Kategorier
Himalaya Indien Landskap Natur

Indienresa 2008

Indienresa september 2008

Vi känner medmänniskan genom kroppen, vi har hamnat där, i kroppen, den fysiska upplevelsen, det oundvikliga: arbete, föda, vatten, gemenskap, luft att andas. Vad skiljer oss åt?

Det är ett livselixir, seendet mot horisonten, där tankarna föds, där bilderna föder tankarna.

2008-09-01
På flygplanet till Delhi hamnade jag bredvid en kvinna som skulle till Dharamsala för att arbeta med ett projekt för SIDA om miljömedvetandet hos ungdomar i 15-års åldern. Tiden flöt väldigt fort där i planet eftersom hon liksom jag varit flera gånger i Indien. Där fanns många frågor, gemensamma upplevelser och erfarenheter. Jag var 56, hon var runt 25 och det skapade funderingar hos mig. Tänk om jag hoppat på olika utvecklingsprojekt i Indien tidigt i livet! Tänk om jag stannat i Indien och studerat, undervisat, målat och tecknat. Allting är dock som det är och inget är viktigare än att ta tillvara nuet och ögonblicken. Hur det kunde varit är oväsentligt i jämförelse med att förstå hur det är. Varje utveckling har ändå sina problem.

2008-09-02
Så var jag här igen, denna känsla av kompakt övergivenhet, tung hetta och trötthet i alla delar. Mitt i Delhi, Paharganj och hotell Pallavi. Hotellet såg väldigt fint ut på internetbilderna hemifrån men det tålde inte en närmare syning. Detta var Indien och storstad, vad hade jag väntat mig? Det var rent om än lite kantstött här och där. Rummet hade inga fönster, bara en ventil mot trapphuset där man hörde minsta fotsteg och viskning. En egendomlig AC i rummet gick på pumpande vatten med en fläkt som väsnades alldeles otroligt. Vem kan sova till den? Fläkten i taket mullrade mindre och gav en behaglig svalka.

Hotellets chaufför hämtade mig på flygplatsen. Ett medvetet drag för att skapa förtroende hos oss osäkra turister med oron för att bli uppskörtade samtidigt som det ger en extra peng. Min hindi var lite stapplande så där i början när jag prövade den på honom men han förstod den väl.

Denna filt av värme, fuktighet och en lätt klordoft i luften. Det kändes som att man ville vara någon annanstans, komma upp i ren klar luft och andas, längtade redan till bergen.

Imorgon måste jag se Pahalganj, Connought Place, hitta böcker att läsa, köpa lite kläder och skriva brev hem. En dag viger jag för Delhi city tour.

Pulserande liv, livspulsen, närheten till liv, närheten till enkelheten, rättframheten. Vad vill jag? Inget just nu. Bara vara. Somnade till fläktens ljud och en indisk raga.

2008-09-02
Första dagen, vaknade sent. Kände mig innestängd i rummet utan fönster. En snabb dusch och sedan ner till vestibulen för att fråga om ett annat rum. De hade ett med fönster mot gatan, lite dyrare men ack så mycket skönare med naturligt ljus och omgivningen ljud, gatans ljud med röster, motorbuller, tutande och fågelkvitter.

På vägen ut för en frukost plockade chauffören från gårdagen upp mig och visade mig hotellets turistoffice. Alla berörda var plötsligt där, chauffören, en av hotelskötarna, turistagenten och springpojken som genast hämtade en kopp te åt mig. Turistaffischer beklädde väggarna, urblekta mångåriga, blandat med färgsprakande nya. Kartor över Delhi var fotostatkopierade från slitna original. Frågor uppkom direkt om vad jag ville välja bland alla turer och tjänster de hade att erbjuda. Vad ville jag? Vad fanns att göra? Alla dessa människor som livnärde sig på en människa just nu, en turist och därtill en enkel sådan. Detta sociala nät med beroendeförhållanden. Pengarna skulle vandra från den högsta ner till den lägsta i hierarkin, inte efter förmåga utan efter status. Man livnär sig på kontakter i detta land. Det finns jobb så länge du känner någon. På ett hotell känner alla varandra sedan tidigare. Nya människor som jag leder till utnyttjande och kontaktfördelar. Till slut beställde jag en tågbiljett till Dehradun och en citytour nästa dag. Jag ville stanna några dagar i Delhi först innan resan till bergen. Chauffören blev plötsligt också guide. Han skulle plocka upp mig kl 10 morgonen därpå.

Skönt att komma ut, vandra nerför gatan och vara för sig själv en stund. Helt osannolika kvarter med sin blandning av gammalt och nytt. Från oxkärror, cyklar, tiggare till lyxbilar och mobiltelefonantennerna på hustaken. Trävaruaffärer på ena sidan gatan, järnvaruaffärer på andra sidan och en öronbedövande trafik däremellan. Första promenaden var som en dröm fast med vidöppna ögon. Så många minnen kom upp till ytan. En oändlig historia flöt förbi vid anblicken av fasader, butiker, folkliv…verkligt och overkligt samtidigt.

Jag hittade ett matställe med utsikt mot gatan vilket inte alltid är vanligt med indiska restauranger där de flesta är mörka sotiga hålor. Stark god mat serverades, linser, grönsaker och naanbröd med stadslivet strömmande förbi.

Jag var i detta universum med alla dessa öden. Jag kan känna för vissa, ha blicken på några få. Se människan, vad tänker hon på, vart är hon på väg? Vad sammanför henne med alla andra? Den sociala strukturen blir en djungel för den utomstående. Detta ständiga seende, upplevande och varande. Rörligheten, konsten att överleva? Detta överbefolkade samhälle, när är de ensamma, när vilar de? Kanske är de alltid ensamma, sökande, vakande?

Jag hittade böcker av Krishnamurti för reselitteraturen. Hittade rit- och skrivpennor. Växlade pengar, köpte ett kontantkort till mobilen, handlade frukt. Det hade börjat mörkna och fick för mig att jag aldrig skulle hitta tillbaka till hotellet. Jag tog en cykelrickshaw men det blev också svårt för föraren som fick fråga efter vägen. Hotellet visade sig ligga ett stenkast från där jag startade. Under viadukten hade det samlats skaror av uteliggare och tiggare på den smutsiga trottoaren. Fotgängare tvingades ut i den kraftigt trafikerade farleden. Jag kunde hade ha gått den korta biten men det kändes skönt att sitta i en rickshaw med avstånd till sörjan och vattenpölarna på gatan.

Behöver bergen, behöver vilan, behöver ron.

Finna lugnet i oron, finna sinnesfriden i den ständiga rörelsen.

2008-09-03
En stilla morgon efter en natt med försök att sova. Luftkonditioneringen väsnades så mycket att jag fick stänga av den. Vaknade av värmen fram på morgonen.
Väntade i foajén på rundturen med chauffören som guide. Han var redan 30 min försenad. Troligen hade han glömt bort det eller så blev bilen uppbokad för något annat.

Ljuvliga små ekorrarna med strimmiga ryggar lekte i träden på andra sidan gatan, kvicka och livfulla, ständigt betraktande. De stannade upp ibland i stilla korta ögonblick för att spana in terrängen, pilade vidare till nästa gren. Kilade upp och ner för stammarna som budbärare mellan örnen och draken i det stora livsträdet Yggdrasil, men i Indien betraktas den helig för dess flitiga insats i att bygga sandbryggan mellan Indiska fastlandet och Sri Lanka. Guden Rama strök då sina välsignade fingrar över deras rygg vilket gav upphov till ränderna.

