Kategorier
England

Englandsresa 1975

3/8 – 20/8 1975

Kontakten med England började redan på färjan från Göteborg till Felixstowe på den engelska östkusten. ”Tor Britannia” var fullbesatt till stor del av hemvändande turister och jag stiftade bekantskap med ett engelskt par i hytten vi delade. De hade njutit av naturen i Dalarna och Värmland tillsammans med en svensk familj. Idel lovord om Sverige men undantag för de höga priserna.

Tor Britannia var en av de senaste moderna färjorna. Nedersta däcket upptogs av de enkla hytterna där jag var inhyst. Hytterna var dock rena och snygga, filtar och kuddar i britsarna och ett skåp för inlåsning av värdesaker. Heltäckande mattor överallt. Toaletter och duschar var gemensamma för ett 15-tal andra hytter. Sedan följde ett antal däck för bilar och lastbilar. Första däck man kom ombord på innehöll information, bank, kiosk, skattefria affärer och spelautomater. Ett däck för restauranger och barer, ett för salonger, kasinon och pubar. Allt inrett med sköna fåtöljer, dekorativa fotografier och målningar. bakgrundsmusik tonade ut överallt under kvällstimmarna.

Intressant var informationspanelen med en karta över Nordsjön där färdrutten var inprickad samt en karta över hamnarna i Immingham och Felixstowe. Här fanns allt om hastighet, färdriktning. position och exakt tid för den som var intresserad. Båten höll stadigt 24 knop och förkortade den vanliga restiden på 36 tim till 24 tim. Minst fyra gånger tidigare hade jag gjort överfarten som barn vid familjen resor med båt till Indien då vi alltid stannade några dagar i London.

Jag uppskattade mest av allt att vandra omkring på de översta däcken och känna de friska vindarna och saltstänket från svallvågorna . Det brusade som en kolsyrad dryck om vattnet som snabbt virvlade förbi, mörkgrönt och hemlighetsfullt, lockande och hotande med ett ständigt skiftande ansikte. Djup, till synes oändlig, nyckfull och envis. Stjärnorna hade börjat synas och lanternorna tändes på fiskebåtarna vid horisonten och avslöjade ett större antal båtar än blotta ögat kunde se vid dagsljus.

Följande dag lyste solen över Nordsjön och timmarna förflöt i en däckstol med en god bok i handen.

East Anglia

Felixstowe i Suffolk county är belägen på norra stranden vid mynningen till två floder, Orwell i norr och Stour i söder. På södra stranden ligger Harwich i Essex county. Vid högvatten förvandlas sista stäckan av floderna till långa vikar som skär in i landet. Flodernas ringlande lopp mot havet märks vid ebb då stora sandbäddar blir synliga.

Färjan lade till i Felixstowe och efter en timmes väntan i passkontrollen kom jag till slut iväg med en buss till Ipswich, huvudstaden i Suffolk drygt en mil in landet utmed floden Orwell. Landskapet East Anglia har fyra counties: Cambridges hire, Norfolk, Suffolk och Essex. Det är ett flackt jordbruksområde med stora åkerfält så långt ögat kunde se. Bondgårdar utspridda som i ett skånskt landskap. Boningshuset oftast byggt i tegel med den typiska oregelbundna arkitekturen för äldre engelska hus.

Jag kände mig inte riktigt i England förrän bussen var i Ipswich. Från stationen vandrade jag över floden och hade en fin utsikt från bron. Solen höll på att gå ner bortom stadens dis. Mot detta tecknade sig siluetter av bostadskvarterens långa rader av små uppstickande skorstenar, hamnens lyftkranar, magasinshus och fabriker. Vandrade förbi fotbollsstadion, kreatursmarknaden och hamnade i centrum med postkontor och diverse banker. Letade efter något ställe för övernattning. Stötte ihop med två svenska grabbar med samma problem. Vi frågade oss fram till Y.M.C.A Youth hostel. Härbärget var fullbelagt men vakten gav oss tillåtelse att sova i TV-rummet. Det blev ledigt sent på natten då alla hade sett färdigt en kriminalfilm, en nyttig lektion i engelska för oss. Somnade in ganska snabbt. I morgon skulle jag bekanta mig mer med staden.

