Chileresan 13 okt – 19 nov 2017
2014 gjorde vi vår första resa till södra Chile. Vi vandrade i nationalparken Torres de Paine med ryggsäck och tält. Vi hann också med att göra en fin avstickare till ön Chiloé med sina vackra träkyrkor. Se reseskildringen från 2014. Denna gång gav vi oss i kast med Atacamaöknen i norr som är jordens torraste område. Till Chile reser vi mycket för naturen, en fantastisk natur och chilenarna har förutseende och klokt skapat stora nationalparker för att bevara djurliv, växtlighet och en unikt landskap med alla geologiska formationer i dagen.
13 – 16 oktober
Santiago
Några dagar i Santiago. Våren hade kommit, träden blommade, vi bodde på ett vandrarhem i lugna kvarter sydväst om centrum. Där finns trädkantade gator, låg bebyggelse, kvarter med restauranger, antikbutiker och möbelverkstäder. Solen var ljuvligt varm på dagen men temperaturen dalade under kvällen. Vi gjorde en rundvandring i Bellavista med alla sina fantastiska muralmålningar. Här bodde vi 2014. Vi passade på att besöka Gabriella Mistral konstcentrum som hade en utställning om Violeta Parra. Och nog satt de där på en bänk i foajén, Gabriela och Violeta, stickade dockor i naturlig storlek, de kvinnliga förgrundsgestalterna inom chilensk kultur, populära att sitta bredvid och bli fotograferade tillsammans med. Ett besök på Violeta Parras museum gav mer av hennes märkliga stickade och sydda bilder – en förlängning av hennes poesi och musik. Därtill fick vi lyssna till en timme lång konsert med hennes sånger, ett arrangemang i firandet av hennes födelse för hundra år sedan.
16 – 21 oktober
San Pedro de Atacama
San Pedro de Atacama på 2500 meters höjd är en torr dammig ökenby med hus byggda av hårdstampad lera. Hit kom vi med en taxi från flygfältet i Calama där vi landade efter tre timmars flygning från Santiago. San Pedro sväljer tusentals turister varje dag för guidade utflykter till en fantastisk natur. Kyrkan San Pedro från 1600-talet ligger mitt i byn och är byggd utan en enda spik av lera armerad med halm och trädstammar sammanfogade med läderremmar. Bredvid ligger polisstationen, turistbyrån och en del restauranger runt omkring en trädkantad plaza med blomrabatter. Byn består nästan enbart av hostels, suvenirbutiker, restauranger och så otaliga reseguider som erbjuder utflykter till platser som Valle de la Luna, Lagunas Altiplánicas och Valle del Arcoiris. San Pedro är ändå lugnt och avslappnat, solen lyser från klarblå himmel, vattenkanaler försörjer träddungar och odlade fält. Stekande varma dagar och kyliga nätter med stjärnhimmel. Vi sov i ett enkelt hostel under korrigerat plåttak, lyssnande till skällande hundar om natten och livlig fågelsång på morgonen.
Valle de la Luna
Måndalen är en skapelse av naturen där formerna bildats av tektonisk aktivitet, vinderosion, nedbrytning genom kyla och värme men mycket lite genom nederbörd eftersom området är extremt torrt. Vatten i de omkringliggande saltsjöarna som bildats mellan kringliggande bergskedjor har i årtusenden sipprar genom porösa vulkaniska bergarter och dragit med sig saltet som kristalliserats på ytan till ”frostiga” berg. Vi vandrade genom ett surrealistiskt landskap, taggiga berg och jättelika sanddynor. Från en högre utsiktspunkt kunde vi följa solnedgången teckna dalen i stark relief, det var helt magiskt.