Ett sådant här hotell har en fantastisk mängd anställda i en strikt hierarkisk ordning. Någonstans finns bossen, ägaren med stor rund mage som inte gör något annat än vakar över sina ägor och tillgångar. Sedan kommer hotellchefen, turistbyråchefen, hotellmanagern, underordnade chefer, hotellarbetare, chaufförer, springpojkar, städare…magrare och magrare blir de efter status.

Jag var en hel dag ute med chauffören till heliga tempel och monument. Han kom en timma försenad, var skuldmedveten och frågade om jag var arg. Det är OK, jag är ju bara på semester. Jag hade läst i Hindustan Times om tillståndet i landet och världen.
Under samtalet i bilen berättade jag om min uppväxt i Indien och att jag förstod hindi men han fick gärna guida mig på engelska. Han blev mäkta imponerad när jag berättade om mitt besök 1960 hos Indiens förste premiärminister Jarharwal Nerhu. Hur jag skakat hand med honom och druckit en kopp te i hans trädgård tillsammans med alla de andra skolbarnen, läraren och föreståndaren för den svenska skolan i Indien. Jarharwal Nerhu är stor, mycket stor i indiernas ögon, oavsett religion och politisk tillhörighet.

Först stannade vi till vid Red Fort med den mäktiga Mogul arkitekturen. Det är en kollosal anläggning med murar i röd sandsten. Upplevde den för 28 år sedan under min första återresa till Indien efter 13 år i Sverige. Imponerande är de inre sköna mottagningsrummen och salarna uppförda helt i vit marmor fulla av dekorativa marmorintarsior med blomstermotiv. Utsikten från tronsalen måste ha varit fantastisk en gång i tiden. Nu breder Delhi ut sig med motorvägar och betongkomplex. Marmorsalarna låg ordnade i rad efter varandra med en bred genomgående vattenränna som bidrog till svalka under heta årstiden.

Nästa mål var det väldiga tempelområdet Akshardam på andra sidan floden. Akshardam var intressantare än informationen jag fått del av genom turistbroschyrer. Ett otroligt komplex av tempel, trädgårdar, museer, utställningshallar, en gigantisk biograf och flera matställen. Huvudtemplet var helt byggt i ljus sandsten, sten på sten som de gamla templen, ornamenterade med skulpturer. De dekorativa element hämtade drag från äldre indisk arkitektur. Det var mycket från Kajhuraho, Ellora, Vijayanagar och sydindiskt som Somnath men också från Jaintempel i Gujarat, Mount Abu, Palitana. Repetitivt, påkostat, insidan helt i marmor, en uppvisning i rikedom. Allt var tillägnat Svaminarayan, en rishi, en helig gestalt inom hinduismen. Han reformerade religionen, hyllades av Gandhi och de stora indiska ledarna. Alla de betydelsefulla gudarna stod runt om Svaminarayan i den stora hallen, representerade med sina kvinnliga och manliga aspekter och associerade djur. Svamin hade jämställdhet mellan könen som en stort mål i sin livsgärning. De kvinnliga som manliga gudar var avbildade i samma storlek. Han genomförde reformer för kvinnor och de fattiga samt förespråkade ickevåld.
Inte en enda annan västerländsk turist såg jag. På ett sätt visar Akshardam essensen av hela den indiska kulturen och religionen i ett nötskal. Inget litet nötskal men mycket lärorikt trots det idealiserade. Som en första inblick i indisk historia, andliga traditioner och samhällsutveckling fungerade det utmärkt. Det speglade ett utopiskt samhälle med höga ideal som hyllande tron på gud och människan. En grogrund för hindunationalistiska rörelser men där fanns också mycket av universella fredstankar. Det vimlade av skolelever på studiebesök och alla skulle de till det vackert ornamenterade mat- och shoppingcentret på slutet av vandringen. Allt var strikt vegetariskt och miljömedvetet men insidan skiljde sig inte mycket från en Macdonalds.

Nästa stopp var The Lotus Temple. Bahai-rörelsens allra vackraste byggnad. Modern, poetisk och ändamålsenlig på samma gång. Den reste sig som en enorm lotusknopp med flertal utfallande kronblad som speglades i vattendammar. Den framhålls som ett synkretistiskt allomfattande andligt centrum utan gudar. Bahai-rörelsen säger sig hylla enheten i världen, allas vår lika rätt och värde, fred och utveckling för alla.

Templet i Akshardam var pråligt och överdekorerat. Lotus Temple var enkelt, rent och meditativt i formen. Akshardam var hinduistiskt med krampaktiga försök att attrahera den moderna människan men konservatismen lyste igenom. Inte förvånande att västerlänningar lockades mer av The Lotus Temple. Det var inte svårt att hitta dem där.

Friden, var finns den i gatornas myller av människor? Kanske är den en förutsättning för de ska orka med en sådan röra med buller, oväsen, lukter och smuts, raggiga hundar…Med tiden antar man den fridens och förståelsens attityd som ser men inte lägger märke. Ett sätt att överleva.

Det ständiga förfallet år efter år. När det faller ihop bygger man något nytt och sedan fortsätter förfallet. Sysslar man någonsin med en budget för underhåll?
Framför husen är bilarna sammanklumpade i stora parker tillsynes huller om buller. Nyckelmannen sköter om dom. Han har en stor nyckelring som diametern på ett grytlock. Genom sinnrika parkeringar av bilarna kan han hämta ut vilken som helst på begäran. Han känner ägarna och vaktar bilarna noga.

Med öppnade ögon, ständigt seende, vad kommer då till ytan, vad finns där i realiteten? Reflexer, ögat känner reflexerna, hjärnan tolkar formen.

Från gatans muller och larm kommer man in på en av dessa moderna ställen där miljön är stimmig, musiken hög och rösterna livliga. Det är som om stillheten inte fanns, inte eftertraktades, inte hade något värde eller status. Detta land som fött yoga och meditationen. Men här flockas de moderna Delhi, ungdomarna snyggt moderiktigt klädda i de luftkonditionerade lokalerna. De lever på ytan men har kontakter både uppåt och neråt. Omedvetet i början, sedan förstående, beräknande, utnyttjande. Det böjs i tid. Vilken nivå befinner sig servitörerna och städarna på, de i köket eller vid kassan? Alla i samma uniform. Finns klass- eller kastkillnaderna här? Var rekryteras de ifrån? Knappast från restaurangerna i Paharganj. Det lyser av stolthet i deras ögon över att ha ett modernt och relativt välbetalt arbete med spännande människor och kontakter. De arbetar med iver och stor följsamhet, nästan påträngande ibland. Bristande professionalism balanseras med en stor entusiasm.

Jag måste ta natttåget till Dehradun, något annat kändes fel. Det var barndomens minne av resan mellan Lucknow och Dehradun varje vår på väg till svenska skolan i Mussoorie. En fantastiska känsla att på kvällen lägga sig i sovkupén och på morgonen vakna med Himalaya i sikte. Beställa en kopp te och njuta av utsikten med skogarna, flodbäddarna och den bördiga Doon-dalen mellan Siwalik hills och Himalaya.
Stationen i Dehradun var laddad med så många minnen. Jag passade på att ta en kopp te med toast och stekt egg på den lilla restaurangen längst bort under perrongtaket. Fortfarande stod de mörkbetsade och lackade vitrinskåpen där med porslin från kolonial tid.
Följdriktigt skulle jag sedan ta en av dessa korta Tata-bussar med träbänkar upp till Mussoorie men biljettkassan var i ett förvirrat tillstånd och kön lång. Jag hittade till slut en taxi att dela med en ung indiska från Delhi. Flera kom med i framsätet och betalade nog bara symboliskt till chauffören.
Denna slingrande väg upp till Mussorie på 2000m höjd som jag åkt så många gånger blir alltid ett nöje, en berusningskänsla. Dimmorna, fukten och kylan tilltog.

