Kategorier
Natur

Indienresa 2010

Från regnskog till tundra.

11/4-15/5 2010

Dagboksanteckningar

12/4 Delhi

Hamnade på ett hotell till slut, lite dyrt men det gör inget, ska bara stanna en natt, Delhi är inte en stad att stanna i för länge. Rummet innehåller en stor rund säng som  verkar vara gjord för bröllopspar, hur skaffar de lakan till det? AC-anläggningen är hyggligt tyst, stör inte mer än trafiken utanför, ett svagt brummande ljud som förhoppningsvis går att somna till. Skönt efter den långa resan över Helsingfors och landningen på Delhi flygplats mitt i natten och taxiresans alla vindlingar genom storstaden.

Tiden står still på något sätt i detta land, utvecklingen går långsamt, allt känns igen. Jag blir lätt betryckt första dagen i Indien men livsglädjen återkommer och allt blir så mycket bättre efter en kort tid. Det är omställningen till ett annat liv, en acceptans av vad som är.

Det gick att hitta en bankomat för att få ut pengar. Det gick att fixa ett betalkort till telefonen men mobilt bredband var hopplöst att få för privatpersoner, speciellt turister. Det gick att få tågbiljetter efter en lång väntan. Detta land där allt är möjligt, bara man ger sig till tåls och kan vänta. Jag var klar med mina ärenden före kl 3 på eftermiddagen.

Köpte mango, papaya och mandariner.

De renoverar Connought place och Pahar Ganj för att snygga upp inför Commonwealth Games senare i höst men kommer de att hinna?

Det stratifierade samhället blottar sig när jag dricker en kopp te på hotellet som är fyra gånger så dyrt som en på gatan utanför.

Denna oreda, detta kaos i tillvaron, alla minnen som far genom hjärnan. Allt i min själ, denna tillvaro och dess möjligheter. Detta ständiga interaktiva förhållande mellan utanför och innanför min existens, hud och yta. Min egen bild och känsla som inte är något annat än reflexer, strömmar av enegi, kemiska reaktioner.

Försöka klara dagen, hettan och törsten, 12 timmar innan tåget går. Egentligen fel att ta nattåget, man ser inget av landskapet. Vad ska jag göra en hel dag? Det finns alltid detta att bara vara i sig själv, uppleva tingen i sig, inget jagande efter stimulans, upptäckterna finns där i förklarande ögonblick.

TV:n i foajén spelar musikvideon med dansande vackra par, grupper av män, grupper av kvinnor som för sina kroppar mot varandra. All indisk musikvideo är danssekvenser ur Bollywoodfilmer.

Sitta bakom glasdörrar och glasfönster, svalkar mig med kalla drinkar, surfar världen runt på kaféts WiFi , påminns om min egen okunskap men också kunskapsmöjligheter. Ser andra människors familjelycka, ser min egen brist på närhet till någon. När uppstod denna ensamhet? Endast mitt eget bultande hjärta, påminner om livet och varat.

Här bakom glasdörrarna är det svalt och rent. Därute faller natten. Staden lever upp i nattens svalka, alla är ute, alla affärer är öppna, alla kaféer, restauranger, grönsakshandlare och suvenirbutiker. I nattens mörker blir allt så uthärdligt, skiten i hörnen försvinner, allt visar sig så vackert i det dunkla skenet. Ansikten drar förbi, möten.

14/4

Mussoorie, Landour, Devdar Woods Guesthouse

Nu har jag landat. Det känns obeskrivligt skönt. Jag fick samma fina rum som sist. Det är en juvlig vårmorgon. Det känns verkligen semester just nu. Cikadorna utanför filar i en varierande kör. Om jag vore pensionerad skulle jag stanna här tills jag dog. Måla, rita, teckna och skriva, en blick över bergen och lugna vandringar utmed vägarna är allt som behövs. Sitta under Devdar- trädets svalkande skugga och fördrivande tiden med minnen och nyupptäckter.

Bäst här innan turistsäsongens rush.

Aporna i träden med sin nyfödda som klänger kring magen. Apor har födslar året runt som människorna. Jag brukade se lika många småttingar under höstperioden.

En man närmade sig mig. Han påstod sig vara fattig och bad om pengar för sitt sjuka barn och visade upp allehanda kvitton för utgifter och räkningar han måste betala vilket jag naturligtvis hade svårt att tyda och kontrollera. Jag ville först tro honom men tänkte mig för och gav honom istället, för att vara en vanlig tiggare, en störresumma. Vad gör fattiga med sina sjuka? Något håller mig tillbaka i detta land där tiggeriet sätts i system. Betvivlar jag ärligheten? Allt är relativt mellan det fattiga och absolut bottenlöst fattiga.

Sitter med öppet fönster mot bergen och hör fåglarnas kvitter, det är torrt, mycket torrt i markerna. Dagarna är varma mitt på dagen i solgasset men temperaturen är behaglig mot aftonen, behöver en tröja för kvällstimmarna.

Sitter vid Char Dukan vid femtiden och solen är på väg ner. Luften håller på att kylas av. Här är livligare än någonsin, ett populärt stopp innan vandringarna runt bergen. Jag fotograferade rhododendron, den röda, verkligt djupröda i fin kontrast mot de gröna träden och blå bergen. Det håller på att blomma över, marken är röd av deras fällda blad.

15/4 Rishikesh

Rishikesh invarderas av miljoner pilgrimer efter Kumbha mela i Haridwar. Det är en ständig ström av människor, från hela Indien, fattiga med endast ett tygbylte på huvudet, en väska i handen eller ränsel över axlarna innehållande allt de behöver. Männen i grå-vit-svart klädsel och kvinnorna i färggranna saris, unga människor i moderna kläder. Det är denna ström som aldrig tar slut likt Ganges själv, gamla, unga, små barn, bättre bemedlade och extremt fattiga som sparat länge för denna yatra. Jag såg dem i skaror sittande under de stora trädens svalkande skugga. Tätt sammanpackade bor de i stora dharamshalas, ett slags härbärge för pilgrimer. Tålmodigt väntar de på sin tur till tempelprästen och hans välsignelse, tillber allehanda gudar efter vägen, en fyrarmad hästgud, en blå gud uppflugen i ett trä, en skräckinjagande gudinna med flammande ögon med röd utsträckt tunga ridande på en grinande tiger.

