Madeira

Resan till  Madeira
13-20 januari 2025

Susar över Atlanten i nattmörkret efter en mellanlandning i Lissabon. Efter knappt två timmar syns i ljusen i Funchal. Madeira är den fjärde ön i Atlanten jag besöker efter Azorerna, Lanzarote och Teneriffa. Det är något speciellt med dessa öar i det stora havet. Naturen särpräglad, höga berg och djupa dalar, många endemiska arter och ett rikt marint liv. Madeira har inga speciella badstränder utom på den lilla ön Porto Santo några mil från Funchal dit turisterna numera kan ta sig med båt eller flyg. Portugiserna koloniserade  Madeira i början av 1400-talet. Engelsmännen ockuperade i två omgångar ön under 1800-talet. Numera är Madeira en självstyrande del under Portugisisk protektion likt Azorerna med sin speciella natur och kultur.

14/1

Vi  slocknade mitt i natten i våran säng på boendet i Funchal, en lägenhet inte långt från centrum. Ljuset ute kom så mycket tidigare på morgonen. En kaffe på balkongen med utsikt mot havet, solen lyste över husen och bergen, varmt i luften. Husväggarna vita, ibland ockrafärgade, tegelpannorna i vackert röd-orange på sadeltaken. Huvudstaden Funchal ligger i en starkt sluttning, gatorna är otroligt branta. Arkitekturen enhetlig och småskalig, vi såg inga fula höghus.

Vi begav oss ner till ett brunchställe för en sen frukost. I den frodiga parkanläggning på väg ner till centrum såg vi uteliggarna ockupera ett antal bänkar, de som inte fått del av turisternas guld. Vi stötte på flertal tiggare i gathörnen nere i de gamla kvarteren. Folkströmmen tätnade vid den populära saluhallen i centrum med alla fantastiska frukter, blommor, viner, nötter och allehanda lokalt hantverk. Mycket läderarbeten, målat kakel och textilier. Madeira är känt för sin broderikonst. Ingången vackert dekorerad av azulejos, de blåa kakelbilderna som pryder väggarna överallt utmed gator och i kyrkor.

Vandringen fortsatte genom turiststråket till den stora katedralen i gotisk stil från 1490. Mörk sten och vitvaskade väggar kontrasterar mot varandra utvändigt som invändigt. Innertaket har påverkan från den moriska tiden med geometriska labyrintiska ornament i trä. Den vackra porfyriska stenen, spräcklig med fina toner i mörkockra och terra i en predikstol och en stor dopfunt. Pelare och valvbågar är marmorerade i samma stil för att smälta in men valven med den råa vulkaniska stenen var snyggare.

Katedralen

Trottoarer och vissa gator är  belagda med en mosaik av vit kalksten och svart granit i ett vackert och stiligt mönster. Träden slingrade sig högt över gatorna och bildade svalkande valv.

Armemuseet är inhyst i ett fortifikation, Palácio Sao Lourenco från 1500-talet med klassisk ren och stram arkitekturen. Vid ett senare tillfälle besökte vi den andra fortifikationen, Forte de São Tiago, som byggdes på 1600-talet för att skydda staden mot pirater.

Vi avslutade med att handla mat i en stor livsmedelsbutik och vandrade sedan upp den branta backen till vårat hus. Vi läskade oss med papaya, drakfrukt och annanas till ett gott rött vin.

Funchal

Forte de São Tiago med omgivning

15/1

Fin dag men lite kyligare. Vi följde linbanan till utgångsstationen och köpte en tur och retur upp till berget. Populärt nöje minsann med kö långt utanför byggnaden. Gondolerna tar 6-7 passagerare i taget. Högt över taken och ravinerna svävade vi tyst upp till den tropiska trädgården och kyrkan Vår jungfru av berget. Så utomordentligt färdmedel linbana är! Väl uppe fikade vi i kaféet vid randen av ett brant stup där det långt nere i dalen svävade gondoler på linbanan till den botaniska trädgården. Man kunde alltså först ta linbanan  från Funchal upp till Monte och därefter en annan linbana ner till botaniska.