2008-09-06
Ett öronbedövande ljud från regnet på plåttaket. Blixtrarna lyser upp dalgången, träden blinkar fram som siluetter. Där en krokig blixt från himmel till jord, sedan ett kraftigt brak och muller. Räknade ut att den slog ner några kilometer bort. Regnet tystnar och nattens övriga ljud kan höras.
Sitter i mitt hotellrum med eget rum för arbete och utblick genom fönstret mot dalen. En fantastisk utsikt, ett drömläge. Knäppande ljud från taket av nedfallande stenar från branten ovanför, som små smällare. Elljuset fladdrar. Det är ett stort åskväder på gång österifrån. Det blixtrar varannan sekund, tysta blixtar i fjärran.

Plötsligt vara här, platsen för allt ursprung. Jag bär allt med mig, kroppen, minnena som kommer till liv. Värmen här inne, människans värme, sitter skyddad från ett rasade oväder.

Ovädret drog fram, det dånade mot taket så man knappt hörde sina tankar, det flammade till varenda sekund och vid extra ljusa blixtar kom braket nästan omedelbart. De slog ner strax intill. Elen försvann och jag fick ligga i mörkret med oljudet.
Frukosten blev försenad på morgonen och de skyllde på elen som försvann men de använder ju gas för sin matlagning! De försov sig nog bara, det blev inte mycket sömn den natten.

Jag var tillbaka i DevDar hotell efter fyra år. Här var sig likt och det var lycka och olycka på samma gång. Ingen utveckling men nostalgin fanns kvar. Hotellet ligger mot den norra skogiga sidan av Landour några hundra meter ovanför Mussoorie.
Ute regnade det lite och vinden hördes i trädkronorna. Morgonens promenad: fuktigheten i regntiden, mossan på träd och stenar, hundars skall vid främlingar, bjällran från en ko med en liten kalv, en linkande hund, skadad i ena foten, den sprang före och skällde sporadiskt, tittade sig om och var lite rädd.
Dimmorna skymde utsikten, branterna försvann in i det mjölkvita. En kort stund, en öppning ibland molnen visade ett soligt parti av berget med gröna terasser utmed några stenhus.

Måste skaffa en schal för kyliga aftnar och morgnar, tändstickor för att tända ljusen eftersom elen försvinner ofta, en läslampa hade varit toppen men jag får nöja mig med den som finns i taket, och så ett paraply för regnskurar.

Vandrade först ner till Char Dukhan och satte mig med en kopp te och började teckna utsikten. Flickan jag delat taxi med från Dehradun dök plötsligt upp. Vi språkade om livet i Delhi, om konsten och om Landour. Hennes pojkvän från England kom lite senare efter att ha varit på internetcaféet. Han var extremt fixerad vid henne och vi fick ingen kontakt. När de språkade kunde jag inte hänga med och när jag och hon språkade så var han helt ointresserad. Hon åt våfflor med sirap och det var väl hennes vistelse i USA som satt sina spår. Hon var designer från Delhi, studerat i USA och Indien. I den medelklassmiljön i Delhi pratar de lika mycket hindi som engelska. Hon höll på att göra sitt examensarbete men behövde några dagars avkoppling i bergen.
När de gått kunde jag göra färdigt min teckning. Började vandra ner till basaren och stannade till på ett ställe och tecknade. Köpte ett paraply, en schal och en massa frukt. Många skolungdomar var ute på sin lediga lördagseftermiddag. Det påminde mig om tiden på svenska skolan för 45 år sedan då vi var ute och spenderade vår veckopeng i basaren. De få kronorna i veckopeng räckte långt på den tiden, sötsaker, glass, dricka och ett parti biljard i hallen bredvid rullskridskobanan.


Jag mumsade i mig en samosa till en kopp te i en teastall som gjorde sötsaker och indiska snacks.
Dagens promenad gick ner till Clocktower innan jag vände om och sakta gick upp till Char Dukhan igen. Surfade på internetcaféet där, läste och skickade mail. Kollade status på mitt bankkonto. Hade inte mycket kvar men hade 7000 Kr på fickan i dollar och rupies vilket skulle räcka gott och väl en tid framöver.

Totala stillhet, inget ljud, snart hörde jag bara mina kroppsljud, behövde öppna fönstret för att höra något annat.

Människor i livet. Sitter vid dem och hör deras tal. Den flytade engelskan, som den britter emellan, snabbt flygande ord, sammansatta nedsvalda ord. Andemeningen kunde jag uppfatta men förståelsen är inte hel.

2008-09-07
Lite kyligt ute. Kändes som om arbetet är det väsentliga. Att bara sitta och läsa, skriva och måla akvarell. Kände inte för något annat.
Måste dock ge mig ut och iväg, teckna staden och landskapet.
Kände mig trött. Behövde även sova mer på nätterna. Lägga mig tidigt, det är väl en tanke men det tar sin tid att få vanan.
Char Dukan betyder fyra affärer som ligger mot ena sidan av torget man når efter den branta backen upp från Landour basar. Där är liv och rörelse, tedrickande, internetchattande indier med motorcyklar och stora jeepar. Livliga samtal kring borden. De renoverade St. Pauls Church i ena ändan av torget. Det är ingen katedral precis men byggd helt i sten med stenvalv. Dessa valv försöker man ta fram, frigör stenen, putsar upp träfönstren, lägger nytt tak av plåt.

Långt borta syntes hotellen utmed Camels back road, den slingrande vägen med Himalayautsikter från Kulri till Library. Välbehållna hotell, en del nya redan nerkörda, gamla upprustade och nymålade. Allt efter ekonomi och ambitioner.

En pakora i Char Dukan. Mitt skrivande med handen kändes långsammare än med datorn, om det nu ska bli läsligt vilket det i alla fall aldrig blir. Kanske enkelheten i tangentnedslagen frigör tankarna på ett sätt som skrivande för hand aldrig gör. Jag tecknar med samma hand och hjärnan måste koppla om till skrivande. Kanske kineserna inte har samma problem? Deras skrift är deras teckning.

Dimmorna bäddar in torget, husen och träden. Kylan kommer med den

De rika medelklassindierna kom med sina SUV:ar och jeepar, de fattigare kom gående upp på de branta stigarna. De sätter sig och studerar menyn. Verkar som om den ena restaurangen attraherade västerlänningar, de dras till varandra. Här med mig satt det fattiga bergsfolket. De är seniga och starka, nöjer sig med en kopp te och kexbit. De bor i byarna runt omkring och lever på mjölkleveranser till staden. De unga pojkarna tittar storögda på mitt skrivande. Denna mystiska sysselsättning som deras föräldrar aldrig lärt sig och som de själva förmodligen aldrig kommer att lära sig fullt ut trots att skolgången är obligatorisk.

Childers Lodge

Childers Lodge, Schamrock Cottage, St. Asaph. Alla namn förknippade med en rad minnen. Försökte teckna Childers Lodge där det reste sig på bergsudden. Där gick jag i söndagsskola och missionärerna samlades till konferenser. St Asaph där den första svenska skolan inrättades och där mina äldre systrar lärde sig läsa och skriva. Jag började skolan när den flyttat ner till Ragunivas vid Picture Palace.
Biografen Picture Palace var sedan länge nerlagd och användes i andra syften. Förfallet var långt gånget, svagt anade man namnet i den svårt ansatta rappningen på väggen.

Kroppens behov. Själens behov. Medvetenheten om vad som händer mellan kropp och själ, mellan kropp, själ och omgivning. Vara uppmärksam.