Vi väcktes tidigt på morgonen. Den enkla login kostade oss inget och vakten var rädd att värden skulle dyka upp. Vi uttryckte vår stora tacksamhet och vandrade ut i den stilla morgonen. Lyckligtvis hittade vi ett matställe som var öppet och avnjöt en äkta engelsk frukost med ägg, fläsk, korv, te och toast. Mina vänner skulle ner till Cornwall där jag också skulle hamna så småningom. Jag återsåg dom aldrig mer. De gick mot utfarten till London för att pröva lyckan med att lifta. Mina erfarenheter av liftning hade aldrig varit god och jag var väl för tillfället mer stadd i kassan.

Staden vaknade till liv i väntan på att banken skulle öppna. Gatsoparna svepte över trottoaren, det grövsta hamnade i vagnen som gnisslande fördes vidare nerför gatan. Folkströmmarna och trafiken kom igång på allvar. Dukeboxen larmade inne i kaffeterian som tjänade bra på morgonkvisten.

Med en tillfredställande mängd engelska pund i plånboken var jag klar för en upptäcktsfärd. Ipswich var en gammal handelsstad med 122 800 invånare. Nere vid hamnen fanns det gamla handelshuset, pampigt och slottsliknande med kraftiga pelare framför huvudingången dit man kom via en stor trappa. Rester av mycket gamla värdshus och lagerlokaler förekom nere vid kajen. Det var knappt man vågade gå nära husen som lutade oroväckande. Det var korsvirkeshus, vitkalkade med fina ornament utmed takåsen och reliefer på väggarna till övervåningen. De innehöll populära restauranger och pubar.

Från hamnen vandrade jag upp genom staden och stannade vid domstolen. Tittade in i rättssalarna med röda filtklädda domarstolar, olika bås för advokater, vittnen, skrivare och publik. Allt utfört i gediget mörkt trä. Intressant hade varit att komma in i en rättegång och se den urgamla traditionen med perukklädda domare och advokater.

St Margerets church kom alldeles i min väg till den stora parken. Underbara blomsterplanteringar framför den grå granitkyrkan. Tornet hade det typiska fyrkantiga borgliknande utseendet, vilket var kännetecknet för nästan alla kyrkor jag såg. En kyrka skulle se ut så där åtminstone i denna trakt. Jag stod länge och beundrade glasmålningarna i St Margeret där ljuset silade in genom det färsprakande pusslet av små blyinfattade glasbitar föreställande olika bibliska scener.

Christchurch Park bortom St Margeret är som parker alltid är i England, vacker och välplanerad, de älskar sina parker. Träden planterades på typiskt engelskt maner till minne av stora händelser och personer som drottnings födelsedag, kröning osv. Även lokala personer fanns med vilket man kunde avläsa på en skylt bredvid träden.

Vy över Ipswich från Christchurch Park av Thomas Gainsborough 1746

Väldiga ekar gav svalka för barnen och föräldrarna i sommarvärmen. Ett litet reservat med fågelgårdar för olika typer av vadare var uppställda omkring några dammar. Blomsterterasser, tennisbanor och en krocketklubb med sin egen plan med otroligt kortklippt gräs, tät och grön så det stack i ögonen. Slutligen innehöll parken något mycket vanligt som man stöter på i alla städer, byar och samhällen. Ett minnesmonument över de som omkom i första och andra världskriget. Oftast en skulptur av en soldat eller krigsutrustning av olika slag och en obelix samt en förteckning över de stupade från just den landsändan. Folket påminns ständigt om de stora krigen.

Rundvandringen i Ipswich avslutades med ett besök på bygdemuseet, mycket innehållsrikt och intressant för de som vill studera hur man levde och bodde i det gamla England.

