren och gaskamrarna. Bara grunden till den ståtliga villan finns kvar. Området för de minimala fängelsekamrarna med bara ståplats hade alla rivits och är planterade med björkar. Det stora vittförgrenade trädet där många hängdes finns kvar. En minneslund med en rosenbuske för varje kvinna som dödats hade blivit anlagd. Namnen på alla dödade fångar finns ingraverade på stora metallplaketter. Hårresande var historien om fångar som vittnat om hur de hört säkerhetspersonalens familjer med barn och fruar bada i den stora eleganta poolen under helgerna ett stenkast från barackerna där de satt inlåsta och torterades. Ett speciellt minnesmonument ägnades åt järnvägsrälsen som hittats i havet. Vid den tiden låg Villa Grimaldi ute på landet, en muromgärdad lyxvilla byggd på 1800-talet som blev ett kulturellt och intellektuellt centrum, en mötesplats för vänsterrörelsen under 1900-talet. Villan som annekterades av Pinochetregimen revs kort efter befrielsen men området bevarades för eftervärlden, för eftertanke. Omkring 4500 politiska fångar torterades varav 226 ”försvann” för evigt mellan åren 1973-1978 från Villa Grimaldi.

Precolombianska muséet Santiago

I Santiago besökte vi en dag det fantastiskt fina museet med precolombianska artefakter. Sydamerikas och Mellanamerikas rika indiankultur presenterades genom otaliga stammar och högkulturers raffinerade metallurgi, keramik och textilkonst. Därtill fogas bilder på avancerad byggnadsteknik under Maya, Azteker och Inca. Hela eftermiddagen vandrade vi omkring i  de snygga lokalerna som hade pedagogiskt upplagda montrar med perfekt belysning. Rysningar går genom kroppen med tanke på vad européer gjorde med indianerna. Med oförstånd, girighet och likgiltighet utrotade de en färgstark kultur. Jag fotograferade lite här och där de objekt som gjorde intryck. De äldsta textilerna låg i ljusskyddade rum med låg belysning och var omöjliga att fotografera. Paracastextilierna tillhörde de mer intrikata och vackraste. De flesta funna föremål hade ceremoniella funktioner, användes vid olika ritualer och hittades i gravar. De dekorerade kärlen har allt från geometriska mönster till fabeldjur. Kärlen själva antog formen av fåglar, råttor, ormar eller människor. Så otroligt moderna och stilrena några kan verka och då är de från 500 fKr! De ”visslande” kärlen bestod av två kamrar förbundna med ett ihåligt handtag. Det ena kärlet var nästan helt slutet med små håligheter upptill som visslade när kärlen tömdes eller fylldes. Fascinerande är de sk quipus eller ”talande knutarna” ett slagas skrift utförd i mängder av hängande trådändor av olika längd och antal knopar. De innehöll ursprungligen noteringar, värderingar och skatteuppgifter gjorda av Inca-kulturens administration. Man har senare även hittat quipus med berättande skrift där knutarna och trådarna längd bildar nyckelord i de muntligt framförda legenderna, som ett stöd för minnet, ”knuten kring fingret”
Museets hemsida är fantastiskt fin. Besök det gärna. 

http://www.precolombino.cl/en/exposiciones/

Chemamull trästaty Mapuche 1250 e.krChemamull trästaty Mapuche 1250 e.krChemamull trästaty Mapuche 1250 e.krVisselflaska Vicús 100 e.krFlaska visslande fågel 1000 f.KrFlaska Chavin 500 f.krQuipus Inca 1450 e.KrQuipus Inca 1450 e.KrQuipus Inca 1450 e.KrQuipus Inca 1450 e.KrPonchu Inka-Arica 1450-taletMapuche filtSkål med lock Maya 600 e.KrVas 1000 f.KrShamanPremaya 200 e.krMoche 500 e.krMössa Tiwanaku 1000 e.krMapuche yxa 1250-e.KrMapuche rituell klubba 1250 e.KrMapuche rituell klubba 1250 e.KrKrigare Nayarit 200 f.KrInka 1400-taletFigur som tuggar cocabladTidig Diaguita El Molle 100 f.KrFlaska Chavin 800 f.KrFlaska 1000 f.KrCoclé tardío 800 -1300 e.Kr
Puerto Natales

Vi ska vandra igenom nationalparken Torres del Paine i Patagonien södra Chile inte långt från Eldslandet. Med ryggsäck, tält och campingkök ska vi övernatta sju dagar med utflykter till de spektakulära ”landskapets torn” som parken fått sitt namn. En stor inlandsglaciär, smaragdgröna sjöar, rester från den senaste istiden, vild skog och brusande forsar väntar oss. 
Från Santiago flög vi ner till Punta Arenas och sedan tog vi buss direkt till Puerto Natales, en fiskeby vid fjorden norr om Magellanska sundet. Natales tycks bestå av enbart plåtskjul men moderna byggnader poppar upp här och där i det som mest liknar en guldgrävarstad i Alaska. Museet var intressant med information och artefakter från de fyra olika indianstammar som levt i området. En liten spillra av de sista Kaweskarfolket finns kvar med sitt unika hantverk. Indianerna på slätterna var jättar i jämförelse med europeerna som därför kallades området Patagonien vilket översatt blir ”storfotslandet”. En dag var vi på lätt promenad runt staden och fotograferade mycket i en båtkyrkogård med hopplösa kadaver och mindre nedgångna båtar som entusiaster försökte rusta upp. Man påmindes om den viktiga fiskerinäringen som hållit staden vid liv under många år. Numera var också den betydelsefulla fårköttmarknaden nerlagd. Som minnesmärken stod de stora tomma fabrikerna med slakteri och fryshus. Numera blommar turistnäringen och varannan butik innehåller campingutrustning, goretexskor och friluftskläder. Här gör man sig redo för äventyren i nationalparken Torres del Paine.

http://en.wikipedia.org/wiki/Puerto_Natales

222120191817161514131211100908070604030201
Nationalparken Torres del Paine

http://www.conaf.cl/parques/parque-nacional-torres-del-paine/

En hel dag gick vi runt i Natales och provianterade för den långa utflykten till Torres del Paine. 
1:a dagen Tidigt på morgonen tog vi bussen till nationalparkens gräns där man fick ett vandringspass och informerades om reglerna. Vi startade med en båttur över Lago Peho till campingen Paine Grande. Från sjön såg vi Torres branta berg sticka upp som spjut och torn mellan molnen. 
2:a dagen. Upp tidigt för en utflykt till glaciären Grey. Grått såg vattnet ut att vara men isen var isblå med turkosa inslag. Kalvade bitar flöt nedanför i sjön med samma namn. Kanske glaciären är på väg att dö ut, en isflod som sinar. Vandringen hit var svettig, hela dagsutflykten tog över 11 timmar. En olycklig campare orsakade en vådlig brand för några år sedan som svedde en stor del parken upp mot glaciären Grey. Rester av brända träd kantade stigen. Vi såg kristallina bergarter och spännande veckningar i urgrunden. 

0203040506070809101112

Vandringen upp till Lagua Grey och glaciären Grey

3:a dagen. Campingplatsen på morgonen var blåsig och kall, full av folk och trångt var det i köket. Snart var vi dock på stigen mot Valle Frances där campingen Italiano ligger i en skogsdunge vid forsen. Vad vi inte räknat med var den kraftiga byiga vinden som stundtals nästan blåste oss av stigen. Även här möttes vi av brända skogar med surrealistiska vita stammar, rester efter den avsvedda barken. Ett av Torres upptornade berg såg ut som en fyrkantig befästning med svarta bergarter på toppen som spjutspetsar. Var det inte en dörr på sidan längst ner? En mäktig glaciärälv flöt mellan fjällen, brusade i bakgrunden där vi vilade i campingen under träden.

4:e dagen. Dagsutflykt i Valle Frances. Från bergen mittemot campingen rinner otaliga strömmar nerför sidorna från glaciärer som hänger mellan topparna. Vid utsiktspunkten i Valle Frances formerade sig de olika tornen i en vid båge från väster till öster som katedraler, hajfenor, spjut, borgar eller raketer. Jag tecknade dom under en ljuvlig rast med sol och värme. Vandringen var spännande förbi brusande forsar genom den vilda skogen som visade alla stadier i livscykeln från späda skott till kadaver av murkna fallna stammar. Det dundrade till i berget när ett stycke från glaciären rasade utför branterna i en ström av snö och krossad is. Pärlemorskimrande moln bildades över bergstoppen där starka vindar förde upp iskristaller som bröt ljuset i solnedgången. Tranbär fanns i markerna och ett slags lingon, calafate, inte så sura, kärva med en svag sötma. Grumligt kalkrikt vatten kunde hämtas från forsen men de små källflödena intill gav mycket godare vatten att dricka med smak av mineraler, mossa och jord. 

13141516171819

Valle Frances

5:e dagen. En liten etapp med full packning till campingen Los Cuernos. Behaglig värme i luften där vi vandrade utmed sjön Nordenskjöld. Vid ett strand såg vi några chilenska ungdomar trotsa badförbudet och svalkade sig efter den svettiga gångmarschen. Los Cuernos ligger vid en lummig skog utmed sjön alldeles nedanför berget där forsen kastade sitt vatten nedför klipporna. Fler forsar i grannskapet vid timrade stugor bildade ett Vattnadal som i sagan om ringen. Långt borta från där vi kommit hängde glaciären Frances mellan topparna. Ner mot sjön som speglade kvällsljuset låg skogen tät för att helt upphöra på andra sidan där kala rullande kullar bredde ut sig med betande Guanacos. Vid de blånande bergen med vulkantoppar längst bort i väster skymtade en annan stor glaciär som ett stort vitt täcke.

Lagua Nordenskjöld från Los Cuernos

Campingens affär hade det vanliga dåliga utbudet av söta kakor, chokladglaserade donats, mjölkchoklad, vin, whisky och vodka. Vi köpte en limpa vitt bröd från köket för 65:- som vi delade upp på tre kvällsmåltider med soppa.
En liten skogsmus hade påpassligt krypit in i tältet under natten då jag gjorde ett toalettbesök. När jag försökte sova rörde sig något vid huvudet flera gånger tills jag anade att det måste vara ett djur i tältet. Vi for upp omedelbart, öppnade tältet och försökte få ut det lilla djuret som förskrämt kilade utmed tältets kanter. Till slut återvände den till sitt gömställe bland buskarna för att kanske pröva lyckan med någon annan campare —någon annan natt tror jag den funderade över. Under vandringarna såg vi väldigt lite markdjur, det var mest fåglar i luften, från små sparvar och finkar till stora rovfåglar. Eftersom man bara fick gå utmed de upptrampade lederna där vi mötte hundratals vandrare varje dag så är det inte konstigt att djuren höll sig undan.


6:e dagen. Stärkta av vilan i Los Cuernos tog vi oss an den långa etappen till Rufigio Chileno. Därifrån kan man nå Base Torres med några spektakulära torn. Först en övernattning i tältet nära den strida forsen. Vinden ryckte och drog i tältpinnarna som var svåra att fästa i den magra myllan. Linorna band vi runt stora stenar.
7:e dagen. Kyligt, tidigt på morgonen påbörjade vi vandringen mot Base Torres i behaglig takt. Sista stigningen var brant och stenig men mödan värd när vi väl var framme. Mäktiga torn med två tusen meters höjd reste sig upp vid en grönskimrande sjö som fylldes av ett antal bäckar från glaciären. Ljuset spelade över bergen och vid tornens bas lyste sjön intensivt. Regnmolnen hängde tungt över topparna. Skarpskurna svarta berg bröt in från höger i kontrast mot tornens grå granit. En stilla andäktig stund innan turisterna kom rusande i massor med vandringskäppar, flåsade, hejade och fotograferade sig själva med tornen i bakgrunden. Det fanns så mycket geologiska formationer att studera på vägen ner. Lodräta sedimentlager som eroderar och lämnat taggiga långa murar som bättre motstått erosionen. Berget där vi går har rasat ner mot den strida forsen och tagit med sig allt i fallet, träd stenar och grus där vandrarna staplar fram mot utsiktspunkten. Det är snart ett lämmeltåg i båda riktningarna. Några tappra har varit riktigt tidigt uppe vid tornen för att se dem träffas av solens första strålar men då måste man övernatta i Base Camp några hundra meter ner från utsiktspunkten. 
8:e dagen. Vi hade haft tur med vädret och det regnade endast denna sista natt innan färden ner till Poerto Natales. Tältet fick vi hänga på tork i vandrarhemmet där vi vilade upp oss under två nätter. 
Nu väntar en lång bussfärd norrut till mera värme. 

2221232425

Base Torres

000700080009001000110012000100020003000400050006

Teckningar från Torres del Paine

Resan till Chiloé

Efter sju övernattningar i hotell, vandrarhem, tält och färja kom vi fram till Castro på ön Chiloé. Färden gick från Puerto Natales med buss till Calafate i Argentina som är en snobbig dyrort för glaciärspanare som tar turer med båtar till t.ex Pietro Moreno glaciären som är en av de största i världen. Vi tog bussen tidigt dagen därpå till Chile Chico där vi är tillbaka i Chile med grönskande dalgångar. Resan dit över det platta torra Patagonien var en säregen upplevelse med de blånande Anderna i fjärran, mängder av betande Guanacos och en meterhög strutsfågel (Mindre nandu, Rhea pennata), djur som Tehuelche-indianerna  fångade med en slags slunga som bestod av stenar fastsatt i repändor. Hästar som spanjorerna infört behärskade de skickligt vilket behövdes för strutsarna var snabba.  

Utmed flodbäddarna skymtade  grönskande oaser med fårfarmar. Sjön vid Chile Chico tog två timmar att korsa med färjan varefter följde en bussresa  utmed Carretera Austral ”södra vägen” med dramatiska berg, skogar, forsar, omväxlande med gröna kullar, bondgårdar, betande får och kor.‎ Vi bodde två dagar i Puerto Aysen längst inne i en fjord med höga rosenbuskar kring alla husen och den lustiga brödgran‎en (Araucaria araucana) överallt i stadsbilden. Rummet vi hyrde var en hel lägenhet med vedeldad kamin, modernt kök och varmvatten där vi hade avkopplande dagar.

IMG_0073IMG_0075IMG_00000401IMG_0006IMG_0007IMG_0008IMG_0009IMG_0015IMG_0018IMG_0027IMG_0028IMG_0036IMG_0040IMG_0057IMG_0059IMG_0065IMG_0072

Puerto Aysen

Rio Aysen är grund och klarar bara småbåtar och fiskebåtar. Med buss tog vi oss några kilometer ner till Puerto Chacabuco vid fjorden där vi bordade en färja till Quellon på ön Chiloé.  En 32  tim fantastisk tur genom fjordlandskapet med höga  dimhöljda berg täckta av vild skog och branta kala klippor.