“Valle de Luna”
Lagunas Altiplánicas
I en minibuss gjorde vi en heldagsutflykt till sjöarna på högplatåerna. De bildades genom att lavaströmmar stängde inne vattenflödena från de höga vulkanerna. Utan något utflöde har de blivit salta. Flera arter av flamingo och andra fåglar vadar i de grunda vattnen. En gigantisk saltslätt, Salar de Atacama, breder ut sig söder om San Pedro, ett resultat av saltavlagringar från vulkanernas vattenflöden. Tittar man öster om San Pedro ser man bara vulkaner sida vid sida med höjder upp till 5000 m, en del är aktiva. Tydliga är de enormt långa sluttningarna nedanför vulkankäglorna, skapade av lavaströmmar. Husen i byarna är byggda av lavasten med termiska egenskaper, håller värmen på vintern och svalkan på sommaren. Uppe på höjderna såg vi Vicuñas som är vilda lamadjur och andinsk räv (Zorro Culpeo). Naturreservaten vid Salar de Atacama innefattar två fantastiska grunda sjöar med flamingos. Fåglarna får sin röda färgning av ett speciellt plankton som de silar fram genom sina krokiga näbbar. De bildar monogama par över flera år och honan lägger ett ägg per år som ruvas av båda föräldrarna, på en upphöjd saltbädd. Längre söderut bryter man ett flertal mineraler ur saltslätten. Här ligger bl.a en av världens största litiumtillgångar. Lyckligtvis stör det inte fågellivet kring dom här saltsjöarna.
Valle Arcoiris
Regnbågsdalen, Valle Arcoiris exponerar en mängd olika mineraler sida vid sida bildande en hel palett av färger i gula, röda, gröna, violetta, vita och svarta stråk. Tektoniska krafter har rört om och sammanfogat denna kompott som eroderat långsamt av vind, vatten och temperaturväxlingar. Kopparmalmer, fosfater, järn, kalk, kolavlagringar m.m. utgör en del av mineralerna i olika oxiderade former.
”Valle Arcoiris”
Under en del av utflykten tittade vi på hällristningar i ett stort klippområde med kalksten. De var 3500 år gamla föreställande naturligt formade lamadjur, flamingo, apor, bältdjur och amorfa djur som krokodiler med två huvuden. Många av djuren tog folken med sig över bergen från Amazonas som t.ex apor. En vägg var täckt av shamaner sittande i det som vi skulle kalla yogaställning. Finns det koppling mellan Induskulturens reliefer av sittande figurer i typisk yogaställning och dessa shamaner? Den andinska kulturen hade förbindelser över haven men utvecklade en egen kosmovision som präglar sydamerikanska folket i Peru och Chile än idag. I stora drag är det en vision om att vara ett med naturen, strävan efter kontakt med Pachamama, moder jord och kosmos, vara en enhet och helhet med jorden, vattnet, elden och luften. Det återspeglas i berättelser, dikter, målningar och konsthantverk hos det Chilenska folket.
22 oktober
Resan genom Atacamaöknen
Mil efter mil genom ett extremt torrt landskap, det torraste på jorden. En spikrak bred asfalterad väg banad genom ett platt landskap med mjuka avrundade kullar i fjärran. Plötsligt uppenbarade sig de gigantiska ”sorkhålen”, dagbrotten, gruvorna vars slaggrester bildande höga platåer. Uppe på krönet kunde man se lasttruckarna stjälpa ut sitt avfall. Byar passerades med rangliga plåtskjul där arbetarna fortfarande bodde. Övergivna byar vid gruvor som lagts ner. De spöklika övergivna gruvsamhällena som strippats på allt av värde, plåt, trä och sten – kvar stod väggarna av soltorkad lera som en arkeologisk utgrävning av svunnen högkultur. Med jämna mellanrum återkom gruvor, svarta smutsiga fabriker, långtradare, gruvjärnvägar, pipelines. Däremellan ett vackert ökenlandskap med lysande färgskiftningar, ockra , rött , grönt och lila. Vi satt på en buss i 15 timmar under resan från San Pedro de Atacama till La Serena och tittade ut över öknen från övre våningen, det var som att flyga lågt över jorden. Tyvärr var det svårt att ta bra bilder från det smutsiga bussfönstret. Närmare kusten fanns avfarten till Paranalobservatoriet som ligger på 2635 m höjd med klar sikt mot kosmos, ett av de största teleskopen som byggts i en trakt med idealiska väderförhållanden. Vi passerade Chiles andra stad Antofagasta vid kusten som gav ett dystert intryck med kåkstäder, en starkt trafikerad genomfartsled och ett fult modernt centrum. Vägen utmed kusten var dramatisk. Vi gjorde korta uppehåll i några av de otaliga semesterorter som kommit upp intill fina sandstränder.