17/4

Morgon över bergen, syrsorna och cikadorna blandas med fågelkvitter, hundskall och människoröster. Ser skogen teckna sig mot dalens blå. Kullarna som försvinner i fjärran i den upphettande dagens dis. Hjärtats oro, livskraften i mig, det växande livet, det groende, blommande, mognande, torkande, fallande, döende. Vattnet drar dess näring nerför branterna, samlas till floder och når den stora slätten med livgivande mineraler och spårämnen.

Att dö här och bli bränd, askan kastad i Ganges, befruktande jorden i nirvana.

18/4 Språkskolan

Situation vid middagsbordet. En lärd man från England som arbetar med Oxford dictionary pratar i stort sett hela tiden. Det var intressant. Han kunde ett stort antal europeiska språk bl.a ryska, tyska, franska, spanska, italienska och började nu i snabb takt lära sig hindi.  Tre engelska flickor som läste hindi på universitetet i London  var här i två veckor för att bättra på sin talande hindi. En kvinna från Schweiz,  talade dålig men fullt begriplig engelska, läste hindi för rena nöjet. Samtalet gled naturligtvis över om språket, engelska, hindi och utbildningen. Alla var på sin nivå i konversation och ordförråd,  både i engelska och hindi.

När de tre engelska flickorna och den lärde från Oxford samtalade inlevelsefullt på engelska om alla språkliga underfundigheter, var det svårt att hänga med både för mig och den schweiziska damen.

Tänkte på utflykten till Rishikesh och träffen med Karin. Hon skulle kunna vara min dotter, gymnastisk, musikalisk, praktisk och socialt medkännande. Hon reste tillsammans med två spanjorskor och hjälpte dem med engelskan. Så ung hon är och ett ögonblick föreställde jag mig i hennes ålder, sittande bredvid, hade kunnat bli förälskad men åldersskillnaden är så uppenbar. Trots min ålder verkar jag inte så mycket mognare, visare och intelligentare. Men erfarenheten sätter sina spår och utveckling låg där framför henne längst de egna vägarna.

Jag känner knappast av sexualiteten. Minnet av stånd, upphetsing, inträngande, nakna kvinnor och förälskelser finns ju där, det går inte att undvika de djupare starkare minnena. Men de känns abstrakta på något sätt, finner inte någon mening i dem. Jag har blivit för gammal för att föda några barn, skulle vara 78 då barnet skulle lämna hemmet. Det är inte bra att försöka avla barn när man är 58, barnet kan bli deformerat sägs det. Kvinnan måste vara under 35 och hon blir änka vid 55. Möjligheten att hitta någon jämnårig att leva tillsammans med för att skingra ensamheten med åren.

Nej, ensam förblir jag nog till min död men har vänner, bekanta, syskon, syskonbarn, vänners barn och syskonens barnbarn och hela tjocka släkten.

Far och mor skaffade 5 barn men ville inte leva med barnen till mogen ålder. Det var ett dåtida mönster för barnuppfödande, skicka dem till internatskolor. Kanske en rädsla för något, kanske en vilja att ge barnet frihet men det blev på bekostnad av trygghet och stabilitet.

Jag tycker om djur och lider av att se dem lida. Den stackars lilla magra valpen uppe vid Char Dukan som linkar omkring på ostadiga ben och sorgsna ögon, vilar i solen en stund, äter några smulor som en vänlig hand ger, irrar omkring och tycktes undra över vad livet gick ut på. Flera hundra meter längre ner i basaren hittade jag valpen igen ständigt på jakt efter mat och vatten.

Två schäfrar av blandras lever fritt i Landour utan halsband men de är välnärda och rena vilket tyder på att de hör hemma någonstans. Favoritsysslan är att jaga aporna när de drar över vägen. En av dom följde efter mig en lång tid på min vandring, han gillade att ta sällskap, kanske vankas det en godbit. Vakthundens beskyddarinstinkter fanns kvar men påförda vilken främling som helst. Man kan säga att det egentligen var en värdelös vakthund.

Aporna driver omkring i flockar. De röda ”Bandars” ersätts av de gråa ”Langurs”. Deras nyfödda klänger tätt vid bröstet och magen. Med en fantastisk vighet och elegans  tar de sig mellan husen, träden och bergsväggarna. De vänder upp och ner på soptunnorna i jakt på föda eller extra ”godis” trots att det finns gott om färska löv i träden. Kanske har de förökat sig så otroligt här på grund av tillgången på mat eller så har det blivit för varmt i dalen och slättlandet. De migrerar ner på lägre höjder under vintern. Som varande ättlingar till apguden Hanuma matas de av pilgrimerna vid templen i Rishikesh med stor vördnad. De röda Bandars är specialister  på att stjäla frukt och godis från människorna när de ska passera hängbron vid Laxman Jhula. De är ilsknare och fräckare än de grå Langurs.

Spännande att det är så många som studerar hindi, försöker att förstå och tala hindi med all denna livskraft hos unga människor som vill hitta något i livet. Det tynger mig med tanke på mina försummelser av språket och landet. Varför intresserade jag mig inte mera för utvecklingen, för allt som rör livet här! Kan inget göra, finner ingen fortsättning, jag är tudelad och stympad.

Livet i oss som ständigt fortsätter, som är här. Medvetandet om att livet är vad det är nu och inte den bedrägliga förutfattade meningen, den som låser mina uppfattningar. Öppenhet och lärande, se livet som det är och inte som du önskade och ville att det skulle vara.

Mitt otränade öra för det engelska talet, svårigheterna att följa konversationerna, hänga med i tongångarna. Det är väl en vana och inte en brist på kunskap.

Jag nås inte av några personliga e-mail. Man måste skicka några för att få några.

20/4

Vandrade ner till Mussoorie igen. Den här gången med lätt packning, med teckningsblocket endast.

Morgonens möten, medvetenheten om allt som finns nu och lever. Ett ömsesidigt beroendeförhållande. Att låta det andra synas, inte bara mig själv. Hjärtat som bultar, allting i mig som tvingar mig eller är det skapandet i mig. Ingen mening om det som föds inte kommer ut. Det måste visa sig och komma från det inre av mig.