IMG_00000432IMG_0013IMG_0015IMG_0037IMG_0043IMG_0044IMG_0045IMG_0048IMG_0053IMG_0083

Färjeturen Puerto Aysén – Quellon 

Små samhällen ute i skärgården låg i skydd mellan öarna dit passagen var för trång för färjan som fick lägga till vid den yttersta ön efter många försiktiga, komplicerade manövrar. Man forslade iland brädor, järnvaror, toalettpapper, mineralvatten och fruktdrycker. Färjetrafiken är livsnerven för öborna och på denna färja reste inte dollarturisterna. Folk hade med sig sina matkorgar och fördrev tiden med att se långfilmer på TV-skärmar uppsatta i taket.

Sent på natten anlände vi till Quellon och lyckades hitta ett härbärge vid kajkanten. Dyster stämning präglade Quellon som tappat mycket av sin blomstrande näring med laxodling. Skabbiga herrelösa hundar drog omkring i klungor. Men vi skulle morgonen därpå vidare till det betydligt gladare Castro, huvudstad på Chiloé.

Chiloé

Chiloé är en  ö med höga skogsklädda berg mot Stilla havet. Vid arkipelagen i öster där den breda viken skiljer övärlden från fastlandet är landet starkt kultiverat med mjuka rullande kullar. Indianernas myter och legender har levt kvar hos befolkningen genom århundradena trots att den blivit europeiserad och kristnad. Hus och båtbyggartraditionerna har gått igen i de berömda träkyrkorna som utifrån mest liknar en jättestor lada med  klocktorn och  kulissartad fasad i ena ändan men invändigt är en romansk kyrka helt i trä med valv och sidoskepp, rustikt byggda nästan utan spik, fasthållna av fogar och träpluggar. 16 av kyrkorna är världskulturarv. Utmed vattnet byggdes husen på träpålar, palafitos, som är en stor turistattraktion, många inreds till fina restauranger och hotell. Tidvattnet går upp och ner 5 m så där behöver husen stå på pålar. Vid flod kunde man ta sin in i huset direkt från båten. ‎
‎Vi är tillbaka i en kultiverad miljö efter flera veckor i vildmarkerna Gatulivet är mer exotiskt. Vi bodde i huvudstaden Castro med utsikt över öarna som vi gjorde dagsutflykter till för att se en del av de fina träkyrkorna.

01-00102-00203-00304-00407-00708-00805-00506-00609-00910-01011-01112-01213-01314-014

Bilder på palafitos, trähus och den stora katedralen i Castro,
helt byggd i trä.

Första utflykten tog oss till Dalcahue där träkyrkan tyvärr var under renovering. Nere vid hamnen låg båtarna lutande på den torrlagda redden där sjöfåglarna mumsade på allt som kommit fram vid ebben. Långt bort över vattnet låg som ett band Anderna med snöklädda toppar. I en stor båtformad restaurang med runda fönster hade vi en fikapaus. Längre upp utmed sundet var det tillräckligt muddrat för att hålla igång färjetrafiken till ön Quinchao mittemot. Väl på andra sidan hoppade vi på en buss till Achao som kanske har den allra finaste rustika gamla träkyrkan. Santa Maria de Loreto byggdes mellan 1730-1770 helt i lärkträ och cypress där de flesta fogarna laxades eller träpluggades. Smidda spikar användes från ett engelskt skeppsvrak. Invändigt ett vackert välvt tak i blått med vita stjärnor.

Resan till Achao

Den andra utflykten gick till kyrkan i Chonchi som hade en färggladare fasad i gult och blått. Inne i kyrkan kunde man se pedagogiska affischer med sprängskisser där konstruktionen och andra byggnadstekniska detaljer framgick. Fotografier visade det omfattande renoveringsarbetet.

02-00201-00103-00304-00405-00506-00607-00708-00809-009

Kyrkan i Chonchi

Byns alla gamla trähus var i olika stadier av förfall. Väggarnas fiskfjälliknande beläggningen av lärkträd hade vackert eroderats av väder och vind.

01-00115-01514-01411-01116-01617-01718-01819-01920-02002-00203-00304-00405-00506-00607-00708-00809-00910-01012-01213-013

Trähus i Chonchi

Chile är så avlångt, resorna tar halva tiden. Vi fick skippa sjöområdet med vulkanerna, La Serena med Atacamaöknen i norr. Vi fick koncentra oss på Valparaiso, det var bara en vecka kvar på resan.‎

Valparaiso

Valparaiso är en helt osannolik stad, byggd utan någon planering, stadsarkitekten lär riva sig i håret av förtvivlan. Man får bygga sitt hus som man vill, måla det i vilken färg man önskar och även dekorera det med målningar och graffiti. Något slags bygglov tycks inte existera. Gator har dragits härs och tvärs där folk har bosatt sig, staden har grävt avlopp, installerat vatten och el där så behövs.

IMG_0044-015IMG_0010-002IMG_0041-001Valparaiso 0025-021Valparaiso 0026-022Valparaiso 0027-023Valparaiso 0028-024IMG_0001-008IMG_0020-009Valparaiso 0023-020IMG_0022-010IMG_0023-011IMG_0024-012IMG_0036-013IMG_0037-014IMG_00000565-004IMG_00000571-005IMG_00000591-006IMG_00000616-003IMG_00000671-007Valparaiso 0002-016Valparaiso 0003-017Valparaiso 0004-018Valparaiso 0022-019

Valparaiso hus

00030007000800090010001100010002000400050006

Teckningar

Från hamnen som utgör dess livsnerv breder staden ut sig på ett stort antal berg, cerras, som nås med ascensores, ett slags hissar på räls där den uppåtgående hissvagnen uppvägs av en neråtgående. Manskraft har tidigt ersatts med ångmaskiner och numera elmotorer men maskineriet med kablar, räls, vagnar och dörrar är över hundra år gamla och numera förklarade som kulturminne.

Valparaiso 0043-006ascensorer 001-003IMG_0017-002IMG_00000599(1)-001Valparaiso 0039-004Valparaiso 0040-005

Ascensores

Färggrannt, fullt av graffiti, plåtskjulsliknande bostäder, lösdrivande hundar, restauranger, kaféer, gallerier, butiquer, massor av turister och man har Valparaiso. Tyvärr finns det skumma kvarter, områden man varnas att ge sig in i. 

Valparaiso 0030-015Valparaiso 0032-016Valparaiso 0033-017Valparaiso 0035-018Valparaiso 0037-019Grafitti 1-001Grafitti 2-002Grafitti 3-003Grafitti 4-004Grafitti 5-005IMG_0013-006IMG_0014-007IMG_0017B-008IMG_0018B-009IMG_0019-010IMG_0025-011IMG_0030-012Valparaiso 0013-013Valparaiso 0014-014

Valparaiso graffiti

Vi bodde förtjusande fint i ett äldre pars familjehem som de konverterat till härbärge. Högt tak i stora luftiga rum med utsikt. Härifrån gör vi dagsutflykter till Vina del Mar och omgivande sevärdheter.

Katt 2-007Katt 3-008Loppis-009Skuggor 1-010Skuggor 2-011Skyltfonster matvaruaffar-012Valparaiso 0006-013Butiksvag-002Fonster-001Hangande vaxter-003hund-004Installation-005Katt 1-006

Närbilder

Botaniska trädgården hade en mängd sevärdheter som 50 m höga eukalyptusträd, orkidéer, passionsblommor och nordisk ek!

KaktusNäckrosBetande kor i vatten!EukalyptusFikonFlor de la pasion

Botaniska i Vina del Mar

Resan var till ända och vi begav oss till Santiago och flyget hem.

Vi hade behövt en månad till för sevärdheterna norr om Santiago och söderut i sjödistrikten. Starkaste minnena var de enastående naturupplevelserna, det färgstarkt kulturlivet i storstäderna med alla graffitiimålningar och de rustika kyrkorna på Chiloé Mycket återstår att se och uppleva.

Några dagar efter att vi kommit hem drabbades Chile av en jordbävning. Ytterligare några dagar senare ödelades Valparaiso till stora delar av en brand i de tätbebyggda områdena högt uppe på bergen. Men det avskräcker oss inte från att resa tillbaka någon gång.

Kategorier
Himalaya Indien Landskap Natur

Indienresa 2008

Indienresa september 2008

Vi känner medmänniskan genom kroppen, vi har hamnat där, i kroppen, den fysiska upplevelsen, det oundvikliga: arbete, föda, vatten, gemenskap, luft att andas. Vad skiljer oss åt?

Det är ett livselixir, seendet mot horisonten, där tankarna föds, där bilderna föder tankarna.

Delhi

2008-09-01
På flygplanet till Delhi hamnade jag bredvid en kvinna som skulle till Dharamsala för att arbeta med ett projekt för SIDA om miljömedvetandet hos ungdomar i 15-års åldern. Tiden flöt väldigt fort där i planet eftersom hon liksom jag varit flera gånger i Indien. Där fanns många frågor, gemensamma upplevelser och erfarenheter. Jag var 56, hon var runt 25 och det skapade funderingar hos mig. Tänk om jag hoppat på olika utvecklingsprojekt i Indien tidigt i livet! Tänk om jag stannat i Indien och studerat, undervisat, målat och tecknat. Allting är dock som det är och inget är viktigare än att ta tillvara nuet och ögonblicken. Hur det kunde varit är oväsentligt i jämförelse med att förstå hur det är. Varje utveckling har ändå sina problem.

2008-09-02
Så var jag här igen, denna känsla av kompakt övergivenhet, tung hetta och trötthet i alla delar. Mitt i Delhi, Paharganj och hotell Pallavi. Hotellet såg väldigt fint ut på internetbilderna hemifrån men det tålde inte en närmare syning. Detta var Indien och storstad, vad hade jag väntat mig? Det var rent om än lite kantstött här och där. Rummet hade inga fönster, bara en ventil mot trapphuset där man hörde minsta fotsteg och viskning. En egendomlig AC i rummet gick på pumpande vatten med en fläkt som väsnades alldeles otroligt. Vem kan sova till den? Fläkten i taket mullrade mindre och gav en behaglig svalka.

Hotellets chaufför hämtade mig på flygplatsen. Ett medvetet drag för att skapa förtroende hos oss osäkra turister med oron för att bli uppskörtade samtidigt som det ger en extra peng. Min hindi var lite stapplande så där i början när jag prövade den på honom men han förstod den väl.

Denna filt av värme, fuktighet och en lätt klordoft i luften. Det kändes som att man ville vara någon annanstans, komma upp i ren klar luft och andas, längtade redan till bergen.

Imorgon måste jag se Pahalganj, Connought Place, hitta böcker att läsa, köpa lite kläder och skriva brev hem. En dag viger jag för Delhi city tour.

Pulserande liv, livspulsen, närheten till liv, närheten till enkelheten, rättframheten. Vad vill jag? Inget just nu. Bara vara. Somnade till fläktens ljud och en indisk raga.

2008-09-02
Första dagen, vaknade sent. Kände mig innestängd i rummet utan fönster. En snabb dusch och sedan ner till vestibulen för att fråga om ett annat rum. De hade ett med fönster mot gatan, lite dyrare men ack så mycket skönare med naturligt ljus och omgivningen ljud, gatans ljud med röster, motorbuller, tutande och fågelkvitter.

På vägen ut för en frukost plockade chauffören från gårdagen upp mig och visade mig hotellets turistoffice. Alla berörda var plötsligt där, chauffören, en av hotelskötarna, turistagenten och springpojken som genast hämtade en kopp te åt mig. Turistaffischer beklädde väggarna, urblekta mångåriga, blandat med färgsprakande nya. Kartor över Delhi var fotostatkopierade från slitna original. Frågor uppkom direkt om vad jag ville välja bland alla turer och tjänster de hade att erbjuda. Vad ville jag? Vad fanns att göra? Alla dessa människor som livnärde sig på en människa just nu, en turist och därtill en enkel sådan. Detta sociala nät med beroendeförhållanden. Pengarna skulle vandra från den högsta ner till den lägsta i hierarkin, inte efter förmåga utan efter status. Man livnär sig på kontakter i detta land. Det finns jobb så länge du känner någon. På ett hotell känner alla varandra sedan tidigare. Nya människor som jag leder till utnyttjande och kontaktfördelar. Till slut beställde jag en tågbiljett till Dehradun och en citytour nästa dag. Jag ville stanna några dagar i Delhi först innan resan till bergen. Chauffören blev plötsligt också guide. Han skulle plocka upp mig kl 10 morgonen därpå.

Skönt att komma ut, vandra nerför gatan och vara för sig själv en stund. Helt osannolika kvarter med sin blandning av gammalt och nytt. Från oxkärror, cyklar, tiggare till lyxbilar och mobiltelefonantennerna på hustaken. Trävaruaffärer på ena sidan gatan, järnvaruaffärer på andra sidan och en öronbedövande trafik däremellan. Första promenaden var som en dröm fast med vidöppna ögon. Så många minnen kom upp till ytan. En oändlig historia flöt förbi vid anblicken av fasader, butiker, folkliv…verkligt och overkligt samtidigt.

Jag hittade ett matställe med utsikt mot gatan vilket inte alltid är vanligt med indiska restauranger där de flesta är mörka sotiga hålor. Stark god mat serverades, linser, grönsaker och naanbröd med stadslivet strömmande förbi.

Jag var i detta universum med alla dessa öden. Jag kan känna för vissa, ha blicken på några få. Se människan, vad tänker hon på, vart är hon på väg? Vad sammanför henne med alla andra? Den sociala strukturen blir en djungel för den utomstående. Detta ständiga seende, upplevande och varande. Rörligheten, konsten att överleva? Detta överbefolkade samhälle, när är de ensamma, när vilar de? Kanske är de alltid ensamma, sökande, vakande?

Jag hittade böcker av Krishnamurti för reselitteraturen. Hittade rit- och skrivpennor. Växlade pengar, köpte ett kontantkort till mobilen, handlade frukt. Det hade börjat mörkna och fick för mig att jag aldrig skulle hitta tillbaka till hotellet. Jag tog en cykelrickshaw men det blev också svårt för föraren som fick fråga efter vägen. Hotellet visade sig ligga ett stenkast från där jag startade. Under viadukten hade det samlats skaror av uteliggare och tiggare på den smutsiga trottoaren. Fotgängare tvingades ut i den kraftigt trafikerade farleden. Jag kunde hade ha gått den korta biten men det kändes skönt att sitta i en rickshaw med avstånd till sörjan och vattenpölarna på gatan.

Behöver bergen, behöver vilan, behöver ron.

Finna lugnet i oron, finna sinnesfriden i den ständiga rörelsen.