Senare på eftermiddagen steg jag på bussen i Ipswich och for ner till Manningtree vid floden Stour där den bredde ut sig stort vid högvatten. Vandrade huvudgatan fram mellan färgglada gamla hus. Hotell Crown var fullbelagt men jag blev upplyst om ett hotell i Mistley några km längre bort. Vägen löpte utmed flodstranden och liknade en allé med trädplanteringar mellan vattnet och körbanan. Människorna flanerade utmed stranden, matade svanarna som simmade lungt under en bro till en idyllisk vattensamling på andra sidan vägen. I centrum av vägkorsningen innan byn reste sig minnesmonumentet över fallna Mistleysoldater. Bredvid korsningen en gravgård med en kyrka som raserat för länge sedan. Kvar stod två klockstaplar i tegel och cement som i äldre tider tjänat som landmärke för seglare på Stour. De var små nu i jämförelse med nya tiders landmärken, fabriker och skorstenar. Stämningen livades upp vid åsynen av en vacker länga vitkalkade hus med dörrposter och fönsterkarmar målade i gult, blått och rött. Thorn Hotell var trevligt inrett. Värdinnan visade mig ett rum med fönster mot bakgården. Ljuvligt med en säng, vita lakan och kudde. Utanför skymtade tvättkläder på tork i eftermiddagssolen, små träd, bärbuskar och grönsaksodlingar framför ett träplank som gränsade till andra gröna gårdar.
Gick ner till baren och släckte törsten med en öl. Flera resenärer hade stannat upp i Mistley. Några var stamkunder från trakten , några återkom årligen för en veckas avkoppling vid kusten. Det samtalades om byn och den vackra promenaden utmed vattnet och hur fabrikerna och nybyggnationen bröt idyllen. Jag småpratade med ett medelålders par ifrån Colchester som spenderade några veckor här varje år. På kvällen är det fint utmed viken upplystes jag och de skulle själva ta en promenad.
Vattnet sjönk flera meter vid ebb. Kajen blev onaturligt hög. Strömmen hade börjat vända och förde med sig en massa fisk sa en man som stod och metade vid sidan av sin cykel. Han kastade ut lodet och lät det sjunka till botten med betet fastspänt en meter ovanför. Nu drev den inte med strömmen. Han fastgjorde därefter spöt på cykeln och placerade en klocka vid toppen. Sådär, nu kunde han gå omkring och röka medan han väntade på det trevliga plingandet. Han var trädgårdsskötare. Frun jobbade som städerska på Thorn. Livet flöt med ebb och flod. Fiskade gjorde han varje kväll några timmar. Fabrikerna häromkring var bryggerier. Det dricks bra mycket där uppe sade han och pekade uppåt hotellet. För min del tar jag bara en öl ibland svarade jag.

Motsatta sidan var obebodd och grön. Landskapet var låglänt och svagt kuperat. Mellan några kullar låg ett rödmålat sommarresidens nedbäddat bland träden. De stora flodbankarna höll på att fyllas upp. Vattnet strömmade allt kraftigare. Jag fortsatte utmed kajen och fick en bättre utblick över Mistley och viken. Solen hade sjunkit ner bakom bryggerierna och färgade stora skyar som bildade en lysande båge över viken. Vattnet återspeglade panoramat med siluetter av Mistley, Manningtree, ljusblå kullar inåt landet och glimtar av husen på andra sidan Stour. Svanarna kämpade tappert mot den tilltagande strömmen eller lät sig viljelöst föras till den punkt där flodströmmen och tidvattnet möts i en stilla sjö. Detta var en del av Constables landskap, den store engelske konstnären som här hämtade inspiration till sina romantiska målningar av den Suffolska lantmiljön. En del av hans tavlor hängde i byggdemuseet i Ipswich. Från den plats där jag stod var det inte långt till hans födelseort, East Bergholt, några km inåt land.

Wivenhoe Park  Essex av John Constable 1816

London

En underbar morgon, Njöt av en kopp te på sängen, ljuset från fönstret och den klarblå himlen. Frukosten var delicius. Värdinnan ringde upp stationen och gav mig alla tider till Liverpool stationen i London. Städerskan var en liten korpulent dam som fått reda på att jag hade med mig skissblock då jag träffade den glade fiskaren kvällen innan? Kanske inbillade han sig att jag satt i mörkret och skissade solnedgången. Frun bekräftade det. Jag tackade så mycket och tog farväl av värdfolket på Thorn hotell.

Tågresor är min stora passion och brittiska järnvägen bjuder på mycket som för mina tankar tillbaka till den indiska järnvägen som kanske var det finaste engelsmännen lämnade efter sig.
Manningtree station var överraskande stor för det lilla samhället den betjänade och resenärer var det dock gott om. Brittish Railways har sina kriser liksom järnvägen i Sverige och övriga Europa även om jag här inte stötte på några synliga bevis på det. Då järnvägen till London hotas av nedläggning har England inte många dagar kvar att leva.
Stationshuset var av rött tegel med biljetthall, godsmottagning, effektförvaring, kiosk, väntrum och toaletter. En lång rad skyltar från trätaket över perrongen pekade in mot de olika inrättningarna. Det kunde varit vilken station som helst i Indien.
Tåget var försenat 20 min och ryggsäcken fick ordnas till en sittpall. Tåget ytterligare försenat 10 min, det började likna Indien igen. Diselloket bullrade in och lade ytterligare ett sotlager under perrongtaket. Endast vissa sträckor omkring London är elektrifierade, framför allt pendeltrafiken till förstäderna. Ångloken återfinns på museer och som kuriositet på vissa turistbanor.
Det var en flykt över England. Colchester, Witham, Chelmsford, Brentwood, Romford och Ilford var namn som dök upp på vita skyltar. Mittemot mig satt en äldre dam som skulle vidare till Southhampton och någon kurort på sydkusten. Många av hennes släktningar hade varit i Indien och arbetat vilket gav oss ett intressant samtalsämne. Från Southhampton hade jag med familjen två gånger gjort resan med P&O Lines till Bombay i Indien. Resan gick via medelhavet och Suezkanalen. Drygt en halvtimme färdades vi genom Londons förorter. Några dagar senare fick jag tillfälle att vandra omkring i ett bostadområde i Londons utkanter. Det var mycket nybyggt men det gamla hade fått stå kvar. Miljön kring järnvägen var sotig från ångmaskinernas tidevarv. Det fanns inte mycket kvar av den granna tegelfärgen som mörknat och övergått i grå nyanser. Här och var skymtade en färgglad gata med pubar, värdshus och diversehandlare. London har inte förskonats från de höga bostadshusen men de kilometerlånga radhusen dominerar bilden.

