Himalaya Natur



Fotografier från en resa till Badrinath, en av Ganges heliga källor och en stor pilgrimsort. Resan till Badrinath blev äventyrlig. Regntiden var över men väglaget var livsfarligt. Det fanns mängder av ras utmed vägen, demolerade bilar och oändliga väntetider medan en bulldozer skulle rensa vägen. Man brukar säga att en död i floden Ganges under en Yatra (pilgrimsresa) till dess källor är extra meriterande och ger omedelbar tillträde i nirvana. Jag blev inte lugnad av dessa utsagor. Den moderna kulturen har gjort pilgrimerna lata och den ursprungliga Char Dum Yatra, pilgrimsresan till alla de fyra heliga källorna, görs numera bekvämt med jeep eller buss. Ett fåtal gör det gående som det ursprungligen är tänkt. Himalaya har gröna barrskogar i dom södra sluttningarna och topparna når upp till 3000 m. Längre innåt massivet blir det brantare, mer dramatiskt, bergen skjuter upp till 7-8000 m där evig snö och tundra råder. I postmonsunen fick jag se topparna glimtvis lysa genom molnen. Molnen rullade genom dalarna och uppför sluttningarna i ett ständigt skådespel.

Davey Hammarsten

Klicka på bilden nedan för en bildserie

Arkitektur Himalaya Natur

Nepal 1980


Jag besökte Nepal 1980 för första gången. Kathmandu var som att stiga ner i medeltiden. Landet hade öppnats för turism under 50-talet. Under hippivågen 60- och 70-tal kom en massa lycksökare. Bergsvandringarna hade kommit igång men det var ingen hysteri. När jag var där år 2000 var det rena klondikestämmningen och vulgärturism. 1980 var visserligen parlamentarismen införd men Nepal var ett kungarike med stor makt hos kungen och hinduismen en stadsreligion, proselytism förbjuden. Bönderna körde in sin skörd till torgen där säden rensades från agnar. Överallt de vackert snickrade pagodtemplen och bostadshusen men också djup fattigdom. I bilderna finns knappt några turister. Motorfordon saknas, kanske för att vissa av de gamla kvarteren var avstängda för det. Jag vandrade mycket i kvarteren kring Durbar Square i Kathmandu, Patan och Bhaktapur. Landet genomgick en revolution under 2000-talet. Krig med maoisterna, kungen avskaffades, religionsfrihet infördes. Det är sorgligt att tänka sig att ett flertal av de gamla byggnaderna raserades under jordbävningen 2015. Katastrofen var dock ännu större på landsbygden med raserade hem och förlusten av människoliv. Bilderna från 1980 är en svunnen tid. Jag skulle nog inte känna igen Kathmandu nu. 

Kathmandu Durbar Square (klicka för en bildserie)
Himalaya Indien Natur

A trip to India


For Ann, my travel companion in life

What will be the last trip we make – a breakup
towards the unknown or a trip home?

July 16th – September 16th 2011

People flooded past the three golden bodhisattvas that gazed over the Spiti Valley. Monks adorned in intensely deep ruby garments directed the dense columns of pilgrims around the temple where prayer wheels constantly rolled. A hundred yards away Ki Gompa struggled upwards the detached rock, its silhouette distinctly outlined by the early sun that just had crested the mountain ridge. The journey had reached its peak. I had embarked upon my own pilgrimage, both in inner and outer territories. In the company of monks I walked around the monastery in a meditative state enjoying the silent communion with the mountain, the people, the animals, the plants, the water and the wind.

A few weeks earlier at the Landvetter Airport in Gothenburg they advertised the beautiful summer country with images of ice-cream, strawberry lemonade och crispy biscuits. Am I leaving Sweden during one of its sweetest moments? It is all a dream; reality has more aspects to it.

Helsinki Airport played sweet Italian ballads in the coffee shop where I had a cup of coffee with a sandwich made of wholemeal bread. I was inside my own little sphere in the midst of the other spheres of elderly, young and middle aged people. We share the same world but there can be light years between the one and the other. Yet we are fundamentally the same.

Through a panoramic window I see a grey overcast sky and silvery grey runways, wet from the rain, where stiff white birds take off in straight orbits through the grey blue towards the sun. I am flying to India, the land I experienced in my past, an inside world now approaching from the outside. I travel from the imagined to the visible in order to update my sense of what is real. I am preparing myself for change. Slightly more than a year ago I returned from a trip to Sikkim, and now I am heading for other parts of the Buddhist Himalayas. Every trip to India starts off with a recapitulation of the India of my childhood, a reunion with beloved places, the home I am carrying inside.

What we see is our experience
What we have no knowledge about we do not see.

16th of July

Indira Gandhi Airport in Delhi welcomed me with warm patterned carpet and I moved forward on enormously long running walkways to the arrival’s hall where I have a cup of tea with snacks at, for this country, an astronomical price. The fast newly built underground took me into the centre of Delhi. I faund a clean hotel with hostel fees. It was actually rather expensive for one night’s stay but in the long run it would turn a lot cheaper outside Delhi. I successfully reserved a train ticket to Dehradun for 20 bucks with food and drink included. 

On the first day, the encounter with all memories from my Indian childhood is intense. It is as if the barrages of my memory are breaking down and everything starts rushing out all at once. The hotel is located near Paharganj in central Delhi. It is a microcosm where you’ll encounter all of India, both its attractive, alluring and appalling aspects. Parts of its structure seem ancient. Most of it is situated within the confines of a rectangular area surrounded by broad heavily trafficked streets that runs by the Old Delhi Railway Station. Its interior is a ghetto with narrow alleys packed with stores, hotels, restaurants, small scale handicraft, and street markets. Here you’ll find everything that is produced in India in terms of handiwork or souvenirs. Here are the traditions present that reach far back from the mystical Eastern Bazars where charlatans, con men, tramps and beggars spice up life accompanied by Ayurveda Yoga, Hare Krishna and hashish. This is the favourite arrival and departing site of Westerners. However, you won’t be able to stay very long in this challenging, noisy and dirty environment.

The cantinas lie next to each other right opposite the railway station. The fierce competition seems to be for life or death. Barkers try to drown each other with superlatives about their restaurant and tug at you while they show you a free table. Outside on the street the chef is working frantically at his pots. Even a small restaurant of twenty square metres has two barkers, one chef, two dishwashers, and two employees in the kitchen, three waiters, and the owner who collects the pay by the exit sitting cross-legged on a pedestal. There is a continuous flow of frenzied yelling and rattling with tin dishes in a place where anything china never would have survived. The food is warm and so powerfully spiced that all the other flavours vanish in my mouth, yet the Indians still munch on fresh chillies and have another round of the red gravy.

17th of July

From the morning train on my way to Dehradun I watched the landscape passing by. The flat agricultural land was interrupted by concrete houses, factories and brick distilleries. Houses washed with various lime colours was shining hypnotically in the morning sunlight. Factories that have given up their breath, steel skeletons in beautiful decline with gaping windows, a photographer’s Eldorado, all swiftly passing by. The brick distilleries showed up briefly with their oval parapets.

In the middle stands the massive chimney, apparently there only for the effect of being a chimney. Recently sun dried brick fill half of the trench forming air channels. In the other end there is a big wood furnace going and the hot air is effectively pulled through the brick mass and up through the chimney. At the same time the brick that was burnt earlier is moved out of the way and new layers of sun dried brick is put in place before the fire is turned. A stream of men and women carry the brick on their heads like ants on an anthill. Out in the fields people sit and beat the brick to dry in the sun. The Ganges plain has deep layers of clay providing an unlimited source for the brick distilleries. However, the forest has suffered considerably because of logging for burning fuel. 

Dehradun, situated at the foot of the Himalayas, has a colonial legacy and a pleasant climate and is home to the State Parliament of Uttarakhand. The town suffers from growing pains and a life threatening chaotic traffic. Here you’ll find India’s best boarding schools, the Ministry of Forestry, research departments and universities. The Doon Valley is where the best Basmati rice is cultivated. This is also where the natural law activist Vandana Shiva is running a successful movement for the farmer’s rights to non-modified diversified seeds. A few miles to the east lie the holy Rishikesh and Haridwar with millions of pilgrims. The Beatles member George Harrison made a song in which the word “Dehradun” is repeated like a mantra.

Outside the railway station I happened to share a taxi with a French couple who were working at the Embassy of Delhi. They were on their way to a language class in Landour to learn Hindi. During the meandering car journey I told them about sites that are worth visiting in Mussoorie, spread about some mountain ridges two thousand metres of altitude and in Landour which is located some extra hundred metres further up. It is now the middle of the monsoon season and the water is gushing down the mountain side. I felt the smell of wet soil and the mist over the steep mountain. I experienced this every year as a child. Dressed in boots and a raincoat I walked soaked pathways through fern coated woods. When I returned home I had one or another leech painfully removed using salt on my calf where it had stuck, fat and black.

In Sister’s Bazar on top of Landour I found a room with a view towards the mountains through some tall Deodar (1). Clouds hide the snow-capped mountains in the distance, the hills are so green. Here in Landour I was born in 1952 at the municipal hospital. My mother then worked at the Language School to which the French couple now were registering.

The people in the guesthouse are kind and accommodating. Sima is a smiling happy woman who makes my breakfast and supper. 

The rain is lashing and brooks are formed everywhere, The fog has power over the mountain but the sight down the valley is clear.

Communication with myself? Am I talking to my limbs, my heart or the bones in my body? All impressions come from the outside but are incorporated into my cells, synapses and nerves. I walk inside my thoughts, also monitoring this fact. Will I ever find the truth somewhere about the ‘I’, the ratios, the circumstances?

18th of July

Stomach problems, I did not feel well, slight nausea but couldn`t throw up. Excretions was thin and runny. My stomach must have got something it couldn’t handle already in Delhi the very first day. Carelessness brings about its own penalty. At last I threw up, a relief to have it done away with. Felt tired and exhausted.

19th of July

It was lovely to be well again. I relaxed. Payed a visit to the Mullinghar tailor and he recognised me. A year had passed since the last visit. He was sitting cross-legged on his soft elevated divan with a pair of enormous scissors that can cut the finest thread perfectly. The Singer sewing machine had been blessed with an electric motor and the ledger, thick as a statute book, was filled with fabric samples, measures and sketches. His Hindi always well articulated and easy to understand. To have a shirt or a suit tailored there would cost less than a ready-made one from the town boutiques; such is the unfathomable Indian economy. 

I went to my favourite place in the bazar and ordered a samosa along with a cup of steaming hot and generously sweetened tea with milk.

I waited on the porch at the hotel formerly used as the Swedish School in Mussoorie. It started further up in Landour in 1947 and the students were largely children coming from missionary families, but the school moved to this building in the early fifties. It was terminated in 1967 since there were virtually no missionaries left because they were denied residence permit by the Indian Government. There was no other guests there save the Swedes, those that I have appointed to see, who should have been there. Ironically, they had made an excursion up to Landour where I stay. The old janitor greeted me and we began to chat. He makes heroic efforts to keep the place going. Thirty-five years ago he planted Cedar trees in the slopes of the garden and they have now grown to a small forest. He was also very proud of a few Deodar planted below the fence towards the bus station. Unfortunately, some of them died last year from the drought. 

The fog was compact and the rain poured down. Along the mountain wall I played in the rapids when I was a child. I formed barrages and created waterfalls. The rain period was a magical time.

The fence surrounding the terrace that functioned as schoolyard had been renovated. The old cast iron ornaments had been welded into new frames. The old gate with the grid door was gone.

The electrical installations inside the porch looked like they did fifty years ago. Som connectors worked, others did not. They had installed three phase and an electronic meter in the vestibule. Apart from that, everything was like it used to be, the feeling was there, everything was preserved, windows, tiles, ceiling stucco ornamental work, doors and handles. No ugly additional constructions or renovations except modern bathrooms and lavatories. During my school years we had a indoor loo with pots that was emptied and cleaned every day by a latrine worker. Water was poured into enamel hand basins from a stone jar. We took showers in the backyard house using a bucket of hot water.

The greenery at the downhill walk was lush with bourgeoning red and yellow Dahlia. More flowers will come after the rain period. Honks from the bus station blended with heated yelling came through the milk white mist. 

The ceiling of the porch featured an intricate pattern that was formed into geometrical shapes. As a child I used to follow the labyrinthine paths, a typical Islamic decorative element that can be found far away inside the Moorish palaces in southern Spain.

The house has features from old British castles and the Indian bungalow with a veranda. It is a palace completely symmetrical with intricate chiseling in the ceiling stucco. Flowery tiles laid from the floor up to above waist level run around the room walls. 

I saw Roland and Ingvar at the bus station when I had given up on them and was on my way home. They belong to the older generation from the Swedish School era and were classmates to my elder sisters. It was a merry rendezvous sitting on the porch recapitulating old memories until darkness fell. We went down to Roland’s favourite place in the bazaar to enjoy somosas, golab janum and tea. During the bazaar stroll we looked for the recognizable and commented on the changes. In Kulri bazar the barbershop and grocery store at the steep uphill looked like that for at least fifty years without any noticeable alterations. I recall that a haircut 1960 cost 1.50 Rupees, which was equivalent to the same amount in the Swedish currency at that time. At my visit 1980 the barber recognized me and invited me for a cup of tea, now he was no longer there.

20th of July

The mountains are shrouded in clouds. I walked through the mist to Mussoorie. Houses, trees and people fade away in the distance as I arrive along The Mall. Everything assumes a mystical shimmer as if I would constantly find myself being inside a floating city high up in the clouds. 

21th of July

The rain is pouring down, the monsoon is displaying its full potential. Memories chase and play with my impressions, plants, people, houses, and the rippling of water. Baby monkeys play near the garbage bins, dancing like feathers on the flat rooftops, chasing one another against the precipices they avoid with abrupt turns, easy as a child’s play. Moisture from the moss is typical of the rain season; everything is painted green from a thin layer of moss that covers walls, stairs, poles, fences and roofs.

I take a rewinding rest without any compulsions, without determination to meet objectives. What are objectives or fulfilment? Soon enough I will be no one anyway; everything will lose its content. Memories survive inside others. Here are experiences, proximity and being. We plan too much, worry too much. I don’t have to become something. Here it is so quiet, calm and still. Just myself and my thoughts, the disturbing thoughts, the thoughts that need to come to rest even within me. It is all, cosmos and awareness. The rhythmical sound from a dripping faucet somewhere creates a pulse that is difficult to shut out once it has been noticed. Human life only perpetuates, children cry and weep and need love and nourishment, stimulation and encouragement. Are they present here in the silence? They are present in consciousness, in the ever present vision of conscience, in the perpetual guilt we are carrying. 

22th of July

It is a clear morning. From the window I can see all the way to the villages in the valley with cultivated  teracces framed by greenery from the moonsoon. The mountain peaks are left among the clouds, the sun is shining through and gives the slopes an intense light green shade.)

My breakfast consists of paranta (filled fried bread) and tea. Perhaps it´s possible for a morning walk without rain. I usually walk round the mountain, one of three “chakkars” (2) that have been laid around the mountain peaks of Landour. A grey monkey, a Langur (Colobinae) is sitting in the deodar right in front of my window. Its tail is hanging low among the tree branches. He is watching the valley through the nearest trees with a composed grip around one branch calmly contemplating what there is to be done.

Weird dreams appeared last night. Everybody was there, both old friends and new acquaintances. I am fearful of confronting some of them in the dream. I manage to get away. It’s about an invitation to a big party. Everyone was invited, I could see that. There is a sense of fellowship among them, but I would refrain from participating for fear of what would happen. I can feel the alienation. I rationalise this by maintaining that it all will end in drunkenness and fighting anyway. I would just stand there in a corner, uncomprehending, unable to participate, unable to recognise what they talk about. Was this my experience as a fifteen year old when I migrated to Sweden, a land of dreams that became a brutish reality.

The day turns into night, green moss covering the rocks, the light green from the ferns on the trunks shine against the backlight at sunset. The sight is clear towards the horizon where the outline of mountains against mountains fade away into the distance. A virtual jungle is raised between the trees every year. Cicadas tune up first at dusk, replying each other with a deafening crescendo until they become silent in the darkness when the sun has set. The birds are heard for a while longer, a bat is flapping by. The abodes of humans in the mountains start to light up. Headlights of vehicles move like slow fireflies against the black. The stars in space are visible between the clouds, soon the sky will be completely clear. A shooting star appears every minute. Aircraft and satellites wander over the dome like tiny dots of light. Cosmos, we exist in cosmos. That should always be our viewpoint.

Down in Dehradun the town’s lights form a starry sky shimmering in a multitude of colours. If each light would represent a number of human beings, then what would the glimmering of lights in the heavens represent? They are so many more. There is an abundance of life we never will come into contact with. We dream about reaching beyond the Earth outside of the solar system but space is so inhospitable. We would need to build ships as large as planets that would contain whole eco systems sustaining millions of people during a journey that in human terms would last an eternity, but which in cosmological time would be like the life of a shooting star. However, if we save our planet here, maintaining balance and keeping our birth-rates down we don’t need to search for other Earths. Then growth rates must be held in check, exploitation maintained at a low and renewable level. Our scientific studies will remain scientific at a distance. But man is imbalanced, expansive, and hungry for new experience. Can’t keep peace with himself. A war may start for space and its resources. Perhaps extra-terrestrial life would weld humanity together. Here we are – one species, one Earth, one humanity. We care for our own, we make society a reality. Conflicts and unrest start like a fight between siblings. We protect the Earth. The dream of a better society is still present there and here within me. There is belief in development, however so different in different eyes. Development is a failure as long as there still are children that starve, diseases that kill although they’re curable, and terror and human envy. Man’s disturbing relation to himself and his environment. He seems to never grow up. In the tranquil clear night the uneasy heart continues to beat. Our own history and humanity have brought much rubble and shortcomings mixed with personal desires. That must be stilled, become totally still. Then comes the overview, the ocean, eternity, and we die like a fen-fire in the darkness.

23th of July

We live in the exciting openness toward history and creation, the new and fresh, unexpected things might happen. Memory is recollection of things long since dead that are good only for bringing life into the now, to fellowship, explaining emotions and explaining causality. I feel awake, I can smell and see.

Even the poor, tough and sturdy Doodhwala, the milkmen here at the Chardukan (3) square, use mobile phones. They walk mile after mile every day. Their phones must be a great asset to them when they work far away in the villages. I remember how they carried their pitchers made of tin tied together using a grid of rope. My mother checked the fat content with a graded floater. She always complained that it had been diluted, that it yielded too little cream.

I am trying various colours and shapes using the water colour box. The fog is dense from all morning to late afternoon. The rain is pouring down.

24th of July

My annual leave wages will replenish my travel wallet tomorrow. One week in Mussoorie has been soaked by rain water. Chilly air has arrived during the recent days of persisting fog, haze and continuous dripping. Communication over internet does not work very well. Has there come moisture into the cables and connectors? How do computers cope with air humidity?

There isn’t a lot to do other than gazing out over the milky valley, drawing a bit, painting a bit, reading and writing. Waiting in a humid reality with dripping from above, the birds are chirping, the fog is dense like a white wall behind the trees. The windows are foggy from moisture, a tangible proof of cold air outside.

I exercise my back; I eat food from my own supply and have a cup of tea at Devdar’s Guesthouse. The devdar in the garden, the “divine tree”, is dressed in moss and fern. How did this tree develop so many branches when deodars at most only have one straight trunk? I hear voices from inside the house, the twitter from the birds from outside; human voices are noisy.

There are children inside of me that cry. Are they a part of me, my own grief, my devastated life? Did not our life become the way we wanted it to be? My question is an existential one.

26th of July

Long wait at the bus station in Dehradun before the journey to Manali. Many Westerners are heading there. I could have been leaving yesterday but I didn’t feel well and felt even worse during the night at the hotel. It’s stomach problems. I had very little to eat in order to prevent me from throwing up during the bus ride.

27th of July

A challenging bus trip to Manali with squeaking brakes on the way through an untold number of by-ways before darkness fell. After a longer break in Chandighar late in the night the road became extraordinary pleasant, the speed increased and the constant stops to pick up new travellers ceased. The night was long and I still had stomach problems.


28th of July

The rain season here is almost as intense as it is in Mussoorie. Manali has grown since I last visited in 1987.Outside the old Manali a jungle of houses and small hotels have stretched out in disarray. Even the landscape has been damaged, and the orchards are being punched at the edges. Jag found a hotel with a view towards the mountains on the other side of the valley. The small cottage where I stayed in 1987 is a place I gladly would have returned to; I don’t know whether it’s still there. Resting for a while after the trip, and then I’m out for a sight-seeing in the neighbourhood. Maybe I could revisit my former cottage.

A tasty vegetarian momo at a Tibetan restaurant suits my stomach well. I often go here, for their momo is delicious. Old Manali has become an Eldorado with flourishing souvenir shops, trekking guides and hippie cafés. In Rishikesh the Westerner will encounter the mystical India. I Manali Westerners will come across the local folk, immigrated Tibetans, and magnificent natural scenery. Nature is the destination, not the mystical. As a common denominator there is ganja, cannabis, growing freely in nature, the hashish that has attracted tourists since the seventies. From here people move on to Goa during the winter season.

I hear the roar from the rapids behind all newly built hotels along the village road. It is more difficult to gain access to the cataract now, compared to 1987. Everything was so much more pristine back then. Now motorised vehicles are roaring by and tourists move forth in hordes.

Why did it take twenty-four years for me before I made my first attempt to reach Lahaul and Spiti? Leh is the grand destination here with its lines of vans and jeeps departing every day. Zanskar is also located there beckoning like a mythical landscape between Lahul and Leh. There is going to be many more trips in the future. Lonely journeys? I have never felt lonely when I am travelling in India; loneliness is always something that will catch me when I return to Sweden.

I walked uphill towards the old Manali which is a jumble of houses with footpaths in between them. There was no proper village street in those days; however some paths have been made broader and paved to work passably for car traffic. Re-encountered the original old stone houses that have animal stables at the ground floor and all wooden exterior corridors upstairs. The corridor extending from the building and running all the way around the house was used as a depository for animal fodder and can be covered with panes to enhance its insulation capability. The animals down there will keep the living quarters above warm. The rooftop is made of flat large rocks that are slanted in various directions to provide an effective shelter against the rain. And in the exterior corridor glass windows facing the south can gather heat from the sunlight during the winter. Everyone had some cows, sheep and goats. This year’s calf having lovely large lively eyes stood tethered under the exterior corridor that protected it from the rain. There stood also the loom used to make hand-woven wool for shawls, sweaters, caps and mittens. The local produce was traded in a cooperative store in the middle of the village.

When I turned my gaze towards the valley I saw the house I lived in 1987 still standing there behind all the trees. I sat down and spoke with an elderly man who herded a cow and one sheep. He knew the house that I once lived in and directed me as to how to get there. He complained about all the hotels that had devastated the farming land for the villagers. Some of them depended on the extra income but many hotels were funded by rich Indians from the plains. 

Apple orchards, sheep husbandry and weaving mills had become less important. Tourism had taken over with internet cafés, souvenir shops, trekking guides and hippy restaurants that played Bob Marley. The cottage where I lived had been modernised with electricity, running water and a small outhouse with a lavatory. Everything looked idle for the moment and the owner was nowhere in sight. Perhaps this is one of the places that are permanently let to Western tourists. From here I would be able to get back “the Rock Way”, as I could read from a sign, which was a narrow trail between the roaring rapids that I have walked so many times before. 

The basis for the tourist business is the guided mountain walks. Ganja, or marijuana, from the cannabis that grows naturally in the slopes is a source of big income. Tibet, Tibetan Buddhism, nature, the flora and the fauna are alluring factors to many people. The locals do not seem to be able to handle this boom. Everything is coming up in a wild and uncontrollable manner. Ugly architecture and bad construction of new houses are going to take them down after a number of years because of rain, cold weather and sunlight.

29th of July

A morning for encountering one’s own pallid self with languid eyes from sleep, that body in front of you that is your outward persona. Imaginary conversation partners, resolutions from the inner voice and external pressure. 

The world is beautiful, life is beautiful. The fact that we wear clothes shows that there is something we lack; that we are not happy with our body and anxious about what it might disclose. But our unveiled face will nonetheless betray it all.

Those noble old houses; their foundation wall is made of layers of stone and beams. The wood provides cohesion while the stones bring weight. There are still people around who can build such houses but the timber required is very expensive. Those beams are hundreds of years old and effectively protected by a tight overarching stone roof that has good ventilation. They were gathered from hard slowly growing cedar trees found at high altitudes in the mountains. This wood is resistant and will not be infested with insects or rot. But lumbering has been prohibited by the government and therefore no one builds in the traditional way anymore, and shipping wood from remote areas is going to be too expensive. There, in between the old wooden houses, rise abodes made of concrete with a tin roof. Would it be possible to mimic the architecture of old using a stone roof upheld by a wooden truss and walls of reinforced concrete all resting upon a stone fundament? A project like that should have been launched to preserve the old Manali, but now it seems to be too late for that. Many houses have already collapsed and are being raided for wood logs.

I am sitting on top of the hill in the middle of the village conversing with a house owner who is herding his cow. Everybody seems to have a cow which also has calves. I talk about how I grew up in India, about the Christian mission work my parents did, about my travelling, and about my stay in Manali twenty-four years ago. The gentleman is touched by the various aiding work that the missionaries performed. Perhaps that is a valuable thing that Westerners could be accounted for, unless that was a calculated effort.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvarell5.jpg

Started drawing the houses. Two little girls stand behind me looking, giggling. They give up after a while.

I walked far beyond the apple orchards up into the mountains until the forest became dense from hefty voluminous deodars reaching towards the sky, a mighty and rare one having many bifurcations in its trunk. The roar from the rapids deep down could be heard clearly and the cicadas commenced to play in the twilight. 

Three dogs that yelled at me start to accompany me on my way down to the community; three well cared for and well-nourished dogs.

I see a gang driving ‘new’ old Enfield 350 cc motorcycles made in India. They are loaded with tents, sleeping bags, sleeping pads and surplus petrol cans on both sides of the rear wheel. Beyond the Baralacha pass on the way to Leh you won’t find any petrol stations. Modern hippies with plenty of money, style, dress code, and faith in life are chasing the adventure, like in Easy Rider, in the same romantic vein. There were many different kinds of them, like the heavy metal sort with leather, rivets, fat belly, beard and a moustache. There was the New Age hippie, holy treads around the neck, bracelets, head bands, and scantily clad young women in the back seat, in case they didn’t drive a motorcycle themselves. All of them gathered in this particular rock café down the village road where the fumes of hashish began to billow. I daydreamed on what life would be like for such a group. Is there inside everybody a wish to master the expanses independent of guided tours and itineraries?

I carry the history I have for good or evil, I have the skills that I have acquired with all its shortcomings and deficiencies.

After rain come sunshine, night falls, morning comes with clouds heavy with rain. As the day proceeds the sun shines hot from above burning my neck as a blowtorch. The clouds hide the sun, the cold returns and night falls again. Rain is coming, dripping on the stone pavement, the sound of the rapids in the distance, thunder flashing on the far side of the mountains lighting up the clouds.

I go into a tranquil state, immersed by what is, calm, attentive and aware, forgetting all the troubles. Feel tired despite the night’s rest. I had weird dreams due to a slight cold. Felt more alert later on and managed to get some cash from the ATM down in the village. Now I am well-off before any eventualities that may arise in the middle of nowhere beyond the high passes. Shopped bananas, papayas, a memory card for the camera and postcards to send home. Relaxed with a cup of coffee inside some sort of a backpackers retreat where one could buy wholemeal bread, read newspapers and exchange old books that you had read and get other books in return that were sitting on a bookshelf.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Akvarell25.jpg

I took an evening uphill walk along the rapids to a place with a view towards the innermost mountains with a dense forest beside the ravine where the water gushed forth. A quiet chat at a coffee shop in the midst of the roaring rapids while darkness fell over the surrounding neighbourhood.

How vast is not our world? Why are we dividing it? Why do we divide the world into mine and yours?

30th July

Using the local bus service I took a day’s trip to Naggar a few miles down south where a museum has been established in the home of the Russian artist Nicholas Roerich. He happened to spend half of his life in the Himalayas painting nature, studying the people and the culture. As a thinker and philosopher he reached a conclusion about the peace-keeping nature of culture and founded a community for the preservation of culture during a state of war, the so called “Roerich Pact”. That was followed by an international convention signed in den Haag 1954 by a large number of nations. He also founded the Urusvati “Morning Star” institute in 1928, a kind of early New Age movement with cross-disciplinary studies in astronomy, anthropology and culture for the proliferation of peace and agreement. The light of the air, and the cosmic radiation were seen as an advantage in this part of the world. Located at the highest point of them all was the museum of Popular Art built upon a plateau that is surrounded by tall deodars.

A pleasant cool breeze is blowing through the trees where I sit in their shade. Dry conifer needles fall down on my shoulders and knees as the wind is hissing between the branches, and in the background I can hear the rapids. A black butterfly flutters by, birds twitter energetically in the bushes. The Kullu Valley is stretching out behind the tree trunks in the blazing sunlight with a humid mist that hangs in the air. It is a peaceful site where one would like to stay forever. Some moments reflect eternity.

The house of Nicholas Roerich, his Himalayan Lodge, was placed upon a terrace where one had a view over the valley from the exterior corridor. It is a house I dream of spending my older days in while catching a glimpse of the snowy mountains in the distance between the trees.

The paintings of Nicholas Roerich were at their best when they depicted nature only using saturated earthy colours and abstract shapes for the mountains and the expansive landscape. There were also some more metaphysical elements that were supposed to envision nature’s forces and energies. However, it turned out at its worst when staffage characters such as monks dressed in red were dancing in a ring formation beneath the mountains.

31st of July

I’m sitting in a restaurant in the middle of the village and they are playing Bob Marley. There’s too much hashish here. People display it openly by emptying ready-made cigarettes to be refilled with a blend of hashish and tobacco. The fumes sweep by with talk about how much one have paid for the bag and the quality of its content, stories about how much you paid in Rishikesh, Varanasi, Calcutta and Nepal, as if one would be travelling all these places for the sole purpose of testing out hashish.