2008-09-03
En stilla morgon efter en natt med försök att sova. Luftkonditioneringen väsnades så mycket att jag fick stänga av den. Vaknade av värmen fram på morgonen.
Väntade i foajén på rundturen med chauffören som guide. Han var redan 30 min försenad. Troligen hade han glömt bort det eller så blev bilen uppbokad för något annat.

Ljuvliga små ekorrarna med strimmiga ryggar lekte i träden på andra sidan gatan, kvicka och livfulla, ständigt betraktande. De stannade upp ibland i stilla korta ögonblick för att spana in terrängen, pilade vidare till nästa gren. Kilade upp och ner för stammarna som budbärare mellan örnen och draken i det stora livsträdet Yggdrasil, men i Indien betraktas den helig för dess flitiga insats i att bygga sandbryggan mellan Indiska fastlandet och Sri Lanka. Guden Rama strök då sina välsignade fingrar över deras rygg vilket gav upphov till ränderna.

Ett sådant här hotell har en fantastisk mängd anställda i en strikt hierarkisk ordning. Någonstans finns bossen, ägaren med stor rund mage som inte gör något annat än vakar över sina ägor och tillgångar. Sedan kommer hotellchefen, turistbyråchefen, hotellmanagern, underordnade chefer, hotellarbetare, chaufförer, springpojkar, städare…magrare och magrare blir de efter status.

Jag var en hel dag ute med chauffören till heliga tempel och monument. Han kom en timma försenad, var skuldmedveten och frågade om jag var arg. Det är OK, jag är ju bara på semester. Jag hade läst i Hindustan Times om tillståndet i landet och världen.
Under samtalet i bilen berättade jag om min uppväxt i Indien och att jag förstod hindi men han fick gärna guida mig på engelska. Han blev mäkta imponerad när jag berättade om mitt besök 1960 hos Indiens förste premiärminister Jarharwal Nerhu. Hur jag skakat hand med honom och druckit en kopp te i hans trädgård tillsammans med alla de andra skolbarnen, läraren och föreståndaren för den svenska skolan i Indien. Jarharwal Nerhu är stor, mycket stor i indiernas ögon, oavsett religion och politisk tillhörighet.

Först stannade vi till vid Red Fort med den mäktiga Mogul arkitekturen. Det är en kollosal anläggning med murar i röd sandsten. Upplevde den för 28 år sedan under min första återresa till Indien efter 13 år i Sverige. Imponerande är de inre sköna mottagningsrummen och salarna uppförda helt i vit marmor fulla av dekorativa marmorintarsior med blomstermotiv. Utsikten från tronsalen måste ha varit fantastisk en gång i tiden. Nu breder Delhi ut sig med motorvägar och betongkomplex. Marmorsalarna låg ordnade i rad efter varandra med en bred genomgående vattenränna som bidrog till svalka under heta årstiden.

Nästa mål var det väldiga tempelområdet Akshardam på andra sidan floden. Akshardam var intressantare än informationen jag fått del av genom turistbroschyrer. Ett otroligt komplex av tempel, trädgårdar, museer, utställningshallar, en gigantisk biograf och flera matställen. Huvudtemplet var helt byggt i ljus sandsten, sten på sten som de gamla templen, ornamenterade med skulpturer. De dekorativa element hämtade drag från äldre indisk arkitektur. Det var mycket från Kajhuraho, Ellora, Vijayanagar och sydindiskt som Somnath men också från Jaintempel i Gujarat, Mount Abu, Palitana. Repetitivt, påkostat, insidan helt i marmor, en uppvisning i rikedom. Allt var tillägnat Svaminarayan, en rishi, en helig gestalt inom hinduismen. Han reformerade religionen, hyllades av Gandhi och de stora indiska ledarna. Alla de betydelsefulla gudarna stod runt om Svaminarayan i den stora hallen, representerade med sina kvinnliga och manliga aspekter och associerade djur. Svamin hade jämställdhet mellan könen som en stort mål i sin livsgärning. De kvinnliga som manliga gudar var avbildade i samma storlek. Han genomförde reformer för kvinnor och de fattiga samt förespråkade ickevåld.
Inte en enda annan västerländsk turist såg jag. På ett sätt visar Akshardam essensen av hela den indiska kulturen och religionen i ett nötskal. Inget litet nötskal men mycket lärorikt trots det idealiserade. Som en första inblick i indisk historia, andliga traditioner och samhällsutveckling fungerade det utmärkt. Härifrån kan man lätt följa utvecklingslinjerna till Ramakrishna, Vivekananda och Gandhi.  Akshardam speglade ett utopiskt samhälle med höga ideal som hyllande tron på gud och människan. En grogrund för hindunationalistiska rörelser men där fanns också mycket av universella fredstankar, ickevåld och allas lika värde. Det vimlade av skolelever på studiebesök och alla skulle de till det vackert ornamenterade mat- och shoppingcentret på slutet av vandringen. Allt var strikt vegetariskt och miljömedvetet men insidan skiljde sig inte mycket från en Macdonalds.

Nästa stopp var The Lotus Temple. Bahai-rörelsens allra vackraste byggnad. Modern, poetisk och ändamålsenlig på samma gång. Den reste sig som en enorm lotusknopp med flertal utfallande kronblad som speglades i vattendammar. Den framhålls som ett synkretistiskt allomfattande andligt centrum utan gudar. Bahai-rörelsen säger sig hylla enheten i världen, allas vår lika rätt och värde, fred och utveckling för alla.

Templet i Akshardam var pråligt och överdekorerat. Lotus Temple var enkelt, rent och meditativt i formen. Akshardam var hinduistiskt med krampaktiga försök att attrahera den moderna människan men konservatismen lyste igenom. Inte förvånande att västerlänningar lockades mer av The Lotus Temple. Det var inte svårt att hitta dem där.

Friden, var finns den i gatornas myller av människor? Kanske är den en förutsättning för de ska orka med en sådan röra med buller, oväsen, lukter och smuts, raggiga hundar…Med tiden antar man den fridens och förståelsens attityd som ser men inte lägger märke. Ett sätt att överleva.

Det ständiga förfallet år efter år. När det faller ihop bygger man något nytt och sedan fortsätter förfallet. Sysslar man någonsin med en budget för underhåll?
Framför husen är bilarna sammanklumpade i stora parker tillsynes huller om buller. Nyckelmannen sköter om dom. Han har en stor nyckelring som diametern på ett grytlock. Genom sinnrika parkeringar av bilarna kan han hämta ut vilken som helst på begäran. Han känner ägarna och vaktar bilarna noga.

Med öppnade ögon, ständigt seende, vad kommer då till ytan, vad finns där i realiteten? Reflexer, ögat känner reflexerna, hjärnan tolkar formen.

Från gatans muller och larm kommer man in på en av dessa moderna ställen där miljön är stimmig, musiken hög och rösterna livliga. Det är som om stillheten inte fanns, inte eftertraktades, inte hade något värde eller status. Detta land som fött yoga och meditationen. Men här flockas de moderna Delhi, ungdomarna snyggt moderiktigt klädda i de luftkonditionerade lokalerna. De lever på ytan men har kontakter både uppåt och neråt. Omedvetet i början, sedan förstående, beräknande, utnyttjande. Det böjs i tid. Vilken nivå befinner sig servitörerna och städarna på, de i köket eller vid kassan? Alla i samma uniform. Finns klass- och kastkillnaderna här? Var rekryteras de ifrån? Från restaurangerna i Paharganj eller är de arbetslösa studenter. Det lyser av stolthet i deras ögon över att ha ett modernt och relativt välbetalt arbete med spännande människor och kontakter. De arbetar med iver och stor följsamhet, nästan påträngande ibland. Bristande professionalism balanseras med en stor entusiasm.

Jag måste ta natttåget till Dehradun, något annat kändes fel. Det var barndomens minnen av resan mellan Lucknow och Dehradun varje vår på väg till svenska skolan i Mussoorie. En fantastiska känsla att på kvällen lägga sig i sovkupén och på morgonen vakna med Himalaya i sikte. Beställa en kopp te och njuta av utsikten med skogarna, flodbäddarna och den bördiga Doon-dalen mellan Siwalik hills och Himalaya.
Stationen i Dehradun var laddad med så många minnen. Jag passade på att ta en kopp te med toast och stekt egg på den lilla restaurangen längst bort under perrongtaket. Fortfarande stod de mörkbetsade och lackade vitrinskåpen där med porslin från kolonial tid.
Följdriktigt skulle jag sedan ta en av dessa korta Tata-bussar med träbänkar upp till Mussoorie men biljettkassan var i ett förvirrat tillstånd och kön lång. Jag hittade till slut en taxi att dela med en ung indiska från Delhi. Flera kom med i framsätet och betalade nog bara symboliskt till chauffören.
Denna slingrande väg upp till Mussorie på 2000m höjd som jag åkt så många gånger blir alltid ett nöje, en berusningskänsla. Dimmorna, fukten och kylan tilltog.

Mussoorie & Landour

2008-09-06
Ett öronbedövande ljud från regnet på plåttaket. Blixtrarna lyser upp dalgången, träden blinkar fram som siluetter. Där en krokig blixt från himmel till jord, sedan ett kraftigt brak och muller. Räknade ut att den slog ner några kilometer bort. Regnet tystnar och nattens övriga ljud kan höras.
Sitter i mitt hotellrum med eget rum för arbete och utblick genom fönstret mot dalen. En fantastisk utsikt, ett drömläge. Knäppande ljud från taket av nedfallande stenar från branten ovanför, som små smällare. Elljuset fladdrar. Det är ett stort åskväder på gång österifrån. Det blixtrar varannan sekund, tysta blixtar i fjärran.

Plötsligt vara här, platsen för allt ursprung. Jag bär allt med mig, kroppen, minnena som kommer till liv. Värmen här inne, människans värme, sitter skyddad från ett rasade oväder.

Ovädret drog fram, det dånade mot taket så man knappt hörde sina tankar, det flammade till varenda sekund och vid extra ljusa blixtar kom braket nästan omedelbart. De slog ner strax intill. Elen försvann och jag fick ligga i mörkret med oljudet.
Frukosten blev försenad på morgonen och de skyllde på elen som försvann men de använder ju gas för sin matlagning! De försov sig nog bara, det blev inte mycket sömn den natten.

Jag var tillbaka i DevDar hotell efter fyra år. Här var sig likt, nostalgin fanns kvar. Hotellet ligger mot den norra skogiga sidan av Landour några hundra meter ovanför Mussoorie.
Ute regnade det lite och vinden hördes i trädkronorna. Morgonens promenad gick i regntiden tecken. Fuktighet, mossan och ormbunkar på träd och stenar, hundars skall vid främlingar, bjällran från en ko med en liten kalv, en linkande hund, skadad i ena foten, den sprang före och skällde sporadiskt, tittade sig om och var lite rädd.
Dimmorna skymde utsikten, branterna försvann in i det mjölkvita. En kort stund visade en öppning ibland molnen ett soligt parti av berget med gröna terasser utmed några stenhus.

Måste skaffa en schal för kyliga aftnar och morgnar, tändstickor för att tända ljusen eftersom elen försvinner ofta, en läslampa hade varit toppen men jag får nöja mig med den som finns i taket, och så ett paraply för regnskurar.

Vandrade ner till Char Dukhan (Fyra affärer) och satte mig med en kopp te och började teckna utsikten. Flickan jag delat taxi med från Dehradun dök plötsligt upp. Vi språkade om livet i Delhi, om konsten och om Landour. Hennes pojkvän från England kom lite senare efter att ha varit på internetcaféet. Han var extremt fixerad vid henne och vi fick ingen kontakt. När de språkade kunde jag inte hänga med och när jag och hon språkade så var han helt ointresserad. Hon åt våfflor med sirap och det var väl hennes vistelse i USA som satt sina spår. Hon var designer från Delhi, studerat i USA och Indien. I den medelklassmiljön i Delhi pratar de lika mycket hindi som engelska. Hon höll på att göra sitt examensarbete men behövde några dagars avkoppling i bergen.
När de gått gjorde jag färdigt min teckning. Vandrade ner till basaren och stannade till vid en utsiktspunkt för att teckna. Köpte ett paraply, en schal och en massa frukt. Många skolungdomar var ute på sin lediga lördagseftermiddag. Det påminde mig om tiden på svenska skolan för 45 år sedan då vi var ute och spenderade vår veckopeng i basaren. De få kronorna i veckopeng räckte långt på den tiden, sötsaker, glass, dricka och ett parti biljard i hallen bredvid rullskridskobanan.


Jag mumsade i mig en samosa till en kopp te i en teashop som gjorde sötsaker och indiska snacks.
Dagens promenad gick ner till Clocktower innan jag vände om och sakta gick upp till Char Dukhan igen. Surfade på internetcaféet där, läste och skickade mail. Kollade statusen på mitt bankkonto. Jag hade inte mycket kvar där men hade 7000 Kr på fickan i dollar och rupies vilket skulle räcka gott och väl en tid framöver.

Totala stillhet inne på hotellrummet, inget ljud, snart hörde jag bara mina kroppsljud, öppnade fönstret för att höra något annat.

Människor i livet. Sitter vid dem vid matsalsbordet varje dag och hör deras tal. Den flytade engelskan som den britter emellan, snabbt flygande ord, sammansatta nedsvalda ord. Andemeningen kunde jag uppfatta men förståelsen är inte hel.

2008-09-07
Lite kyligt ute. Kände att arbetet är det väsentliga. Att bara sitta och läsa, skriva och måla akvarell. Kände inte för något annat.
Måste dock ge mig iväg ut, teckna staden och landskapet.
Kände mig trött. Behövde även sova mer på nätterna. Lägga mig tidigt, det är väl en tanke men det tar sin tid att få vanan.
Char Dukan som betyder fyra affärer ligger mot ena sidan av torget man når efter den branta backen upp från Landour basar. Där är liv och rörelse, tedrickande, internetchattande, indier med motorcyklar och stora jeepar. Livliga samtal kring borden. De renoverade St. Pauls Church i ena ändan av torget. Det är ingen katedral precis men byggd helt i sten med stenvalv. Dessa valv försöker man ta fram, frigör stenen, putsar upp träfönstren, lägger nytt tak av plåt.

Långt borta syntes hotellen utmed Camels back road, den slingrande vägen med Himalayautsikter från Kulri till Library. Välbehållna nya hotell, en del redan nerkörda, gamla upprustade och nymålade. Allt efter ekonomi och ambitioner.

En pakora i Char Dukan. Mitt skrivande med handen kändes långsammare än med datorn, om det nu ska bli läsligt vilket det i alla fall aldrig blir. Kanske enkelheten i tangentnedslagen frigör tankarna på ett sätt som skrivande för hand aldrig gör. Jag tecknar med samma hand och hjärnan måste koppla om till skrivande. Kanske kineserna inte har samma problem? Deras skrift är deras teckning.

