Sommaren 1974
Avfärden
Jag hade läst så mycket om Gotlands särart. Med ljusa förhoppningar förbereddes resan. Med cykel och campingutrustning skulle semestern inte bli så kostsam. Det var så mycket som skulle planeras och köpas. Jag hade nyligen skaffat en treväxlad cykel. Köpte tält och campingutrustning, packade ner teckningsblock och akvarellåda. Ensam skulle jag cykla halva Gotland runt. Många cyklar runt hela ön men jag ville ta det lugnt med stopp för teckning och målning.
När jag sadlade cykeln och trampade från min bostad i Hägersten kändes det befriande att lämna storstaden och spännande inför det okända som väntade.
Efter fem timmar av envist trampande var jag på kvällen framme i Nynäshamn med Östersjön framför ögonen. Färjan till Visby skulle kasta loss någon gång vid midnatt.
På kajen träffade jag en bekant som varit sjömanskock och hunnit med att segla runt jorden flera gånger. Hans ekonomiska läge var inte så guldkantad. Inga förbättringar sedan jag träffade honom som uteliggare och erbjöd honom mat och husrum några dagar i min lägenhet för något år sedan. Min bländande nya utrustning gjorde ett djupt intryck på honom. Tillsammans besökte vi två stora segelbåtar som tillhörde marinen. Vi kom i samspråk med några käcka sjövärnsaspiranter som villigt berättade om rutinen ombord, den hårda disciplinen, övningar i masterna med hissning och halning till att svabba däck. Den gamle sjömanskockens ögon lyste av förtjusning.
I väntan före bordningen av gotlandsfärjan blev jag bekant med en amerikansk flicka som skulle jobba i en finsk familj. Samtalet rörde sig om skolor, jobb och framtid i USA och Sverige. Vi skildes då hennes färja till Finland skulle avgå.
Liv och rörelse då alla skulle på färjan, bilar och cyklister bildade långa köer. En efter en dirigerades de in i det stora gapet på båten. Ombord letade jag snabbt reda på några lediga fåtöljer för en sovplats. Någon blunder blev det inte på grund av alla stojande ungar och folk som förde ett livligt umgänge.
Dimman låg tät utanför när färjan anlände till Visby hamn klockan fyra på morgonen. Välbehållen tillbaka på landbacken intog jag en stadig frukost och studerade samtidigt Gotlandskartan. Med hjälp av turisbroschyrer fick jag god information om vad som var värt att besöka. Slog upp mitt tält på en camping och kröp i sovsäcken för att ta igen den förlorade nattsömnen.
Visby
Den del av Visby som är värd att besöka ligger innanför ringmuren som uppfördes någon gång på 1300-talet. Under stadens storhetstid då tyska köpmän behärskade handeln byggdes muren som skydd mot gotlänningarna. Innanför muren byggdes husen helt planlöst och med tiden bildades en myrstack av gränder, torg och smala kullerstensgator. Många av husen från Hansa-tiden står bevarade i sitt ursprungliga utseende medan en del har blivit ruiner. Det ger staden sin speciella prägel av nytt och gammalt. Under sommaren lever staden upp. Turismen är huvudnäringen. Souvenirer såldes överallt, det var tätt med cafeer, värdshus och restauranger, kulturlivet blomstrade.
Ett stort antal affärer sålde handdrejad keramik, glaserade i brokiga färger och prydda med typiska gotlandsmotiv som får, raukar och rosor.
Visby var vackert. Förtjust tecknade jag hus, gränder och ruiner. Motiven var många.
Norr om ringmuren böljade landskapet i gröna kullar ner mot havet. Längst med muren återkom torn och portar med jämna mellanrum. Fiskarporten, Kruttornet, Kärleksporten, Jungfrutornet o.s.v. Kullerstenarna i muren bildade oregelbundna mönster. Utvalda, uthuggna var stenarna placerade för att passa in i helheten. Däri låg mycket av fascinationen med den äldre bebyggelsen. Man kunde se den skapande aktiviteten, den personliga stilen, sten på sten lagd under slitsamma dagar.
Varje dag hördes klockspel från domkyrkan Santa Maria. Jag råkade räffade några bekanta och tillsammans gick vi och lyssnade på en konsert. Musiker och sångare fyllde det stora kyrkrummet med ljuvliga klanger och toner.
Från Södra Hällarna, en hög klippformationer syd om Visby, hade man en vidsträckt utsikt över det blå havet, hamnen och husen med sina brandgula tegelplattor. Här och var stack det upp en ruin och påminde om flydda storhetstider då inte mindre än 20 kyrkor fanns innanför murarna.
Den biologiska trädgården anlagd av D.B.W (De Badvänligas Wänner) var som en oas i sommarvärmen. Specialiteten var rosor som tyvärr inte blommade fullt ut då jag var där men mycket annat frodades. Träd, buskar och plantor i sagolika former. Lummiga träd kantade gården som var ett populärt tillhåll.
Högklinten
Efter några dagar var det tid att lämna Visby, som hade mycket mer att ge, men naturen och havet lockade.
Högklinten som kunde ses från Visby söderut sträckte sig djärvt ut i havet. Med cykeln var jag där på en halv timme. Högklinten är en brant klippa som havet grävt ut. Gotlands högsta klippa och naturen omkring var fridlyst. Utsikten var strålande. Visby syntes tydligt i fjärran, sikten var knivskarp, havet brusade nedanför. Försiktigt gick jag ut till kanten och tittade ner där vågorna slog mot klippväggen. Havsbottnen lyste vackert i grönt och gult med stenar i rostbruna och vita nyanser. Ut från den karga klippan växte ett knotigt träd som tappert stått emot vinden.
Några turister vandrade förbi med kamerorna i högsta hugg. De pratade, gestikulerade och knäppte bilder för att därefter avlägsna sig snabbt till nästa mål. Jag stannade kvar länge och betraktade den sköna strandlinjen invid klippan, de smaragdgröna mönstren i havsbottnen, klippans vindpinade växter, färggranna örter och mossor i sprickor mellan vita kalkstenar. Skönt att inte behöva skynda förbi och se hela Gotland på två dagar.
Tofta Gnisvärd
Redan på samma dag kom jag till Tofta. Där besökte jag några bekanta som jobbade på ett pensionat. Föreståndaren för pensionatet lät mig få sova gratis på ett vindsutrymme. Maten som serverades var underbart god, samtidigt var det skönt att möta vänner.
Nere vid havet låg Gnisvärd, en liten fiskeby bestående av små trähus tätt stående bredvid varandra i flera rader. Utmed en grässlänt stack störar upp från marken. På dessa brukade fiskarna hänga upp sina nät. Nu fanns där inga fiskare, allt var ett kulturminne. Stugorna var skrämmande små med tanke på att de tjänat som bostäder åt familjer med 6-10 barn.
Ett rustigt kapell vid sidan av byn var pyntat med björklöv runt omkring på dess trästaket och stenmurar. Kapellet var populärt under sommarhalvåret. Medan jag satt och tecknade vigdes två par. Brudarnas vita klänningar fladdrade i blåsten medan de leddes in genom den kraftiga trädörren till kapellets enkla inredning.
Kovik
Efter tre dagar i Gnisvärd gick färden längre söderut. Styrde in vid Kovik och hittade en gammal fiskeby som utgjorde ett fiskerimuseum med många fina träkåkar.
Långt ut i vattnet sträckte sig en tunn strandrev. Vandrade omkring och insöp den friska vinden och dofterna från havet och ljudet av livliga måsar.
Djupvik
Söder om Klintehamn for jag in på en liten skogsväg och slog upp mitt tält bland granarna. Med blå himmel och sol började nästa dag med upptäcktsfärd utmed kusten. Karlsöarna framträdde mäktigt ur havet. Strandlinjen bjöd på ett omväxlande skådespel. Söder om Djupvik var kusten hög med branta sluttningar ner till vattnet och kantades av tallar. Längre söderut blev den flackare, tallarna blev lägre och allt knotigare. Slutligen slingrade de sig i underliga krokar och bukter och kröp utmed marken. Stranden var täckt med sandsten där märkligheter fanns att skåda av stenformationer, små vattendjur och alger.
Ett stycke längre bort upphörde de krypande martallarna och en stor hed bredde ut sig. Får gick och betade i stora hjordar, sjöfåglarna hade sitt paradis vid den grunda och långsträckta stranden. Vinden bar med sig vågornas brus och måsarnas skränande medan jag njöt av solen, färgerna och dofterna.
Hoburgsrundan
Övernattade på Fidenäs camping. Vaknade av solljus och fågelsång. Låste in packningen i tältet och gav mig iväg med skissblock och karta för att utforska sydspetsen.
Vid sidan av vägen strax söder om Burgsvik upptäckte jag flera gamla kvarnar som var väl bevarade med svänghjul.
Svängde ner till höger och kom till Kvarne, en f.d. fiskeby med ett fåtal hus. Med utsikt över havet till höger gick färdvägen söderut. Först genom en skog, därefter glesnade skogen och sagolika vyer uppenbarades. Hela sydspetsen bildar en högplatå som lutar svagt utför mot den östra sidan men på den västra sidan där jag befann mig är plattån som högst och och alldeles intill kusten sluttar den brant ner med en avrundning vid foten och toppen. Utmed vattnet löper en smal strandremsa där vägen slingrar sig fram. Utsikten var underbart vacker från höjden. Skummande vita vågtoppar på det blåskimrande havet vandrade in mot kustremsan med kullarna skiftande i olika gröna färger. Vindens styrka gjorde det svårt att rita, skissblocket fladdrade ihärdigt.
Längst ut på udden reste sig en rauk vars profil från en speciell vinkel liknar en gubbe, den populära ”Hoburgsgubben”. Turisterna skockade sig omkring honom. Sagorna förtäljer att han varit livs levande en gång och bodde i grottan under klippan i 700 år. Tyvärr minns jag inte hur han blev till sten men havet och stormarna hade säkert del i detta. En restaurang hade uppförts i närheten. Min mage tystades effektivt av en biff med potatis och sallad.
Hoburgsgubben vaktades av en fyr några hundra meter innåt land. Fyrvaktaren öppnade tornet åt mig och vi vandrade uppför en smal trappa. Utsikten var god trots att fyren inte var så hög i förhållande till marken. Inget på det platta landskapet hindrade sikten mot alla väderstreck. Jag intresserade mig för tekniken och studerade lamporna, prismorna, motorerna och kugghjulen och allt annat som fick fyren att blicka, lamporna att rotera och kasta sitt ljus långt ut till havs. Fyrvaktaren förklarade och berättade villigt om underverket för alla besökare.
Jag bröt upp från Fidenäs camping och började färden norrut, nu en sträckning inåt land. Utmed vägen stötte jag strax på en bondgård från 1600-talet, numera Kattlunds Museigård. Ladugården hade ett snillrikt tröskverk som drevs av oxar. Stora kugghjul av trä överförde kraften till en maskin som sannolikt förde oväsen med alla trummor, kuggar och hjul, allt i trä.
Boningshuset gav en intressant inblick i levnadsmiljön förr i tiden. Köket där alla sov utmed väggarna och lagade sin mat över den öppna eldstaden i ett hörn. Finrummet som bara användes vid högtidliga tillfällen var dekorerat av handmålade tapeter med bibliska motiv. På övervåningen fanns verkstaden med snickarutrustning, vävstol och skomakeri. I husets äldsta del bryggde man öl, tillverkade ost och bakade bröd. Där fanns ölfat, kar för ystning och vedugnar.
Ett valnötsträd, stor som en gammal ek, stod mitt ute på gården vilket är ovanligt på dessa breddgrader. En sjökapten lär ha planterade det för 200 år sedan.
Följande dag var en av de sällsynta då det regnade. Jag besökte en stenkyrka med kalkmålningar från 1500-talet. Det finns en rik skatt av kalkmålningar i de gotländska kyrkorna. I den svala kyrksalen vilade en fridfull stämning. En broschyr berättade att psalmen ”Den blomstertid nu kommen” var skriven av en gotlänning.
En lång dag
Vaknade klockan fyra på morgonen, kunde inte sova. Solen tittade fram. Jag redde till en frukost, packade cykeln och så bar det iväg på den långa dagsturen till Visby.
Vägen gick genom skogar och förbi åkrar och ängar. Bondgårdar, väderkvarnar och kyrkor svischade förbi.
Stannade upp och studerade konsten och arkitekturen i Hemse kyrka. Strax bredvid låg en folkhögskola där flera gotländska konstnärer ställde ut. Det var en salig blandning av olika stilarter och motiv. Gotlands natur, hus och folk trädde fram på flera sätt. Även en skulptör visade sina alster. Bildhuggeriet är vanligt på Gotland med den rikliga tillgången på sand- och kalksten. Inte minst märks det i kyrkornas skulpturer.
Snart efter det skymtade Etelhem klockan tolv på dagen. Av en slump fick jag syn på ett krukmakeri och stannade min cykel. Försiktigt fick jag stiga in i verkstaden. Över och under allt stod det krukor uppstaplade i mängder. Flera krukmakare satt vid sina drejskivor och formade till synes ledigt och lätt fat och koppar, kannor och krukor med stor variation i formen. Hur det gick till att forma och sätta fast pipen på en tekanna var spännande att se.
Leran brändes och glaserades i moderna ugnar. Ute på gården snurrade en lerblandare. Leran brändes även i en stor gammal risugn på traditionellt sätt. Risugnen tillät bränning av manshöga krukor. Hur de drivits upp från en lerklump var en gåta.
Inte så långt från Buttle visade sig ett vidunderligt monster. I betong hade någon uppfört ett förhistoriskt djur. Framför stugan upplyste en skylt om att konst var till försäljning. Någon tokig konstnär tänkte jag och stannade cykeln. Steg in genom den öppna dörren. Väggarna var täckta av färgsprakande målningar. De var glada, naiva och primitiva men samtidigt vackra. Konstnären kom in och vi hälsade på varandra. Lite fetlagd, skäggig, arbetsklädd med ett godmodigt ansikte och ett okonstlat uppträdande. Jag frågade om tavlorna. Motiven var vyer runt stugan, träd, buskar, åkrar och sommarhimlen. En fläkt av sommarens ljus, värme och färger strålade ut från väggarna. Han bjöd på te utanför i trädgården och vi samtalade om allt möjligt. Han var uppväxt i Stockholm, studerat på konstfack. Han kom att syssla med allt möjligt för sitt uppehälle när någon plötsligt sade att nu skulle han måla. Varje sommar tillbringar han nu på Gotland. Stugan som var lite förfallen behövde repareras. Vi sade farväl och jag hoppades kunna besöka honom i Stockholm. Glad i hågen och inspirerad till att måla fortsatte jag min färd.
Efter några kilometer var jag framme vid Roma kloster. Av klostret fanns inte mycket kvar. Några valvbågar och stenmurar som var intressanta att teckna. Det var skönt med en paus, fåglarna kvittrade och turisterna tjattrade.
Sista biten in till Visby gick fort, det rungade riktigt ordentligt om hjulen. Åter rullade jag in på Snäck camping. Vid expeditionen träffade jag en bekant från Stockholm som var tillsammans med två klasskamrater. De hade besökt norra delen med Fårö. Kvällen skulle firas med något roligt. Två cirkustält var resta utanför ringmuren och vi valde det största. Spännade tyckte jag som aldrig varit på en riktig cirkus. Och det blev ingen besvikelse, den innehöll det mesta. Jonglörer och lindansare utförde skickligt och med stor precision sina olika nummer. Akrobater slängde sig med dödsförakt mellan trapetserna (Ett skyddsnät spänt mellan stolparna gjorde det inte helt dödligt). Tokiga clowner roade publiken med spratt och upptåg. Dresserade hästar, lamadjur, hundar och elefanter utförde konster fjärran från deras naturliga rörelseschema. En elefantunge balanserande på en decimetertjock balk lyckades vända sig helt om mitt på, det såg utomordentligt komiskt ut, stackars unge. Orkestern ackompanjerade kraftigt och livligt allt som rörde sig. Falskt och illa sprätte tonerna fram i hurtiga melodier.
Så hade man rodeo. Tre män ur publiken kallades fram och fick i uppgift att rida en motspänstig åsna ett varv runt manegen. Priset för den bedriften var 500:-. Frenetiskt försökte alla bemästra åsnan men den svängde runt, slog bakut och böjde nacken så att ryttaren kastades till marken. Cirkusdirektören erbjöd andra chansen att spela cowboys. Hade han inte ett illmarigt leende i ansiktet! Jag skuttade fram, säker på mitt utomordentliga balanssinne. Men jag misstog mig gruvligt, åsnan var riktigt åsnig. Väl uppe på rygg bjöds jag på en vacker luftfärd ner i sågspånen. Prissumman kunde ha satts mångdubbelt högre. Nåväl, publiken fick sig ett gott skratt, speciellt då en av äventyrarna tappade byxorna (spelad av en cirkusartist).
Kvällen avslutades med att vi åt på en restaurang. Klockan ett somnade jag trött och belåten i tältet. Hann sova fem timmar innan det var tid att vakna och ta sig till färjan för återresan till Nynäshamn. De två veckorna hade bjudit på så mycket mer än jag kunnat berätta. Naturupplevelserna hade varit rika och oförglömliga. Hoppas kunna komma tillbaka någon gång och besöka norra delen. Studera mer av arkitekturen, skulpturerna och kalkmålningarna i kyrkorna och se det särpräglade Fårö.
Text och teckningar
Davey Hammarsten
1975