Lever mellan kroppen och huvudet i själens överblick av händelser inom och utom mig. Samvetet slår mig, här fanns tid för intelligenta tankar, möjligheter att förverkliga betydelsefulla projekt, möta människor och utvecklas. Jag kom aldrig till skott. Egentligen är det gamla inget att grämas över. Viktigast är tillståndet just nu, just här att leva med öppna sinnen och mottaglighet.
Att ständigt vara levande. Lärande och och utgivande.
Jag skulle kunna göra mer i världen, men det måste komma från hjärtat och inte hjärnan. Jag känner för måleriet och teckningen. Känslighet, vaket betraktande och vara följsamhet.
Det händer där i stillheten, saker tar form och känslorna kommer.
Vaken för vad som händer inom mig. Jag lever med mig själv till större delen. Med mina bilder, med mina tankar med min kropps behov och känslor. Framför allt lever jag med mina funktioner. Möjligheten att skriva , måla, räkna, teckna, sjunga, tala, slå, skruva, sparka, hoppa och röra mig. Glädjen att leva med sina funktioner, att man fungerar. Kroppen fungerar ser jag, upplever jag, lärt mig att uppskatta det.


Lite mätt nu efter dagen. Magen känns som liten klump men kommer under natten att smälta det jag ätit. Sömnen kommer att infinna sig och drömmarna nå ut över världen. Kommer åter att känna mig kåt, förälskad, tjusas av naturen, morgonens klarhet och njuta av maten. Varje ögonblick en tillfredställelse och förlitan på att det håller. Världen vittrar sönder, husen faller ihop, nya berg skjuter i höjden, nya hus bygges. Leva i dess mitt och känna flödet, mitt flöde och uppfatta flödet där ute.
Ensamhet har jag vant mig med. Det saknas inte spänning, oro eller överraskningar. Den överraskar mig kroppen ibland med sina infall.
Vi arbetar med koncentrationen, disciplinen och avhållsamheten. Till inget nytta. Jag överraskas av mig själv. Är detta jag? Det kände jag inte till. Skapandet ska vara en sådant ständigt upptäckande.
Ödmjukhet. Jag möter det stora i varje ögonblick. Jag ser gräset växa, mitt hår växer ut, barnen växer och mitt liv utvecklas och saker blir till i min omgivning. De små underverken är de stora underverken. Myran, kvalstret, cellen. Det lilla i cellen som kan gå fel och förändra världen. Men den är stark cellen, vill inte förändras.
Här i Indien hittar jag mig själv eller vill leva med mig själv. Här gläds jag över att ha blivit till. Upptäcker upplever världen, lyssnar till ljuden i natten, finner de första solstrålarna var morgon, kylan från luften, värmen här inne.


2008-09-08
Gjorde promenad ner till Kulri bazar och vandrade Camels back road.
Morgonen var vacker och klar. Snöbergen syntes i fjärran och solen värmde snart tillräckligt för att man skulle kasta av jackan och tröjan.

Känner mig inte så uppåt. Något tynger mig, vet inte vad. Förstår inte tillräckligt av vad som händer. Jag har bara mig själv att förstå. Genom mig själv förstår jag andra. Förstår jag denna engelskman som jag träffar varje frukost och middag, eller amerikanen som är så ung?
Allt går genom mig, mitt medvetande, passerar mina sinnen, tas upp av medvetandet, bearbetas av min hjärna och ges tillbaka i begripiga eller obegripliga termer. Så jag lever egentligen själv, ensam. Finns där kommunikation egentligen? Filosoferna säger nej, det är bara en illusion, men vi behöver kanske illusioner för att leva. Kommuniktionen finns i det icke kommunikativa, tystnaden, samförståndet utan ord.
Vad hände idag? Jag var tillbaka i miljöer från barndomen. Men dessa miljöer var nya. Barndomens miljöer finns inte. Vi påminns om dem men vi var andra människor då, tingen hade ett annat värde. Vi kan berätta om dem och värdena. Men det får inte finnas en längtan tillbaka, bara ett minne som väcks till liv. Nostalgi binder mina tankar.
Språksvårigheter. Varför tro att språket skulle vara en barriär? Vi människor kommunicerar bäst utan språket. Vi kommer varandra närmare utan språket men vi sätter upp språket som barriär och det är skillnad. Sedan tror vi att språkliga kommunikationen ska ge förståelse vilket det ju inte gör.

2008-09-09
Vandrade om kvällen runt berget i skymningen. Molnen lyste upp bortom bergen i solnedgången. Cikadorna började fila. En röd sol strax ovan bergskammen. Mussoorie är magiskt med dimmorna strömmande upp från dalarna. Bergen tonade bort bakom varandra mot horisonten. Den djupa natten börjar.

Hör så väldigt illa ibland. Försökte följa samtalet kring bordet. De talade om språkliga skillnader mellan amerikanskan och engelskan. Svårt att hänga med men något lärde jag mig. Huvudvärk, då känner man huvudet, vet att det finns. Kanske bra det. Ibland behövs kännedomen. Smärtan som en verklighet, verkligheten i smärtan. Vi delar det med andra, denna känslighet som ger smärtan.
Allt är relationer, kan inte göra något utan en relation. Som denna text som är resultatet av en fiktiv relation.
Jag böjar bli gammal, har mina bästa år framför mig. Ska all utveckling ske efter 56? Ska all erfarenhet komma nu? Kvinnor, relationer, giftemål, barn? Jag nöjer mig med teckning och målning och ett och annat samtal med en människa, medmänniska. Världen är vacker varje morgon.

2008-09-09
Morgonens stillhet över bergen. Några fåglar purrar i barrträdet utanför fönstret. Röster av människor, sysslor av rengöring, tvättning, duschande blandat med barnjoller. Hundar skäller sporadiskt. Det kvittrande fågellivet i dalen. En frid och stillhet, bin, fjärilar och mygg följer slumpartade mönster, spindeln har vävt nät på de närmaste grenarna. Långt borta bergen som tonar bort i diset. Solen värmer från en klarblå himmel, moln börjar redan stacka sig, mot kvällen kan det bli regn.

Känslighet över vad som händer här. Ibland gör man dumma kommentarer utan att se vad som ligger i luften. Öppenhet för vad som händer. Se sig själv i relationerna. Kommer jag någonsin så långt i relationerna att jag helt förstår mig själv. Det fortsätter ända in i döden detta ständiga upptäckande av vad man är och livet efter döden vet vi inget om.

2008-09-11
Nattens sömn har inte lämnat mig . Det är en fridfull morgon, dimmorna har börjat tidigt, kylan sveper in genom fönstret, det blir säkert regn idag.

Närvararande vaksamhet över varje rörelse, skåda resultatet, förändra och pröva nya vägar. Däri ligger skapandets natur och spänning.

2008-09-12
Från allra första början bör du säga, jag lever innifrån, inget av liv kommer utifrån, det är här inom mig som livet är. Det är mina problem inför mig här som jag har att lösa. Livet bubblar och lever inom mig, det finns hos andra. Min respekt för livet och andra kommer av min respekt för mitt eget liv och mig själv. Jag kommer inget vart med att tro att livet ska komma till mig. Jag är mitt i livet, känslorna, intrycken, uttrycken och aktiviteterna, rörelsen. Så kommer detta liv att pulsera fram tills det dör. Detta liv som befruktar andra liv. Kanske lämnar jag efter mig sköna verk som kan begrundas. Det mesta är nog ansatser och strävanden.
Jag tror inte vi kan stoppa livet. Det har sin obevekliga gång, sina behov och krav. Jag måste inte tro på något. Det goda som onda läggs till min erfarenhet.

När jag upplever har jag fått en erfarenhet, ett minne. Upplevelsen förbleknar, kvar finns erfarenheten.
Visdomen kommer av erfarenheten sägs det, negativa som positiva. Upplevelseförmågan undertrycks av tankarna, de färdiga orden, begreppen som skall förklara allt i förväg. Vi måste nollställa oss, vara som barnet.