Kendal Street (Byker) 1969 av Sirkka-Liisa Konttinen

Så var jag i London. Damen från tåget önskade lycka till och trevlig semester. Önskade det samma åt henne och stod kvar i den brusande stationshallen medan hon skyndade till nästa station.
Det märks på en karta över kommunikationsnätet att London är centrum, hjärtat, utgångspunkten varifrån allt strålar ut till hela England. De tvärgående kommunikationerna är klent utbyggda och upprätthålls till största delen av långfärdsbussar s.k. Couch Service. Att ta sig förbi eller igenom London är inte bara ett problem för bilister. Ett dussintal stationer ligger utspridda kring stadens centrum och resenärer får ta sig vidare till dessa via tunnelbanan.
Där stod jag utanför stationen. Liverpool street var ett gytter, inte minst av alla svarta taxibilar. Man skulle var hjälplöst förlorad utan karta om man nu inte helt ville förlita sig på de hjälpsamma poliserna. Råkade stöta på en vilsekommen fransman utan vare sig karta eller kunskaper i engelska. Han skulle behövt ”Nicosens London Guide Book” (på franska för honom) och en pocketkarta på 300 sidor som täckte hela Londonområdet. De båda var guld värda och passade in i mina fickor.
Jag valde ut KFUM ungdomshärbärge och steg på en av de trevliga tvåvåningsbussarna. Där går en konduktör runt och tar betalt vilket förhindrar väntetider. Turisten kan ta sig fram med tunnelbana, taxi, buss, flodbåt eller till fots. Jag utnyttjade de tre sista. Tunnelbanan är hämmande för den som vill få lite lokalkännedom och goda minnen från London. Taxi är för dyrt. Buss är en njutning speciellt om man får en av övre våningens främsta platser. London från parkett!

Färden gick genom City of London och Holborn till Blomsbury där jag steg av på New Oxford street inte så långt från Brittish Museum. Gatan var smalare än jag väntat mig av denna berömdhet. Centralt var det i alla fall till de stora shoppingstråken Oxford street, New Bond street, Regent street och stadsdelen Soho. Vad som nu är centralt i denna väldiga stad.

Några kvarter längre bort på 83 Danell Street låg YMCA:s huvudkontor, inhyst i ett gammalt 4-våningshus. De ville ha 2 pund 75 pence c:a 25:- per natt i ett logement plus en frukost som senare visade sig innehålla två brödskivor med marmelad och te. Hotellet i Mistley kostade mig lika mycket men med en långt högre standard och komfort, något som här i London skulle kostat tre gånger så mycket. Där ser man vad efterfrågan, markvärde och fastighetsspekulation kan ställa till det för turister som för londonbor. Förnämligast i England är dock alla husägare som hyr ut några av sina överflödiga rum och serverar en excellent frukost, allt för en ringa summa. Jag stiftade bekantskap med dessa B&B under senare delen av resan.

En ny morgon. Den spartanska frukosten var snart överstökad och jag steg ut för att möta livet en Londonmorgon. En lång kö hade bildats utanför badhuset tvärs över gatan. Kanske ville man doppa sig och duscha innan arbetet, skolan eller dagens inköp i supermarket. Det var redan varmt i luften och tusentals londonbor var nog redan på väg till badorterna vid kusten.