I do not enjoy writing, I am a lousy writer. I can’t seem to come up with the proper poetical tone. But I have to write to retain my sanity.

Here are Japanese, Korean, Dutch, Italian, French, and Spanish people, and not one Swede except myself. Most of the people here are Israelis who stay in their large collectives, a habit from kibbutz life. They play their own music and dance dressed in traditional attires. Israeli people do not want to stay in Israel. That is too hazardous, too much unrest. Whenever it’s economically feasible they will move east as quickly as possible.


1st August

I’m sitting in a restaurant in Keylong, located at 3 300 metres of altitude. and with a view over the valley The sun has just set and the mountain peaks, which rise 5000 metres above sea level, stand dark against the bright sky with small puffy clouds hanging over the passes.

The journey here from Manali over the Rotang Pass was like a nightmare. The road was a virtual quagmire and I feared that the car would be stuck there and never come off. Worst of all was the compact train of jeeps, buses and trucks. Everyone did everything they could to be the first one to go up or first to come down. No traffic officials could be seen anywhere and that caused severe congestions along the serpentine roads winding round the precipitous mountain rock walls. The roads had collapsed in the monsoon rain but bulldozers, excavators and tractors didn’t get much time to put things in order on the road because of the heavy traffic. It seemed like a recreation on the part of the tourists to climb up to the pass, photograph the view, stroll around a bit, have something to eat, and try paragliding in the middle of the mess of cars struggling uphill.

An elderly gentleman in the jeep I travelled in offered freshly picked apples from the orchards in Manali. He was handsomely dressed and a round cap with a dark read band decorated his head.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-2-1.jpg

Just before we reached the apex of the pass the vehicle had an electrical shortcut that produced smoke billowing out from beneath the control panel. For safety reasons we all rushed out and the driver detached the battery and poured water over the smoking area. To get the diesel running after this operation was a bit complicated. The driver had to turn the ignition key while someone else had to connect the battery for a short while to start the engine. Luckily we could continue our journey to Keylong and we arrived before the onset of darkness.

I am the only guest here at the restaurant and they seem to take their time to cook my meal. I wonder how much stuff they must be keeping on their shelves in terms of ingredients to fulfil their rather extensive menu.

Now the mountains are no more than dark outlines. From the mountains n the fa our r side there is a dim light coming from a monastery. It must take an arduous walk to get there.

2nd of August

I am waking up in a bright and spacious hotel room by the sun and the sounds from the bus station. I stroll down to the high street for a breakfast in the more orderly tourist hotels and find a calm and peaceful seat for this early hour with a view over the valley. A pear tree is heavy with fruit in the kitchen garden outside below the window, and a cow is munching on hay in a small stable. The meal was expensive but the view made it worthwhile. Later on at the bazar I found a traditional dhaba with a view over the mountains and the valley. This is a place that I used to revisit in the days when traditional dishes such as pakoras or samosas and all the other Indian treats were so much cheaper. I watch the flat rooftops that were used for drying hay for the animals. Prayer flags flutter in the corners from the remains of reinforcing bars that extend upwards. The owner of the house has left them in order to build another floor and then another one determined by whatever the economy will permit. The houses are rather wobbly after all these extensions and pose a potential collapse hazard.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-3-1.jpg

I can see the long trail on the far side of the valley that is leading up to the Buddhist monastery. Monasteries are supposed to be inaccessible like that, and it is the proclivity of an ascetic that could make someone wanting to get there. There are many monasteries that await me in Spiti.

The TV is on, there is clatter from the kitchen and cars are running by. Despite everything else there is an enormous stillness here in the remote and peaceful town of Keylong. It is a one-night place for all the convoys of vans and motorcycles on their way to Ladakh over the Baralacha La pass.

A crooked old woman puts out hay to dry on the roof. It is manually cut grass for the cows to eat during the harsh winter. She is careful about airing it by pulling the strands apart before placing them in neat rows at a low level so the sun can dry it quickly. 

I meet the poor people of this town, the porters at the bus station, those who live in huts below my balcony. Poor people always seem to be among us, the needy, people who need help.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Keylong-4b-1024x713.jpg

Our character is found deep within ourselves, in our bones and marrow. Education makes character through reprimands, admonitions, and encouragement. Standards are given from parents, acquaintances and people whom one can admire, and they serve as role models me making it possible later for me to be a role model for others. I do not know whether or not I serve as a role model for anyone. I don’t care; however, I do not want to be a deterring case either.

I slow down my pace and look around. Life is so similar everywhere on Earth. We come from earth, the earth feeds us with water and the air makes us stay alive. I eat what the Earth provides me, I drink water and I breathe the air. What more can I ask for, what else is there to understand? Emptiness, all void, says the preacher, everything is emptiness.

3rd of August

I can stand before these mountains for eternities. Glaciers run down from the high passes and the valley floors. Melting water is guided to the green fields that surround the small villages where life is going about as usual. The mountains writhe and turn around. What seemed to be the inside becomes the outside next moment, shifting with the light changes. Sometimes the mountains seem so close, sometimes so distant. The mountains are in constant motion, mutable. What is now mountain has at one time been the sea floor. Calm as mountains, yet undergoing transformation. Perhaps mountains think. My little beating heart is so weary, finds it so difficult to be quiet.


4th of August

The journey from Keylong in Lahul to Kaza in Spiti was long and exhausting. I couldn’t afford to be late for Grampho where I should catch the bus on the route from Manali to Kaza. We were too late, but as it turned out, the bus from Manali was late too. All seats in the bus were already taken so I had to travel standing for the most part of the trip. The road was stony and bumpy, flooded by water streams and fallen boulders that had to be passed with great care. We had a short break at Kunzum, the highest pass located at 4 500 metres of altitude, where sheep grazed the pastures and the prayer flags fluttered around three large chortens as an expression of gratitude for a successful journey so far and a prayer that it may continue that way. The expedition then proceeded from Kunzum La in the deafeningly noisy bus on a road of flattened gravel that had large potholes and cavities in it. I finally got a seat in the rear of the bus which made the fare even bumpier. Glimpses of the dramatic scenery outside passed by, rock formations, deposit rock, and erosion precipices. These large gravel slopes are formed by millennia of rock erosion leaving a peak from the more resilient core and can be of many strange shapes.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-3.jpg

At last we arrived in Kaza which is the capital of the Spiti area and more Tibetan Buddhist than is Lahul. Here I found a charming family hostel that offered a nice clean room.

The valley is surrounded by dramatic mountains that have weird shapes and colours. Houses gleam white from sunlight in villages that sit on the cultivated strips along the river. The river comes from the glacier wells and meander forth through countless generations of gravel sedimentation. The landscape is magnificent and the air is crystal clear. 

There’s a bit of a Klondike spirit here. The people of Spiti, Indians from the plains, and people from Kullu and Lahul are seeking the treasure and they want their fair share of the tourist gold. Hotels and restaurants have popped up everywhere and many of them have no idea how to run their business. There are internet cafés, a German wholemeal bakery, a cash machine, Tibetan restaurants, Indian stores and a lot of guesthouses where one can stay in the family house or in an detached house.

My journey has sort of reached a touchdown. What remain is hurling myself up to Ki Gompa which is my final destination. My stomach is upset as usual after a ride. I’m taking it easy for a couple of days. I can sit on the roof terrace and watch the mountains, and do some painting or drawing.

5th of August

I’m sitting on the outside of a restaurant with a view of the mountains. I need to get into a better mood but the reek from waste and draining is intrusive. How far has common sense about the environment, cleanliness and ecology really evolved here? One can see advertisements about far reaching projects set up along the village road. Directly adjacent to the restaurant there is a cowshed spreading its own fragrance. Dung belongs to the realm of natural odours but not a brilliant idea to have next to a restaurant. This is one of the drawbacks of the eagerness of the Klondike spirit.

When the mountains are at a distance I can see the large structures and my imagination fills in the details. The slopes are scattered with patches that are lit up in shades of green, turquois mixed with terracotta and ochre. Left at the top stands the columns in violet and grey against the blue sky.

The chef is on the road, and those that are left in the kitchen can’t even cook a vegetable soup. I file a complaint and leave without having to pay.

The beautiful weather, the nice old houses and the marvellous landscape puts me in a good mood. I walk to the Gompa in Kaza, a new monastery that is looking like a palace with a mighty view from the portico. The Nepalese and the Tibetans have contributed with handicraft work, paint and fabric. The inside is one large sacred room filled with artefacts, Buddhas and relics. Ritual paraphernalia are laid in a corner together with a photography of Dalai Lama from 2009 when he paid a visit to inaugurate the monastery.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Kaza-2.jpg

On the outside you will pass a Mani wall covered by stones that have the inscription Om Mani Padme Hum, the mantra that contains the sacred syllable ‘Om’. I stroll around a chorten on my way down to the village over a bridge that is crossing the largely drained tributary. Poor day labourers are carrying sacks full of mortar up to the mason who is working on a construction. Would the inhabitants of Spiti ever do that? City dwellers, peasants and farmers from Spiti seem to be well off with their nice houses and comforts like electricity, tap water, lavatories, TVs, radio, and mobile phones. They take advantage of the poor people that come from the plain-lands of Bihar and have them do the most part of the heavy construction and road work. Their worn tents line the roads outside the town.

Here is a small Klondike but no hysteria. The fact that there are more guesthouses than tourists makes it all rather peaceful. The roads are in bad condition, and there are stray dogs everywhere. The tourists stroll leisurely by taking photographs of everything. They need to pose restrictions upon construction work, environmental and vulgar tourism arriving by air, obese dollar tourists, and all kinds of drug abuse, like it is Ladakh. This is still a pristine area.

6th of August

I encounter so many nice people but I am stuck inside my solitude. My body, my sensory organs and thoughts mirror the world, and are construing the world. We shape the world the way it looks, its appearance and content is our own creation that we experience through others and by ourselves.

Two women stroll by. They are young and attractive and travelling somewhere. Perhaps I will see them again, perhaps I’ll get to talk to them.

We are located at 3 800 metres of altitude and it is insanely hot in the sun at noon. Shops close between 1 and 3pm.

I experience total stillness and tranquillity in this village. My body is the only object I’ve ever known, the landscape, colours, shapes, momos, the noodle soup, the lichy juice, samosas, cow dung, perfume and incense. The glory of the Earth, the pulse inside me, the rhythm that separates now from then, one event at a time, the relaxation in my body, its breath.

Yet I’m not always there, not always calm. I am weary but the journey induces peace and harmony. The journey proceeds at a slow pace as I draw, paint and write.

Being creative is my whole approach, being creative belongs to nature, its genesis, and each moment is an act of creation, intentionally or unwillingly. It starts somewhere deep within me, beyond sexuality, hunger or thirst. Its content or meaning is not immediately up for conjecture. Everything has its own meaning. In time and space we have to contemplate the value in its own terms, both now and in the future.

At the deepest level inside of me I keep my thoughts about eternity and contingent bodily needs. The monks that are here seem so peaceful, humanitarian, and kind. They have been meditating over the ephemeral nature of cosmos and found the quintessence of their own being which is overt peacefulness, perpetual seeing, perpetual awareness, the origin, and the act of creation.

I am driven by the desire for sexual release, satisfaction, fame, and approval.

Here I am, I don’t have to achieve anything, don’t have to meet any objectives, only listen to the rhythm inside. From bone and marrow come intentions and unwillingness; who am I to decide? That perpetual motion, being and becoming in the world!

Is my own philosophy of any use for me? Writing is taking me forward and protects me from insanity. The world would be a benign place if everyone would remember and realise their good intentions.

The world is new for my senses and for everyone who is born. Satisfaction lives within, everything is changing, altering colour and shape from this moment to the next. I am monitoring the movements in my awareness of how objects transform. Am I capable of noticing my own transformation?

Suddenly there are so many Westerners here. They are all going to Ki Gompa for the festival tomorrow. I am going there too, for a reconnaissance. My idea is to stay there for a while. I feel good after a lovely day and my painting is beginning to shape up.

Electricity is cut off about seven when food is served. Luckily the kitchen runs on gas and the restaurant owner places a big gas lamp in the middle of the room. Chinese and Tibetan food is more agreeable to my stomach; Indian spicy food makes it upset. My stomach has  better memory than I do.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Ki-Gompa.jpg

7th of August

People gather from all of Spiti to attend the inauguration of a new sanctuary that gazes over the valley and located a short walk outside the monastery. A Holy Llama from Delhi has paid a visit to bless the somewhat unsightly temple which has rigid and lifeless sculptures of three bodhisattvas (4). The Ki Gompa monastery, however, is a splendid sight located at a spectacular spot. Built in conical form around a small mountain peak, its uppermost level houses are the meeting halls, libraries and kitchens. Below in consecutively wider circles are the living quarters with labyrinth pathways between the houses. Here I was, in real life. I have reached the goal of my dreams like I saw it on a picture more than a year ago. The monastery was built in the early 11th century at an altitude of 4 100 metres above sea level. They had their millennial celebration a couple of years ago when Dalai Lama inaugurated a new ceremonial hall. Some hundred monks here run both a training course for monks and an elementary school for neophytes.

The morning started off with ceremonies in the grand hall for monks, Llamas, and long distance guests coming all the way from Singapore. The most prominent monks resided on the throne at the far front from where they spoke at great length. Gifts were exchanged and recitations from the Scriptures were heard backed by musicians. A procession of visitors brought forth offerings. Women from a village in the Spiti valley, dressed in festive outfits that were adorned with a mat of turquoise stones over the shoulder and finely chased silver jewellery hanging from the hip, carried offerings such as seeds and yak butter. After lunch a presentation containing folk dance accompanied by songs, and music commenced and went on until late afternoon. Thousands of visitors from Spiti and surrounding villages were following the ceremonies and the dance. The monks, dressed in stately yellow hats, performed a slow dance to simple drum beats. Breakfast, lunch and dinner were served with no charge at all and packages of sweets were handed out to the children. The people had put their finest clothes on and children ran around with windmills.

The Llamas greeted all the dancers with kathas, white scarves made of thin shiny polyester fabric. A nobler katha, like in the old days, should be made of silk. Offerings were presented, such as rice, wheat and yak butter, and gifts like rugs, thankas (altarpieces) and pieces of cloth. The monks of the monastery served the food. Donators among the visitors had paid for a large portion of the event. The meditative and quiet spirit of Tibetan Buddhism tends to exaggerate their life affirming mythologies and stories conveyed in dance and art which makes it popular. Sending a son or a daughter to the monastery to become a monk or a nun is regarded as honourable by every family.

8th of August

Overcast today with scattered showers of cold rain. I’m sitting down exploring my body’s and its constant activity that is both conscious and unconscious, all of it from the toes up to my brain and hair strands.. This universe is infinite within us, infinite without us.

Being present in awareness of all that is, what I am and what humanity is. The child that is experiencing its entire self, screams from pain and cries when left alone, laughs from pleasure and blissfully dreams itself away into the inner landscapes, resting in its mother’s lap. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Kaza.jpg

Suddenly I am aware of sex only, the big sex that wants to penetrate and find release. It is primitive in some way, unsatisfied desires, no merging with another, no ecstasy, no memories to collect, no wide open heavens; nothing of that, just the need for erection and ejaculation.

I create the world with my words, embracing it with my thoughts and animate it with my action.

The world exists out there and inside exists my perception of it. It is becoming truer and more abundant as the years pass by.

I’m watching a family that has two kids about 8 to 12 years old. It’s a good age to bring them along on a trip somewhere. Curiosity and lack of prejudice is good for making new acquaintances due to the child’s spontaneous candour. The children here seem so ingenuous and happy.

It is raining in Spiti, highly unusual but sometimes the rain season spills over here. There must be torrents of rain falling on the southern side of the Himalayas for there to be anything left of it here. 

It’s still raining. A pity for I soaked my laundry in water this morning and now air humidity is rising which makes it impossible for my clothes to dry.

Whatever I am doing either becomes a burden or a lasting strength. Good deeds forge character, empathy, understanding, sympathy, humbleness before existence, insights into difficulties but also joy.

9th of August

It is a peaceful morning with birds twittering in the trees. The sun is shining from a clear sky; it’s going to be a hot day. I have to admit that my body is slowly getting old. It’s important to keep up shape, eat reasonably and exercise a lot. I am thinking about all those words of wisdom about health and food. I think about the necessities of life, not the excesses.

Words of wisdom about how life is supposed to be lead, like those I have written myself. They have to be practically implemented so one will remember them, not only as words but as actions. That is what makes living work. Small acts, that are hardly visible but noticeable. About things that lie ahead, anticipating, proactive. Simple things take time.

There’s freshness in the air now after the rain. There are many young people backpacking up to the mountains. I hope it’s going to be safe. For myself, the journey is more about rest and reconnaissance. I will go up to Kibber for a couple of days, then back to Ki Gompa for a few days. I also want to visit the beautiful and spectacularly constructed Dankar Gompa, the former capital of Spiti.

Man is making plans and trying to meet certain objectives. Out there in nature you have the overviews and the outlooks. The mountains stand immobile, almost. Their time scale is geological, slow. Watching the mountains provides a peaceful break. Immovable they are, still but with ever shifting colours, light and shape, assuming new forms during the course of the day. What else do I need apart from sitting down watching the mountains?

10th of August

Located at 4 235 metres up Kibber is a small village on top of a mountain ridge. The morning chill is palpable. The massifs are towering on every side and it is peaceful. People grow barley, peas and beans. There is a flea market held here every year that has visitors coming from all parts of India.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber3c.jpg

I took a long walk that up the slopes lasted all afternoon. Miles wide views with the contrast between smooth rolling slopes and spiky aggressive mountain peaks. Long eroded slopes have left the solid cores standing.

Kibber is a charming village with farmers and cattle. Adjacent to the houses are stables for cows, sheep and goats. Many houses of traditional constructions have a floor of tamped clay, but some of the modern houses are built with a concrete framework and concrete blocks. The roof is held up by a heavy iron beam or a massive wooden log across which are laid tree trunks fifty centimetres apart, across which in turn, are laid pieces of split logs that cover the roof completely. Above it all there is a plastic rug and more tamped earth. At one edge of the roof there is a low wall that has tiny holes in it to drain the water. There are heaps of hay that is put out to dry for animal feed during the winter.

I do not seem to be a particularly attractive individual. I might not always be very accommodating towards others. I need to be more receptive towards change, towards new acquaintances and opportunities.

11th of August

This is my second day in Kibber. The sky is cloudy in the morning hours and the chill creeps in when the sun doesn’t show. My dreams during the night were strange; was it the altitude, the warmth of my bed, or was it loneliness? The morning bus to Kaza is droning outside the guesthouse and getting ready to depart. I am having my breakfast looking out over mountains 6 000 metres up and partly illuminated by the morning sun with specks of green here and there between yellow, ochre and grey lines from the erosion slopes. The hard rock is left standing on the top extending upwards in fanciful shapes that mimic watchtowers, fortifications, castle walls or dwellings.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber2.jpg

The village has sprung to life hours ago. The birds twitter, cows moo, women chatter between the houses, sheep bloat on their way to the herding site, cars honk and a big tractor rumbles by with an empty trailer. The farmers have sheep, goats, donkeys, yaks, or a breed between cow and yak that doesn’t have much wool but leaves more milk. Here and there one gets a glimpse of real yaks, woolly with extremely rich milk.

The morning bus leaves with each seat taken. I’ll stay here for two more days. I am drawing the village and the view towards the mountains. I have brought the water colour box forth and I am getting familiar with all the colours I see in nature.

I was twenty-two when I started travelling, for the most part alone, more sporadically with the company of others. I have never been lonely in India, here are always connections and a sense of really getting in touch with people.

I met two Canadian girls that were travelling together. They sleep in the same double bed, spend every day together playing chess, chatting with other travellers. Their friendship could have started in childhood, they enjoy their freedom, and perhaps they have a love relationship. They are on holiday before the start of their university studies, they explore the world and that is going to give them memories that last a lifetime.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber2c.jpg

The sun is coming out, almost at zenith, and immediately starts to burn for this is 4 200 metres above sea level near the tropic of Cancer and without any air pollution. It makes my skin sore immediately so I have to apply the sun screen I have. The full moon is visible above the horizon; does that make one more crazy, being closer to the moon?

I walked up to the peak behind Kibber. The mountains seem so palatable and huge. Here I am, close to cosmos, what is needed beyond this experience? Memories add depth and understanding to the now, to the presence of the senses, the feeling of heart beat and the breath of my lungs. Different formations made a contrast to each other during the sunset. The moon wandered above the slope. The last sunrays lit up the mountain peaks in the distance and the clouds reflected back a golden shimmer. The chill increased as did the wind. The twilight was magical. I realised why they chose this site for settlement, perhaps after a journey over the mountains from the Tibetan highlands filled with hardship. There’s nothing but the wind in my ears, motionless mountains and the rapids that are barely noticeable.

The nocturnal full moon illuminates the landscape. Dogs yap in the distance, voices from people on the way home, lights are turned on in the houses. The mountains look dark and powerful against the dark blue sky. The stars twinkle faintly beside the brilliant moon.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber-3.jpg

12th of August

Looks like it’s going to be a clear day today, splendid for a longer walk to the mountains. I’ll bring an extra supply of water and provisions and will set off to reach deep into the mountain.

I am looking for fossils from the Carboniferous, Silurian and Cambrian periods which are said to be plentiful here. A man from Belgium has stayed here a couple of days and assembled an impressive collection of small petrified sea creatures that are lined up on his windowsill. Of course I haven’t found any, not even one. Perhaps one needs training in fossil exploration to know where to look.

Deep into the mountains I went, but I didn’t feel very well, perhaps due to a combination of oxygen depletion, a common cold, and a troubled stomach. The sun was burning hot until 1pm when I reached my turning point. I rested but had no real peace because of the flaming torch from the sun. Following an irrigation canal to its source made me completely exhausted. During the last bit the water was guided past the damaged and eroded parts of the ancient system – the lifeline for the earlier settlers – through thick black plastic pipes. 

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Kibber5c.jpg

The mountains receive a rather flat kind of light during the middle of the day which is enhancing their colours but it doesn’t make them interesting. During the walk back in the afternoon I got into a slightly better mood and had a lot of water to drink. By late dusk the mountains became dramatic. But the wind started, an icy wind coming from the east, and I had to put on everything I had brought along. Got home with only a few drops from the sky. Later in the evening the dripping continued and the temperature dropped.

13th of August

The clouds hover heavily over the mountains. Still dripping and the prospects of painting are not good. The weather is going to decide whether a stop at Ki Gompa on the way down, the goal of my dreams, is going to be worthwhile. May the weather be fair so I will have sufficient time to draw some of its architecture. 

I got a wonderful room at the guesthouse in Ki Gompa; I could stay here for a long time.

I am sitting and looking out over the valley where the villages are dispersed like green oases in regular intervals surrounded by cultivated fields that spread down towards the river bank.

Young boys, Buddhist novices, are watching TV in the dining hall looking at action movies, B-movies with a lot of violence in them. They are almost glued to the TV screen. Is this an integral part of a well-balanced education? Do they get to read any books other than the Holy Scriptures? Do they play football and computer games? Perhaps this belongs to the education of novices, awareness and enlightenment. They know what they are leaving behind.

Dalai Lama is looking down from his photography. There are
other religious leaders like lamas, enthroned in the monasteries, hanging together with thankas (5) and mountain views.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Ki-Gompa-2.jpg

Ki Gompa

This thousand years old structure has been extended and built upon with intricate pathways between the houses on the slope to the south where most of them are located for the sake of saving heat. There is the chamber with the memorial chorten over one significant llama, a bedroom where Dalai Lama stayed during his visit to perform the inauguration of the new ceremonial hall, and a meeting hall at the apex. The walls of the kitchen where we had tea were solid black from the soot coming from oil lamps that have been burning for centuries. At the forefront of the meeting hall were seven bowls of water representing various forms of Buddha’s sacrifice of his own water. The English spoken by the guide was far too unintelligible for me to catch the full meaning of it all (6).

There is nothing left to yearn for, I am somewhere in the midst of being. Yearning is an illusion that distracts us from the now. I see the light from the surroundings, the clouds that race over the mountain peaks. It’s cold and dripping of rain.

The memories of the soul, the infinity of the now, the unspeakable and unfathom is able value of being, love of all that lives and dies. We all die to be part of something. Of that we know nothing, of what is there beyond. Only the joy of being here, feeling the pleasure of awareness, our intellect and the flow of thoughts. Things that happened yesterday will enrich the now wherever needed; it’s coming to me effortlessly, spontaneously.

Sexual memories of erection and penetration dominate the mind. You cannot be liberated from sexuality that easily. It’s there, the desire for release. Can it be that simple? The entire need for human presence is there, for embrace and intimacy, scents, sounds, nocturnal whisperings.

The monk novices are here again watching action TV like Pirates of the Caribbean starring Kira Nightley and Orlando Bloom. Malevolent creatures, octopus men, combats between pirate ships, supernatural ships, cannons firing splintering ships and mutilating people, pirates and shellfish men. They don’t watch the film to the end but instead they switch over to some Hollywood production that is dubbed in Hindi. More tourists are coming to the hotel; soon every room will be taken.

From within, from the inside, from within every decision must be made. All these superficial reasons, these threats, these personal motivations. Don’t need fame, yet I struggle violently to get it. I don’t need sex but I will never escape it.

For these energetic and cheerful novices, next generation Buddhist monks, the world is out there, the knowledge of which is not denied to them. Still there is this transition to, and training for, a life in meditation and understanding. They are going to see that there is no depth out there, only superficiality. There is no joy out there, only suffering and desire. There is no wisdom, only intellectual knowledge. There is no real enlightenment, only repetitious learning. Buddhists have their mantras, recitations, repetition of theses, and exegesis. There is also the teacher, the erudite Llama who shows possible courses of conduct. Real knowledge may only be accessed by action, a practical application of what is heard.

Now they watch Tears of the Sun. I saw it a long time ago and it’s a rather cruel movie about a war in Africa based on a real story with the main character Bruce Willis in a part that is not entirely convincing.

The weather has to improve. Sitting inside all the time won’t do. The clouds loom heavily above the mountains.

I have left my Kullu cap up in Kibber. The landlord will surely find it. I have sent a text telling him to leave it in Kaza when he gets there for the festival.

14th of August

I had strange dreams this morning with friends defiling by and I couldn’t get in touch with them.

The colours of the mountains across the valley are tinted in ochre and moss green and the bright green of the fields mix with yellow patches and the red mineral in the rocks. The sun shows up illuminating the valley floor dramatically making the colours flash while he mountain peaks disappear behind the clouds.

The TV is on again, it’s cricket this time. The monks are completely absorbed by it, both young and old.

Black ravens are common here. They fly in swarms through the valley. It’s clearing up and the temperature is rising with the daylight. My belly has got its share and my mood is improving with the brightening of the sky.

The morning bus to Kibber has arrived, about nine o’clock. Some tourists step off. It’s a family with two kids. He is Indian and she is a Westerner. He speaks lovely Hindi with his children and his wife. 

About lunchtime the two Canadian girls pop up greeting me cheerfully. They are going to stay for one night. An elderly gentleman comes in with a huge knapsack, sweaty from a long walk. Everybody is sitting down reading or eating having a bit of contemplation during the middle of the day. I try to converse with some Westerners who speak with various degrees of broken English while the sound from the TV is banging my ear.

The weather is unstable but the sun is shining between the clouds and I go out. I draw the monastery twice, one close up and one attempt at catching its structure as a whole. Its perspective is tricky for it is turning around a mountain with different fixed points.

I walk clockwise around the monastery accompanied by a monk with a so called ‘kora’. We talk about this and that, the weather during winter, or the height of mountains in Sweden. He wants to learn some English words, but we speak Hindi most of the time.

Another cloudy day and an attempt at water colours in the dining room.

Waiting, eternity is here, nothing to yearn for, only being present in the now. Tourists come and go, staying for one night and departing the next day. This is a transit site. Very few stay to meditate in the stillness, the light, the buildings or the presence of monks. Waiting for what? I exist in the midst of murmurings about where to go, what’s worthwhile to see and what is coming next. They wait for the bus; waiting is a tourist’s way of life.

These overloaded motorcycle tourists riding their 350 or 500 cc Royal Enfield Bullet! Guide, mechanic, petrol and rent must have cost a fortune. The bad and hazardous roads must be very difficult. The appeal of freedom perhaps, racing around through mountains and over vast expanses. You don’t have to wait for the bus.

I am sitting indoors most of the time painting. It is raining and it is cold. I am a bit nauseous from the food. I am conversing with a young Israeli girl. A Canadian woman and an Indian driver who is also working as guide come in to the room. They are uncertain about the weather and which road to choose. The rain may have ruined the roads to Kunzum La. They will try to get there anyway. I see them next a day later when they had turned south instead after a full standstill in the mountains.

It is raining over Spiti and the air feels cold. I need to put on all that I’ve got of long sleeves, shirt, woollen sweater and scarf. My hands are freezing. I grab the opportunity for a walk around the monastery when the rain stops and follow the monks on their daily “Kora”(7) during the afternoon. The clouds lie like a flying cotton blanket over the valley wrapping the peaks while leaving a clear view of villages, roads and distant fields where the meandering river is gleaming faintly. Prayer flags flutter in the wind, monks sway their prayer wheels while they meticulously circle a boulder on the left that has an inscription with the word ‘OM’. One of the monks shows interest in my drawings. He is doing some drawings himself and wants to learn more. It must be a dream job to come here and give drawing lessons!

16th of August

The bus that is going along the winding road down to Kaza is filled with peasant women who stepped on at the village below Ki Gompa. The light that is filtered in through the windows gives a mystical shimmer and  is accompanied by the women’s religious rhythmic singing where each phrase ends ‘with Om Mani Padme Hum’. Where are their contagiously joyous laughter, healthy spirit, and solid self-esteem coming from?

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-2.jpg

I’m sitting and looking out over the town from the exterior balcony of a guesthouse in Kaza. The clouds still rest heavily over the mountains. It’s warmer here compared to Kibber. Birds’ twitter and cows’ mooing mix with the chatter of people at the local construction site. The garden is bourgeoning with flowers. The guesthouse is nice with a sense of homeliness to it. I spot a trail that is going up over the mountain and I’m looking forward to an excursion to views that have not yet been seen.