Sov inte bra under natten. Råttor eller vad det nu kan vara väsnades mellan taket och undertaket. Rekapitulerar dagen. För trött för att teckna märkte jag. Det gick inte bra. Vandrade istället mycket. Försökte hålla en bra ryggställning, känna gången i hela kroppen, uppleva dess rytm. Det började regna så det var bara att gå vidare. Försökte hitta en biljett Delhi-Udaipur men misslyckades. Vandrade upp igen till Devdar. Sov lite på sängen och gick sedan en runda i skymningen. Dimmorna var täta i skogen, fuktdrypande trädstammar, cikadorna spelade. Långt borta hördes recitationerna från ett hindutempel.

2008-09-13
Bara en dag kvar av denna vistelse i Landour. Morgonens samtal med Pia och Adam var givande på många sätt. Kanske minns man mer stämningen än innehållet. Samtal på lika nivåer, intellektuellt och samhällsmässigt. Vi är samma varelser. Mer eller mindre utbildade, mer eller mindre rika, fattiga och välmående. Samma värde, samma oändliga värde, samma liv innerst inne.

Sista tiden i Landour samtalade jag mycket med en engelsman och en indisk kvinna. Hon var från Delhi på besök i Mussoorie för avkoppling och ro från det hektiska livet på en tidningsredaktion. Vi hade så många intressanta samtal om kultur och samhälle. En pensionerad amerikan från Kalifornien kom sista tiden med i samtalen. Han hade kommit för språkskolan och ville lära sig hindi. Samtalen blev svårare då en urbaniserad indiska i övre medelklass från Delhi, som talar engelska mer flytande än jag själv bemästrar, börjar tjattra med en pratglad amerikan.
En sista frukost på Devdar Guesthouse i morse med toast, marmelad, jordnötssmör, starkt te med socker och mjölk. Jag hade bott 9 dagar i Landour och hunnit med att göra några teckningar och målningar. Behövde lite distans i tid och rum för att kunna bedöma resultatet. När man tittar igenom det nu ser man bara ansatserna och misslyckandena. Det är svårt att hitta en stilla plats utan att störas av nyfikna. Speciellt uppvaktad blir man av ungdomar med en entusiastisk vilja att bättra på sin engelska. Jag brukar besvara dem med hindi för att bättra på den istället.
Men så finner man platsen där man bara väntar, ser och upptäcker. Den utsträckta tiden eller tidlösheten. Närvaron där tiden förflutit obemärkt. Jag var tillbaka på samma plats 45 år senare och inget mellan då och nu hade någon betydelse.

Sitter och väntar på nattbussen till Nainital. Jag kunde inte beställa eller köpa biljetten i förväg. Det är en modern busstation som ännu inte fått förfallets och försummelsens patina. Toaletterna rena och fina. Kanske finns det här en vilja att underhålla byggnaden.
Nu är det 6 timmar innan bussen ska avgå. Jag får fördriva tiden med att skriva. Kom med taxi från Devdar Woods i Landour tidigt på morgonen. Från det svala och lite kyliga Mussoorie på 2500 m höjd till det varma och fuktiga Dehradun på 600 m. Hade sällskap med en fransyska och en engelskman. De skulle vidare med taxin till Delhi. Trafiken upp och ner domineras numera av taxibilar och delux turistbussar. De gamla bussarna med skramliga karosser med de allra billigaste biljetterna pustar fortfarande upp till bergets topp med de mindre bemedlade. Att dela en taxi är dock vanligt men den blir då så packad att man nästan längtar till en betald sittplats på den uråldriga Tata-bussen.

Jag väntar på min mat i en liten restauranghörna av bussstationen, alla andras beställningar tycks gå före mig.
Det är hett och fuktigt, indierna här är medelklass blandat med lite fattigare och lite rikare. Mycket välordnat. Affärna ordnade i rader, små affärer fulla med kläder, väskor, mat, konserver, leksaker, nästan som taxfree på ett flygfält. Vart tog det fattiga smutsiga Indien vägen? Tiggarna är väl förbjudna här långt från stadens centrum. En stor parkering utanför med massor av småbilar och skotrar. Liknar mycket en större sydeuropeisk busstation i Grekland, Portugal eller Turkiet. Allt är så långt från vad jag varit van vid.
Det spelas en välkänd låt på TV:n till indiska dansnummer från någon film. Det varvas med nyheter. Bomber har exploderat i Delhi, minst på två platser mitt i shoppingcentra, flera döda och sårade.
Studerar medelklassen omkring mig. Vackra indiskor i färggranna saris. Modernt klädda kvinnor i sportskor, ryggsäck, jeans och T-shirt, en fetare medelålders herre i skjorta, byxor och livbälte och med den senaste Nokiatelefonen tätt intill örat, plirande med läsglasögonen på nästippen. Hon är väldigt vacker där i sin rosa sari, fingrar på en mobil, tittar undrande bortåt, studerar sina naglar, väntar på sin man, syskon, väninna eller älskare. Det känns som vilken vänthall som helst i Sydeuropa.

2008-09-15
Raniket är en charmfull vacker bergsstation inbäddad mellan tallskogarna på de avrundade topparna där sluttningarna avslutas med terrassodlingar ner mot den djupa dalen och utsikten är magnifik mot snöbergen i norr. Träden liknar pinjer med långa höga stammar som slutar i en krona. Barren är långa och faller ner till marken och bildar under torrtiden på våren ett gyllene täcke. Nu efter regntiden är marken saftigt grön. Allt är så annorlunda från Mussoorie. Raniket betyder drottningens fält och engelskmännen fastnade för platsens naturliga skönhet. Här anlade de stora fula militärskolor och garnisoner.

Tallar i Raniket


Lite längre in i Himalaya på en bergskam ligger Almora som är en gammal handelsplats. Genom hela dess längd på toppen av kammen löper basargatan, livlig, trång och färgstark. Almora kändes ursprunglig indisk med knappt några engelska influenser. De gamla husen som kantar basargatan har underbara trägraveringar och ornament målade i olika färger typiska för den traditionella arkitekturen i denna del av Himalaya.

0008000400050006000700100009000100020003001100120013001400150016001700180019002000210022002300240025002600270028002900300031003200330034003500360037003800390040004100420043004400450046004700480049

Huvudgatan i Almora

18/9
Från Raniket till Nainital i en delad taxi. Det tog tid på morgonen att komma iväg då chauffören inte vill starta förrän bilen var fullastad med folk. Än mer blev den packad under resans gång, det är vidunderligt hur många som får rum i en vanlig jeep.
Nainital ligger runt om en sjö på 2000 m höjd. Husen klättrar uppåt de branta sluttningarna från bergen som omger sjön. Det inger en alpin känsla med all barrskog blandat med lövskog och vissa hus med branta tak. Nainital är en engelsk konstruktion vilket märks på arkitekturen. Sjön är välbevarad och inte smutsig som jag på förhand trott. För turismens skull var det hård kontroll på utsläppen. Vattnet kvalité övervakas och syresätts av stora anläggningar med luftkompressorer. Fisken har återkommit och det råder fiskeförbud. Det tog cirka en timme att vandra i behaglig takt runt sjön med många pauser för fotografering.

Nainital


Sitter på terassen utanför mitt hotellrum med utsikt över sjön och bergen. Trafiken nedanför bullrar och tutar, hundar skäller och bråkar. Stilla flyter båtarna på sjön, här finns en behaglig ro i allt ändå. Fläckvis ute i vattnet är ytan orolig, det bubblar från syresättningsmaskinerna. Nainital skulle kunna vara en jätteattraktion året om men nu är det lågsäsong. Hotellen är billiga vilket lockar den mindre bemedlade medelklassen. Vilken fantastisk plats för lokalbefolkningen att vårda men de kommersiella intressena är stora. Det sopas och städas runt sjön men hur ser bakgatorna ut, de pittoreska gränderna och vandringslederna?
Några hundar kommer i slagsmål igen och skapar med bilarnas tutandet, religiösa utropare och fågelkvitter en kakofonisk orkester.