Relationer, tankens utgångspunkt, att vara relaterad, medvetande, närvarande.

Min sexualitet ligger i inkubation i brist på relationer. Minnet av sexualitet, känslan av inträngning, bilder av kvinnliga former, den köttsliga lusten. Begäret som känns påtvingande och aggresivt som brunsten hos bockar.

Mina erfarenheter är artificiella. Onanering, ibland räcker det med att trycka sig mot en kudde, tankarna skapar resten. Drömmen om föreningen, uppgående i någon annan, befruktning, födelse sedan döden och allt är fullbordat. Är skapandet en brist på ofullständig sexuell utlösning? Varför vill jag dö efter en utlösning?  Det finns en längtan efter att forma världen, inte bara vara den. Vårt eget rastlösa stävande och vardande.

Sitter här med inget, ingen vilja, ingen strävan, inga mål, inga begär, inga tankar. Medveten om bubblandet inom mig, hjärtat som pumpar blod, syre och näring till alla delar av koppen. Relationer inom mig, frihet från relationer, minnet av relationer. Hjärnans tickande gång, vad är det för mening?

Vi kan inte inte göra så mycket mer än att ta till vara våra kaotiska rörelser och nyck och låta det födas inom oss, i vilan, i stillheten.

Allt finns här i mitt huvud, allt som varit, språket, förståelsen, kontakten med alla människor, tolkningen av impulser inifrån som utifrån. Jag är intellektet i dess mitt, själens boning här i kroppen, min historia men också dess framtid.

Varför skapade jag mig inte en framtid här i Indien? Jag har inte sett någon framtid i Sverige. Jag är både svensk och indier, lite av varje finns i kroppen. Sedan finns det ljuvliga Italien, Portugal, Spanien, konsthistorien och livets alla sköna ting. Kvinnorna som kan tillfredställa mig…..

Vila i malströmmen?  Livets ström eller fatalism?

En övergiven plats utanför staden, på en enslig bergshylla står ett förfallet hus av sten, puts och trä, som det har gjort i 50 år utan omsorg och reparation, spöklikt, outgrundligt. Fick veta att ett mord begåtts där, ett ouppklarat mordfall och att huset sedan dess varit övergivet. Huset har stimulerat min fantasi sedan barndomen. I mina drömmar återvänder jag ibland till ett gammalt förfallet hus, går genom dess kamrar, letar efter saker, upptäcker föremål. Det är mitt ställe , mitt eget hus som jag sällan besöker, som jag också försummat.

Morgonen är ljuvlig med fågelsång. Det hörs också hindisång från en högtalare, en recitativ sång, upprepande, längtansfull, bedjande. Solen kliver upp, det är förmiddag och värmen kommer i kroppen. Vila och närvaro.

Man lär sig mycket om sig själv i kontakten med andra. Sällskapet runt middagsbordet var stimulerande. Begriper dock bara hälften av vad som sägs mellan engelsmännen, ibland uppstår pinsamma hörfel. Jag bjöd på papaya, det fanns glass till efterrätt. Kvinnan från Schweitz försvann innan middagens slut, jag glömde ta farväl av henne, hon flyttade ner till några bekanta i Mussoorie så vi skulle ses på stan ibland.

Teckningen går bra men akvarellen flyter uselt.

23/4

Övar på akvarellen idag, den är svår. Jag råkar vara dessa partiklar som lever, känslan av att leva med hela kroppen, alla delarna varande en helhet, som att föra samman stoftpartiklarna i akvarellkakorna till en hel bild. Den hela bilden av mig själv blir aldrig förverkligad, den är under ständig revidering, men det finns vissa grundstommar av människor, vänner, länder och folk.

Denna morgon blev den sista frukosten med många av de som bott här en tid.

Gårdagens vandringar i bostadskvarteren nedanför Mullinghar avslöjade en häpnadsväckande utveckling. Ett relativt välstånd hade brett ut sig. Naturligtvis är det fattigt men barnen går i skola, är välklädda, inga tiggare och trashankar på gatorna. Problemen finns med avskrädeshögar, avlopp och toaletter  men inte så vidrigt som jag minns det från förr i tiden. Vi får se om några år, utvecklingen går framåt med rasande fart, det är en ekonomisk boom som kan bli en implosion också. Det finns dock en långsam seghet över detta land med alla sina miljoner. Jag tror på den stadiga utvecklingen så länge demokrati och upplysning finns.

Frid över bergen mitt på dagen. Jag har två dagar kvar att vara här. Känner hur jag går upp i vikt, god mat och mycket mat. Det är mitt på dagen, väntar på promenaden senare i eftermiddag. Bergen är disiga, det ligger en smittande dåsighet i luften.

24/4

Alltid se livet, njuta av dess innehåll utan begär. Varför vill vi ha mer? Det ligger i vår natur att att veta mer, se mer, komma närmare, komma längre bort, nå djupare in. Där ligger landskapet, både det inre och det yttre, bekräftelse och nyupptäckt. Bevara själens frihet, låt det skapas i mig, landskapen och världarna.

Jag har mina sexuella fantasier, nakenheten och den styva lemmen, fantasin om inträngning, utlösningen och sedan känner jag mig tom

Måste bevara klarsynen i vad verkligheten är, det sensoriska, formerna, lukterna, viskande i öronen, kyssarna. Det var så länge sedan. Känner det pumpande blodet, hjärtats rytm och den ständiga kåtheten. Minns den stiliga kvinnan som steg in i butiken nere i basaren där jag satt och drack te. Den välformade kroppen och stiliga kläderna, sarin och blusen. De utomordentligt välformade nakna armarna, den fina halsen och högburna huvudet. Rakhet och charm i ett som man sällan möter och så en sensuell närvaron. En oemotståndlig kvinnlighet som är ett mysterium. Jag blev kåt på ett behagligt sätt men där fanns bråddjup av kulturella och sociala skillnader.

Var klarvaken och öppen, varje människa har sin charm och goda sidor. Varje människa kan förverkliga sig och vara ett salt och en sötma för sin omgivning. Livets krydda är personligheterna.

