Fridhem i Svalöv
Skåne
5-9 augusti 2013
Semester med behagliga dagar på Fridhem i Svalöv. Ann dansade orientaliskt. Jag gjorde utflykter med cykel, fotograferade och tecknade. På kvällen mat, musik, uppträdanden och natten älskande.
Första dagens utflykt med trevande turer kring övergivna industribyggnader vid Svalöv järnvägsstation som sedan länge aldrig sett några tåg. Klockan på stationshuset visade fortfarande rätt tid. Fasaden var behängd med murgröna. Gräset växte högt runt hamburgerbaren tillika pizzeria. Stadshotellet mittemot var fint underhållet men några gäster syntes inte till.
Fortsatte till det vittomfattande centrumet för lantmännens forskning kring foder och utsäde. En imposant byggnad reste sig bortom högväxta ekar och bokar, skvallrade om lantbrukets storhet i hjärtat av Skåne med den rika jorden. Jag var utanför staden nu där åkrarna sträckte ut sig kilometervis. De flesta guldgula av moget vete och havre. Gröna lappar av ärter, klöver och sockerbetor.
Stillsamt böljande landskap med lantgårdarna som gröna öar i det ljusockra havet med den röda tegelbyggnaden som accent. Moderna ”väderkvarnar” som omvandlade vind till elektricitet återkom med jämna mellan. Ett enstaka exemplar av den gamla typen tecknade sig mäktig på en kulle, svart mot himlen, väl bevarad med manshöga kvarnhjul uppställda mot den kraftiga stenmuren som bildade fundament. Det var ett forntida riktmärke vilket fungerade även för mig när jag återkom från cykelturerna. På håll visste jag att nu var det inte långt kvar till Fridhem.
Torrlösa kyrka som stod färdig 1849 gav ett rustikt intryck, byggd i sten, tegel och trä. Grundplanens kraftiga stenmurar bildar ett grekiskt kors på vars krön vita valv bildar innertaket medan sluttande raka tegeltak skyddar från utsidan. Inredningen spartanskt enkel. Delar av gamla Torrlösa kyrka finns inmurade i väggarna medan dess klocka finns att beskåda i förrummet. Gravgårdarna runt omkring kyrkan var pedantiskt skötta, gräset välklippt och buskarna snörrätt ansade.
Fortsatte med cykeln genom det vackra kulturlandskapet till slottet Trolleholm som ägs av slätten Bonde-Trolle. Man kunde bara se det från utsidan, ett romantiskt renässansslott med ett torn i varje hörn och ett på den öppna borggården som trapphus. En vallgrav runtom för syns skull vars vattennivå var lite låg. Mäktiga stallar kantade uppfarten i typisk gammal skånsk tradition, kraftiga stenväggar med högt brant sluttande tegeltak. Några trädgårdsmästare var de enda som sågs ansa rabatterna. Två säsonger av TV-serien Stjärnorna på slottet spelades in här. Bokskogen som tillhörde ägorna var försummad och slyn växte tätt mellan stammarna. Bredvid den flera hundra meter långa trädallén som ledde upp till slottet fanns en stor livlig ankdamm. På dess sluttningarna vilade några rödvita feta kor med sina kalvar och en tjur som stirrade misstänksamt mot mig.
Återfärden i det soldränkta landskapet med skördetröskorna dundrande på sädesfälten. Ett moln av damm yrde i luften som letade sig in och kliade huden. Maskinerna slukade allt, klippte, tröskade och lämnade inte någon halm efter sig på den stubbade åkern. Ärtorna skördades på liknande sätt men stjälkarna maldes ner och sprutade ut där bak som gödning för nästa år. På håll såg de ut som glufsande stora insekter.
Andra dagens utflykt gick till Söderåsen med Skånes högsta topp, Kopparhatten. Det var inte en lättvunnen väg som fick svetten att lacka. Andfådd fick jag bitvis leda cykeln. Belöning fanns med rika snår av mogna björnbär som jag givetvis rev mig på. Om nu bären ska ätas och fröna spridas med avföringen, varför är de då så svåråtkomliga? Vandrarhemmet i Klåvered på åsens rygg gav en välkommen paus med kaffe och smörgås. Det var märkligt nog folktomt mitt i sommaren trots ett naturskönt läge med fina stugor. Jag missbedömde min karta som inte var av den topografiska typen och råkade rulla ner på andra sidan åsen för att återigen behöva ge mig upp för att komma till Kopparhatten. Denna envishet stal en massa tid varefter jag skyndsamt fick försöka ta mig tillbaka genom det storslagna landskapet i en irriterande motvind för att hinna fram till middagen på Fridhem. Missade därmed besöket på två nationalparker som hade varit sevärda men det får bli en annan gång.
Tredje dagens utflykt gick till Brosjö kloster på en landtunga mellan västra och östra Ringsjön. Terrängen var lite lugnare än utflykten till Söderåsen, lätt kuperad med långa upp- och nerförsbackar. Kyrkorna blev som uppstickande landmärken som bekräftade den rätta kursen. Pittoreska byar, svala skogspartier följt av öppna vida fält gav en varierande färd som fick tiden att raskt försvinna i drygt tre timmar tills jag var framme. Då hade jag hunnit stannat till vid en vikingagrav för att studera runstenar, gjort flera stopp för fotografering av dikesblommor och det böljande landskapet. I fjärran från en höjd skymtade vid havet det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck. Stambanan mellan Malmö och Hässleholm passerades vid Stehag innan jag trampade vidare runt Ringsjön. Här löpte vägen delvis över den gamla sjöbotten som torrlagts vid dräneringen för att skapa odlingsbar mark. Tågens bullriga framfart i fjärran gjorde mig uppmärksam på människans exploatering av naturen. Tågen är ändå elektrifierade, värst är de smutsiga motortrafiklederna. Skåne är ett kulturlandskap, det finns inte en kvadratmeter som undgått människans påverkan. Naturen skulle dock när som helst kunna ta över, åkrarna växa igen av sly, buskar och skog. År efter år måste människan hålla efter, rensa, hugga ner, plöja och så.
Det gamla klostret var sammansatt med kyrkan och slottet runt en kvadratisk grusplan med brunnen och örtagården i ett hörn. En rikt blommande trädgård kantade de vita byggnaderna med trappstegsformade gavlar och röda tegeltak. En gång i tiden var ett stort antal gårdar knutna till klostret för dess försörjning. Nunnorna flyttade redan 1560 i samband med reformationen. Klostret blev privat egendom och byggdes om till slott. De rikas fröjder märks av en förnämlig golfbana strax intill. Ägaren Bonde af Björnö går nog där en runda.
På fjärde utflykten var Ann och jag på väg till Landskrona där ett hotellrum var bokat. Staden har fint bevarade gamla kvarter, ett rådhus byggt av samma arkitekt som gjorde rådhuset i Köpenhamn, ett kraftigt citadell med dubbla vallgravar och ett vidsträckt koloniområde med välskötta trädgårdar. Landskrona konsthall var stängd så vi fick från utsidan beundra den minimalistiska genomskinliga arkitekturen som var i fronlinjen på 60-talet då det byggdes. Skulpturparken hade ett fåtal intressanta objekt som bleknade rätt betydligt vid sidan om de suggestiva barriärerna av betongklossar som stått kvar sedan kriget. Som alla hamnar har Landskrona sitt waterfront med lyxiga lägenheter utmed kajerna där ett vattentorn med nästan svävande UFO-liknande överdel gett en ny igenkännbar profil för sjöfararna. Kvällen avslutades i den pittoreska hamnen på en bänk vid segelskeppet Tre Kronor helt byggd i trä. Dess uppdrag vara att sprida kunskap om hotet mot Östersjön från alla giftutsläpp. På något sätt var det upplysning om en katastrof som redan skett.
Femte utflykten var planerad till Ven mitt i Öresund. Dagen började med en överfull färja vid kajen i Landskrona. Hur skulle alla dessa turister få plats på den lilla ön? Alla skulle hyra en cykel efter landstigningen på den platta ön som ändå bekvämt kunde korsas till fots på 45 min. Gamla gårdar med korsvirkeshus täckta med halmtak passerades i lugn takt till fots och vi njöt av det soliga vädret. Allt påminde om det skånska jordbrukslandskapet men färgerna är mildare genom luftfuktigheten. I en lummig trädgård tog vi paus med en lyxig kopp kaffe serverad i handdrejat stengods.
Kungen av Ven var en gång vetenskapsmannen Tycho Brahe som med fast hand styrde de astronomiska mätningarna från slottet Uraniborg. Bönderna på ön fick bidra med med mat och arbetskraft. Endast en del av den botaniska trädgården finns bevarad i slottsanläggningen. De fantastiskt noggranna kvadranterna och sextanterna kan studeras på museet i den ombyggda kyrkan strax intill. Observatoriet Stjerneborg skapades för att skydda instrumenten från temperaturskillnader och skakningar av vinden genom att de grävdes ner i under markytan och täcktes med skjutbara tak. Stjerneborg har delvis rekonstruerats över de befintliga ruinerna där man dagligen iscensätter ljus- och ljudspel.
Kyrkbackens gamla kyrka blickade ut över Öresund från öns högsta punkt. Ett bröllopssällskap var i antågande för vigsel i kyrkan men vi hann med att se inredningen under de låga intima valven.
Vandringen ner till färjelägret bjöd på en dramatisk himmel med hotande regnmoln och solen som bröt igenom.
Nästa dag skulle vi ta bussen hem till Göteborg.
© Davey Hammarsten