Kvällen är magisk med alla ljusen tända utmed stranden. De glesnar uppåt branterna för att helt ta slut vid bergets siluett mot den mörkblå skyn där enstaka sjärnor börjar tändas.
Sitter vid en restaurang och intar en kvällsmåltid. Nu har natten svartnat helt och endast ljusen förråder var berget tar slut och himlen tar vid. En romantisk vemodig sång hörs från högtalarna.
Fattigdomen märks inte här utmed the Mall i Nainital. Välklädda välgödda medelklass indier strövar omkring i det nattliga gatuskenet, stannar till vid butikerna. Moderiktiga moderna ungdomar visar upp sig. Kvällen är sval.


20/9
Det regnade kraftigt i natt. Morgonen är molnig och sval. Stadsljuden är fullt påkopplade, ingen idé att sova. Hundarna skäller som vanligt. Ett gäng byrackor på vägen bredvid börjar snart ett gräl med grova morrningar och försiktiga stela rörelser.
En man anar faran och jagar iväg dom med en bräda. Hundslagsmål är otäcka. Såren de får är fruktansvärda.

Frånsett detta. Bergen är ljuvliga. Hoppas himlen klarnar.

Det börjar med en fukost uppe i vestibulen till hotellet. Jag tycker mitt rum har en attraktiv placering. Utsikten från vestibulen var inte lika storslagen. Hotellskötaren frågade om ekonomin i Sverige och jag sa att den var helt annorlunda från Indien. På en helt annan nivå. Det var svårt att förklara.

Det är kallt ute. Behöver ändå ta en promenad. Känner mig kall och behöver röra på mig. Behöver en varm kopp te någonstans.

Så lätt man kan komma ur balans en morgon. Känner inte för något ting trots att jag var full av energi på morgonen.
Meditation behövs. Detta att bara vara stilla och inte låta viljan finnas.

Gick en promenad och köpte lite frukt. Det var lite kyligt i luften och solen ville inte titta fram. Utrustade mig med jacka och paraply. Vandrade till andra sidan av sjön och hittade till slut linbanan som tog turister upp till toppen av berget. Ett gäng flickor från Delhi hamnade i samma korg. Medelklassungdomar som var på semester i Nainital. Studenter med välbeställda föräldrar men inte stenrika. De hade mobiler, digitalkamror och var i tonåren.


Vyn från korgen på väg upp var hänförande och de klickades febrilt med kamerorna. Väl uppe blev jag besviken över att inte hitta någon utsikt. Prövade närmaste höjd men det gav inte så bra resultat. Hittade sedan ett utsiktstorn och fick lön för mödan. Jag kunde inte se snöbergen men framför mig låg en stor del av Himalaya och man såg in till de högre massiven. Blåa var bergen längst bort för att bli vackert grönklädda längre fram. Däremellan alla schatteringar av grönblåa toner efter varandra. Molnen rullade över skyn som tonade ridåer med varierande hastighet. Där såg jag från min synvinkel under molnen 15 mil in mot massiven. Ett fantasilandskap, det hamnade någonstans i mitt lilla rum inombords, overkligt men sant.
Vandrade vidare uppför berget längst en bilväg. Det hade börjat dugga, molnen svepte täta runt granarna och deodaren som bildade mörka skuggfigurer mot den mjölkvita dimman. Regnet tog fart, snart regnade det ordentligt och paraplyet räckte knappt till. Fick ta skydd under ett träd. Unga grabbar som livnärde sig med att hyra ut långa kikare på stativ hade en misslyckad dag. Med plastskydden på sprang de uppåt för att ta skydd i ett hus. Jag såg ett skjul intill vägen och upptäckte att det var en tebutik. Sprang dit och tog skydd under ett smattrande plåttak. En vänlig man frågande om jag ville ha något och jag tog en mangojuice. Två äldre pojkar tog skydd efter att ha blivit ordentligt sura. Vi tog alla en kopp te var. Flickorna från Delhi kom hasande nedför en stig ihopkurade under några paraplyer, glada att kunna få tak över huvudet. Regnet öste ner som ett monsunregn ska göra. Det blev mer te, kakor och kex. Tehandlaren hade normalt en dålig säsong men regnet satta fart på affärerna.
Det stod en bil utanför skjulet och flickorna funderade över att ta en taxi tillbaka. Tehandlaren sa att det var en taxi och tog en av flickornas paraply och rusade ner till huset nedför vägen för att kalla på chauffören. En annan chaufför engagerades och kom springandes från ett annat håll ner till vägen. Det var en liten bil och jag stannade kvar. Det skulle bli trångt nog med fem flickor och en chaufför. Jag iakttog regnet och pratade med tebutikens ägare och en av pojkarna Samtalet rörde sig som alltid om jag kom ifrån, var jag var född, varför jag pratade hindi och vad jag gjorde i Sverige. De blir alltid förtjusta över att jag är född och uppväxt i Indien. Vid pensionen flyttar jag nog till Indien. Här går att leva gott på de pengarna och det finns all hjälp mot alla slags ålderdomskrämpor. De nickade instämmande att det var ett klokt val speciellt när de hörde att en kopp te i Sverige kostade lika mycket som en dagslön här. Det var inte rika pojkar men den ene hade en finare mobiltelefon än den andre. Pojken med den äldre mobilen suckade och sa att han hade minus på sitt konto och kunde inte ringa. Han livnärde sig på att fotografera turister med en riktig kamera med film men den näringen var på upphällning nu när alla hade digitalkameror. Fotograferna hyrde istället ut färggranna broderade dräkter till turisterna så att de kunde klä ut sig som bergsfolken och assisterade sedan med deras egna kameror. Om det var äkta folkdräkter från trakten var nog tvivelaktigt eftersom jag aldrig i hela mitt liv sätt bergsfolken i dom dräkterna. Möjligen var de en mix från flera bergsdalar eller bollywoodfantasier.
Det hade ljusnat något och regnet var ett stilla droppande. Jag tog farväl och gick vägen neråt mot staden med paraplyet som skydd.
Det klarnade upp plötsligt så hela Nainital syntes och bergen där bortom med dramatiska molnbildningar. En fantastisk fin vy över sjön och bergen. Jag var glad över att ha stannat kvar tills regnet upphört.

2008-09-20
Det regnar och blåser. Har gjort det hela natten. Verkar som en eftersläng av monsunen. Allt blir obeskrivligt fuktigt. Elektriciteten fungerar inte, blåsten tar ledningarna eller fukten kortsluter. Dimman ligger tät över Nainital.
Får stanna kvar till 16.00. Betalar en extra natt. Det innebär en nattkostnad på 750 Rs istället för 500 Rs. Vad det nu kan vara värt när elektriciteten går, vattnet sinar och inget varmvatten finns.
Börjar bli orolig att vägarna sköljer bort, trafiken blir försenad och jag aldrig når Delhi, eller så blir tåget försenat och kommer aldrig fram i tid.
Nu finns det inte el, vatten eller telefon. Vattnet flödar in genom dörren och dränker hela ingångens täckmatta som hänger ihop med det övriga rummet. Hoppas inte hela golvet blir blött. Råkade dränka mina sockor vid ingången. Nu har jag inga torra. Irriterad gick jag upp till vestibulen och klagade och sa att det var ett illa skött hotell. Hotellskötaren kom lungt gående i korridoren där hotellpersonal torkade upp vatten som strömmat in från läckor i taket. Jag sade att inget fungerade på hotellrummet. Han protesterade och kom med undanflykter. På ett hotell i Indien av denna klass måste man ha en full tank på taket med vatten och ett aggregat som rycker in vid elavbrott. Hotellrummen måste vara täta. Fuktiga hotellrum blir kalla hotellrum. Vad är det för idé att betala för ett rum som inte fungerar?