Styrde mina steg nerför Kingsway, rundade Aldwich och hamnade på Victoria Embankment som är en fantastiskt fin allé utmed Thames. Träden gav en väbehaglig skugga där jag flanerade på trottoaren närmast floden. Framför mig spände Westminster bridge sina bågar över floden . Till höger reste sig Big Ben över Westminster Hall, Houses of Common, Houses of Lords och Houses of Parliament som tillsammans med Westminster Palace utgör en väldig byggnad med otaliga fönster och spetsiga torn. Husen är inte direkt vackra utanpå där sot och smuts lagrat sig och kemikalier härjat på ytan. Skönheten låg väl inuti. Resningen och värdet i de historiska händelserna och alla betydelsefulla personer som vandrat där inne.

Westminster bridge, Big Ben och parlamentet från Victoria Embankment av Cloude Monet.

Promenaden gick vidare tillbaka genom Whitehall. Gatan var bred som en fotbollsplan med väldiga vita regeringsbyggnader, banker och kontor på båda sidor. Scotland Yard tilldrog sig många turisters intresse. Trafalger Square och Picadilly Circus var som getingbon. Turisterna flockades kring statyerna och fontänerna. Det fanns knappt plats för hedliga engelska duvor bland alla japaner, amerikaner, indier och fransmän.

Bena värkte, törsten brände. En öl utanför puben nära Danell Street var en god avslutning på dagen. London hade dom varmaste dagarna på över 30 år. Värmen låg kvar i luften och hettan strålade upp från trottoarstenarna. Allt fler människor gick ut från den stimmiga och glada puben för att prata över en drink i den relativt lugna bakgatan vid New Oxford Street. Den korsande Shaftsbury Avenue var tyst som en avkrok till en bygata i ena stunden men plötsligt släpptes en våg av bilar igenom ljusen neråt Holborn street och fyllde luften med rök, damm och oljud. Träden dämpade tacksamt oväsendet något och snart vilade tystnaden mellan träden.

Det är kanske fel att säga ”tystnaden”. Som ett avläset muller trängde stadens alla aktiviteter fram till örat, ibland ökande till klart urskiljbara ljudbilder. Här hände dock annat som väckte den synliga uppmärksamheten. Taxibilar stannade upp och släppte av fina sällskap till restaurangerna alldeles bredvid. Motsatta sidan var täckt av en rad sandwichbarer och tehus. Från min utsiktspunkt blickade jag långt neråt avenyn där trafiken strömmade mellan trafikljus och neonskyltat. Utesovare och alkoholister hänger i den lilla parken framför mig. Någon strök kring gathörnet och uppslukades av mörkret. En och annan duva skuttade omkring och tog för sig av matrester. Till höger, fasaden av en metodistkyrka, möjligen ett ljus i mörkret för många.

Efter första dagen i London längtade jag starkt efter en båttur på Thames. Gick ner till piren vid Westminster varifrån flodbåtarna utgick. Det fanns ett halv dussin olika turer och jag valde den längsta turen nedströms till Greenwich. Det såg ut att bli en fin dag. Köpte en påse körsbär av en frukthandlare på kajen. ”Det är de sista för i år” deklarerade han, som om det skulle förhöja värdet undrade jag. Kände mig hedrad över att vara den siste körsbärsätaren i England 1975. Kom ombord tidigt och placerade mig lämpligt i fören.
Floden tilltalade mig mycket. Mäktig och mättad med historia ringlade den förbi byggnader, slott, parker, statyer, promenader, gamla handelshus och värdshus. Strömmade under alla broar, den ena märkligare än den andra. Förbi gamla båtar med restauranger och pubar. Starkt trafikerad av pråmar och sightseeingbåtar. Brunaktigt, förorenad av allehanda avfall men det var värre förr i tiden då den stank som ett avlopp. London har radikalt förbättrat luften och vattnet. Numera kan man se en solnedgång över staden vilket var otänkbart för tjugo år sedan.
Vi passerade sex broar med den resliga och berömda Tower Bridge som avslutning. Efter det finns det bara gångtunnlar och färjor som förbinder stränderna. Speakern malde på och förklarade alla brokiga intryck från sidorna. På grund av tidvattnet utgörs hamnen till stor del av dockor som grävts ut vid sidan av floden. Därifrån kan fartygen segla ut och in var 12:e timme. Vi såg alltså inte mycket av hamnen från sightseeingbåten men en skog av lyftkranar vittnade om dess enorma storlek.
Floden blev bredare. Industrier och dockor utgjorde snart det enda inslaget av bebyggelse innan Greenwich gröna kullar blev synliga. Båten vred sig kring den sista kröken och vattnet skvätte upp i ansiktet. Vi lade till vid kajen bredvid Queens House. Speakern betonade speciellt ”House” lite ironiskt. Huset var närmast lika stort som Buckingham Palace. Bortom de två väldiga L-formade flyglarna reste sig kullen med Greenwichobservatoriet på toppen. Det var en storslagen vy från floden. Uppställd i en torrdocka vid sidan av slottet fanns ”Cutty Sark” det magnifika segelfartyget från brittiska ostindiska kompaniets dagar. Det finaste segelfartyg jag någonsin sett. Francis Chichester var en annan storseglare och hans Gipsy Moth var uppställd strax bredvid. Den liknade en jolle i jämförelse med Cutty Sark men likväl hade den seglat runt jordklotet. Den var av modernare snitt och 100 år yngre.