Indien är livets och människornas land, allt är koncentrerat kring mänsklighet. Materian och vetandet har inga egentliga statusvärden enligt religionen men säger ändå allt om kast och klass. Här finns en fixering som kan bli rent outhärdlig. Men det håller på att förändras genom upplysning, radio, TV, mobiltelefoner och film. Den kultur de tar in och den kultur som de skapar. Snart har den fattige samma intellektuella möjlighet som den rike men kasten kommer att bestå, det ligger i blodet hos folket.

Jag sitter här vid fönstret en sista gång och skriver. Var nära dig själv. Allt är jag själv egentligen men vi behöver illusionen av något annat, något utanför oss.

Örnens flykt över djupen går ej att spåra. Dess svävande är också dess sökande, överlevnadens flykt.

Jag är en del av det, bergen, skogen och dalarna.

26/4

Ett nytt kapitel på resan har börjat. Jag lämnar bergen här för att ta mig över till andra berg långt bort i öster. Det är varmt här i Dehradun och varmare blir det väl i Delhi. Jag behöver hämta ut pengar och fixa en returbiljett från Darjeeling till Delhi. Jag har inte läst på så mycket om Darjeeling. Känner att detta blir en rekognosering, förväntar mig inget speciellt. Det finns säkert mycket att teckna och fotografera.

Det var ett utomordentligt skönt tåg till Delhi, lungt och avslappnat, inga störande personer. De flesta hoppade på som väntat i Haridwar.

Tidigt nästa morgon intog jag en frukost i refreshment room med te, omelett och toast. Hittade sedan en sittplats på järnvägsstationens bänkar. Varmt och otroligt mycket folk. Hur ser framtiden ut för alla dessa massor. Hur skulle stationen se ut om alla har jobb och ska åka på semester samtidigt? Hur kan New Delhi järnvägsstation vara så dåligt underhållet?  Dehradun järnvägsstation var ett under av renhet och ordning i jämförelse. Alla dessa människor…all denna småskalighet…alla dessa öden… Man planerar stationen för en viss trafik och mängd människor men allt blir i denna snabba utveckling för smått och för litet.

Plattformen är ett intressant ställe att studera folklivet om jag inte blev galen av högtalarna som plågar öronen med ständiga annonseringar om avgångar och ankomster. Så här vid lunch gick det inte att hitta lediga stolar i refreshment room. Sätter mig istället på turistbyrån för utlänningar där tågbiljetter bokas och köpes. Den verkar förvånansvärt tom på folk, det är väl inte högsäsong för turisterna. Det blir högre tryck omkring vinterhalvåret.

Darjeeling Express

26-27 april

Från Delhi heter tåget Rajdhani Express och fortsätter långt in i Assam efter att ha passerat Siliguri som är avstigning för Darjeeling. Sista sträckan får man ta ett lilleputt-tåg som tveksamt kan kallas express då det tar 9 tim att tillryggalägga den 90 km långa sträckan till Darjeeling högt uppe i bergen. Vi är i en smal korridor mellan Bangladesh, Bhutan, Kina och Nepal som tillhör Indien med den lilla delstaten Sikkim i norr. Åt öster vidgar sig det bördiga Assam med den stora floden Brahmaputra i centrum omringat av delstaterna Arunachal, Nagaland, Manipur, Mizoram, Tripura och Meghalaya. Stora problemområden för Indien med uppror, bråk mellan olika folkslag i etniska, religiösa och ekonomiska konflikter. Sedan ligger Kina på lur och gör anspråk på Arunachal. Gränslandet till Burma är starkt kuperad djungel. Nagaland var känt för sina huvudjägare prydda i färggranna fjädrar men de är sällsynta nu. Områdena är under stark utveckling och turismen dit ökar stadigt. Det lär vara mycket vackert.

Rajdhani Express är ett av dessa fantastiska intercitytåg med full servering ombord precis som på ett flygplan, om man minst har löst en 2 klass sovvagn med AC. Kostar 266:- för 24 tim resa (180 mil)  Hela vagnen är som en kupé så det finns inte mycket till privatliv. Först delas det ut mineralvatten. Lunchen startar med en god soppa, kex och smör. Därefter en veg eller nonveg indisk rätt med ris, dal, grönsakscurry eller kycklingcurry, färska grönsaker, starka pickels och två tunnbröd, chapattis. Lunchen avslutas med en filbunke som kom i en liten lerkruka stor som en kaffekopp väl avkyld. Slutligen en glass som efterrätt. Mycket gott med tanke på det osmakliga som flygbolagen presterar. Vid 5-tiden är det te med tilltugg. Med varmt vatten i en liten termos får man själv blanda sitt te efter tycke och smak. Kvällsmålet är en upprepning av lunchen med lite variationer. Frukosten består av te, omelett, toast, smör och marmelad. Disken plockas bort noggrant och vagnen städas energiskt med jämna mellanrum. Lakan, kuddar och filtar tillhandahålles. Mätt och belåten går man och lägger sig. Sedan får man stå ut med allt kackel från övriga passagerare, barnskrik och vilda diskussioner. Att använda hörlurar när man lyssnar på musik är inte indiernas grej liksom. Det kan bli en ren kakofoni av ljud genom kupén då alla sätter på musikspelarna i sina mobiler. Framåt småtimmarna är det dock släckt och tyst och man vaggas till sömns av tågets rusande genom den platta oändliga Gangesslätten.

Någon likhet med Darjeeling Express i filmen med samma namn är det inte.  Jag tror att filmen blandar stilar från nuvarande och gamla koloniala vagnar. Men äventyret skulle kunnat utveckla sig som i filmen. Tåget rullade konstant i en riktning vid insomnandet men hade vänt riktning på morgonen, en känsla man får när landskapet rusar förbi i motsatt riktning.  Någonstans på en station i Bengalen stannade det för en järnvägsstrejk som varade i 9 tim. Många blev otåliga och hoppade av tåget för att fortsätta med delad taxi eller buss till Nepal. Vagnen var stundtals nästan tom på folk som gått för att höra sig för, titta på strejken eller besöka samhället. När vi väl startade igen gick det långsamt och jag nådde Siliguri 10 tim försenat.

Sitter på sängen i ett hotellrum med fönster ut mot den svarta natten. Ensam med min kropp, alla tankar och minnen. Fläkten slår i taket sin ojämna gång, mätt sitter jag efter en måltid med pakora och te. Fet mat, jag tror att jag går upp i vikt i det här landet.