Dimmorna bäddar in torget, husen och träden. Kylan kommer med den

De rika medelklassindierna kom med sina SUV:ar och jeepar, de fattigare kom gående upp på de branta stigarna. De sätter sig och studerar menyn. Verkar som om den ena restaurangen attraherade västerlänningar, de dras till varandra. Här med mig satt det fattiga bergsfolket. De är seniga och starka, nöjer sig med en kopp te och kexbit. De bor i byarna runt omkring och lever på mjölkleveranser till staden. De unga pojkarna tittar storögda på mitt skrivande. Denna mystiska sysselsättning som deras föräldrar aldrig lärt sig och som de själva förmodligen aldrig kommer att lära sig fullt ut trots att skolgången är obligatorisk.

Childers Lodge

Childers Lodge, Schamrock Cottage, St. Asaph. Alla namn förknippade med en rad minnen. Försökte teckna Childers Lodge där det reste sig på bergsudden. Där gick jag i söndagsskola och missionärerna samlades till konferenser. St Asaph där den första svenska skolan inrättades och där mina äldre systrar lärde sig läsa och skriva. Jag började skolan när den flyttat ner till Ragunivas vid Picture Palace.
Biografen Picture Palace var sedan länge nerlagd och användes i andra syften. Förfallet var långt gånget, svagt anade man namnet i den svårt ansatta rappningen på väggen. Ragunivas var ett välbehållet palats i rött tegel, numera ett medelklasshotell med fyra stora välutrustade lägenheter.

Kroppens behov. Själens behov. Medvetenheten om vad som händer mellan kropp och själ, mellan kropp, själ och omgivning. Vara uppmärksam.

Lever mellan kroppen och huvudet i själens överblick av händelser inom och utom mig. Samvetet slår mig, här fanns tid för intelligenta tankar, möjligheter att förverkliga betydelsefulla projekt, möta människor och utvecklas. Jag kom aldrig till skott. Egentligen är det gamla inget att grämas över. Viktigast är tillståndet just nu, just här att leva med öppna sinnen och mottaglighet.
Att ständigt vara levande. Lärande och och utgivande.
Jag skulle kunna göra mer i världen, men det måste komma från hjärtat och inte hjärnan. Jag känner för måleriet och teckningen.
Det händer där i stillheten, form och känsla uppstår, kommer och går.
Vad händer inom mig, jag lever med mig själv till större delen? Vad händer med mina bilder, med mina tankar med min kropps behov och känslor. Framför allt lever jag med mina funktioner. Möjligheten att skriva , måla, räkna, teckna, sjunga, tala, slå, skruva, sparka, hoppa och röra mig. Lyckan att leva med sina funktioner, att man fungerar. Kroppen fungerar ser jag, upplever det, har lärt mig att uppskatta det.


Lite mätt nu efter dagen. Magen känns som liten klump men kommer under natten att smälta det jag ätit. Sömnen kommer att infinna sig och drömmarna nå ut över världen. Kommer åter att känna mig kåt, förälskad, tjusas av naturen, morgonens klarhet och njuta av maten. Varje ögonblick en tillfredställelse och förlitan på att det håller. Världen vittrar sönder, husen faller ihop, nya berg skjuter i höjden, nya hus bygges. Leva i dess mitt, känna flödet, mitt flöde och uppfatta flödet där ute.
Ensamhet har jag vant mig med. Det saknas inte spänning, oro eller överraskningar. Den överraskar mig kroppen ibland med sina infall.
Vi arbetar med koncentrationen, disciplinen och avhållsamheten. Till inget nytta. Jag överraskas av mig själv. Är detta jag? Det kände jag inte till. Skapandet ska vara en sådant ständigt upptäckande.
Ödmjukhet. Jag möter det stora i varje ögonblick. Jag ser gräset växa, mitt hår växer ut, barnen växer och mitt liv utvecklas och saker blir till i min omgivning. De små underverken är de stora underverken. Myran, kvalstret, cellen. Det lilla i cellen som kan gå fel och förändra världen. Men den är stark cellen, vill inte förändras.
Här i Indien hittar jag mig själv eller vill leva med mig själv. Här gläds jag över att ha blivit till. Upptäcker upplever världen, lyssnar till ljuden i natten, finner de första solstrålarna var morgon, kylan från luften, värmen här inne.


2008-09-08
Gjorde promenad ner till Kulri bazar och vandrade Camels back road.
Morgonen var vacker och klar. Snöbergen syntes i fjärran och solen värmde snart tillräckligt för att man skulle kasta av jackan och tröjan.

Känner mig inte så uppåt. Något tynger mig, vet inte vad. Förstår inte tillräckligt av vad som händer. Jag har bara mig själv att förstå. Genom mig själv förstår jag andra. Förstår jag denna engelskman som jag träffar varje frukost och middag, eller amerikanen som är så ung?
Allt går genom mig, mitt medvetande, passerar mina sinnen, tas upp av medvetandet, bearbetas av min hjärna och ges tillbaka i begripiga eller obegripliga termer. Så jag lever egentligen själv, ensam. Finns där kommunikation egentligen? Filosoferna säger nej, det är bara en illusion, men vi behöver kanske illusioner för att leva. Kommuniktionen finns i det icke kommunikativa, tystnaden, samförståndet utan ord.
Vad hände idag? Jag var tillbaka i miljöer från barndomen. Men dessa miljöer var nya. Barndomens miljöer finns inte. Vi påminns om dem men vi var andra människor då, tingen hade ett annat värde. Vi kan berätta om dem och värdena. Men det får inte finnas en längtan tillbaka, bara ett minne som väcks till liv. Nostalgi binder mina tankar.
Språksvårigheter. Varför tro att språket skulle vara en barriär? Vi människor kommunicerar bäst utan språket. Vi kommer varandra närmare utan språket men vi sätter upp språket som barriär och det är skillnad. Sedan tror vi att språkliga kommunikationen ska ge förståelse vilket det ju inte alltid gör.

2008-09-09
Vandrade om kvällen runt berget i skymningen. Molnen lyste upp bortom bergen i solnedgången. Cikadorna började fila. En röd sol strax ovan bergskammen. Mussoorie är magiskt med dimmorna strömmande upp från dalarna. Bergen tonade bort bakom varandra mot horisonten. Den djupa natten börjar.

Hör så väldigt illa ibland. Försökte följa samtalet kring bordet. De talade om språkliga skillnader mellan amerikanskan och engelskan. Svårt att hänga med men något lärde jag mig. Huvudvärk, då känner man huvudet, vet att det finns. Kanske bra det. Ibland behövs kännedomen. Smärtan som en verklighet, verkligheten i smärtan. Vi delar det med andra, denna känslighet som ger smärtan.
Allt är relationer, kan inte göra något utan en relation. Som denna text som är resultatet av en fiktiv relation.
Jag böjar bli gammal, har mina bästa år framför mig. Ska all utveckling ske efter 56? Ska all erfarenhet komma nu? Kvinnor, relationer, giftemål, barn? Jag nöjer mig med teckning och målning och ett och annat samtal med en människa, medmänniska. Världen är vacker varje morgon.

2008-09-09
Morgonens stillhet över bergen. Några fåglar purrar i barrträdet utanför fönstret. Röster av människor, sysslor av rengöring, tvättning, duschande blandat med barnjoller. Hundar skäller sporadiskt. Det kvittrande fågellivet i dalen. En frid och stillhet, bin, fjärilar och mygg följer slumpartade mönster, spindeln har vävt nät på de närmaste grenarna. Långt borta bergen som tonar bort i diset. Solen värmer från en klarblå himmel, moln börjar redan stacka sig, mot kvällen kan det bli regn.

Se sig själv i relationerna. Kommer jag någonsin så långt i relationerna att jag helt förstår mig själv. Det fortsätter ända in i döden detta ständiga upptäckande av vad man är och om livet efter döden vet vi inget.

2008-09-11
Nattens sömn har inte lämnat mig . Det är en fridfull morgon, dimmorna har börjat tidigt, kylan sveper in genom fönstret, det blir säkert regn idag.

Närvararande vaksamhet över varje rörelse, skåda resultatet, förändra och pröva nya vägar. Däri ligger skapandets natur och spänning.

2008-09-12
Från allra första början bör du säga, jag lever innifrån, inget av liv kommer utifrån, det är här inom mig som livet är. Det är mina problem inför mig här som jag har att lösa. Livet bubblar och lever inom mig, det finns hos andra. Min respekt för livet och andra kommer av min respekt för mitt eget liv och mig själv. Jag kommer inget vart med att tro att livet ska komma till mig. Jag är mitt i livet, känslorna, intrycken, uttrycken och aktiviteterna, rörelsen. Så kommer detta liv att pulsera fram tills det dör. Detta liv som befruktar andra liv. Kanske lämnar jag efter mig sköna verk som kan begrundas. Det mesta är nog ansatser och strävanden.
Jag tror inte vi kan stoppa livet. Det har sin obevekliga gång, sina behov och krav. Jag måste inte tro på något. Det goda som onda läggs till min erfarenhet.

När jag upplever har jag fått en erfarenhet, ett minne. Upplevelsen förbleknar, kvar finns erfarenheten.
Visdomen kommer av erfarenheten sägs det, negativa som positiva. Upplevelseförmågan undertrycks av tankarna, de färdiga orden, begreppen som skall förklara allt i förväg. Vi måste nollställa oss, vara som barnet.

Sov inte bra under natten. Råttor eller vad det nu kan vara väsnades mellan taket och undertaket. Rekapitulerar dagen. För trött för att teckna märkte jag. Det gick inte bra. Vandrade istället mycket. Försökte hålla en bra ryggställning, känna gången i hela kroppen, uppleva dess rytm. Det började regna så det var bara att gå vidare. Försökte hitta en biljett Delhi-Udaipur men misslyckades. Vandrade upp igen till Devdar. Sov lite på sängen och gick sedan en runda i skymningen. Dimmorna var täta i skogen, fuktdrypande trädstammar, cikadorna spelade. Långt borta hördes recitationerna från ett hindutempel.

2008-09-13
Bara en dag kvar av denna vistelse i Landour. Morgonens samtal med Pia och Adam var givande på många sätt. Kanske minns man mer stämningen än innehållet. Samtal på lika nivåer, intellektuellt och samhällsmässigt. Vi är samma varelser. Mer eller mindre utbildade, mer eller mindre rika, fattiga och välmående. Samma värde, samma oändliga värde, samma liv innerst inne.

Sista tiden i Landour samtalade jag mycket med en engelsman och en indisk kvinna. Hon var från Delhi på besök i Mussoorie för avkoppling och ro från det hektiska livet på en tidningsredaktion. Vi hade så många intressanta samtal om kultur och samhälle. En pensionerad amerikan från Kalifornien kom sista tiden med i samtalen. Han hade kommit för språkskolan och ville lära sig hindi. Samtalen blev svårare då en urbaniserad indiska i övre medelklass från Delhi, som talar engelska mer flytande än jag själv bemästrar, börjar tjattra med en pratglad amerikan.
En sista frukost på Devdar Guesthouse i morse med toast, marmelad, jordnötssmör, starkt te med socker och mjölk. Jag hade bott 9 dagar i Landour och hunnit med att göra några teckningar och målningar. Behövde lite distans i tid och rum för att kunna bedöma resultatet. När man tittar igenom det nu ser man bara ansatserna och misslyckandena. Det är svårt att hitta en stilla plats utan att störas av nyfikna. Speciellt uppvaktad blir man av ungdomar med en entusiastisk vilja att bättra på sin engelska. Jag brukar besvara dem med hindi för att bättra på den istället.
Men så finner man platsen där man bara väntar, ser och upptäcker. Den utsträckta tiden eller tidlösheten. Närvaron där tiden förflutit obemärkt. Jag var tillbaka på samma plats 45 år senare och inget mellan då och nu hade någon betydelse.

Raniket, Almora & Nainital

Sitter och väntar på nattbussen till Nainital. Jag kunde inte beställa eller köpa biljetten i förväg. Det är en modern busstation som ännu inte fått förfallets och försummelsens patina. Toaletterna rena och fina. Kanske finns det här en vilja att underhålla byggnaden.
Nu är det 6 timmar innan bussen ska avgå. Jag får fördriva tiden med att skriva. Kom med taxi från Devdar Woods i Landour tidigt på morgonen. Från det svala och lite kyliga Mussoorie på 2500 m höjd till det varma och fuktiga Dehradun på 600 m. Hade sällskap med en fransyska och en engelskman. De skulle vidare med taxin till Delhi. Trafiken upp och ner domineras numera av taxibilar och delux turistbussar. De gamla bussarna med skramliga karosser med de allra billigaste biljetterna pustar fortfarande upp till bergets topp med de mindre bemedlade. Att dela en taxi är dock vanligt men den blir då så packad att man nästan längtar till en betald sittplats på den uråldriga Tata-bussen.

Jag väntar på min mat i en liten restauranghörna av bussstationen, alla andras beställningar tycks gå före mig.
Det är hett och fuktigt, indierna här är medelklass blandat med lite fattigare och lite rikare. Mycket välordnat. Affärna ordnade i rader, små affärer fulla med kläder, väskor, mat, konserver, leksaker, nästan som taxfree på ett flygfält. Vart tog det fattiga smutsiga Indien vägen? Tiggarna är väl förbjudna här långt från stadens centrum. En stor parkering utanför med massor av småbilar och skotrar. Liknar mycket en större sydeuropeisk busstation i Grekland, Portugal eller Turkiet. Allt är så långt från vad jag varit van vid.
Det spelas en välkänd låt på TV:n till indiska dansnummer från någon film. Det varvas med nyheter. Bomber har exploderat i Delhi, minst på två platser mitt i shoppingcentra, flera döda och sårade.
Studerar medelklassen omkring mig. Vackra indiskor i färggranna saris. Modernt klädda kvinnor i sportskor, ryggsäck, jeans och T-shirt, en fetare medelålders herre i skjorta, byxor och livbälte och med den senaste Nokiatelefonen tätt intill örat, plirande med läsglasögonen på nästippen. Hon är väldigt vacker där i sin rosa sari, fingrar på en mobil, tittar undrande bortåt, studerar sina naglar, väntar på sin man, syskon, väninna eller älskare. Det känns som vilken vänthall som helst i Sydeuropa.

2008-09-15
Raniket är en charmfull vacker bergsstation inbäddad mellan tallskogarna på de avrundade topparna där sluttningarna avslutas med terrassodlingar ner mot den djupa dalen och utsikten är magnifik mot snöbergen i norr. Träden liknar pinjer med långa höga stammar som slutar i en krona. Barren är långa och faller ner till marken och bildar under torrtiden på våren ett gyllene täcke. Nu efter regntiden är marken saftigt grön. Allt är så annorlunda från Mussoorie. Raniket betyder drottningens fält och engelskmännen fastnade för platsens naturliga skönhet. Här anlade de stora fula militärskolor och garnisoner.