I met a young and happy girl at the coffee shop who is volunteering at teaching English to nuns further down the Spiti Valley. Her parents are Chinese and she was raised in London. Soon she will return to the nuns after the holiday that celebrates the independence day of India the 15th of August. Some twenty-five nuns are going to learn how to articulate English words correctly, which is a luxury in these parts of the country. She took the opportunity to hang out at the internet café here in Kaza since network connectivity in the village is non-existent.

People meet and talk about their life, experiences and wishes, saying hello, saying good-bye never to see one other again. Such acquaintances are transitional, enjoyable, and stimulating. Can one reach any depths here? I may be like an open book. People read me more than I imagine. The outer world for me is like a book to read and to contemplate.

The poor are always among us, like the man with crutches at the Bazar; where is he coming from? Or those poor people in the tent camps outside Kaza; where are they coming from? The residents of Spiti sometimes employ poor people from the plains short-term for construction work. Households nearly always keep a small boy or girl from Bihar as servant. Spiti people live in good houses, all their children attend a good school and there are homes for the elderly, a post office, a bank and legal services. They really should have had a home built for these short-term workers. But they are delegated outside of the Indian government’s funding strategies for securing a sustainable population in the areas near the China border.

Tourists stroll by looking about with flickering eyes, experiencing, taking photos and notes. There is a documentation process going on that has no equal counterpart in history. The locals contribute by taking pictures with their mobile phones.

The road down to Manali is closed, flooded, washed away and snowed over. The roads to the south are the absolutely only options in terms of accessibility. The bird life here is tremendous. Birds are migrating south through the valleys before the winter strikes.

17th of August

I have weird dreams. Something is wrong with my body, don’t know where it’s coming from.

A month has passed, one month left for travel, adventures ahead. There is nothing sweeter than the warmth of the sun after several days of rain, overcast sky and cold weather. However, the sun is burning mercilessly and I have to protect my face and the deforestation that is my head. The shades offer a pleasant coolness. I am altering between shuddering and sweating. A scarf that can easily be taken off and put on is the ultimate piece of clothing. 

The mountains stand in their naked beauty slowly crumbling down to become undulating hills while the water is digging small canyons. It’s difficult to pave for roads when they are flooded by gravel and sand from violent torrential rainfall. The roads become blocked by detached boulders on the run. About one million years from now the Himalayas will have turned into gravel, the glaciers will have melted and all of it will be transported down the rivers forming enormous deltas far out into the Bay of Bengal. However, they have allegedly determined that the Himalayan peaks still continue to rise, so the Indian sub-continent is still pushing on.

Valleys and mountains, both distant and close by. The snow has laid itself upon the peaks overnight. Perhaps it will melt in the sun, but I think it’s going to stay till the winter takes over.

From the shade of a tree not far from the river bank I draw the mountains, how the river is disappearing behind the gravel ridges and winding along the valley floor in a bed of grey granite rock that looks silvery in the sun.

Miraculously, I have got my Kullu cap back! The hotel owner in Kibber had submitted the cap to the Bodhi Guest House in Kibber where it was waiting for me. It is a beautiful cap, I am really happy about seeing it again. The happiness in Samsara.

The commerce is in full swing along the great bazar street in Kaza. There are lots of market stalls that sell clothes, axes and sickles, pictures of Dalai Lama (something that is unthinkable in Tibet), toys, make-up, and all kinds of shoes. Tourists gather around the German Bakery for coffee, espresso, wholemeal bread, peanut biscuits, muffins, yak cheese, and sandwiches. Festivities are announced by drums sounding everywhere in the village. I am watching the reception of a prominent dignitary in the yard outside the great monastery. Women dressed in traditional clothes together with school-children greet the visitor with drums. Eight o’clock in the evening the street market will close and everybody will head towards the musical event at the schoolyard where a dais is set up. Traditional folk dances from Tibet and Spiti took turns on the stage, which included a powerful performance done by children dressed in beautiful costumes and accompanied with lively music.

18th of August

The motorcycle has become a substitute for the horse in the modern romantic lore of freedom, mobility and speed. Men arrive into Kaza from the great expanses riding on their Royal Enfield, a classic thoroughbred with a deep pounding gait. They are sweaty wearing khaki dungarees soiled by sludgy mud. They will tend to their bikes by the edge of the pavement and have a glass of tea at the German Bakery. Surprisingly little baggage on the rack; presumably they are on a short detour from a base camp where their women stay behind preparing the food. They are the modern nomads and vagabonds.

Today I will try to get the inner line permit needed to reach down to Kinnaur since one portion of the road runs dangerously close to the China border or through contested areas – a reminiscence from the Chinese-Indian war of 1962.


It’s a holiday today but there’s someone who is moonlighting at the Inner Line Office administrating passport information. It is a typical governmental office with dirty windows and a steel cabinet standing in a corner on the concrete floor. There are layers of dust covering the giant naked light bulb that is hanging from its twisted threads attached to the ceiling in a tangle of spider web. It was a time consuming process of registering into logs according to the bureaucratic setup. If one were to use computers for input of data at both ends of the road section and coordinate it, then one would achieve greater control. But now this work occupies an entire cadre of office staff. Just as well in this nation of unemployment.

There are more people at the bazar than yesterday. Business is good, people have money, they stop by, looking, discussing, examining, choosing, bargaining, buying. The women of Spiti are always beautifully dressed, slender and graceful, immensely attractive, sensual, aware, elegant, so much more than Western women with all their money. Here is a relaxed gracefulness without any noise. People stroll by, looking, buying, and moving on. Young people wearing Kullu caps are unusual; however it is often worn by elderly women and older distinguished strictly dressed gentlemen and in this area decorated with a beautiful green band.

Three nuns appear with their deep ruby gowns swept over their shaved head. Sometimes you’ll be able to notice the slightly pale hair line of the younger novices but the older nuns have skulls that are dark brown from the sun.

I’m having a cappuccino at the German Bakery listening to the buzz of voices. I will soon need a  juicy novel to pass my time. I am nearly finished with the book I bought in Mussoorie.

I met a group of younger women on my way to the monastery. Their Hindi was about as stuttering as mine. They asked me candidly about what I was doing, if I was married and where I was heading. ´

“Oh, you are not married, why is that?”

“Unfortunately I have not yet met a woman I would like to marry.”

“But I’m available,” says one of them spontaneously, “take me with you, I can cook for you, wash your clothes and keep the house tidy.”

“Ah, but that would be very expensive for me. Everything in my country is very expensive. I wouldn’t be able to support you. When I’m old I will settle down in the Himalayas: Here everything is cheap.”

“Yes, come to Kaza, settle down here!”

“I like Spiti, beautiful mountains, nice people. I will likely return. Maybe I will marry someone here, perhaps one of you.”

Some police constables pass by swinging their lathis, rods of hard wood that are shorter than walking sticks.

I can feel that eternal tranquillity, the eternal being, the eternal now. The thing with nothing to yearn for, here everything is fulfilled.

The women carry their youngest on their back wrapped in a shawl with only the tiny head and legs visible outside the bundle.

A small boy beside me receives a chocolate cake from his mother. He devours it to the last crumb.

Some tourists look repugnant, badly dressed with a bad posture and harsh facial expression, often overweight. Of course I am not like that, or so I’d like to think.

The roofs are covered with straw bales and colourful prayer flags that sway in the wind. The cows have their stall at the side of the house or indoors on the bottom floor. The walls are still made out of stamped clay done by gradually moving a piece of a wooden profile. They say that soil provides better protection against the cold than concrete. I can see how they are improving the outer layer of clay with an additional layer of cement mortar. The flat roof is supported by one or two thick bearing wooden beams that are crossed with thinner sticks, all of which is covered with a fine layer of twigs. Nowadays a plastic canvas is also laid on top of that before the outer layer of thoroughly stamped clay comes on serving as the finish of the roof. Climate change brings more rain over the Spiti valley which is eroding the houses forcing many builders to deviate from the old construction methods. Casting a concrete roof is a large enterprise that will keep some twenty people busy for more than fourteen hours with cement tumblers and lifts, not to mention the supporting casting profile made of plywood that takes weeks to make. It is easy to understand why only a few can afford the traditional way of building but sadly enough, this often done by using the low wage workforce – poor people from the plains.

The sun has sunk behind the mountains, only fluffy fringes of clouds flare in the twilight and the birds are performing a lively concert. The town square is coming alive into a frantic activity. All the restaurants are occupied by Spiti citizens and middle class Indian tourists. Life is excitement and party, everybody is off to the music event wearing mobile phones and involved in energetic conversations.

19th of August

I’ll stay three nights in Kaza and spend a few days in Tabo before Kinnaur, and there’s going to be an excursion to Dankar tomorrow.

It’s a chilly morning. The market stalls are set up before the last day of the festivities. Clouds hide the sun which explains the cold air.

A tractor is slowly rolling through the village road pulling a trailer for garbage. People are allowed to throw away their waste unsorted directly into it. Perhaps it is sorted later by cheap labourers at the dump.

Sexuality is pushing on, desire for union, penetration, ejaculation. What is love, I ask myself. It does not demand sex, it is outside of carnal needs, it does not look for what’s mine, it is happy to be what it is, infinite love of life, the colours, shapes, and the experience of the now. I need that qualification. What is the objective of love? It is found in the wind’s grip about the treetops, around the poor emaciated woman with the small child that needed food. The child was terribly thin, a girl that is worth less in this country, perhaps she won’t survive. Have they taken advantage over her? Is the money handed over to her alcoholic husband? Do we really know what is going on in the world, the truth about humanity?

The rain is coming in small gusts and I wonder about the trip to Dankar tomorrow. The street merchants are covering their stalls and some are already beginning to pack up. It’s the last day of the festival. Groups of people are moving towards the ceremonial site in the late afternoon for the closing event.

I am painting the valley and the mountain on the other side in water colour. Wide awake attentiveness now. Having no pre-judgemental beliefs about humanity and nature I try to see things as they are.

The Spiti villagers have no particular casting system but there is a subclass formation happening that is exploiting people for construction work and household chores. It is tragic to see the patterns repeat. These people live in dens, damaged tents along the town limits where the smoke is rising from primitive wood fuelled stoves. They leave their excrements in the surrounding along with the stench that follows. The Spiti townsfolk use lavatories, and where the waste water ends up I have no idea. This is India with its recurring issues. It is a striking fact that this thriving area has more beggars than my home town Mussoori which is located on the verge of the plains.

What will I make of this journey? The journey itself is said to be the goal, and I agree. There is no other meaning to seeing this sharply drawn bare landscape, the colours over there in ochre, green and blue tones, beautiful people beautifully dressed, the noise from children playing and holy monks floating by muttering their mantras.

Wishes shall cease, yearning shall cease, worries and anxiety do not belong here. My heart is reminding me of the pulse inside, the elementary air, water and bread. The wind hears my thoughts. Whatever is written here will sooner or later turn into dust. The writings, the drawings, the colours and shapes bear witness of my activity, that which is my steady companion, motion. When movement ceases, I will cease to exist leaving only prints in the sand that is going to wither away. According to cosmological theories on time and space, every moment is recorded somewhere, but it is not a book one can browse.

The rain has stopped and the sun displays its last rays. A couple of women are setting up their market stall once again and have a cup of tea in the afternoon light amid a peaceful buzz that is colouring the air.

I write only for my heart, that I may find peace to live with the heart, with inner tranquillity and outward attentiveness, freed from judgement. What do I know? Nothing really; I’m listening, learning, watching, trying to understand. My own ego-centricity is obvious for everything is passing through me, conveyed by me, generating something new or remaining the same. I am a pulsating heart, receiving, emanating, tinted by my character. Man’s magnificence and insignificance. I cannot fathom the dimensions of space. I see the stars upon the heavens, perceiving all, still I am nothing.

Dankar monastery

20th – 21st of August 

I am going to Dankar, the former capital of Spiti. A proposed day’s excursion turned into two days with a stay overnight. Stepped aboard the early bus to Tabo to get off where a trail is leading up to Dankar Gompa through at steep ravine. At the highest point it clung like recluse monastery with adjacent caves for meditation and solitude. The thousand year old building, placed upon pointed cliffs that have withstood the erosion of time, rose like it was an integral part of mountain itself. What would pass for monastery, or rock, could sometimes be difficult to say. The prayer rooms and holy chambers of the monastery have become too small forcing the monks to build more on the other side of the ravine. There was an atmosphere of mysticism in the old temple, which was erected with several floors and narrow winding trails that followed the structure of the mountains upwards. Inside a small chamber it was possible to get a glimpse of a few chortens at the far end where the ceiling was too low. Perhaps they were built at a time prior to being enclosed inside the monastery. Above the monastery at the topmost level the old village lay well protected by surrounding mountain ridges. The new village has been spread over the eroded precipices that fill the upper section of the ravine. At its highest point there are the leftovers from the erosion, a forest of statues and pillars, suggestive of being civilisation remnants with standing sarcophaguses containing mummified giants.

An elderly villager escorted me up to Dankar through the ravine. We had a break by a ridge from which the monastery and the statues dramatically stretched upwards. I served water and biscuits which he received with gratitude while we chatted about the recluse caves that could be seen at low altitude in the steep mountain wall. A long time had passed since the last time anyone meditated there. Later he invited me to visit his big house. It had a large central kitchen inside of which he served tea with milk and lots of sugar. You take your shoes off at the entrance and sit on a rug with a low table in front of you. Everything was simple, neat and tidy. There was a solar panel on the roof that could supply rechargeable batteries for the few lamps that were installed. They had built extra rooms on the roof using the old method of densely stamped clay. Heaps of hay spread over the entire roof will secure the winter supply of fodder for the cows. a calf, the sheep and a few goats staying in stables beside the house or at the bottom floor.

During the evening hours hordes of sheep and goats returned from the grazing tour up in the mountains. With constant bloating all of them flowed down to their specific households without any intervention from their owners. Next morning the opposite happened with sheep and goats at first coming in small groups to the gathering area from where they streamed across a small pass and disappeared with the shepherd to the pastures in the mountains.

The trail that went to the lake was steep and difficult. But it was worth the effort to be able to see the view over the harsh and aggressive shape of the Himalayas. Up here the mountain had flattened out into smooth hills overgrown with low bush that provided excellent feed for sheep. Right across the river one could get a glimpse of the entrance to Pin Valley where the snow leopard and ibex wander in the arid and barren landscape. There is a breathtakingly beautiful walking trail over the high passes between Pin Valley and the Kullu valley.

The lake is located inside a basin high up at 4 500 metres of altitude and supplied by water coming from a small brook. It is shaped like a half-moon just like the Manusorova Lake at the holy mountain of Kailash in Tibet. All such lakes are sacred for Buddhists and that is marked by a chorten that has many prayer flags. I was alone by the lake with the mighty Himalayas as a panoramic backdrop. The lake was teeming with life, presumably implanted fish that had grown really big, about half a metre. There was something wild and unpredictable about the lake. I imagined that the fish would continue growing, developing feet and becoming giant lizards terrorizing the villages nearby. I had read something like that in a science fiction novel.

The sun had set and only the peaks were glowing. Red clouds were still illuminating the valley during my walk down to Dankar.

The life of a recluse in a cave or a monastery or the solitaire who spends years of meditation in a cave is difficult to comprehend. Water and food have to be carried to the place where he is sitting in the yoga position. Is there any wisdom to this? The initiation for becoming a llama requires three years of meditation. Insights are achieved as well as purification through self-denial and discrimination, a well-balanced diet and a well-balanced way of living. These are things that are so much more desirous when you’re getting old. There is joy and beauty in life as it is, in the small, simple and uncomplicated.

During my climb down the ravine to the road where I would catch the bus to Kaza, I saw three small children on the way to their parents. The smallest girl was crying so violently that snivel and tears blended. Her elder brother carried her on his back. They wouldn’t say anything to me when I asked if they needed help. It’s hard to get a reply whenever fear and insecurity rules. Where is the beauty of life for these children when living means suffering, perhaps with some bright moments of food, warmth and sleep? I noticed the determined facial expression of the boy not to ask a stranger for help when he resolutely took the little one on his back. I could hear her crying in the distance when I had reached far down into the valley. Some people were working in the fields, perhaps it was the parents. Such things linger on, the children, exposure, abandonment, fear.

22nd of August

The journey to Tabo. I had a seat that I later on offered an Israeli man who were travellin is g all the way to Kinnaur. I saw remarkable mountain shapes on both sides of the road. The withering due to erosion happens in several stages. The steep original downhill collapse is being condensed into a solid mix of gravel rock and clay, which in turn withers down due to ice formations and temperature shifts, and forms statues and pillars each shaped like a sarcophagus. Occasional pillars may have a big rock poised on top like a capital on a column. There are endless pillar halls measuring from a few decimetres up to several metres in diameter. Impossible pointing elongated cubes extend from the mountain wall with small cone shaped towers on top like a slightly eroded piece of architecture from ancient times. Hermit caves can be spotted high up on naturally rounded pilasters of enormous size. The hermit had to lift food and drink using a rope. How did he get there in the first place? Further down towards the river, sand and layers of clay are exposed which have deposited for thousands of years. They shine yellow-white along the river banks, sculpted like sugar cones.

The plains below the mountain are strewn with boulders of all sizes. How frequently will a large boulder come off and roll down to the plain? Does it happen once in a decade or once in a hundred years? The perspective is staggering even for such small events.

I am catching my breath in the restaurant at the hotel roof. The young boy who serve as waiter seems a bit awkward and doesn’t know how to perform his work and take orders, but he seems in full control over what’s on the menu which after a while shrinks down to just a few dishes.

On the one side the mountain is rising steeply from the flat valley that is left by the river sediment. The other side is dominated by several generations of scree. It feels as if Tabo is located at a lower altitude than Kaza for the air is slightly warmer.

Life is body and soul in beautiful union. You need to experience the body in all its parts. Thought are streaming from inside. The brain is working frantically trying to bring order to existence. The brain is capable of suppressing bodily needs like sex, hunger and social interaction but it’s not that easy with water and oxygen. You won’t die from sensations of hunger; you die from food deprivation  when you don’t feel hungry which is more dangerous. A little something to eat every four to five hours is completely fine. I exercise three times a day with stretching, work on back muscles, and abdomen also. Despite this regimen I often have back problems during prolonged walks carrying my backpack.

The sun pours down over Tabo and the unique monastery which is wholly built in wood and clay with no windows. I bring a sketch pad along since photography of the famous paintings inside is prohibited. From the outside it looks like mysterious heaps of earth, pyramid structures flanked by simple chortens. Its outer appearance is inconspicuous like that of simple clay huts but their size is astounding. The inside walls are covered with paintings in bright natural colours and a sparkling drawing of Buddha in all his incarnations, Jakata tales, flora, fauna, endless rows of Bodhisattvas, both male and female  and even Hindu gods like Ganesha. The paintings have delightful details where the drawing is flexible and innovative. The colours sometimes are graduated creating three-dimensional effects. Tabo used to be a famous learning centre for many centuries with an impressive library. Today Tabo has been declared a world cultural heritage site in league with the most prominent monasteries in Tibet and is one of the oldest preserved Buddhist monasteries with uninterrupted traditions since 996 AD. It reminds me of those European monasteries that became the hub of advanced studies and preserved cultural traditions and a permanent centre for locals. I bought a treatise on the monastery. It had pictures that added profound insights into the iconography. Tabo also has a large convent school with classes in all subjects. Unfortunately the art class for tanka painting was closed during my visit there.

23rd of August

Writing is an act of remembering like writing down the story of all my love affairs. What would have been different now should any one of them have produced a family, children, and children becoming adults, grandchildren? Would I have been sitting here now? Would I have been as much of a seeker, present, exposed, and reset as I am now? Would my past have meant more for my present situation? Would I have divorced my wife, would I have lost her? If I had no children, then perhaps I would have been sitting here. Life is bound together by relatives and duties. So much more difficult to break free then. Would I have been happier than I am now? What would the names of my daughters and sons have been, and with all their upbringing stored in my memory, would that have made me happier? I am just standing here in the now anyway, the past is gone, my memories are like memories of inert things that do not exist now, they are components of a living ever changing poetry.

I possess my own momentum and rest in my own intelligence. I can sense my own heartbeats and understand other people’s heartbeats and appreciate them. Some people talk in a sympathetic way but lack grace. Am I graceful? How can I make the world a more graceful place? Often I am grouchy, irritated, and suspicious and I lose my temper.

At the village centre I came upon a giant square complex that contained living quarters. It was a guesthouse for all wayfarers that came for the 1996 millennial celebration of the Tabo monastery and was also visited by Dalai Lama who performed a Kalachakra Initiation (8). It was already marked by the veneer of decay because of low expenditure and bad maintenance. The restaurant was out of order and there were heaps of rubbish everywhere just as if it were ready to be taken down. There is a large yard inside and extensions on the second floor that have skylights, all constructed in the traditional Tibetan style.

The poor subclasses from the plain-lands are exploited here too. Everybody is keeping servants from UP and Bihar which are the regions below the Himalayas 

Like leaves in the wind, such is the children’s play in the yard by the house, constantly moving, laughing, yelling.

In the distance against the grey-blue sky the snowy mountains are lit by the sun. I am going to paint using water colours tomorrow. I’ll move on to Kinnaur next after a couple of days.

What is work, really? A forced flow of thoughts, keeping a thought for a while analysing it to see if there are other sides to it, other views? What would I rather work with? Is vacation also the absence of work? Those who work have an identity, like a carpenter’s pride over his work, the construction worker’s satisfaction when the house is completed, or the weaver’s care for teasing, spinning, dying, weaving, attaching pieces together and sewing. While working everybody is at peace. Life goes on and there is some kind of harmony.

None of these untrained young people one sees here wants to do traditional handicraft. They want to play with their mobile phones, ride around on their motorbikes, dress according to fashion, and spend their time in cafés in the company of a deck of cards and beer bottles.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Spiti-Tabo-1016x1024.jpg

I communicate with myself, between brain and heart, all limbs and senses, all sensory impressions come to me. People don’t seem to communicate with each other in any real sense. An American citizen whom I spoke to was engaged in a conversation with himself. One company with a domineering spokesperson shouted commands. The talking reached a level of frustrating energy. Wrapped up in alcoholic fog they spoke in unison using the language of Spiti, unintelligible to me, in high pitched voices. No matter what language people use one can always, from the voices alone, detect whether the conversation is joyous, fun, exciting, or aggressive. Finally I left with booming ears.

Listening and watching, silence is golden. The dialogue with myself starts in the silence of my room lit by the lamp. Tranquillity comes from within and brings with it the perpetual transparency before what is happening. Can I hear the misery, can I see it, or hear the tales of violence and conflict? Am I retaining my own peace of mind, am I processing all the impressions before I convey opinions like politics or ideologies? Listen to approaches, tone of voice, listen to the silence and notice all the small words, those that are simple, and value laden. The repetitive jargon is an expression of insecurity.

Stories, I am not a good storyteller because stories don’t seem to stick with me. Stories in illustrated form that are translated to text require practice. My own story needs to have an impact also upon myself, even though I am familiar with how stories start and how they end. In that there lies the quality test of the narrative. I too must be able to enjoy the flow of events in the story.

Imagine there are designers, hundreds of them, sitting nearby. Would my drawings change, be different, lose their worth? My drawings are done from a point of attention, my individual point of view like the angle of a photography, what is imprinted and what isn’t.

I am hot as usual, fantasizing about women I see, what they are going to be like naked, their breasts, hips, their legs, shoulders and their neck. Why this obsession? When am I going to see the human being instead of potential sex? Man will probably never relieve himself from it completely. Impressions trickle down to the member which will assume an erect position. Dependency, desire, drive? Heart and brain, upon closer inspection, this will pass; it’s the distance that is fuelling fantasies. I am hot for woman, the women that I have loved.

The mountains are far away, the light that creates different shapes form ravines and ridges. At times, the mountain are flattened out, at other times they are dramatically sculptural.

I feel reset back to zero. Should I remain here for a while or get going? Fantasizing about new territories, it’s probably raining in Kinnaur, and here the weather is drier and sunnier. That trip is going to be tough and I am awaiting the right day and time.

Leaving Spiti has a nostalgic feeling to it; it is like a Tibet in miniscule form. I will return to Spiti, I hope, in the company of a dear friend. Travelling alone like this won’t do in the long run. Perhaps that’s why I never set off to India between 1987 and 2000; I had no one with me. In the end, I went for a tour in South India. My thoughts were written down in solitude. That trip was poorly documented, now I just have some pictures and an unfinished text. The trip of 2004 went to the mist shrouded peaks of the Himalayas. My trips in 2008 and 2010 were all lonely with the diary as my sole mate. Only sporadically do I find other tourists to converse with.

My own communication between heart and brain, between feeling and sense is what I return to no matter the quantity of company I have with friends, or sex with women. I will return the inner space where body, soul and spirit unite, where my intellect cooperates with my heart and all that is constantly emerging from inside. Solitude is a resort in every circumstance; it is sought. I will always take a walk out into nature. That is the only uniting factor that exists within me, India, Sweden, the Azores, Portugal, or Italy. Wind, water, rock, trees, grass, flowers; soon there’s autumn in Sweden and time for taking pictures of the season, smelling the earth and dry leaves, taking a ride on the boat to the archipelago, and look at the sea.

The wind is grabbing the long triangular prayer flags that are mounted on poles. They flutter like flames in the darkness when lit by the headlights from a car. Above me the Milky Way is seen sparklingly clear from the one horizon to the other.

When do I work? This writing seems like a pastime, the pastime of loneliness. Drawing and writing belong to solitude, like a mantra of life, the movements of hands above the surface, forming characters for someone to decipher.

The river, which has been accumulated from thousands of small and large sources, has gathered into fierce rapids beside the mountain. Mainly glacier water but also increasing rain creates new sources, and more so now than in the 60s and 70s when the land was known for its drought. Even Ladakh has been affected. Catastrophes happen during downpours when houses “melt” and are being flushed away. Strange fact that houses still are built using the hard stamped clay method. The walls are protected by cement stucco and the roof is insulated with canvas beneath the earth layer. Over there I see people watering their roof, presumably in order to prevent it from cracking up in the heat from the sun. 

25th of August

Time to break up, there’s a time for everything. Three weeks left of my holiday. Will I have time to go to Kalpa, Singla, Sarahan, or Shimla? I could stay for three-four days in each place drawing, painting and writing with good accommodation, eating sensibly and taking long walks. I am going to miss these bare mountains with all their colours.


I arrived in one piece in Kalpa. The road leading here was in a really bad condition. At the start the mountains were bare and the ravine was steep where the violent Sutlej river was meandering forth. The road was partially cut off very close to the rapids with the mountain hanging over the bus roof. Soon it was going to be impossible to drive down there and the bus struggled uphill through a serpentine road. The arid and barren landscape gradually shifted into forest clad slopes when we approached Rekong Peo. The trees held the steep downhill slopes together and the river deep below had carved a groove for itself. The difference in altitude from down the river bottom up to the snow-capped peaks was dramatic.

It’s nice to be back in the mid Himalayas. There is a strong dramatic atmosphere over the mountain at sunset. Here it is dark, the electricity is out and one prepares food in the kitchen using stoves that run on gas.

26th of August

Kalpa. Mist is obscuring the mountains for a short while until the Morning Prayer is finished in the temple up the hill. The choir singing that came from the loudspeakers sounded like tape recordings. A large chorten towered by the prayer hall where Buddhist flags waved in the wind. Its roof was a square in Chinese style with corners that were bent upwards. 

I took a morning walk uphill between houses that had their roof covered with stone tiles. The apple and pear trees were heavy with fruit. The mist still lay around the mountain peaks. Further down towards the valley floor a thousand metres below the sight cleared against the villages and terraces that lined the river. 

If I can afford it when I’m older, I am going to rent a cottage in the mountains with a view from a porch where I will be able to paint with water colours, take strolls into the forest, listen to the mountains, the wind and the rapids. Up here you won’t be able to hear the Sutlej River. Kalpa is located at a very high altitude with only small rippling streams for irrigation. Perhaps I can find a place like that here in Kinnaur. The Himalayas are so inconceivably huge. 

Met a photographer who owned a shop beautifully positioned on the downhill towards the valley. Business had declined now when everybody had got mobiles with a camera. His income was sporadic and coming from taking wedding pictures and selling various trinkets. I was invited to his house where his mother served tea. His parents’ home was an incredibly charming and rustic construction that was fitted with old furniture and handicraft. His study was crammed with goods that were for sale. In one corner there was a laptop that had internet connection from which he were exploiting new methods of developing his business. His greed sparked an increasingly optimistic view of future prospects with all the information and knowledge I had to offer. However, I did not promise anything, and I was quite relieved about not having anything to do with him in the future. He will be doing fine.

Kalpa village

A woman is sitting beside me at the common gathering place of all Westerners at the hotel terrace. I am yearning to be with a woman, and she does not seem to have suffered from a shortage of lovers. She is graceful, determined and secure inside. I feel jealous of all her previous lovers. Now she is sitting next to me, now she is gone. She is a nice woman but the sensation is over and I am no longer interested in her. 

Layers of clouds are being ignited by the evening sun. The evening prayer has just begun in the Buddhist temple. The small child tries to eat supper consisting of boiled vegetables that slip off the fingers and fall down to the floor. One nonconformist couple from Israel have brought an energetic two year old son along. He is talking a lot for his age, both English, Hebrew and fragments of Hindi that he’s been picking along the trip. Since he was dressed up with a skirt on top of his pants and had his hair done with a ponytail I took him for a girl before his parents corrected me. By bringing small children along while travelling to India one is initiating connections to the surrounding people. Indians love their children and want to be close to them.