Befinner mig i denna korridor till Assam, Sikkim och Bhutan. Det finns en hel värld att upptäcka bortom Siliguri.

28/4

Morgon i Siliguri. Solen kastar skuggor på marken utanför fönstret. Väderstrecket blir klart utstakat. Bergen syns inte i den disiga luften, temperaturen är behaglig.  Ett betongskelett skymtar utanför fönstret, det har anfrätts av tidens regn och fukt. Ett ofullständigt finansierat hotellprojekt.

Ljud av kraxande kråkor, barnskrik, kvittrande fåglar i mängd, klingande rickshaws, puttrande skotrar, människors samtal, tutande bilar, skällande hundar och visslandet från tågen i fjärran. Indien är en idyll mitt inne i staden. Naturen flyttar alltid in i städerna. Människan jämnar marken och bygger betongkomplex men fukten, hettan och jordens alla livsfrön tränger in, invarderar staden, äter av dess avfall, äter sig ända in i de marmorerade bankpalatsen. Hur många gånger har jag inte suttit på skinnfåtöljer i svala luftkonditionerade rum och förundrat betraktat myrstigar utmed golvet  och sparvar som flyger mellan lampetterna  där en och annan ödla kilar bort under en tavla.

Efter en natt på hotellet i Siliguri var jag full av för väntan att ta mig en tur med lilleputt-tåget, eller ”Toy train” som de kallas här, till Darjeeling på 2134 meters höjd. Det var tyvärr inställt på grund av ett ras i bergen så jag fick ta en delad taxi istället. Jag blev mycket besviken över att den smalspåriga järnvägen för det mesta löpte utmed vägen, innanför eller utanför. Den var dåligt underhållen och löpte rakt igenom de centrala bygatorna där det var vansinnigt trång för bilarna och vid färden upp blev vi stående långa tider i trafikstockningar på grund av vägarbeten. Hur tåget tråcklade sig igenom allt detta är en gåta. Jag som föreställt mig att tåget gick i ensamt majestät, slingrade sig mellan de gröna kullarna och teplantagen med de blånande bergen i bakgrunden för att stundtals göra uppehåll på små nätta stationer i sten dekorerade med blomkrukor. Det går ut små turer för sightseeing från Darjeeling vilket kanske är mer givande. Det var roligt att studera ångloken på järnvägsstationen. Där finns också  plaketten som deklarerar järnvägen som ett världskulturminne. Hoppas de använder pengarna för att rusta upp spåren och loken.

Arbetet med järnvägen startade 1879, började användas 1881 och slutfördes 1920 då den sista ”nedstigningen” till Darjeeling byggdes. Järnvägen passerar alltså sin högsta punkt innan Darjeeling. Inga tunnlar gjordes eftersom man ville behålla utsikten intakt över det fagra landskapet. Innan 1881 brukade en resa från Calcutta till Darjeeling, en sträcka på 67 mil ta 6 dagar med tåg, färja, oxkärra, hästar och bärare. Spårbredden är c:a 60 cm och ångloken av märket Garret från 1909 har en vikt på 28 ton. Det där med lilleputt är ju relativt.

Darjeeling påminner mig om Mussorie men det är betydligt mer sammanträngt på en mindre yta. Hittade Sikkims turistoffice och fick ett inrese- och uppehållstillstånd på 15 dagar och därtill färdplan med sevärdheter så nu var resten av resan utstakad. Jag har tre dagar i Darjeeling, två dagar i Pelling och en dag i Yuksum innan den 5 dagar långa vandringen upp till Dzongri och vyerna mot Kanchendzonga. Hinner teckna lite men det kommer att bli mycket fotograferande.

Magen krånglar trots att allt verkar ordna sig till det bästa. Ensamheten gnager där inne men egentligen är jag inte ensam med alla dessa människor att prata med.

29/4

Vaknar tidigt, det är täta dimmor utanför fönstret. Det har regnat hela natten och det fortsätter med mullrande  åska och skyfall nästan som om det var regntid. Men det ska inte vara regntid så här års. Det blåser kraftigt och är relativt kallt. Regntiden ska vara varmare och fuktigare men jag befinner mig i ett tropiskt klimatområde som är ett av jordens mest regnigaste. Klarnar det inåt landet så att man kan se snöbergen?  Kommer vägarna att vara framkomliga?

Bygger upp  erotiska bilder framför mig i fantasin. En naken kvinna, den runda baken, brösten hängande som frukter, kysser de ljuvliga  läpparna och smeker ryggraden, känner på frukterna och de styvnande bröstvårtorna, slickar öronen och sticker in fingret i hennes fina mun, smeker och kysser halsen och de välformade armarna om och om igen. Smeker de mjuka låren och välformade knäna. Hennes mun suger på den styva lemmen. Är det skönt? Varför är det skönt? Är det inbyggt i oss att känna det skönt, något nödvändigt, hälsosamt kanske? Såg ormars parningslek på TV hur deras kroppar slingrade sig om varandra till en tvinnad enhet som steg mot luften men föll ihop vid en viss höjd. Det är detta förspel som är bäst, innan den inträngande orgiastiska tömningen och  flämtningarna. Sedan faller vi ihop och mumlar kärleksorden i varandras öron och somnar in.

30/4

Vandrar runt Darjeeling med utsikt över teplantagerna som omger staden. Tebuskarna är kortklippta för att bekvämt kunna plockas på de tidiga färska löven på våren. Tefabrikerna ligger utspridda i dalgången med anor från engelskmännens tid. Fuktiga dimmor drar fram över sluttningarna vilket är bra för tebuskarna som behöver mycket vatten. Kylan och höjden får dem att växa långsamt vilket skapar världens finaste te. Långt bort i fjärran ska de höga himlayamassiven ligga men dolda just nu av molnen.

Känner behovet av vila och lämna alla ambitioner, tömma sig själv och bara uppleva luften, bergen, dimmorna och kylan omväxlande med värmen när solen tittar fram.

Nepaleser och tibetaner i en skön blandning här och däremellan folk från Sikkim. Säger man sikkimeser? De har mycket den tibetansk kulturen med en gren av buddismen.