Cutty Sark. Watercolor. C.J.Ashford. 1869. Lär ha varit mycket snabbseglad

Observatoriet intresserade mig då inte så mycket som de gamla värdshusen utmed Thames. Jag gick över till andra sidan floden via en fuktig cementerad tunnel med väldiga hissar på båda sidorna. Efter tjugo minuters promenad var jag framme vid det gamla antika värdshuset. ”The Gun” stod det tecknat på den gula fasaden och väggarna hade fått lite slagsida. Man steg direkt in i puben, inrett i mörkt trä och fanerade väggar. Beställde en öl och några sandwichar. Passerade salongen och kom ut på altanen som vette mot floden. Det var eftermiddag och arbetet var över. Allt fler människor tittade in för ett glas och lite samtal. Publivet är en umgängesform där man möts och diskuterar dagens händelser, politiken och det kulturella utbudet. Trots den låga skatten på spitvaror och minimiålder på 17 år såg jag ytterst få berusade. Här växer man upp i en socialt stark miljö, saknar oftast inte goda vänner och är passionerat intresserad av någon hobby eller sportgren man utövar. Men nykterheten kanske bara sitter på ytan. Vad vet jag?

Dagen därpå reste jag med tåg till Cornwall. Jag var tillbaka i London efter en dryg vecka och upplevde då en härlig tur med flodbåten upp till Richmond inte så långt från Kew Garden. Men detta och mycket annat får jag skriva om en annan gång.

Cornwall

Plymouth blev mitt nästa resmål. Staden ligger på gränsen till Cornwall. Avnjöt en 4 timmars tågresa genom ett varierande landskap. Jag fördrev tiden med att läsa och kunde ibland lyfta blicken för vackra vyer genom cupéfönstret.
Regnet öste ner utanför stationen i Plymouth och jag fick känning av det vanligtvis dimmiga och fuktiga klimatet i denna sydliga landsända. Vädret växlar mellan kristallklara solskensdagar och häftiga ovädersdagar med storm och slagregn. Temperaturen är relativt jämn över hela året på grund av kontakten med havet och de varma strömmarna söderifrån. Det ger en växtlighet med subtropiska inslag av bl.a. palmer av mycket egendomliga arter.
Från stationen gick en buss till Saltash, ett litet samhälle på andra sidan floden Tamar. Bussen stannade under två stora broar som ledde över till Cornwall. Den ena bron ”Royal Albert Bridge” byggdes för järnvägen mellan åren 1853-59 av den kände ingenjören Isambard Kindom Brunel. Konstruktionen var mycket egendomlig. Mellan de tre bropelarna välvde sig grova rörformade bågar som höll uppe bron med långa järnstag. Vid sidan av denna bro låg den smäckrare hängbron ”Tamar Road Bridge” som invigdes 1961. Mycket lik Älvsborgsbron i Göteborg. Längsta spannet 335 m sveper 45 meter över vattnet och hålls uppe av kraftiga vajrar som löper över 90 m höga bropelare. Från bron hade jag en fin vy över Saltash, byggd på sluttningarna ner till floden. Branta gator kantade med fina gamla stenhus ledde ner till hamnen där värdshusen låg uppradade innanför kajen. Till höger var det en strålande utsikt över Tamarfloden som med många förgreningar och vikar flöt mellan gröna kullar. En skylt upplyste om att jag gick över gränsen till Cornwall, ”That sacred land of Giants” som legenden förtäljde. Någon närmare förklaring till detta fick jag inte då. Cornwall tilldelades trojanen Corineus som bekämpade den störste av alla jättar ”Gogmagog” och fick regera över Cornwall som enligt legenden hade flest jättar av alla provinser i södra England. Man får tro på det liksom folksagan om jättarna som levde i Kilsbergen och kastade stora klippblock ut på Närkesslätten med avsikt att tysta ner kyrkklockorna.
Inget värdhus eller hotell hade rum för natten. Jag blev hänvisad till en lång rad av ”Bed and Breakfast” utmed landsvägen. Efter ett antal påringningar fick slutligen tag på ett ställe med ledigt enkelrum.