Tallar i Raniket


Lite längre in i Himalaya på en bergskam ligger Almora som är en gammal handelsplats. Gjorde en dagsutflykt dit i en delad taxi. Genom Almoras hela längd på toppen av en bergskam löper basargatan, livlig, trång och färgstark. Almora kändes ursprunglig indisk med knappt några engelska influenser. De finns där i utkanterna. Koloniala villor och mycket av infrastruktur som tillkommit under brittiskt inflytande. Almora grundlades redan 1568 av den då rådande dynastin. De gamla husen som kantar basargatan har underbara trägraveringar och ornament målade i olika färger typiska för den traditionella arkitekturen i denna del av Himalaya.

0008000400050006000700100009000100020003001100120013001400150016001700180019002000210022002300240025002600270028002900300031003200330034003500360037003800390040004100420043004400450046004700480049

Huvudgatan i Almora

DSC01478DSC01466DSC01481DSC01482DSC01483DSC01467DSC01468DSC01470DSC01471DSC01472DSC01473DSC01474DSC01475DSC01476DSC01479DSC01480DSC01464

Medeltida tempel i Almora

18/9
Från Raniket till Nainital i en delad taxi. Det tog tid på morgonen att komma iväg då chauffören inte vill starta förrän bilen var fullastad med folk. Än mer blev den packad under resans gång, det är vidunderligt hur många som får rum i en vanlig jeep.
Nainital ligger runt om en sjö på 2000 m höjd. Husen klättrar uppåt de branta sluttningarna från bergen som omger sjön. Det inger en alpin känsla med all barrskog blandat med lövskog och vissa hus med branta tak. Nainital är en engelsk konstruktion vilket märks på arkitekturen. Sjön är välbevarad och inte smutsig som jag på förhand trott. För turismens skull var det hård kontroll på utsläppen. Vattnet kvalité övervakas och syresätts av stora anläggningar med luftkompressorer. Fisken har återkommit och det råder fiskeförbud. Det tog cirka en timme att vandra i behaglig takt runt sjön med många pauser för fotografering.

Nainital


Sitter på terassen utanför mitt hotellrum med utsikt över sjön och bergen. Trafiken nedanför bullrar och tutar, hundar skäller och bråkar. Stilla flyter båtarna på sjön, här finns en behaglig ro i allt ändå. Fläckvis ute i vattnet är ytan orolig, det bubblar från syresättningsmaskinerna. Nainital skulle kunna vara en jätteattraktion året om men nu är det lågsäsong. Hotellen är billiga vilket lockar den mindre bemedlade medelklassen. Vilken fantastisk plats för lokalbefolkningen att vårda men de kommersiella intressena är stora. Det sopas och städas runt sjön men hur ser bakgatorna ut, de pittoreska gränderna och vandringslederna?
Några hundar kommer i slagsmål igen och skapar med bilarnas tutandet, religiösa utropare och fågelkvitter en kakofonisk orkester.

Kvällen är magisk med alla ljusen tända utmed stranden. De glesnar uppåt branterna för att helt ta slut vid bergets siluett mot den mörkblå skyn där enstaka sjärnor börjar tändas.
Sitter vid en restaurang och intar en kvällsmåltid. Nu har natten svartnat helt och endast ljusen förråder var berget tar slut och himlen tar vid. En romantisk vemodig sång hörs från högtalarna.
Fattigdomen märks inte här utmed the Mall i Nainital. Välklädda välgödda medelklass indier strövar omkring i det nattliga gatuskenet, stannar till vid butikerna. Moderiktiga moderna ungdomar visar upp sig. Kvällen är sval.


20/9
Det regnade kraftigt i natt. Morgonen är molnig och sval. Stadsljuden är fullt påkopplade, ingen idé att sova. Hundarna skäller som vanligt. Ett gäng byrackor på vägen bredvid börjar snart ett gräl med grova morrningar och försiktiga stela rörelser.
En man anar faran och jagar iväg dom med en bräda. Hundslagsmål är otäcka. Såren de får är fruktansvärda.

Frånsett detta. Bergen är ljuvliga. Hoppas himlen klarnar.

Det börjar med en fukost uppe i vestibulen till hotellet. Jag tycker mitt rum har en attraktiv placering. Utsikten från vestibulen var inte lika storslagen. Hotellskötaren frågade om ekonomin i Sverige och jag sa att den var helt annorlunda från Indien. På en helt annan nivå. Det var svårt att förklara.

Det är kallt ute. Behöver ändå ta en promenad. Känner mig kall och behöver röra på mig. Behöver en varm kopp te någonstans.

Så lätt man kan komma ur balans en morgon. Känner inte för något ting trots att jag var full av energi på morgonen.
Meditation behövs. Detta att bara vara stilla och inte låta viljan finnas.

Gick en promenad och köpte lite frukt. Det var lite kyligt i luften och solen ville inte titta fram. Utrustade mig med jacka och paraply. Vandrade till andra sidan av sjön och hittade till slut linbanan som tog turister upp till toppen av berget. Ett gäng flickor från Delhi hamnade i samma korg. Medelklassungdomar som var på semester i Nainital. Studenter med välbeställda föräldrar men inte stenrika. De hade mobiler, digitalkamror och var i tonåren.


Vyn från korgen på väg upp var hänförande och de klickades febrilt med kamerorna. Väl uppe blev jag besviken över att inte hitta någon utsikt. Prövade närmaste höjd men det gav inte så bra resultat. Hittade sedan ett utsiktstorn och fick lön för mödan. Jag kunde inte se snöbergen men framför mig låg en stor del av Himalaya och man såg in till de högre massiven. Blåa var bergen längst bort för att bli vackert grönklädda längre fram. Däremellan alla schatteringar av grönblåa toner efter varandra. Molnen rullade över skyn som tonade ridåer med varierande hastighet. Där såg jag från min synvinkel under molnen 15 mil in mot massiven. Ett fantasilandskap, det hamnade någonstans i mitt lilla rum inombords, overkligt men sant.
Vandrade vidare uppför berget längst en bilväg. Det hade börjat dugga, molnen svepte täta runt granarna och deodaren som bildade mörka skuggfigurer mot den mjölkvita dimman. Regnet tog fart, snart regnade det ordentligt och paraplyet räckte knappt till. Fick ta skydd under ett träd. Unga grabbar som livnärde sig med att hyra ut långa kikare på stativ hade en misslyckad dag. Med plastskydden på sprang de uppåt för att ta skydd i ett hus. Jag såg ett skjul intill vägen och upptäckte att det var en tebutik. Sprang dit och tog skydd under ett smattrande plåttak. En vänlig man frågande om jag ville ha något och jag tog en mangojuice. Två äldre pojkar tog skydd efter att ha blivit ordentligt sura. Vi tog alla en kopp te var. Flickorna från Delhi kom hasande nedför en stig ihopkurade under några paraplyer, glada att kunna få tak över huvudet. Regnet öste ner som ett monsunregn ska göra. Det blev mer te, kakor och kex. Tehandlaren hade normalt en dålig säsong men regnet satta fart på affärerna.
Det stod en bil utanför skjulet och flickorna funderade över att ta en taxi tillbaka. Tehandlaren sa att det var en taxi och tog en av flickornas paraply och rusade ner till huset nedför vägen för att kalla på chauffören. En annan chaufför engagerades och kom springandes från ett annat håll ner till vägen. Det var en liten bil och jag stannade kvar. Det skulle bli trångt nog med fem flickor och en chaufför. Jag iakttog regnet och pratade med tebutikens ägare och en av pojkarna Samtalet rörde sig som alltid om jag kom ifrån, var jag var född, varför jag pratade hindi och vad jag gjorde i Sverige. De blir alltid förtjusta över att jag är född och uppväxt i Indien. Vid pensionen flyttar jag nog till Indien. Här går att leva gott på de pengarna och det finns all hjälp mot alla slags ålderdomskrämpor. De nickade instämmande att det var ett klokt val speciellt när de hörde att en kopp te i Sverige kostade lika mycket som en dagslön här. Det var inte rika pojkar men den ene hade en finare mobiltelefon än den andre. Pojken med den äldre mobilen suckade och sa att han hade minus på sitt konto och kunde inte ringa. Han livnärde sig på att fotografera turister med en riktig kamera med film men den näringen var på upphällning nu när alla hade digitalkameror. Fotograferna hyrde istället ut färggranna broderade dräkter till turisterna så att de kunde klä ut sig som bergsfolken och assisterade sedan med deras egna kameror. Om det var äkta folkdräkter från trakten var nog tvivelaktigt eftersom jag aldrig i hela mitt liv sätt bergsfolken i dom dräkterna. Möjligen var de en mix från flera bergsdalar eller bollywoodfantasier.
Det hade ljusnat något och regnet var ett stilla droppande. Jag tog farväl och gick vägen neråt mot staden med paraplyet som skydd.
Det klarnade upp plötsligt så hela Nainital syntes och bergen där bortom med dramatiska molnbildningar. En fantastisk fin vy över sjön och bergen. Jag var glad över att ha stannat kvar tills regnet upphört.

2008-09-20
Det regnar och blåser. Har gjort det hela natten. Verkar som en eftersläng av monsunen. Allt blir obeskrivligt fuktigt. Elektriciteten fungerar inte, blåsten tar ledningarna eller fukten kortsluter. Dimman ligger tät över Nainital.
Får stanna kvar till 16.00. Betalar en extra natt. Det innebär en nattkostnad på 750 Rs istället för 500 Rs. Vad det nu kan vara värt när elektriciteten går, vattnet sinar och inget varmvatten finns.
Börjar bli orolig att vägarna sköljer bort, trafiken blir försenad och jag aldrig når Delhi, eller så blir tåget försenat och kommer aldrig fram i tid.
Nu finns det inte el, vatten eller telefon. Vattnet flödar in genom dörren och dränker hela ingångens täckmatta som hänger ihop med det övriga rummet. Hoppas inte hela golvet blir blött. Råkade dränka mina sockor vid ingången. Nu har jag inga torra. Irriterad gick jag upp till vestibulen och klagade och sa att det var ett illa skött hotell. Hotellskötaren kom lungt gående i korridoren där hotellpersonal torkade upp vatten som strömmat in från läckor i taket. Jag sade att inget fungerade på hotellrummet. Han protesterade och kom med undanflykter. På ett hotell i Indien av denna klass måste man ha en full tank på taket med vatten och ett aggregat som rycker in vid elavbrott. Hotellrummen måste vara täta. Fuktiga hotellrum blir kalla hotellrum. Vad är det för idé att betala för ett rum som inte fungerar?

Väl nere i Katgodam, järnvägsstationen alldeles intill bergen där jag sitter på perrongen och ser över de närmaste vagnarna mot bergen med mörk tät skog. De låga molnen färgas gyllene i solnedgången, sveper in topparna och fäller sitt innehåll över bergsmassiven mot norr. Regnet hällde ner när jag lämnade hotellet i Nainital. Blev genomsur vid försöken att hitta en taxi när jag till slut fick tag i en liten bil som var villig att ta mig ner till Katgodam. Huvudvägen hade blockerats av ett ras men bilen hittade en smal och brant alternativ väg förbi det raserade området. Chauffören var skicklig och djärv, det var den brantaste nerfart jag någonsin gjort. Vi kom lättade, mest lättad var jag, ner på huvudleden igen där dock farten plötsligt blev svindlande och chauffören skulle köra om allt som låg framför. Något huvudstupa kan man tänka men han hade kontroll på läget medan han konverserade livligt med en passagerare i framsätet.
Stationen är lugn, välskött och perrongen är stenlagd. Sköna säten runt pelarna, inga lösa kringvandrande försäljare är tillåtna. Det finns en tebutik i huvudbyggnaden och en vänthall med sköna fåtöljer som dock är proppfull med resenärer. Här är dock skönt att sitta ute. Fördriver tiden med att läsa. Regnet har börja falla igen. Här märks väldigt lite av det fattiga Indien. En och annan sopsamlare drar förbi med sin stora säck. Ser några fattigare familjer längre ner på perrongen bland i övrigt välklädd medel- och överklass. Det finns ett välmående nu som inte fanns för 8 år sedan. Nu har man dock styrt upp livet på perrongen och fattigdomen finns utanför på gatan. Man kunde dock försökt hålla vildhundarna borta som alltid skrämmer med sitt raggiga galna strövande, alltid i luven på varandra.
Det är ett enormt liv i vagnen från högljudda människor i livliga samtal till försäljarnas utrop och bärarnas bagageslammer. Jag förbereder mig för en natt på tåget i 3 tier sleeper. Det var ett under att jag sov något alls.
Väcktes ordentligt av teförsäljarna på morgonen som påpassligt kom in några stationer före Delhi. Klockan var närmare 6 på morgonen då tåget rullade in på Old Delhi järnvägsstation.
För att kunna gå på toletten och få en frukost var det enklast att gå till de moderna kaféerna utanför stationsbyggnaden. Kunde också köpa en tidning och dagen började perfekt med te och en smörgås.
Tåget till Udaipur skulle avgå från stationen Nazeruddin dit jag tog mig med en förbetald taxi. Luften var kylig och jag var glad över tröjan och sjalen i den öppna blåsiga trehjulingen. Jag lämnade in mitt bagage och intog sedan en andra frukost. Strövade omkring mitt i staden vid Connought Place där jag behagfullt satte mig på ett modernt kafé. Här lever man i olika världar, klasser och nivåer. För västerlänningen blir det ett retreat, en tillflykt där man i lugn och ro kan skriva, läsa, planera resan och gå på rena toaletter för en kopp kaffe på högst 20-30 Kr.
I väntan på tåget igen till nästa destination från här till dit. Udaipur verkar väldigt färgstarkt, traditionsstarkt och turistmedvetet. Hur kan hotellpriset skilja tiofalt från lågklass till medelklass? Det måste bero på den västerländska turismen som föredrar medelklasshotellen eller på en allt rikare indisk medelklass.

Udaipur
Udaipur

22-25/9
Ljuvliga Udaipur, något av vad jag förväntat mig men det var mer, det milda ljuset, färgerna och behagliga livet. Det sagolika dras ner lite av smutsen, dammet och vanvården. Sjön är övergödd, det växer friskt på ytan eller sjukt mycket. Troligen går mycket avlopp fortfarande direkt ut i sjön. Fattigdom, slumområden men också välstånd, rika basarer och turism. Men är man van vid Indien är det bättre här än på många andra håll.