23 – 27 oktober
La Serena
La Serena vid stilla havskusten är en vacker och behaglig stad – om man vandrar i de gamla kvarteren med fin kolonial arkitektur, sköna torg och parker, kyrkor och esplanader. Det känns som en sydeuropeisk stad vid Medelhavet. La Serena invaderas under jan-feb av semestrande chilenare som badar och solar på den vidsträckta stranden. Nu ligger stranden öde, bara sjöfåglarna tittar förväntansfulla mot vad nästa våg kan föra med sig av havets läckerheter. La Serena har ett mycket fint arkeologiskt museum med bl.a. precolombianska skatter som tyvärr var stängt för renovering, men i ett öppet hörn fanns några montrar innehållande vackra keramiska bruksföremål från perioden Diaguitas 1000 -1536 och Inkas 1470 -1530.
27 okt – 5 nov
Vicuña
Resan har nått sin medelpunkt. Vi vilar i det vackra Vicuña mitt i Elquidalen, känd för sina frukt- och vinodlingar. En grönskande dalgång omgiven av höga berg där bara små buskar och kaktus växer. Tack vare Rio Elqui med sina källor långt uppe i Anderna nära gränsen till Argentina bevattnas alla fälten genom ett intrikat kanalsystem. Dammar ger magasinering och jämnt vattenflöde. Här regnar det väldigt lite, solen skiner från klarblå himmel för det mesta. Vi bor i ett litet hus, en cabaña med en vingård utanför och en simbassäng att svalka sig i då solen nästan står i zenit. Träden och buskarna blommar, apelsiner, misplar och mullbären har mognat, vindruvorna kommer först i feb-mars. Var den fantastiskt goda cherimoyan kommer från just nu är osäkert men Chile är ett avlångt land – det finns bevattnade dalgångar ända upp till Peru. De äldre husen är byggda av lera armerad med halm men har tätats med en cementstuckatur på väggarna.
Härifrån tar vi oss neråt genom dalgångarna ända tiĺl Santiago.
Vicuña är Gabriela Mistrals födelseort med ett stort fint museum som visar hennes livsgärning. Vägen hit kallas ”stjärnornas väg” för att det ligger så många observatorier på bergstopparna skådande de molnfria klara natthimlarna. Gabriela Mistrals dog i New York men är begravd i Montegrande längre upp i Elguis dalgång där hon växte upp och fick sin skolning. Hon var vittberest, arbetat som chilensk konsul i flera länder och representerat Chile på internationella kongresser. Här i Elquidalen var hennes uppväxt, nära till öknen, sanden, havet och stjärnorna. En främling i världen, en kosmopolit som diktade om jorden – allas vår hemvist.
