Kategorier
Arkitektur Italien Natur

Sicilien våren 2012

Cefalù

Cefalù lär ha anlagds av grekerna under antiken och befolkningen runt om i landsbyggden talade grekiska långt in på medeltiden. Staden var i början en befästning på den stora klippan mot havet. Normanderna förvandlade den under 1100-talet till en utmärkt hamnstad. De började bygga den stora katedralen i normandisk stil eller siciliansk romansk stil, som numera är på Unesco världsarvslista. Se nedan. Befästningarna och bostäderna på klippan är det inte mycket kvar av men är ett populärt utflyktsmål för turister. Cefalù är pittoreskt, lockar tusentals turister varje dag under högsäsong.

Vi bodde på ett hotell vid kusten mellan Cefalù och Palermo. Nästan varje dag tog vi bussen till Cefalù för att teckna och fotografera. En dag ägnade vi åt Palermo, en dag till katedralen i Monreale och en dag till Etna och byn Taormina på östkusten.

001002003003b003c004005006007008009010011012013014015016017018019020021022023024025026027028029030031032033034035

Cefalù

——————————————————————

Palermo

0102030405070809101112131415161718192022232425262728

Monreale

001002005004003b003006007008008b012009010011013014015016

Duomo Cefalù

001002003004005006007008009010011012013b014a014b015016017018019020021022023024025

Utflykt till Campofelice

010203040506070809101112131415161718192021222324252627282930313233343536

La Rocca Cefalù

DSC_6689DSC_6690DSC_6691DSC_6692DSC_6694DSC_6760DSC_6776DSC_6777DSC_6791DSC_6801DSC_6802DSC_6803DSC_6807DSC_6809DSC_6810DSC_6812DSC_6813DSC_6814DSC_6820DSC_6823DSC_6833DSC_6839DSC_6843DSC_6855IMG_0916IMG_0924IMG_0926IMG_0928IMG_0929IMG_0931IMG_0934IMG_0935IMG_0936IMG_0957IMG_0959IMG_0962IMG_0963IMG_0973IMG_0975IMG_0976Italien 1 000Italien 1 003Italien 1 004Italien 1 006

Etna

001002004006007008009010011012015016018020021022023024025026027030031

Taormina

01020304050607080910
Kategorier
Arkitektur Natur

Indien 2015

2 aug – 26 sept

Ladakh

2 augusti 2015
Delhi

Ann och jag har anlänt till Indien. Spännande att möta nya dofter, ljud och människor. Hettan är dock besvärlig och vi har inte mycket energi till att göra något.
Vi hamnade mitt i Delhi med stadens alla ljud utanför hotellet. En konstant konsert hörs utanför av biltutor och bullrande trafik. Resan med flyget hit gick fint med en mellanlandning i Istanbul där det blev förseningar men då hamnade vi inte heller så tidigt på morgonen i Delhi. Vårt fortsatta flyg till Leh om några dagar hade ställts in och vi behövde en ny tid. Efter mycket besvär lyckades vi hitta biljettkontoret för flyget till Leh och fick ändringen av flygtiden bekräftad. Det snabba tunnelbanetåget tog oss sedan in till staden där en motorrikshaw visade oss vägen till ett hyggligt hotell. Känslan av att vara i Indien är speciell, minnen, språket som sakta kommer tillbaka, attityder och jargongen hos människor. Acklimatisering här några dagar i fuktigen och värmen. Ann är lite chockad, det är hennes första möte med Indien. Kanske ett hotell i ett lugnare område utanför centrum hade varit bättre.
Vi bokade ett hotell i Leh. Vi köpte ett betalkort med surf till mobilen vilket senare visade sig värdelöst då Indien är indelat i olika områden och kortet gällde bara i Delhi! Pengar måste växlas och det fanns bankomater inne i de stora bankpalatsen som lyckligtvis fungerande på en söndag.

3/8
Sightseeing i Delhi med motorriksha och tunnelbana. En mördande motortrafik på gatorna där cyklar nästan är obefintliga numera. Delhi sägs ha världens mest förorenade stadsluft. Olyckligtvis var det måndag och alla museer hade stängt. Vi kunde dock se det stiliga Yantar Mantar med sina astronomiska instrument i komplexa arkitektoniska former från 1700-talet.

4/8
Ytterligare en dag i Delhi och vi passade på att se Humayun tomb som blev stilbildande för Taj Mahal. Humanyun är dock stramare med mycket röd kalksten och i min mening vackrare arkitektur. Vi tog tunnelbanan ut till Lutus temple och som namnet antyder också liknar en lotusblomma, en näckros som reflekterades i omkringliggande vattendammar. Det är Bahai-rörelsens stiligaste byggnad med ett enormt tomt inre, fritt från dekorationer, för tystnad och meditation

Humayun tomb (fler bilder)
Lutus temple (fler bilder)

Ladakh
5 augusti 2015
Leh
Vi har anlänt till huvudstaden Leh med flyget från Delhi över det massiva Himalaya. Med halvklart väder i den sena monsunen fick vi glimtar av en dramatiskt skarpskuren terräng.  Mitt i den 3500 m höga breda platta dalen bildad av floden Indus meandringar var det inte svårt för indierna att bygga ett flygfält; nödvändigt som det var vid kriget med Pakistan 1947-49. Bortom Nobra valley inte långt från Ladakh går eldupphörlinjen från 1949 då Indien förlorade stora delar av norra Kashmir till Pakistan. Under 60-talet kapade kineserna åt sig en stor del av de östra provinserna vilket skapade gränskonflikter och krig. Indierna insåg behovet av att öppna området för utveckling, turism och civilisationen för att säkra de känsliga områdena. Området öppnades 1975 och jag var förväntansfull att se det igen efter min vistelse där 1980 som gjorde ett outplånligt intryck och formade mycket av min filosofi och bildvärld sedan dess.
På flygplatsen välkomnas vi i en trevlig vänthall dekorerad av artefakter från buddistklostren. En förbeställd taxi körde oss till ett behagligt gästhus med utsikt över palatset i Leh och Zanskarbergen i fjärran. Det var promenadavstånd till basaren via lummigt inhägnade gångbanor utefter vattendragen. Genom en smal gränd, som vi senare kallade för bagargatan eftersom allt bröd i staden bakades där, kom man ut på det centrala torget. Hela den grönskande Lehdalen norrut har expanderat med stora villor där åkrarna förut sträckte ut sig. En del fält finns kvar där det odlas korn, potatis och ärter. Villorna har grönsaksodlingar på de stora tomterna. Mycket av detta säljer de på marknaden i Leh. De gamla husen av lera byts ut mot betong. Trä finns kvar i dörrar fönster och inredning. Gatorna moderniseras med avlopp och trottoarer. Det byggs överallt. Hotell byggs på åkermarkerna. Boningshusen byggs ut till gästhus. Lehdalen är rik, det är i den delen som välbärgade i Ladakh bor, de som har haft jordar, markägare som antingen sålt allt sitt land till hugade hotellinvesterare eller själva byggt hotell och odlar grönsaker på gården. De fattigare marklösa invånarna bor inne i staden eller har enkla hus i den torra dalen österut.
Solen lyste in på balkongen där vi satt med vår frukost. Nattens kyla ersattes med en brännande sol. Den äldre dottern i huset skötte serveringen. Hon skulle väl egentligen varit i skolan men vi gissade att det var sommarlov. Vi gav oss iväg för en första tur genom staden.
Souvenirbutiker är var och varannan butik med försäljning av nästan allt hantverk som finns från trakten och Indien i övrigt. Tibetanerna har sina marknader och Ladakhborna sina i smala gränder som byggts mellan chorten och manimurar. Restaurangerna har skiftande kvalité, de flesta prisvärda och vi åt gott och mycket. I butikerna kunde man köpa frukt, grönsaker, bröd, yoghurt och kaffe. Utmed trottoaren köpte vi gudomligt goda aprikoser som växer i dalgången. Aprikosmarmelad är en av områdets industriprodukter. Jag har aldrig ätit så god aprikosmarmelad, syrlig med lagom sötma.
Den centrala storgatan med sidogator håller på att ”förskönas” vilket gjorde ett stökigt och kaotiskt intryck. Trottoarkonceptet är obefintligt i indiska städer, här fungerade de någorlunda men det blir en workout med 30 cm höga kanter som knappast är anpassade för handikappade. Tyvärr finns inte mycket kvar av den gamla stadens arkitektur. Det är lite jag känner igen från 1980 då jag besökte Ladakh fem år efter att det öppnats för turister.
Vi vilar och acklimatiserar oss till höjden. En liten vandring uppåt dalen gjorde oss ordentligt andfådda.

Förskönande arbeten på gång. Lejonkungens palats överst och en moské i förgrunden.

En dag ägnade vi oss åt palatset som reser sig över Leh. Det är till stora delar byggt av Sengge Namgyal i början av 1600-talet som också kallades för lejonkungen. Sengge Namgyal var son till en tibetansk kung och en muslimsk prinsessa vars äktenskap var ett led i en fredsprocess med baltiska muslimerna som hade härjat och förstört klostren i Ladakh. Sengge Namgyal lät återuppbygga ett stort antal kloster. Kungariket Ladakh omfattade då en stor del av det västra Tibet inkluderat Zanskar, Lahul och Spiti.
Överallt är palatset och klostret Tsemo synligt högt upp på bergsryggen. Det kungliga palatset som tog sin nuvarande form under 1600-talet övergavs 1846 då dynastin Namgyal förlorade makten. De flyttade till palatset i Stok tvärs över på andra sidan om Indus där ättlingarna fortfarande bor.
Vid mitt besök 1980 kunde man inte gå in i det mycket förfallna palatset i Leh. Det har klarat nederbörden trots att det är byggt av lera, möjligen var det av en god konstruktion. Omfattande renoveringar har gjort det tillgängligt för turister. Smala mörka gångar invändigt leder till stora rum där man ställt ut fotografier över Ladakhs historia. De var dåligt hängda och belysta och med lite eller ingen förtydligande text. Ett rum var fullt med bilder på arkeologiska sevärdheter i Indien. Flera rum med gamla svartvita fotografier från Ladakh visade natur och folkliv men var odaterade och saknade tyvärr information. På toppen av det 9 våningar höga palatset finner man en imponerade vy över dalgångarna öster och norrut från staden. Klostret låg ytterligare en bit upp och klättringen dit blev stekhet. Upp kom vi och tog en fika där med kaffe och kex. Jag stannade kvar för att tecknade klostret medan Ann gick en lättare väg hem för att vila. Jag fortsatte bortom klostret och gick ner till ett fält av chorten jag minns från 1980.  Vandrade tillbaka utmed berget där den gamla bebyggelsen fanns kvar. Ett hus renoverades så att ett moln av damm uppstod då de skovlade ner rester av lerväggarna. Nederbörden har under senare tid gjort att de gamla husen fått fula smutsränder av smält lera utmed de vitkalkade väggarna. Liksom i de flesta tibetanskt influerade områdena bygger man fortfarande med soltorkade lerklossar, fönstren med träram och glas, taket bestående av kraftiga trästockar som belagts med ett tätt lager träpinnar som i sin tur har en beläggning med hårdstampad lera. Husen blir otäta i regnet så man förbättrar taket med cementlager eller plastpresenning. Uppe på taket ligger djurfodret på tork. Förr i tiden hade man kodyngan på tork för eldning. Numera använder de flesta el eller gas men på vissa ställen såg vi högar med soltorkad jak- och kodynga utanför husen.

Tsemo gompa i Leh grundad kring 1430

Idag blev det en lång vandring uppåt i dalen tills åkerfälten började ta slut och de kala bergen tog vid. Endast den brusande forsen med små gräsplättar kring slänterna. Efter vandringen genom det idylliska landskapet med gårdar, fält och stora villor kom jag till en raserad bro över forsen. Den stora översvämningen hade tagit med sig vägen runt om den fasta brokonstruktionen. Nu var forsen normal så det gick att ta sig över med lite besvär. På andra sidan gick jag utmed forsen tills fälten bredde ut sig med kornodlingar. Där hittade jag en skön plats för att göra några teckningar och en akvarell. Myror hälsade på och bland stenarna sprang ödlor med ett rött märke bakom huvudet som en dekoration. Fortsatte för att leta efter en övergång till andra sidan om forsen men den var strid och jag vågade inte hoppa. Fortsatte tills jag fann ytterligare en brokonstruktion som stått emot strömmarna men där vägen efter bron hade kollapsat. Här var jag i utkanterna av Leh. Hittade en by med ett kloster där husen var i gammal traditionell byggnadsstil, det var som om jag var tillbaka i Leh för 35 år sedan bland gränder, manimurar, chorten och bönehjul. 
Chorten: Relikgrav efter en framstående lama. Representerar också en symbolisk bild av Buddha.
Gompa: Tibetanska beteckningen på ett kloster.
Manimur: En mur på vars krön man lägger stentavlor med det heliga mantrat “Om mani padme hum” ingraverat. Det anses som en meriterande handling, förbättring av din karma. 
Bönehjul: Samma mantra som ovan tecknade på papper som läggs i en roterande cylinder. Kan vara från små individuella hjul man svänger med handen till enormt stora påkostade cylindrar i speciella hus där en klocka klingar för varje varv.
Böneflaggor: Samma mantra igen och heliga skrifter tecknat på flaggor i flera färger representerande de 5 elementen, gul-jord, grön-vatten, röd-eld, vit-luft, blå-rymd. Balans mellan dessa färger ger harmoni till omgivningen och hälsa till kropp och sinne.

Traditionell boning (fler bilder från Leh)

9/8
Tikhsey
Utflykt till Tikhsey Gompa med lokalbussen. Dalgången med Indusfloden är kraftigt exploaterad med samhällen, militäranläggningar, skolor och småskaliga industrier. Odlingar har brett ut sig mellan bergssluttningarna. Trafiken var intensiv och strax före klostret var vägen översköljd och det blev stockning. Då skymtade klostret högt uppe på klippan som är en utlöpare från Ladakh bergen. Det hade en monumental storlek likt palatset Potala i Lhasa. Svettiga trappsteg i hettan upp till heliga kamrar där de hade middagsbön med rytmiska recitationer ur skrifterna ackompanjerade av trummor, horn, klockor och cymbaler. Allt detta skedde medan turisterna gick omkring och fotograferade helt ogenerade. Vi satt oss ner försiktigt, lyssnande, tittade och stördes av denna ström av turister. Hur mycket måste munkarna ha störts? Kanske utförde de ett skådespel för turisterna för deras inträde och förbättring av klosterkassan. Där finns en kammare med en  15 meter hög förgylld staty av Buddha Maitreya som invigdes av Dalai Lama vid besöket 1970. Längre ner stötte vi på biljettluckan för gompan och betalade där inträdet, vi hade kommit upp bakvägen. De borde sätta restriktioner på turisternas vimsiga kringrännande under bönestunden sade jag till munken som tog betalt. Skenheligt kunde turisterna ena stunden sitta stilla med korslagda ben i meditationsställning och i nästa stund rikta kameran mot näsan på någon novis som slog på de stora trummorna. Munken nickade och skulle fundera över det. 
Buddha Śākyamuni : Den historiska Buddha
Buddha Maitreya: Den kommande Buddha

Thiksey Gompa (fler bilder)

Ingången hade souvenirbutik, restaurang, toalett och en stor parkering för alla bilar och bussar. Jag tecknade en del av byggnaden och landskapet i fjärran. Stenöknen som vid närmare granskning faktiskt börjar grönska och blomma. Detta som resultat av de senaste blöta åren. Det kommer torrtider vilket är förhärskande men 4-5 gånger under 1900-talet har det varit ”blöta” perioder. När jag var här 1980 var allt snustorrt. Det enda vatten som fanns var den från glaciärerna och omkring Indus flöde i mitten av dalen som var sparsamt kultiverat. Nu växer det höga träd och åkrarna breder ut sig. 

Ladakh ökenberg

10/8
Mellandag då vi fixade biljett från Leh till Manali den 28 aug. På så sätt fick vi de bästa platserna i minibussen som tar 16 timmar att nå Manali. Det trodde vi då men verkligheten blev en annan. 
Bankautomaterna kunde bara lämna oss 10 000 rupies i taget vilket gjorde växlingen dyr eftersom svenska bankerna tar 40 Kr, c:a 320 rupies i avgift vid varje uttag och vi behövde minst 40 000 rupies. Wifi fungerade dåligt, det gick inte att ladda ner böcker. Mina mail skickades aldrig iväg. 
Dagen avslutades med en promenad uppåt den blomstrande dalgången till den gamla byn vid slutet av odlingarna där det också låg en gompa. Återfärden i solnedgången gav oförglömliga vyer av bergen med det upplysta klostret Tsemo gompa ovanför palatset i Leh.

Tsemo gompa i solnedgången

11/8
Likir
Färden till Likir gick kl 16 så vi hade hela förmiddagen att packa och sitta i gästhusets vardagsrum. Tidigt var vi nere vid bussen för att få sittplats. Vandringen ner till busshållplatsen blev svettig i den flammande solen. Bussfärden medförde lite svalka i vinddraget från fönstret. Vi kom fram till Likir gompa och fick ett underbart rum i ett trevligt gästhus bakom klostret. Här i samhället finns bara en bod för att köpa vatten, juice, kex och mjölk. Grönsaker och frukt borde vi ha köpt med oss men det var för sent påtänkt. Här kommer vi stanna en vecka. Tyst och lugnt, endast den lilla forsens skvalpande ljud hörs genom fönstret och utsikten mot dalen och bergen är strålande.

Likir gompa med Ladakh bergkedja i bakgrunden (fler bilder)

12/8 
Besök i klostret som hade ett museum med gamla artefakter, tankas, musikinstrument, lurar av ben och fotografier. En skola för noviser ligger alldeles bredvid. En gigantisk förgylld sittande buddha bakom klostret blickar österut. Vi gick den så kallade “koran”, en vandring medurs runt klostret som munkar företar varje dag.
Dagen avslutades med en lång vandring upp i dalen med pittoreska bondgårdar med terrasserade odlingar. Solen belyste bergen partiellt och skapade spännande former. En bonde bjöd på ärtor som mognat på fälten, de var delikata.

13/8
Vi beslöt oss för att vandra till byn nedanför Likir Gompa och tog med oss kaffe och kex. Våra förhoppningar var att kunna köpa frukt och hitta ett ställe med WiFi. Vandringen ner gav fina vyer över klostret och långt där nere brusade forsen bland odlingar och djurhagar. Kanske vi kunde ta vägen tillbaka genom att följa forsens väg uppåt. Byn Likir visade sig tråkig med bara en butik som inte sålde frukt och grönsaker. Några restauranger med WiFi syntes inte till så vi fortsatte genom byn ner till forsen där vi drack kaffet och åt våra kex. Vid ett hus utmed vägen tvättade man mattor direkt på asfalten och hängde dem på tork i solen. Vi frågade om vägen upp till gompan och blev anvisade en stig vid sidan om huset. Fulla av förhoppning anträdde vi vandringen uppåt. Det växte rikligt med lavendel som vi plockade och samlade i påsar. Ann tänkte använda dem för att göra lavendelolja och vi funderade om de skulle passera tullen på hemresan. Vandringen var underbart vacker utmed bevattningskanaler och genom djurhagar som ständigt bevattnades för att ge ett grönt friskt gräs. Problemen började uppstå då de var inhägnade och vandringen blev besvärligare högre upp. Ett stort stenfält skulle passeras vilket jag enbart tyckte var en rolig utmaning men som Ann var mindre road av och vi fick pausa ofta. Värmen bidrog till besvärligheterna. När vi efter stenpartiet åter hamnade i dödläge i en inhägnad djurhage med en stängd och låst port framför oss tog vi oss till en bro över forsen och vandrade återstående sträckan tillbaka på bilvägen. Från bilvägen kunde vi se att vi varit precis under klostret och hade otur att inte hitta den rätta stigen.

Den lilla byn nedanför Likir

14/8
En fri dag för oss båda och jag har suttit och skrivit dagboken som försummats. Våra magar är dåliga och det beror mycket på den ensidiga kosten. Runt lunch gick vi båda ner till restaurangen bredvid klostret och beställde mycket grönsaker. Det gjorde vi sedan varje dag. Jag satt uppe på taket och tecknade utsikten mot dalgången med de veckade bergen och oaserna med uppodlade fält, bondgårdar och bevattningskanaler. Innan skymningen gav vi oss av på en kvällspromenad i den idylliska bondelandskapet. Passerade gröna saftiga kohagar och gamla hus där kodyngan låg på hög utanför som bränsle för matlagningen. En gammal gumma motade sin ko uppåt stigen och hela familjen var ute och plockade ärtor i fälten. Längre bort upptäckte vi en gammal kvarn som inte var i bruk. Nu när vi visste hur de såg ut upptäckte vi ytterligare en kvarn som var i fullt bruk. De hade en oansenlig form med rundade väggar av sten, en skovel under huset roterade av vattentrycket och kvarnstenar inne i det lilla huset malde. Där stod mjölsäckar och ett fint lager av mjöldamm över golv och stenar. Vi såg en till kvarn längre ner på väg hem, något vi inte lagt märke till under vandringen i förrgår. När man vet börjar man se.

Kanske skulle vi besöka bönestunden imorgon bittida i klostret. Jag gick ner till klostret och frågade en munk vid vattentappen utanför på torget. Man fick inte närvara vid bönestunderna berättade han, de var inte öppna för annat än munkar. De var klokare här än i Thiksey.

15/8
En dag för att teckna, skriva och läsa. Välbehövligt besök på restaurangen för att äta grönsaker som vi saknar i gästhusets utbud. 


16/8
Lång vandring hela dagen. En utflykt så långt vi kunde nå uppåt dalen från 3700m till drygt 4250m där alla träd upphörde att växa. Kvar fanns små plantor och blommor och gräset på ängarna kring forsen där korna betade. Vi såg också en och annan jak. De flesta kor är en blandras mellan jak och låglandsko. Som en uppenbarelse i stenöknen stod Himalayarosens buske med både knoppar, utslagna vackert rosa doftande blommor och vissnande blomblad. Jag plockade de kvarvarande frökapslarna; kanske de kan gro i Sverige. Över 4000 m växte inte Himalayarosen och den fanns inte alls på 3500 m. Stenarna var fläckade av en röd lava som växte i cirklar och intrikata mönster, kommunicerar de kanske med tecken till mänskligheten?

Här hade glaciärälven runnit i årtusenden. Runt dess flöde har de första livstecknen slagit rot, bildat lite mylla och förökat sig. Människorna ledde vatten till torra terrasser och kultiverade jorden med bakterier från djurens och sin egen avföring. Kornet börjar växa. På ängarna betade jakar, getter och får som bidrog med sin spillning till gödsling och bränsle. De gav kött, mjölk, smör, ost och ull till att spinna och väva kläder. Fortfarande lever de av jorden och kretsloppet. Mildare klimat har medfört odling av potatis, morötter, sallad och ärter. Mulltoaletterna är legio och livsviktiga, det bidrar med gödsel för deras grönsaksodlingar. Skördesäsongen är i antågande då kornet ska skördas och tröskas och alla hjälper till. Det males fortfarande i små vattendrivna kvarnar. I Likirdalen var allt så mycket mera i harmoni med naturen till skillnad från Leh.

Där på 4250m höjd fanns bara forsens brus. Flera växtarter nere i dalgången återfanns inte här. Den sista bebyggelsen med terrassodlingar hade vi lämnat. Ännu var det tusen meter kvar till bergstopparna med lite kvarvarande snö. Vi fick en lätt yrsel av syrebristen. Vandringen neråt var behaglig och ren njutning. I eftermiddagssolen blev bergen dramatiska och långt bort över bergen till Zanskar låg ett oväder. En herde vallade en flock getter med livliga små killingar som djärvt prövade på hopp mellan stenar och avsatser. 

17/8
Mellandag då vi vilar. Ann blev dålig under natten och kräktes. Hon vilar och försöker återhämta sig. Framåt kvällen måste vi packa för morgondagens resa till Lamayuru.

Lamayuru (fler bilder)

18/8
Lamayuru
Tidigt upp med frukost som värdinnan vänligen iordningställt. Vi gick ner till klostret där bussen snart kom för att hämta folk uppe i dalen. Vi fick god plats och kunde betrakta lokalbefolkningen som snart fyllde upp bussen. Alla kände alla och man hjälptes åt med bagage och gods. Bussen är livlinan för de flesta, det är kontakten med huvudstaden Leh och världen, som det var en gång på landsbygden i Sverige. Det skulle lastas en stor trästock på taket vid ett ställe och på ett annat ställe flera höbalar som foder åt kor. Vi skulle bara till vägskälet vid den stora huvudvägen för att fånga bussen till Lamayuru och behövde inte betala något. 
I väntan på bussen som skulle komma om två timmar tog vi kaffe. Vi fick lift med en bil som visade sig vara en taxi och den tog rejält betalt i slutändan. Fort kom vi fram till Kalchi som ligger en halvtimmes färd från Lamayuru. I en underbar restaurang bakom huvudgatan åt vi lite pakora med lassi. Borden var placerade under aprikosträden med mogna frukter som vi trakterades helt gratis.
Vi kom lagom på bussen till Lamayuru efter lunchen och den färden gick brant uppåt genom ett fantastiskt bergslandskap. Vid framkomsten stod en vänlig kvinna utanför bussen och ledde oss till sitt gästhus där vi fick ett rum på taket intill en stor terrass. Skönt att komma till ett rum med toalett, badrum och även ett normalt möblemang med stol och bord. Rummet i Likir var charmigt men mycket spartanskt.
En promenad på eftermiddagen runt klostret och besök i bönesalarna. Ett gammalt fint kloster med mystik och anor. Anlades omkring 1000-talet och var först säte för den förbuddistiska bonkulturen. Många hus höll på att renoveras runt omkring den centrala kärnan. Högt uppe på vittrade grusstoder hade klostret vuxit från några eremitgrottor till ståtliga byggnader med intrikata gångar och en stor samling chorten som omgärdades av bönehjul.
Kvällssolen skulpterade landskapet när vi begav oss ner till gästhuset igen.
Bon: Namn på den tidiga tibetanska religionen med inslag av animism och shamanism innan buddismens seger. Bon utvecklades till en tibetanbuddistisk gren som fortfarande är livlig.

Chorten (fler bilder från Lamayuru)

19/8
En dag för oss själva. Förmiddagen försvinner med tvätt, läsning, skriveri och slummer. Gav mig efter lunch ut för att teckna byn och landskapet. Stora delar av den gamla byn är obebodd, raserad och verkar hopplöst förlorad. Den gamla tekniken att bygga i hårdstampad lera har lämnat kvar smältande väggar och raserade tak vid monsunens härjningar i klimatförändringens tid. Här och där var dock boningshusen intakta. Turisterna kommer i skaror där man sitter och tecknar. En trettonårig buddistnovis ställde mig de vanliga frågorna om var jag kom ifrån och vart jag skulle. Pojkens far arbetade som rörmokare och de hade bondgård på landet där farmor jobbade. En syster läste i byn Wanla som också har ett kloster. Han var sonen som skulle bli munk, ville han bli det? Jag fick aldrig något svar, frågan kanske var svår för honom. Vart ville han helst resa om han hade pengar? Han hade inget annat svar än Leh. Skolan var slut för dagen, han gick en kora runt stuporna och skulle sedan leka med sina kamrater. 

Lavendeldalen

20/8
Efter lite morgonsysslor började vi vandra upp till klostret Athite. Stigen gick först förbi ett antal chorten och manimurar. Sedan genom en dalgång med en brusande fors mellan ängar av lavendelblommor och höga grusstoder utmejslade av vatten och tidens tand. Sedan tappade vi stigen och allt gick brant uppåt mot huvudvägen. Ann ville inte följa med längre utan vände för att plocka lavendel och njuta av naturen. Jag kämpande mig upp till motorvägen där det var ytterligare 2 km för avtagsvägen till Athite. Vyerna var granna över bergen i eftermiddagssolen. Ibland mjukt skulpterade, blandat med spetsiga skapt utmejslade bergskedjor. Vid vägskälet upplyste en skylt att det var 3 km till klostret, rakt uppåt till 3700m, en stigning totalt från Lamayuru på 700 m. Jag tog en del genvägar som förkortade serpentinvägens långa svängar. Högre upp blev vyerna vidare och Himalaya visade sin oändlighet. Klostret skulle renoveras och var en byggarbetsplats. I en liten by nedanför klostret livnärde man sig av fårskötsel och terrassodling. Sent blev det så jag hann inte med att se klostrets heliga rum utan skyndade tillbaka ner till Lamayuru innan mörkret föll. Genomsvett tog jag en dusch före middagen.

Lamayurus leravlagringar

21/8
Idag skulle vi vandra leden mot Wanla som går över ett pass på 3700 m. Det började dåligt med att vi inte hittade infarten till leden från huvudvägen. Vi hamnade långt bort där turister fotograferade de unika leravlagringarna som gör Lamayuru så berömt. På vägen tillbaka chansade vi på en stig vilket var rätt och vi kom upp på leden. Uppför gick det med många märkliga bergsformationer och bergarter. Vid en delning av stigen fick vi chansa igen och kom lyckligtvis åt rätt håll genom en ravin som smältvatten och vårfloderna bildat genom grusavlagringar. Från passet fick vi en fantastisk vy både åt Wanla och över dalgången vi passerat. Vi såg ett rikt fågelliv i dalgången som grönskade långt uppåt bergssluttningarna men inga träd växte så här högt upp. Man förväntade sig hjordar av får och getter men det fanns inget, bara vinden och ljudet av fåglar.

Utsikten från toppen av passet på leden mot Wanla

22/8
En mellandag då vi vilar. Ann mår inte så bra. Tvättade kläder, gick ut och tecknade lite och sedan tid för att packa. Kvällsmåltid som var god men innehöll något som Ann inte tålde. Under natten blev hon dålig i magen, kräktes och mådde illa. Jag sov som en stock men husvärdinnan hjälpte henne med ljus och rengöring. 

23/8 
Jag hade frukost och Ann orkade bara en kopp te. En sista packning innan resan till Leh. Vi betalade och tackade för oss, speciellt för all hjälp under natten. Vi fick vänta en timme nere vid vägen på bussen Kargil-Leh. Den hade gott om sittplatser och jag hivade upp min ryggsäck på taket och spände fast den. En halvtimme senare blev det lunchpaus i Kalchi där aprikosträden dignar av frukter. Vi köpte en påse färska aprikoser och en påse torkade. Ann somnade under färden men jag var klarvaken hela tiden igenom det dramatiska bergslandskapet. I Leh framåt halv två gick vi uppåt Old Manali Road och spanade efter hotell. Det finns så många. Mycket listigt pekade en hotellscout åt fel håll när vi frågade efter ett känt hotell vi visste om. Det var förstås en återvändsgränd med fullbokade gästhus men scoutens hotell hade lediga rum. Trötta på att släpa packning tog vi in där till ett hyggligt pris. Så kan det gå.
Vi gick till en researrangör som gav oss ett bra bra pris för två dagars utflykt till Nobra valley. En lite lyxig utflykt med bil och chaufför till den natursköna dalen som vi tyckte var spännande.
Vi gick inte ut för att äta, Ann ville vara försiktig. Vi köpte hem lite bröd och pålägg, te och juice, frukt och vatten. Utanför hotellfönstret var äppelträdets grenar fulla av små goda äpplen som lätt kunde plockas.

24/8
Frukost på hotellet och sedan en tur bland stånden i tibetanmarknaden. Massor av hantverk, dåligt och fult, vackert och fin kvalité. Ädelstenar, mässingsgjutna dorje, klockor, cymbaler och sjungande skålar. Jag köpte ett par cymbaler som klingade fint.
Kaffet på Franska bageriet var blaskigt. Ann köpte några fina örhängen. Jag försökte surfa på internetkaféet men nådde inga resultat. Internet är uruselt överallt, lika dåligt på hotellet. 
Hos researrangören fick vi vår inner line permit till Nubra valley och våra pass. Kl 8 i morgon bitti bär det iväg. 
Inner line permit: tillstånd man som turist måste ha för att besöka platser nära pakistanska och kinesiska gränsen.

En tillbaka blick från Kardung La passet över Lehdalen och Zanskarbergen

25/8
Nubra Valley
Färden till Nubra valley gick över Kardung La passet på 5600m, vilket är ett av de högsta vägpassen i världen. En slingrande serpentinväg som både före och efter passet var bedrövligt dålig, det kan knappast kallas en farbar väg. Bilen fick gå enormt sakta och vi skakades om i sätena av alla stenbumlingar på vägen. Allt kompenserades av spännande bergsformationer, fantastiska vyer över Himalaya, vida dalgångar med terrassodlingar, branta raviner utmejslade av vatten, torra ökenberg i skiftande färger. Nubra valley genomflyts av den mäktiga floden Shyok som genom årtusenden skapat en vidsträckt plan flodbädd som delvis är uppodlad, delvis är ökensand med dynor. Hela dalen öppnade sig som ett panorama när bilen svängde ut högt uppe på berget. Kamelkaravaner drog fram utmed dalen och korsade stora sanddynor, utlöpare från den berömda sidenvägen. Vid närmare betraktelse bestod “kamelkaravanerna” av glada turister som lokalbefolkningen ledde runt. 

Nubra valley (fler bilder)

I Diskit besökte vi klostret högt uppe på en klippa som stupade ner i en flodravin. Spännande läge minsann med trånga vindlande gränder och trappsteg uppåt till bönehallarna. I ett liten kapell renoverades väggmålningarna av en grupp tjeckiska konservatorer.
Vi fortsatte sent på eftermiddagen till byn Hunder där vi fick ett förtjusande trevligt gästhus mitt i en underbar trädgård med fruktträd, blommor och grönsaksodlingar. Rummet var behagligt och i den stilla lantliga miljön sov vi gott.

Diskit gompa

26/8
Nästa morgon vandrade vi upp i den lummiga byn med otaliga vattendrag, fruktodlingar, grönsaksland och blomplanteringar till något som liknade en bönehall. Hela byn består av en mängd gästhus och bondgårdar. Längre upp gick stigen vid sidan av chorten som bildade en trevlig park med brusande vattendrag. Eremitgrottor syntes högt uppe på klipporna. Vi gick runt en manimur med rikligt utmejslade stentavlor. 
Mitt på dagen for vi tillbaka i det fantastiska landskapet. Dorje, vår chaufför körde säkert men lite för fort. Flera stopp blev det på grund av vägarbeten i en otroligt tät trafik. Massor av turister på tungt lastade motorcyklar syntes utmed vägen. Det måste vara livsfarligt. I bilen fanns ändå en erfaren chaufför, vad hade dessa motorcyklister för erfarenhet av vägen? 

Övernattningställe i Hunder, Nubra Valey

27/8
Leh – Manali
Förberedelser inför resan till Manali genom Zanskars höga pass. Vi fick gå och vänta på att resekontoret skulle öppna eftersom alla butiker och affärer hade ”sovmorgon” fram till kl. 13 just denna dag, förmodligen en dag i månaden, sista torsdagen eller något sådant.
Vi tog lunch i väntan på agenten som var senare än de andra på att vakna. Han upplyste oss om att bussen inte blivit full och skulle avgå ett dygn senare. Vi blev upprörda eftersom vi checkat ut och även bokat och betalat ett rum i Manali. Han skulle ordna något annat. Till slut fick vi framsätet i en jeep vars säten tyvärr var mycket trängre än en buss, men vad ska man göra? Till råga på allt blev sätena lite dyrare i jeepen. Förargade blev vi eftersom vi betalat biljetten 20 dagar i förväg i förhoppningen om att få framsäten i en skön och bred minibuss. Han hade uppenbarligen inte planerat in vår resa i god tid innan. Naturligtvis gick det många minibussar till Manali just denna natt, det kunde vi lätt se.
Vi fördrev dagen på olika kaféer innan vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick ner till resekontoret. Den planerade avgången kl 21 blev försenad eftersom det fanns lediga säten kvar. Vi väntade ytterligare någon timme och fick sedan skjuts ner till jeepen där vårat bagage packades på taket. I den mörka jeepen satt vi och väntade på de övriga passagerarna. Vildhundarna grälade, längre bort höll de på att laga en buss, dunkande musik kom från något håll, sällskap hade vi med stjärnorna och den klara månen. Kl 23 började passagerare anlända och strax efter halv tolv kom vi iväg. Ytterligare passagerare plockades upp under vägen ut från Leh. I den mörka natten rullade vi med hög hastighet genom Leh-dalen, ingen trafik att tala om, det var idealiskt att resa här på natten, framlyktorna lyste upp den mystiska omgivningen med chorten och muromgärdade odlingarna. Innan vi skulle lämna Leh-dalen fastnade vi i en poliskontroll. Våra pass kontrollerades men de ville också kontrollera indierna som fanns med i bussen och vi var tvungna att invänta andra fordon från Leh, varför fick vi ingen vettig förklaring på. En och halv timme senare kom vi dock iväg. Vår chaufför var mycket skicklig och jag har aldrig känt mig så trygg trots att vägen var både farlig och dålig. Han kände vägens alla stenar, gropar, kurvor och raksträckor. Först vid sextiden på morgonen började omgivningen synas och vi njöt av ett mycket dramatiskt surrealistiskt bergslandskap. Det högsta passet passerades på 5400 m varefter vi var inne i Zanskar. 

Någonstans i Zanskar på Leh – Manali vägen

Vidunderligt sköna långa dalgångar med fantastiska bergsformationer. Vi stannade för frukost vid nio-tiden och lunch mitt på dagen. Då var vi redan i Lahul och hade bara Rothang passet kvar innan Manali. Det passet brukar alltid vara besvärligt och även denna gång hade vägen förstörts mycket av monsunen. Snart var vi inne i den gröna Kullu-dalen och rullade in i Manali vid fyra-tiden på eftermiddagen. Vår skickliga chaufför lyckades ta oss till Manali på 14 timmar trots strulet med nattens poliskontroll. Här har vi ett fint boende med bergsutsikt och skön temperatur i luften.

Manali där vi bodde vid Manaslu, biflod till Beas.

30/8
Manali
Vi hittade ett förtjusande guesthouse vid forsen bakom det hus jag bodde i 1987. Man hör forsens brus hela tiden och trädgården är full av äppelträd som vi fritt kan plocka. Bergsutsikt, skönt väder och ett bra rum med kök. Vi handlade grönsaker, bröd och ost i basaren. Det finns gott om stigar och vandringsleder i omgivningen. Ett charmigt ställe som vi tänker stanna en vecka på.

31/8
Avslappnad morgon, läsning, lite tecknande, skrivande och en kaffe. På eftermiddagen en promenad uppför berget som blev väldigt besvärlig så det blev en mer horisontell led utmed dalen. Vandring på stigen till en äppelträdlund. Plockade med mig några äpplen och vände åter till hotellet. Kvällen hade börjat klarna efter dimmor och regn på eftermiddagen. Solen kastade sina strålar på bergen mittemot och molnen lystes upp. Natten blev klar och morgonen därpå strålande vacker som varje morgon tycks bli här. Cikadorna filar intensivt i skymningen och startar även upp i gryningen med sin kör. 

3/9
Några stilla dagar i Manali har förflutit. Några utflykter med vandringar i bergen har vi gjort. Igår en lång vandring uppåt dalgången med Beas-flodens brus i öronen. En skön första del utmed den lummiga flodbädden. Ett spektakulärt modernt hus var byggt på en klippa. Längre bort en trevlig by med den gamla arkitekturen intakt men många nya i betong var under byggnad. Barnen klädda i sin uniformer kom tillbaka från byn på andra sidan forsen där skolan låg. Alla barn här gick i skola.

Traditionellt boningshus i Manali (fler bilder)

Vi korsade forsen över några enkla brokonstruktioner och var uppe på den hårt trafikerade leden till Manali. I detta naturfagra område blir trafiken och stanken från skiten utmed vägen helt beklämmande. Vi letade efter en väg upp till Vashisht som är den andra delen av de hippa nästena här i dalen. Mycket riktigt var den nedlusad med turister, gästhus och kaféer. Med det kommer klädbutiker, souvenirbutiker, uthyrningsställen för motorcyklar, yoga, aurovedic yoga, tibetanbuddism och allt annat utbud. Vi köpte yakost vid ett torg där västerlänningar satt vid kaféerna och tände på. Kvällen hann mörkna innan vi nådde Manali. Där handlade Ann kläder i den kooperativa butiken för lokalt hantverk. Jag hämtade ut tågbiljetten från Dehradun till Delhi och upptäckte långt senare en avgift till resebyrån på närmare 45 % av biljettpriset! Surt men biljetten var ändå billig. 
I natten var stigen genom naturparken upp till gamla Manali stängd så vi fick tampas med bilarna på den smala hårt trafikerade vägen vid sidan om. Risken för att bli överkörd var överhängande så vi viftade med våra ficklampor för säkerhet skull. Väl hemma åt vi lite smörgås med yakost och slocknade framåt tio-tiden.
I morgon blir det en tidig uppstigning och vandring inåt i dalgångens stora naturskyddsområde.

5/9
Gårdagens tur gick uppför dalen där vi bodde med den strida forsen Manaslu som djupt grävt sig ner och bildat branta sidor. En vandringsled hade skapats genom naturskyddsområdet som flitigt utnyttjades av lokalbefolkningen för att samla hö och valla kor. Leden gick brant uppåt hela tiden, klängde utmed den branta bergväggen, full av växtlighet, stora barrträd, högresta och omfattande som sköt upp till tio meters höjd. Vi såg hur träden sprängt klipporna som visade stora sprickor. Kring stigen fanns ett ymnigt växtliv där korna betade helt orädda för de branta sluttningarna. Långt borta skymtade trädgränsen och alpsluttningarna upp mot barmark och den eviga snön. Kanske kunde man nå trädgränsen på en dagsutflykt? Vi var dock trötta och vände tillbaka. Nedfärden gick snabbare och vi tog oss en efterlängtad kvällsmåltid hemma på balkongen med stjärnorna som började tändas över bergen. 

6/9
Idag skulle vi äta middag på en av byns restauranger och trevade oss fram till en rätt så bekvämt och trevligt ställe. Ljudnivån på den dåligt valda musiken var dock för hög och sänktes ej när vi klagade. Vi gick till ett lugnare ställe en våning upp med utsikt över gatan. Ljudet från gatan var tolerabelt men vi hamnade bredvid en restaurang med musikalisk live-framträdande från en lokal begåvning vilket blev nära på outhärdligt. Vi orkade dock inte flytta på oss utan beställde en indisk thali i den för övrigt helt tomma restaurangen. Var vi de första och enda gästerna idag? Kan de servera något ätbart? Vi fick vår lassi och väntade länge på thalin. Det tunna krispiga papelbrödet smakade bra men curryrätten och den röda linsgrytan var nästan helt okryddad. Jag började argumenterade med kyparen att den var smaklös, varför var den det, kunde de inte laga indisk mat, den smakade ju inget? Snart började jag skälla på hindi. Vi behövde inte betala för thalin. Notan begränsades till lassin, teet och grönsalladen. Vi sneddade över till restaurangen på andra sidan gatan och beställde där en fiskthali och en kycklingthali. Dessa var nästan kryddlösa de också. Vi suckade över att allt var anpassat för den västerländska gomen, lite kryddor och ingen chili. Det blev inga fler restaurangbesök med indisk mat här i Manali.

8/9
Resan från Manali till Dehradun
Tidigt upp för att ta oss till busstationen. Våra biljetter var redan köpta och det gällde att hitta bussen. Vi kom på en mycket sliten “Deluxe Bus Coach” med ett fåtal passagerare som bara gick till Kullu för att där ersättas av annan direktbuss till Chandigarh. Vägen kändes lång hela dagen genom ett oändligt bergslandskap som blev lägre och plattare mot kvällen. Vyerna var stiliga upp mot bergen där vi kommit ifrån. Chandigarh planerades av Le Corbusier och byggdes redan på 50-talet för att bli huvudstad i Punjab-Haryana. Det hade vi väldigt lite glädje av när vi kom till busstationen sent på kvällen. Vi beslöt oss för att resa vidare direkt till Dehradun. Besvärligt som det är att hitta ett hotell i rätt prisklass, släpa på packning, konfronteras med påträngande “hjälpsamma” bärare och en taxi som ska leda oss till “rätt ställe”. Vi skulle ändå direkt vidare nästa dag. Vi kom knappt iväg från stationen med bussen då en passagerare med uppenbara drogproblem inte hade köpt biljett men ändå skulle med. Chauffören ilsknade till och vägrade köra men på något sätt ordnade det sig i slutändan. Den påverkade mannen fick stiga av och vi kom iväg. Mitt i natten kom vi fram och lyckades hitta ett hotell i centrala Dehradun. Kl 3 på natten var Dehradun en av de spöklikaste städer jag någonsin åkt igenom, kusligt deprimerande.

10/9
Mussoorie
Vi ligger stilla i Mussoorie. På altanen till hotellet Devdar Woods susar en stilla vind, molnen skymmer bergens sidor, löser upp dom för att i nästa stund visa trädens konturer mot det vita i olika schatteringar. Solen skänker ibland sina värmande strålar men oftast drar den fuktiga vinden med sig dimslöjorna, man ömsom svettas, ömsom fryser. Bergens ljud når öronen, en ensam flöjtton, skallrande koskällor, apornas rasslande i träden, fåglar som kuttrar, höga ljud av syrsor. 
Vi gjorde utflykter i bergen. Besökte det sköna Dhanaulti och shoppade hemvävt naturfärgat hos Himalayan weavers.

Utsikt från Mussoorie, Dehradun nedanför molnen (fler bilder)

En hel dag gick vi runt i naturreservatet Jabarkhet i närheten av Mussooie. Här fanns en fantastisk biodiversitet. Floran var riklig så här strax efter monsunen. Bland däggdjur har man registrerat bl.a. leopard, rådjur, goral, gulstrupig mård, leopardkatt, svartbjörn, piggsvin, vildsvin och sambarhjort. Efter vandringen fick vi sätta oss ner och blocka bort blodiglar som snabbt hade lyckats suga sig fast och skapa blodiga sår på benen. Se mer här  http://www.jabarkhetnature.com/

Naturreservatet Jabarkhet (fler bilder)

Det är drygt en vecka kvar innan hemresan, Vandringar i bergen, botaniserande bland växter, akvareller av moln, teckningar av bergen. Långt bortom molnen ligger de skarptecknande bergen, utan växtlighet, majestätiska, högresta, branta med evig snö och tundra. En oändlig värd av branter, sluttningar, höjder och dalar. 
Här i närheten finns molnen, träden, skogsranden, enstaka vyer av dalens byar och terrassodlingar som skymtar mellan molnen. 


Vår Indienfärd slutade med den bekväma tågresan till Delhi och två nätter där i ett lugnt och fridfullt område. En verklig kontrast till det hotell vi kom till i början av resan. Indien har ljuvliga ställen, vacker natur, väldoftande smakrik mat, goda frukter och färgstark kultur men också fruktansvärda områden med kaos, misär och föroreningar.  Som turist får man vara beredd på lite av varje och de flesta känner att de vill tillbaka, vi också men kanske först efter några år.

Davey Hammarsten som reste tillsammans med Ann Löwenstein

Text, teckning och foto Davey Hammarsten

Det finns mycket mer att berätta från Mussoorie, min födelseort med uppväxt och skolgång. Men jag jag får återkomma med mina memoarer. Lite mer finns att läsa i “Chakra” en reseskildring från 2011 som finns  här. Mussoorie finns också med i reseskildringarna Indien 2008 och Indien 2010 ”Resan till Sikkim”

Kategorier
Arkitektur Indien Människor

Udaipur 2008

Udaipur

22-25 september 2008


Ljuvliga Udaipur, något av vad jag förväntat mig men det var mer, det milda ljuset, färgerna och behagliga livet. Det sagolika dras ner lite av smutsen, dammet och vanvården. Sjön är övergödd, det växer friskt på ytan eller sjukt mycket. Troligen går mycket avlopp fortfarande direkt ut i sjön. Fattigdom, slumområden men också välstånd, rika basarer och turism. Men är man van vid Indien är det bättre här än på många andra håll.

Lal Ghat

Efter en natts resa från Delhi var jag långt ner i södra Rajastan. Udaipur ligger utmed några sjöar som delvis är naturliga men som också utvidgats genom tiderna av maharajorna, de stora kungarna, som ville öka sin prestige och positiva eftermäle. Flera palats anlades utmed sjön och på öar. Det stora palatset i gamla staden reser sig som en dröm utmed sjöns stränder, nästan svävande i luften. Mitt i sjön i vitt ligger det gamla Lake Palace, numera ombyggt till ett lyxhotell, lyxigare än de lyxigaste. Jag hade ett rum på Dream Heaven Guest House med en enastående vy över sjön och palatsen. Det var något billigare än Lake Palace.

Palatset

Eftermiddagssolen är milt pastellfärgad. Mängder av fåglar och trollsländor i luften. Ljud hörs från stadens gränder. Skolbarnen klädda i sina uniformer är på väg hem. Några kvinnor tjattrar och bråkar under min balkong. Båtar styr ut på sjön med turister för att se palatset utmed vattnet färgas gyllene av solens sista strålar.

En något sur hotellägare sitter på altanen och tittar ut över sjön, pratar med personalen ibland, gör inget i övrigt. Fåglar flyger förbi i flockar. Husen speglar sig fläckvis i sjön där det inte växer alger. Fridfullheten breder ut sig. Kvällen blir magisk när alla ljusen tänder upp palatsen och torgen som speglar sig i vattnet. Böneklockor från hindutempel blandas med utroparna från minareterna. På torget leker barn, jagar varandra bland flaxande duvor. Timmarna går under stjärnorna som tänds. Sitter bara här och är.

Drömmer mest hela natten som om djupsömnen inte fanns. Vaknar till bönutroparna och barnens rop och lek. Fåglarna kvittrar. Torget på andra sidan viken är full av dem. De flyger i svärmar, flockvis, gör eleganta gemensamma svängar över vattnet och landar vid strandkanten eller i ett träd. Kvinnorna sköljer ut kläder i vattnet nere vid trappornas slut.

Vid vattnet nedanför palatset

Jag vandrade genom gamla staden för att hitta en bank. Här är ett liv präglat av turism. Men mellan suverniraffärerna och handicraftemporierna finns de vanliga sötsaksbutikerna, grönsakshandlarna och hushållsaffärerna. Ett vitalt och energiskt liv med alla överlevnadskonster. Detta lilla universum av köp, sälj, bygg, tillverka, laga. Plåtslagare, snickare, motorcykelverkstäder och bilverkstäder. Alla dessa affärer, blomstrande, mindre blomstrande och några på gränsen till förfall. Småskalighet, inriktning på en produkt eller butiker med nästan allt i en salig röra.

Trapporna vid Lal Ghat

Han i hörnet som sålde fantastiskt goda samosas. En enkel vegetarisk fyllning, kryddig, vällagad, välfriterad. Serverades med lite sötsur sås, otroligt gott. Godare lunch kunde jag inte hitta. Återkom varje dag till samma ställe.

Vy från hotellet mot Hanoman Ghat

Att växla 100 dollar på en bank innebär att först hitta fönstret eller rummet där växlingen ska ske. Efter lite flackande och irrande i den livligt befolkade entrégången pekade en vänlig man mot övervåningen. Där kom jag till ett svalt rum med diskar och bord, datorer och massa papper. Tvärs över den glasade korridoren jag kommit från skymtade mängder av stora datorstativ, terminaler och monitorer. Jag lämnade fram 100 dollar och mitt pass med full förtröstan. Det förflöt en stund med registrering i en dator, anteckningar gjordes i en liggare och ett papper skrevs för utlämningsdisken. På dess baksida fick jag skriva namn, hotell och hemadress samt en namnteckning. Med denna lapp i handen skulle jag till fönster 16 i bottenvåningen, till en cashier för att få ut pengarna i rupees. En kvinna log medlidande och tog hand om lappen och sade att hon skulle visa mig. Det var tur för jag skulle aldrig hittat med alla nummer skrivna på hindi. Efter ytterligare en namnteckning på papperet, som bevis på att jag var jag och inte någon annan som råkat hitta lappen, fick jag ut mina pengar.

Ett omgärdat tempelområde tjänade som klassrum för en småskola

Det finns alltid en önskan hos turisten att vara nära folket, det där att smälta in. Som västerlänning är man numera inte en kuriositet som alla vill se utan bara en påpassad presumtiv köpare. Kan man språket är redan det en bra start för prutandet men ger inte alltid ett önskat resultat. Folket börjar bli modernt och alla med inkomster bär på en mobiltelefon. Två kvinnor med en skoter. Den hade kickstart vilket inte var ett problem för den ene och den andra hoppade upp där bak. Klädseln var elegant sari.

Lake palace

Dessa gamla tygstycken är så vackert broderade, färgerna naturliga och mönstret så varierat, från abstrakt till figurativt. Man vet dock inte alltid vad som är tillrättalagt för turisterna och vad som är äkta gammalt hantverk. Det går att bleka färger och patinera ytor. Blev förtjust i ett hängande snöre med träkulor där små fåglar i tyg var uppträdda med jämna mellanrum. Livfullt och dekorativt där flera stycken kunde bilda en jalusi. Någon påhittig hantverkare hade trätt upp små kameler istället vilket inte kändes så äkta.

Köpte färggranna armringar, broderade små väskor, lakan med tryckta mönster, leksaker, handbundna skissblock, parfymer och tvålar.

Mannen vars affär man kunde köpa som den var. Det var rörande enkla saker, inga antikviteter, bara banala enkla ting, hantverk, det mesta i trä, sten och tyg. Leksaksbilar i trä, mortlar i marmor, grova former, ingen sofistikationer, därav charmen.

Turister på hotellet breder ut sig på divaner

Sov bättre inatt, känner mig utsövd. Kom tidigt iväg till palatset för en rundtur. Funderade över om palatset ser större ut än det är. Den släta höga murytan avslutas med utskjutande balkonger, inre gårdar och tornrum. Där inne fanns en fantastisk labyrint av gångar som användes av tjänarna för att snabbt kunna dyka upp var som helst och stå till tjänst. Maharajan hade bredare väg upp till lustgårdarna, pelarsalarna, takterrasserna, de inglasade balkongerna och tornrummen med utsikt åt alla väderstreck. Spegelförsedda gemak, mosaik i sten, glas, pärlemor och handmålat kakel.

City Palace vid sjön Pichola

Rum med miniatyrmålningar som till storleken inte blev så mycket ”miniatyrer” på 100 x 150 cm men stilen var liten med fin pensel. Hela rum med väggmålningar med ett myller av hus, människor, djur och händelser som skildrar livet i palatset, maharajans deltagande i fester, spelande polo, jagande tigrar, rådjur, vildsvin, leoparder och björnar. Målningarna berättade oftast hela jaktförloppet i en bild. Först hur jaktsällskapet med hundar föste tigern mot bakhållet där maharajan satt gömd i en kamouflerad koja för att skjuta den. En målning visar att den blev skadeskjuten, fick ett dödligt sår som lämnar blodspår i marken. Tigern jagas in i en ravin där den slutligen dödas av jaktsällskapet med spjut och svärd.

Sjön Pichola

Gemak med divaner, hängande sängar, troner med sidenkuddar i granna färger. Ångdrivna fläktar! Kanske mer som status. Det fanns nog tillräckligt med tjänare till att fläkta kungen sval.
Mycket marmor, ljus rosa kalksten, mosaikpelare, fönster med stenornament och hela gallerverk i sten utmejslade i sirliga mönster.
Den sista maharajan och maharanin var bosatta i ett hörn av palatset. Det verkar som om palatset utökades hela tiden och växte och varje maharaja lade ytterligare en balkong eller torn till det redan enorma palaset. Dynastin Mervar från 700-talet, den äldsta i världshistorien. Den överlevde för sin folklighet och givmildhet. Vid varje kröning fylldes ett kar i marmor med 100 000 silvermynt där en fjärdedel gavs till palatsets tjänarna och resten distribuerades till de fattiga i staden. Mängder av festivaler året runt gav inte grogrund för några folkliga uppror.

City Palace, borggården

Allt är reflexer, vi är inget. Vi reflekterar syner, händelser och egenskaper. Jag har förvärvat kunskap, praktiserat och har vissa färdigheter. Men det måste hållas igång, utövas, förmedlas, talas, skrivas, tecknas, diskuteras och levas. Kan aldrig vila på kunskapslagren, kan inte lagra, kan inte hålla inne, måste reflektera med sången, dansen, målandet. Umgänget ger förmågan att umgås, konsten att umgås och mötas i ett samtal. Människan är allt och inget. Människan är som gräset men också som universium. Dessa 400 000 människor i Udaipur, interaktiva, ett ljudande liv, sammanhang, sammanställningar, sociala band, beroendeförhållanden, livsyttringar, möten.

Blicken hos en desperat människa, den fattige och sjukes blick, oemotståndlig, man bara ger. Den beräknande och krävande blicken, man drar sig undan, håller inne.

Udaipur har ett av Asiens bästa observatorier för att studera solen. Kanske lyser solen extra mycket här. Man anordnade Udaipur Solar Race. Soldrivna fordon från hela världen deltog i en tävling. I palatset fanns en utställning med bilder på de uppfinningsrika farkosterna.

En het morgon, den sista i Udaipur som jag gärna återvänder till. Den vänliga atmosfären, de färggranna basarerna och romantiska vyerna. Vitaliteten och energin. Ett fredligt ställe, jag återvänder gärna.

Ladda ner resan till Udaipur som PDF

Kategorier
Arkitektur Italien

Romerska bilder

Teckningar från en vistelse i Rom vintern 1984/85

»… framför honom uppenbarade sig den eviga staden i en underbar, strålande rundblick. Den ofantliga anhopningen av hus, kyrkor och höjder framträdde klart i den sjunkande solens starka ljus. I grupper och vart för sig, det ena bakom det andra, urskildes husen, taken, statyerna, de luftiga terrasserna och loggiorna. Här och där trängde de ihop sig i en oredig massa och pressade upp kampanilernas lätta torn eller kupolernas nyckfullt broderade lanterniner. Där glimtade ett palats fram i mörk sil­huett, där höjde sig Pantheons platta kupol, och där borta lyste toppen av Antoninska kolonnen, med sitt kapitäl och aposteln Paulus staty. Längre till höger reste sig Capitolium med sina byggnader, sina hästar och statyer, och ännu mera högerut höjde sig Colosseums vida rundel majestätiskt och allvarligt över den skimrande trängseln av hus och tak. Och ånyo lekfulla gyttringar av byggnader, terrasser och kupoler dränkta i återskenet från den bländande solen. Över hela det glittrande havet av byggnadsverk tonade i fjärran den mörka massan av järnekarnas gröna kronor i Ludovisis och Medicis parker, dominerade av en orubblig grupp romerska pinjer, som på lätta stammar lyfte sina kupolliknande huvor högt i luften. Och sedan – bortom denna tavla i hela dess bredd, höjde sig blånande de soldisiga bergen, lätta som luften, genomvävda av ljusets återglans. Varken i ord eller med pensel var det möjligt att återge den underbara harmonin eller sammansättningen av alla de olika planen i denna tavla. Luften var så ren och så genomskinlig, att den minsta linje även i de avlägsnaste bygg­naderna framstod klart, och allt tycktes vara så nära, att man kunde röra vid det med handen. Det finaste arkitektoniska ornament, utsmyckningen i varje taklist, allt lyste i en ofattlig renhet … Solen sjönk och närmade sig jorden. Ännu rödare och varmare blev dess sken över husmassorna, staden blev ännu mer levande och kom ännu närmare, pinjernas kronor svartnade ännu mer, ännu blåare och mer genomsiktiga blev bergen, ännu mer lysande, ännu klarare och mer himmelskt blev luftens ljus som beredde sig att slockna – Gud, vilken syn!»


Nikolaj Gogol 1809-52

Gianicolo från Villa Lante

Vinter i Rom 1984/85. Varmt i solen. Från en lätt kylig morgon steg värmen allteftersom dagen led. Det gick utmärkt att ströva omkring bland ruinerna, minnesmärkena och den fantastiska arkitekturen med skissblocket i handen, sätta sig ner på en murkant och förnöjsamt teckna ljuset och formen.
Vintern ger det vackraste ljuset över Rom och kullarna, solen ligger lågt och ger relief.
Jag bodde på Svenska Institutet, studerade italienska teckningar i deras gedigna bibliotek, besökte de flesta gallerier och kyrkor av konsthistoriskt värde.
Och så satt jag och tecknade. Det fanns ingen systematik eller plan att skildra speciella företeelser, bara se, känna, uppfatta och teckna ner. Därför blev teckningarna utan kommentarer och platsangivelser.
Vyerna och minnesmärkena är igenkännliga. De jag kunnat namnge genom foton från böcker och nätet har exaktheten men med en lekfull skildring utan att bli anekdotiska.
Teckningen flödade där efter 7 år på konstskola, borta var all teori, kvar fanns inspirationen från Canaletto, Rembrandt, Tiepolo, G B Mola och Morandi. Deras sätt att teckna är sammanflätade. Där fanns något av att skildra det skira ljuset över taken, parkerna och ruinlandskapen.
En god vän var nere och hälsade på en vecka. Det sammanföll med den värsta köldknäppen under mannaminne, minus tjugo grader i Firenze, fåren dog, grönsaker förstördes och det snöade i Rom. Piazza Popolo var täckt av några centimeter blöt, halvt genomskinlig snö. Kylan försvann i solen och allt smälte bort under dagen. Några fina dagar blev det ändå för min vän och vi njöt av solen, pastan, vinet och espresson.
Bland teckningarna finns de italienska drömmarna, bilder som uppstår i fantasin, en frukt av det myckna tecknandet. En dröm skildrades två gånger. Såg jag det i verkligheten? De två versionerna är så lika att jag frestas att tro det men jag har aldrig hittat förebilden i verkligheten.
Dessa teckningar från Rom upptäcktes många år efter vistelsen på min vind. Jag visste att de fanns men funderade aldrig över deras värde. Som ett resultat av intrycken blev det många grafiska blad efter vistelsen men teckningarna glömdes bort och arkiverades. Genom att göra denna skissbok hoppas jag de inte glöms bort och kan vara till glädje för andra.
Det finns så många goda författare som skildrat Rom genom tiderna. Den eviga staden som lockat alla slags konstnärer. I denna skissbok har jag tagit mig friheten att citera rader och avsnitt från Resenär i Rom av H. V. Morton och Romerska bilder med text av Torsten Steinby och teckningar av Henrik Tikkanen. Romerska bilder från 1952 har inspirerat mig till denna utgivelse. I Henrik Tikkanens tecknigar från Rom känner jag en själsfrände, många vyer vi tecknade är de samma och då upptäckte jag boken på ett antikvariat långt efter det att jag varit i Rom.

Davey Hammarsten

Piazza Popolo från Monte Pinchio, Peterskyrkan till vänster i fjärran
Ponte Mazzini med Peterskyrkan i bakgrunden
Ponte Vittorio Emanuele II, Chiesa Dell´Annunziatina, Chiesa San Pietro

Från en punkt på Capitolium strax bakom senatorspalatset har man en av de mest storslagna utsikterna över Rom. Nedanför ens fötter utbreder sig Forum från Septimius Severus’ till Titus’ triumfbåge med Colosseum i bakgrunden. Forum ligger med sina ruiner som om det hade splittrats av en fullträff från ett bombplan. Turisterna som snokar omkring bland ruinerna med kartor i händerna påminner om skattsökare. En nutida turist på Roms Forum kan tyvärr inte hänge sig åt samma romantiska funde­ringar som besökarna förr i världen. De var övertygade om att utveck­lingen skulle gå framåt och världen bli bättre och bättre och de kunde kosta på sig lyxen att meditera och moralisera över en gången tid. Det kan inte nutidsmänniskan. I stället för att bli romantiskt stämd bland Forums ruiner fylls hon av vemod och förtvivlan.
Då jag stod på Capitolium och såg ut över staden nedanför mina fötter tänkte jag på det Rom där Caesar hade gått och Cicero talat, Plinius d. y. hade tråkat ut sina vänner under sina litterära frukostar och Horatius hade strövat omkring med Maecenas, det Rom där Claudius hade försökt spela krigare efter invasionen i Britannien, där Nero varken spelade eller sjöng och där Vespasianus hade satt en efterlängtad sund och sträng prä­gel på inrikespolitiken.

Resenär i Rom av H.V. Morton

Utsikt från Capitolium mot Tibern och Monte Aventino
Forum Romanum
Forum Romanum och Palatino

Palatinen

Den mest lockande utsiktsplatsen var den mot Palatinen, de överväxta
ruinerna, lager på lager av lämningar, ständigt fascinerande. Detta vidsträckta område med palats, gårdar, gångar och bågar och så pinjerna och cypresserna. För mig blev det intensiva drömmar, hemlighetsfulla rum, mystiska sammanhang. På något sätt sammanfattade det allt vad jag mest kände för Rom.

Davey Hammarsten

Palatinen från Capitolium
Palatinen
Palatinen mot Casina Farnese på toppen
Kejsarpalatset från Circus Massimo
Palatinen
Kejsarpalatset från Circus Massimo
Palatinen från Circus Massimo mot Casina Farnese på toppen
Palatinen från Capitolium
Palatinen, sydöstra delen
Palatinen, Kejsarpalatset

Tiberön

Det är ingen tillfällighet, att just Tiberön har bevarat en doft av det gamla Rom, staden från tiden före den stora flodregleringen. Här be­finner man sig närmast -det strömmande vattnet, och här är det enda stället där några åldriga hus ännu får sänka sina fundament nästan direkt i floden. Grevinnan Matildas sträva medeltidstorn vakar ännu över till­farten vid brofästet, och på den soliga lilla piazzan framför San Bartolomeo all’Isola överröstas stadens ljud alltjämt av strömmens brus. Under tjugofyra århundraden har Tiberön tjänat läkeguden Aesculapius och aposteln Bartolomeus fick sin kyrka byggd på grundvalarna av hans forna tempel. De gamla traditionerna förvaltas fortfarande av det ruggiga israelitiska lasarettet invid kyrkan, men framför allt av Benefatebrödernas jättelika sjukhus, som fyller halva ön och tyvärr har förstört mycket av den genuina stämningen. Det var här den berömde broder Orsenigo, denne tandläkekonstens Herkules, verkade i slutet av förra århundradet. Utom fotografier med namnteckning från Leo XIII, Garibaldi , Adelina Patti och andra namnkunniga patienter kunde han som bevis för sina framgångar visa upp flera säckar fyllda med tänder, vilka han dragit ur trasiga munnar i Ghettot och Trastevere. Undra på att Pius IX mottog Orsenigo i speciell audiens för att beklaga, att han inte själv kunde anlita Benefatebrödern eftersom han redan hade tappat alla sina tänder.

Tiberön till vänster och Ponte Fabricio
Tiberön, södra delen
Hus på Tiberön
Tibern
Från Ponte Carvour: San Rocco all´Augusteo, San Ambrose och San Girolamo dei Croati

Stadsmuren

…Ett minnesmärke som imponerade starkt på mig, men som man hör föga talas om är Roms stadsmur. Den omsluter nästan helt och hållet staden och genombryts av omkring femton portar, som alltjämt används dagligen. Jag gick vid olika tillfällen runt hela muren. Den vackraste sträckningen ligger i söder mellan Porta San Giovanni och Porta San Paolo. Det är ett storartat vackert parti där man ser det mäktiga försvarsverket med dess stupgluggar sträcka sig långt bort med framskju­tande torn och bastioner. När muren byggdes på 270-talet var den förmod­ligen det ståtligaste befästningsverket i sitt slag i hela romerska riket. Kejsar Aurelianus lät uppföra den då det första mullrande dånet av de annalkande barbarhorderna nådde Rom, och den är alla stadsmurars fader, I Europa blev man snart tvungen att kopiera den, och några århundraden senare uppfördes en liknande mur i Konstantinopel. Trots att Aurelianus stadsmur har byggts om eller fått förfalla och på sina ställen ligger i ruiner, tyckte jag att den med sina massiva portar var ett av Roms ädlaste monument…

från Resenär i Rom av H.V. Morton

Porta San Paulo
Muren vid Porta San Paulo
Muren vid Porta San Paulo
Porten vid Aurelianusmuren
Stadsmuren
Stadsmuren

Piazzan

…Romaren ägnar sina barer ett stort sakkunnigt intresse. Uppstår en ny bar, vilket det förstås gör varje dag eftersom en stor del av Roms bofasta befolkning ägnar sig åt denna lönsamma hantering, så samlas konnässö­rerna omedelbart som gamar kring åteln. Just nu är den nya baren vid Piazza di Sant’Eustachio i ropet. Folk lär faktiskt åka genom halva Rom för att få sin espresso vid dess mondäna disk.
Från de centrala kvarteren med deras folkliv av tämligen ordinärt europeiskt snitt är vägen inte lång till mera genuina upplevelser.
Piazza Navona till exempel en varm vårkväll, då luften är genomskinlig av det berömda romerska ljuset och tornsvalorna i svärmar pilar över hustaken med sina små lyckliga skrin. Då samlas det romerska småfolket här. Hundratals ungar vimlar på den väldiga piazzan, och piprökande gubbar står med händerna på ryggen i trygga grupper och diskuterar dagens händelser. De slätkammade kvinnorna i sina enkla svarta bom­ullsklänningar sitter på travertinbänkarna med sin stickning eller bara med händerna i knät och följer med barnens glada lekar.
De representerar det andra stora stadiet i den romerska kvinnligheten. Koketteriets tid är förbi, och den betydelsefulla materfamilias-perioden har börjat, älskarinnan har blivit mor. Med den roll kvinnligheten spelar här, betyder det att hon intar den centrala platsen i familjen, hon utgör den fasta punkten och den sammanhållande kraften. I den släktkära sö­dern betyder denna uppgift mycket, ja praktiskt taget allt. Det är den som skänker henne en avundsvärd säkerhet i tillvaron och en oefterliknelig lugn värdighet…

Romerska Bilder av Torsten Steinby

Piazza Navona
Piazza Popolo

Trastevere

…I Trastevere talar man en annan dialekt än i det övriga Rom, här sjunger man gladare, visslar gällare och uträttar sina behov mera ogenerat än annorstädes. Här kastar man också, utan föregående varnings­rop, sin avgnagda kålstock ut genom fönstret, därmed åt detta bevarande en urgammal funktion som civilisationen håller på att beröva det. I de för­virrade och ruckliga kvarteren mellan Santa Maria och Ponte Sisto möter man den brokigaste blandning av småhantverkare, dagdrivare och tjuvgömmare. Det är även den enda del av Rom där främlingen som ger sig längst in i de slingrande gränderna, kan få höra glåpord från de halv­vuxna pojkarna, vilka leker rövare på gatorna.
Det är dock ingenting att fästa sig vid, eftersom det bara skall betraktas som ett uttryck för Trasteveres egenheter. I grund och botten är den mesta befolkningen här lika vänlig och tillmötesgående som annorstädes i Rom…

Romerska Bilder av Torsten Steinby

Via Appia & Campagna

…Via Appia har varken banaliserats eller fördärvats av gatularm. Det vore visserligen en överdrift att säga att man inte skulle bli förvånad om man där plötsligt fick se marscherande romerska legioner lastade med byte från Asien, men mycket av den gamla stämningen finns kvar. Här utbreder sig den romerska Campagna, som under romarrikets tid var ofruktbart land men sedan försumpades och blev illa beryktad för sina malariaträsk. Här ser man ensliga gravar och marmorfragment, och här skymtar i fjärran Roms kupoler….

Resenär i Rom av H.V. Morton

Omkring Kapitolium & Palatinen

Santa Maria in Campitelli från Teatro Marcello
S. Nicola in Carcere, Via del Teatro di Marcello
Teatro di Marcello
Santa Maria in Campitelli från Teatro Marcello
Chiesa di San Bonaventura al Palatino

Roms kullar

Collegio Sant´Anselmo
Monte Pincio
Monte Pincio
Monte Pincio
Monte Pincio
Monte Avertino

Utsikter

Utsikt från Capitolium mot Teatro Marcello
Utsikt från MonteAvertino mot Vittorio Emanuale II
Utsikt från Gianicolo
Utsikt från Monte Pinchio
Bakgrund: Basilica of SS. Ambrose Charles on the Corso
Förgrund: All Saints’ Anglican Church
Vy från Gianicolo

Gator & gränder

Via Monte Savello
Corso

Kyrkor & Skulpturer

San Rocco vid Augustus Mausoleum
Basilica Santi Giovanni e Paulo
Santa Maria in Campitelli
Neptunus Piazza Navona
San Carlo al Corso. Augustus mausoleum till vänster
Änglar på Ponte Vittorio Emanuele II
Änglar på Ponte Vittorio Emanuele II

Tädgårdar och parker

Villa Borghese
Villa Borghese
Villa Borghese
Villa Borghese Nord

Italienska drömmar

Följande teckningar kan inte identifieras med verkliga platser men har inspirerats av dom och är ett resultat av allt tecknande i Italien. De är gjorda i efterhand vid hemkomsten.

Palatinen Etsning
Ponte Etsning
Toscana
Palatinen
Palatinen
Ruin Litografi
Staden

Teckningar av Davey Hammarsten

Udrag från texter av

Nikolaj Gogol
H.V. Morton ur Resenär i Rom
Torsten Steinby ur Romerska Bilder

Giancolo

Kategorier
Arkitektur Himalaya Indien Natur

Manali 1987

Manali 1987

Himachal Pradesh Indien

Från dagboken 12 april 1987 Kullu Valley Indien

”Manali.  Jag tänker  bo riktigt primitivt uppe i bergen, 200:-/mån för två rum, ett för att sova i och ett som kök med vedspis. Vatten hämtas från forsen utanför. Undrar hur det blir med hygienen, toalett och tvättning? Säkert en ny erfarenhet. Omgivningen är verkligen alpin och byarna medeltida. Verkligen intressant område med många vackra berg, forsar och skogar. Kallt men inte frysgrader och stugan ligger väl skyddad för vindar och solen lyser in på morgonen. Stannar säkert en månad här innan det är dags att dra vidare. Gott om västerlänningar här att prata med så tiden blir säkert överkomlig.”

Så började dagboken jag skrev under vistelsen i Manali. Jag skrev något nästan varje dag. Möjligen blev skrivandet, akvarellmåleriet och teckningen tillsammans med fotograferandet den dagbok som gör att jag minns tiden så intensivt. Minns nästan varje steg, händelse och vy, möten med folket i byn, deras fester och musiktillställningar. Vandringarna genom bergen med snöbergen i fonden. Vägen mot Rohtangpasset över till Lahaul och Spiti blev en dröm, jag stannade i Manali,  här var gott att vara.

Tidigare, efter några dagar i Simla  var jag på väg genom Kullu valley med buss till Manali vid dalens högsta punkt innan topparna och passen tog vid som ledde bortom himalaya till transhimalaya. Den ringlande dalgången med floden Beas i botten sågs hela tiden från bussfönstret och de ständigt stegrande bergen inåt massivet. Vi rullade förbi byar med djurskötsel och fruktodlingar, branta betesmarker och terrasser.

Jag kom till Manali sent på kvällen och checkade in på ett billigt hotell tillsammans med några andra västerlänningar som varit resesällskap.

Gamla Manali

Luften var frisk och klar morgonen därpå, lite kylig  innan solen hunnit leta sig ner i dalen. Den stora anstormningen av indiska turister skulle komma först i maj/juni. Det fanns tätt inpå samhället skogspartier att vandra igenom upp mot det gamla Manali som låg längre upp i berget. Korsade först en biflod till Beas och stannade till för en kopp te i ett enkelt skjul utmed vägen. Jag kunde där blicka ut över äppelodlingarna som stod i blom. Det var engelskmännen som införde äppelbruket i dalen och som sedan dess varit en god affär för lokalbefolkningen. Äpplen är en av de allra populäraste frukterna i norra Indien trots att det inte är den billigaste frukten. Uppåt bifloden såg jag några hus som inte verkade bebodda och fick så reda på att de gick att hyra. Téskjulet var en kontaktlänk mellan turisterna och befolkningen i Old Manali som ägde husen. Jag stämde senare träff med en av husägarna. Vägen upp till stugan var en stig med branta steg och smala avsatser mot bergskanten där man blickade ner i den brusande och virvlande forsen. Äldste sonen i familjen visade mig ett hus vackert beläget mellan aprikosträden på en sluttning ner mot forsen.

Manali 13 april

Ett vackert alpint område. Högväxta skogar, forsar, fruktträd överallt, mest äppelträd som står i sin fulla blom. Gamla Manali är som en by från medeltiden. Husen är tvåvånings med loftgångar runt om och djurstallar där nere. Från loftgångarna hänger halmknippen för tork. Kvinnorna sitter vid vävstolarna på speciella balkonger. Barnen är väldigt söta. En del bär omkring sina små syskon i en enkel tygsele. Hustaken är stenbelagda, platta stenar, inte skiffersten som var så vanligt på många ställen i bergen. Stommen i huset av sten medan övriga delar är i trä, mörkt vackert snidat trä. Dörrar och fönsterposter är dekorerade. Från loftens räcken hänger vackert vävda tyger i olika mönster och färger. Männen bär ”kullukepsen” , en rund mössa med färggrann bård, allt i ylle. Fåren och getterna betar på de gröna sluttningarna, vaktas av herdar och hundar. 

Jag har flyttat in i ett hus nära forsen, en bit från Manali. Några fransmän bor i bottenvåningen. Vatten hämtas från forsen och spisen eldas med ved. Primitivt men också en utmaning. Forsen är strid, den hörs ända in i huset. 

Jag var nere i basaren och provianterade, köpte även all köksutrustning. Kommer att bo väldigt billigt trots detta. Elda med ved var en prövning men jag lär mig bättre allteftersom. Veden är lite våt och röken är besvärlig. Sover bredvid köket i ett rum med två fönster varifrån man ser ut över dalen med fruktträden.

Sovrummet med en säng som arbetsbord

Kommer säkert att trivas här efter att lärt mig konsten med hygienen, toaletten och disken. Vattenhämtningen vid forsen får bli en styrketräning. Det finns gott om västerlänningar att prata med och hur mycket som helst att arbeta med. Bara vädret blir fint.

En underbar fullmåne den första natten, kallt men gott att ha en varm dunsovsäck.

Vattnet i forsen var iskallt  glaciärvatten. Tog mod till mig en gång och stod i en stilla pöl och hällde vatten över mig. Gjorde det bara en gång. Det fick bli uppvärmt vatten och tvättlappar istället för dusch. Toaletten var ett rangligt skjul utanför huset som knappt gav något skydd för insyn, ett hål mellan några brädor och en latrintunna. Jag kokade vattnet i forsen innan jag drack det, man vet ju inte hur många sådana uthus som fanns uppströms.  Blev dock aldrig lös i magen, fick motsatt problem med hård mage av allt kalk i vattnet. 

Manali 14 april

Det röks mycket hasch här, den är billig och cannabisen växer vilt i backarna, även utanför mitt hus. Många är här endast för narkotikans skull. Man ser tragiska fall, trasiga själar. Lokalbefolkningen lider inte av något eget missbruk. De flesta har väl prövat det. Många avskyr hela handeln enligt husägaren. Frånsett huset hjälper han till på familjegården med äppelodlingar men är framförallt en omtyckt vägvisare hos västerlänningar som ska vandra i bergen.

En man och två kvinnor från Frankrike som bor under mig rökte mycket hasch på kvällarna och den söta lukten trängde upp till övervåningen. De hade sitt kök ute i det fria under ett träd framför huset. Hälsader på dem varje morgon från loftgången. Så länge de betalade hyran och inte ställde till bråk gjortde polisen inte några razzior. Cannabisen odlades på vissa ställen för att utvinna fibrer som slogs till hamparep. De översta bladen och blomknopparna knådades till en mörk deg och såldes som hasch eller charas som den heter här. Blomknoppar och blad torkades också och såldes som marijuana, ganja. Haschdegen smulades ner i vanlig tobak och rulldes sedan till cigaretter. Marijuanan röker man i pipor. Lokalbefolkningen använde den vid sina festligheter och religiösa tillställningar. Man strödde ganjan på rökelsekaren som ett offer till Shiva, en av gudarna som gjorde bruk av drogen.

Manali 15 april

Ytterligare en fin dag. Mycket tid går åt till de enkla sysslorna, koka mat, diska och tvätta sig. Allt tar sin tid när man har vedspis och forsen som enda vattenkälla. Behöver skaffa mig ett större handfat, det underlättar tvättningen.

Köket

Underbart att sitta i solen, se över bergen, höra forsen brusa. Äppelträden doftar i sin blommning, grönskan är skir. Folket lever nära naturen med urgamla traditioner.

Manali 17/4 

Besökte gamla Manali och började teckna de medeltida gamla husen. De är arkitektoniska mästerverk när man börjar analysera konstruktionen. De tunga stenbelagda taken, loftgångarna, trapporna. Grundstommen av sten och överbyggnaden i trä. Den vackra stenbelagda gårdsplanen där korna håller till med sina kalvar. Kvinnorna kom med sina vedlaster utifrån markerna. Även till vardags var de vackert klädda, yllekläder de själva vävt med färggranna mönstrade bårder. Många lever på fruktodlingar och hantverket med ylleväveri av kullumössan, schalar och tröjor som säljs i basaren. Männen gör mycket av åkerbruket, vaktar fåren, bygger husen och terrasserna. Kvinnorna sitter och väver i vävstolar på speciellt utbyggda balkonger från husen.

På eftermiddagen var jag till Vashist, en by på andra sidan dalen där de firade sin speciella bygud. Byn var i feststämning. Männen bar sina finaste mössor och kvinnorna sina rikt broderade och färggrant vävda folkdräkter. 

Det finns ett speciellt folkslag här, ansiktet avlångt med en vackert böjd näsa och hyn mycket ljus, det finns en viss blandning med de tibetanska folkslagen.

Byguden togs ut ur det välsnidade lilla templet till ljudet av trummor och basuner. Klockor klingade och rökelser brändes, basunerna bölade, raka och långa eller i s-krökning. Guden bars runt i en bärstol av två män. De ska bära den hela vägen till en grannby för påhälsning. Kanske lokalguden där kan ge sin välsignelse eller är det mera ett vänskapstecken? Pakoras och sötsaker såldes överallt tillsamman med te. 

Manali 21/4

Dagarna går. Idag lämnade fransmännen och kvinnorna i våningen under mig för bussresan till Delhi. Mannen  i sällskapet skulle till Frankrike och tjäna minst 3 milj på sin utsmugglade hasch/marijuana. Hur det skulle gå till fick jag inte reda på. Pengarna skulle gå till en safari med motorcykel genom hela Afrika. Kvinnorna skulle till Calcutta och jobba med Moder Therese rörelsen i slummen, en kontrast verkligen! De verkade ha gott om pengar, mycket unga, kanske med rika föräldrar?

Jag stannade på loftet hela dagen, tvättade kläder, skrev brev, målade utsikten.

Pratade med husägarens son, den näst äldste. Han berättade att det hade varit bröllop i byn i tre dagar till en kostnad av minst 25 000 Rupee (6000 Kr, vilket är en välbetald årslön). I natt skulle paret vara tillsammans i bröllopsängen. Samtalet kom in på sex. Han var inte intresserad av giftermål, köpte sig hellre en flicka i byn för en natt. Skilsmässor förekom också sade han. Bröllopet i byn stod mellan två bybor, så de kände varandra sedan tidigare, 17 år gamla var de. Sex före giftermålet var inte tillåtet enligt religionen. Jag sade att samma regler gällde i Europa men få höll dem eftersom lagen ej var emot fri sex utom i fall med minderåriga. Vi pratade mer om sex, mer än vad som här skulle vara lämpligt att återge…

Manali 22/4

De vattendrivna kvarnarna är är helt byggda i sten och trä. Från c:a 2 meters höjd faller vattnet i en ränna ner till skovlarna där rörelsen sedan växlas över till horisontellt snurrande kvarnhjul. Säden mals väldigt sakta. Kvarnarna är små, det går inte att stå upprätt inuti. Fick en påse mjöl som passade utmärkt att baka chapati med, ett mycket gott fullkornsmjöl.

Hittade även ett sågverk som drivits med vattenkraft, numera hade kraften ersatts med elektricitet

Varje fors med lite fallhöjd skulle kunna driva små minielkraftverk på några kilowatt. Det skulle räcka till  åtskilliga familjers elbelysning eller ge en familj energi för både matlagning, TV, radio och belysning. Värdefull skog skulle då kunna sparas.

Sågverk

Träffade en gårdfarihandlare som sålde en speciell substrat från bergstenar (stengummi) som hjälpte mot alla möjliga slags sjukdomar, impotens och matsmältningsproblem etc. En svart kåda som var eftertraktad. Han handlade även i andra länder och hade varit i Pakistan, Malaysia och Nepal. Han gav ett välbärgat intryck.

23/4 Manali

Regn hela dagen, åskan mullrar, blixtrarna flammar till. Det gröna får en härlig lyster, stenarna blir blåa. Målar utsikten, det är lättare att se i det mulna vädret, solen anstränger ögat, gör allt mycket svårare.

Pratade med husfadern eller familjefadern till de som äger huset. En enkel och rättfram människa vilket gick igen hos den äldre brodern. Att förklara ekonomin i västerlandet var svårt. Bättre gick det vädret, snön, dagarnas längd, husbyggnaden, skogsskötseln etc.

Här har de inte mycket arbete under sex månader. De sitter i sina stugor, spinner och väver, matar djuren. De får spara från sommarens aktiviteter, samla i ladorna, från fruktodlingarna, jordbruket och fårskötseln.

27/4  Har varit sjuk en dag, fick något dåligt i magen och kände mig illamående. Bara att ligga och ta igen sig,  frisk dagen därpå, full av energi.

Gjorde den första långa vandringen upp i bergen. Följde en stig genom tät skog, höga tjocka barrträd, kastanjeträd och ek. Stötte ihop med en gammal fåraherde som absolut ville pröva min stråhatt, han nästan försvann i den. Hans egen kullumössa var prydlig med några vissnande vildblommor. Även solglasögonen skulle provas. Han skrattade gott och visade den glesa gommen. En ung pojke var med i sällskapet. Längre upp i berget träffade jag en engelsk flicka som var i Manali några dagar innan hon skulle fara tillbaka hem. Hon hade jobbat i Australien. Fåraherden och vi tog en paus. Hennes glasögon var också intressanta, även hennes skor och ryggsäck. Hur många får hade han i hjorden? Runt 100 st. De klipptes 3 ggr årligen. Kl 5 skulle de drivas tillbaka hem. 

Jag och den engelska flickan fortsatte uppåt, förbi en strid fors där det fortfarande låg lite snö. Kom till en glänta i skogen, vackert grön. Kastanjeträden hade en lustig uppflikad bark, som träd i sagoböcker, klädda i fransade kläder.  Stora stenbumlingar låg utspridda i gläntan med vacker utsikt mot snöbergen. En gammal man med hans ung medhjälpare kom ner ifrån skogen. De var svampplockare. I några påsar hade de dyrbar svamp för hälsokostaffärer, 600:-/Kg i torkad form. De hade också murklor och jag köpte en stor påse för 5:-(20 Rs) Den gamle pratade god engelska och reste till Delhi varje år för att sälja svampen. Även här skulle glasögon provas och studeras. Jag fortsatte att gå. Flickan ville stanna i gläntan och studera floran. 

Vandrade uppåt, stigen blev väldigt brant. En strid fors korsades med spännande sten- och träformationer i omgivningen.

Vid en upphuggen glänta stannade jag, skulle inte se så mycket mer av bergen om jag fortsatte. Tecknade träd, stenar, snöbergen. Vände sakta tillbaka. I solnedgången fick de motsatta bergen större relief. Filmen i kameran hade olyckligtvis tagit slut.

Under kvällen lagade jag svampomelett och hoppades på det bästa för magen. Det var gott, mycket gott och magen mådde bra.

Två engelsmän kom hit dagen därpå. Mycket trevliga. De hade studerat buddism i Sydindien. De skulle bara stanna två veckor och sedan tillbaka till England.

Manali 1 maj

Det regnar och är kallt. Ingen morgonsol som värmer upp. Inget 1 maj firande här och Valborg gick spårlöst förbi. Hade jag träffat svenskar så kanske man firat. Magen börjar bli bättre. Köpte laxativmedel och börjar med fullkornsgröt till frukost. Har mått illa några dagar. Kunde jobba lite igår men har annars legat till sängs. Jag  har lite mer än en vecka kvar av vistelsen här. Det finns flera vandringar kvar att göra. Nära naturen och elementen. Att livnära sig här innebär dock hårt arbete och dålig förtjänst. Utvecklingen i dalen har dock gått stadigt framåt. Numera går alla barn i skolan. Folk har nya näringar och är mer ekonomiskt sinnade. Turism, fruktodlingar och yllehandel är basnäringen. Det finns väldigt lite industri. Handel med smuggelgods står tibetanerna för,  deras bodar är fulla av utländska varor.

Manali 5 maj

Några dagar kvar i Manali. Läser en spännande bok om förhistoriska människor ”Grottbjörnens folk”. Naturen runt omkring är som en perfekt illustration. Tecknar och målar sporadiskt. Magen är bättre men problemen kvarstår. Dieten och vattnet måste ha en negativ påverkan. Plockade mynta och kokade gott te av det. Det hjälpte knappast magen att må bättre.

Var uppe i byn igår och såg en gudafestival. Trummor, hornblåsare, rökelser och gåvor till guden som bars runt av två män. Efter komplicerade ceremonier kring templet bars guden till olika hem i byn. Kvinnorna var mest ivriga att frambära offer, pengar, rökelse och silkeschalar. Det var ett konstant trummande hela tiden. Jag fotograferade och spelade in ljuden.

Hornblåsare

Jag fotograferade också husägaren med familj framför hemmet, fick också några bilder av mig själv. Den äldre brodern brukar försvinna på trekking i bergen med turisterna, vanligtvis i 20 dagar. Den yngre brodern är över 20 år och mera barnslig.

Med familjen, fadern och två yngre söner

Det är en lugn tid här, vegeterande, tänkande, allehanda sysslor som att laga mat, diska, tvätta sig själv och kläderna, handla i basaren. Det ska bli skönt att komma på resande fot igen och se nya platser.

Manali 7 maj

Mycket regn och tiden fördrivs med en massa läsande.

Jag festade med den yngre brodern en kväll. Det var på hans inrådan. Jag lagade en god lammcurry och han kom med en flaska risbrännvin. Detta kommer att bota din mage sade han. Mycket riktigt, den starka maten och brännvinet löste upp magen fullständigt och dagen därpå hade jag goda resultat på toaletten. Jag ska skaffa mig lite av risbrännvinet som medicin för magen. Det är också en god sängfösare. Vi blev väldigt talföra och glada av vinet i början men efter några glas slocknade vi fullständigt.

Några spännande nya gäster kommer hit. En är fransk musiker med sitar som specialitet.  Han har redan studerad i 4 år och ska stanna några år till. Hans flickvän är konstnär, hon kommer om några dagar. Man kan skaffa studentvisa och genom stipendium söka in till universitet och få längre uppehållstillstånd. Kanske något  för min nästa period i Indien? Chanteniketan i Calcutta kanske. Varanasi eller Baroda med de allra finaste konstskolorna vore något.

Det måste bli fint väder imorgon så man kan göra lite utflykter.

Där slutade min dagbok för Manali och Kullu Valley 1987. Resan gick sedan till Daramsala och McLoud Ganj, tibetanernas exilhuvudstad med säte för Dalai Lama och stora flyktingsamhällen plus en stor samling freaks och allehanda lycksökare. Jag fortsatte sedan till det natursköna Dalhousi med tät ekskog och deodar på 2000m höjd. Cikadorna spelade intensivt i skymningen. Där fanns gamla engelska koloniala hus och mycket tibetanflyktingar. Jag bodde i ett rum hos en gammal angloindisk dam som målade akvareller utanför huset. Stor militär närvaro i Dalhousi och jag råkade komma i delo med dem när jag strövade lite fritt in på känsligt område. 

Sedan den hissnande färden till Chamba in i Himalayas inre…

Jag längtar tillbaka, alltid. Bergen, vägarna, samhällena och naturen. För mig finns en intensiv dragning. Här är jag född och fick min mest minnesvärda tid i uppväxten. Kanske sitter jag en dag på ålderns höst och målar akvareller utanför ett kolonialt hus i engelsk stil med utsikt över Himalaya med snöbergen i fjärran mellan deodarerna och lyssnar till cikadorna i skymningen.

Old ManaliFörgårdHus med utsiktGudabildHornblåsareHornblåsareHornblåsareRökelser vid festivalenFolk ser på festivalenBlickar ner på festivalenOffergåvorFlickaFlickorTvå flickorKo plus husVattenränna vid kvarnenKvarnhusFamiljen med fadern och de yngre sönernaIklädd kulucap och ylleschalHuset vid forsenHuset vid forsenKöketMålarenSovrummet, en säng som arbetsbordUtsikt från loftgångenToaletten

Fotografier

Old ManaliSågverk vid forsenManaliEn av kvarnarnaOld ManaliManaliOld ManaliManaliLiten kvarnOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld Manali

Teckningar

Akvarell6Akvarell7Akvarell8Akvarell15Akvarell17Akvarell18Akvarell19Akvarell20Akvarell25Akvarell29Akvarell35Akvarell1Akvarell2Akvarell3Akvarell4

Akvareller

Kategorier
Arkitektur Landskap Människor Natur Tibet

Tibetresan 2012

30 augusti – 24 september2012

(De flesta bilder har inflikade bildserier. Klicka!)

Inget utan verkan, frånvaron, icke deltagande, ger verkan, att vara så stilla som möjligt ger verkan. Blickar ut över alltet, är i mig alltid, denna kropp, stilla, stilla. Låt det komma till mig, det som behövs.

Resan till Tibet började i det inre. En längtan till det drömda landskapet, fantasier om mystiska kloster högt uppe i bergen. Hemliga heliga rum med munkar eller nunnor. Bergen som ramar in ensamheten, eremitlivet och meditationen. Ingen vet var du är, ingen kan nå dig och ingen kan hjälpa dig. Du är din egen herre, i världens mitt, i dess axel överblickande jorden, dess förgångna, nutid och framtid.

När man är där finns landskapet framför ögonen gnistrande vackert. Andfådd av syrebristen hoppas man att målet för vandringen, eremitgrottan, finns bortom krönet. Belöningen är ett ögonfägnande landskap skiftande i skuggorna från vandrande vita moln, skuggorna som är så mörka att de vrider på topologin.

Det tibetanska folkets lidande under den kinesiska ockupationen är obeskrivlig. Alla kloster som förstördes och skändades. Kineserna har sedan dess invaderat landet i miljoner så att de är fyra gånger fler än den tibetanska befolkningen. Tibetanerna får inte undervisning i att läsa och skriva på tibetanska i den offentliga skolan. Kinesiskan är förhärskande i stadsbilden med de kinesiska tecknen i stor skala och de tibetanska i mindre. Kina har gjor enorma investeringar i vägar, elektricitet, telefoni, radio och TV. Man har återuppbyggt och renoverat kloster och betydelsefull arkitektur. Allt för att blidka synen på sig själva i världens ögon och locka så många turister som möjligt till landet. Turistindustrin vars intäkter de i stor utsträckning tar själva liksom landets enorma rikedomar i mineraler, olja och vattenkraft. Stora områden utanför städerna har växthusodlingar som förlänger säsongen för grönsaks- och fruktodlingar.

Tibetanerna vill hellre ha sin frihet än detta välstånd. Nomaderna i norr vill hellre röra sig fritt med sina yakar, får och getter än att tvingas leva i de gratis erhållna fasta bostäderna. Nomader är löst folk som går över gränser och svåra att kontroller tycker kinesiska regeringen. Nomaderna är i vägen då de ska exploatera marken för mineralutvinning, järnvägsbyggen, hydroelektriska dammar och områden för underjordiska kärnvapensprängningar.

Lhasa Potala

Lhasa är en miljonstad numera från att ha inhyst 30 000 någon gång på 50-talet. Breda gator, stora öppna ytor och torg framför Potala palatset som reser sig mäktigt mot skyn. Det är ett museum, ett tomt skal utan Dalai Lama som flydde till Indien 1959. Det inre och fasaden är välbevarad och lockar massor av turister inte minst från övriga Kina.

Vad tänker de när de ser detta övergivna palats? Kanske betraktas det som slotten och herrgårdarna i Frankrike och Tyskland som förlorat sina kungar och adeln. Men man skulle också kunna tänka sig en tom Peterskyrka och Vatikanen med påven i exil och allt bara är ett välbesökt museum. Ett viktigt tillägg att även den italienska regeringen i så fall är i exil och italienska folket levde under förtryck. 

Det religiösa centrat och livet har flyttat till Jokhang det allra heligaste och mest vördade klostret och helgedomen i Tibet. Det som gjorde allra störst intryck var alla tibetanska pilgrimer som vandrade runt detta. Torget Barkhor framför klostret är sträng bevakat av kinesisk polis och militär sedan oroligheterna och proteströrelserna 1989 och även så sent som 2008. Det finns inskription på en sten utanför klostret från år 822 med den Sino-tibetanska överenskommelsen om respekt för varandras gränser, att tibetanerna ska vara lyckliga inom sina gränser och kineserna inom sina. Det har alltid varit täta förbindelser, ekonomiska, religiösa och kulturella mellan länderna sedan dess men med ömsesidig respekt ända tills Kina ockuperade Tibet under 1950-talet.
Det var fascinerande att se och försöka tolka deras uttryck under vandring kring Jokhang. Vad fanns där av försoning och medkänsla eller av sorg och bitterhet bakom ansiktena? Det var inte långt till tårarna när man såg denna ström, ständiga ström, dag som natt.

Drak Yerpa

Vi gjorde vår första utflykt till eremitgrottorna vid Drak Yerpa strax öster om Lhasa i en minibuss. Det var jag, Ann, Monika, Mikael, Leif och Wangyal (Britt) tillsammans med Dolkar en tibetansk guide som är bevandrad inom buddismen och Pemba en tibetansk chaufför som tidigare varit munk och suttit i fängelse för upprorisk verksamhet.  De flesta av oss svenskar var acklimatiserade men ett visst illamående kunde uppstå vid vandringar på den höga höjden. Vi passerade först ett pass som sedvanligt var övertäckt av böneflaggor, en tacksamhetsgåva och bön om lyckligt fortsatt färd.  

Drak Yerpas kullar och toppar var också översållade med böneflaggor som om en jättespindel varit framme. Drak Yerpa hör till det allra heligaste grottorna i centrala Tibet. Här mediterade Guru Rinpoche och även Songtsen Gampo som var den tibetanske kungen som introducerade buddismen i landet. Klostret Yerpa Drubde förstördes totalt av kinesiska befrielsearmén 1959 och återuppbyggdes aldrig.

Drak Yerpa. Kloster kring grottöppningar (Bildserie)

Kvar finns grottorna och de kapell som byggdes omkring öppningarna. Ett antal munkar har återvänt under strikt kontroll från kineserna. Naturskönt och spännande område. Höjden på 4500 m gjorde vandringarna långsamma. Vi bodde i ett gästhus för pilgrimer. Vyn över dalgången var underbart vacker och solnedgången gav berget en fantastisk relief.

Tsurphu

Vi är på väg nordväst om Lhasa till Tsurphu, hemvist för Karmapa ordern  vars inkarnation är den tredje betydelsefullaste inom tibetanbuddismen. Hela infrastrukturen som kineserna bygger upp passerades, fina breda vägar, kraftledningar, mobilantenner och den berömda järnvägslinjen ända till Beijing. Plötsligt viker vi av på den mindre vägen till dalgången som leder upp till Tsurphu. Fälten gulnar och breder ut sig i dalen  mot de kala bergen och en klarblå himmel, Vi stannar för att fotografera en grupp tibetaner som skördar med enkla skäror och binder ihop säden  till knippen som läggs på högar. Både kvinnor och män hjälps åt och barnen sitter under parasoller i skydd för den brännande solen. Borta på ängarna betar yakar och en familj har slagit sig ner för lunch.

Bortom en stor port med snöklädda toppar i bakgrunden  ligger  klostret Tsurphu som grundades 1187 och blev huvudsäte för den då etablerade ordern Karmapa, en gren av Kagyupa ordern inom tibetansk buddism. De är kända som de ”Svarta hattarna” och den 16:e inkarnationen av Karmapa ses på ett foto bära den ursprungliga hatten skänkt av kinesiske kejsaren 1407. Han håller ett fast grepp om hatten för att den inte ska flyga iväg, så kraftfull ansågs den vara. Den 16:e Karmapa flydde till Sikkim 1959 vid den kinesiska ockupationen och dog 1981. Den 17:e Karmapa  hittades 1994 i Tibet och kröntes i Tsurphu. Men mitt framför näsan på kineserna flydde han 1999 till Sikkim i Indien. Olyckligtvis utsågs en annan 17:e Karmapa av Dalai Lama  och denne bor i Daramsala i Indien. Den konflikten är ännu inte löst.

Klostret har nu c:a 300 munkar kvar från de 1000 som fanns före 1959. Högt ovanför klostret i de klippiga bergen finns eremitgrottor och kapell. Här saknas Karmapa precis som Dalai Lama i Potalapalatset men det religiösa livet fortsätter och för mig blev det en stark upplevelse av naturen, arkitekturen och de suggestiva andakterna med munkarnas rytmiska böner och recitationer.

Yakland

Tibet är yakland, det finns fler yakar än människor och så alla får och getter. Hjordarna breder ut sig på högslätterna med blånande bergen som fond. Ett och annat nomadtält skymtar bortom floden som vi följer långt in i det centrala Tibet. Nomaderna använder allt på djuren, ullen, skinnet, köttet och mjölken som görs till smör och ost. Yaksmöret används i den populära tedrycken som jag aldrig lärde mig tycka om. Vi färdades på en skumpig väg med ett brett och vackert panorama över landskapet för att besöka tre olika kloster, Yangpachen, Dorje Ling och Galo Ani Gompa, som alla har återuppbyggts mer eller mindre under senare tid. Vägar har byggts fram till klostren och gästhus upprättats. Ironiskt nog väldigt mycket med kinesiskt bistånd.   

Yangpachen

Yangpachen förstördes fullständigt av kineserna under kulturrevolutionen men har sedan dess återuppbyggts. Det grundlades 1504 och var huvudsäte för Sharmapa linjen inom Karma Kagyu orden (rödhattarna). Den 13:e Sharmapa lever numera i Nepal. Arkitektoniskt är det väldigt stilrent och vackert. Det ger en bild av hur klostren en gång i tiden kunde sett ut i all sin prakt.

Dorje Ling 

Avhängare till klostret är det lilla nunneklostret Dorje Ling strax söderut där vi gjorde en övernattning i gästhuset. Nunnorna spelade på de stora hornen och de små fagottliknande instrumenten från klostret tak så att det hördes vida omkring. Solen sänkte sig i väster och kvällen var magisk. 

Galo Ani Gompa

En kort vägsträcka norrut från Yangpachen ligger Galo Ani Gompa  på sluttningarna till den stora bergskedjan Nyanchen Tanglha. Vi sov i ett gästrum med en bedårande utsikt över dalen som mera kan betecknas som en högplatå. Sonam, en av nunnorna, erbjöd sin lilla bostad för matlagning och samkväm.

 Nästa dag vid avfärden till Namtso stannade vi en stund hos hennes systers familj på sluttningen nedanför klostret. Det gav en genuin inblick i tibetansk hemmiljö med köket som det egentliga samlingsrummet. Centralt placerat låg den vedeldade spisen och värmekaminen med upphöjda breda sittbänkar runt omkring täckta av mattor och kuddar där man satt med korslagda ben.

Traditionellt yaksmörte serverades med allehanda torkad frukt, godis och kakor. Barnen tittade nyfiket på och en liten pojke spelade teater med hatt och glasögon. Familjen samlades kring en filmsekvens med Dalai Lama som en av våra medresenärer hade nerladdad i sin mobil. Det väckte stora känslor och de äldre rördes till tårar. Man började förstå Kinas rädsla för bilder av Dalai Lama och det stränga förbudet som rådde omkring all skrift, tal och bild kring den nuvarande högste andlige ledaren för tibetanerna. Rädslan ligger i de politiska  konsekvenserna trots att Dalai Lama själv avsagt sig all världslig politisk makt. Den senaste tidens självbränningar bland unga tibetanska munkar som protest mot förtrycket av religionen och kulturen anses vara ledda av ”Dalai-gänget från utlandet. Det finns förstås ingen koppling. Det finns en motsättning i att tillåta ett religionsutövande som kinesiska regeringen stolt framhåller men förbjuda dess andliga ledare att vara närvarande.

Namtso

Den heliga sjön Namtso är den största saltvattensjön i Tibet på 4750 m höjd, 70 km lång och 30 km som bredast. Söderut kantas den av bergskedjan Nyenchen Tangla med toppar över 7000 m. Från den lilla halvön på sydöstra stranden av Namtso där klostret Tashi Dor ligger beläget i bergsgrottor ser man vida omkring med den storslagna sjön skiftande i alla blå nyanser. Just vid denna årstid dominerar regnskyarna. Man ser milsvitt hur de drar fram över bergen och slätterna. Det var en stor naturupplevelse.

Regnskyar kring Namtso

På slätterna kring sjön vandrar nomaderna med sina hjordar. Turismen och då speciellt den kinesiska har skapat ren guldgrävarestämning  vid Tashi  Dor med hastigt uppförda plåtskjul för hotell och restauranger utan några sanitära inrättningar och vattentillförsel. De få toaletter som fanns låg långt borta vid klostret eller så var de bemannade nära hotellen låsta över natten. Man gjorde vad man behövde i naturen runt omkring. Hundarna skällde hela natten och temperaturen sjönk vilket de bräckliga skjulen inte kunde stänga ute, vare sig ljud eller kall luft. Turisterna kom i mängder varje morgon i karavaner med bussar från Lhasa för att sedan åka tillbaka på kvällen. Turisterna som kom i stora SUV:ar stannade över natten för att dagen därpå ta sig till nästa natursköna område på den tibetanska högplatåns karta över sevärdheter.  

Namtso med bergskedjan Nyenchen Tangla
En av grottorna vid Tashi Dor

Klostret Tashi Dor började som eremitgrottor och byggdes ut efterhand med byggnader och gårdar framför grottöppningarna. En mängd kapell och grottor finns runt halvön med höga fristående klippor som brutit sig loss från berget och utgör heliga stoder, förankrade och överhöljda med böneflaggor. Cirkulerande den ena stoden det antal gånger som utgjorde din ålder var en bön om hälsa och tillfrisknande. Man kunde också betala en munk eller nunna att göra detta för ens egen eller någon annans räkning. Att passera mellan två tätt stående stoder blev en bön om rening. I ett kapell finns guden Nyenchen Tanglha som rider på en häst och bor i bergskedjan med samma namn mittemot sjön. Gudinnan Namtso med blått ansikte ses ridande på en vattenorm. Det finns här starka kvarlevor från Bonkulturen, den shamanismiska kulten som fanns innan buddismen och som fortfarande utövas på vissa ställen.

Söderut

Våran minibuss vände åter till Lhasa över passet vid Namtso och genom dalgångarna, kantade av höga berg, genomskurna av högspända elkraftledningar, vattendrag och den långa järnvägslinjen mellan Lhasa och Beijing. Vi återsåg tibetaner skörda de mogna sädesfälten med handskäror och binda till kärvar. Vid Lhasa tätnade förekomsten av växthus och mer motoriserat jordbruk.

Dagen därpå var vi på väg söderut genom den vida floddalen där upprinnelsen till Bramhaputtra, Yarlung Tsangpu,  flyter bred och mäktig och som Kina girigt betraktar och försöker exploatera för hydroelektrisk kraft. Skogsavverkningarna har påskyndat utbredning av öken kring floden där stora sanddyner reser sig. Det bekämpas med trädplanteringar och uppodling av dynorna med varierande resultat. Med jämna mellanrum reste sig gigantiska reklamskyltar som var ren propaganda för den kinesiska uppbyggnaden av Tibet. Leende tibetanska barn som fick skola och omvårdnad. Sanningen är att de inte ens får undervisning i sitt eget språk. Multietnisk skara av tibetaner och kineser på en skylt hyllar folkets kulturella frihet. Rimmar dåligt med vad kinesiska regeringen egentligen sysslar med. Tibetaner får inte resa utomlands och deras anhöriga får inte inresetillstånd. Var finns den religiösa och politiska friheten? Betyder kulturell frihet endast bygdeföreningar som upprätthåller traditionell dans och konsthantverk men som inte får ha andra åsikter?

Tsetang  

Vi övernattade två dagar i staden Tsetang som ligger vid nedre delen av dalgången Yarlung som anses vara den tibetanska civilisationens vagga. Här enades Tibet och en av de äldsta strukturerna är Yumbulagang som omnämnts i legenderna 2000 år tillbaka men som förmodligen byggdes av tibetanske kungen Songsten Gampo på 600-talet.

Yumbulagang

Det ursprungliga fortet med ett högt bevakningstorn förstördes helt av kineserna under kulturrevolutionen men återuppbyggdes 1982 och är numera ett kapell som sköts av ett litet antal munkar. Dalgången nedanför Yumbulagang som anses vara den först kultiverade i Tibet och är extremt bördig. Bönder som gör pilgrimsresor hit tar med sig en handfull jord för att strö över sina egna åkrar och försäkra sig om god skörd.

Vägen upp till Sheldrak

Klostret  Trandruk nära Tsetang är ursprungligen en av Tibets  första tempelbyggnader och vissa påstår att det byggdes tidigare än Jorkang i mitten av 600-talet. Tibet liknas vid en kvinnlig demongudinna från den tidiga shamanismiska Bonkulturen som naglats fast i marken och tämjts av buddismen. Tandruk  är en av dessa fästpunkter liksom Jorkang i Lhasa. Drak Verpa som vi besökte tidigt under resan anses vara en av hennes armbågar som sticker upp.

Sheldrak Caves

Sheldrak Caves var Lama Guru Rinpoches första meditationsgrottor  på över 4000 m höjd som vi nådde efter några timmars dryg vandring. Böljande gröna kullar med betande får på sluttningarna och orädda ripor som vi matade. Fantastiskt mineralrika bergarter skiftade i olika färger. I ett litet kloster med bara en munk med sina kattor bjöds vi på te och kakor. Lite högre upp efter en brant klättring låg grottorna som överblickade dalen. Bara läget med stora delar av Himalaya i blickfånget ger platsen en andlig upphöjd dimension. Guru Rinpoche medverkade till buddismen seger i Tibet vilket medförde uppförande av Samye, det första buddistiska klostret i Tibet.

Samye

Centrala templet i Samye

Klostret Samye byggdes helt cirkulärt som en mandala efter de meditationsbilder som är så viktiga inom tibetansk buddism, speglande den kosmiska ordningen. I mitten av Samye finns det fyrkantiga palatset, en sinnesbild för det heliga berget Meru som världens axel omgiven av kontinenter, oceaner och berg i alla fyra väderstrecken. Den yttre cirkulära muren med 1008 mindre stupor på krönet representerar bergen som omger universum. Guru Rinpoche besegrade landets demoner vid Hepori öster om Samye vilket fick symbolisera buddismens slutliga seger över den gamla bonkulturen och banade väg för detta första kloster som byggdes i slutet av 700-talet av den tibetanske kungen Trisong Detsen. De första sju munkarna initierades här under närvaro av lärda från Indien och Kina som också bidrog stort till översättning av heliga skrifter till tibetanska. Arkitektoniskt fick de centrala samlingssalarna och kapellen tibetanska drag i bottenvåningen. Våning två byggdes i kinesisk tradition och den översta våning i indisk stil.

Samye, den yttre cirkulära koran med 1008 stupor

Vi bodde spartanskt på ett tibetanskt hotell men hade riktigt kulinariska utsvävningar i en utomordentlig restaurang på den centrala huvudgatan där vi också hittade en badinrättning med varm dusch. Samye förstördes ordentligt som alla andra kloster av röda armen men återuppbyggs nu. Tyvärr uppförs en del moderna byggnader inom ringmuren. Det var populärt att vandra runt muren, göra koran ett antal gånger och stanna till vid de fyra stora portarna som vette åt de fyra väderstrecken. Tibetanerna har också ett femte väderstreck inåt mot mitten. Innanför det centrala palatset finns en kora med pelargång, bönehjul och livliga målningar på väggarna som skildrar olika händelser ur Buddhas liv.

Samye, den inre koran

Chimpuk & Yamalung

Utsikt från Yamalung

Guru Rinpoche mediterade i grottorna vid Chim-puk långt in i dalgången nordöst om Samye där det numera ligger ett nunnekloster. Upplevelsen av nunnornas recitationer och rytmiska böner ackompanjerade av cymbaler, klockor och trummor gav ett bestående intryck. Turisterna kom i skaror och tyvärr blev stigen upp till grottorna kraftigt förorenad av allt avfall, plastartiklar, burkar och även böneflaggor i sådan mängd att de låg i drivor kring buskarna.  Vi besökte också eremitgrottorna norr om Samye vid Yamalung där ett litet nunnekloster klängde på den branta bergväggen och mängder av böneflaggor strålade samman mot en punkt på andra sidan klyftan. Här var ett rikt växt- och djurliv i dalgångarna och jag fotograferade fåglar och harar samt getter, får och yakar bland buskar, träd och markens alla örter, blommor, suckulenter och mossor.

Yamalung nunnekloster

Drak Yangdzong

Det var inte slut på pilgrimsvandringarna upp till eremitgrottor. Lite nordväst om Samye väntade de berömda Drak Yangdzong grottorna ovanför nunneklostret Chusi i vars gästrum vi övernattade. Till grottöppningen ledde en brant 10 m lång stege och därifrån skulle man åla sig igenom en trång hal gång uppåt till kamrarna och de allra heligaste delarna där Rinpoche mediterat. Jag drabbades av illamående och fullständig klaustrofobi efter att bestigit stegen. Hur vackert nu kamrarna därinne än var med sina fantastiska kalstensformationer så återvände jag lättad till den trygga avsatsen nedanför. Där hade en grupp tibetanska pilgrimer samlats för en kopp yaksmörste och de bjöd oss på godsaker. Fullt utrustade med pannlampor och ficklampor gick de sjungande och glada raskt uppför stegen och in i grottorna. De hade gjort det förut.

Övernattningen vid Chusi nunnekloster bjöd på spektakulärt oväder med flammande blixtrar och ett kraftigt forsande regn som trängde in ovanför gästrummets ena fönster. Skådespelet utanför övervägde det lilla obehaget. Morgonens utsikt över bergen var dramatisk och vacker som en kinesisk tuschmålning.

Yamdrok-tso

På väg till sjön Yamdrok-tso stötte vi på en bil som fastnat i den strida fors som bildats av nattens regn. Vi gjorde ett försök att dra loss den med våran minibuss men misslyckades. Det kom strax därefter en kraftig fyrhjulsdriven polisbil som efter flera försök och hjälp från våran sida fick loss bilen och ressällskapet.  Tacksamma och glada kunde de fortsätta vidare till grottorna i Drak Yangdzong, Samye och Chim-puk. Våran karma hade bättrats på Mäktigt flöt floden Yarlung Tsangpu vid sidan om oss på våran fortsatta färd.

Yarlung Tsangpu

På slingrande serpentinvägar kom vi upp till passet Kamba-la på 4700 m höjd och fick därifrån en grann blick av den turkosa och ringformade sjön Yamdrok-tso som böjde av borta i fjärran där snöbergen tornade upp sig. Från denna fotogeniska plats togs bilder i massor. Man fick se upp så att inte tibetanernas uppklädda svarta lurviga hundar och  yakar kom i blickfånget för då skulle deras ägare ha betalt!

Yamdrok-tso tillhör en av Tibets fyra allra heligaste sjöar och är tillhåll för demoniska varelser. Färden ner till klostret Samding blev drömskt vacker och vi fick hejda chauffören för fotopauser. Sjöns höga höjd har frestat  kinesiska administrationen att utvinna hydroelektrisk kraft av fallhöjden ner till floden Yarlung Tsangpu (Brahmaputtra). Sjön har dock inget naturligt utflöde utan upprätthåller balansen genom avdunstning vilket gör att vattennivån i sjön kommer att sänkas med åren. Det kommer att skapa stora miljöproblem liksom utfiskningen i sjön som endast betjänar den kinesiska befolkningen i Lhasa då tibetanerna anser det oheligt att äta fisk.  Tibets behov av elektrisk kraft skulle gott kunna tillfredsställas av småskaliga energianläggningar från sol, vatten, vind och geotermi vilket vi såg exempel påmen Kina vill förstås försörja sin växande befolkning. Tibetanerna ser med oblida ögon på exploateringen av den heliga sjön eftersom sägnerna förtäljer att Tibet går under om den skulle torka ut.

Yamdroktso

Samding  

Klostret Samding ligger på en höjd mitt i den ringformade Yamdrok-tso och blickar ut över en vidsträckt slätt söderut mot snöbergen i fjärran som gränsar mot Bhutan. Ringlande vattendrag glänser i motljuset till den delvis sanka slätten där tusentals yakar och får betar. Samding var från början ett nunnekloster som leddes av den kvinnliga inkarnationen av laman Dorje Pangmo. Vid mongolernas invasion 1716 förvandlade hon alla nunnorna till grisar och hjälpte dem att fly. Hennes nuvarande inkarnation arbetar för regeringen i Lhasa och kan medverka till att förbättra situationen för tibetanerna i landet. Samding är numera ett kloster med 30-tal munkar. Vi bodde i de stora sovsalarna tillhörande gästhuset med en fantastisk utsikt. Solnedgång och soluppgång var ett sällsynt skådespel.

Utsikt från sovrummet i Samding kloster

Vägen till Gyantse  

Våran färd till Gyantse började dramatiskt med ett totalt stopp alldeles i närheten av klostret där en lastbil med ett osannolikt långt släp hade fastnat i försöken att krångla sig förbi ett vägbygge. Alle man var ute ett tag och hävde undan stenar från vägkanten för en passage. Det löste sig till slut efter olika manövreringar av lastbilen och vår minibuss.

Kanske är den vackraste vägsträckan i Tibet mellan Yamdrok-tso och Gyantse som löper över två höga pass med vyer över dalar, snöhöljda berg och glaciärer.

Vid Kharo La passet på 5560 m kom man nära glaciären som löper ner från Norin Kangs höjder på 7206 m. En turistfälla med massor av uppklädda yakar och tibetaner som skulle ha betalt för att fotograferas. Vi fastnade en god stund vid alla souvenirstånden.

Det andra passet Simi La på 4330 m uppdagade ytterligare en hydroelektrisk anläggning där flodens slingrande fördämning reflekterade ett starkt grönaktig ljus, vad fanns i detta vatten?

Gyantse  

Gyantse är en betydande historisk handelsstad på vägarna till Sikkim och Bhutan. Dess mest imponerande byggnad, den stora stupan, kumbumen byggdes på 1400-talet samtidigt med fortifikationen, dzongen och klostret Pelkor Chode. Staden har inte vuxit gränslöst som Lhasa utan bevarat den lantliga idyllen med traktorer som drar höskrindor, kor och yakar utanför husen mitt i de tibetanska gamla kvarteren och det traditionella berömda spinnande och vävande med ull fortgår i alla hörn.

Dzongen i Giantze

Gyantse Kumbum är Tibets största och bäst bevarade. Dess trappstegsformade pyramidala struktur är fullt av kapell, målningar och statyer på de olika våningarna. Uppför  tvärbranta schakt med trappsteg når man till slut det cirkulära tornet på femte våningen med en strålande utsikt över nejden och dzongen på den höga klippan mitt i staden.

Gyantse Kumbum

Stupan blev lyckligtvis inte förstörd under kulturrevulotionen men klostret och dzongen har fått byggas upp och renoveras till stora delar. Ett kapell i klostret Pelkor Chode rymde några av de bästa skulpturerna jag såg under hela resan. De utstrålade en stark närvarokänsla, tidlöst, formstarkt. När jag beslöt mig att betala avgiften för att fotografera dem så hade kapellet stängt för dagen.

Hotfulla svarta regnmoln hade formerats på himlen när vi gick nerför huvudgatan. Det kom ett kraftigt skyfall och vi sökte skydd utmed några butiker. Kvinnor satt där och spann ull och virkade kläder, hästdroskor och cykelrikshor drog förbi.

Det var en dryg brant vandring upp till dzongens  övre delar men vi kom aldrig in eftersom den var under renovering. Hela turistparken nedanför dzongen med uppfarter och gångvägar hade stark förfallit av brist på underhåll. Utsikten över den bördiga  slätten mot bergen som kantade floddalen utmärkte dzongens strategiska läge. Man kunde också se ringmuren kring klostret som var ett skyddande tillhåll vid krig.

Det hjälpte dock föga mot den brittiska invasionen med modernt artilleri i början av 1900-talet då man ville försäkra sig om Tibet som en buffertstat mot Ryssland. Över 700 tibetanska soldater dog på fyra minuter. Engelskmännen begravde  tibetanerna ena dagen och satte upp fältsjukhus för de sårade den andra. Tibetanerna begrep inte varför de sköts ena dagen och togs om hand den andra. Om natten grävde de upp sina landsmän och tog deras döda kroppar för sky burial, den gamla cermonin för döda uppe på höga höjder där kropparna exponerades för gamarna.

Vi gick till en tibetansk ringdans som utspelades på det centrala torget nedanför dzongen i kvällens skymning. Dansen drog in alla åldrar, gamla som unga, modernt och traditionellt klädda. Som brukligt när tibetaner samlas för olika aktiviteter var kinesiska polisen närvarande med bilar och mycket manskap. Tibetanerna har haft lite att sätta emot engelsmän, ryssar, mongoler och kineser genom historiens lopp.

Shigatse

Färden mot Shigatse gick genom ett platt flodlandskap, Tibets kornbod, bördigt och gulnande till skörd.. Här fanns både skördetröskor och traktorer. Kineserna tvingade under revolutionen bönderna att odla ris istället för korn vilket ledde till missväxt och massvält. Ris växer inte på så höga höjder vilket tibetanerna väl visste. Trafiken tätnade in till Shigatse som är Tibets andra stad och expanderat oerhört efter den kinesiska ockupationen. Vi checkade in på ett fint hotell och begav oss iväg till klostret Tashilhunpo som är det största i Tibet och förblev relativt orört under kulturrevolutionen. Som en hel stad ligger klostret innanför en ringmur och inte långt därifrån finns dzongen på en klippa och däremellan de tibetanska gamla kvarteren nästan precis som i Gyantse. Klostret uppfördes på 1400-talet och blev säte för den första Dalai Lama men är framför allt känt som säte för Panchen Lama och alla dess inkarnationer. Den 11:e Panchen Lama försvann spårlöst och har av kinesiska regimen ersatts med någon som nuvarande Dalai Lama inte erkänner. Klostret har ett flertal mausoleum över de Panchen Lama som begravts här. Mycket påkostade stupor eller chorten med guldpläteringar och ädelstenar. I ett kapell finns den kommande Buddha som en 26 m hög förgylld staty. Över 900 konstnärer arbetade i fyra år med kapellet och 300 kg guld gick till förgyllningen.

Gränderna i Tashilhunpo

Det mest spännande  var att gå upp och ner genom gränderna bland bostadskvarteren för alla klostrets munkar. Många var förfallna och övergivna sedan länge.

Picknick vid operaföreställningen

På slutet av rundvandringen i klostret hamnade vi på en Tibetansk operaföreställning som framför berättelser om Buddha eller ur Tibets historia. Vi såg inte mycket av operan där vi stod bakom muren av människor. Tibetanerna hade samlats i stor skara och tagit med sig hela familjen för en picknick i det gröna. Det var som en stor folkfest och kanske var åsynen av alla dessa glada tibetaner den bästa  avslutningen på resan. Morgonen därpå skulle vi resa till Lhasa och sedan vidare med tåg till Beijing.

Slutord

Det jag fick med mig från Tibet var en dorje, åskvigg i mässing som skulle komplettera den klocka jag hade hemma, en mandala,  en cermoniskål som klingade vackert,  sju små mässingskålar, en oljelampa samt rökelser.

Under tågresan till Beijing läste jag igenom en liten skrift jag köpte i en bokaffär i Lhasa som behandlade den tibetanska buddismen. Mycket sakkunnigt och initierat berättade den om alla turer i buddismens seger i Tibet och dess utveckling. Den nämnde inte ett ord om Dalai Lama vilket var en bedrift. Boken hade annars aldrig kunnat ges ut i Lhasa.

Davey Hammarsten

En klocka med sin dorje liggande och en damaru, en dubbelsidig cermoniell trumma.
KalaChakra Mantra med de 10 heliga stavelserna, 7 samflätade konsonanter baserade på Sanskrit: Ham Ksha Ma La Va Ra Ya. Tre vokaler representerade av månskäran, solen och flamman.

ⓒ Davey Hammarsten

Text, teckningar, tusch, målningar, fotografier

Kategorier
Arkitektur Tibet

Arkitektur i Tibet

Gyantse Kumbum

Gyantse Kumbum

En Kumbum är ett slags tredimensionell mandala. Den beskrivet det buddistiska kosmos. Den vägleder den bedjande till upplysning. Gyantse Kumbum som är en av de bäst bevarade har 77 altarnischer som pilgrimen passerar under sin vandring runt runt, våning för våning mot toppen. Nischerna innehöll statyer som helt förstördes under kulturrevolutionen men har sedan dess ersatts av lerfigurer, dock ej med samma konstnärliga kvalité.

Gyantse Kumbum
Gyantse Kumbum

Portala

Potala Lhasa

Potala var vinterpalats för Dalai Lama, den högste ledaren, andligt som världsligt för tibetanerna. Palatset började byggas 1645 av den 5:e Dalai Lama på ett av Lhasas tre heliga berg. Det är c.a 400 m brett och reser sig 300 m över dalbottnen. De sluttande stenväggarna är i snitt 3 m breda och 5 m nere vid grunden som är armerad med koppar för att stå emot jordbävningar. Murkrönen har en speciellt hårdpackad lera som skydd för vätan. De vita delarna av palatset innehöll den världsliga maktens lokaler och det röda palatset utgjorde den andliga delens samlingslokaler, tempel och altare. Totalt innehåller palatset över 1000 rum. Allt är numera ett museum och ett tomt skal. Dalai Lama flydde 1959 till Indien i samband med att röda armén intog Tibet och Lhasa. Palatset överlevde även kulturrevolutionen 1966 men bestals på många värdefulla föremål. Många skrifter, målningar och möbler finns dock kvar. Hela byggnaden är klassat som världsarv av ENESCO och är en stor turistattraktion.

Potala Lhasa, vy mot väster
Potala, innergården med det världsliga palatset
Potala, norra delen

Samding

Samding kloster

Klostret Samding ligger vackert på en kulle mitt i den heliga ringformade sjön Yamdroktso. Samding var från början ett nunnekloster som leddes av den kvinnliga inkarnationen av laman Dorje Pangmo. Vid mongolernas invasion 1716 förvandlade hon alla nunnorna till grisar och hjälpte dem att fly. Hennes nuvarande inkarnation arbetar för regeringen i Lhasa och kan medverka till att förbättra situationen för tibetanerna i landet. Samding är numera ett kloster med 30-tal munkar. 

Samding kloster. Innergården med entré till huvudsalen och omkringliggande bostäder och kök

Samye

Samye kloster, det centrala templet symbol för heliga berget Meru

Samye är ett av de första klostren som bildades då Tibet blev buddistiskt. Klostret Samye byggdes helt cirkulärt som en mandala efter de meditationsbilder som är så viktiga inom tibetansk buddism, speglande den kosmiska ordningen. I mitten av Samye finns det fyrkantiga palatset, en sinnesbild för det heliga berget Meru som världens axel omgiven av kontinenter, oceaner och berg i alla fyra väderstrecken. Den yttre cirkulära muren med 1008 mindre stupor på krönet symboliserar bergen som omger universum, den yttersta ”Chakravada” som i myten är en skyddsmur av järn.

Samye kloster med de 1008 chorten på krönet av den cirkulära muren
Samye kloster. Framför det centrala templet tre st. så kallade ”buddistspridare”, pålar fulltäckta med böneflaggor och heliga skrifter på tygstycken. Överst har de en tygvariant av standarden som återfinns på templens tak i de fyra hörnen i form av metallcylindrar. En symbol för Buddhas seger över de fyra Maras (demoner).

Arkitektoniskt fick de centrala samlingssalarna och kapellen tibetanska drag i bottenvåningen. Våning två byggdes i kinesisk tradition och den översta våning i indisk stil. Den tidiga buddismen i Tibet influerades först av kinesisk chan buddismen men under byggandet av Samye hade den indiska buddismen segrat.

Samye kloster. Inre gården med pelargången runt det centrala templet.
Samye kloster. Pelargången runt det central templet med väggmålningar och bönehjul
Samye kloster. De fyra väderstrecken representerades av de fyra chorten i varje hörn med olika färger, svart, grönt, vitt och rött. Den vita i bilden hör inte till dessa chorten. Till höger i bild en standard på templets tak.
Samye kloster. Manadalaformen syns tydligt från berget Hepori söder om klostret.

Tashilhunpo Shigatse

Tashilhunpo Shigatse
Tashilhunpo Shigatse
Tashilhunpo Shigatse
Tashilhunpo Shigatse

Yangpachen

Yangpachen

Yangpachen förstördes fullständigt av kineserna under kulturrevolutionen men har sedan dess återuppbyggts. Det grundlades 1504 och var huvudsäte för Sharmapa linjen inom Karma Kagyu orden (rödhattarna). Den 13:e Sharmapa lever numera i Nepal. Arkitektoniskt är det väldigt stilrent och vackert. Det ger en bild av hur klostren en gång i tiden kunde sett ut i all sin prakt.

Rådjuren flankerar lagens hjul. Återkommande på alla kloster i Tibet
Yangpachen. Starkt ornamenterade träpelare, symbolrikt
Yangpachen. Traditionellt byggt tak med trästammar täckt med tvärgående kvistar som är belagt med hårdstampad jord och under senare tid pålagt ett betongskikt.
Yangpachen
Yangpachen

Yumbulagang

Yumbulakang 

Yubulakang byggdes ursprungligen som ett slott till Tibets första kung Nyatri Tsenpo. Under perioden för den 5.e Dalai Lama 1617-82 konverterades palatset till ett kloster. Strukturen är mer likt en fortifikation som överblickar dalen med floden Yarlung. Dalen sägs vara mycket bördig.