Vi besökte Nossa Senhora do Monte. Nedanför den fanns en lång kö till korgslädarna. En över hundra år gammal tradition att frakta sig i korgar med trämedar som lätt halkade på underlaget i de branta backarna. Två män i traditionella kläder och hattar styrde och bromsade korgen så att den inte fick för hög fart. En underlig företeelse eftersom hjälp med att nå upp till berget skulle vara mer behövligt än att snabbt ta sig ner. Man bar upp engelsmännen till bergsstationerna i Himalaya i korgar s.k. dandy´s, liggkorgar som 4 män kunde lyfta. Senare upptäckte vi att det hade funnits en tågbergsbana upp till Nossa senhora do Monte fram till 1945 då den lades ner. Vi missade det museum som fanns alldeles intill kyrkan. Av bilderna på nätet kunde man se ångloken med kuggdrift hur de drog vagnar upp till toppen. I början drogs de av hästar. Kanske bergbanan och hästarna var de som släpade upp korgarna för att sedan användas som färdmedel nerför berget.  

Mycket påminde mig om bergsstationerna i Himalaya när vi vandrade en runda. Den tropiska trädgården kändes helt överflödig att besöka, allt omkring oss var ju tropisk växtlighet. Husen som klättrade uppför och nerför berget, serpentinvägar, trappor och vida utsikter ner mot havet där det låg tre stora kryssningsfartyg i hamnen. Snart var vi trötta på vandringen och satte oss i en gondol ner till Funchal. 

Linbanan till Nossa Senhora do Monte

16/1

Buss till Pico do Arieiro, Madeiras näst högsta topp på 1810 m. Strålande sol hela dagen så temperaturen var behaglig även på toppen. Bussen tog vägen förbi Nossa Senhora do Monte där vi gick under gårdagen. Växtligheten förändrades gradvis närmare toppen. Först kom eukalyptusträden sedan tall och gran och på toppen mest buskar och gräs. Ett kalt och kargt landskap, skarpskuret med djupa dalar och höga toppar. Serpentinvägarnas yttre vitkalkade murar, det kändes som att vara på väg upp till en bergstation i Himalaya. Här och var hög tall- och granskog. En sidoväg ledde till ett observatorium. Pico do Arieiro hade en radaranläggning för militären. Man kunde nästan se havet 360 grader runt. En välbehövlig kaffe i den varma solen innan vi tittade oss omkring. Vandringsleden till närmaste topp, den högsta på 1820, gick 300 m ner och sedan upp igen i varierande stigningar. Den skulle ta för lång tid att vandra. Jag gick den en liten bit. Fotograferade de skarpskurna bergen, djupa ravinerna och husen längst nere vid havet. Med tiden tilltog molnigheten och snart var allt ett molnhav med bergstopparna uppstickande som öar i det vita täcket. Stigen var välbyggd med stentrappor och räcken där berget stupade brant ner, ibland på båda sidor om stigen. Tecknade några vyer. Dimmorna rullande in i dalarna långt där nere. Molnen steg inte högre än skogsbältet några hundra meter ner. Solen värmde gott. På tillbakavägen for vi ner genom molnen och hamnade snart under dem och hade klar sikt ner mot Funchal.

Pico do Arieiro

17/1

Idag blev det utflykt till Santana, en liten by på norra sidan av Madeira. En buss tog oss åter upp på berget mer än halvvägs samma väg som gårdagens utflykt till Pico do Arieiro. Bussen fortsatte över bergen genom gran- och tallskogen och ner på norra sidan om ön där ett antal bosättningar och samhällen klängde på bergskammarna åtskilda av djupa raviner. Åter var synen bekant från färderna i Himalayas lägre höjder med frodig växlighet, terassodlingar och bevattningskanaler. Santana var en sömnig by med två turistattraktioner. En linbana upp till en hög klippa vid havet som vi inte hann med och ett traditionellt gammalt hus med halmtäckt tak som var ett privatägt museum. Ingen var där när vi kom dit men en man uppenbarade sig efter en stund och berättade om sin farfar som byggt huset en gång i tiden men flyttade till Venezuela och huset hade stått tomt i över 35 år. Den lilla trädgården runt huset var fullt av små figurer av djur och allehanda växter. Inomhus fanns mängder av porslinsfigurer, gamla foton och tavlor. Han bjöd på en god kaffelikör och berättade husets historia. Halmen måste bytas var femte år. Huset bestod i stort sett av två halmtak lutande mot varandra och saknade väggar på långsidan. Längst bak låg köket med en gammal vedspis, kylskåp och diskho. Bredvid fanns en vattenklosett, tvättho och en dusch. I mitten sovrummet och vid ingången vardagsrummet. Så såg samhällets enda museum ut. Nere i byn fanns flera restauranger och kaféer, en kyrka, polisstation, ett galleri som hade stängt och ett auditorium som verkade inaktivt. Därtill fann vi mängder av ödehus i mer eller mindre förfall, en del helt övervuxna, en del i ruiner. Var det en avfolkningsbyggd, jordbruk och boskapsskötsel på tillbakagång? Några industrier såg vi inte. Många levde nog på turismen. I väntan på hemfärden åt vi lunch på en restaurangen som var välbesökt av lokalbefolkningen. Fisken var utsökt god med banan och sås av syrlig passionsfrukt. 

Bussen tog oss till Funchal sent på eftermiddagen och vi var framme vid mörkrets inbrott. 

Utflykten till Santana på nordkusten

Sitter och blickar ut över Funchals kullar med alla ljusen tindrande sent på kvällen. Behaglig temperatur, vattnet ligger stilla i hamnen utan några kryssningsfartyg. Hundar skäller sporadiskt och våran svarta katt jamar. I kväll fick den inget av oss. Den gillade osten igår med inte sojamjölken i förrgår. Första gången släppte vi in den i rummet men då skvätte den på väggen för att markera sitt revir. Sedan dess får den snällt hålla sig utanför dörren och med sin godbit.

18/1

Utflykt med vandring utmed en levada, en bevattningskanal som leder vattnet från källorna till åkerfälten. Något nästan obligatoriskt med en Madeiravistelse. De unika bevattningsystemen som egentligen är en vanlig företeelse i alla bergstrakter där grundvatten saknas och man måste förlita sig till olika vattenkällor uppe i bergen. Vanligt förekommande i bergstrakter, speciellt i de torrare områdena. En minibuss körde oss till startpunkten och en guide berättade om bevattningssystemen men också om floran i området. Rododendron, Kamelia,   Mimosa, Arkantus, Avokado, Fänkol som heter Funchal på portugisiska, Madeiras huvudstad, för att de hittade så mycket fänkol vid upptäckten av området. Mängder  av tropiska frukter växte på åkrarna som levadorna bevattnade. Det blir en explosion av blommor i Maj då turismen också tar fart under blom- och fruktfestivalerna. Under vandringen undrade jag vart allt vatten tog vägen. Några större odlingar verkar inte existera, bara små köksodlingar, lite citroner, avokado, grönsaker etc. Kanske den individuella odlingen minskat, man lever inte i samma utsträckning på jorden som förr i tiden. Kanske finns storjordbrukarna på andra håll. En frukthandlare, som hade ett litet stånd utanför kaféet där vi tog en paus, odlade alla frukter han sålde, bananer, kapkrusbär, citroner, passionsfrukt, guava, tamarillo, fikon, mango m.m. Det stämmer bra med den småskalighet som präglar allt liv på Madeira.

Vandringen utmed en levada

19/1

Sista dagen med en liten utflykt till stadsträdgården nere vid hamnen. En välskött trädgård med olika tropiska växter, en ankdamm med olika arter och ett kafé där vi satte oss ner med en cappucino och tittade mot Funchal som sträckte sig upp i bergen.

Vi flanerade ner genom den stora mosaikbelagda paradgatan där det var lite aktivitet en söndag, de flesta affärer och barer var stängda. Eftermiddagen var behagligt varm. Ett glasskafé hade öppet vilket gav oss anledning att avsmaka den goda sorbén med mango- och hallonsmak. Senare på kvällen gick vi ner till de gamla hamnkvarteren och hittade en portugisisk fiskrestaurang med välsmakande rätter. Ostkaka med grädde och sås av passionfrukt var en utsökt god dessert. 

Vårat flyg skulle gå 4:10 under natten. Kl. 1:30 kom våran transfer och körde oss till flygplatsen och resan hem, till kylan.

Bild & text

Davey Hammarsten

Nedan mitt resesällskap Ann Löwensteins reseskildring. Se hennes inlägg på facebook.