6 – 7 november
Los Vilos
Pelikanerna är märkliga varelser, roliga där de vilar på taket, de vet knappt vad de ska göra av sina långa näbbar, urtidsfåglar från dinosariernas tid liksom flamingon vi tidigare stötte på i saltsjöarna. Stilla havet slår mot den steniga kusten och sköljer upp sandstränder i bukterna utspridda med jämna mellanrum längst med hela chilenska kusten. Mönstret upprepas, sandstränderna föregås och efterföljs av branta steniga kuststräckor som här i Los Vilos på gränsen till Atacamaöknen. En brokig växtlighet av kaktus, suckulenter, mängder av blommor suger girigt fukten från dimmorna som sveper över branterna. Havet slår mot klipporna, bildar fantasifulla former. Öarna har ett rikt fågelliv. Några kilometer längre bort ska det finnas en sälkoloni men så långt kom vi aldrig på våran vandring. Flera kuststräckor har blivit naturskyddade, speciellt för att freda humboldtpigvinen. Här utanför Los Vilos, som fullkomligt kommer att övesvämmas av badgäster om två månader, märker man den tragiska konsekvensen av att inte skydda kusten. Mängder av avfall dumpas illegalt från höjdplatån direkt ner för branterna mot havet. Den undersköna atacamiska ökenblomman kunde fått en bättre inramning.
9-19 november
Santiago
10 dagar i Santiago. Vi besökte museer och gjorde utflykter. I det lummiga lugna kvarteren i Bella Vista hittade vi ett hostel som vi till och börja med var lite tveksamma inför men området är väldigt charmigt och efter en natt i ett litet trångt rum med knarrande sängar fick vi husets bästa rum med utsikt över berget och trädgårdens mispel som var full av gula mogna frukter. Senare under veckan plockade de frukterna och kokade en god marmelad i vårat gemensamma kök. Vi handlade mat och lagade våran kvällsmat varje dag utom den sista kvällen då vi satt på en av de otaliga restaurangerna i Bella Vista och åt en fantastiskt god fiskrätt. Området är helt nedlusat med barer, kafeterior och restauranger av skiftande kvalité. Ungdomar kommer från hela Santiago och flockas på barerna till dunkande musik. Varje ledig väggyta utmed gatorna är täckta av realistiska och surrealistiska målningar föreställande sagor, myter och dekorativa element.
Vi besökte det precolumbianska museet som stilfullt och elegant exponerar vacker keramik, textilier och metallsmycken från tiden före 1535 innan spanjorerna besegrade inkaindianerna. Det blev också slutet för Diaguita-indianerna norr om Santiago. I södra Chile höll dock mapucheindianerna motstånd och de ödelade många av spanjorernas befästningar och dödade Pedro de Valdevia som annekterat Chile för spanska kronans räkning. Mapucheindianerna blev det enda obesegrade indianfolket i Sydamerika som i övrigt rönte ett sorgligt öde, total utplåning av kulturer och folk. Museet har föremål från Centralamerika ner till sydliga Patagonien.
Rio Yeso Maipo
Med turistbuss gjorde vi en heldags utflykt till den lilla byn San José de Maipo som ligger vackert i dalgången där floden Maipo ringlar sig ner från källorna högt uppe i Anderna. Från glaciärerna rinner vattnet ner till den uppdämda sjön El Yeso. Den skapades som vattentäkt för hela Santiago. Utsikten från dammen är fin mot de höga massiven på över 5000 m. Rio Colorado, en biflod till Maipo hämtar sitt vatten från källor kring vulkanen Tupangato på 6570 m. Det vulkaniska området har skapat flera hetvattensjöar som är populära utflyktsmål. Floden Maipos dalgång är känt för sina vinodlingar och en gång i tiden för sina silvergruvor. Den smalspåriga järnvägen som då byggdes upp genom dalgången har efter många års förfall nu börjat renoveras med lok och vagnar för att bilda en flera kilometer lång turistjärnväg.
San José de Maipo
Den förtjusande byn San José de Maipo återbesökte vi senare en dag på en egen hand med hjälp av lokaltrafiken. Först tunnelbanan så långt den sträckte sig och sedan en liten buss som blev packad med folk. Dalgången har otaliga turisthotell, frisksportparker med bad, vandringleder i bergen och hästridning. Vi hade bara två dagar kvar i Chile och njöt av utsikten och det sköna vädret.