Ladkh, Zanskar, Lahul, Spiti, Nepal, Sikkim och Bhutan är alla tibetanska kulturområden som jag kommer att återvända till. Bhutan är naturskönt med enastående arkitektur men jag behöver spara ihop till den kostsamma resan. En dröm är att och någon gång komma till Tibet.

Nu är jag här och denna dag och denna stund har något att ge, solen värmer, jag är ensam men närvarande, totalt närvarande här och nu.

Kroppens alla safter och kemi. Dessa dofter från fönstret, de bränner rökelser i närheten, kvinnor passerar med starka parfymer, några böneflaggor vajar längre bort.

Att se dagen klart utan hinder från gårdagen. Det som har hänt har hänt, framtiden har bara möjligheterna, växande och ökad närvaro, oändlig närvaro, det ofattbara.

2/5

Blev kraftigt förkyld men bestämde mig ändå för att resa till Sikkim. Jag nådde Pelling först efter tre taxibyten och lång väntan. Först  till Joretang, en gränsby vid floden som delar Sikkim och Bengalen. Vägen ner från Darjeeling var skumpig, fruktansvärt dålig, full med gropar. Chauffören var tacksamt nog mycket bra, tog det mycket försiktigt. Sedan blev vägen mycket bättre vid en lång stigning upp till Pelling på 2100 m. Trots höjden växte det väldigt lite barrträd. Tyvärr låg hotellet för nära den bullriga vägen, balkongen vette inte åt norr och köket var inte direkt gourmet men jag kände en stor fridfull närvaro med naturen, landskapet och människorna.

Dimmorna döljer bergen, det är inte bästa tiden för bergsutsikter. Hade behövt komma mycket längre norrut i Sikkim. Ett strilande regn faller. Sikkim är  subtropiskt så här längre söderut. Kullar efter kullar täckta av skog, topparna försvinner in i molnen.

Har frossa , lite feber, känner mig tung i huvudet.

3/5

Känner mig bara lite bättre, febern är på väg ner. Solen skiner och jag blickar ut över Sikkims dalar. Tung i huvudet, känner kroppen som en mur mellan mig och det där utanför. Medvetandet önskar att transcendera, att komma utanför sig själv, vara i ett närvarotillstånd utan barriärer, nå det som sinnet inte riktigt kan greppa.  Skönt att bara sitta och göra ingenting. Orden kommer om livet och nakenheten, hur jag naken vill flyga ut som en örn i rymden mellan bergen, svepas uppåt av vindarna, känna de varma och kalla luftstömmarna direkt mot huden. Ingen upplevelse är större än den som är nu, blomman där borta, dess djupröda färg gränsande mot purpur, den märkliga hängande formen av kronblad som om  blomskaftet inte orkar lyfta dess tyngd. De här bergen ger en upphöjdhet till livet, en överblick. Långt i fjärran försvinner de i dis och moln, ruvande på hemligheter. Överst i öppningen mellan molnen Kanchenjungas toppar, så nära, stora och mäktiga. Berusningen vid upplevelsen av något stort.

Känner mig fortfarande sjuk och matt. Skrivandet är nere, tecknandet är nere, fotograferar oinspirerat. Skulle behöva mer klar sikt och så vara frisk. Huvudet dunkar, näsan täpt och aptiten dålig. Allt vad jag upplever går att skriva om, även detta konstiga läge, detta ställe med enbart västerlänningar som är här därför att någon skrivit om stället. Mina upplevelser blockeras av min ständiga upplevelse av mig själv och den feber och sjukdom som råder inom mig.

4/5

Äntligen topparna i sikte en klar morgon. Jag fick fina bilder av hela bergskedjan innan molnen tätnade med den uppgående solen. En härlig frukost med Kanchenjunga i sikte. Kommer jag så mycket närmare? Har en känsla av att vandringarna kommer att föra mig till bergens skugga och dölja de ståtliga kammarna. Men det ska finnas mycket fåglar, blommor och annat liv att fotografera.

Det är detta landskap som kommer upp i medvetandet vid läsande av Sagan om ringen, höga platåer, sjöar, vattenfall, skarpskurna berg, dramatik och äventyr.

Dorje – åskan i luften. Det regnar som i monsunen och därtill blixt och dunder, som om åskguden själv vore lös. Här sitter vi alla och darrar under vädrets makter. Någon ska muntra upp stämmningen med lite levande musik.

Buddistklostren är gamla med bättre arkitektur än väntat trots att jag ständigt ser Bhutans stiliga former framför mig eller de tibetanska i Ladakh. Målningarna på insidan av väggarna är av fint hantverk med ett myller av gudar, armar, huvuden, djur, åskviggar, moln och vatten.

Sangacholling heter klostret högt uppe på ett brant berg, dramatiskt, precis som ett kloster bör ligga där i mötet mellan himmel och jord. Böneflaggor och bönehjulen blir liksom verksammare där, meditationen lättare i ostördheten och lugnet med endast vindens och regnets ljud. Träffade en västerlänning utanför gästhuset med ett villrådigt uttryck, skäggig ung sökare som stannat för några dagars meditation. Häpnade under samtalet gång över bristerna i hans kunskap om buddismen eller den tibetanska kulturvärlden. Men detta var kanske hans första kontakt. Oerfaren med en lätt desperat blick gömd under ett intressant yttre. Något plågade honom.

Alla söker vi en rening från vad vi är för en klarsyn in i vad vi egentligen är. Ett väg till frigörelse, du kan inte fly från dig själv.

5/5

Sista dagen i Pelling. Underbar morgon med sol och klar sikt mot bergen. Det går inte riktigt att se sig mätt på dem i det ständigt skiftande ljuset. Molnen drar ihop sig fram på förmiddagen. Det har snöat i bergen. Stort antal fågelarter kvittrar, livet vaknar till. Jag ser med tillförsikt fram mot bergsvandringen.