Lal Ghat

Efter en natts resa från Delhi var jag långt ner i södra Rajastan. Udaipur ligger utmed några sjöar som delvis är naturliga men som också utvidgats genom tiderna av maharajorna, de stora kungarna, som ville öka sin prestige och positiva eftermäle. Flera palats anlades utmed sjön och på öar. Det stora palatset i gamla staden reser sig som en dröm utmed sjöns stränder, nästan svävande i luften. Mitt i sjön i vitt ligger det gamla Lake Palace, numera ombyggt till ett lyxhotell, lyxigare än de lyxigaste. Jag hade ett rum på Dream Heaven Guest House med en enastående vy över sjön och palatsen. Det var något billigare än Lake Palace.

Palatset

Eftermiddagssolen är milt pastellfärgad. Mängder av fåglar och trollsländor i luften. Ljud hörs från stadens gränder. Skolbarnen klädda i sina uniformer är på väg hem. Några kvinnor tjattrar och bråkar under min balkong. Båtar styr ut på sjön med turister för att se palatset utmed vattnet färgas gyllene av solens sista strålar.

En något sur hotellägare sitter på altanen och tittar ut över sjön, pratar med personalen ibland, gör inget i övrigt. Fåglar flyger förbi i flockar. Husen speglar sig fläckvis i sjön där det inte växer alger. Fridfullheten breder ut sig. Kvällen blir magisk när alla ljusen tänder upp palatsen och torgen som speglar sig i vattnet. Böneklockor från hindutempel blandas med utroparna från minareterna. På torget leker barn, jagar varandra bland flaxande duvor. Timmarna går under stjärnorna som tänds. Sitter bara här och är.

Drömmer mest hela natten som om djupsömnen inte fanns. Vaknar till bönutroparna och barnens rop och lek. Fåglarna kvittrar. Torget på andra sidan viken är full av dem. De flyger i svärmar, flockvis, gör eleganta gemensamma svängar över vattnet och landar vid strandkanten eller i ett träd. Kvinnorna sköljer ut kläder i vattnet nere vid trappornas slut.

Vid vattnet nedanför palatset

Jag vandrade genom gamla staden för att hitta en bank. Här är ett liv präglat av turism. Men mellan suverniraffärerna och handicraftemporierna finns de vanliga sötsaksbutikerna, grönsakshandlarna och hushållsaffärerna. Ett vitalt och energiskt liv med alla överlevnadskonster. Detta lilla universum av köp, sälj, bygg, tillverka, laga. Plåtslagare, snickare, motorcykelverkstäder och bilverkstäder. Alla dessa affärer, blomstrande, mindre blomstrande och några på gränsen till förfall. Småskalighet, inriktning på en produkt eller butiker med nästan allt i en salig röra.

Trapporna vid Lal Ghat

Han i hörnet som sålde fantastiskt goda samosas. En enkel vegetarisk fyllning, kryddig, vällagad, välfriterad. Serverades med lite sötsur sås, otroligt gott. Godare lunch kunde jag inte hitta. Återkom varje dag till samma ställe.

Vy från hotellet mot Hanoman Ghat

Att växla 100 dollar på en bank innebär att först hitta fönstret eller rummet där växlingen ska ske. Efter lite flackande och irrande i den livligt befolkade entrégången pekade en vänlig man mot övervåningen. Där kom jag till ett svalt rum med diskar och bord, datorer och massa papper. Tvärs över den glasade korridoren jag kommit från skymtade mängder av stora datorstativ, terminaler och monitorer. Jag lämnade fram 100 dollar och mitt pass med full förtröstan. Det förflöt en stund med registrering i en dator, anteckningar gjordes i en liggare och ett papper skrevs för utlämningsdisken. På dess baksida fick jag skriva namn, hotell och hemadress samt en namnteckning. Med denna lapp i handen skulle jag till fönster 16 i bottenvåningen, till en cashier för att få ut pengarna i rupees. En kvinna log medlidande och tog hand om lappen och sade att hon skulle visa mig. Det var tur för jag skulle aldrig hittat med alla nummer skrivna på hindi. Efter ytterligare en namnteckning på papperet, som bevis på att jag var jag och inte någon annan som råkat hitta lappen, fick jag ut mina pengar.

Ett omgärdat tempelområde tjänade som klassrum för en småskola

Det finns alltid en önskan hos turisten att vara nära folket, det där att smälta in. Som västerlänning är man numera inte en kuriositet som alla vill se utan bara en påpassad presumtiv köpare. Kan man språket är redan det en bra start för prutandet men ger inte alltid ett önskat resultat. Folket börjar bli modernt och alla med inkomster bär på en mobiltelefon. Två kvinnor med en skoter. Den hade kickstart vilket inte var ett problem för den ene och den andra hoppade upp där bak. Klädseln var elegant sari.

Lake palace

Dessa gamla tygstycken är så vackert broderade, färgerna naturliga och mönstret så varierat, från abstrakt till figurativt. Man vet dock inte alltid vad som är tillrättalagt för turisterna och vad som är äkta gammalt hantverk. Det går att bleka färger och patinera ytor. Blev förtjust i ett hängande snöre med träkulor där små fåglar i tyg var uppträdda med jämna mellanrum. Livfullt och dekorativt där flera stycken kunde bilda en jalusi. Någon påhittig hantverkare hade trätt upp små kameler istället vilket inte kändes så äkta.

Köpte färggranna armringar, broderade små väskor, lakan med tryckta mönster, leksaker, handbundna skissblock, parfymer och tvålar.

Mannen vars affär man kunde köpa som den var. Det var rörande enkla saker, inga antikviteter, bara banala enkla ting, hantverk, det mesta i trä, sten och tyg. Leksaksbilar i trä, mortlar i marmor, grova former, ingen sofistikationer, därav charmen.

Turister på hotellet breder ut sig på divaner

Sov bättre inatt, känner mig utsövd. Kom tidigt iväg till palatset för en rundtur. Funderade över om palatset ser större ut än det är. Den släta höga murytan avslutas med utskjutande balkonger, inre gårdar och tornrum. Där inne fanns en fantastisk labyrint av gångar som användes av tjänarna för att snabbt kunna dyka upp var som helst och stå till tjänst. Maharajan hade bredare väg upp till lustgårdarna, pelarsalarna, takterrasserna, de inglasade balkongerna och tornrummen med utsikt åt alla väderstreck. Spegelförsedda gemak, mosaik i sten, glas, pärlemor och handmålat kakel.

City Palace vid sjön Pichola

Rum med miniatyrmålningar som till storleken inte blev så mycket ”miniatyrer” på 100 x 150 cm men stilen var liten med fin pensel. Hela rum med väggmålningar med ett myller av hus, människor, djur och händelser som skildrar livet i palatset, maharajans deltagande i fester, spelande polo, jagande tigrar, rådjur, vildsvin, leoparder och björnar. Målningarna berättade oftast hela jaktförloppet i en bild. Först hur jaktsällskapet med hundar föste tigern mot bakhållet där maharajan satt gömd i en kamouflerad koja för att skjuta den. En målning visar att den blev skadeskjuten, fick ett dödligt sår som lämnar blodspår i marken. Tigern jagas in i en ravin där den slutligen dödas av jaktsällskapet med spjut och svärd.

Sjön Pichola

Gemak med divaner, hängande sängar, troner med sidenkuddar i granna färger. Ångdrivna fläktar! Kanske mer som status. Det fanns nog tillräckligt med tjänare till att fläkta kungen sval.
Mycket marmor, ljus rosa kalksten, mosaikpelare, fönster med stenornament och hela gallerverk i sten utmejslade i sirliga mönster.
Den sista maharajan och maharanin var bosatta i ett hörn av palatset. Det verkar som om palatset utökades hela tiden och växte och varje maharaja lade ytterligare en balkong eller torn till det redan enorma palaset. Dynastin Mervar från 700-talet, den äldsta i världshistorien. Den överlevde för sin folklighet och givmildhet. Vid varje kröning fylldes ett kar i marmor med 100 000 silvermynt där en fjärdedel gavs till palatsets tjänarna och resten distribuerades till de fattiga i staden. Mängder av festivaler året runt gav inte grogrund för några folkliga uppror.

City Palace, borggården

Allt är reflexer, vi är inget. Vi reflekterar syner, händelser och egenskaper. Jag har förvärvat kunskap, praktiserat och har vissa färdigheter. Men det måste hållas igång, utövas, förmedlas, talas, skrivas, tecknas, diskuteras och levas. Kan aldrig vila på kunskapslagren, kan inte lagra, kan inte hålla inne, måste reflektera med sången, dansen, målandet. Umgänget ger förmågan att umgås, konsten att umgås och mötas i ett samtal. Människan är allt och inget. Människan är som gräset men också som universium. Dessa 400 000 människor i Udaipur, interaktiva ljudande liv, sammanhang, sammanställningar, sociala band, beroendeförhållanden, livsyttringar, möten.

Blicken hos en desperat människa, den fattige och sjukes blick, oemotståndlig, man bara ger. Den beräknande och krävande blicken, man drar sig undan, håller inne.

Udaipur har ett av Asiens bästa observatorier för att studera solen. Kanske lyser solen här extra mycket. Man anordnade Udaipur Solar Race. Soldrivna fordon från hela världen deltog i en tävling. I palatset fanns en utställning med bilder på de uppfinningsrika farkosterna.

En het morgon, den sista i Udaipur som jag gärna återvänder till. Den vänliga atmosfären, de färggranna basarerna och romantiska vyerna. Vitaliteten och energin. Ett fredligt ställe, jag återvänder gärna.

26/9
Tillbaka i Delhi. Passade på att utnyttja metron för att ta mig till andra ställen i Delhi som man normalt aldrig ser och som man normalt förr i tiden aldrig lyckades ta sig till p.g.a den röriga trafiken och fullständigt oförståeliga busstrafiknätet.
Tåget svävade liksom på låg höjd över staden som bredde ut sig mil efter mil i ett enformigt mönster av 2-4 våningshus i betong och tegel, vit- eller gulmålade. Här och där tornade det upp större köpcentra i glas och betong. Här lever 20 milj människor, hur fungerade vatten, el och avlopp?
Hoppade av vid Tagore Garden men hittade ingen trädgård. Området var centrum för festentreprenörerna. Vägarna kantades av enorma träskelett sammanfogade med ståltråd som täcktes med papper och målades i granna färger föreställande gudar och gudinnor och olika fabeldjur för att användas vid religiösa processionen. Till dessa hyrdes musikorkestrar vars bodar och affärer kantade en av gatorna. Där fanns garage med vagnar och stall med vita hästar som är så omåttligt populärt att hyra för bröllopcermonierna. Brudgummen ”prinsen” kommer alltid ridande på en vit häst behängd med glitter och ornament.
Redan samma kväll drog ett följe med orkester, gudastatyer och vita hästar genom centrala gatorna i Paharganj. Natten blev sen innan jag handlat färdigt alla souvenirer och presenter. Dagen därpå bar det iväg till flygplatsen och resan tillbaka.

Davey Hammarsten

Stycket från Udaipur finns som separat inlägg här

Kategorier
Arkitektur Landskap Människor Natur Tibet

Tibetresan 2012

30 augusti – 24 september2012

(De flesta bilder har inflikade bildserier. Klicka!)

Inget utan verkan, frånvaron, icke deltagande, ger verkan, att vara så stilla som möjligt ger verkan. Blickar ut över alltet, är i mig alltid, denna kropp, stilla, stilla. Låt det komma till mig, det som behövs.

Resan till Tibet började i det inre. En längtan till det drömda landskapet, fantasier om mystiska kloster högt uppe i bergen. Hemliga heliga rum med munkar eller nunnor. Bergen som ramar in ensamheten, eremitlivet och meditationen. Ingen vet var du är, ingen kan nå dig och ingen kan hjälpa dig. Du är din egen herre, i världens mitt, i dess axel överblickande jorden, dess förgångna, nutid och framtid.

När man är där finns landskapet framför ögonen gnistrande vackert. Andfådd av syrebristen hoppas man att målet för vandringen, eremitgrottan, finns bortom krönet. Belöningen är ett ögonfägnande landskap skiftande i skuggorna från vandrande vita moln, skuggorna som är så mörka att de vrider på topologin.

Det tibetanska folkets lidande under den kinesiska ockupationen är obeskrivlig. Alla kloster som förstördes och skändades. Kineserna har sedan dess invaderat landet i miljoner så att de är fyra gånger fler än den tibetanska befolkningen. Tibetanerna får inte undervisning i att läsa och skriva på tibetanska i den offentliga skolan. Kinesiskan är förhärskande i stadsbilden med de kinesiska tecknen i stor skala och de tibetanska i mindre. Kina har gjor enorma investeringar i vägar, elektricitet, telefoni, radio och TV. Man har återuppbyggt och renoverat kloster och betydelsefull arkitektur. Allt för att blidka synen på sig själva i världens ögon och locka så många turister som möjligt till landet. Turistindustrin vars intäkter de i stor utsträckning tar själva liksom landets enorma rikedomar i mineraler, olja och vattenkraft. Stora områden utanför städerna har växthusodlingar som förlänger säsongen för grönsaks- och fruktodlingar.

Tibetanerna vill hellre ha sin frihet än detta välstånd. Nomaderna i norr vill hellre röra sig fritt med sina yakar, får och getter än att tvingas leva i de gratis erhållna fasta bostäderna. Nomader är löst folk som går över gränser och svåra att kontroller tycker kinesiska regeringen. Nomaderna är i vägen då de ska exploatera marken för mineralutvinning, järnvägsbyggen, hydroelektriska dammar och områden för underjordiska kärnvapensprängningar.

Lhasa Potala

Lhasa är en miljonstad numera från att ha inhyst 30 000 någon gång på 50-talet. Breda gator, stora öppna ytor och torg framför Potala palatset som reser sig mäktigt mot skyn. Det är ett museum, ett tomt skal utan Dalai Lama som flydde till Indien 1959. Det inre och fasaden är välbevarad och lockar massor av turister inte minst från övriga Kina.

Vad tänker de när de ser detta övergivna palats? Kanske betraktas det som slotten och herrgårdarna i Frankrike och Tyskland som förlorat sina kungar och adeln. Men man skulle också kunna tänka sig en tom Peterskyrka och Vatikanen med påven i exil och allt bara är ett välbesökt museum. Ett viktigt tillägg att även den italienska regeringen i så fall är i exil och italienska folket levde under förtryck. 