Sällan har man bott så bekvämt och ombonat som på dessa billiga och trevliga inrättningar. Värdfolket består oftast av ett gammalt par eller ensamstående kvinna. De hyr ut några av sina överflödiga rum och serverar en god frukost. Toalett, bad och dusch ingår i bekvämligheterna plus ett vardagsrum där man kan träffa övriga gäster, se på TV, läsa tidningar och dricka te.

Dagen därpå var jag på väg med med buss till Looe, en av dessa förtjusande gamla fiskebyar utmed havet. Det blev ett strålande tillfälle att uppleva det Cornwallska landskapet. Boskapsskötseln är en stor näring och det böljande lanskapet med gröna kullar och fläckvis karg berggrund var lämpliga betesmarker för får, kor och hästar. Hagarna var inhägnade med höga häckar som stundvis kantade vägen och skymde sikten.

Jag planerade att tälta några dagar och steg av bussen innan Looe där ett antal campingplatser dök upp. Här fanns alla förnödenheter, toalett, dusch och en livsmedelsbutik. Därtill en vacker utsikt över det pastorala landskapet. Därmed blev det för mycket av det goda. Regnet öste ner alla tre nätter jag var där. Allt höll sig dock torrt inne i tältet. Efter denna erfarenhet kom det aldrig till användning igen under resten av resan.

Looe låg några km därifrån och jag vandrade landsvägen ner till byn. Massiv grönska rådde utmed vägen som nästan inneslöts av trädens högsta grenar. Snart blickade jag ut över dalen där West och East Looe ligger på vardera sida om floden. En åldrig smal stenbro förband de två byarna. Färggranna hus radade upp sig på bergsväggarna. Utmed kajen gick en ström av turister. De hyrde små motorbåtar som livligt trafikerade vattenvägen mot havet. East Looe var ett brokigt gytter av antika hus och smala gränder där allsköns diversehandlare och suvenirbutiker bjöd ut sida varor. Detta är engelsmännens semesterparadis där hotell- och restaurangnäringen blommade i en sällan skådad omfattning. Längst ut mot havet en sandstrand och en pir. I grannskapet hade ett museum sprungit fram där seklers hittegods och antikviteter hade samlats. Det visade upp en så särpräglad originalitet att BBC hittat dit och gjort ett program för TV.
För att kunna ta sig över till West Looe utan att behöva gå tillbaka till stenbron hade man ordnat färjetrafik över floden. På andra sidan gick vägen upp på en klippa varifrån man fick en målerisk vy över Looe där måsarna svävade över hamnen och alla entusiastiska krabbfiskare på kajen. Lite längre bort följde jag en strandpromenad och såg en ensam liten ö inte långt från kusten. St. George´s eller Looe Island som den hette enligt kartan bestod av en hög kulle med en skogsdunge nedanför varpå följde gröna betesmarker där får gick omkring nere vid vattnet. Kanske bodde någon i stugan där intill träden.
Två hela dagar blev jag kvar i Looe på grund av regnet. På den tredje dagen tog jag hela min packning och steg på en sightseeingbåt som gjorde turer utmed den vackra kusten till Foway. Skepparen var tillmötesgående och lät mig göra en enkelresa. Speedboaten satte fart över vattnet och hoppade över vågorna så det riktigt rördes om i magen. Jag trevade med kartan och försökte hänga med på vad vi såg. Skepparens son stod bredvid mig och orienterade mig bland alla vikar, klippor och grottor.

Beach at Cornwall Paul Strisik (1918 – 1998)

Det karga branta kustlandet rundades av upptill av gräs- och ljungbeklädda kullar. Cornwall är känt för alla skepp som genom tiderna stött på grund och förlist vid dess kust. Sportdykare och skattletare har sitt paradis här bland vraken och den naturskyddade havskusten. Sjörövarna hade idealiska gömställen i de långa vikarna och bakom utskjutande klipprev. Engelska kanalen är världens mest trafikerade vattenled och västerut genom St George´s kanal seglar alla skepp upp till Dublin och industriområdena i norra England. Det har fått sina allvarliga följder med en av de värsta oljekatastrofer som inträffat då ett tankfartyg förliste utanför sydspetsen för ett antal år sedan.
Sakta puttrade vi in genom mynningen till River Foway mellan samhällena Foway och Polruan. Förr i tiden bevakades infarten mot angrepp från fransmännen genom St. Catherin´s Castle och Poluan Castle, numera ruinhögar. De skyddade effektivt den naturligt omslutna hamnen som en gång i tiden varit frihandelsområde med en mäktig seglarflotta. Seglarhamn var det fortfarande, en av de populäraste tillhållen för alla yachtägare och seglarentusiaster. Längre uppför floden hade man byggt en stor utskeppningshamn för ”China-clay”, en mjölkvit lera som malts till ett fint pulver. Det yrde omkring i luften bland långa rader av järnvägsvagnar som forslat leran från gruvor i centrala Cornwall. Leran användes till krukmakeri men den är mycket säregen och brukas i många andra sammanhang. Till ansikts- och babypuder, vitaminpiller, mediciner och blandas med fördel i bröd och matvaror, det senare var vanligare förr vid livsmedelsbrist. Leran innehåller en mängd nyttiga mineraler.
Innan båten vände tillbaka till Looe fick jag stiga i land i Fowey. Jag övernattade i Fowey och fortsatte sedan med tåget till Penzance i den allra västliga landsändan. Penzance betyder ”Holy Headland” och utgjorde en gång i tiden platsen för ett kapell till minne av St. Anthony och överblickade den stora bukten ”Mount´s Bay”. Staden besöks numera livligt av turister och en ström av folk mötte mig då jag letade fram till A.P Rand Trevelyn Hotel där jag fick ett trevligt rum. Här skulle jag bo i fyra dagar. Därifrån var det inte långt till hamnen. Från södra piren kunde man blicka ut över staden där St. Mary´s Church i grå granit dominerade bland den övriga bebyggelsen som var påfallande färglös i jämförelse med de övriga kustsamhällena. Längst ut ut på piren där en fyr visar vägen in till hamnen har ångfartyget Scillonian sin kajplats. Härifrån gör den dagliga turer med förnödenheter och turister ut till ”Isles of Scilly”, en ögrupp rakt västerut med ett milt subtropiskt klimat. Dess inkomstkälla är inte bara turister utan även blomsterodlingar av säregna arter. Odlingarna hålls igång året runt. Tiden och pengarna räckte inte för ett besök på ögruppen med sin rika historia av romersk, dansk, norsk ockupation, sjöröveri och stark befästelse under Engelska kronan. På grund av sitt strategiska läge blev den skådeplatsen för blodiga sjöslag.
Västerut på andra sidan bukten såg jag St. Michaels Mount sticka upp ur havet. Högst upp på denna klippö nära intill land ligger ett slott från 1190-talet i kombination med ett tidigare kloster byggt 1044. Vid ebb frigörs en strandremsa in till fastland varifrån turisterna torrskodda kan gå över till ön. Märkligt nog finns en liknande befäst klippö på andra sidan kanalen med samma namn ”Mont St. Michel” nära den norra Bretagne-kusten.
Från hamnen löpte en strandpromenad österut med stans alla hotell uppradade. Den övergick sedan i trädgårdar, bollplaner och några typiska engelska sporter spelades som Bowls (en variant av boule) och Putting (golf med endast hålen utsatta på en mindre gräsplan). Därtill spelades också tennis vid sidan av vägen ända bort till Newly en liten fiskeby. Den var stiltypisk med gamla stenhus och smala gränder, ett populärt motiv för traktens konstnärer.
Följande dag fick jag tillfälle att att besöka en konstutställning. Det hade börjat regna och utställningslokalen blev en tacksam tillflykt. Tavlorna visade den Cornwallska kusten där vågorna slog mot klipporna och skummet yrde upp i luften. Oväderstavlor med ett vresigt hav och dimhöljda kuster. Skickligt gjorda skeppstavlor med segelbåtar strävande fram över grov sjö. Konstnären hade varit på sjön större delen av sitt liv och även tjänat sitt uppehälle som fiskare. Bildvärlden tog form inom honom. Han började måla och blev känd för sina friska havsmotiv. Han älskade havet, det kände han utan och innan. Bilderna gjorde ett bestående intryck på mig. Jag hade börjat älska Cornwall med alla sina pittoreska fiskebyar, mäktiga klippformationer och landskapen utmed floderna och vikarna. Här fanns så mycket mer att upptäcka och jag hoppades kunna återvända med ett målarskrin och närmare lära känna landskapet och the Cornish people.

Cornwall, The Lands End av Thomas Creswick (1811-1869)


Davey Hammarsten Göteborg 1975

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.