Yoksum på 1500 m höjd har ett frodigt subtropisk växtliv med lövträd och bambu. Lite högre upp i bergen skymtar barrträden. Fångade en intensivt blå fågel med min kamera. Bilderna fick djupa mättade färger i den fuktiga luften. Jag hade en hel dag extra före den gemensamma  vandringen till Dzongri. Trekkingarrangören gav mig en guidad tur i omgivning som var historisk mark för bildande av landet Sikkim. Vi besökte trädlunden där heliga lamor från Bhutan, Tibet och Nepal krönte en kung. Ett av de äldsta klostren byggdes några hundra meter upp i berget. Vi vandrade förbi en helig sjö med böneflaggor uppsträckta tvärs över ytan. Vid forsarna anlades vattendrivna bönekvarnar i sten och trä som numera stod stilla i brist på underhåll. De flesta turister jag mötte hade vandrat ner från Pelling via den stora heliga sjön Khecheopalri, omgärdad med böneflaggor i en magisk stillhet och frid.

Vi blev sex personer i trekkinggruppen från lika många länder. Jag vandrade med en engelskman och en kvinna från Belgien som tog det väldigt lugnt vilket passade min egen takt.

All packning och mat bars av yakarna som redan försvunnit uppåt berget. Första dagens vandring gick genom den tropiska regnskogen med strida forsar som fick korsas via hängbroar. Lianer sträckte sig från trädens grenar långt ner i dalen. Orkidéer, mossor, ormbunkar och andra parasitväxter klängde ymnigt på stammarna. Senare under dagen blev stigningen riktigt besvärlig innan vi sent nådde upp till Tsoka för övernattning. Vi vandrade i en nationalpark som omfattade hela masivet med Kanschendzonga på 8658 m höjd som bara är två hundra meter lägre än Everest. En ogenomtränglig vildmark som några turister en gång på egen hand försökt korsa men de återfanns aldrig. En blick uppåt branterna gjorde det helt förståligt, de måste ha ramlat ner någonstans, gått vilse, svultit ihjäl eller fallit offer för björnar.

I skymningen utanför våran hydda i Tzoka kunde man se de dramatiska snöbergens toppar lysas upp en kort stund innan mörkret hastigt föll. Vår kock lagade en utmärkt indisk supé med grönsaker och ris. Den lilla byn såg ut som ett nybyggarläger med hastigt uppförda trähus.

Andra dagens vandring var brantare och svettigare. På 3000 m höjd blev barrskogen tät och blandades med rododenronbuskar som stortrivdes i samma miljö. De sköt upp som ringlande ormar ur de fallna barrträdens stubbar. Efterhand försvann de höga stora barrträden och kvar fanns rhododendron i olika färger och varianter. På den här höjden hade de nått sin fulla blomprakt vid just denna årstid. Vi hade under vandringen upp passerat överblommade områden. Temperaturen hade sjunkit rejält vid ankomsten till Dzongri sent på eftermiddagen. Jag kunde i en handelsbod inhandlade varma stickade vantar och en mössa i jak ull. Jakarna stod och betade utanför härbärget, alla jakarna som burit vår packning, fridfulla, starka.

Våran guide som för det mesta hållit sig undan och supit sig full på chang (lokalt öl) dök upp vid kvällsmåltiden och lovade väcka oss tidigt nästa morgon för en vandring upp till toppen på 4500 m, för en vy över Kanchendzonga i soluppgången. Det var min vän från Irland som väckte mig istället tidigt på morgonen och fixade en kaffe i köket.

Långsamt, långsamt vandrade vi stigen upp till toppen. Syrebristen ökade hjärtpulsen och törsten fick stillas med vatten. Solen hade precis börja belysa topparna, utsikten var hänförande över dalgångarna till väster och öster om massivet med Kanchendzonga tronande i mitten. Sikten var milslång in i dalgången västerut där sidorna var vackert skålformande efter en inlandsglaciär som smält för länge sedan. Nedanför på de böljande hedarna växte dvärgrododenron där flera trekkingsällskap hade slagit upp sina tältläger bland betande hästar och jakar. Toppen vid Dzongri var överklädd med böneflaggor som alla skulle fotografera med Kanchendzonga i bakgrunden och sällskapet glatt leende i förgrunden, nöjda och glada som i en expedition bergsbestigare.

Längre kom inte jag och några till i sällskapet. De sportiga och tränade fortsatte dagen därpå till passet Gouchela på över 5000 m för närkontakt med massivet. Under vandringen ner till Tzoka stannade jag till i de dimhöljda skogarna på 3500 m höjd, ständigt fuktdrypande och mossbeklädda. Här syntes knappast aldrig solen. Bilderna blev kusliga, suggestiva som om bristen på solljus tagit bort alla färger. Stammarna tecknade sig i en fantastiskt gråskala, tonade bort i fjärran. Det här liknade Fangorns skog i Sagan om ringen där Enterna vandrande, de levande urgamla träden.

11/5

Tillbaka i Yuksum efter intensiva dagar med bergsvandringar upp till 4500 m och tillbaka. En stort äventyr att gå från subtropiska djungeln upp till tundran, trädgränsen och den eviga snön. Våra tankar och upplevelser av storslagen natur, Den heta djungeln med myriader av djur och växter. Forsar så svalkande under den svettiga vandringen. De sköna fåglarnas ständiga läten och de enorma bergsmassiven som formats i miljoner år.

Middag hemma hos ”Red Panda” våran trekking-arrangör med hans blygsamma fru som lagat maten. Utsökt god mat med den extra finess som alla husmödrar har till skillnad från restaurangerna. Deras trevliga barn i skolåldern var med. Vi förhörde dem på lite engelska och hindi. Stämningen var hög och alla berättade om sina erfarenheter av resan och Indien.

Där i gemenskapen blottar jag mitt jag, den varelse jag är, svagheter, styrka, behoven av närhet.

En västerländsk man har ett förhållande med en vacker indiska där på kaféet mitt i Yuksom, en flicka med rådjursögon glider omkring i sin granna schal och letade efter någon att socialisera sig med. Människor man möter på en trekking, globetrottern från världens alla hörn. Backpackerns filosofi, längtan till det enkla livet i harmoni med naturen. Längtan att slänga av sig alla tekniska detaljer, bara vara kroppens, med respekt för natur, kärlek till naturen, den oändliga rikedomen.

12/5

Nere i Siliguri hettan igen. Kände stor livsnärvaro i Yuksom innan färden ner, en klarsyn som om livet och allt var där med mig.

Är det hela livets strävan att gå upp i någon, att föra livet vidare i ett extatiskt ögonblick, ingjuta liv, starta livet på nytt, hålla det heligt.