Det religiösa centrat och livet har flyttat till Jokhang det allra heligaste och mest vördade klostret och helgedomen i Tibet. Det som gjorde allra störst intryck var alla tibetanska pilgrimer som vandrade runt detta. Torget Barkhor framför klostret är sträng bevakat av kinesisk polis och militär sedan oroligheterna och proteströrelserna 1989 och även så sent som 2008. Det finns inskription på en sten utanför klostret från år 822 med den Sino-tibetanska överenskommelsen om respekt för varandras gränser, att tibetanerna ska vara lyckliga inom sina gränser och kineserna inom sina. Det har alltid varit täta förbindelser, ekonomiska, religiösa och kulturella mellan länderna sedan dess men med ömsesidig respekt ända tills Kina ockuperade Tibet under 1950-talet.
Det var fascinerande att se och försöka tolka deras uttryck under vandring kring Jokhang. Vad fanns där av försoning och medkänsla eller av sorg och bitterhet bakom ansiktena? Det var inte långt till tårarna när man såg denna ström, ständiga ström, dag som natt.

Drak Yerpa

Vi gjorde vår första utflykt till eremitgrottorna vid Drak Yerpa strax öster om Lhasa i en minibuss. Det var jag, Ann, Monika, Mikael, Leif och Wangyal (Britt) tillsammans med Dolkar en tibetansk guide som är bevandrad inom buddismen och Pemba en tibetansk chaufför som tidigare varit munk och suttit i fängelse för upprorisk verksamhet.  De flesta av oss svenskar var acklimatiserade men ett visst illamående kunde uppstå vid vandringar på den höga höjden. Vi passerade först ett pass som sedvanligt var övertäckt av böneflaggor, en tacksamhetsgåva och bön om lyckligt fortsatt färd.  

Drak Yerpas kullar och toppar var också översållade med böneflaggor som om en jättespindel varit framme. Drak Yerpa hör till det allra heligaste grottorna i centrala Tibet. Här mediterade Guru Rinpoche och även Songtsen Gampo som var den tibetanske kungen som introducerade buddismen i landet. Klostret Yerpa Drubde förstördes totalt av kinesiska befrielsearmén 1959 och återuppbyggdes aldrig.

Drak Yerpa. Kloster kring grottöppningar (Bildserie)

Kvar finns grottorna och de kapell som byggdes omkring öppningarna. Ett antal munkar har återvänt under strikt kontroll från kineserna. Naturskönt och spännande område. Höjden på 4500 m gjorde vandringarna långsamma. Vi bodde i ett gästhus för pilgrimer. Vyn över dalgången var underbart vacker och solnedgången gav berget en fantastisk relief.

Tsurphu

Vi är på väg nordväst om Lhasa till Tsurphu, hemvist för Karmapa ordern  vars inkarnation är den tredje betydelsefullaste inom tibetanbuddismen. Hela infrastrukturen som kineserna bygger upp passerades, fina breda vägar, kraftledningar, mobilantenner och den berömda järnvägslinjen ända till Beijing. Plötsligt viker vi av på den mindre vägen till dalgången som leder upp till Tsurphu. Fälten gulnar och breder ut sig i dalen  mot de kala bergen och en klarblå himmel, Vi stannar för att fotografera en grupp tibetaner som skördar med enkla skäror och binder ihop säden  till knippen som läggs på högar. Både kvinnor och män hjälps åt och barnen sitter under parasoller i skydd för den brännande solen. Borta på ängarna betar yakar och en familj har slagit sig ner för lunch.

Bortom en stor port med snöklädda toppar i bakgrunden  ligger  klostret Tsurphu som grundades 1187 och blev huvudsäte för den då etablerade ordern Karmapa, en gren av Kagyupa ordern inom tibetansk buddism. De är kända som de ”Svarta hattarna” och den 16:e inkarnationen av Karmapa ses på ett foto bära den ursprungliga hatten skänkt av kinesiske kejsaren 1407. Han håller ett fast grepp om hatten för att den inte ska flyga iväg, så kraftfull ansågs den vara. Den 16:e Karmapa flydde till Sikkim 1959 vid den kinesiska ockupationen och dog 1981. Den 17:e Karmapa  hittades 1994 i Tibet och kröntes i Tsurphu. Men mitt framför näsan på kineserna flydde han 1999 till Sikkim i Indien. Olyckligtvis utsågs en annan 17:e Karmapa av Dalai Lama  och denne bor i Daramsala i Indien. Den konflikten är ännu inte löst.

Klostret har nu c:a 300 munkar kvar från de 1000 som fanns före 1959. Högt ovanför klostret i de klippiga bergen finns eremitgrottor och kapell. Här saknas Karmapa precis som Dalai Lama i Potalapalatset men det religiösa livet fortsätter och för mig blev det en stark upplevelse av naturen, arkitekturen och de suggestiva andakterna med munkarnas rytmiska böner och recitationer.

Yakland

Tibet är yakland, det finns fler yakar än människor och så alla får och getter. Hjordarna breder ut sig på högslätterna med blånande bergen som fond. Ett och annat nomadtält skymtar bortom floden som vi följer långt in i det centrala Tibet. Nomaderna använder allt på djuren, ullen, skinnet, köttet och mjölken som görs till smör och ost. Yaksmöret används i den populära tedrycken som jag aldrig lärde mig tycka om. Vi färdades på en skumpig väg med ett brett och vackert panorama över landskapet för att besöka tre olika kloster, Yangpachen, Dorje Ling och Galo Ani Gompa, som alla har återuppbyggts mer eller mindre under senare tid. Vägar har byggts fram till klostren och gästhus upprättats. Ironiskt nog väldigt mycket med kinesiskt bistånd.   

Yangpachen

Yangpachen förstördes fullständigt av kineserna under kulturrevolutionen men har sedan dess återuppbyggts. Det grundlades 1504 och var huvudsäte för Sharmapa linjen inom Karma Kagyu orden (rödhattarna). Den 13:e Sharmapa lever numera i Nepal. Arkitektoniskt är det väldigt stilrent och vackert. Det ger en bild av hur klostren en gång i tiden kunde sett ut i all sin prakt.

Dorje Ling 

Avhängare till klostret är det lilla nunneklostret Dorje Ling strax söderut där vi gjorde en övernattning i gästhuset. Nunnorna spelade på de stora hornen och de små fagottliknande instrumenten från klostret tak så att det hördes vida omkring. Solen sänkte sig i väster och kvällen var magisk. 

Galo Ani Gompa

En kort vägsträcka norrut från Yangpachen ligger Galo Ani Gompa  på sluttningarna till den stora bergskedjan Nyanchen Tanglha. Vi sov i ett gästrum med en bedårande utsikt över dalen som mera kan betecknas som en högplatå. Sonam, en av nunnorna, erbjöd sin lilla bostad för matlagning och samkväm.

 Nästa dag vid avfärden till Namtso stannade vi en stund hos hennes systers familj på sluttningen nedanför klostret. Det gav en genuin inblick i tibetansk hemmiljö med köket som det egentliga samlingsrummet. Centralt placerat låg den vedeldade spisen och värmekaminen med upphöjda breda sittbänkar runt omkring täckta av mattor och kuddar där man satt med korslagda ben.

Traditionellt yaksmörte serverades med allehanda torkad frukt, godis och kakor. Barnen tittade nyfiket på och en liten pojke spelade teater med hatt och glasögon. Familjen samlades kring en filmsekvens med Dalai Lama som en av våra medresenärer hade nerladdad i sin mobil. Det väckte stora känslor och de äldre rördes till tårar. Man började förstå Kinas rädsla för bilder av Dalai Lama och det stränga förbudet som rådde omkring all skrift, tal och bild kring den nuvarande högste andlige ledaren för tibetanerna. Rädslan ligger i de politiska  konsekvenserna trots att Dalai Lama själv avsagt sig all världslig politisk makt. Den senaste tidens självbränningar bland unga tibetanska munkar som protest mot förtrycket av religionen och kulturen anses vara ledda av ”Dalai-gänget från utlandet. Det finns förstås ingen koppling. Det finns en motsättning i att tillåta ett religionsutövande som kinesiska regeringen stolt framhåller men förbjuda dess andliga ledare att vara närvarande.

Namtso

Den heliga sjön Namtso är den största saltvattensjön i Tibet på 4750 m höjd, 70 km lång och 30 km som bredast. Söderut kantas den av bergskedjan Nyenchen Tangla med toppar över 7000 m. Från den lilla halvön på sydöstra stranden av Namtso där klostret Tashi Dor ligger beläget i bergsgrottor ser man vida omkring med den storslagna sjön skiftande i alla blå nyanser. Just vid denna årstid dominerar regnskyarna. Man ser milsvitt hur de drar fram över bergen och slätterna. Det var en stor naturupplevelse.

Regnskyar kring Namtso

På slätterna kring sjön vandrar nomaderna med sina hjordar. Turismen och då speciellt den kinesiska har skapat ren guldgrävarestämning  vid Tashi  Dor med hastigt uppförda plåtskjul för hotell och restauranger utan några sanitära inrättningar och vattentillförsel. De få toaletter som fanns låg långt borta vid klostret eller så var de bemannade nära hotellen låsta över natten. Man gjorde vad man behövde i naturen runt omkring. Hundarna skällde hela natten och temperaturen sjönk vilket de bräckliga skjulen inte kunde stänga ute, vare sig ljud eller kall luft. Turisterna kom i mängder varje morgon i karavaner med bussar från Lhasa för att sedan åka tillbaka på kvällen. Turisterna som kom i stora SUV:ar stannade över natten för att dagen därpå ta sig till nästa natursköna område på den tibetanska högplatåns karta över sevärdheter.  

Namtso med bergskedjan Nyenchen Tangla
En av grottorna vid Tashi Dor

Klostret Tashi Dor började som eremitgrottor och byggdes ut efterhand med byggnader och gårdar framför grottöppningarna. En mängd kapell och grottor finns runt halvön med höga fristående klippor som brutit sig loss från berget och utgör heliga stoder, förankrade och överhöljda med böneflaggor. Cirkulerande den ena stoden det antal gånger som utgjorde din ålder var en bön om hälsa och tillfrisknande. Man kunde också betala en munk eller nunna att göra detta för ens egen eller någon annans räkning. Att passera mellan två tätt stående stoder blev en bön om rening. I ett kapell finns guden Nyenchen Tanglha som rider på en häst och bor i bergskedjan med samma namn mittemot sjön. Gudinnan Namtso med blått ansikte ses ridande på en vattenorm. Det finns här starka kvarlevor från Bonkulturen, den shamanismiska kulten som fanns innan buddismen och som fortfarande utövas på vissa ställen.

Söderut

Våran minibuss vände åter till Lhasa över passet vid Namtso och genom dalgångarna, kantade av höga berg, genomskurna av högspända elkraftledningar, vattendrag och den långa järnvägslinjen mellan Lhasa och Beijing. Vi återsåg tibetaner skörda de mogna sädesfälten med handskäror och binda till kärvar. Vid Lhasa tätnade förekomsten av växthus och mer motoriserat jordbruk.

Dagen därpå var vi på väg söderut genom den vida floddalen där upprinnelsen till Bramhaputtra, Yarlung Tsangpu,  flyter bred och mäktig och som Kina girigt betraktar och försöker exploatera för hydroelektrisk kraft. Skogsavverkningarna har påskyndat utbredning av öken kring floden där stora sanddyner reser sig. Det bekämpas med trädplanteringar och uppodling av dynorna med varierande resultat. Med jämna mellanrum reste sig gigantiska reklamskyltar som var ren propaganda för den kinesiska uppbyggnaden av Tibet. Leende tibetanska barn som fick skola och omvårdnad. Sanningen är att de inte ens får undervisning i sitt eget språk. Multietnisk skara av tibetaner och kineser på en skylt hyllar folkets kulturella frihet. Rimmar dåligt med vad kinesiska regeringen egentligen sysslar med. Tibetaner får inte resa utomlands och deras anhöriga får inte inresetillstånd. Var finns den religiösa och politiska friheten? Betyder kulturell frihet endast bygdeföreningar som upprätthåller traditionell dans och konsthantverk men som inte får ha andra åsikter?

Tsetang  

Vi övernattade två dagar i staden Tsetang som ligger vid nedre delen av dalgången Yarlung som anses vara den tibetanska civilisationens vagga. Här enades Tibet och en av de äldsta strukturerna är Yumbulagang som omnämnts i legenderna 2000 år tillbaka men som förmodligen byggdes av tibetanske kungen Songsten Gampo på 600-talet.

Yumbulagang

Det ursprungliga fortet med ett högt bevakningstorn förstördes helt av kineserna under kulturrevolutionen men återuppbyggdes 1982 och är numera ett kapell som sköts av ett litet antal munkar. Dalgången nedanför Yumbulagang som anses vara den först kultiverade i Tibet och är extremt bördig. Bönder som gör pilgrimsresor hit tar med sig en handfull jord för att strö över sina egna åkrar och försäkra sig om god skörd.

Klostret  Trandruk nära Tsetang är ursprungligen en av Tibets  första tempelbyggnader och vissa påstår att det byggdes tidigare än Jorkang i mitten av 600-talet. Tibet liknas vid en kvinnlig demongudinna från den tidiga shamanismiska Bonkulturen som naglats fast i marken och tämjts av buddismen. Tandruk  är en av dessa fästpunkter liksom Jorkang i Lhasa. Drak Verpa som vi besökte tidigt under resan anses vara en av hennes armbågar som sticker upp.

Vägen upp till Sheldrak

Sheldrak Caves var Lama Guru Rinpoches första meditationsgrottor  på över 4000 m höjd som vi nådde efter några timmars dryg vandring. Böljande gröna kullar med betande får på sluttningarna och orädda ripor som vi matade. Fantastiskt mineralrika bergarter skiftade i olika färger. I ett litet kloster med bara en munk med sina kattor bjöds vi på te och kakor. Lite högre upp efter en brant klättring låg grottorna som överblickade dalen. Bara läget med stora delar av Himalaya i blickfånget ger platsen en andlig upphöjd dimension

Sheldrak Caves

Samye

Centrala templet i Samye

Guru Rinpoche medverkade till buddismen seger i Tibet vilket medförde uppförande av Samye, det första buddistiska klostret i Tibet. Samye byggdes helt cirkulärt som en mandala efter de meditationsbilder som är så viktiga inom tibetansk buddism, speglande den kosmiska ordningen. I mitten av Samye finns det fyrkantiga palatset, en sinnesbild för det heliga berget Meru som världens axel omgiven av kontinenter, oceaner och berg i alla fyra väderstrecken. Den yttre cirkulära muren med 1008 mindre stupor på krönet representerar bergen som omger universum. Guru Rinpoche besegrade landets demoner vid Hepori öster om Samye vilket fick symbolisera buddismens slutliga seger över den gamla bonkulturen och banade väg för detta första kloster som byggdes i slutet av 700-talet av den tibetanske kungen Trisong Detsen. De första sju munkarna initierades här under närvaro av lärda från Indien och Kina som också bidrog stort till översättning av heliga skrifter till tibetanska. Arkitektoniskt fick de centrala samlingssalarna och kapellen tibetanska drag i bottenvåningen. Våning två byggdes i kinesisk tradition och den översta våning i indisk stil.