Väl nere i Katgodam, järnvägsstationen alldeles intill bergen där jag sitter på perrongen och ser över de närmaste vagnarna mot bergen med mörk tät skog. De låga molnen färgas gyllene i solnedgången, sveper in topparna och fäller sitt innehåll över bergsmassiven mot norr. Regnet hällde ner när jag lämnade hotellet i Nainital. Blev genomsur vid försöken att hitta en taxi när jag till slut fick tag i en liten bil som var villig att ta mig ner till Katgodam. Huvudvägen hade blockerats av ett ras men bilen hittade en smal och brant alternativ väg förbi det raserade området. Chauffören var skicklig och djärv, det var den brantaste nerfart jag någonsin gjort. Vi kom lättade, mest lättad var jag, ner på huvudleden igen där dock farten plötsligt blev svindlande och chauffören skulle köra om allt som låg framför. Något huvudstupa kan man tänka men han hade kontroll på läget medan han konverserade livligt med en passagerare i framsätet.
Stationen är lugn, välskött och perrongen är stenlagd. Sköna säten runt pelarna, inga lösa kringvandrande försäljare är tillåtna. Det finns en tebutik i huvudbyggnaden och en vänthall med sköna fåtöljer som dock är proppfull med resenärer. Här är dock skönt att sitta ute. Fördriver tiden med att läsa. Regnet har börja falla igen. Här märks väldigt lite av det fattiga Indien. En och annan sopsamlare drar förbi med sin stora säck. Ser några fattigare familjer längre ner på perrongen bland i övrigt välklädd medel- och överklass. Det finns ett välmående nu som inte fanns för 8 år sedan. Nu har man dock styrt upp livet på perrongen och fattigdomen finns utanför på gatan. Man kunde dock försökt hålla vildhundarna borta som alltid skrämmer med sitt raggiga galna strövande, alltid i luven på varandra.
Det är ett enormt liv i vagnen från högljudda människor i livliga samtal till försäljarnas utrop och bärarnas bagageslammer. Jag förbereder mig för en natt på tåget i 3 tier sleeper. Det var ett under att jag sov något alls.
Väcktes ordentligt av teförsäljarna på morgonen som påpassligt kom in några stationer före Delhi. Klockan var närmare 6 på morgonen då tåget rullade in på Old Delhi järnvägsstation.
För att kunna gå på toletten och få en frukost var det enklast att gå till de moderna kaféerna utanför stationsbyggnaden. Kunde också köpa en tidning och dagen började perfekt med te och en smörgås.
Tåget till Udaipur skulle avgå från stationen Nazeruddin dit jag tog mig med en förbetald taxi. Luften var kylig och jag var glad över tröjan och sjalen i den öppna blåsiga trehjulingen. Jag lämnade in mitt bagage och intog sedan en andra frukost. Strövade omkring mitt i staden vid Connought Place där jag behagfullt satte mig på ett modernt kafé. Här lever man i olika världar, klasser och nivåer. För västerlänningen blir det ett retreat, en tillflykt där man i lugn och ro kan skriva, läsa, planera resan och gå på rena toaletter för en kopp kaffe på högst 20-30 Kr.
I väntan på tåget igen till nästa destination från här till dit. Udaipur verkar väldigt färgstarkt, traditionsstarkt och turistmedvetet. Hur kan hotellpriset skilja tiofalt från lågklass till medelklass? Det måste bero på den västerländska turismen som föredrar medelklasshotellen eller på en allt rikare indisk medelklass.

Udaipur

22-25/9
Ljuvliga Udaipur, något av vad jag förväntat mig men det var mer, det milda ljuset, färgerna och behagliga livet. Det sagolika dras ner lite av smutsen, dammet och vanvården. Sjön är övergödd, det växer friskt på ytan eller sjukt mycket. Troligen går mycket avlopp fortfarande direkt ut i sjön. Fattigdom, slumområden men också välstånd, rika basarer och turism. Men är man van vid Indien är det bättre här än på många andra håll.

Lal Ghat

Efter en natts resa från Delhi var jag långt ner i södra Rajastan. Udaipur ligger utmed några sjöar som delvis är naturliga men som också utvidgats genom tiderna av maharajorna, de stora kungarna, som ville öka sin prestige och positiva eftermäle. Flera palats anlades utmed sjön och på öar. Det stora palatset i gamla staden reser sig som en dröm utmed sjöns stränder, nästan svävande i luften. Mitt i sjön i vitt ligger det gamla Lake Palace, numera ombyggt till ett lyxhotell, lyxigare än de lyxigaste. Jag hade ett rum på Dream Heaven Guest House med en enastående vy över sjön och palatsen. Det var något billigare än Lake Palace.

Palatset

Eftermiddagssolen är milt pastellfärgad. Mängder av fåglar och trollsländor i luften. Ljud hörs från stadens gränder. Skolbarnen klädda i sina uniformer är på väg hem. Några kvinnor tjattrar och bråkar under min balkong. Båtar styr ut på sjön med turister för att se palatset utmed vattnet färgas gyllene av solens sista strålar.

En något sur hotellägare sitter på altanen och tittar ut över sjön, pratar med personalen ibland, gör inget i övrigt. Fåglar flyger förbi i flockar. Husen speglar sig fläckvis i sjön där det inte växer alger. Fridfullheten breder ut sig. Kvällen blir magisk när alla ljusen tänder upp palatsen och torgen som speglar sig i vattnet. Böneklockor från hindutempel blandas med utroparna från minareterna. På torget leker barn, jagar varandra bland flaxande duvor. Timmarna går under stjärnorna som tänds. Sitter bara här och är.

Drömmer mest hela natten som om djupsömnen inte fanns. Vaknar till bönutroparna och barnens rop och lek. Fåglarna kvittrar. Torget på andra sidan viken är full av dem. De flyger i svärmar, flockvis, gör eleganta gemensamma svängar över vattnet och landar vid strandkanten eller i ett träd. Kvinnorna sköljer ut kläder i vattnet nere vid trappornas slut.

Vid vattnet nedanför palatset

Jag vandrade genom gamla staden för att hitta en bank. Här är ett liv präglat av turism. Men mellan suverniraffärerna och handicraftemporierna finns de vanliga sötsaksbutikerna, grönsakshandlarna och hushållsaffärerna. Ett vitalt och energiskt liv med alla överlevnadskonster. Detta lilla universum av köp, sälj, bygg, tillverka, laga. Plåtslagare, snickare, motorcykelverkstäder och bilverkstäder. Alla dessa affärer, blomstrande, mindre blomstrande och några på gränsen till förfall. Småskalighet, inriktning på en produkt eller butiker med nästan allt i en salig röra.

Trapporna vid Lal Ghat

Han i hörnet som sålde fantastiskt goda samosas. En enkel vegetarisk fyllning, kryddig, vällagad, välfriterad. Serverades med lite sötsur sås, otroligt gott. Godare lunch kunde jag inte hitta. Återkom varje dag till samma ställe.