Would I be able to have kids? Not in my years, for soon enough the children of my siblings will come and I will be grandmother’s brother or grandfather’s brother to them. My genes are not going to be transferred further. I cannot accept to beget life that is as problematic as mine. You’re supposed to stay with your child until it has grown up. Liberation will come gradually though independence achieved by confrontation. It is a strange bond, undelivered by separation from the parents during the school years. We were so anxious not to hurt our parents that we couldn’t even gradually start arguing with them and their completely idealised position on the Christian way of raising children, faith and morals. And then losing touch with their children, sending them to boarding schools yet thinking we would still share a common belief system. Their sense of humanitarianism is present there, like love and being good role models, but there is also fundamentalism and sectarianism. They were not capable of seeing it, because it was the sole basis for their existence, them or us, the unfaithful pagans and the saved ones; but what about all the others? Wouldn’t education suffice?

I walked upwards between the stone walls, upwards and upwards. The apple trees on the terraces are abundant with fruit with an occasional pear tree. There was apricot of some dwarf species that resembled wild apples. Perhaps the climate is too harsh here where even peaches look like small green furry balls. Everywhere the sound of irrigation canals. The sun began to set behind the mountain and the forest darkened. Some solitary half-finished cottages of stone and clay could be glimpsed among the trees. Cow dung indicated herding of cattle on the way to the pastures. I had been walking for three hours uphill but I had several hours left before reaching the summit. As luck would have it, the way back downhill was a lot faster to walk before everything was left into total darkness.

The Israeli woman is very attractive. A friend of her who came behind is now joining her. Soon there is going to be an entire colony of Israelis here. The Palestinian conundrum will be a recurring conversation topic which is an extremely complicated question about occupation, settlements, the one or two state solution, conflict, war and terrorism. They don’t like the government’s policy and their protests are fierce. The recent wave of democratic liberation in the Arab world is of course not relevant to Israel. They protest for other reasons, and the Palestinians have always been struggling for freedom. All these roaming Israelis on their way to India or South East Asia form the new Diaspora, escaping from a nation of terror behind a bulwark.

We always seek the natural, the intimacy with what we really are, an expression of nature. We want to be something more but we are not. Culture is a natural process, a development according to intellectual capability. Many remarkable natural phenomena are more complex, more absurd, crafty, and more inventive than things that the human intellect ever have come up with. We have our own unique language which is one language among other languages found in nature, nothing more. Everything hinges upon survival. The core of man’s survival strategy is over-exploitation which is a flaw of reason based upon ignorance, greed and fear. Fear that nature isn’t doing what it is supposed to do, fear that the supply won’t be enough. Man is the most weary creature in nature caused by his unrestricted intellect, his belief that he can do whatever he wants. He must at all times learn from nature and experience. Nothing is predetermined in his mind or pre-programmed into his genes.

The sun is pouring down at noon; even here in Kalpa it burns like gas torch. The fragrance emitted by the forest and the plants is intense. It’s not just apples, pears or apricots that smell. Spicy odours from herbs and flowers rise from the soil. The conifer fragrance is rich with turpentine and resin.


Being, being and forgetfulness, we forget being just to be able to remember. We think we know what is. That which is close up, is; and that which is far away in the world, is. Existence in the world, being in the world; we are present in the world. We exist in language. What is being? Is being in the world a space of possibility?

Man inside the world, being born into it, drawn into it, stuck in it, thrown into the world, granted to the world. While being in the world, we are in a way tuned into a mood that is given to the world and exists in the world, and exists within me. We see and discover new things, but are we really free?

Fear and anxiety!

Fear provides a contrast to anxiety. Anxiety comes from not being in the world. Not being able to comprehend the world elicits questions about being and the relation to non-being. That might possibly yield a tranquilized philosophical mood. Being and Nothingness are opposites like light-dark, active, passive, and so on. Since we exist in the possibility of being we are also everything that we are not.

Existence is going somewhere. There is a causal connection. A faulty plough means not being able to till, not being able to sow, it means no harvest, no flour and no bread. The connections are equal to ‘is’. Are such connections meaningful?

How does Being appear in the world and making the world appear? Existences, in the name of true or false and obscure, gives rise to moral philosophy. 

The meaning of Being. How does Being appear? Is time the meaning of Being? Does one at all understand Heidegger?

Words as reality – the reality behind words.

I am inside my body. I am sitting in the chair with my internal organs, my bowls, my heart, my lungs. I am inside my thoughts about existence, my sensory impressions are like the mountains, the peaks that disappear behind clouds, the houses that are anchored into the rock, the trees that carry fruit. Life within myself as a security, heart and brain. Worrying about the future, why? Living in the now, the horizon of infinite existence, in the now. Submerged into the now, into that which is the great ocean, eternity.

I walked towards the west and followed the road beyond Kalpa until the landscape became like a dream. The road cut sharply into the mountain that fell steep like a precipice down to the valley floor with its gushing river. Sparsely distributed knotty coniferous trees grew on the naked cliffs like a contrived Japanese garden. Water poured forth from the stream that ran over the road and the fragrance of conifer and resin was intense. On the far side of the valley lay a village on top of a three hundred meters high vertical cliff. Further up towards the west there was terrace cultivation and an undulating landscape that floated in the evening sunlight. A few houses clung along the precipices towards the river.

The woman fancied me but I did not respond immediately. I have a feeling that she doesn’t like India, and our interface sort of disintegrated. She is on her way to Chitkul which is I were I’m going later, but shall we go together? Here things are fantastic as they are; man always wants to go further, inspect new territories and discover new landscapes. Are we never happy about where we are? It is fantastic here, high up with views both upwards and downwards; one is located somewhere between heaven and Earth. Clouds will seldom go down into the valley, they will float about the tree line obscuring the peaks.

Nothing else apart from what can reach me, within me are memories, from the outside come movements; is that reality? The living pulsating heart from within and impressions from the outside revive my memories. Soon external matters will live through me, everything is revived in me.

Food seems to be something that Indians go for with determination. The don’t seem to pause at all during a meal and the never talk when they eat. They eat the food quickly in silence and once the meal is finished, one leaves. They are the ideal customers for fast food chains. Getting together for a cup of tea is more like the occasion for conversation and one may be sitting there for hours! 

The woman next to me is seeing her friend and they are fully engaged in a conversation. I miss a good friend with whom I can talk freely. I always talk to strangers. When do you become a dear friend to someone? It is mutual but one communicates on different levels. Perhaps candidness will increase whenever a good bye lies close at hand, and one lets every thought loose into space making a print in time that won’t recur. 

The woman is sitting comfortably beside me. She is young with nice complexion, her legs are beautifully sculpted, her breasts are clearly discernible, her belly is smooth and her booty is shapely. All of me is yearning for this but it passes by. I feel too old; she could have been my daughter. Cannot know how she is feeling, cannot understand what I am looking like through her eyes, being wrinkly and elderly. A hard on I get nonetheless.

I feel old before all these young women without any husband. What do I want, what are my wishes, what are my desires? I feel like I want to do some creative work, getting things done, doing research, examining things but I also want some spontaneous play. Life is about going from place to place anyway, spending some time on the Earth, leaving, abandoning, meeting again, and forming new acquaintances. No place superior to any other, no place more insignificant in the endless array of impressions that stir the juices of life.

29th of August

The small child is constant exploring existence, the nature of things, the nature of stone and sand, the water and the air, the richness of spontaneous life expressions. If every child possessed this freedom and possibility, the world would look different.

The mountains on the other side are displaying their full height. By comparison, and from this point at 2 000 metres of altitude, the peaks of Kinnaur Kailash and Jokandar stand 4 000 metres further up.

The Israeli girls left Kalpa today to go up to Chitkul by bus. The family with the little boy also left to go the other way up to Spiti. They took some tips from me about some sites worth visiting. I am saying goodbye to Pele, the lively boy about two, who has an intensity that I seldom see. There’s going to be something marvellous about him and one can hope that his parents will stick together. Melancholy takes over with separations like this one. I should have followed the girls to Chitkul, I would have gone there later anyway but I felt there was more to do here, drawing the ravine, the precipices and experiencing the magnificence of the mountains. My resolve to spend at least four to five days at each location got the upper hand. We are all out on our own trip but sometimes circumstance may offset one’s plans. The girls were so young and charming but I have no illusions and don’t make any approaches.

I am alone with the mountains again but I will be seeing people in Chitkul, Shimla and Mussoorie.

The evening prayer sounds again, it’ a pre-recorded choir that sings. The late afternoon sun dimly lights up the snow-capped peaks against a deep blue sky with a billowing veil of clouds that passes by just above the treeline. The valley lies in complete darkness. 

Next morning I walked along the ravine. It was hard to find places to sit that was suitable for drawing, which didn’t give me either a stiff neck or made me dizzy. I drew the village that was poised on the edge of the cliff right across the river. The gusty wind did what it could produce a failed drawing but the evening sun put contrast to the mountains. I had everything imaginable on my mind, sex with women, loneliness, sorrows and the relation to the Israelis that had left. I regained my calm on the way back in the twilight with all its fragrances from the apple trees, apricots and peaches.

30th of August

I can feel the loneliness. It is raining today. Am I reading the signs alright, can I detect those small indications? Did she fancy me? I have realised now, after the event, that I am interested in her. I miss the enthusiasm and spontaneity of young people. Suddenly she wanted to come to Mussoorie and fancied seeing me, which was a surprise. It was already too late. Good bye and I hope I’ll see you again, perhaps already today. We could see each other in Chitkul; is there more going on between us than just a little attraction.

The journey to Chitkul took us through the narrowly wedged valley on a road that was cut into the rock just above the surface of a dam that supplied water for a power plant. Soon we entered the Singla valley and the climb up to 3 500 meters of altitude to Chitkul started. Chitkul looks like a village in the alps posited in a lush valley with an effervescent glacial river.

Why haven’t I learnt how to read and write in Hindi? Why, for example, didn’t I stay in India after 1987 to study? Was it lack of connections, fear, too much pondering about the meaning of life, or lack of funding? Would my artistic career have been more solid, and not torn into fragments like it is now? What kind of identity would I have acquired in terms of depth and feeling? I feel split still, as if I have missed out on a part of my own history, but history can take an infinite number of different routes with different blows and development lines. Like teaching Art in India, for I didn’t want to go back to my Swedish career of odd jobs. Listening to people, to music, looking at art, drawing and painting. I have reached mature age, as they say, but I don’t feel any more mature now than I did before. The questionable validity of second thoughts; I have the history that I have.

What does it mean to be erudite, what is knowledge? There are no limits to what there is to know, but understanding is another cup of tea entirely.

There’s always talk about alcohol whenever people drink together in a group. I’m not sure about the reason for this but the subject seems inexhaustible, how one manages, how much one drinks, what one drinks, and what the country specific problems are like. It’s a treacherous culture where addiction patterns develop quickly. They served apple wine that looked more like a distilled drink. If I would have that every day, the my desire for alcohol would return to me. Alcohol is not prohibited in Buddhism or Hinduism. I seldom drink when I am in India even though it is easy to come across whisky and beer. The country has no tradition of social drinking and there are no pubs or local bars. Alcohol is prone to creating problems and Indians in general don’t seem to manage it very well. Those that I’ve met drunk have been knocked out of their mind and that is immensely tragic. Therefore I drink very little alcohol when I am in India.

Chitkul is a small village that has retained a sense of innocence before the intrusion of modern society. A strange bunch of ugly concrete houses are coming up around the outskirts down the road where buses and jeeps park. Non-professional hotels and restaurants are being established waiting to exploit the tourist invasions but few tourists seem to find their way here. The hotel, owned by a family and in which I spent my first night, was noisy and run down. A large portion of it was used to house the members of the family, and their children screamed and were romping around. You could wash or take a bath at the front side where you also could have breakfast while looking at the mountain during sunrise.

The central parts of the village look nice with all their wooden houses. I moved to an older and more cosy hotel after the first night. It was a construction of stone and wood and had a fantastic living room with a window towards the valley and a large porch. And above all, it was less noisy, and the chef cooked delicious food. Even here, half of the rooms were taken by permanent residents. Tourists came and went sporadically while I was sitting alone in the living room philosophising before the natural world outside.

I’ll stay here for a while for some drawing and watercolour painting. I can feel a sense of uncertainty and existential abandonment. People come and go. What is evolution going to be like when everyone has mobile phones, water and electricity? The tourist business seems to be facing a crisis although the landscape here is fantastic.

While I am drawing, some of the village houses some kids just have to watch. I try to explain to them that they’re welcome back once the drawing is finished but their curiosity seems overwhelming. I show them my half-finished drawings of houses which they recognise with delight. Now their appetite for more is aroused to the brim and my appeals are to no avail so I close my sketch pad. They look around with furtive glances before running off to play elsewhere. I then reopen the pad after a careful look around I continue my drawing.

Upper level dignitaries together with some civil servants are inspecting the latest canal construction that runs through the village. The dam up at the stream has not been opened yet and there’s very little water in the canal. In the old days the water served small mills that were made of stone and wood. The grain was poured directly into a funnel placed on the roof and the flour was then collected one floor below the millstones, which were powered by a horizontally positioned paddle wheel under the house. The water was then guided by a steep wooden groove to provide a good slope. These mills have been abandoned for ages and the winding village road with steps of rock has been replaced with a smooth concrete pavement for motor vehicles. 

The oldest barns were made of wooden beams and had a wooden or a stone roof although corrugated tin prevailed. The traditional building material of wood and stone have been substituted for concrete and raw galvanised tin that is going to corrode over time in rain, acid and temperature changes. 

It’s nice to be sitting inside the glassed living room with comfortable furniture and looking out towards the mountains, the deep forests and the dramatic flight of the clouds over the mountain crests and hearing the hiss of the rapids in the background. A tiny brush of air makes the prayer flags beat while the sun lights up the green slopes and people outside chatter.

Whatever will come in my way is going to wake me up, whatever comes I will have to absorb; there is no moment better than this one, this moment of clarity. 

The woman who touched shoulder at the departure this morning was hoping that we would see each other again. How do I interpret that? Transparency, no anticipation, no illusions. Just presence here and now.


The thing-in-itself, is it really beyond our experience and independent of the subject? Knowledge independent from outer impressions means knowledge dependent upon perception. What is cause and effect? Time and space? Our glasses tint the world, forming our categories of understanding. Does rock appreciate the thing-in-itself? Does rock experience time and space, does it apply categories of understanding, and does it accumulate experience or independent knowledge? The thing-in-itself is beyond our capabilities to perceive, beyond our horizon. Science has refined instruments at its disposal but the thing-in-itself lies still beyond the horizon. The Copernican revolution was all about human knowledge, that everything will be subordinated to man’s scientific skills, which are valuable skills and include logical propositions that are contradictory – the beginning of time – the infinity of time; knowledge that is independent of observation of the outer world.

There is never any certainty about things-in-themselves. Within the fine arts there is Kaspar David Friedrich who was both an Idealist and a Realist at the same time and tried to work with visual representation. Kant would not accept any visual representation of the thing-in-itself.

Experimental science is gaining terrain. Research is moving out . from the departments; the Empirical Science reigns, is refined and improved. Is there a free will? This is also beyond our horizon. To feel free has nothing to do with free will. We are affected by outer objects that raise moral questions. Is God the thing-in-itself? We don’t know whether or not God exists; it’s an idea about the absolute and nothing we have observed. There are guiding ideas about existence and we can have knowledge about something but none about the thing-in-itself. We may know any things about ourselves and progress in science, and so on.

All depends on my existence; if I do not exist, then then everything is withdrawn from my horizon. About non-existence I can say nothing; as I’ve said, it does not exist for me. Can I be certain that the thing-in-itself exists even when my consciousness doesn’t? It is a bit like the hen and the egg.

Let’s stick to Being. My heart is pumping, my thoughts appear and my consciousness receives. Being is there, resting in Being, existence.

Construction work in the village is done using the cheapest available building material. Stone for a roof is substituted for tin, wooden beams for concrete and thus the architecture is not being preserved. Building material and architecture relate to one another but there are no restrictions related to house design, no construction legislation, no construction permits. The owner of the property is free to do whatever he wants, impede a neighbour’s view or obstructing the paths to adjacent houses. Houses stand half-finished due to lack of funding; extensions are left uncompleted and ugly. The unwritten laws come with religion, the temple, traditions and celebrations.

In the old days the streams used to run into the mills. They are very small and would still work, however the water supply is shut off, the wooden trenches are cracking up from dehydration leaving the houses standing like museum items. Here is no ethnologist, no antiquarian, no awareness of building traditions, but the skills of reviewing, documentation, renovation and preservation are in need here.

I’m thinking about her, her laughter, her smile, her young body with ripe breast and smooth skin. I want to feel her caresses, kisses, the small talk about anything, feel the bones in her body, the heart, everything that is human, the union of two bodies. Although I am sixty I still feel inexperienced. I yearn for the poetry of life, romance, currents of emotion from touch and union. Her young feelings are so fresh and multifarious they pass me by like a dream. What is real in this world?

I want know another human being in every bodily part; I want to penetrate the mind, the world of ideas, experiencing through another human being every little detail, laughing and smiling for the same reasons, sensing one another’s hands, nature, physically experiencing each other’s inside by penetration and ecstasy, union of the lover’s senses and bodies.

What do I want, I have no illusions, no expectations nor hope, only yearning remains. Here is the best of all times, now is the diversity of living, being close to the now, time; the immediate experience of time and space.

Morning over the mountains, the eastern slopes are set in a faint backlight with fields that are yellow green from the rye crop. Villagers carrying hoes and sickles move into the valley to their work. The rapids roar faintly in the background, or perhaps it’s the wind.

With a view like this view one could live for a long time. What more could one ask for, other than good prospects into the distance where imagination can find its hotbed. All seems revealed, the beauty of nature, stillness and flow, the movements of water and the movements of the mountain; everything is set in constant motion. Our days are counted, yet the heart keeps beating. I an looking intensely at the colours, the shades, and hear every whisper that is coming from the mountains.

A buch of sheep is being herded outside below the terrace; it is a cacophony of bloating. The kids are just a few months old, some even a few weeks and they stumble and fall while trying to follow the ewes. The herd is carrying a small one in a harness on his back, perhaps it’s injured. The wool is nice and thick before the coming winter cold. A donkey starts to neigh. They always sound like they are in agony somehow. They are suffering greatly from being ruthlessly used as beasts of burden. 

I’m painting the view and people want to watch. I have to restrain myself from becoming annoyed about it, I have to let go of being concerned. There is an unbelievable curiosity from the people nearby to see what is coming forth on the water colour pad and the disappointment great when denied access to see the result. Is the artist supposed to be some sort of a performing magician? A writer is left alone while he is working and nobody is demanding to review what is written there until the work is finished. But people think they can interpret and judge the work of an artist long before the painting is done, before it is put to the side. We think we are able to see with our eyes; however seeing eyes don’t see, it is the mind that sees.


I think, therefore I am. It is my sensory impressions that I doubt and question. I doubt, therefore I am. I am, I exist and I am aware of the fact that I am, but what am I, who? I am aware, therefore I am? Thinking means being doubtful, affirming, perceiving, experiencing pain or joy, and so on.

I exist in relation to self; I am the one that is thinking. How do I understand the rest of the world? Am I aware of it? The awareness of self is an axiom within the Buddhist faith!

Is a thought a material process? The pragmatist will say so but dualism separates mind from matter, that is, there is a metaphysical basis and there is also a rational science. 

However, nobody seems to believe in dualism anymore. Spinoza was critical about it.

Is mind independent of the body? Will the soul survive the body? If it is the case that everything is deriving from bodily substances, then Descartes philosophy I dead. Free will, however, was regarded as an illusion by both Spinoza and Descartes.

The soul, according to Descartes, is not bound by matter. Physiological examination of the brain cannot explain experience, feelings, perceptions, and so on. Disembodied thoughts, on the other hand, are difficult comprehend, and from a psychological viewpoint the maxim of I think, therefore I am seems more feasible.

Mind separated from the body. Thus Kant’s thing-in-itself could be understood. But Kant didn’t trust Descartes although he trusted the subject and everything was coloured by the subject. 

Resting in the body, start from the body, life is in the body, the pusle of the heart, the workings of the brain and everything that is coming from the body’s sensory input. The mind may impede the input; I must be open before new thoughts, different impressions, sounds, views, people, conversations, the feelings and needs of others.

First I saw the Israeli woman who was attractive giving me all sorts of ideas about her. Then I didn’t notice her friend when she arrived, but she’s the one that’s interested in me which I didn’t realise until they had left for Chitkul. And then, when they leave Chitkul, it is her friend that I have fallen in love with. The brief but determined touch of my shoulder that she gave me while passing by behind my back saying she’s going to call me from Rishikesh. Everything seems elusive and illusory. However, I have still  this gnawing thought, what if…?

Kalpa certainly had a lot more to it and so did Chitkul. Bu we travel on, any journey must end somewhere and one must return back home, wherever home is supposed to be, or work, or sustenance. I could go on for days on end here in Chitkul with drawing, painting, exhibits, courses, expeditions, getting to know people, the rich, poor, intelligent, talented, and stupid people. The amiable midget who had a girl for best friend, the tailor in his shed, the woman in her Kinnaur hat with the green band, the children who go to school dressed in uniform. Traditions, the celebrations for the gods, music and dancing. The tourist with furtive glances on his way from one attraction to the next. A short stay here, and then off to new experiences. It’s all here and now; everything is going on inside me.

Night falls on Chitkul and new tourists have arrived. One stays at a guest house, having a stroll looking around assessing tourist attractions. That’s how it is with us tourists, although everything would really be worth  visiting, but there is always something that is more enticing, something that will justify my being here, that give value for money, the natural scenery, human nature, culture…?

Have I been able to retain my common sense? Sweden, and life that’s going on there, seems so remote; it doesn’t really have to exist. I could stay here forever, to the end of my life at least. Of eternity we know nothing, and I least of all.

2nd of September

Two weeks left of my holiday. The journey back has started. I am going to cut my stay here by one day. I hope I will be able to take a long walk today and listen to the hiss of the rapids, watch the mountains and experience the fragrances of the earth. There is no particular place for me on the Earth: My home is here within, inside of me.


3rd of September

I have arrived in Shimla after a twelve hours bus ride from Chitkul. The city is appallingly ugly and disorderly with a vulgar middleclass Indian tourism mostly visiting moderns shops, eating at fancy restaurants and strolling along The Mall with a view over the distant snowy mountains. You can take a sweeping look over all the colonial memorial buildings such as the church, the theatre, the club house, the post office, or the library. A bit further down the southern slope you’ll find the railway station for the Lilliput train that has become a world heritage monument.

The hotel room wasn’t the best I’ve seen and I’ll be staying here for a night or two. My back problems have returned and I feel lonely. There’s internet connectivity again and some e-mails to respond to.

My mind is still in Chitkul. The ride from there had an intense clarity to it and I felt completely lucid. A group of people wearing pretty hats and tools carrying stepped on the bus right after departure. A skinny sheep also got a seat along with a kid that a young man was carrying inside his bag. Sometimes it peered out of the bag and bloated. Women and men were on their way to work together on the fields. One of the women seated herself confidently next to me and in the tight space I could feel that her knees were very thin. This early in the morning, the fields shone in different colours. They were surrounded with stone hedges that were made of the white granite they also used for house construction. I never got an answer to why pink and yellow flowers were cultivated on these fields. They stepped off the bus in a merry mood and seemed to be looking forward to the work that lay ahead while they carried their lunch in tiny bundles along with milk for their tea. I was there by nature, they were there by nature, and happy about working together in nature. We’re made for this, every part of us, our eyesight, our hearing, and our  olfaction. Everything turned infinitely large, the streams down the valley and the bare pointed peaks above that were circumscribed by clouds slowly passing by. I feel the freshness in the air and the happiness of being.

How different is it then here in Shimla where I’d rather go hide myself from the rest of humankind.

There is a small library in Shimla that contains very few books and inside of which most people only read newspapers, those that cost about 5p in the street but few can afford to buy.

The hotel balcony is a fortress with bars around it; perhaps there’s a problem with burglars or mischievous monkeys. I look into the mirror and I see and old man in need of exercising, my back is troubling me and I must regain flexibility. I’m looking at the lit up Shimla by night with all its intrusive noise; the traffic is still horrible. Do I see mosquitos here, do I need to use the mosquito repellent? I have never done that before during this journey.

4th of September

I could locate the new bus station at last once the city structure had become a bit more familiar. First of all, you need to have seven Rupees ready to pay the lift down to the road where the buses go. They go to the old bus station for local traffic only. I have time for a cup of tea before a bus gets me to the new bus station for long distance lines. When I have arrived there I had a Koli, a carrier, bring my knapsack to the right bus and tied it firmly onto the roof. I realise that there must be a ticket office somewhere for me to reserve a seat. It’s a modern station that occupies two floors with spacious waiting halls and electronic displays for the gates. The computerised system makes the purchase simple, and there I have reserved a seat. It is a bus network cooperative and strictly regulated in Himachal Pradesh. Anyone who steps on during the ride receives a ticket printed from a small calculator. The ticket inspector will check the tickets at some point and browse the calculator memory and look at tickets. It’s difficult to make any extra profit from the occasional traveller.

The bus meandered down the mountain on endless serpentine roads passing cities, small towns with schools, a bank, and farms distributed over the terrace landscape. The air turned delightfully warm with the lower altitude and the greenery had become intense after the rain season. When I arrived in Dehradun I lavished on a taxi drive to Mussoorie and Devdar Woods Guest House. It was a joy to be back in familiar surroundings with all its memories again. Calm and relaxing with snug conditions like breakfast, lunch, dinner, and a cup of tea whenever I want. The circle is complete.

The solitary bird outside in the tree is tweeting with such an exact pause interval between the one and the next tweet-tweet that it sounds eerie.

I need to reset, too much sex on my mind. I’m thinking about her all the time and it’s nothing but illusion. She is not going to call me, she is seeing other guys in Rishikesh. I don’t have any expectations but she would make a nice company… 

I need someone I can talk to, need to communicate, need presence, both physical and mental, to touch and be touched.


5th of September

I went up early for a morning walk. I saw Sima who gave me her sweet smile. She remembered my name and thanked me for the water colour I gave her last time I visited. Their hotel was fully occupied.

The sun lit up the mountains and in the clear air I could see all the way to Dehradun. Monkeys jumped between the trees and a herd of goats were shepherded by an elderly man with his son. Two juvenile dogs tried to help. Small goat kids whined wearily beside the female on the minimal shelves from which they tried to reach fresh leaves from the trees.

I’m the only guest at Devdar. The birds tweet and I can distinguish at least five different calls. The deodar tree in all its glory spread its branches covered with fern. It feels like I’m always going to stay here listening to the birds, the barking of dogs, and human chores.

It’s close to just ten days left on my holiday. I intend to pass time by studying Hindi, learning how to read and write, receiving good advice on which books to buy and read as a modest and inspiring start for beginners.

Hot as always. On the bus down from Shimla a girl, that could have been picked from a fashion magazine, stepped on. She had tight jeans that followed her curves, large eyes, pouting lips, beautiful facial features, a bit of a belly perhaps, very young, under twenty. She was that ambivalent transfer state between girl and woman, unabashed, self-aware, stylish with something that was uncontrollable and fatalistic about her. She stepped off after thirty minutes by a larger village without any handbag or clothing other than a thin blouse, jeans and that sexy bottom. The fascination, the desire from such a woman can drive a man crazy but I yearn for a mature woman with brains and presence. I have never really understood relations with women who could be your daughters. The initial attraction will give way for reason and what is realistic. I wouldn’t be able to stand that persona, or could I manage this kind of self-awareness?

I am nothing more than my pulsating body, and from it my thoughts arise. The mountains are my intimacy, and outside there is rain and fog. How do they manage to get their clothes dry in this humid air? The monkeys are walking on top of the wall, their young skipping about; the chill is intrusive and I am yearning for warmer weather. I’m not getting anything done in terms of art, painting or drawing. My Hindi study incites me to read and write in Hindi and makes me increase my vocabulary. My teacher gives me compliments for my spoken Hindi. It is remarkable to be back at the school in which my mother used to teach sixty years ago when I was born. I remember that she spent some off duty time during the winter break down on the plain-land trying to teach us the Devanagari alphabet so we could read and write Hindi. Some of it stuck in our heads which otherwise were occupied with adventures among the bungalows, playing with the Indian children or climbing in the bamboo grove.

I exist in this body, I’m getting nowhere, I’m hearing the nocturnal bird, I’m sensing my heart beating, women come and go in my mind, none is real. The feeling of fatigue in my body, soon I will sleep and the morning will come.

Coffee at a modern coffee house near the old Library, nowadays called Gandhi Chowk. I can see parts of Mussoorie all the way down to Dehradun, Rishikesh and Haridwar. Dehradun has been expanding greatly since it became the capital of the Uttarakhand State. No high rise buildings yet, but it won’t take long. The central parts of the city is a conglomeration of streets that are horribly trafficked. The density of the city is somewhat decreasing upwards the Rajput Road which serves as the main highway towards the mountains and lined with bungalows, boarding schools and government buildings that spread out on vast areas. The view from here is like a dream, the clouds tower above the distant mountains that are turning blue with the distance forming a low faint undulation against the plains where the winding river can be seen.

I found a small cottage above Devdar that had a kitchen, bedroom and a view from a private porch. Here I could stay until I die. I was a bit eerie in the middle of last night that I felt everything was wrong with life. Now, in my waking state, I realise that the communion with the Earth and humankind, a chat with the hotel staff, a dog that is following me; in all of that, we sit together gazing at a part of the cosmos, the villages in the distance with terrace cultivation, people living intimately with nature, the animals and vegetation. There’s a great happiness in living in this vast infinite entity that is I, the world and those that are closest to me.

I am surrounded by clouds; I exist in the midst of white mist and the sound of rain on the tin roof gives me goose bumps of pleasure.

Why then this sense of being abandoned? Here I am with all of my body to get acquainted with, to live with. It is giving me a pleasant sense of presence. We cannot be anything apart from the body, this pulsating life that is present in space. My temper is my inne pulse and I must be intimate with it and nourish the body which is nourishing the brain which is nourished by inner and outer impressions. We are what we are in every moment. The best time of all is the here and now. My experience of communion puts my components together to form a unity but loneliness splits everything into atoms. My infatuations are all but memories and out there the world is waiting.

Through the door a wet fog sweeps in, the tea smells like cow dung but the taste is good. Is it something in the air?