Varför denna lust till sex i värmen? Livsströmmarna kommer med hettan och dofterna, lusten att kopulera, att tränga in.

13/5 Siliguri

Tittar ut över stadslivet från ett enkelt kafé. Det är inte långt till avresan med tåget till Delhi. En nyfiken man betraktar vad jag skriver men han kan ju inte förstå det jag skriver på svenska. Det är ovanligt med skrivande människor och när kommer man se detta folk sitta och läsa, när lånar de böcker, när gör de något annat än pratar? Snart sitter de bara och surfar på mobilen.

Det pågår ett ständigt förflyttande av folk, från en plats till en annan. Hela ekonomin bygger på det, man ska förflyttas, man vandrar, tar rikshaw, motorcykel, autorikshaw för att handla, hälsa på, söka råd, arbeta, låna pengar, göra upp affärer.

Siliguri, denna dammiga stad överst på bengaliska slätten innan bergen tar vid. Staden växer vilt och okontrollerat. Huvudgatan kantas av moderna hotell och köpcentra.

Detta är något så ovanligt som ett öppet kafé med utsikt, det förekommer ju inte ens i Delhi! Avslappnat och skönt, tar en samosa med te.

Mitt över gatan i dammet sitter en grupp riktigt fattiga barn med smutsiga kläder. De har stora säckar och samlar skräp, tomflaskor, plast, papper och metall. Gatorna är alltid fria från användbart, återvinningsbart skräp. En flicka fångar upp en svart killing som sprungit bort. Hennes yngre syster vill ge det smisk för dess olydnad men den äldre kramar och kysser den.

Fridfullt här trots den ständiga trafiken, allt går i en lungt tempo. Även den moderna motorcykeln får anpassa sin fart efter hinder i vägen av gropar, folk och fä.

Två yngre män  med var sin motorcykel står med familjen runt omkring och pratar. De är alla finklädda och ska iväg till en fest. Fyra hoppar på den ena motorcykeln och fem på den andra. Ingen har skyddshjälm. En baby i famnen på kvinnan där längst bak på pakethållaren och småbarnen sitter på bensintanken bakom styret!

Folk sopar utanför sina affärer, soporna hamnar i en hög vid sidan om.

Utmed vägen sitter en försäljare med tobaksbladen rullade och torkade i en trälåda framför sig. Med en skärapparat strimlar han tobaksbladen och paketerar det i små plastpåsar noggrant uppvägda.

På hotellrummet väsnas elaggregatet fruktansvärt när strömmen har gått. Den matar bara det väsentliga, takbelysningen och nödljus. AC-anläggningen är stendöd. Betten på armar och ben från myggen och knotten i Yuksom kliar extra i hettan.

13/5

Morgon på hotellrummet innan jag ska iväg till tåget. Sitter och väntar på frukosten som aldrig tycks komma. Dålig sevice här, hotelrummen tomma och stämningen apatisk. Kunden kommer tillbaka om saker fungerar och servicen är god.

Att vara här och ingen annanstans, att uppleva detta och inte återuppleva sina minnen, att se detta och inte återse, att höra detta och inte tro att man hörde. En melodi blir till en slinga i huvudet som spelar tills den dör ut. Om vi skulle ha äkta vara alltid, fysisk närhet? Så lätt med bilder, ljud och lukter att återuppleva en svunnen tid, minnen som spelar oss ett spratt, ger illusion av verklighet. Jag är ju också en del av verkligheten.

Verkligheten blir så mycket lättare att vara i om man accepterar tingen som de är. Står man ut med en fattig tiggande pojke med sin lilla syster i famnen eller modern med det späda nyfödda barnet i trasig linda? Jag har inga mindre slantar, man ger en tiggare inte mer än några rupees. Det är som tillgång och efterfrågan, sorgligt nog. Normalt är tiggare inte tillåtna men här på stationen i Siliguri är det ingen kontroll. Deras verklighet är ett totalt beroendeförhållande till gåvor och hjälp, oförmåga att hitta ett förvärv eller utestängda från förvärvslivet, saknar initiativ eller resurser till egen företagsamhet. Tillvaron här är dock full av en massa småföretagsamhet, småsysslor, försäljningar av allt möjligt utmed gatan. Även här på stationen kommer dom och tvingar på mig allehanda gods. Bengalen känns fattigt, det ligger nära Bangladesh, det fattigaste av det fattiga. Skulle inte ett lands rikedomar kunna räknas med dessa människor, hundratals miljoner av vitala, uppfinningsrika människor, varje människa en ovärderlig del?

Vi rullar igenom den oändliga platta slätten kring Ganges. Avslutar eftermiddagen med te, samosa och smörgås. Så långt en lugn färd, hoppas att den inte störs av strejker och blockader.  Behöver eftermiddagen i morgon för att handla det sista inför flyget hem.

Sitter som i ingenting, varande ingenting, lyssnar till Vivaldi cellokonsert med det främmande språket runt omkring, hindi blandat med bengali. Här sitter jag vilande i mitt medvetande med alla ljuden, det rullande tåget, människornas samtal, min egen tandvärk, kroppsliga behov. Försöker vila i kroppen, själen, intellektet och anden i ett utan åtskillnad, inget utan det andra, därav är jag. Vila inombords.

Delhi 14/5

Tillbaka i det heta Delhi igen. Den här tiden på dagen är inte den bästa att handla men en paus på dessa luftkonditionerade kaféer lindrar. Under en månad har de inte kommit långt med renoveringen av Connaught Place. Funderar över allt jag behöver köpa, böcker, musikskivor, filmer, rökelse, sandeltvål, parfymer och så armringar och leksaker som gåvor till bekanta.

Utanför sitter de små barnen så sköra i dammet vid kolonnaderna som kantar de inglasade inneställena. Med tunna ben och en kropp som är precis ny, som skulle behöva näring, kärlek och stimulans. Utvecklingen sker ändå där i överlevnadskampen, där finns drömmar i dammet bland bilar och byggnadsarbetare, flotta turister och välluktande indier, drömmar om en bättre framtid. Den är på väg. Vilket ansvar har vi i denna värld av orättvisor?

© Davey Hammarsten

Se, Resan till Sikkim, en version av denna resa med mycket bilder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *