Ladakh nådde vi med buss från Srinagar i Kashmir via Kargil där vi övernattade under den två dagar långa bussresan. Området hade öppnats för turism 1975. Vägen var dålig och färden över Zoji La passet var hårresande. Bussen färdades 14 tim varje dag med stop för te och lunch. I Kargil övernattade vi i ett av de få hotell som fanns. Från Kargil ner till Indusdalen var vägen bättre och vi kunde njuta av vidunderliga utsikter över Himalaya, speciellt från det högsta passet på över 4000 m. Därifrån slingrade sig vägen nedåt till Indusdalen och vi kände oss i Ladakh vid åsynen av klostret Lamayuru. Mitt i den 3500 m höga breda platta dalen bildad av floden Indus meandringar var det nödvädigt för indierna att bygga ett flygfält under kriget med Pakistan 1947-49. Bortom Nobra valley inte långt från Ladakh går eldupphörlinjen från 1949 då Indien förlorade stora delar av norra Kashmir till Pakistan. Under 60-talet kapade kineserna åt sig en stor del av de östra provinserna vilket skapade gränskonflikter och krig. Indierna insåg behovet av att öppna området för utveckling, turism och civilisationen för att säkra de känsliga områdena. Vistelsen i Ladakh 1980 gjorde ett outplånligt intryck på mig och formade mycket av min bildvärld sedan dess. Jag gjorde en resa dit 2015 och då var det mesta förändrat. Bilderna nedan visar en svunnen tid. Numera kan man till vardags inte se kvinnor och män i höga hattar med utsvängda brätten. Den kultiverade dalen har översållats av hotell och restauranger. Lejonkungens palats hade renoverats och öppnats som museum. De flesta turister tar flyget från Delhi till Leh. (Se Indienresan 2015)
Ladakh fick en stark prägel av tibetanbuddismen under 8-900-talet då de flesta kloster byggdes. Zanskar, Lahaul och Spiti har historiskt dominerats av Ladakh och är fortfarande buddistiskt. Nuvarande Dalailama har flitigt besökt klostren i områdena som populärt kallas för lilla Tibet. Klostren renoveras och är aktiva.
Om inget annat anges är samtliga bilder från Leh, omgivande dalen och landskapet.
Thanjavur eller Tanjore är en tempelplats i Tamil Nadu-regionen i södra Indien. Thanjavur var huvudstad för den store Chola kungen Rajaraja I som beställde platsens magnifika tempel, Brihadishvara, i början av 1000-talet e.Kr. Många andra tempel och helgedomar har lagts till under århundradena vilket gör Thanjavur till en av de viktigaste och mest besökta historiska platserna i Indien . Thanjavur är listat av UNESCO som ett världsarv. Templet är tillägnat den hinduiska guden Shiva. Den når en höjd av 63 meter och är den högsta tempelbyggnaden i Indien. Hela det rektangulära komplexet mäter cirka 140 x 75 meter och är omgivet av en mur med invändiga nischer. Inom muren finns olika sekundära helgedomar och två efter varandra monumentala portar (gopuras). Brihadishvara-templet i två våningar är byggt på en hög plattform. Granittornet (vimana), som reser sig i tretton avtagande nivåer över den heliga garbhagriha (inre helgedomen), toppas av en kupolstruktur som vilar på ett enda 7,7 m kvadratiskt granitblock som väger cirka 80 ton. Byggnaden har en veranda på framsidan (mandapa) med 36 kolumner, och det finns ytterligare två ingångar vid basen av tornet på varje sida. Alla tre entréerna är dekorerade med skyddsfigurskulpturer, vissa i dubbel naturlig storlek, och nås av en rikt utskuren monumental trappa. Räckena till trappan utgörs av elefanter eller lejon som stegrar sig över elefanter. Hundratals nischer på exteriören är dekorerade med skulpturer av gudomliga figurer – särskilt Shiva, Devi och lejonhuvuden (kirttimukha). Templet anlades på en exakt plan av 16 x 16 rutor, en design inom Dravida-arkitekturen i södra Indien. Interiören innehåller den typiska passagen för tillbedjare att utföra en cirkumambulation, i detta fall på två nivåer. Garbhagriha (altaret) innehåller en 4 meter hög Shiva lingam (fallos). Shiva skildras också som Nataraja (Dansens Herre) som var Cholas klangud.
Konarak Soltemplet är tillägnat den hinduiska solguden Surya som för fram en gigantisk stenvagn med 12 par hjul. Det är en av de få soltempel som byggts i Indien. Den ligger nordost om staden Puri vid kusten i delstaten Orissa. Den byggdes c. 1250 e.Kr. av kung Narasimhadeva I av den östra Ganga-dynastin (800-talet e.Kr. – 1400-talet e.Kr.). Templet förklarades av UNESCO som världsarv 1984. Även om många delar nu ligger i ruiner, fortsätter tempelkomplexet att dra inte bara turister utan även hinduiska pilgrimer. Konarak står som ett klassiskt exempel på hinduisk tempelarkitektur, komplett med en kolossal struktur, skulpturer och konstverk med otaliga teman. Konarak-templet, byggt helt i sten, är i form av en kolossal vagn med överdådigt utsmyckade hjul, dragen av sju rikt utstyrda, galopperande hästar. Hjulen står ut som reliefer mot sidorna av ”vagnen”. Uppfattningen hos hinduerna om Surya är att han vanligtvis finns på en vagn dragen av sju hästar. De tolv par hjulen representerar årets tolv månader. Altaret inklusive den magnifika shikharan (tornet) har gått förlorad med tiden. Man påstår att den sanka marken inte tålde tyngden eller att bygget aldrig fullföljdes. Kvar står utanför sanktuariet en nisch med solguden själv styrande sin vagn. Idag återstår jaganamohana (entréhallen innan sanktuariet) med den terrasserade fyrkantiga formen på taket och nata mandapa (danssal) på grund av de många skulpturerna av dansare och musiker på dess väggar och pelare. Danssalen tak är förlorat, kvar står de imponerande pelarna. Varje tänkbart utrymme har täckts av skulpturer och reliefer med en näst intill oändlig variation av teman. Figurer som ägnar sig åt sång och dans, aktiviteter relaterade till kama (sanskrit: ”önskningar och sensuell njutning”), skildringar av mytiska varelser, fåglar och djur, förutom blom- och geometriska motiv. Stenarna skulpterades efter att de satts på plats. Danssalens tre trappor i olika riktningar vaktas av djur. Nedanför östra trappan ses stegrande lejon över hukande elefanter. De var täckta med gips och rödmålade och den ursprungliga färgen är fläckvis fortfarande synlig. Man får anta att alla skulpturer och reliefer var gipsade och bemålade. En av de bevarade skulpturerna visar en krigare som står bredvid en av hästarna. Krigarens huvud är borta liksom svärdet (sabeln) i handen, medan en koger full av pilar ses knuten till sadeln. Hästen ses krossa en figur under sina hovar, medan en annan ligger under hans kropp.
Merparten av templen byggdes under dynastin Chandelas då kung Dhanga regerade 950-1002 e.K. Tempelbyggandet påbörjades långt tidigare under Gupta perioden 3-400-talet och upphörde runt 1200 då det övergavs och delvis föll i glömska. Det är mirakulöst att så många av templen överlevde de muslimska härskarna under 1200-talet som konsekvent förstörde alla hinduiska tempel med mänskliga avbilder. Templen följer den tidens strikta föreskrifter för tempelarkitektur. En tredjedel av templen är dedicerade till Shiva. En kombinerad lingam/yoni skulptur representerar Shiva i det innersta heliga centrala altaret ”garbhagriha” rakt under det högsta tornet ”shikharan” och som oftast invändigt har en möjlighet till circumambulation. Templet har därtill efter entrétrappan en förhall och en samlingssal ”mandapa” där danser framfördes. De övriga templen på området dedicerades till guden Vishnu och Jainistiska heliga gurus. C:a 85 tempel byggdes innan de till stor del övergavs. De har en öst-västlig riktning med ingången åt öst. Arkitekturen återspeglar kosmos med det heliga berget Merut eller Kailash i centrum. Friserna i ögonhöjd oftast på tempelplinten skildrar det vardagliga livet i alla former för att i allt högre lager skildra de högre stånden, tempellivet, kungarna, krigarna. Vidare högre upp finns gudarna och gudinnorna. Både på det lägre som högre planet finns erotiska scener och samlag i avancerade ställningar med inspiration från Kamasutra, den indiska skriften för sexuellt umgänge, men det vardagliga livet dominerar. Djurmotiven är hästar, elefanter, lejon och mytologiska djur som drakar med olika huvuden av fåglar, lejon och elefanter. Hela templet är en bild av Himalaya eller världsberget och arkitekturdetaljerna är helt abstrakta i toppen. Danserskorna, kvinnorna och de älskande paren avbildas med den typisk slingrande kroppsformen ”tribhanga”. Vridna, bredhöftade och högbröstade nymfer visar sina konturer och juvelförsedda kroppar. De kallas ”apsaror” och sminkar sig, tvättar håret, spelar spel, dansar och klär sig. Tempelprostitution var vanligt i dessa tempel liksom de som var dedicerade till solguden Surya. (Se Konarak) Bredvid de himmelska nymferna finns skyddsgudar och extravagant sammankopplade älsklingspar.
The birthplace of Yeshe Tsogyal is known as Tsogyal Latso. Some twelve hundred years later, it is a place of pilgrimage and a source of blessings. Today, a monastic community of 15 resident nuns continues in Yeshe Tsogyal’s footsteps, preserving the lineage and legacy of enlightened feminine wisdom. For pilgrims, Tsogyal Latso is a treasure trove of relics, sacred geology, and the history of Buddhist saints.
Yeshe Tsogyal, whose name means Victorious Ocean of Wisdom, was the chief disciple and consort of Guru Padmasambhava, the Indian master who firmly established Vajrayana Buddhism in 8th century Tibet. She is renowned for gathering and preserving the immeasurable teachings of the historical Buddha, Shakyamuni, and Padmasambhava through hidden treasures sealed for future generations in the minds of chosen disciples and in mountains and rocks. Said to have lived to the age of 211, she worked ceaselessly to benefit beings. The most celebrated heroine in Tibet’s history, Yeshe Tsogyal’s life story is a profound teaching and an account of a fully enlightened female Buddha.
Födelseplatsen för Yeshe Tsogyal är känd som Tsogyal Latso. I cirka tolvhundra har den varit en berikande källa för otaliga pilgrimer. Idag finns där ett kloster med 15 nunnor som lever i Yeshe Tsogyals fotspår och framhåller hennes upplysthet och kvinnliga vishet. För pilgrimer till Tsogyal Latso är det en skatt av reliker, geologi mättad av mystik och buddhistiska helgons historia.
Yeshe Tsogyal betyder Visdomens Segrande Ocean och hon var huvudlärjunge och gemål till Guru Padmasambhava, den indiske mästaren som grundmurade Vajrayana-buddhismen i Tibet under 800-talet. Hon är känd för att ha samlat och bevarat de omfattande lärorna från den historiska Buddha, Shakyamuni och Padmasambhava. Dessa skatter förseglades för framtida generationer i utvalda lärjungars sinnen och i berg och klippor. Hon sägs ha levt till 211 års ålder och arbetade oavbrutet för att gynna alla varelser. Hon är den mest hyllade hjältinnan i Tibets historia. Berättelsen om Yeshe Tsogyals ger eftervärlden djupgående lärdom om en upplyst kvinnas liv.
Jag besökte Nepal 1980 för första gången. Kathmandu var som att stiga ner i medeltiden. Landet hade öppnats för turism under 50-talet. Under hippivågen 60- och 70-tal kom en massa lycksökare. Bergsvandringarna hade kommit igång men det var ingen hysteri. När jag var där år 2000 var det rena klondikestämmningen och vulgärturism. 1980 var visserligen parlamentarismen införd men Nepal var ett kungarike med stor makt hos kungen och hinduismen en stadsreligion, proselytism förbjuden. Bönderna körde in sin skörd till torgen där säden rensades från agnar. Överallt de vackert snickrade pagodtemplen och bostadshusen men också djup fattigdom. I bilderna finns knappt några turister. Motorfordon saknas, kanske för att vissa av de gamla kvarteren var avstängda för det. Jag vandrade mycket i kvarteren kring Durbar Square i Kathmandu, Patan och Bhaktapur. Landet genomgick en revolution under 2000-talet. Krig med maoisterna, kungen avskaffades, religionsfrihet infördes. Det är sorgligt att tänka sig att ett flertal av de gamla byggnaderna raserades under jordbävningen 2015. Katastrofen var dock ännu större på landsbygden med raserade hem och förlusten av människoliv. Bilderna från 1980 är en svunnen tid. Jag skulle nog inte känna igen Kathmandu nu.
Cefalù lär ha anlagds av grekerna under antiken och befolkningen runt om i landsbyggden talade grekiska långt in på medeltiden. Staden var i början en befästning på den stora klippan mot havet. Normanderna förvandlade den under 1100-talet till en utmärkt hamnstad. De började bygga den stora katedralen i normandisk stil eller siciliansk romansk stil, som numera är på Unesco världsarvslista. Se nedan. Befästningarna och bostäderna på klippan är det inte mycket kvar av men är ett populärt utflyktsmål för turister. Cefalù är pittoreskt, lockar tusentals turister varje dag under högsäsong.
Piazza del Duomo
Vi bodde på ett hotell vid kusten mellan Cefalù och Palermo. Nästan varje dag tog vi bussen till Cefalù för att teckna och fotografera. En dag ägnade vi åt Palermo, en dag till katedralen i Monreale och en dag till Etna och byn Taormina på östkusten.
Cefalù
——————————————————————
Palermo
Palermo grundades 734 f.Kr. av fenicierna som Sus (”blomma”). Palermo blev en besittning till Kartago. Två grekiska kolonier etablerades, gemensamt kända som Panormos; karthagerna använde detta namn på sina mynt efter 500-talet f.Kr. Som Panormus blev staden en del av den romerska republiken och imperiet i över tusen år. Från 831 till 1072 var staden under arabiskt styre i Emiratet Sicilien när staden för första gången blev Siciliens huvudstad. Under denna tid var staden känd som Balarm. Efter den normandiska erövringen blev Palermo huvudstad i ett nytt kungarike, kungariket Sicilien, som varade från 1130 till 1816. (Wikipedia)
——————————————————————
Monreale
Monreale är ett av de främsta exemplen på normandisk arkitektur, det påbörjades 1174 av Vilhelm II av Sicilien. År 1182 upphöjdes kyrkan, tillägnad Jungfru Marias födelse, av påven Lucius III till en storstadskatedral som säte för stiftet Monreale. Sedan 2015 har det varit en del av det arabisk-normandiska Palermo och katedralkyrkorna i Cefalù och Monreale som finns med på UNESCO:s världsarvslista. Kyrkan är ett nationellt monument i Italien och en av de största attraktionerna på Sicilien. Dess storlek är 102 meter lång och 40 meter bred. Enligt en legend somnade Vilhelm II av Sicilien under ett johannesbrödträd när han jagade i skogen nära Monreale. Den heliga jungfrun visade sig för honom i drömmen och föreslog honom att bygga en kyrka här. Efter att man tagit bort trädet hittades en skatt bland dess rötter, vars guldmynt användes för att finansiera bygget. Det är mer troligt att kyrkan var en del av en plan för omfattande konstruktioner i konkurrens med dåvarande biskopen av Palermo, Walter Ophamil, som hade beställt den stora katedralen i Palermo. Byggandet av Monreale, som påbörjades 1172, godkändes av påven Alexander III den 30 december 1174. Arbetet, inklusive ett annekterat kloster, färdigställdes först 1267 och kyrkan invigdes i närvaro av påven Clemens IV. År 1178 grundade påven Lucius III ärkestiftet Monreale och klosterkyrkan upphöjdes till katedral. Ärkebiskoparna fick av kungarna av Sicilien ett brett spektrum av privilegier och landområden på hela den italienska halvön. 1270 begravdes Ludvig IX, Frankrikes kung, bror till kung Karl I av Neapel, här. 1547-1569 lades en portik till på den norra sidan, designad av Giovanni Domenico Gagini och Fazio Gagini, i renässansstil, täckt av ett korsvalv och med elva runda bågar som stöds av korintiska kolonner. 1559 tillkom det mesta av den inre trottoaren. (Wikipedia)
——————————————————————
Duomo Cefalù
Cefalù-katedralen (italienska: Duomo di Cefalù) är en romersk-katolsk basilika. Det är en av nio strukturer som ingår i UNESCO:s världsarvslista känd som arabisk-normanska Palermo och katedralkyrkorna i Cefalù och Monreale. Katedralen uppfördes mellan 1131 och 1240 i normandisk arkitektonisk stil, varvid ön Sicilien hade erövrats av normanderna 1091. Enligt traditionen uppfördes byggnaden efter ett löfte till den Helige Frälsaren av kungen av Sicilien, Roger II, efter att han undkommit en storm och landat på stadens strand. Byggnaden har en fästningsliknande karaktär och, sett på avstånd, dominerar den den omgivande medeltida stadens silhuett. Den utgör ett kraftfullt bevis på den normandiska närvaron. Katedralen byggdes i ett område med historiska anor, vilket närvaron av en romersk väg och paleokristen mosaik ger vittnesmål om. Konstruktionen påbörjades 1131, absidmosaikerna påbörjades 1145, och sarkofagerna som Roger II gav till sin hustrus grav sattes på plats samma år. Efter 1172 led kyrkan en period av nedgång. År 1215 flyttade Fredrik II av Hohenstaufen de två sarkofagerna till katedralen i Palermo. Byggandet av katedralen återupptogs strax efter och fasaden färdigställdes 1240. Katedralen invigdes 1267 av Rodolphe de Chevriêres, biskop av Albano. År 1472 lades en portik, av Ambrogio da Como, till mellan fasadens två torn. (Wikipedia)
——————————————————————
Utflykt till Campofelice
Campofelice di Roccella heter kommunen där vårat hotell låg men byn var belägen ett litet stycke innåt land. Vi vandrade i den varma solen på landsortvägar förbi citronlundar och mullbärsträd för att komma till det lilla samhället. Strandremsan mot havet dominerades av hotell, övergivna industrilokaler och halvfärdiga turistanläggningar.
——————————————————————
La Rocca Cefalù
La Rocca di Cefalù är en kalkstenshäll som är cirka 270 meter hög. På grund av dess geologiska särdrag och rika flora och fauna, erkänns den som skyddat naturområde av Europeiska unionen som en plats av gemensamt intresse. Dessutom betyder Rocca di Cefalùs historiska och arkeologiska värde att den är skyddad som kultur- och miljöarv i provinsen Palermo.
Platsen har troligen varit ockuperad sedan den förhistoriska eran när människor använde grottor som bostäder. Därefter var berget troligen alltid en del av stadens befästnings- och försvarssystem. En av byggnaderna på plats, Dianatemplet, tros ha anor från 8-900-talet f.Kr.! Sjöfarthandel och strider har förekommit under långa tider. Det är väletablerat att normanderna hade kontroll under 11-1200-talen. Under denna tid stärktes framför allt Castello di Cefalù. Mycket av det vi ser idag av Castello di Cefalù är tack vare normanderna. Man tror dock att ursprunget till Castello di Cefalù går tillbaka till den bysantinska och hellenistisk-romerska perioden. Det finns också en berömd berättelse som förbinder Rocca di Cefalù och den grekiska myten om Dafnis. Som legenden säger, lurades den sicilianske herden Dafnis (som man trodde uppfann herdepoesin) att bedra sin älskade Echemeide. På grund av detta förblindade Echemeides mor (Juno) honom. Daphnis tog så småningom livet av sig genom att hoppa från en klippa. Av medlidande förvandlade Dafnis far Hermes honom till en klippa, där Dafnis själ skulle förbli vid liv i klippan vid Cefalù.
——————————————————————
Etna
Etna är Europas högsta aktiva vulkan vid Siciliens östra kust. Vulkanen reser sig cirka 3 357 m ö.h. Etna hade sitt kraftigaste kända utbrott 1669 och har även under 1900-talet haft stora utbrott, bland annat 1971. Under vintern är Etnas vulkankägla oftast snötäckt. Vulkanen är ofta i ett åtminstone milt eruptionstillstånd, men det brukar gå ett par år mellan de utbrott då Etna spottar lava ner för berget. Emellanåt kommer det jättelika rökringar fram ur vulkanen. Lavan gör att sluttningarna nedanför vulkanberget är mycket bördiga och lämpar sig väl för till exempel vinodlingar.
——————————————————————
Taormina
Taorminas historia börjar innan det antika Grekland etablerade sin första koloni på Sicilien 734 fvt. Efter det västromerska imperiets fall fortsatte Taormina att rankas som en av de viktigaste städerna på ön. Genom Siciliens historia styrdes Taormina av på varandra följande utländska monarker. Efter det italienska enandet började Taormina attrahera välbärgade turister från norra Europa, och det blev känt som en välkomnande tillflyktsort för homosexuella män och artister.
Den antika teatern i Taormina är byggd till största delen av tegel och är därför troligen av romersk datum, även om planen och arrangemanget är i överensstämmelse med de grekiska, snarare än romerska teatrar; varifrån det antas att den nuvarande strukturen byggdes om på grunden av en äldre teater från den grekiska perioden. Med en diameter på 109 meter (efter en expansion på 200-talet) är denna teater den näst största i sitt slag på Sicilien (efter den i Syrakusa); den används ofta för opera- och teaterföreställningar och för konserter. Större delen av de ursprungliga sätena har försvunnit, men muren som omgav hela grottan är bevarad och prosceniet med scenens bakvägg och dess bihang, av vilka endast spår finns kvar på de flesta antika teatrar, finns här bevarade i en ovanligt hög originalitet. Från de fragment av arkitektoniska dekorationer som fortfarande finns kvar har det fastställts att dessa var av den korintiska traditionen och rikt ornamenterade. Vissa delar av ett tempel är också synliga, omvandlat till den mindre kyrkan San Pancrazio.(Wikipedia)
Det var våren 1986 som jag löste en tågbiljett tur och retur till Florens i Italien. Mitt mål var att studera fresker av Piero della Francesca och Giotto di Bondone. Jag hade gått en kurs i konsten att måla alfresco, stucco lustro och scrafitti. Längtan var stor till Italien. Jag hade haft den inspirerande hantverksmästaren Domenico Inganni från Italien som lärare. Giotto var min stora favorit som målare med sina enkla klara former och milda färger. Jag beundrade också Piero della Francesca för sin eleganta linjeföring, lek med former och starka kolorit. Och så var det dessa gamla italienska städer som bevarats och rustats upp. Arkitekturen, gatorna och gränderna, loggiorna, piazzorna med fontänen i mitten och italienarna som levde sitt liv mitt i turistströmmen. Jag bodde tre veckor i Assisi, en vecka i Arezzo men övernattade bara i Florens där jag tidigare varit på besök vid min vistelse i Rom 1984/85…..
Jag fotograferade enbart i svart/vitt med en liten bälgkamera. Gjorde tuschteckningar med laveringar. Tecknade med blyerts och bläckpenna. Det blev inte många akvareller. Umbrien om våren är skönt för akvarellstudier. Kullarna och bergen insvepta i moln, diset över slätterna, glittret på stenarna efter ett regn.
Morgonstund i parken bakom Piazza Grande
Bodde på ett kallt hotellrum i Arezzo, jag visste inte att Italien kunde vara så kallt i mars. Morgonstunden i solen var underbart värmande. Tuschet flödade. Jag kände mig mitt i Italien, vilket jag också var. Otaliga antikstånd hade radat upp sig i Loggia Vasari vid Piazza Grande. Tecknade det märkliga Palazzo Comunale med det lilla tornet ovanför det stora tornet. Francesco Patrarcas hus avbildades i många schatteringar, alla gamla gränder och gångar….
Morgonstund i parken bakom Piazza Grande
Arezzo är belägen vid floden Castro, i en fruktbar dal som omsluts av höga berg. Staden har många praktbyggnader från 13:e och 14:e århundradena samt från renässansen. Många av kyrkorna är berömda för sina fresker och skulpturer. Som Basilica San Francesco med den berömda fresksviten ”Legenden om korset” av Piero della Francesca. Vid Piazza grande ligger stadens präktiga köpmansloggier. I staden finns även en romersk amfiteater, och från renässansen flera residens, Casa del Petrarca och Casa Vasari. Arezzo hette under antiken Arretium och var näst Perusia den främsta bland etruskernas 12 städer. Det var berömt för sin vapentillverkning och de vackra röda omålade lerkärlen, ”Vasa Arretina”. Francesco Petrarca föddes och levde här under 1300-talet, en av de stora italienska lyrikerna och historieskrivarna.
Loggia i Arezzo
Färden gick vidare till Assisi där den helige Francesco hade bott och verkat. Staden helt i gråvit kalksten, både gator, hus och väggar. I en kort gränd var han där inmurad som en relief, den helige Franciskus, predikande för vargen och fåglarna i träden.
San Fransisco predikar
Jag bodde på ett hotell mitt emot fontänen på Piazza del Comune. Från fönstret kunde jag studera italienarna under dygnets alla timmar. Vandrade runt i staden bland turisterna och suvenirbodarna. Det fanns massor av armborst i alla storlekar, färgglada keramikskålar och tryffellikör.
Assisi ligger utmed sluttningen till ett berg i anslutning till Apenninerna mitt i Italien. Här levde och verkade den helige Fransiscus under 1200-talet, grundaren av Franciskanorden. Där verkade även Sankta Klara (Chiara d’Offreducci), grundaren av Sankta Klaras orden. Romerska kvarlämningar finns som Minervatemplet vid Piazza del Comune, som numera är ombyggd till kyrka, samt en amfiteater. Från höjden Rocca Minore kunde man se ut över staden och upp mot Rocca Maggiore med borgen och de starka befästningsmurarna. Basilikan San Francesco d’Assisi med den övre och undre kyrkan och Franciskanerklostret började byggas 1228 efter Fransiskus helgonförklaring, och avslutades år 1253. Den nedre kyrkan har fresker av de senmedeltida konstnärerna Cimabue och Giotto.
Usikt från Rocca Minore Assisi
Träffade en ung amerikansk operasångerska på hotellet som hade en tysk pianist som ackompanjerade henne. Hon studerade i München och han var från Augsburg. Det var en trevlig bekantskap och jag gjorde en kort visit hos dem i Tyskland på hemvägen. Underbart vackert sjöng hon i den stora San Fransesco kyrkan med Giottos målningar på väggarna runt omkring.
San Fransiskokyrkan i Assisi
En liten stund blev det i Firenze på hemvägen. Studerade fresker i Santa Maria Novella. Bodde en natt på ett billigt hotell mitt i staden. Samtalade länge med en italienska på stationen i väntan på tåget till München. Det var på en staplande engelska men hon var trevlig, mycket trevlig. Träffade den vackra operasångerskan i en park i München där vi tog en kaffe. Jag reste med lokaltåget ut till Augsburg som anlades av kejsar Augustus en gång i tiden. Övernattade hos den tyske pianisten och besökte stadsmuseet med en modell över det gamla Augsburg. Där fanns mycket en historisk koppling till Assisi. Romerska lämningar med en medeltida stadskärna.
Landsändan Puglia eller klacken i den italienska stöveln är inte det första målet man tänker på när en Italienresa kommer på tal. Städer som Bari, Brindisi, Lecce och Taranto klingar ändå välbekant och vi bestämde oss för en vecka i området kanske speciellt efter vi sett bilder från Alberobello med sina säregna husbyggnader och Ostuni med de charmfulla gränderna. Gator, torg och hus i de äldre stadsdelarna är helt byggda i den vackra ljusa kalkstenen. Vi stationerade oss i Bari dit flyget gick bekvämt från Göteborg med byte i München. Från Bari gjorde vi utflykter till Alberobello, Polignano a Mare och Ostuni. En vecka ger inte utrymme till så mycket mer.
Bari
Hamnstaden Bari vid Adriatiska havet grundades redan under antiken. Inte så konstigt med tanke på närheten till det grekiska fastlandet. Turistsäsongen är över vilket märks på många stängda kaféer och restauranger i den gamla staden som är lugn och stilla. San Nicolas är stadens skyddshelgon och hans reliker bevaras i den gamla kyrkan från 1100-talet helt byggd i vacker vit sandsten. Mystiska fabeldjur återfinns på väggarna, under pelare och på kapitäl. Gamla staden har vackert stenlagda ringlande gator, här och där med strävbågar mellan husen, så typiskt för alla gamla historiska stadskärnor i Italien. Men folk lever och bor här, driver små restauranger, hänger sin tvätt utanför balkongerna, samlas i kyrkorna och de pratar en gammal dialekt som förstås på vissa håll av grekiska fiskare. Det är en helt annan hektisk storstadspuls i det nyanlagda Bari från 1800-talet som brer ut sig kilometervis i ett rätvinkligt rutnät.
Alberobello
Söder om Bari ligger staden Alberobello med sina säregna bostäder helt byggda av skiffrad kalksten och block av kalksten, de så kallade trulli. Ursprungligen rensade man åkrarna på sten, byggde stengärdsgårdar och hus för djur och foder. Genom att också bo där undvek man den skatt som togs ut för bosättningar under 1600-talet. Byggnadsstilen blev tradition för det fanns gott om kalksten. Stenblock formar först en cirkulär dom-formad topp som är självbärande utan bindemedel ungefär som en igloo. Ovanpå detta lägger man ”takpannor” av platta kalkstenar för att göra det vattentätt. Flera domer kan bilda hela lägenheter med öppningar av stenbågar välvda mellan rummen. Stenhuggarmästarna formade en egen topp på husen som en signatur. Fortfarande försöker man upprätthålla den fina hantverkstraditioner med byggstilen och de används ännu som bostäder. Hela området i Alberobello är kulturminnesbevarat
Ostuni
Ostuni är en av Italiens många medeltida befästa städer på höjder och kullar. Den gamla stadskärnan är full av gångar, portaler och trappor runt om ett berg med katedralen högst upp. Därifrån har man god utsikt mot det Adriatiska havet några kilometer bort och slättens olivodlingar. Ostuni är känt för sin fina olivolja och vin. Alla vitvaskade hus gör att Ostuni ibland kallas för ”Den vita staden” Stadens befolkning blir genom turismen tre gånger så stor under sommaren. Nu i november får gatumusikern inte många slantar i sin kopp och gränderna befolkas mest av katter och duvor.
Polignano a Mare
Förorterna fladdrar förbi under den korta tågresan till Polignano a Mare söder om Bari. Havet skymtade som ett streck mellan träden och husen med olivlundar och vingårdar om vartannat. Det är söndag och alla är på väg till marknaden i Polignano a Mare för att fynda, strosa i gränderna och njuta av havet. Staden förenar sig med klipporna vid havet där grottor karvats ut av vågorna genom årtusenden. Turistströmmen är en stilla fläkt mot vad som sker under sommaren. Den långa marinan med gångstråk är fri från försäljare och caféer. Kulturhuset, Museo Pino Pascali, ett modernt museum ligger öde liksom den lilla sandstranden i viken nedanför borgen.
Resan gick bekvämt med direktflyg från Landvetter. Ett tåg från flygplatsen tog oss till centrum av Barcelona. I Buba House på Carrer d´Aragó fick vi ett rum som vette mot en sexfilig enkelriktad gata som löpte genom hela centrala Barcelona. Ena stunden kunde det var helt tyst, man hörde fåglarna kvittra blandat med sorlet från människorna, i nästa stund brakade helvetet löst då trafiken ett kvarter bort fick grönt ljus. Det gick inte att sova till det bullret och efter en sömlös natt bad vi om ett annat rum längre in i huset. I mitten av 1800-talet planlades de centrala delarna av Barcelona. Ringmuren kring den gamla staden revs och stadsplanen utanför fick identiska kvadratiska kvarter. Varje gatukorsning fick avfasade kanter vilket ger fyra triangulära ytor som kunde fyllas med uteserveringar, pakerinsplatser och sopcontainrar. Så ser det moderna Barcelona ut, oändliga rader med kvadratiska kvarter, varje gathörn har stoppljus, en fruktansvärd trafik som dock är disiplinerad, inga tutor hörs och det är säkert att promenera om man har grön gubbe.
Placa Universitat
Att vandra i Barcelona blev en arkitekturspaning och skönast var att att vandra i den gamla staden som legat innanför stadsmuren. De bilfria ringlande trånga gatorna bröts med jämna mellanrum av med förtjusande trädkantade torg ockuperade av kaféserveringar och restauranger.
Placa de Vicenc Martorell
La Rambla kryllar av folk som i en myrstack på jakt efter gourmémat och modekläder. Det tätnar utanför en annan av Barcelonas sevärdheter, den jättelika saluhallen Boqueria. Saluhallen Santa Caterina är vackert ombyggd med en vågigt färgrikt tak. Den största av dem alla, Mercat del Born innesluter numera en arkeologisk utgrävning av det antika Barcelona och den vackraste av dem alla, Mercat de Sant Antoni är under renovering.
Parroquia de Sant Francesc de Sales
Antoni Gaudi hus ser så charmfulla ut på fotografier men ger ett lätt vulgärt intryck på nära håll. En klumpig arkitektur som dock har fantasifulla detaljer och sköna rum, som grottor. Borta är den sirliga jugenstilen som den ändå vilar på. Groteskt fabulerande är la Sagrada Familia som man inte kunnat hålla stilren i det hundråriga bygget som ännu inte är klart långt efter Gaudis bortgång. Ett bygge av fantasy och science fiction tycks det med rymdraketer till torn, robotliknande varelser och ett gotiskt skräckkabinett. Invändigt ett färsprakande universum. När centraltornet är klart lyfter den mot kosmos med de aliens som tvingat människosläktet att bygga det. Varför har den monumentala tjurfäktningsarenan stora torn som håller uppe gigantiska ägg? Må den inte kläcka några aliens vid befruktning från den cigarrliknande skyskrapan Torre Agbar några kvarter bort?
Tauri de La Monumental, tjurfäktningsarenan
Barcelona har naturligtvis sina arabiska kvarter där nästan alla skyltar har kufiska bokstäver och stadens alla små mataffärer har nästan helt övertagits av indier och pakistanier.
Arabiska kvarteren
Carrer de Lleida
En utflykt till Montserrat kostade vi på oss och ångrade det inte. Högt uppe i bergen omgärdat av dramatiska klippformationer låg klostret som numera är en turistattraktion utan like. Bergbana, linbana och motorväg leder dit upp och har förtagit platsens ursprungliga tysta serenitet, kanske till munkarnas förskräckelse men nu blir det klirr i kassan då alla ska se den svarta madonnan, jungfrun av Montserrat. Eremiter i traktens grottor utövade Jungfru Maria-dyrkan som blev en stor vallfartsort när beneditinmunkarna anlade ett kloster år 888.
Montserrat
Bergsformationerna inspirerade kanske Gaudi till att skapa sin grottliknande bulliga tunga arkitektur.
Att sitta på en restaurang vid sidan av de fina torgen och gågatorna med en tapas och smutta på en sangria var den stora behållningen av Barcelonaresan.