My home is here, so easy to forget. Sexuality, the protruding genitals and the desire for penetration, puts me outside myself experiencing a woman’s inner world physically, like the spiritual familiarity after a lifelong acquaintance. I always return to my own quarters, the outlook from my windows where I feel my legs, my spine, the work my hands are doing and the movement of my lungs.

Here the world does not intrude, only the play of nature, sounds, small movements, the ever shifting light. Somewhere far away I have my work, my money, my pension, my insurance, my stuff.

I’m walking through the foggy forest, trying to paint it. A painting demands exercise, experience, and experiment. The mountains of Spiti never came out like I had expected but nothing can be foreseen; restrain yourself or consider it done. In Chitkul I pained one picture six times, all of them in different weather and light conditions. We’ll never be finished with reality.

I feel that there is not much going on inside me; everything doesn’t come from me. The interactive Being, the source of which is my life in accord with other lives is the context in which everything is happening.

It’s difficult to communicate, to come close. From a distance I realise that some sense of unity exists with mutual thoughts and experiences. An American at the dinner table is difficult to comprehend, easy to talk to, but emotionally unintelligible and strange.

It is a good thing that I have started my exercises in Hindi. It’s going to be very useful for me.

I am yearning for something, but why? Here is everything, really, that could meet my needs. There are delightful women, intelligent and sophisticated. Nature is beautiful, and there’s TV with lots of movies, there are all kinds of books and music that can be purchased and listened to. What’s wrong with me? Is it some kind of inner adaption, to accept conditions?

I wake up to a beautiful day taking a walk around the mountain and the temperature is pleasant. Everything is as it should in the post monsoon period with clouds climbing up over the mountain ridges that fade off into the distance playing hide and seek. Life is within and without us.

Roads go up and roads go down. Whenever you go downhill you’ll have to reconcile with going uphill later, until the last downhill walk is done. I like walking uphill for that means the walk back is going to be easier.

I’m having a magical evening outside the small cottage with the full moon over the mountains and the sound of nocturnal birds calling. Two of them call together and after a while they sound in unison and then coming apart and then again approaching each other.

This is my last day in Mussoorie. The mist is enclosing the house and there are moments of clear sight towards the mountains. The air is saturated with humidity that is dissolving my water colours, sugar and salt become transparent, mould starts growing on the walls, moss grows everywhere and there is a smell of moist soil conifer from the forest. Everything is so close up, present. The bluish tinted valleys towards the Himalayas with green terrace cultivation have streaks of dark forest in the shadow of clouds that are lit by the sun. The fog is moving slowly, hiding and revealing.

I feel peaceful and still, do not need more from life; why do we pursue more, experiences, ecstasy, fulfilment of all dreams… There is nothing except this being. Birds hunt for food and will do whatever it takes to fill its belly, spring will come and it will mate, lay eggs and have their young. Man worries about supplies, survival and the future. I could be sitting here until I die but I must be on the move looking for a job to obtain food, look for company, speak, feel, kiss, hug and copulate.

What is important in life is all and nothing! Speak Hindi, converse in English, listen to the news, comprehend the world economy, conflicts in Afghanistan, and kidnappings in Somalia, terrorist threats, or the dismantling of companies. I can live without all that. But I am a part of humankind and contribute with my understanding and feeling, communicating from my little corner of the world, seeing what I see even through the eyes of others as far as I can interpret it. Still, all of it exists within me, is in me, both that which I believe is outside of me and that which I experience in this moment. Is there a section of me that perceives that which is outside? My total being in the now is part of my world view. I finish my work, eat supper, close the door, and turn out the light and sleep.

I am going to stay in Mussoorie when I get old. I am drawing the old colonial houses from the top of a hill in Mullingar like I have done so many times before. I’ve had time for drawing, I have learnt how to read and write in Hindi but there’s plenty left before I will master it.

Getting down from the mountain with all its rest points, steams, advertising boards and the ever-changing views is pure nostalgia. I arrived into the chaotic traffic of Dehradun and caught the train in time.

The time for tea is over and the train is leisurely making its way through the tall eucalyptus trees of the Doon valley. I attempt to read a newspaper in Hindi but I’m slow. For this trip you’ll have to pay extra for a comfortable seat, food and service. First on the menu samosas are served, then namkeen and tea. For dinner a hot spiced soup is served with bread and butter.

A two months holiday in India feels like an eternity. Each moment is an eternity within and life is a blink of an eye.

The railway station in Saharanpur is a miracle of orderliness, no beggars, no stray dogs or illegitimate salesmen. We halt here for twenty minutes.

The man who is sitting next to me is engaged in some kind of private prayer ceremony. He repeats a mantra while fingering his prayer beads. Some people here have indeed their earphones on when listening to music from their mobiles. Some talk loudly, just like they do in Sweden, about what they had for lunch, when they are expected to arrive and trying to appease their worrying loved ones. The train is delayed and keeps stopping at each insignificant station. The man beside me seems to be done with the prayer, clears his throat but doesn’t appear to have obtained any inner peace like one would have expected and is stirring nervously.

I’m already yearning for Chitkul, Kinnaur and Spiti. The noble guesthouse owner in Kibber whose son was sent to the monastery to become a monk is a person of great honour among Buddhist Tibetans. He was a very pious man who cared greatly for everybody around him. I yearn for the staggering beauty and dramaturgy of the landscape.

The locomotive is broken and we’re waiting for a replacement. We are forty minutes late. In the old days such incidents were always to be taken into account, but the Indians apparently trust this train to be on time. People start calling on their mobiles announcing they’re going to be late; some are listen to music or watching movies on their iPhones. All of that stimulus, couldn’t you meditate instead; your inner life is a joy. I have to sit with my jacket on because the cold from the air conditioner has become a nuisance.

The train is at last set in motion, we’re moving, and we are reassured by motion confirming we are on our way.

What has happened during these past two months? The future will show. I find myself in a split mode. Can the world be healed? It needs to be seen in the condition it is. My life in the world, on the Earth. There are the poor, suffering, the sick ones, and the children who cry from loneliness and abandonment, that which was my experience from the outset. I’m coming back to myself; here is my home, nowhere else.

The train has halted again and it’s going to be late before we arrive.

15th of September

The light is putting on a show through the hotel room window curtains. They are never opened to preserve the cool temperature and the blinds are always shut. The AC unit is heavy and is protruding from the wall having an alarming slant. There doesn’t seem to be any console to keeps it up there. The sound of twitter from birds, roaring traffic and people working on the street find their way into the room. In the middle of Delhi animal life is rich with all kinds of birds, squirrels, ants and other insects that thrive in the heat.

I’m sitting once again in one of those air conditioned coffee shops by Connaught Place with a cup of coffee so expensive that its price could have supported a poor family for several days. This is of course gnawing at my conscience. The rain period is not yet over. Lightning is flashing over the quickly darkened sky outside. Then comes the deafening thunder and the rain is pouring down forming large pools like a quagmire of mud that flows the pavements under the posh arcades where the poor beggars sit.

I shop notebooks, sandalwood soap and lots of namkeen at the bazar. When I am about to buy incense at one stand outside a temple a quarrel  starts between the shop owner and a man who had been abusing the water tap behind the shop. It turns into a fight and a large crowd is gathering. When the combatants at last are being separated from each other the fight continues between the other people who had interfered in the original conflict. I’m prudently raising a finger pointing at my incense and I can finally pay.

The next day I am whizzing forth at ten thousand metres of altitude towards something that is called my home; however I never liked coming home from India. I dream myself away to other places. I am yearning for Italy, good wine, pasta and espresso, Greek feta cheese or Portuguese fish barbeque and shellfish. But there is also work to do with art, exhibitions, music and film, and doing excursions into the archipelago and nature. Until the next trip.

Text, drawings, water colors & photos
Davey Hammarsten

The Chakra or the chakkar (The Round trip)

Chakra (Sanskrit) one chakra many chakras, means wheel. A concept within Hinduism and to some extent certain related Asian cultures; has also been adopted by the New Age movement. Chakra, also called ‘wheel of life’, is understood as a series of hubs where nadi is channelling the flow of prana, or life energy, cross each other. It is also here, in these chakras that the physical body is said to connect to the ethereal or astral body according to the chakra teachings.

Chorten is a Tibetan Buddhist stupa that has several different symbolic meanings. Originally it was a grave containing relics from important llamas, but it represents the image of Buddha in abstract form as well. Its fundament is a lion’s throne and the square steps above represent Buddha’s legs in yoga position. The dome represents his torso, the square hamika his head where eyes usually are painted. The spire is the twisting of his hair called ushnishan, the canopy represents royalty, the moon, and the sun and the flame are symbols for enlightenment. In addition, the square fundament also represents earth, the semi-sphere dome represents water, the conical spire represents fire, the upper lotus canopy and the crescent moon represent air, and the sun with its illuminating flame is a symbol for space. You are always supposed to pass by a chorten on the left hand side. It is a symbol for the world mountain in Buddhist and Hindu cosmology. 


  1. Cedrus Decodara (Himalayan Cedar, Deodar/Devdar) Building material much appreciated for its sustainability.

2) ”Chakkar” is wheel in hindi

3) ”Char dukan” means ”Four Shops”.

4) A bodhisatva has renounced his Buddha status and Nirvana in order to stay here and save humanity from Samsara.

5) Religious painting for meditation

6) I haven’t found anything that conveys this meaning in dictionaries of Tibetan Buddhist symbolism. They denote various offerings and spiritual exercises. 1. Prostrations. 2 Gifts, offerings. 3 Confessing nonvirtuous deeds. 4 The joy of good deeds from myself as well as from others. 5 Asking Buddha to teach me. 6 Asking Buddha to remain here in this world. 7 Commitment to meritorious deeds.

7) To circumambulate a temple or a monastery clockwise

8) The Kalachakra Initiation is generally given over 12 days. First, there are eight days of preparation rituals, during which the monks make the mandala. Then the students are initiated, after which they are allowed to see the completed sand mandala. The ceremony ends when the monks release the positive energy of the mandala into the everyday world through a final ritual.


The diary entries from a journey in India 2011 have been edited and supplemented with factual information where needed. Drawings, watercolors and photographs are in the majority from the trip except the initial stay in Mussoorie where the watercolors were made in 2008 and drawings from Manali are from my stay there in 1987. My trips in the Himalayas so far has gone to the following places: 1980 to Ladakh and Nepal, 1987 to Manali, Daramshala , Dalhausie and Chamba, 2000 a short stay in Nepal, 2004 to Badrinath, 2008 to Nainital, Raniketh and Almora, 2010 to Sikkim, 2012 to Tibet and 2015 to Ladakh and Manali.
I would like to thank Evert Wängberg for help with the translation and all difficult philosophical expressions and concepts. All possible errors are completely on my behalf.

©Davey Hammarsten
Göteborg 2018

Svensk PDF version

English PDF version

Arkitektur Himalaya Indien Natur

Manali 1987

Manali 1987

Himachal Pradesh Indien

Från dagboken 12 april 1987 Kullu Valley Indien

”Manali.  Jag tänker  bo riktigt primitivt uppe i bergen, 200:-/mån för två rum, ett för att sova i och ett som kök med vedspis. Vatten hämtas från forsen utanför. Undrar hur det blir med hygienen, toalett och tvättning? Säkert en ny erfarenhet. Omgivningen är verkligen alpin och byarna medeltida. Verkligen intressant område med många vackra berg, forsar och skogar. Kallt men inte frysgrader och stugan ligger väl skyddad för vindar och solen lyser in på morgonen. Stannar säkert en månad här innan det är dags att dra vidare. Gott om västerlänningar här att prata med så tiden blir säkert överkomlig.”

Så började dagboken jag skrev under vistelsen i Manali. Jag skrev något nästan varje dag. Möjligen blev skrivandet, akvarellmåleriet och teckningen tillsammans med fotograferandet den dagbok som gör att jag minns tiden så intensivt. Minns nästan varje steg, händelse och vy, möten med folket i byn, deras fester och musiktillställningar. Vandringarna genom bergen med snöbergen i fonden. Vägen mot Rohtangpasset över till Lahaul och Spiti blev en dröm, jag stannade i Manali,  här var gott att vara.

Tidigare, efter några dagar i Simla  var jag på väg genom Kullu valley med buss till Manali vid dalens högsta punkt innan topparna och passen tog vid som ledde bortom himalaya till transhimalaya. Den ringlande dalgången med floden Beas i botten sågs hela tiden från bussfönstret och de ständigt stegrande bergen inåt massivet. Vi rullade förbi byar med djurskötsel och fruktodlingar, branta betesmarker och terrasser.

Jag kom till Manali sent på kvällen och checkade in på ett billigt hotell tillsammans med några andra västerlänningar som varit resesällskap.

Gamla Manali

Luften var frisk och klar morgonen därpå, lite kylig  innan solen hunnit leta sig ner i dalen. Den stora anstormningen av indiska turister skulle komma först i maj/juni. Det fanns tätt inpå samhället skogspartier att vandra igenom upp mot det gamla Manali som låg längre upp i berget. Korsade först en biflod till Beas och stannade till för en kopp te i ett enkelt skjul utmed vägen. Jag kunde där blicka ut över äppelodlingarna som stod i blom. Det var engelskmännen som införde äppelbruket i dalen och som sedan dess varit en god affär för lokalbefolkningen. Äpplen är en av de allra populäraste frukterna i norra Indien trots att det inte är den billigaste frukten. Uppåt bifloden såg jag några hus som inte verkade bebodda och fick så reda på att de gick att hyra. Téskjulet var en kontaktlänk mellan turisterna och befolkningen i Old Manali som ägde husen. Jag stämde senare träff med en av husägarna. Vägen upp till stugan var en stig med branta steg och smala avsatser mot bergskanten där man blickade ner i den brusande och virvlande forsen. Äldste sonen i familjen visade mig ett hus vackert beläget mellan aprikosträden på en sluttning ner mot forsen.

Manali 13 april

Ett vackert alpint område. Högväxta skogar, forsar, fruktträd överallt, mest äppelträd som står i sin fulla blom. Gamla Manali är som en by från medeltiden. Husen är tvåvånings med loftgångar runt om och djurstallar där nere. Från loftgångarna hänger halmknippen för tork. Kvinnorna sitter vid vävstolarna på speciella balkonger. Barnen är väldigt söta. En del bär omkring sina små syskon i en enkel tygsele. Hustaken är stenbelagda, platta stenar, inte skiffersten som var så vanligt på många ställen i bergen. Stommen i huset av sten medan övriga delar är i trä, mörkt vackert snidat trä. Dörrar och fönsterposter är dekorerade. Från loftens räcken hänger vackert vävda tyger i olika mönster och färger. Männen bär ”kullukepsen” , en rund mössa med färggrann bård, allt i ylle. Fåren och getterna betar på de gröna sluttningarna, vaktas av herdar och hundar. 

Jag har flyttat in i ett hus nära forsen, en bit från Manali. Några fransmän bor i bottenvåningen. Vatten hämtas från forsen och spisen eldas med ved. Primitivt men också en utmaning. Forsen är strid, den hörs ända in i huset. 

Jag var nere i basaren och provianterade, köpte även all köksutrustning. Kommer att bo väldigt billigt trots detta. Elda med ved var en prövning men jag lär mig bättre allteftersom. Veden är lite våt och röken är besvärlig. Sover bredvid köket i ett rum med två fönster varifrån man ser ut över dalen med fruktträden.

Sovrummet med en säng som arbetsbord

Kommer säkert att trivas här efter att lärt mig konsten med hygienen, toaletten och disken. Vattenhämtningen vid forsen får bli en styrketräning. Det finns gott om västerlänningar att prata med och hur mycket som helst att arbeta med. Bara vädret blir fint.

En underbar fullmåne den första natten, kallt men gott att ha en varm dunsovsäck.

Vattnet i forsen var iskallt  glaciärvatten. Tog mod till mig en gång och stod i en stilla pöl och hällde vatten över mig. Gjorde det bara en gång. Det fick bli uppvärmt vatten och tvättlappar istället för dusch. Toaletten var ett rangligt skjul utanför huset som knappt gav något skydd för insyn, ett hål mellan några brädor och en latrintunna. Jag kokade vattnet i forsen innan jag drack det, man vet ju inte hur många sådana uthus som fanns uppströms.  Blev dock aldrig lös i magen, fick motsatt problem med hård mage av allt kalk i vattnet. 

Manali 14 april

Det röks mycket hasch här, den är billig och cannabisen växer vilt i backarna, även utanför mitt hus. Många är här endast för narkotikans skull. Man ser tragiska fall, trasiga själar. Lokalbefolkningen lider inte av något eget missbruk. De flesta har väl prövat det. Många avskyr hela handeln enligt husägaren. Frånsett huset hjälper han till på familjegården med äppelodlingar men är framförallt en omtyckt vägvisare hos västerlänningar som ska vandra i bergen.

En man och två kvinnor från Frankrike som bor under mig rökte mycket hasch på kvällarna och den söta lukten trängde upp till övervåningen. De hade sitt kök ute i det fria under ett träd framför huset. Hälsader på dem varje morgon från loftgången. Så länge de betalade hyran och inte ställde till bråk gjortde polisen inte några razzior. Cannabisen odlades på vissa ställen för att utvinna fibrer som slogs till hamparep. De översta bladen och blomknopparna knådades till en mörk deg och såldes som hasch eller charas som den heter här. Blomknoppar och blad torkades också och såldes som marijuana, ganja. Haschdegen smulades ner i vanlig tobak och rulldes sedan till cigaretter. Marijuanan röker man i pipor. Lokalbefolkningen använde den vid sina festligheter och religiösa tillställningar. Man strödde ganjan på rökelsekaren som ett offer till Shiva, en av gudarna som gjorde bruk av drogen.

Manali 15 april

Ytterligare en fin dag. Mycket tid går åt till de enkla sysslorna, koka mat, diska och tvätta sig. Allt tar sin tid när man har vedspis och forsen som enda vattenkälla. Behöver skaffa mig ett större handfat, det underlättar tvättningen.


Underbart att sitta i solen, se över bergen, höra forsen brusa. Äppelträden doftar i sin blommning, grönskan är skir. Folket lever nära naturen med urgamla traditioner.

Manali 17/4 

Besökte gamla Manali och började teckna de medeltida gamla husen. De är arkitektoniska mästerverk när man börjar analysera konstruktionen. De tunga stenbelagda taken, loftgångarna, trapporna. Grundstommen av sten och överbyggnaden i trä. Den vackra stenbelagda gårdsplanen där korna håller till med sina kalvar. Kvinnorna kom med sina vedlaster utifrån markerna. Även till vardags var de vackert klädda, yllekläder de själva vävt med färggranna mönstrade bårder. Många lever på fruktodlingar och hantverket med ylleväveri av kullumössan, schalar och tröjor som säljs i basaren. Männen gör mycket av åkerbruket, vaktar fåren, bygger husen och terrasserna. Kvinnorna sitter och väver i vävstolar på speciellt utbyggda balkonger från husen.

På eftermiddagen var jag till Vashist, en by på andra sidan dalen där de firade sin speciella bygud. Byn var i feststämning. Männen bar sina finaste mössor och kvinnorna sina rikt broderade och färggrant vävda folkdräkter. 

Det finns ett speciellt folkslag här, ansiktet avlångt med en vackert böjd näsa och hyn mycket ljus, det finns en viss blandning med de tibetanska folkslagen.

Byguden togs ut ur det välsnidade lilla templet till ljudet av trummor och basuner. Klockor klingade och rökelser brändes, basunerna bölade, raka och långa eller i s-krökning. Guden bars runt i en bärstol av två män. De ska bära den hela vägen till en grannby för påhälsning. Kanske lokalguden där kan ge sin välsignelse eller är det mera ett vänskapstecken? Pakoras och sötsaker såldes överallt tillsamman med te. 

Manali 21/4

Dagarna går. Idag lämnade fransmännen och kvinnorna i våningen under mig för bussresan till Delhi. Mannen  i sällskapet skulle till Frankrike och tjäna minst 3 milj på sin utsmugglade hasch/marijuana. Hur det skulle gå till fick jag inte reda på. Pengarna skulle gå till en safari med motorcykel genom hela Afrika. Kvinnorna skulle till Calcutta och jobba med Moder Therese rörelsen i slummen, en kontrast verkligen! De verkade ha gott om pengar, mycket unga, kanske med rika föräldrar?

Jag stannade på loftet hela dagen, tvättade kläder, skrev brev, målade utsikten.

Pratade med husägarens son, den näst äldste. Han berättade att det hade varit bröllop i byn i tre dagar till en kostnad av minst 25 000 Rupee (6000 Kr, vilket är en välbetald årslön). I natt skulle paret vara tillsammans i bröllopsängen. Samtalet kom in på sex. Han var inte intresserad av giftermål, köpte sig hellre en flicka i byn för en natt. Skilsmässor förekom också sade han. Bröllopet i byn stod mellan två bybor, så de kände varandra sedan tidigare, 17 år gamla var de. Sex före giftermålet var inte tillåtet enligt religionen. Jag sade att samma regler gällde i Europa men få höll dem eftersom lagen ej var emot fri sex utom i fall med minderåriga. Vi pratade mer om sex, mer än vad som här skulle vara lämpligt att återge…

Manali 22/4

De vattendrivna kvarnarna är är helt byggda i sten och trä. Från c:a 2 meters höjd faller vattnet i en ränna ner till skovlarna där rörelsen sedan växlas över till horisontellt snurrande kvarnhjul. Säden mals väldigt sakta. Kvarnarna är små, det går inte att stå upprätt inuti. Fick en påse mjöl som passade utmärkt att baka chapati med, ett mycket gott fullkornsmjöl.

Hittade även ett sågverk som drivits med vattenkraft, numera hade kraften ersatts med elektricitet

Varje fors med lite fallhöjd skulle kunna driva små minielkraftverk på några kilowatt. Det skulle räcka till  åtskilliga familjers elbelysning eller ge en familj energi för både matlagning, TV, radio och belysning. Värdefull skog skulle då kunna sparas.


Träffade en gårdfarihandlare som sålde en speciell substrat från bergstenar (stengummi) som hjälpte mot alla möjliga slags sjukdomar, impotens och matsmältningsproblem etc. En svart kåda som var eftertraktad. Han handlade även i andra länder och hade varit i Pakistan, Malaysia och Nepal. Han gav ett välbärgat intryck.

23/4 Manali

Regn hela dagen, åskan mullrar, blixtrarna flammar till. Det gröna får en härlig lyster, stenarna blir blåa. Målar utsikten, det är lättare att se i det mulna vädret, solen anstränger ögat, gör allt mycket svårare.

Pratade med husfadern eller familjefadern till de som äger huset. En enkel och rättfram människa vilket gick igen hos den äldre brodern. Att förklara ekonomin i västerlandet var svårt. Bättre gick det vädret, snön, dagarnas längd, husbyggnaden, skogsskötseln etc.

Här har de inte mycket arbete under sex månader. De sitter i sina stugor, spinner och väver, matar djuren. De får spara från sommarens aktiviteter, samla i ladorna, från fruktodlingarna, jordbruket och fårskötseln.

27/4  Har varit sjuk en dag, fick något dåligt i magen och kände mig illamående. Bara att ligga och ta igen sig,  frisk dagen därpå, full av energi.

Gjorde den första långa vandringen upp i bergen. Följde en stig genom tät skog, höga tjocka barrträd, kastanjeträd och ek. Stötte ihop med en gammal fåraherde som absolut ville pröva min stråhatt, han nästan försvann i den. Hans egen kullumössa var prydlig med några vissnande vildblommor. Även solglasögonen skulle provas. Han skrattade gott och visade den glesa gommen. En ung pojke var med i sällskapet. Längre upp i berget träffade jag en engelsk flicka som var i Manali några dagar innan hon skulle fara tillbaka hem. Hon hade jobbat i Australien. Fåraherden och vi tog en paus. Hennes glasögon var också intressanta, även hennes skor och ryggsäck. Hur många får hade han i hjorden? Runt 100 st. De klipptes 3 ggr årligen. Kl 5 skulle de drivas tillbaka hem. 

Jag och den engelska flickan fortsatte uppåt, förbi en strid fors där det fortfarande låg lite snö. Kom till en glänta i skogen, vackert grön. Kastanjeträden hade en lustig uppflikad bark, som träd i sagoböcker, klädda i fransade kläder.  Stora stenbumlingar låg utspridda i gläntan med vacker utsikt mot snöbergen. En gammal man med hans ung medhjälpare kom ner ifrån skogen. De var svampplockare. I några påsar hade de dyrbar svamp för hälsokostaffärer, 600:-/Kg i torkad form. De hade också murklor och jag köpte en stor påse för 5:-(20 Rs) Den gamle pratade god engelska och reste till Delhi varje år för att sälja svampen. Även här skulle glasögon provas och studeras. Jag fortsatte att gå. Flickan ville stanna i gläntan och studera floran. 

Vandrade uppåt, stigen blev väldigt brant. En strid fors korsades med spännande sten- och träformationer i omgivningen.

Vid en upphuggen glänta stannade jag, skulle inte se så mycket mer av bergen om jag fortsatte. Tecknade träd, stenar, snöbergen. Vände sakta tillbaka. I solnedgången fick de motsatta bergen större relief. Filmen i kameran hade olyckligtvis tagit slut.

Under kvällen lagade jag svampomelett och hoppades på det bästa för magen. Det var gott, mycket gott och magen mådde bra.

Två engelsmän kom hit dagen därpå. Mycket trevliga. De hade studerat buddism i Sydindien. De skulle bara stanna två veckor och sedan tillbaka till England.

Manali 1 maj

Det regnar och är kallt. Ingen morgonsol som värmer upp. Inget 1 maj firande här och Valborg gick spårlöst förbi. Hade jag träffat svenskar så kanske man firat. Magen börjar bli bättre. Köpte laxativmedel och börjar med fullkornsgröt till frukost. Har mått illa några dagar. Kunde jobba lite igår men har annars legat till sängs. Jag  har lite mer än en vecka kvar av vistelsen här. Det finns flera vandringar kvar att göra. Nära naturen och elementen. Att livnära sig här innebär dock hårt arbete och dålig förtjänst. Utvecklingen i dalen har dock gått stadigt framåt. Numera går alla barn i skolan. Folk har nya näringar och är mer ekonomiskt sinnade. Turism, fruktodlingar och yllehandel är basnäringen. Det finns väldigt lite industri. Handel med smuggelgods står tibetanerna för,  deras bodar är fulla av utländska varor.

Manali 5 maj

Några dagar kvar i Manali. Läser en spännande bok om förhistoriska människor ”Grottbjörnens folk”. Naturen runt omkring är som en perfekt illustration. Tecknar och målar sporadiskt. Magen är bättre men problemen kvarstår. Dieten och vattnet måste ha en negativ påverkan. Plockade mynta och kokade gott te av det. Det hjälpte knappast magen att må bättre.

Var uppe i byn igår och såg en gudafestival. Trummor, hornblåsare, rökelser och gåvor till guden som bars runt av två män. Efter komplicerade ceremonier kring templet bars guden till olika hem i byn. Kvinnorna var mest ivriga att frambära offer, pengar, rökelse och silkeschalar. Det var ett konstant trummande hela tiden. Jag fotograferade och spelade in ljuden.


Jag fotograferade också husägaren med familj framför hemmet, fick också några bilder av mig själv. Den äldre brodern brukar försvinna på trekking i bergen med turisterna, vanligtvis i 20 dagar. Den yngre brodern är över 20 år och mera barnslig.

Med familjen, fadern och två yngre söner

Det är en lugn tid här, vegeterande, tänkande, allehanda sysslor som att laga mat, diska, tvätta sig själv och kläderna, handla i basaren. Det ska bli skönt att komma på resande fot igen och se nya platser.

Manali 7 maj

Mycket regn och tiden fördrivs med en massa läsande.

Jag festade med den yngre brodern en kväll. Det var på hans inrådan. Jag lagade en god lammcurry och han kom med en flaska risbrännvin. Detta kommer att bota din mage sade han. Mycket riktigt, den starka maten och brännvinet löste upp magen fullständigt och dagen därpå hade jag goda resultat på toaletten. Jag ska skaffa mig lite av risbrännvinet som medicin för magen. Det är också en god sängfösare. Vi blev väldigt talföra och glada av vinet i början men efter några glas slocknade vi fullständigt.

Några spännande nya gäster kommer hit. En är fransk musiker med sitar som specialitet.  Han har redan studerad i 4 år och ska stanna några år till. Hans flickvän är konstnär, hon kommer om några dagar. Man kan skaffa studentvisa och genom stipendium söka in till universitet och få längre uppehållstillstånd. Kanske något  för min nästa period i Indien? Chanteniketan i Calcutta kanske. Varanasi eller Baroda med de allra finaste konstskolorna vore något.

Det måste bli fint väder imorgon så man kan göra lite utflykter.

Där slutade min dagbok för Manali och Kullu Valley 1987. Resan gick sedan till Daramsala och McLoud Ganj, tibetanernas exilhuvudstad med säte för Dalai Lama och stora flyktingsamhällen plus en stor samling freaks och allehanda lycksökare. Jag fortsatte sedan till det natursköna Dalhousi med tät ekskog och deodar på 2000m höjd. Cikadorna spelade intensivt i skymningen. Där fanns gamla engelska koloniala hus och mycket tibetanflyktingar. Jag bodde i ett rum hos en gammal angloindisk dam som målade akvareller utanför huset. Stor militär närvaro i Dalhousi och jag råkade komma i delo med dem när jag strövade lite fritt in på känsligt område. 

Sedan den hissnande färden till Chamba in i Himalayas inre…

Jag längtar tillbaka, alltid. Bergen, vägarna, samhällena och naturen. För mig finns en intensiv dragning. Här är jag född och fick min mest minnesvärda tid i uppväxten. Kanske sitter jag en dag på ålderns höst och målar akvareller utanför ett kolonialt hus i engelsk stil med utsikt över Himalaya med snöbergen i fjärran mellan deodarerna och lyssnar till cikadorna i skymningen.

Old ManaliFörgårdHus med utsiktGudabildHornblåsareHornblåsareHornblåsareRökelser vid festivalenFolk ser på festivalenBlickar ner på festivalenOffergåvorFlickaFlickorTvå flickorKo plus husVattenränna vid kvarnenKvarnhusFamiljen med fadern och de yngre sönernaIklädd kulucap och ylleschalHuset vid forsenHuset vid forsenKöketMålarenSovrummet, en säng som arbetsbordUtsikt från loftgångenToaletten


Old ManaliSågverk vid forsenManaliEn av kvarnarnaOld ManaliManaliOld ManaliManaliLiten kvarnOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld ManaliOld Manali




Himalaya Indien Landskap Människor

Indienresa 2011


16 juli – 16 september 2011

Människorna strömmade förbi de tre förgyllda boddisatvorna som blickade ut över Spitidalen. Munkarna i intensivt djupröda dräkter dirigerade de täta leden av pilgrimer runt templet där bönekvarnarna gick varma. Några hundra meter bort strävade Ki Gompa uppåt på den fristående klippan, skarpt tecknad av den tidiga solen som hunnit över bergskammen. Resan hade nått sin höjdpunkt, jag var på min egen pilgrimsresa i det inre och yttre landskapet. Under stilla meditativa dagar vandrade jag runt klostret i munkarnas sällskap. Den tysta gemenskapen med berget, människorna, djuren, växterna, vattnet och vinden.

Några veckor tidigare i Göteborg på Landvetters flygplats spelade de reklambilder av det sommarfagra landet med glass, jordgubbssaft och krispiga kakor. Lämnar jag Sverige när det är som ljuvligast? Det är en dröm, verkligheten har fler sidor.

Helsingfors flygplats spelade italienska smörsånger i kafeterian där jag satt med en kopp kaffe till en smörgås på fullkornsbröd. Svävade i min egen lilla sfär bland alla andra sfärer av gamla, unga och medelålders. Vi lever i samma värld men det kan skilja ljusår från den ena till den andra. I grunden är vi ändå lika.

Genom panoramafönster ser jag gråmulen himmel och silvergrå landningsbanor, fuktiga av regnet där vita stela fåglar lyfter i raka banor genom det gråblå mot solen. Flyger mot Indien, landet i min erfarenhet, en värld inom mig som närmar sig utanför. Jag rör mig från det inbillade till skådandet för att uppdaterar min verklighetsuppfattning. Förbereder mig för omställningar. För drygt ett år sedan kom jag tillbaka från en resa till Sikkim, nu är jag på väg till andra delar av det buddistiska Himalaya. Varje Indienresa börjar med en rekapitulation av mitt barndoms Indien, ett återseende av kära platser, det hem jag bär inom mig.

Det vi ser är vår erfarenhet
Det vi inte vet om ser vi inte

16/7 Vandrade genom det moderna Indira Gandhi flygplats i Delhi på en varm mönstrad heltäckningsmatta. Färdades på enormt långa rullande gångbanor till ankomsthallen där jag tog en kopp te med snacks för astronomiska priser i detta land. Den nybyggda snabba tunnelbanan förde mig in till centrum av Delhi. Hittade ett rent hotell till vandrarhemspris. Det var faktiskt dyrt för en natt men i fortsättningen skulle hotellrummen bli betydligt billigare. Lyckades boka en tågbiljett till Dehradun för en hundring men då ingick mat och dryck.

Upplevelserna blev intensiva den första dagen med alla minnen från uppväxten i Indien. Det var som om fördämningar i minnesbanken bröts ner och allt forsade fram på en gång. Hotellet låg nära Paharganj i centrala Delhi. Det är ett mikrokosmos där man möter det mesta av Indien, både dess attraktiva, förförande och förfärande sidor. Delar av strukturen vekade uråldrig. Det mesta rymdes inom en rektangulär yta omgärdat av breda hårt trafikerade leder vid Old Delhi Railway Station. Invändigt var det ett ghetto med smala gränder packade med affärer, hotell, restauranger, småskaligt hantverk och gatustånd. Här hittade man allt av vad som produceras i Indien av hantverk och souvenirer. Här fanns traditioner långt tillbaka till den mystiska österländska basaren där charlataner, bondfångare, lösdrivare och tiggare kryddade tillvaron tillsammans med ayurveda yoga, Hari Krishna och hasch. Det var västerlänningarnas favoritställe vid ankomst och avfärd. Man stannade dock inte så länge i denna krävande, bullriga och smutsiga miljön.

Matställena låg vägg i vägg med varandra mitt emot järnvägsstationen. Konkurrensen var på liv och död tycktes det. Inkastare försökte överrösta varandra med överord åt sin restaurang, drog i folk medan de visade lediga bord. Utanför på gatan arbetade kocken frenetiskt vid sina grytor. Den lilla restaurangen på tjugo kvadratmeter hade två inkastare, en kock, en tunnbrödsbagare, en diskare, två medarbetare i köket, tre servitörer samt ägaren som tog betalt vid utgången där han satt med korslagda ben på en piedestal. Det var ett ständigt flyt med hektiskt ropande och skramlande med plåtservisen där något i porslin aldrig skulle överlevt. Maten var varm, starkt kryddig så att alla andra smaker försvann i min mun men ändå mumsade indierna på färska chilifrukter och tog mer av den röda såsen.

17/7 Betraktade landskapet från morgontåget till Dehradun. Här och var på det platta odlingslandskapet poppade det upp betonghus, fabriker och tegelbrännerier. Husen vaskade i olika kalkfärger lyste hypnotiskt i morgonsolen. Fabriker passerades som gett upp andan, stålskelett som förföll vackert med gapande fönster, ett fotografiskt eldorado som snabbt drog förbi. Tegelbrännerier skymtade med sina ovala vallgravar.

I mitten står den väldiga skorstenen för just skorstenseffekten. Det nyss lagda soltorkade teglet fyller halva graven så att det bildas luftkanaler. I ändan brinner en stor vedbrasa och den varma luften sugs effektivt genom tegelstensmassan upp i skorstenen. Under tiden plockas det tidigare brända teglet bort och nya lager av soltorkat kommer på plats innan man vänder på brasan. En ström av män och kvinnor bär teglet på sina huvuden som myror vid stacken. Ute på markerna sitter man och slår teglet för torkning i solen. Gangesslättens djupa lerlager är en outtömlig källa för tegelbruken. Det har dock gått hårt åt skogen som huggits ner för bränsle.

Dehradun vid foten av Himalaya har koloniala anor, ett behagligt klimat med säte för delstatsparlamentet i Uttarakhand. Staden har växtvärk med en livsfarlig kaotisk trafik. Här ligger Indiens finaste internatskolor, skogsdepartementets forskningsinstitut och universitet. I Doondalen odlas det finaste basmatiriset. Här bedriver naturrättsaktivisten Vandana Shiva sitt framgångsrika arbete för böndernas rätt till omodifierat diversifierat utsäde. Några kilometer österut ligger det heliga Rishikesh och Haridwar med miljontals pilgrimer. Beatles George Harris gjorde en låt där namnet Dehradun upprepades som ett mantra.

Utanför stationen kom jag att dela taxi med ett fransk par som arbetade på ambassaden i Delhi. De skulle till språkskolan i Landour för att lära sig hindi. Jag berättade under den ringlande bilfärden om sevärdheter i Mussoorie som ligger utströdd på några bergskammar två tusen meter upp och Landour några hundra meter extra uppåt. Det var mitt i monsunen och vattnet forsade ner utmed berget. Kände doften av blöt jord och dimmorna över branterna. Som barn genomlevde jag det varje år, klädd i stövlar och regnkappa vandrande jag blöta stigar genom ormbunksklädda skogar. Vid hemkomsten fick en och annan blodigel smärtsamt tas bort med salt där den sugit sig fast, svart och fet på fotvaden.

I Sisters Basar högst upp i Landour hittade jag ett rum med utsikt mot bergen genom några raka höga deodarer1. Molnen skymde snöbergen i fjärran, kullarna var så gröna. Här i Landour föddes jag 1952 i det kommunala sjukhuset. Min mor arbetade vid den tiden på språkskolan, samma skola som det franska paret nu skrev in sig på.

Människorna här i gästhuset är vänliga och hjälpsamma. Sima är en leende glad kvinna som lagar min frukost och kvällsmat.

Regnet forsar ner, rännilar bildas överallt. Dimmorna har makt över bergstopparna, det är klar sikt ner mot dalen.

Kommunikation med mig själv? Samtalar jag med mina lemmar, hjärtat och benen i kroppen? Alla intryck kommer utifrån men inlemmas i mina celler, synapser och nerver. Jag vandrar i mina tankar, jag är i min föreställning om mina tankar, överblickande i sin tur även det förhållandet. Finner jag någonstans sanningen om jaget, relationerna, förhållandena.

18/7 Mådde inte bra, magen krånglade, lätt illamående men kunde inte kräkas. Avföringen var lös och vattnig. Fick i mig något som magen inte tålde redan vid första dagen i Delhi. Obetänksamheten straffar sig. Kräktes till slut, skönt att få det gjort. Kände mig mycket trött.

19/7 Underbart att vara frisk igen. Tar det lugnt. Hälsade på skräddaren i Mullinghar som kände igen mig, det var ett år sedan sist. Med korslagda ben sitter han på sin mjuka upphöjda divan med en enorm sax som perfekt knipsar den tunnaste sytråd, Singer symaskinen har fått elektrisk motor och liggaren, tjock som en lagbok, full av tygprover, mätningar och skisser. Hans hindi är välartikulerad och lätt att förstå. Att skräddarsy en skjorta eller en kostym kostar mindre än de fabrikstillverkade i stadens boutiquer, sådan är den outgrundliga indiska ekonomin.

Beställde en samosa på favoritstället i basaren med en kopp ryckande hett te med mjölk ordentligt sockrad.

Väntade på verandan till det hotell som tidigare varit Svenska Skolan i Mussoorie. Den startade 1947 uppe i Landour med elever som till stor del bestod av missionärsbarn men skolan flyttade ner till denna byggnad tidigt 50-tal och upphörde 1967 då i stort sett inga missionärer fanns kvar eftersom de inte fick uppehållstillstånd av den indiska regeringen. Inga andra gäster var där än de svenskar som borde varit där, de som jag stämt möte med. Ironiskt nog tog de en utflykt upp till Landour där jag bor. Den gamle husskötaren hälsade på mig och vi började prata. Han gjorde tappra försök att hålla stället vid liv. På den stora tomten planterade han för 35 år sedan cedrar uppåt sluttningarna som växt till en hel skog. Han var också stolt över en rad med deodarer planterade nedanför staketet mot busstationen. Tyvärr dog några av torkan förra året.

Dimmorna var täta, regnet strilade ner. Utmed bergväggen lekte jag som barn med forsarna, bildade fördämningar och vattenfall. Regntiden var en magisk tid.

Staketet runt avsatsen som bildade skolgården hade renoverats. Den gamla gjutjärnsornamentiken hade svetsats in i nya ramar. Den gamla porten med gallergrinden var borta.

Verandans elektriska installationer såg ut som för 50 år sedan. Vissa kontakter fungerade, andra inte. Inne i hallen hade man dragit in 3-fas och installerat en elektronisk mätare. I övrigt var allt som förut, känslan fanns kvar, allt var bevarat, fönster, kakel, stuckatur i taket, dörrar och handtag. Inga fula påbyggnader eller renoveringar förutom moderna badrum och toaletter. Det var torrdass inomhus under skoltiden som en latrintömmare rengjorde varje dag. Vatten hälldes upp i emaljerade handfat från ett krus. Duscha gjorde vi med en hink varmt vatten i huset på bakgården.

Grönskan är frodig i backarna med blommande dahlia, röda och gula. Fler blommor kommer efter regntiden. Tutande från bussstationen blandat med hetsiga rop kommer genom den mjölkvita dimman.

Innertaket på verandan har ett intrikat mönster av trälister ordnade i geometriska former. Som barn brukade jag följa de labyrintiska banorna, ett typiskt islamiskt dekorativt inslag som återfinns ända bort i de moriska palatsen i södra Spanien. Huset har inslag av gammal engelsk slottsmiljö och indisk bungalow med veranda. Det är ett palats helt igenom symmetriskt med intrikat ciselering i innertakets stuckatur. Ett blommigt kakel belagt från golv upp över midjehöjd löper runt rummens väggar.

Jag träffade Roland och Ingvar vid busstationen när jag uppgiven var på väg hem. De tillhör en äldre generation elever från Svenska Skolans tid, klasskamrater med mina äldre systrar. Det blev ett glatt möte när vi på verandan berättade minnen tills mörkret föll på. Vi gick ner till Rolands favoritställe i basaren för att avnjuta samosas, golab jamun och te. Under promenaden i basaren spanade vi efter det igenkännbara och kommenterade förändringarna. I Kulri bazar hade frisörsalongen och mataffären vid den branta uppförsbacken sett ut så i minst femtio år utan några märkbara förändringar. Minns att en klippning 1960 kostade 1:50 rupee vilket var lika mycket i kronor på den tiden. Vid mitt besök 1980 kände frisören igen mig och bjöd in mig på en kopp te, nu var han inte längre där.

20/7 Bergen är insvepta av moln. Jag vandrade ner genom dimmorna till Mussoorie. Hus, träd och folk tonar bort i fjärran där jag kommer utmed The Mall. Allt får ett mytiskt skimmer som att ständigt befinna sig i den svävande staden högt inne bland molnen.

21/7 Regnet öste ner, det var regntid, monsunen visade sig i full kraft. Minnena jagar och spelar med intrycken, växter, folk, hus och vattnets porlande. Apungarna lekte vid soptunnorna, dansade fjäderlätta på de platta taken, jagade varandra mot bråddjupen som de lekande lätt undvek med tvära svängar. Fukten med mossorna präglar regntiden, allt är grönfärgat av tunn mossa som patinerar väggar, trappsteg, stolpar, staket och tak.

Avkopplande vila utan tvång, utan föresatser och mål att nå. Vad är mål och uppfyllelse? Snart är jag ändå inget, allt töms på sitt innehåll. Minnen lever vidare hos andra. Här är upplevelse, närhet och varat. Vi planerar för mycket, oroas för mycket. Jag behöver inte bli något. Här är så tyst, lugnt och stilla. Bara jag och mina tankar, tankarna som stör, tankarna behöver komma till stillhet även inom mig. Det är allt, alltet och medvetenheten. Det rytmiska ljudet från en droppande kran någonstans ger en puls som är svår att stänga ute när den väl har uppmärksammats. Människolivet som bara lever vidare, barn som skriker och gråter, behöver kärlek och mat, stimulans och uppmuntran. Finns de här i tystnaden? De finns i medvetandet, i det ständigt närvarande samvetets syner, i den ständiga skuld vi bär med oss.

22/7 Det är en klar morgon. Från fönstret ser jag långt ner till dalgångens byar med odlade terasser inramade av monsunens grönska. Bergens översta toppar är kvar bland molnen. Solen bryter in och ger sluttningarna en intensiv ljusgrön nyans.

Frukosten bestod av paranta (flottyrbröd med fyllning) och te. Kanske går det att ta morgonpromenaden utan att det regnar? Jag brukar vandra runt berget, en av de tre ”chakkar”2 man anlagt omkring bergstopparna i Landour. En grå apa, en Langur (Colobinae) sitter i deodaren mitt emot. Svansen hänger långt ner mellan grenarna. Han betraktar dalgången genom de närmaste träden med ett vilande famntag kring en gren och kontemplerar lugnt över vad som ska göras.

Konstiga drömmar inträffade i natt. Alla var de där, både gamla och nya bekanta. Rädslan fanns att konfronteras med några i drömmen. Jag manövrerar undan från dem. Det handlar om en inbjudan till ett stort party. Jag vet att alla är inbjudna, alla skulle komma, det såg jag. Det fanns en samhörighet mellan dem, men jag skulle avstå, rädd för vad som skulle hända, känner utanförskapet. Skyller på att festen ändå slutar i fylla och bråk. Jag skulle ändå stå där i ett hörn, oförstående, oförmögen att delta, oförmögen att uppfatta det talade. Var det mina erfarenheter som 15-åring när jag flyttade till Sverige, ett land i drömmar som blev en brutal verklighet?

Dagen går mot natt, grön mossa på stenarna, ormbunkarnas ljusgröna på stammarna lyser i motljuset vid solnedgången. Klar sikt mot horisonten där konturer av berg mot berg tonar bort i fjärran. En djungel växer upp ur den fuktiga myllan mellan träden varje år. Cikadorna stämmer upp först i skymningen, svarar vandra med ett ljudligt öronbedövande crescendo tills de tystnar i mörkret då solen gått ner. Fåglarna hörs en stund till, en fladdermus flaxar förbi. Människornas boningar i bergen börjar tändas. Fordonens strålkastare rör sig som långsamma eldflugor mot det svarta. Rymdens stjärnor syns i molnens öppningar, snart klarnar himlen helt. Ett stjärnfall kommer varje minut. Flygplan och satelliter vandrar över valvet som små ljuspunkter. Kosmos, vi är i kosmos! Det borde alltid vara vårt perspektiv.

Nere i Dehradun bildar stadsljusen en stjärnhimmel skimrande i olika färger. Om varje ljus representerar ett antal människor, vad representerar ljusglimtarna på himlavalvet? De är så många fler. Där finns ett överflöd av liv som vi aldrig kommer i kontakt med. Drömmarna om att nå utanför jorden, utanför solsystemet. Rymden är så ogästvänlig. Vi behöver skapa farkoster stora som planeter som inrymmer ett helt ekologiskt system som livnär miljoner individer in mot en evig resa i människans perspektiv, i kosmologisk tideräkning som ett stjärnfall. Men räddar vi planeten här, skapar balans, håller födelsetalet nere behöver vi inte söka nya jordar. Då måste tillväxten vara liten, exploateringen låg och förnyelsebar. Vår vetenskapliga studie av planetsystemen förblir vetenskapliga på håll. Men människan är obalanserad, expansiv, hungrig efter nya upplevelser. Håller inte fred med sig själv. Det kommer ett krig om rymden och dess tillgångar. Kanske ett utomjordiskt liv skulle svetsa mänskligheten samman. Här är vi, en art, en jord, en mänsklighet. Vi tar hand om de våra, vi förverkligar ett samhälle. Konflikter och oroligheter blir som syskongräl. Vi skyddar jorden.

Drömmen om ett bättre samhälle. Den finns fortfarande där och här i mig. Tron på utvecklingen men den är så olika i olika ögon. Utvecklingen har misslyckats då det fortfarande finns barn som svälter ihjäl, sjukdomar som dödar trots att det finns botemedel, krig, terror och mänsklig avund.

Människans problematiska förhållande till sig själv och omgivningen. Hon tycks aldrig bli vuxen. I den stilla klara natten tickar det oroliga hjärtat. Från vår egen historia och mänskligheten kommer mycket bråte, tillkortakommanden blandad med personliga begär. Det måste stillas, vara helt stilla. Då kommer överblicken, oceanen, evigheten och vi dör likt ett irrbloss i natten.

23/7 Vi lever i den spännande öppenheten för historien och tillblivelsen, det nya och fräscha, allt kan hända. Minnet är minnen om sedan länge döda ting som endast kan ge liv åt nuet, gemenskapen, förklara känslor, förklara orsakssammanhang. Känner mig vaken, luktar och ser.

Även de fattiga sega härdiga doodhwala, mjölkbuden här vid torget Chardukan3 har mobiler. De vandrar mil efter mil varje dag. Mobilerna måste vara en stor tillgång om de fungerar långt bort i byarna. Minns hur de kom bärande sina kärl av bleckplåt sammansatta av ett repnät. Min mor kontrollerade fetthalten i mjölken med en graderad flottör. Hon klagade alltid på att den blivit utspädd, att den gav för lite grädde.

Övar färger och former med akvarellådan. Dimman är tät hela morgonen till sent in på eftermiddagen. Regnet strilar.

24/7 Semesterlönen fyller på reskassan imorgon. En vecka i Mussoorie indränkt av regnvatten. Kylan har kommit de senaste dagarna med ihållande dimma, dis och ständigt droppande. Kommunikationerna över internet fungerar dåligt. Är det fukt i kablar och kontakter? Hur håller datorerna i fukten?

Det finns inte så mycket att göra än att titta ut över den mjölkiga dalen, teckna lite, måla lite, läsa och skriva. Väntan i en fuktig existens. Det droppar från ovan, fåglarna drillar, dimman är tät som en vit vägg bakom träden. Fönsterglasen blir immiga av fukten, ett påtagligt bevis på kylan där ute

Jag gymnastiserar ryggen, äter mat ur det egna förrådet, dricker en kopp te på Devdars Guesthouse. Devdaren ”det gudomliga trädet” på gården är klätt av mossa och ormbunkar. Hur blev detta träd så mångförgrenat när de flesta andra deodarer på sin höjd bara har en rak stam? Hör röster inifrån huset, fåglarnas kvitter utifrån, människornas röster är bullriga.

Det finns barn som gråter inom mig, är de en del av mig, min egen sorg, det förödda livet? Våra liv som inte blev som vi tänkt? Mina fråga är existentiell.

26/7 En lång väntan på busstationen i Dehradun inför resan till Manali. Många västerlänningar är på väg dit. Jag kunde ha åkt igår men kände mig inte bra och blev ännu sämre under natten på hotellet. Magen krånglade och jag tar bara lite föda för att inte kasta upp något under resan.

27/7 En påfrestande bussresa till Manali med gnisslade bromsar på otaliga avvägar innan mörkret föll. Efter ett längre uppehåll i Chandighar sent på kvällen blev vägen utomordentligt fin, hastigheten ökade och alla stopp för nya passagerare avtog. Natten blev lång och jag hade fortfarande magbesvär.


28/7 Regntiden är här nästan lika intensiv som i Mussoorie. Manali har växt vilt sedan jag var här 1987. Utanför gamla Manali har en djungel av hus och små hotell brett ut sig utan ordning. Även landskapet har tagit skada, fruktodlingarna naggas i kanten. Jag hittade ett hotell med utsikt mot bergen på andra sidan dalen. Stugan jag bodde i 1987 hade jag gärna velat återkomma till, vet inte om den finns kvar. Vilar efter bussresan en liten stund, sedan en sightseeing i grannskapet. Kanske kan jag återse min forna stuga.

En välsmakande vegetarisk momo på en tibetansk restaurang passade min mage bra. Hit gick jag ofta, deras momo var delikat. Old Manali har blivit ett eldorado för befolkningen där suvenirbutiker, trekkingguider och hippiekaféer florerar. I Rishikesh möter västerlänningen det mystiska Indien. I Manali möter de lokalbefolkningen, immigrerande tibetaner och en storslagen natur. Det är naturen som är huvudmålet, inte mystiken. Som gemensam nämnare finns ganja, cannabisen som växer vilt i naturen, haschet som lockat turisterna sedan 70-talet. Härifrån drog man vidare till Goa under vinterhalvåret.

Hör bruset från forsen bakom alla nybyggda hotell utmed byvägen. Det är svårare med access till forsen nu än 1987. Allt var så mycket jungfruligare då. Nu dundrar motorfordon förbi, turisterna drar fram i horder.

Varför dröjde det 24 år innan jag gjorde försöket att nå Lahaul och Spiti? Leh är det stora målet här med karavaner av minibussar och jeepar som varje dag ger sig iväg. Zanskar ligger också där och hägrar som ett mytiskt landskap mellan Lahaul och Leh. Det blir många fler resor i framtiden. Ensamma resor? I Indien har jag aldrig känt mig ensam under mina resor, ensamheten drabbar mig alltid vid hemkomsten till Sverige.

Vandrade uppåt mot det gamla Manali som är ett virrvarr av hus med gångstråk emellan. Någon egentlig bygata existerade inte förr i tiden men vissa stråk har gjorts bredare, cementerats och fungerar hjälpligt för biltrafik. Återsåg de originella gamla stenhusen med djurstallarna i bottenvåningen och en övervåning med loftgång helt byggd i trä. Den utskjutande loftgången som löper runt hela huset användes under vintern som magasin för djurfodret och kan täckas för med skivor för att stärka isolationen. Djuren där nere värmer bostadsytan ovanför. Taket av platta stora stenar som sluttar åt alla håll utgör ett bra skydd mot regnet. På loftgången kan glasade fönster åt söder samla solvärme under vintern. Alla hade några kor, får och getter. Årets kalv med underbara stora livliga ögon stod tjudrad under loftgången som gav skydd för regnet. Där stod också vävstolen som de vävde handspunnet ull till sjalar, tröjor, mössor och vantar. Den lokala produktionen såldes i en kooperativ butik mitt i byn.

Akvarell från min vistelse 1987

Huset jag bott i 1987 stod kvar bakom alla träd när jag riktade blicken mot dalgången. Satte mig ner och pratade med en äldre man som vallade en ko och ett får. Han kände till huset jag bott i och pekade ut vägen dit. Han klagade över alla hotell som förstört markerna för byborna. Några behövde den extra inkomsten men många hotell finansierades av rika indier från slättlandet.

Äppelodlingar, fårskötsel och väveri hade minskat i betydelse. Turismen hade tagit över med internetkaféer, souvenirbutiker, vandringsguider och hippa restauranger som spelade Bob Marley. Stugan jag bott i hade moderniserats med el, vatten och ett litet uthus med toalett men allt såg oanvänt ut just nu och husägaren syntes inte till. Kanske är det ett av dessa ställen som hyrs ut permanent till västerländska turister. Härifrån kunde jag ta mig tillbaka ”the rock way” som det stod på en skylt, en smal stig mellan berget och den brusande forsen som jag vandrat så många gånger.

Basen för turistnäringen är bergvandringarna med guider. Ganjan eller marijuanan från cannabisen som växer vilt i backarna ger stora inkomster. Tibet, tibetansk buddism, naturen, floran och faunan är lockande. Lokalbefolkningen tycks inte kunna hantera boomen. Allt växer upp vilt och okontrollerat. Ful arkitektur och dålig konstruktion på de nya husen som kommer att falla samman efter ett antal år av regn, kyla och solsken.

29/7 En morgon då man möter sitt eget glåmiga jag, nattens trötthet i ögonen, den där kroppen framför sig som är ens yttre personlighet. Inbillade samtalspartners, den inre röstens föresatser, det yttre trycket.

Världen är vacker, livet är vackert. Att vi kläder oss pekar på en brist, vi kan inte nöja oss med våra kroppar, ängsliga över vad den kan avslöja. Det obeslöjade ansiktet förråder ändå allt.

De fina gamla husen. Grundmuren är varvad sten och bjälkar, trädet ger sammanhållning och stenen tyngd. Det finns kvar folk som kan bygga dessa hus men virket är för dyrt. Bjälkarna är flera hundra år gamla och har stått emot vädrets växlingar och skyddas effektivt av ett tätt överhängande stentak med god ventilation. Bjälkarna togs från hårda långsamt växande cederträd högt uppe i bergen. Det är ett motståndskraftigt trä, angrips inte av skadeinsekter och röta. Nedhuggningen har förbjudits av regeringen så man bygger inte traditionellt längre och det blir för dyrt att hämta trä från avlägsna områden. Insprängt mellan de gamla trähusen reser sig boningar av betong med plåttak. Skulle man kunna efterlikna den gamla arkitekturen med stentak uppburen av trätakstolar och väggar av armerad betong vilande på stengrund? Ett projekt borde ha startats för att bevara gamla Manali, nu verkar det vara för sent. Många hus hade redan förfallit och plockats på sina trästockar.

Sitter på toppen av kullen mitt i byn och samtalar om livet med en husägare som vallar sin ko. Alla tycks ha en ko som också har kalvat. Jag berättar om min uppväxt i Indien, om föräldrarnas kristna missionsarbete, om mina resor, om vistelsen i Manali för 24 år sedan. Mannen blir rörd av de olika hjälpverksamheterna inom missionen. Kanske är det något positivt man kan tillräkna västerlänningarna om det nu inte varit en beräknande insats.

Sätter mig ner och tecknar husen. Två små flickor ställer sig bakom och tittar fnissande. De tröttnar efter ett tag.

Vandrade långt förbi äppelodlingarna upp i bergen tills skogen blev tät av kraftiga omfångsrika deodarer som sträcker sig mot himlen, en mäktig sällsynt med många förgreningar i stammen. Bruset från forsen i dalgången långt där nere hördes klart och cikadorna började spela i skymningen. Tre hundar som skällde på mig började göra mig sällskap ner till samhället, tre välvårdade välnärda hundar.

Ser gäng med nygamla Enfields 350cc motorcyklar tillverkade i Indien. Fullastade med tält, sovsäckar, liggunderlag och extra bensindunkar på var sida om bakhjulet. Bortom Baralachapasset på vägen till Leh hittar man inga bensinstationer. Moderna hippies med pengar, speciell stil, klädkod och tro på livet. De jagar mot äventyret, som ”Easy Riders” med samma romantik. Där fanns flera typer, heavy metal med skinn, nitar, tjocka magar, skägg och mustasch, där fanns new age hippi, heliga snören runt halsen, armringar, pannband och lättklädda unga kvinnor i baksätet om de nu inte styrde en motorcykel själva. Alla samlades i ett speciellt rock café utmed bygatan där haschångorna tätnade. Fantiserade över hur livet skulle vara i en sådan grupp. Finns det i oss alla en önskan att behärska vidderna oberoende av guidade turer och resplaner?

Jag har den historia jag har på gott och ont, jag har de färdigheter jag förvärvat med alla tillkortakommanden och brister.

Efter regn kommer sol, natten faller, morgonen har regntunga moln. Frampå dagen lyser solen het från ovan, bränner nacken som en blåslampa. Molnen skymmer solen, kylan kommer och natten faller åter. Regnet kommer, det droppar mot stenbeläggningen, i fjärran ljudet av forsen, blixten flammar bortom bergen, lyser upp molnen.

Kommer in i vilan, försjunken i det som är, vilande uppmärksam medveten, glömmer bekymren. Känner mig trött trots nattens vila. Hade konstiga drömmar orsakade av en liten förkylning. Känner mig piggare fram på dagen. Fick ut pengar från bankomaten nere i byn. Nu är jag välbeställd inför alla eventualiteter i obygderna bortom de höga passen. Handlade bananer, papaya, minneskort till kameran och vykort att sända hem. Slappnade av med en kopp te i något slags backpackers retreat där man kunde handla fullkornsbröd, läsa tidningar och byta ut sina utlästa böcker mot andra på en hylla.

Vandrade under kvällen uppför forsen till ett ställe med vyer innåt bergen med tät skog vid ravinen där vattnet strömmade fram. Stilla samtal vid ett kafé i forsens brus och mörkret föll över nejden.

Hur stor är inte vår värld? Var delar vi den? Varför delar vi den i mitt och ditt?

30/7 Med lokalbussen tog jag en dagstur till Naggar några mil söderut där ett museum inrättats i den ryske konstnären Nicholas Roerich hus. Han kom att tillbringa halva sitt liv i Himalaya med att måla naturen, studera folket och kulturen. Som tänkare och filosof kom han fram till kulturens fredsbevarande natur och skapade ett samfund för bevarande av kulturen vid krigstillstånd, den så kallade ”Roerich Pact” som ledde till en internationell konvention signerad i Haag 1954 av ett stort antal länder. I Naggar grundade han 1928 institutet Urusvati ”Morgonstjärnan”, ett slags tidig new age med tvärvetenskapliga studier av astronomi, antropologi och kultur för bevarande av fred och samförstånd. Luften, ljuset och den kosmiska strålningen ansågs fördelaktiga i denna del av bergen. Högst upp låg museet för folkkonst på en platå omgärdat av höga deodarer.

En välbehaglig svalkande vind drar genom träden där jag sitter i dess skugga. Torra barr faller ner på axlar och knän medan vinden susar mellan grenarna, i bakgrunden hörs forsen. En svart fjäril fladdrar förbi, fåglar kvittrar livligt i buskarna. Kuludalen breder ut sig bortom stammarna i bländande solsken med ett fuktigt dis i luften. En fridfull plats där man vill stanna för alltid. Vissa ögonblick speglar evigheten.

Nicholas Roerich hus, hans Himalayavilla, låg på en avsats där man från loftgången kunde överblicka dalen. Ett hus jag drömmer om att bo i på ålderns höst med snöbergen skymtande i fjärran mellan träden.

Nicholas Roerich målningar var som bäst då enbart naturen skildrades i mättande jordfärger med abstrakt formbehandling av bergen och vidderna. Där fanns också de mer metafysiska som skulle skildra naturens krafter och energier. Riktigt dåligt blev det med staffagefigurer i form av rödklädda munkar dansande i ring under bergen.

31/7 Sitter mitt i byn på en restaurang som spelar Bob Marley. Här finns för mycket hasch. Man skyltar öppet med det vid borden där cigaretter töms för att istället fyllas med haschblandad tobak. Ångorna kommer svepande med snacket om vad man betalade för påsen och dess kvalité, historier om vad man gav för det i Rishikesh, Varanasi, Calcutta och Nepal som om man enbart far runt till alla ställen för att testa haschet.

Jag gillar inte skrivande, jag är en usel författare, hittar inte de riktigt poetiska tonerna. Måste skriva för att bevara förståndet.

Här finns japaner, koreaner, holländare, italienare, fransmän, spanjorer, inte en enda svensk utom jag själv. De flesta är israeler som lever i sina stora kollektiv, en vana från kibbutzerna. De dansar och spelar sin musik i traditionella kläder. Israeler vill inte vara i Israel. Det är för farligt, oroligt. Fungerar det ekonomiskt drar de öster ut fortast möjligast.


1/8 Jag sitter på en restaurang i Keylong med utsikt över dalgången som ligger på 3300 meters höjd. Solen har precis gått ner och bergstopparna på 5000 meters höjd står mörka mot den ljusa himlen med små molntussar hängande över passen.

Resan hit från Manali över passet Rotang var som en mardröm. Vägen var rena lervällingen och jag var rädd att bilen skulle fastna och aldrig komma loss. Värst av allt var den långa kompakta kön av jeepar, bussar och lastbilar. Alla gjorde allt för att komma först upp eller först ner. Inga trafikpoliser sågs till vilket medförde svåra trafikstockningar på serpentinvägarna utmed de lodräta bergsväggarna som rasat i monsunregnet. Bulldozers, gräv- och schaktmaskiner fick inte mycket tid att ställa i ordning vägen på grund av all trafik. Det tycktes vara ett nöje bland turisterna att ta sig upp till passet, fotografera utsikten, vandra omkring lite, äta en bit mat och pröva på glidfallskärmar mitt i röran där bilarna pustade upp för backen.

En gammal man i jeepen jag åkte i bjöd på äpplen, friska nyplockade från odlingarna i Manali. Han var stiligt klädd och en kullemössa med mörkröd bård prydde hans hjässa.

Strax innan passets krön fick jeepen en elektrisk kortslutning så att det välvde ut rök nedanför instrumentpanelen. Alla rusade ut för säkerhet skull. Chaffören lossade på batteriet och hällde vatten över området som rykte. Starten av diselmotorn blev sedan lite komplicerad. Chaffören fick hålla i startnyckeln och någon annan fick under en kort stund ansluta batteriet så att motorn gick igång. Vi kunde lyckligtvis fortsätta färden till Keylong och var framme innan mörkrets inbrott.

Jag är den enda gästen här på restaurangen och de verkar ta god tid på sig att laga maten. Undrar hur mycket de kan ha på hyllorna av ingredienser och råvaror för att uppfylla den något digra menyn.

Nu är bergen bara som mörka siluetter. På andra sidan dalen lyser det svagt från ett kloster. Det måste vara en mödosam vandring att ta sig tid.

2/8 Vaknar i det rymliga och ljusa hotellrummet av solen och ljuden från busstationen. Vandrar ner till huvudgatan för en frukost i de mera välordnade turisthotellen. Får en lugn och stilla plats så här tidigt med utsikt över dalen. Ett päronträd dignar av frukter i köksträdgården nedanför fönstret där en ko mumsar på halm i ett litet stall. Frukosten var dyr men utsikten var värt priset. I basaren hittade jag senare en traditionell dhaba med utsikt över bergen och dalgången. En plats jag återvände till när det var så mycket godare med traditionella pakoras, samosas och alla indiska sötsaker. Ser de platta taken som används för att torka hö till djuren. Böneflaggor fladdrar i hörnen från uppskjutande rester av armeringsjärn. Husägaren lämnar kvar armeringsjärnen för att kunna bygga en ny våning senare och sedan ytterligare en efter vad ekonomin tillåter. Husen blir rätt svajiga efter alla påbyggnader med risk för kollaps.

Ser den dryga stigen på andra sidan dalen upp till buddistklostret. Klolyktaster ska ligga så där otillgängliga och vara en askets böjelser att nå dem. Det är så många kloster som väntar mig i Spiti.

TV:en är påslagen, det skramlar från köket och bilar far förbi. Det är trots allt ett stort lugn här i det avlägsna Keylong, en fridfull stad. Övernattningställe för alla karavaner av minibussar och motorcyklar på väg till Ladakh via passet Baralacha La.

En krokig gumma lägger ut hö på taket för torkning. Handskuret gräs för korna att äta under den stränga vintern. Hon är noggrann med att lufta det, dra isär stråna och lägga det i prydliga rader med låg höjd så att solen snabbt ska hinna torka det.

Hittar de fattiga i denna stad, bärarna vid busstationen, de som lever i hyddor på taken nedanför min balkong. De fattiga tycks alltid finnas ibland oss, de nödlidande, hjälpbehövande.

Karaktären ligger djupt inom oss, i märgen och benen. Uppfostran skapar karaktären, tillsägelser, tillrättavisningar, uppmuntran. Moralen ges genom föräldrar, bekanta och människor att se upp till, som förebild, för att jag sedan själv ska bli en förebild för andra. Omedveten är jag om jag blivit en förebild, det intresserar mig inte, men vill dock inte vara ett varnande exempel.

Stannar upp, ser mig omkring, livet är ändå så lika på jorden. Vi är av jorden, jorden föder oss, vatten och luft ger livsuppehälle. Äter vad jorden ger, dricker vatten och andas luft. Vad kan jag mer begära, vad kan jag mer förstå? Tomhet, idel tomhet säger predikaren, allt är tomhet.

3/8 Dessa berg kan jag förbli inför i evigheter. Glaciärerna rinner ner från de höga passen och dalgångarna. Smältvattnet leds till de gröna fälten omkring de små byarna där livet har sin gång. Bergen vänder och vrider sig. Det som tycktes vara utåt blir i nästa stund inåt, det skiftar med ljusets fall. Ibland känns bergen så nära, ibland så fjärran. Bergen är i ständig rörelse, föränderliga. Det som nu är berg har varit havsbotten. Lugnt som bergen men ändå i förvandling. Bergen kanske tänker? Mitt lilla tickande hjärta är så oroligt, har så svårt att vara stilla.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DharmachakraV3.png


4/8 Resan från Keylong i Lahul till Kaza i Spiti blev äventyrlig och tröttsam. Till Grampho där bussen Manali-Kaza skulle passera fick jag inte bli försenad. Vi blev försenade men det var bussen från Manali lyckligtvis också. Fullsatt blev det i bussen så jag fick stå större delen av resan. En stenig och guppig väg, översköljd av vattendrag och nerrasade bumlingar som sakta fick passeras. Det blev en kort paus vid det högsta passet Kunzum på 4500 m höjd där fåren betade på ängarna och böneflaggorna fladdrade kring tre stora chorten som tack för lyckad färd och bön om fortsatt välfärd. Färden fortsatte efter Kunzum La med den slamriga bussen över en väg av tillplattad grus med stora hål och gropar. Jag fick till slut plats längst bak i bussen vilket gjorde färden än mer hoppig. Glimtar av den dramatiska naturen passerade, stenformationer, sedimenterade bergarter och vittringsbranter. Dessa långa grusslänter formade genom årtusende av eroderade bergarter lämnar kvar på toppen en hållfastare kärna i underliga former.

Äntligen nådde vi Kaza, huvudstad i området Spiti som är mer tibetanbuddistiskt än Lahul. Här hittade jag ett förtjusande familjehärbärge med ett rent fint rum.

Dalgången är omgärdad av dramatiska berg i underliga formationer och färger. På de uppodlade strandremsorna med byar glimmar husen vita i solen. Floden från glaciärernas källor meandrar fram genom många generationer av grusavlagringar. Landskapet är storslaget med kristallklar luft.

Det är lite av Klondykestämning här. Spitibor, tibetaner, indier lyktafrån slättlandet, folk från Kullu och Lahul söker lyckan för att få sin beskärda del av turisternas guld. Hotell och restauranger har poppat upp och många vet inte hur det ska skötas. Här finns internetkaféer, German bakery med fullkornsbröd, en bankomat, tibetanska restauranger, indiska diversebutiker och massor av guesthouses där man inhyses i familjens hus eller i en tillbyggnad.

Den här resan har landat på något sätt. Det återstår att ta mig upp till Ki Gompa vilket är resans mål. Magen krånglar som vanligt efter en resa. Tar det lugnt några dagar. Jag kan sitta på takterassen och studera bergen, måla och teckna.

5/8 Sitter utomhus på en restaurang med utsikt mot bergen. Borde komma i bättre sinnestämning men lukterna från avfall och avlopp tränger på. Hur långt har känslan för miljö, renlighet och ekologi kommit i dessa trakter? Man ser ambitiösa projekt annonserade på affischer uppsatta utmed byvägen. I anslutning till restaurangen ett kostall som sprider sin doft. Kodynga hör till de naturliga dofterna men inget bra läge för en restaurang, en av dessa brister i Klondykeandans iver.

Bergen på avstånd, ser de stora strukturerna, fantasin fyller i detaljerna. Sluttningarna lyser fläckvis upp i grönt, turkos blandat med terra och ockra toner. Kvar på toppen står pelarna i violett och grått mot den blå himlen.

Kocken är bortrest och de som är kvar i köket kan inte ens laga en grönsakssoppa. Jag klagar och slipper att betala.

Blir på gott humör av det vackra vädret, de gamla fina husen och det storslagna landskapet. Vandrar till Gompan i Kaza som är ett nybyggt, palatsliknande kloster med en mäktig utsikt från portiken. Nepaleser och tibetaner har bidragit med hantverket, målningar och textilier. Invändigt är det ett stort heligt rum fullt med artefakter, buddhor och reliker. Instrumenten för riterna finns i ett hörn tillsammans med ett foto av Dalai Lama när han var här 2009 och invigde klostret.

Utanför passerar jag en manimur täckt av stenar med inskriptionen ”Om mani padme hum”, mantrat med den heliga stavelsen ”Om”. Rundar en chorten på vägen ner till byn som går via en bro över den till större delen torrlagda bifloden. Fattiga indiska daglönearbetare forslar murbruk i säckar upp till muraren på ett husbygge. Skulle spitiborna göra det? Stadsbor, bönder och lantarbetare från Spiti verkar ha det bra ställt med fina hus, traktorer och alla bekvämligheter som el, rinnande vatten, toaletter, TV, radio och mobiltelefoner. De utnyttjar den fattiga befolkningen från slättlandet i Bihar för tyngre byggnads- och vägarbeten. Deras slitna tält kantar vägarna utanför staden.

Här är ett litet Klondyke men det är ingen hysteri. Det är fridfullt med fler gästhus än det finns turister. Vägnätet är dåligt, herrelösa hundar överallt. Turisterna flanerar makligt fram, fotograferar allt.

Restriktioner måste till på byggnationer, miljö och vulgärturismen med flyg, feta dollarturister och allsköns drogmissbruk som i Ladakh. Här är fortfarande jungfruligt område.

6/8 Möter så många trevliga människor men jag sitter i min ensamhet. Min kropp, sinnesorgan och tankar som speglar världen, bygger upp världen. Vi skapar världen som den ser ut, dess utseende och innehåll är vår egen skapelse som vi upplever genom andra och genom oss själva.

Två kvinnor vandrar förbi, de är unga attraktiva på resande fot. Kanske ser jag dom igen, kanske får jag prata med dom.

Vi befinner oss på 3800 m höjd och det är vansinnigt hett mitt på dagen i solen, bäst att hålla sig inne. Butikerna stänger mellan ett och tre på eftermiddagen.

Upplever en total stillhet och lugn i denna by. Min kropp är det enda jag känner, innehåller allt som jag känt och upplevt, landskapet, färgerna, formerna, momos, nudelsoppan, lichy-juicen, samosan, kodyngan, parfymer och rökelser. Jordens härlighet, pulsen inom mig, pulsen som stämmer av från nu till då, en händelse i taget, vilan i kroppen, dess andetag.

Ändå är jag inte alltid där, ändå är jag inte alltid lugn, orolig är jag men resan inger frid och harmoni. Resan går i ett lugnt tempo med att teckna, måla och skriva.

Skapandet är hela min framtoning, skapandet ligger i naturen, dess tillblivelse, varje moment är en skapelseakt, med vilja eller ovilja. Det startar någonstans djupt inom mig, bortom sexualitet, hunger och törst. Innehåll och mening går inte omedelbart att spekulera i. Allt har en mening. Vi får begrunda i rymderna dess värde, nu och i framtiden.

Djupast i mig finns tankarna om det eviga och de tillfälliga kroppsliga behoven. Munkarna verkar så fridfulla, mänskliga och godhjärtade. De har mediterat över alltet, dess förgänglighet, hittat det väsentliga i sin egen varelse, en öppen fridsamhet, det ständiga seendet, ständiga uppmärksamheten, tillblivelsen, skapelseakten.

Mig driver begäret efter utlösning, tillfredsställelse, beröm, godkännande.

Här är jag, behöver inte prestera något, behöver inte nå några resultat, endast lyssna till pulsen inom mig, där från märg och ben kommer viljan och oviljan, vad råder jag över? Denna ständiga rörelse, vardande, tillblivelse i världen!

Har jag nytta av min egen filosofi? Detta skrivande hjälper mig fram, hindrar mig från galenskap. Världen vore god om alla mindes och förverkligade sina goda föresatser.

Världen är ny för mitt sinne, för alla som föds. Tillfredsställelsen är inom mig, allting skiftar, ändrar färg och form, från denna stund till nästa. Jag följer dess rörelse, medvetande om tingens förvandling. Kan jag se min egen förvandling?

Här är plötsligt så många västerlänningar, alla ska de till Ki Gompa och festivalen imorgon. Jag ska dit för en rekognosering, målet är att kunna bo där en tid. Mår bra efter en strålande fin dag och måleriet har börjat komma igång.

Elektriciteten försvinner vid 19-tiden då man ska äta. Som tur är går köket på gas och restaurangägaren ställer in en stor gaslampa mitt i rummet. Det är lugnare för min mage med kinesiskt och tibetansk mat, den indiska kryddstarka får den i uppror. Magen minns bättre än jag själv.

7/8 Man samlas från hela Spiti i Ki Gompa för att närvara vid invigningen av ett nytt tempel som överblickar dalen och ligger en liten bit utanför klostret. En helig Lama från Delhi är på besök för att välsigna det relativt fula templet med stela och livlösa skulpturer av tre budhisatvas4. Klostret Ki Gompa är en uppenbarelse. Läget är spektakulärt. Byggt i konisk form kring en liten bergstopp. Högst upp ligger bönehallarna, samlingssalarna, bibliotek och kök. Därunder i allt vidare cirklar bostäderna med labyrintiska gångar mellan husen. Här var jag nu i verkligheten, vid mina drömmars mål som jag såg för över ett år sedan på bild. Klostret som byggdes i början av 1000-talet ligger på 4100 m höjd. De hade millenniefirande för ett antal år sedan då Dalai Lama invigde en ny ceremonihall. Ett hundratal munkar driver här utbildning för lamor och en grundskola för noviser.

Förmiddagen började med ceremonier i den stora hallen för munkar, lamor och långväga gäster ända från Singapore. De betydelsefullaste lamorna residerade på tronen längst fram där de talade länge och väl. Gåvor utbyttes, det var recitationer ur skrifterna med ackompanjerade musiker. Processioner av besökare bar fram offergåvor. Kvinnor från en by i Spitidalen utstyrda i granna folkdräkter dekorerade med en matta av turkoser över axeln och fint ciselerade silversmycken hängande vid höften bar fram offergåvor i form av utsäde och jaksmör. Efter lunchtid framfördes folkdanser till sång och musik av ett flertal grupper från olika landsändar i Spiti vilket pågick till sent på eftermiddagen. Tusentals besökare från Spiti och närliggande dalar följde ceremonierna och danserna. Munkarna klädda i ståtliga gula huvudbonader framförde en långsam dans till enkla trumslag. Det serverades frukost, lunch och middag helt utan kostnad och godispaket delades ut till barnen. Folket i sina finaste kläder och barnen sprang omkring med vindsnurror.

Lamorna välsignade alla dansare med kathas, vita halsdukar i tunnt blankt polyestertyg. En finare katha ska som förr i tiden vara gjord i silke. Offer gavs i form av ris, vete och jaksmör, gåvor i form av mattor, thankas (altarbilder) och tygstycken. Klostrets munkar delade ut maten. Donationer från besökare betalade för en stor del av kalaset. Den meditativa återhållsamma tibetanbuddismen spelar över i livsbejakande myter och legender skildrade i dans och konst vilket gör den folkligt populär. Varje familj ser det ärofullt att skicka en son eller dotter till klostret för att bli munk eller nunna.

8/8 Mulen dag, ibland lite kallt regn. Sitter med min kropp och går igenom alla dess delar från tårna upp till hjärnan och hårtofsarna. Den ständiga aktiviteten som är medveten och omedveten. Detta universum, oändligt i oss, oändligt utanför oss.

Att vara närvarande, varsebli allt, det som är jag och mänskligheten. Barnet som upplever hela sitt jag, skriker av smärta och gråter av saknad, skrattar av lusten, drömmer i lyckan sig bort i det inre landskapen, vilar i moderns famn.

Plötsligt är jag bara könet, det stora könet som vill tränga in och få utlösning. Primitivt på något sätt, ej tillfredsställda behov, inget uppgående i någon annan, ingen extas, minnen som samlar sig, himlar som står vidöppna, inget av detta, bara könets egna vilja att stå och få utlösning.

Skapar världen med mina ord, famnar den med mina tankar, ger den liv med mina handlingar.

Världen finns där ute, härinne finns föreställningen om den. Den blir sannare och rikare med åren.

Betraktar en familj med två barn i 8-12 års ålder. Det är en trevlig ålder att ta med barn på en resa. Nyfikenheten och fördomsfriheten ger en kontaktskapande förmåga, den spontana uppriktigheten hos barnet. Barnen här verkar så flyktarimodiga och glada.

Det regnar i Spiti, mycket ovanligt, men ibland spiller regntiden över hit. Det måste regna floder på södra sidan av Himalaya om det ska finnas något kvar här.

Det regnar fortfarande, synd, jag som denna morgon lade tvätten i blöt. Fuktigheten stiger i luften, det blir omöjligt att få kläderna torra.

Vad jag gör blir mig till belastning eller bärande styrka. Goda handlingar skapar, karaktären, inlevelseförmågan, förståelsen, medkänslan, ödmjukhet inför livet, inblick i svårigheter men också glädje.

9/8 Fridfull morgon med fåglarna kvittrande i träden. Solen lyser från klar himmel, det blir en varm dag. Måste erkänna att kroppen börjar bli gammal. Viktigt att hålla sig i trim, äta måttligt och träna mycket. Tänker på alla visdomsord om hälsa och mat. Tänker på livets nödvändigheter inte dess excesser.

Visdomsord om hur livet bör levas, de som jag själv skrivit. Det måste praktiseras, då minns man det, inte bara som ord utan som handling, det som får livet att fungera. De små handlingarna, de som knappt syns men som märks. De som ligger före, är förutseende, förekommande. Det tar tid, det enkla.

Det är en friskhet i luften nu efter regnet. Så många unga människor på luffen som ska vandra i bergen. Hoppas det är säkert. För mig är resan mer vila och rekognosering. Jag reser upp till Kibber några dagar, sedan åter ner till Ki Gompa för några dagar. Vill också ta mig till det vackra spektakulärt byggda Dankar Gompa som tidigare var huvudstad i Spiti.

Människan gör upp planer, försöker nå vissa mål. Där ute i naturen finns vyer och utblickar. Bergen står orörliga, nästan. Deras tid är geologisk, långsam. Fridfull vila att se bergen. Orörliga är de, fasta men skiftande i färg, ljus och form, antagande nya former under dagen lopp. Vad behöver jag mer än att sitta och se bergen?

10/8 Kibber på 4235 meters höjd är en liten by över en bergsrygg. Kylan påtaglig på morgonen. Bergsmassiven tornar upp på alla sidor, det är fridfullt. Man odlar korn, ärtor och bönor. Här hålls en årlig loppmarknad med besökare från hela Indien.

En lång promenad hela eftermiddagen uppför sluttningarna. Milsvida vyer, kontrasten mellan mjuka rullande sluttningar och aggressiva spetsiga berg. Långa vittringsbranter, kvar står den hårda kärnan.

Kibber är en charmig by med bönder och djurskötare. Vid husen har de stall för sina kor, får och getter. Många traditionellt byggda hus har stampad lera, en del moderna med betongskelett och betongklossar. Taket hålls i mitten uppe av en kraftig järnbalk eller en bastant trästock, tvärs med den ligger trädstammar med 50 cm mellanrum och tvärs med dem i sin tur kluven ved som täcker taket helt. Ovanpå läggs en plastmatta och stampad jord. Mot takets kant byggs en låg mur med små hål för att leda av vattnet. Högar av halm ligger och torkar på taket för djurföda under vintern.

Jag verkar inte vara någon speciellt tilldragande person, Jag är väl inte alltid speciellt tillmötesgående. Behöver vara öppen för förändringar, kontakter och möjligheter.

11/8 Andra dagen i Kibber. Morgonen är molnig och kylan kryper på då solen inte visar sig. Nattens drömmar var konstiga, var det höjden, värmen i sängen eller ensamheten? Morgonbussen ner till Kaza brummar utanför gästhuset och gör sig redo. Intar frukost med vyer över 6000 m höga berg belysta fläckvis i morgonsolen som tittar fram mellan molnen. Kala torra berg med stråk av grönt här och var mellan gula, ockra och gråa linjer i vittringsbranterna. Den hårda stenen står kvar på toppen, reser sig i fantasifulla former som utsiktstorn, befästningar, slottsmurar och boningar?

Byn har vaknat till liv för länge sedan. Fåglarna kvittrar, kor råmar, kvinnor tjattrar mellan husen, får bräker på väg för vallning, bilar tutar och en stor traktor skramlar förbi med sitt tomma släp. Bönderna har får, getter, åsnor, jakar eller en blandras mellan kor och jak som inte har så mycket ull men producerar mer mjölk. Här och var skymtar äkta jakar, ulliga med en extremt fet mjölk.

Morgonbussen ger sig iväg fullastad, jag stannar kvar ytterligare två dygn. Tecknar byn och utsikten mot bergen. Akvarellådan kommer fram och jag känner på alla färger i naturen.

Jag var 22 år då jag började resa, mest ensam, sporadiskt med andra. Indien har aldrig känts ensamt, här finns alltid kontakter, upplevelser av folk.

Träffade två kanadensiska flickor som reser tillsammans, sover i samma dubbelsäng, umgås dagligen, spelar schack, pratar med andra resenärer. Vänskapen kan vara gammal sedan barndomen, de har sin frihet och rörlighet, kanske är de i ett förhållande? De har tagit ledigt innan universitetsstudierna och upptäcker världen, minnen för livet.

Solen tittat fram och börjar genast bränna! Den ligger nästan i zenit, det här är nära kräftans vändkrets nästan mitt i sommaren på 4200 m höjd utan luftföroreningar. Det svider omedelbart i skinnet, måste lägga på solskyddskrämen. Månen syns över horisonten, blir man galnare så här närmare månen?

Vandrade upp mot toppen bakom Kibber. Så påtagliga och stora bergen blir. Här är jag nära alltet, det eviga, vad behövs förutom denna upplevelse? Minnen ger djup och förståelse till nuet, sinnenas närvaro, känna hjärtats puls och lungornas andningen. Olika formationer kom i relief vid solnedgången. Månen vandrade ovanför sluttningen. Solens sista strålar lyste upp topparna i fjärran och molnen kastade tillbaka ett gyllene sken. Kylan tilltog liksom blåsten. Skymningen var magisk. Förstod att man valde denna plats för bosättning, kanske efter en strapatsfylld färd över bergen från Tibetanska höglandet. Endast vinden i öronen, bergen stilla, svagt hörs forsen.

Natten med fullmåne lyser upp terrängen. Hundar skäller i fjärran, röster av människor på väg hem, tända ljus i husen. Mörka och mäktiga tecknar sig bergen mot den mörkblå himlen. Stjärnorna tindrar svagt vid sidan av den strålande månen.

12/8 Det blir säkert en klar dag, utmärkt för en längre fotvandring in i bergen. Jag tar med mig extra vatten, färdkost och går djupt in i bergen.

Spanar efter fossil från karbon, silur och kambrium som bergen ska vara rika av. En man från Belgien har bott några dagar här och radat upp en imponerande samling fossil av små havsvarelser på sitt fönsterbräde. Jag hittar förstås inte en enda. Kanske man behöver vara tränad fossilletare, veta var de kan finnas.

Djupt in i bergen kom jag men mådde efter hand inte så bra. Kanske var det syrebrist, förkylning och dålig mage i kombination. Solen brände het till kl 13 då jag var vid vändpunkten. Vilade men fick ingen riktig ro för solens flammande lågor. Jag var helt slut efter att följt en bevattningskanal till dess källa. Den sista sträckan gick vattnet i kraftiga svarta plaströr förbi de skadade raserade partierna i den uråldriga kanalen – livlinan för de tidiga bosättarna.

Bergen får en platt belysning uppifrån mitt på dagen vilket tar fram deras färger men gör dem inte spännande. Vid eftermiddagens vandring tillbaka var jag lite bättre till mods, drack mycket vatten. I den sena skymningen blev bergen dramatiska. Men det började blåsa, det kom en iskall vind från öster och jag fick sätta på mig allt jag hade. Klarade mig hem med bara några få droppar från skyn. Senare på kvällen droppade det hela tiden och kylan tilltog.

13/8 Molnen ligger tungt över bergen. Det droppar fortfarande och utsikterna för teckning är inte goda. Vädret får avgöra om det är värt ett stopp i Ki Gompa på vägen ner, mina drömmars mål, måtte vädret blir bra så att jag hinner teckna något av arkitekturen.

Jag fick ett underbart rum på värdshuset i Ki Gompa, här skulle jag kunna stanna länge.

Sitter och tittar ut över dalen där byarna återkommer med jämna mellanrum som gröna oaser omgivna av odlade fält som breder ut sig ner mot flodbanken

De små pojkarna, buddistnoviserna, tittar på TV i värdshusets matsal. Det är actionfilmer, B-filmer med mycket våld. De är som klistrade vid TV:en. Ingår det i deras balanserade undervisning? Får de läsa andra böcker än de heliga skrifterna? Spela fotboll och dataspel? Det hör väl till novisernas uppfostran, medvetenhet och upplysning. De vet vad de lämnar.

Dalai Lama blickar ner från ett fotografi. Där hänger också flera religiösa thankas5, lamor som tronar i klostren och bergsbilder.

Ki Gompa

Denna 1000-åriga gamla struktur, påbyggd och tillbyggd med intrikata gångar mellan husen på sluttningen mot söder där de flesta ligger för att fånga värmen. Kammaren med minnesstupan över en betydelsefull lama, ett porträtt av Dalai Lama, ett sovrum där Dalai Lama vistades vid besöken för invigningen av den nya ceremonihallen och en extra bönehall på toppen. Väggarna i köket där vi serverades te var helt svart av sotet från oljelampor som brunnit i århundraden. Längst fram i bönehallen stod 7 skålar med vatten som representerade Buddhas offer av sitt eget vatten i olika former. Guidens engelska var obegriplig för att jag skulle uppfatta hela betydelsen6 Lamornas böntimme hade redan börjat. Turister och besökare var inte tillåtna i helgedomen. Unga noviser lekte med varandra utanför de stängda dörrarna på stentrapporna mot den lilla innergården. Mörkrött är färgen på munkarnas dräkter, mörkröd är bården högst upp närmast taket, de breda fönsterkarmarna svarta och de vita väggarna är svagt lutande.