Vy från hotellet mot Hanoman Ghat

Att växla 100 dollar på en bank innebär att först hitta fönstret eller rummet där växlingen ska ske. Efter lite flackande och irrande i den livligt befolkade entrégången pekade en vänlig man mot övervåningen. Där kom jag till ett svalt rum med diskar och bord, datorer och massa papper. Tvärs över den glasade korridoren jag kommit från skymtade mängder av stora datorstativ, terminaler och monitorer. Jag lämnade fram 100 dollar och mitt pass med full förtröstan. Det förflöt en stund med registrering i en dator, anteckningar gjordes i en liggare och ett papper skrevs för utlämningsdisken. På dess baksida fick jag skriva namn, hotell och hemadress samt en namnteckning. Med denna lapp i handen skulle jag till fönster 16 i bottenvåningen, till en cashier för att få ut pengarna i rupees. En kvinna log medlidande och tog hand om lappen och sade att hon skulle visa mig. Det var tur för jag skulle aldrig hittat med alla nummer skrivna på hindi. Efter ytterligare en namnteckning på papperet, som bevis på att jag var jag och inte någon annan som råkat hitta lappen, fick jag ut mina pengar.

Ett omgärdat tempelområde tjänade som klassrum för en småskola

Det finns alltid en önskan hos turisten att vara nära folket, det där att smälta in. Som västerlänning är man numera inte en kuriositet som alla vill se utan bara en påpassad presumtiv köpare. Kan man språket är redan det en bra start för prutandet men ger inte alltid ett önskat resultat. Folket börjar bli modernt och alla med inkomster bär på en mobiltelefon. Två kvinnor med en skoter. Den hade kickstart vilket inte var ett problem för den ene och den andra hoppade upp där bak. Klädseln var elegant sari.

Lake palace

Dessa gamla tygstycken är så vackert broderade, färgerna naturliga och mönstret så varierat, från abstrakt till figurativt. Man vet dock inte alltid vad som är tillrättalagt för turisterna och vad som är äkta gammalt hantverk. Det går att bleka färger och patinera ytor. Blev förtjust i ett hängande snöre med träkulor där små fåglar i tyg var uppträdda med jämna mellanrum. Livfullt och dekorativt där flera stycken kunde bilda en jalusi. Någon påhittig hantverkare hade trätt upp små kameler istället vilket inte kändes så äkta.

Köpte färggranna armringar, broderade små väskor, lakan med tryckta mönster, leksaker, handbundna skissblock, parfymer och tvålar.

Mannen vars affär man kunde köpa som den var. Det var rörande enkla saker, inga antikviteter, bara banala enkla ting, hantverk, det mesta i trä, sten och tyg. Leksaksbilar i trä, mortlar i marmor, grova former, ingen sofistikationer, därav charmen.

Turister på hotellet breder ut sig på divaner

Sov bättre inatt, känner mig utsövd. Kom tidigt iväg till palatset för en rundtur. Funderade över om palatset ser större ut än det är. Den släta höga murytan avslutas med utskjutande balkonger, inre gårdar och tornrum. Där inne fanns en fantastisk labyrint av gångar som användes av tjänarna för att snabbt kunna dyka upp var som helst och stå till tjänst. Maharajan hade bredare väg upp till lustgårdarna, pelarsalarna, takterrasserna, de inglasade balkongerna och tornrummen med utsikt åt alla väderstreck. Spegelförsedda gemak, mosaik i sten, glas, pärlemor och handmålat kakel.

City Palace vid sjön Pichola

Rum med miniatyrmålningar som till storleken inte blev så mycket ”miniatyrer” på 100 x 150 cm men stilen var liten med fin pensel. Hela rum med väggmålningar med ett myller av hus, människor, djur och händelser som skildrar livet i palatset, maharajans deltagande i fester, spelande polo, jagande tigrar, rådjur, vildsvin, leoparder och björnar. Målningarna berättade oftast hela jaktförloppet i en bild. Först hur jaktsällskapet med hundar föste tigern mot bakhållet där maharajan satt gömd i en kamouflerad koja för att skjuta den. En målning visar att den blev skadeskjuten, fick ett dödligt sår som lämnar blodspår i marken. Tigern jagas in i en ravin där den slutligen dödas av jaktsällskapet med spjut och svärd.

Sjön Pichola

Gemak med divaner, hängande sängar, troner med sidenkuddar i granna färger. Ångdrivna fläktar! Kanske mer som status. Det fanns nog tillräckligt med tjänare till att fläkta kungen sval.
Mycket marmor, ljus rosa kalksten, mosaikpelare, fönster med stenornament och hela gallerverk i sten utmejslade i sirliga mönster.
Den sista maharajan och maharanin var bosatta i ett hörn av palatset. Det verkar som om palatset utökades hela tiden och växte och varje maharaja lade ytterligare en balkong eller torn till det redan enorma palaset. Dynastin Mervar från 700-talet, den äldsta i världshistorien. Den överlevde för sin folklighet och givmildhet. Vid varje kröning fylldes ett kar i marmor med 100 000 silvermynt där en fjärdedel gavs till palatsets tjänarna och resten distribuerades till de fattiga i staden. Mängder av festivaler året runt gav inte grogrund för några folkliga uppror.

City Palace, borggården

Allt är reflexer, vi är inget. Vi reflekterar syner, händelser och egenskaper. Jag har förvärvat kunskap, praktiserat och har vissa färdigheter. Men det måste hållas igång, utövas, förmedlas, talas, skrivas, tecknas, diskuteras och levas. Kan aldrig vila på kunskapslagren, kan inte lagra, kan inte hålla inne, måste reflektera med sången, dansen, målandet. Umgänget ger förmågan att umgås, konsten att umgås och mötas i ett samtal. Människan är allt och inget. Människan är som gräset men också som universium. Dessa 400 000 människor i Udaipur, interaktiva ljudande liv, sammanhang, sammanställningar, sociala band, beroendeförhållanden, livsyttringar, möten.

Blicken hos en desperat människa, den fattige och sjukes blick, oemotståndlig, man bara ger. Den beräknande och krävande blicken, man drar sig undan, håller inne.

Udaipur har ett av Asiens bästa observatorier för att studera solen. Kanske lyser solen här extra mycket. Man anordnade Udaipur Solar Race. Soldrivna fordon från hela världen deltog i en tävling. I palatset fanns en utställning med bilder på de uppfinningsrika farkosterna.

En het morgon, den sista i Udaipur som jag gärna återvänder till. Den vänliga atmosfären, de färggranna basarerna och romantiska vyerna. Vitaliteten och energin. Ett fredligt ställe, jag återvänder gärna.

26/9
Tillbaka i Delhi. Passade på att utnyttja metron för att ta mig till andra ställen i Delhi som man normalt aldrig ser och som man normalt förr i tiden aldrig lyckades ta sig till p.g.a den röriga trafiken och fullständigt oförståeliga busstrafiknätet.
Tåget svävade liksom på låg höjd över staden som bredde ut sig mil efter mil i ett enformigt mönster av 2-4 våningshus i betong och tegel, vit- eller gulmålade. Här och där tornade det upp större köpcentra i glas och betong. Här lever 20 milj människor, hur fungerade vatten, el och avlopp?
Hoppade av vid Tagore Garden men hittade ingen trädgård. Området var centrum för festentreprenörerna. Vägarna kantades av enorma träskelett sammanfogade med ståltråd som täcktes med papper och målades i granna färger föreställande gudar och gudinnor och olika fabeldjur för att användas vid religiösa processionen. Till dessa hyrdes musikorkestrar vars bodar och affärer kantade en av gatorna. Där fanns garage med vagnar och stall med vita hästar som är så omåttligt populärt att hyra för bröllopcermonierna. Brudgummen ”prinsen” kommer alltid ridande på en vit häst behängd med glitter och ornament.
Redan samma kväll drog ett följe med orkester, gudastatyer och vita hästar genom centrala gatorna i Paharganj. Natten blev sen innan jag handlat färdigt alla souvenirer och presenter. Dagen därpå bar det iväg till flygplatsen och resan tillbaka.

Davey Hammarsten

Stycket från Udaipur finns som separat inlägg här

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *