Vinjettbilden ovan visar en AI-tolkning av min text om Lanzarote
En klassisk titel från science fiction litteraturen är ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” Boken av Philip K Dick som senare blev filmen Bladerunner. Vad skulle få AI att drömma? Jag testade AI-genererade bilder utifrån en text. I detta fall drömmar som jag under en längre tid skrivit ner. Genereringen blev lite Disney, fantasy, 1800-tal illustrationskonst och mycket serieteckning, mycket kanske beroende på drömmens uttryck. Mina drömmar har också skapats utifrån allt jag upplevt och sett av konst, foto, illustrationer och läst i böcker. Min första reaktion inför bilderna är att AI inte förstår och begriper något utan ställer bara samman bilder ur en snart sagt oändlig bildbank där ord synkroniserar med bilder och på detta sätt sammanställer den något utan djup och som inte på något sätt motsvarar den ursprungliga känslan i drömmen. Men hur skulle den kunna det? Möjligen genom ren slump. Genereringen går att ta om ett oändligt antal gånger och ger hela tiden nya bilder. Vissa miljöteckningar känns helt rätt. Både AI och jag finns delvis på samma planet men det är ytterst fragmentariskt. Det är inte mina bilder och jag kan inte heller använda dom kommersiellt. Det finns tredjepartbestämmelser om bildernas tillkomst som är ytterst snåriga. Det föresvävar inte sekund i mitt sinne att använda dessa schabloniserade bilder till något. Jag kommer aldrig att använda AI konstnärligt, inte i detta livet. Men vem vet, i en avlägsen framtid kanske AI gör bilder, skapar musik och dikt utifrån mänsklighetens och sina egna samlade erfarenheter och slår världen med häpnad, som den tröstande Miman i Aniara av Harry Martinsson. Steget dit är långt. Hur skulle det ske? Vi vet inte själva vad som är slump, kreativitet och medvetande så hur skulle vi kunna skapa en maskin med det? Därtill finns hela den mänskliga kroppen med alla sin sinnen och lemmar som kommunikationsorgan. Det enda sätt som en konstnär skulle kunna använda datorn som verktyg för sin konst är att själv programmera den efter sina egna idéer och sedan låta slumpen skapa ett oändligt antal bilder eller musikaliska variationer efter en viss kod. Om hen sedan blir nöjd med sin konst det tvivlar jag på. Vissa konstnärers bildskapande har ett misstänkt repetitivt mönster. Kommersialism lurar i bakgrunden.
Visst kittlar det fantasin om androiden som blir självständig, skapar sitt eget samhälle, blir konkurrent till människan eller förslavar hen (Bladerunner, Matrix) eller är en god vän till människan, hjälper hen med allt och styrs av Asimovs robotlagar. Den tänkande maskinen blir i Herbert Franks science fiction serie Dune besegrad och bannlyst av mänskligheten. Det hindrade inte att mänskliga riken fortsätter med makthunger och krig. AI skulle kanske lättare inse vikten av fred och samarbete men det beror som sagt på vem som programmerar den och i vems intresse.
AI är utan tvekan en stor hjälp för människan i samhällsplanering, sjukdomsbekämpning, diagnostisering och vetenskap som verktyg.
Ta sedan steget till att den tolkar drömmar eller uttalar sig om min själsliga och psykiska hälsa. Eftersom AI inte är en människa tvivlar jag på resultatet. Om den kan hjälpa en psykiatriker är tveksamt. Bara inmatningen av alla parametrar och data skulle ta allt för lång tid för varje enskilt fall.
Se ”Random Picture” ett projekt omkring 1990 med slumpritade teckningar.