Samye, den yttre cirkulära koran med 1008 stupor

Vi bodde spartanskt på ett tibetanskt hotell men hade riktigt kulinariska utsvävningar i en utomordentlig restaurang på den centrala huvudgatan där vi också hittade en badinrättning med varm dusch. Samye förstördes ordentligt som alla andra kloster av röda armen men återuppbyggs nu. Tyvärr uppförs en del moderna byggnader inom ringmuren. Det var populärt att vandra runt muren, göra koran ett antal gånger och stanna till vid de fyra stora portarna som vette åt de fyra väderstrecken. Tibetanerna har också ett femte väderstreck inåt mot mitten. Innanför det centrala palatset finns en kora med pelargång, bönehjul och livliga målningar på väggarna som skildrar olika händelser ur Buddhas liv.

Samye, den inre koran

Chimpuk & Yamalung

Utsikt från Yamalung

Guru Rinpoche mediterade i grottorna vid Chim-puk långt in i dalgången nordöst om Samye där det numera ligger ett nunnekloster. Upplevelsen av nunnornas recitationer och rytmiska böner ackompanjerade av cymbaler, klockor och trummor gav ett bestående intryck. Turisterna kom i skaror och tyvärr blev stigen upp till grottorna kraftigt förorenad av allt avfall, plastartiklar, burkar och även böneflaggor i sådan mängd att de låg i drivor kring buskarna.  Vi besökte också eremitgrottorna norr om Samye vid Yamalung där ett litet nunnekloster klängde på den branta bergväggen och mängder av böneflaggor strålade samman mot en punkt på andra sidan klyftan. Här var ett rikt växt- och djurliv i dalgångarna och jag fotograferade fåglar och harar samt getter, får och yakar bland buskar, träd och markens alla örter, blommor, suckulenter och mossor.

Yamalung nunnekloster

Drak Yangdzong

Det var inte slut på pilgrimsvandringarna upp till eremitgrottor. Lite nordväst om Samye väntade de berömda grottorna vid Drak Yangdzong. Innan dess besökte vi det lilla klostret vid Tsogyal Latso. Läs och se mer om det här.

Vid Drak Yangdzong övernattade vi i nunneklostret Chusi. Efter en vacker vandring uppåt berget med strålande utsikter kom vi till platsen där en brant 10 m lång stege ledde till grottöppningen. Därifrån skulle man åla sig igenom en trång hal gång uppåt till kamrarna och de allra heligaste delarna där Rinpoche mediterat. Jag drabbades av illamående och fullständig klaustrofobi efter att bestigit stegen. Hur vackert nu kamrarna därinne än var med sina fantastiska kalstensformationer så återvände jag lättad till den trygga avsatsen nedanför. Där hade en grupp tibetanska pilgrimer samlats för en kopp yaksmörste och de bjöd oss på godsaker. Fullt utrustade med pannlampor och ficklampor gick de sjungande och glada raskt uppför stegen och in i grottorna. De hade gjort det förut.

Övernattningen vid Chusi nunnekloster bjöd på spektakulärt oväder med flammande blixtrar och ett kraftigt forsande regn som trängde in ovanför gästrummets ena fönster. Skådespelet utanför övervägde det lilla obehaget. Morgonens utsikt över bergen var dramatisk och vacker som en kinesisk tuschmålning.

Yamdrok-tso

På väg till sjön Yamdrok-tso stötte vi på en bil som fastnat i den strida fors som bildats av nattens regn. Vi gjorde ett försök att dra loss den med våran minibuss men misslyckades. Det kom strax därefter en kraftig fyrhjulsdriven polisbil som efter flera försök och hjälp från våran sida fick loss bilen och ressällskapet.  Tacksamma och glada kunde de fortsätta vidare till grottorna i Drak Yangdzong, Samye och Chim-puk. Våran karma hade bättrats på. Mäktigt flöt floden Yarlung Tsangpu vid sidan om oss på våran fortsatta färd.

Yarlung Tsangpu (Övergår i Brahmaputra på den indiska sidan)

På slingrande serpentinvägar kom vi upp till passet Kamba-la på 4700 m höjd och fick därifrån en grann blick av den turkosa och ringformade sjön Yamdrok-tso som böjde av borta i fjärran där snöbergen tornade upp sig. Från denna fotogeniska plats togs bilder i massor. Man fick se upp så att inte tibetanernas uppklädda svarta lurviga hundar och  yakar kom i blickfånget för då skulle deras ägare ha betalt!

Yamdrok-tso tillhör en av Tibets fyra allra heligaste sjöar och är tillhåll för demoniska varelser. Färden ner till klostret Samding blev drömskt vacker och vi fick hejda chauffören för fotopauser. Sjöns höga höjd har frestat  kinesiska administrationen att utvinna hydroelektrisk kraft av fallhöjden ner till floden Yarlung Tsangpu (Brahmaputtra). Sjön har dock inget naturligt utflöde utan upprätthåller balansen genom avdunstning vilket gör att vattennivån i sjön kommer att sänkas med åren. Det kommer att skapa stora miljöproblem liksom utfiskningen i sjön som endast betjänar den kinesiska befolkningen i Lhasa då tibetanerna anser det oheligt att äta fisk.  Tibets behov av elektrisk kraft skulle gott kunna tillfredsställas av småskaliga energianläggningar från sol, vatten, vind och geotermi vilket vi såg exempel på men Kina vill förstås försörja sin växande befolkning. Tibetanerna ser med oblida ögon på exploateringen av den heliga sjön eftersom sägnerna förtäljer att Tibet går under om den skulle torka ut.

Yamdroktso

Samding  

Klostret Samding ligger på en höjd mitt i den ringformade Yamdrok-tso och blickar ut över en vidsträckt slätt söderut mot snöbergen i fjärran som gränsar mot Bhutan. Ringlande vattendrag glänser i motljuset till den delvis sanka slätten där tusentals yakar och får betar. Samding var från början ett nunnekloster som leddes av den kvinnliga inkarnationen av laman Dorje Pangmo. Vid mongolernas invasion 1716 förvandlade hon alla nunnorna till grisar och hjälpte dem att fly. Hennes nuvarande inkarnation arbetar för regeringen i Lhasa och kan medverka till att förbättra situationen för tibetanerna i landet. Samding är numera ett kloster med 30-tal munkar. Vi bodde i de stora sovsalarna tillhörande gästhuset med en fantastisk utsikt. Solnedgång och soluppgång var ett sällsynt skådespel.

Utsikt från sovrummet i Samding kloster

Vägen till Gyantse  

Våran färd till Gyantse började dramatiskt med ett totalt stopp alldeles i närheten av klostret där en lastbil med ett osannolikt långt släp hade fastnat i försöken att krångla sig förbi ett vägbygge. Alle man var ute ett tag och hävde undan stenar från vägkanten för en passage. Det löste sig till slut efter olika manövreringar av lastbilen och vår minibuss.

Kanske är den vackraste vägsträckan i Tibet mellan Yamdrok-tso och Gyantse som löper över två höga pass med vyer över dalar, snöhöljda berg och glaciärer.

Vid Kharo La passet på 5560 m kom man nära glaciären som löper ner från Norin Kangs höjder på 7206 m. En turistfälla med massor av uppklädda yakar och tibetaner som skulle ha betalt för att fotograferas. Vi fastnade en god stund vid alla souvenirstånden.

Det andra passet Simi La på 4330 m uppdagade ytterligare en hydroelektrisk anläggning där flodens slingrande fördämning reflekterade ett starkt grönaktig ljus, vad fanns i detta vatten?

Gyantse  

Gyantse är en betydande historisk handelsstad på vägarna till Sikkim och Bhutan. Dess mest imponerande byggnad, den stora stupan, kumbumen byggdes på 1400-talet samtidigt med fortifikationen, dzongen och klostret Pelkor Chode. Staden har inte vuxit gränslöst som Lhasa utan bevarat den lantliga idyllen med traktorer som drar höskrindor, kor och yakar utanför husen mitt i de tibetanska gamla kvarteren och det traditionella berömda spinnande och vävande med ull fortgår i alla hörn.

Dzongen i Giantze

Gyantse Kumbum är Tibets största och bäst bevarade. Dess trappstegsformade pyramidala struktur är fullt av kapell, målningar och statyer på de olika våningarna. Uppför  tvärbranta schakt med trappsteg når man till slut det cirkulära tornet på femte våningen med en strålande utsikt över nejden och dzongen på den höga klippan mitt i staden.

Gyantse Kumbum

Stupan blev lyckligtvis inte förstörd under kulturrevulotionen men klostret och dzongen har fått byggas upp och renoveras till stora delar. Ett kapell i klostret Pelkor Chode rymde några av de bästa skulpturerna jag såg under hela resan. De utstrålade en stark närvarokänsla, tidlöst, formstarkt. När jag beslöt mig att betala avgiften för att fotografera dem så hade kapellet stängt för dagen.

Hotfulla svarta regnmoln hade formerats på himlen när vi gick nerför huvudgatan. Det kom ett kraftigt skyfall och vi sökte skydd utmed några butiker. Kvinnor satt där och spann ull och virkade kläder, hästdroskor och cykelrikshor drog förbi.

Det var en dryg brant vandring upp till dzongens  övre delar men vi kom aldrig in eftersom den var under renovering. Hela turistparken nedanför dzongen med uppfarter och gångvägar hade stark förfallit av brist på underhåll. Utsikten över den bördiga  slätten mot bergen som kantade floddalen utmärkte dzongens strategiska läge. Man kunde också se ringmuren kring klostret som var ett skyddande tillhåll vid krig.

Det hjälpte dock föga mot den brittiska invasionen med modernt artilleri i början av 1900-talet då man ville försäkra sig om Tibet som en buffertstat mot Ryssland. Över 700 tibetanska soldater dog på fyra minuter. Engelskmännen begravde  tibetanerna ena dagen och satte upp fältsjukhus för de sårade den andra. Tibetanerna begrep inte varför de sköts ena dagen och togs om hand den andra. Om natten grävde de upp sina landsmän och tog deras döda kroppar för sky burial, den gamla cermonin för döda uppe på höga höjder där kropparna exponerades för gamarna.

Vi gick till en tibetansk ringdans som utspelades på det centrala torget nedanför dzongen i kvällens skymning. Dansen drog in alla åldrar, gamla som unga, modernt och traditionellt klädda. Som brukligt när tibetaner samlas för olika aktiviteter var kinesiska polisen närvarande med bilar och mycket manskap. Tibetanerna har haft lite att sätta emot engelsmän, ryssar, mongoler och kineser genom historiens lopp.

Shigatse

Färden mot Shigatse gick genom ett platt flodlandskap, Tibets kornbod, bördigt och gulnande till skörd. Här fanns både skördetröskor och traktorer. Kineserna tvingade under revolutionen bönderna att odla ris istället för korn vilket ledde till missväxt och massvält. Ris växer inte på så höga höjder vilket tibetanerna väl visste. Trafiken tätnade in till Shigatse som är Tibets andra stad och expanderat oerhört efter den kinesiska ockupationen. Vi checkade in på ett fint hotell och begav oss iväg till klostret Tashilhunpo som är det största i Tibet och förblev relativt orört under kulturrevolutionen. Som en hel stad ligger klostret innanför en ringmur och inte långt därifrån finns dzongen på en klippa och däremellan de tibetanska gamla kvarteren nästan precis som i Gyantse. Klostret uppfördes på 1400-talet och blev säte för den första Dalai Lama men är framför allt känt som säte för Panchen Lama och alla dess inkarnationer. Den 11:e Panchen Lama försvann spårlöst och har av kinesiska regimen ersatts med någon som nuvarande Dalai Lama inte erkänner. Klostret har ett flertal mausoleum över de Panchen Lama som begravts här. Mycket påkostade stupor eller chorten med guldpläteringar och ädelstenar. I ett kapell finns den kommande Buddha som en 26 m hög förgylld staty. Över 900 konstnärer arbetade i fyra år med kapellet och 300 kg guld gick till förgyllningen.

Gränderna i Tashilhunpo

Det mest spännande  var att gå upp och ner genom gränderna bland bostadskvarteren för alla klostrets munkar. Många var förfallna och övergivna sedan länge.

Picknick vid operaföreställningen

På slutet av rundvandringen i klostret hamnade vi på en Tibetansk operaföreställning som framför berättelser om Buddha eller ur Tibets historia. Vi såg inte mycket av operan där vi stod bakom muren av människor. Tibetanerna hade samlats i stor skara och tagit med sig hela familjen för en picknick i det gröna. Det var som en stor folkfest och kanske var åsynen av alla dessa glada tibetaner den bästa  avslutningen på resan. Morgonen därpå skulle vi resa till Lhasa och sedan vidare med tåg till Beijing.

Slutord

Det jag fick med mig från Tibet var en dorje, åskvigg i mässing som skulle komplettera den klocka jag hade hemma, en mandala,  en cermoniskål som klingade vackert,  sju små mässingskålar, en oljelampa samt rökelser.

Under tågresan till Beijing läste jag igenom en liten skrift jag köpte i en bokaffär i Lhasa som behandlade den tibetanska buddismen. Mycket sakkunnigt och initierat berättade den om alla turer i buddismens seger i Tibet och dess utveckling. Den nämnde inte ett ord om Dalai Lama vilket var en bedrift. Boken hade annars aldrig kunnat ges ut i Lhasa.

Davey Hammarsten

En klocka med sin dorje liggande och en damaru, en dubbelsidig cermoniell trumma.
KalaChakra Mantra med de 10 heliga stavelserna, 7 samflätade konsonanter baserade på Sanskrit: Ham Ksha Ma La Va Ra Ya. Tre vokaler representerade av månskäran, solen och flamman.

ⓒ Davey Hammarsten

Text, teckningar, tusch, målningar, fotografier

Kategorier
Landskap Tibet

Landskap i Tibet

Namtso
Regnskyar över Namtso
Slätten vid Namtso med nomader
Utsikt från klostret Samding
Utsikt från klostret Samding
Utsikt från klostret Samding
Utsikt från klostret Samding
Landskap från resan till Beijing med tåg
Landskap från resan till Beijing med tåg
Landskap från resan till Beijing med tåg
Landskap från resan till Beijing med tåg
Får på rad. Slätten omkring Yangpachen
Landskap vid nunneklostret Dorje Ling
Landskap vid nunneklostret Dorje Ling
Landskap vid nunneklostret Dorje Ling
Landskap vid nunneklostret Dorje Ling
På väg upp till Sheldrak grottorna
Floden Yarlung Gampo
Omkring Yamdroktso