Det finns inget att längta till, jag är någonstans i tillvarons mitt. Längtan är en illusion bort från nuet. Ser ljuset från omgivningen, molnen som drar över bergstopparna, det är kyligt, droppar av regn.

Minnena i själen, nuets oändlighet, varats outsägliga ofattbara värde, kärleken till allt levande som lever och dör. Vi dör alla för att uppgå i något. Det vet vi inget om, det som är där bortom. Endast lyckan att finnas till, känna välbehaget i medvetenheten, intellektet och tankarnas flöde. Gårdagens händelser berikar nuet, där det behövs, där det kommer till mig utan ansträngning, spontant.

Könets minne av styvnad och inträngning. Sexualiteten frigörs man inte från så lätt. Den finns där, behovet av utlösning. Kan det vara så enkelt? Där finns hela behovet av mänsklig närvaro, omfamning och närhet, dofter, ljud, viskningar i natten.

Munknoviserna är här igen och tittar på action-TV, Pirates of the Carribien med Kira Nightley och Orlando Blom. Onskefulla djur, bläckfiskmänniskor, strid mellan piratskepp, övernaturliga skepp, kanoner skjuter, splittrar skeppen, lemlästar människor, pirater och musselmänniskor. Man ser inte färdigt filmen utan växlar över till någon hollywoodfilm som är dubbad till hindi. Flera turister kommer in på hotellet, snart är här fullt igen.

Innifrån, innifrån, innifrån måste det tas beslut. Alla dessa ytliga orsaker, detta hot, detta våld, dessa personliga bevekelsegrunder. Behöver inte berömmelse men eftertraktar det hett. Behöver inte sexualiteten men kommer aldrig ifrån den.

Dessa livliga och glada noviser, blivande buddistmunkar. Världen är därute och förnekas dem inte att lära känna men ändå finns denna överlåtelse, träning för ett liv i meditation och lärdom. De får se att det finns inget djup därute, bara yta. Det finns ingen glädje därute, bara smärta och lidelse. Det finns ingen visdom, bara intellektuellt vetande. Det finns ingen verklig upplysning bara repetitiv inlärning. Buddisterna har sina mantra, recitationer, rabblande av lärosatser, utläggningar av texten. Där finns också läraren, den lärda laman som visar möjliga vägar. Verklig kunskap nås bara genom handling, praktisering av det hörda.

Nu tittar man på ”Tears of the Sun”, jag såg den för länge sedan, den är rätt grym om ett krig i Afrika, en verklighetsbaserad historia med Bruce Willys i en inte helt övertygande roll.

Vädret måste bli bättre. Det går inte att vara inne hela tiden. Molnen ligger tungt över bergen.

Glömde kvar min fina ”kullucap” uppe i Kibber. Husvärden hittar den säkert. Jag har skicket ett SMS till honom att lämna den till en husägare i Kaza när han kommer dit under festivalen.

14/8 Drömmer egendomligt på morgonen, vänner defilerar förbi, jag får inte kontakt med dom.

Färgerna på bergen tvärs över dalen i ockra, grafitblått och mossgrönt. Klara gröna i åkrarna blandat med gula fält, röda bergarter i klipporna. Solen tittar fram och belyser dalgången dramatiskt, färgerna lyser till. Bergstopparna försvinner i molnen.

TV:en är i full gång med cricket denna gång. Munkarna är helintresserade, både stora och små.

Svarta korpar är vanliga. De flyger i svärmar genom dalen. Det klarnar allt mer, temperaturen stiger i ljuset. Magen har fått sitt och humöret stiger med den ljusnande himlen.

Morgonbussen till Kibber har kommit, runt kl 9 på morgonen. Några turister hoppar av, en familj med två barn, han Indier, hon västerlänning. Han pratar en fin hindi med barnen och hustrun.

Vid lunchtid dyker de kanadensiska flickorna upp, glatt hälsande. De stannar en natt. En äldre herre kommer med en stor ryggsäck, svettig efter en lång vandring. Alla sitter och läser eller äter, kontemplation mitt på dagen. Jag försöker att konversera med ett antal västerlänningar med olika grader av bruten engelska samtidigt som TV-ljudet slår mot örat.

Ostadigt ute men solen lyser ner mellan molnen och jag går ut. Tecknar klostret två gånger, en närbild och ett försök att fånga hela strukturen. Det är ett besvärligt perspektiv som vrider sig runt ett berg med skiftande fixpunkter.

Vandrar ett varv runt klostret tillsammans en munk i en s.k. ”kora” i medurs riktning. Vi pratar om allt möjligt, vädret på vintern, bergens höjd i Sverige. Han vill lära sig engelska ord, vi pratar mest hindi hela tiden.

Mulen dag igen med försök att måla akvarell i matsalen.

Väntan, evigheten är här, ingen längtan, bara vara i nuet. Turister som kommer och går, stannar en natt, drar sedan vidare. Detta är ett transitställe. Väldigt få stannar kvar och mediterar i stillheten, ljuset, byggnaderna och munklivet. Väntar för vad då? Här upplever jag sorlet från turister om vart man ska gå, vad som är sevärt och vad som väntar härnäst. Man väntar på bussen, väntan är turisternas liv.

Dessa överlastade motorcykelturister i sina 350 eller 500 cc Royal Enfield Bullet! Det måste vara dyrt med guide, reparatör, bensin, hyra. Måste vara jobbigt med dåliga och farliga vägar. Frihetens lockelse kanske, att rusa fram med bergen och vidderna runt omkring. Man behöver inte vänta på bussen.

Sitter mest och målar hela dagen inomhus. Det regnar och är kallt, mår lite illa av maten, kommunicerar med en ung israelisk flicka. Det kommer in en kanadensisk kvinna med en indisk chaufför som också är guide. De är osäkra över vädret och vilken väg de ska ta. Regnet kan ha förstört vägarna upp mot Kunzum La. De ska ändå göra ett försök. Möter dem igen senare efter en dag då de ska resa söderut istället efter totalstopp uppe i bergen.

Regn över Spiti, kallt i luften. Behöver sätta på mig allt jag har av långärmat, skjorta, ylletröja och sjal, händerna fryser. Passar på att ta ett varv runt klostret vid uppehåll. Följer munkarna i deras dagliga varv på eftermiddagen. Molnen ligger som ett flygande bomullstäcke över dalen, sveper in topparna, lämnar fri sikt över byar, vägar och fält i fjärran där floden glimmar svagt i sina meandrar. Böneflaggor fladdrar i vinden, munkarna svänger med sina radband och går nogsamt runt en stenbumling på vänster sida med det heliga tecknet OM inristat. En munk blir intresserad av mina teckningar, han tecknar lite själv och vill lära sig mer. Det vore en dröm att komma hit och hålla teckningslektioner!

16/8 Bussen som följer den ringlande vägen ner till Kaza är full av bondkvinnor som steg på i byn nedanför Ki Gompa. Ljuset som silar in genom fönstren ger ett mystiskt skimmer med kvinnornas religiösa rytmiska sång där ”Om mani padme um” klingar på slutet. Varifrån kommer deras smittsamma glada skratt, vänlighet, friska humör och starka självkänsla?

Sitter och tittar ut över staden och landskapet från loftgången till ett gästhus i Kaza. Molnen vilar fortfarande tungt över bergen, det är varmare här än i Kibber. Fåglar kvittrar, kor råmar blandat med folk som tjattrar vid bygget i grannskapet. Trädgården prunkar av blommor. Gästhuset är trevligt med hemkänsla. Ser en stig leda upp över berget, ser fram mot en utflykt med vyer över det ännu osedda.

Träffar en glad ung flicka på kaféet som frivilligt undervisar engelska i ett kloster för nunnor längre nere i Spitidalen. Hon har kinesiska föräldrar och är uppväxt i London. Snart ska hon tillbaka till nunnorna efter ledigheten kring Indiens frihetsdag som infaller den 15 augusti. Ett 25-tal nunnor i olika ådrar får lära sig uttala engelska korrekt vilket är en lyx i dessa delar av landet. Just nu passade hon på att hänga dagligen på internetkaféet här i Kaza eftersom uppkopplingen i byn är obefintlig.

Man möts, man pratar om sitt liv, erfarenheter och önskningar. Hälsar, säger adjö och skiljes för alltid. Det är tillfälliga bekantskaper, trevliga och stimulerande. Når man så djupt? Jag kanske är som en öppen bok, folk läser i mig mer än jag anar. Omvärlden är för mig en bok att läsa och begrunda.

De fattiga finns alltid ibland oss. Mannen med kryckor i basaren, var kommer han ifrån? De fattiga i tältlägren utanför Kaza, var kommer de ifrån? Spitiborna anställer tillfälligt fattigt folk från slättlandet för byggnadsarbete. Hushållen har nästan alltid en liten pojke eller flicka från Bihar i tjänst. Spitifolket bor i fina hus, alla barn går i skola, det finns ålderdomshem, post, bank och rättsväsende. Man borde bygga hus för dessa tillfällighetsarbetare. Men de står utanför den indiska regeringens bidragsschema till spitiborna för att säkra en livskraftig befolkning i gränsområdena till Kina.

Turister flanerar med sina flackande blickar, upplever, fotograferar, antecknar. En dokumentation utan like i världshistorien. Lokalbefolkningen bidrar med att fotografera med sina mobiltelefoner.

Vägen till Manali är stängd, översvämmad, bortspolad, insnöad. Vägarna söderut blir de enda framkomliga. Här är ett enormt fågelliv. De flyttar söderut genom dalgångarna innan vintern slår till.

17/8 Drömmer konstiga drömmar, nåt fel är det med kroppen, vet inte var det kommer ifrån.

Det har gått en månad, en månad kvar att resa, äventyren väntar. Det finns inget ljuvligare än solens värme efter flera dagar av regn, moln och kyla. Solen bränner dock obarmhärtigt, jag får skydda ansiktet och kalhygget på huvudet. Det är behagligt kyligt i skuggorna. Man ömsom fryser och svettas. En sjal som lätt går att ta av och på är ett idealiskt plagg.

Bergen sköna i sin nakenhet, det vittrar ner till böljande kullar, vattnet gräver små raviner. Svårt att dra vägar när de flödar över av grus och sand vid häftiga skyfall. Vägen blockeras av lösa stenbumlingar. Om en miljon år har Himalaya vittrat ner till grus, glaciärerna smält och allt forslats ner med floderna som bildat enorma delta långt ut i bengaliska viken. Men man har visst mätt att höjden på topparna ökar så än trycker den indiska subkontinenten på.

Dalar och berg i fjärran och nära inpå. Snön har lagt sig på topparna under natten, kanske smälter det i solen, jag tror att det ligger kvar tills vintern tar över.

I skuggan av ett träd inte långt från flodbanken tecknar jag bergen, hur floden försvinner bakom grusåsarna, ringlar utmed dalens botten i en bädd av grå granitsten, silvrig i solen.

Fantastiskt att jag fick tillbaka min kulumössa! Hotellägaren i Kibber lämnade in mössan till Bodh Guest House i Kaza där den låg och väntade på mig. Det är en vacker mössa, vad glad jag blev! Lyckan i samsara.

Kommersen är i full gång utmed stora bazargatan i Kaza. Massor av stånd säljer kläder, yxor och skäror, bilder av Dalai Lama (något otänkbart i Tibet), leksaker, kosmetika, skor av alla sorter. Turisterna flockas kring German Bakery där det finns kaffe, espresso, fullkornsbröd, jordnötskakor, muffins, yakost, och smörgåsar. Det är festligheter på gång, det trummas överallt i byn. Ser mottagningen av en hög dignitär på gården utanför den stora klostret. Kvinnor klädda i folkdräkt tillsammans med skolelever i rader välkomnar med spelande trummor. Klockan åtta på kvällen slår gatustånden igen, alla ska till musiktillställningen på skolgården där en estrad byggts upp. Folkdans från Tibet och Spiti avlöste varandra. Starkt inslag av barn som dansar i vackra dräkter till livlig musik.

18/8 Motorcykeln har ersatt hästen i den moderna romantiska kulturen om frihet, rörlighet och snabbhet. Männen kommer in från vidderna till Kaza på sina Royal Enfields, ett klassiskt fullblod med djupt dunkande gång. Männen är svettiga, nerskitade av sörjig lera i sina kakiställ. De ger cykeln sin omvårdnad vid trottoarkanten. De tar sig ett glas te på German Bakery. Förvånadsvärt lite bagage på pakethållarna men de kanske är på utflykt från ett basläger där kvinnorna stannat kvar för matlagning. De är moderna nomader, vagabonder.

Idag ska jag försöka få mitt inner line permit för att kunna ta mig ner till Kinnaur eftersom vägen under en viss sträcka löper farligt nära kinesiska gränsen eller genom omtvistade områden – en reminiscens från det kinesiskt-indiska kriget 1962.

Vid Kaza

Det är helgdag men någon knäckar extra på inner line office med att ta emot passinformation. Ett typiskt statligt kontor med smutsiga fönster där ett stålskåp i ena hörnet står på det grå cementgolvet. Lager av damm på den jättestora nakna glödlampan, hängande i sina tvinnade trådar, förtöjd vid taket med ett nätverk av spindelväv. Det var en tidsödande inskrivning i loggböcker, en byråkratisk konstruktion. Man skulle erhålla effektiv kontroll genom inmatning i datorer som samkördes med informationen på andra sidan vägsträckan. Men nu sysselsätter man en hel kader av kontorsfolk. Lika bra det i detta land av arbetslöshet.

Basaren har ännu mer folk idag än i går. Affärerna går bra, folk har pengar, man stannar, synar, dividerar, känner efter, väljer, prutar, köper. Kvinnorna från Spiti alltid vackert klädda, slanka och behagliga, väldigt attraktiva, sensuella, medvetna, eleganta, så mycket mer än de västerländska med alla sina pengar. Här finns en avstressad behaglighet utan oväsen. Man flanerar, tittar, handlar och drar vidare. Ungdomar med ”kullucaps” är ovanligt men den bärs ofta av gamla kvinnor och äldre distingerade herrar i strikta kläder, här men den vackra gröna bården.

Tre nunnor i sina djupröda dräkter svepta över det rakade huvudet. Ibland ser man den lite blekare hårlinjen på de unga noviserna men de äldre har mörkbruna skallar brända av solen.

Tar en cappuccino på German Bakery och lyssnar till sorlet. Behöver snart en ny stor saftig roman att förströ tiden med. Boken som jag köpte i Mussoorie börjar ta slut.

Träffade en grupp yngre kvinnor på vägen till klostret. Deras hindi var staplande liksom min egen. De frågade mig frimodigt om vad jag gjorde, om jag var gift och vart jag skulle gå.

-Oh! Ni är inte gift, varför då?

-Jag har tyvärr inte träffat någon kvinna att gifta mig med.

-Men jag är ledig, säger den ena spontant, ta med mig, jag kan laga mat,tvätta kläder, städa huset.

-Åh det skulle bli väldigt dyrt för mig. Allt är så dyrt i mitt land. Jag skulle inte kunna försörja dig. När jag blir gammal ska jag bosätta mig i Himalaya. Här är allt så billigt.

-Ja, kom till Kaza, bosätt dig här!

-Jag gillar Spiti, vackra berg, fina människor. Jag återkommer nog. Kanske gifter jag mig med någon här, kanske med någon av er.

Några poliser drar förbi svängande sina ”lathis” käppar av hårt trä som är lite kortare än promenadkäppar.

Känner det där eviga lugnet, eviga varat, nuet. Det där att inte längta bort, här är allt fullödigt.

Kvinnorna bär sina yngsta på ryggen insvepta i en sjal, bara det lilla huvudet och benen sticker ut från knytet.

En liten pojke bredvid mig får en stor chokladbakelse av sin mor. Han slukar den till sista smulan.

De ser frånstötande ut vissa turister, fult klädda, har dålig hållning, bistert uttryck, oftast överviktiga. Jag är förstås inte sådan, inbillar jag mig.

Taken är täckta av halmbalar där färggranna böneflaggor vajar i vinden. Korna har sina bås vid sidan av husen eller i undervåningen. Väggarna byggs fortfarande med stampad lera bit för bit genom förflyttning av en träform. Jorden lär skydda bättre mot kylan än betong. Jag ser hur de bättrar på den yttre rappningen av lera med ett lager cementbruk. Det platta taket har ett eller två kraftiga bärande trästockar med tvärgående mindre träpinnar som ytterligare beläggs med ett fint kvistlager. Ovanpå detta har man numera en plastpresenning innan lagret med hårt stampad jord avslutar takbeläggningen. Klimatförändringar med ökat regn över Spitidalen eroderar husen vilket tvingar många att frångå den gamla byggnadstekniken. Gjuteriet av ett tak i betong är ett stort företag som sysselsätter ett 20-tal personer i över 14 timmar med cementblandare och lasthissar för att nu inte tala om den stöttade gjutformen i plywood med alla armeringsjärn som tagit veckor att konstruera. Man förstår varför vissa bara har råd att bygga traditionellt. Sorgligt nog blir det på bekostnad av lågavlönad arbetskraft – fattiga från slättlandet.

Solen har sänkt sig bakom bergen, endast molntussarna flammar i skymningen, fåglarna håller en livlig konsert. Torget lever upp med en väldig aktivitet, restaurangerna är fulla av spitibor och medelklass indiska turister. Livet är spänning och fest, alla är på väg till musiktillställningen, alla bär på mobiltelefoner och konverserar livligt.

19/8 Stannar tre nätter till i Kaza. Det blir några dagar i Tabo innan Kinnaur. En dagsutflykt till Dankar i morgon.

Kylig morgon, marknadsstånden brer ut sig inför sista dagen för festligheterna. Moln skymmer solen vilket förklarar kylan.

En traktor rullar sakta genom bygatan med ett släp för sopor. Man får själv slänga det i trailern helt osorterat. Kanske sorteras det av billig arbetskraft på soptippen.

Sexualiteten tränger på, önskningar om föreningen, inträngning, utlösning. Var är kärleken frågar jag mig, den kräver ingen sexualitet, den är utanför de köttsliga behoven, den söker inte sitt, den lever lyckligt med att vara, den oändliga kärleken till livet, färgerna, formerna, upplevelsen av nuet. Jag behöver detta förbehåll. Var är kärlekens mål? Den ligger i vindens tag om trädkronorna, sveper över slätten, runt den fattiga utmärglade kvinnan med det lilla barnet som behövde mat. Barnet var förfärligt magert, en flicka som inte har samma värde i detta land, kanske överlever hon inte. Utnyttjade de henne? Går pengarna till hennes alkoholiserade man? Vet vi någonsin hur det är ställt i världen, sanningen om människan.

Regnet kommer i små byar, hur blir det med resan till Dankar imorgon? Gatuförsäljarna täcker över sina stånd, en del börjar redan packa ihop. Det är sista dagen för festivalen. Man drar i skaror upp till festivalplatsen på sena eftermiddagen för avslutningen.

Jag målar en akvarell med dalen och bergen mittemot. Klarvaken uppmärksamhet nu. Har inga förutfattade meningar om människan och naturen. Försöka se som det är.

Spitiborna har inga speciella kaster men här bildas en underklass som utnyttjas för byggarbeten och sysslor i hushållen. Tragiskt att mönstren upprepar sig. De bor i kyffen, trasiga tält utmed stadens gränser där röken stiger från primitiva vedeldade spisar. De sprider sin träck i omgivningarna med den stank det medför. Spitiborna har sina vattentoaletter, vart det spolas ut vet jag inte. Detta är Indien med sina återkommande problem. Slående att detta välmående område har fler tiggare än i min hemstad Mussoorie som ligger på gränsen till slättlandet.

Vad blir det av denna resa? Resan sägs vara målet i sig vilket jag instämmer med. Någon annan mening finns inte med att se detta skarptecknade nakna landskap, färgerna därborta i ockra, gröna, blå toner, vackra människor, vackert klädda, sorlet av lekande barn, heliga munkar som glider förbi mumlande sina mantra.

Önskningar ska upphöra, längtan ska upphöra, oro och ängslan hör inte hit. Hjärtat påminner mig om pulsen inom mig, mina behov, det elementära vatten, luft och bröd. Vinden hör mina tankar. Vad som här skrivs kommer att bli stoft i sinom tid. Skriften, teckningarna, färgerna och formerna vittnar om min aktivitet, det är min ständiga följeslagare, rörelsen. När rörelsen upphör, upphör jag, kvar är spåren i sanden som vittrar bort. Enligt kosmologiska teorier om rummet och tiden finns varje ögonblick registrerad någonstans men det är ingen bok man kan bläddra i.

Regnet har upphört, solen visar sina sista strålar. Några kvinnor slår åter upp sina marknadsstånd och tar en kopp te i eftermiddagsljuset, ett fridfullt sorl råder i luften.

Skriver endast för hjärtat att jag må finna frid, att leva med hjärtat, det inre lugnet, uppmärksamheten utåt, fri från fördömande. Vad vet jag? Ingenting egentligen, lyssnar, lär, ser och försöker förstå. Min egen egocentricitet uppenbaras men så är vi i centrum, allt går igenom mig, förmedlas av mig, föder något nytt eller förbliver oförändrat. Jag är ett pulserande hjärta, mottagande, utgivande, färgad av min personlighet. Människans storhet och litenhet. Kan inte fatta rymdens mått, ser stjärnorna på himlavalvet, uppfattar allt men är inget.

Dankar kloster

20-21/8 Utflykt till Dankar, tidigare huvudstad i Spiti. En tänkt dagsutflykt blev till två dagar med övernattning. Steg på den tidiga bussen till Tabo för att kliva av där en stig ledde upp till Dankar Gompa genom en brant ravin. Högst upp klängde det som ett eremitkloster med grottor i omgivningen för meditation och avskildhet. Den tusen år gamla konstruktionen på de spetsiga klipporna som motstått tiden erosion reste sig som en del av berget själv. Vad som var kloster och vad som var klippor kunde ibland vara svårt att avgöra. Klostrets bönerum och heliga kamrar har blivit för små vilket tvingat munkarna att bygga ett nytt på andra sidan ravinen. Mystiken fanns i det gamla templet byggt i flera våningar med smala vindlande gångar som följde bergets struktur uppåt. I en låg kammare skymtade några chorten längst in där takhöjden inte räckte till. Kanske byggdes de innan klostrets väggar inneslöt dom. Längst upp ovanför klostret låg den gamla byn väl skyddad omsluten av bergskammar. Den nya byn hade spritt sig över vittringsbranterna som fyller ravinens överdel. Högst upp det som blivit kvar efter erosionen, en skog av stoder och pelare, suggestiva som gamla rester av en civilisation, stående sarkofager innehållande mumifierade jättar.

En gammal bybo följde mig upp till Dankar genom ravinen. Vi tog en vilopaus vid ett krön där klostret och stenstoderna dramatiskt tornade upp sig. Jag bjöd på vatten och kex som han tacksamt tog emot medan vi pratade om eremitgrottorna som låg på hög höjd i den branta bergväggen. Det var länge sedan någon mediterade där. Han bjöd mig sedan hem till sitt stora hus med ett stort centralt kök där han serverade te med varm mjölk och mycket socker. Vid ingången tar man av sig skorna och sitter på mattor med låga bord framför sig. Allt var enkelt snyggt och prydligt. En solcell på taket försörjde de få lampor som fanns uppsatta med uppladdningsbara batterier. På taket har de byggt extra rum i den gamla tekniken med hårdstampad lera. Högar med halm över hela taket är tryggad vinterfoder till korna, kalven, fåren och några getter. De huserar i stallen bredvid eller i undervåningen.

Under kvällstimmarna kom horder av får och getter tillbaka från betesrundan uppe i bergen. Under ett konstant bräkande strömmade alla ner till sina respektive hushåll helt av sig själva utan ägarens insats. Morgonen därpå var det omvända förhållandet med får och getter först i små klungor som kom till uppsamlingsplatsen varifrån de strömmade över ett smalt pass och försvann med sin herde till betesmarkerna uppe i bergen, till de fuktiga slänterna omkring sjöar och bäckar.

Stigen till sjön högt uppe i berget var brant och besvärlig. Men det var mödan värd med utsikten över Himalaya i sina vresiga aggresiva former. Här uppe planade berget av i mjuka kullar beväxta med korta buskar som var utmärkt foder till fåren. Tvärs över floden skymtade ingången till Pin Valley där snöleopard och ibex vandrar i ett torrt och kargt landskap. Det finns en svindlande vacker vandringsled över höga pass mellan Pin Valley och Kulludalen.

Sjön är belägen i en sänka högt uppe på 4500 meters höjd bevattnad av en liten bäck. Den har formen av en halmåne precis som Manusorovasjön vid det heliga berget Kailash inne i Tibet. Alla sådana här sjöar är heliga för buddisterna vilket utmärktes av en chorten med många böneflaggor. Jag var ensam med sjön och det mäktiga Himalaya som panorama. Sjön kryllade av liv, troligen inplanterade fiskar som vuxit sig riktigt stora, bortåt en halv meter. Det fanns något vilt och oförutsägbart om livet i sjön. Jag fantiserade över hur fiskarna kunde växa vidare, utveckla fötter, bli till gigantiska ödlor som terroriserar byarna runt omkring. Jag hade läst något liknande i en sf-roman.

Solen hade gått ner och endast topparna glödde. Rodnande moln lyste fortfarande upp dalen vid vandringen ner till Dankar.

Eremitens liv i grottor och kloster. Den ensamma som mediterar flera år i grottor är svår att förstå. Vatten och mat måste bäras till där han sitter i yogaställning. Finns det någon visdom i detta? Initieringen till lama kräver tre år av meditation. Insikter förvärvas, rening genom försakelse och avståndstagande, en balanserad kost, ett balanserat liv. Så mycket angelägnare när man blir gammal. Det finns glädje, skönhet i livet som det är, i det lilla, i det enkla okomplicerade.

Vid min klättringen ner genom ravinen, till vägen för att passa bussen till Kaza, passerade jag tre små barn på väg ner till sina föräldrar. Den minsta flickan grät så att tårar och snor blandades. Hennes äldre bror bar henne på ryggen. De ville inte säga något när jag frågade om de ville ha hjälp. Svårt få svar när rädsla och osäkerhet råder. Var fanns livets skönhet för dessa barn, livet som ett lidande, kanske ljusa ögonblick med mat, värme och sömn. Den beslutsamma blicken hos pojken att inte söka hjälp hos en främling, resolut tog han den lille på ryggen. Jag hörde hennes gråt i fjärran när jag kommit långt nere i dalen. Några arbetade på fälten, kanske var det föräldrarna. Sådant här dröjer sig kvar, barnen, utsattheten, övergivenheten, rädslan.

22/8 Resan till Tabo. Fick en sittplats på bussen som jag senare erbjöd en israel som skulle ända ner till dalgångarna i Kinnaur. Mötte märkliga bergsformationer utmed vägens sidor. Vittringarna sker i flera steg. De ursprungliga rasbranterna packas ihop till en hård blandning av grus, sten och lera som i sin tur vittrar ner av isbildningar och temperaturskillnader till stoder och, pelare formade som sarkofager. Enstaka fristående pelare kan ha en stor sten balanserande på toppen som ett kapitäl. Pelarsalar i det oändliga från några decimeter till flera meters tjocklek. Osannolika fyrkantiga utstickande kuber från bergväggen med små konformade torn på toppen som en lätt eroderad arkitektur från en svunnen tid. Eremitgrottor syns högt upp på naturligt rundade pilastrar i kolossalformat. Eremiten fick lyfta upp mat och dryck med ett rep. Hur kom han dit i första hand? Längre ner mot floden blottas sand och lerlager som sedimenterat genom årtusenden. De lyser i gulvita färger utmed flodbankarna, skulpterade i sockertoppsform.

Slätten nedanför bergen är översållad med stenbumlingar i olika storlekar. Hur ofta lösgör sig en stor sten från berget och rullar ner på slätten? Är det var tionde eller hundrande år? Perspektivet är hissnande redan vid dessa mindre företeelser.

Pustar ut i restaurangen på taket till hotellet. Den lille pojken som serverar verkar lite tafatt, vet inte hur han ska agera servitör och ta emot order men verkar ha koll på vad som finns i menyn som efter ett tag krymper till ett litet antal ingredienser.

På ena sidan reser sig berget brant från den platta dalgången som flodens sediment bildat. Andra sidan domineras av rasbranter i flera generationer. Det känns att Tabo ligger lägre än Kaza, det är lite varmare i luften.

Livet är kropp och själ i skön förening. Man behöver känna kroppens alla delar. Tankarna strömmar från det inre. Hjärnan arbetar febrilt, försöker få ordning på tillvaron. Hjärnan kan undertrycka kroppens behov, sex, hunger, social kontakt men har svårare med vatten och syre. Man dör inte av hungerkänslor, man dör av brist på mat utan hungerkänslor vilket är farligare. Lite mat var 4-5:e timme är helt perfekt. Gymnastik 3 gånger om dagen, sträckningar, träning av bukmuskler och ryggmuskler. Trots det har jag ryggbesvär vid längre vandringar med ryggsäck.

Solen gassar över Tabo och det unika klostret som är helt byggt i trä och lera utan några fönster. Jag tar med ett skissblock eftersom det är förbjudet att fotografera de berömda målningarna där inne. Utifrån ser det ut som mystiska jordhögar, pyramidala former kantat med enkla chorten. Det yttre ger ett oansenligt intryck av fattiga lerhyddor men storleken är slående. Invändigt är väggarna täckta av målningar i klara naturfärger med en livlig teckning av Buddhor i alla inkarnationer, jatakahistorier, flora, fauna, oändliga rader av bodhisattvor, manliga, kvinnliga och även hinduiska gudar, som Ganesha. Förtjusande detaljer i målningarna där teckningen är följsam och uppfinningsrik. Färgerna är ibland tonade till tredimensionella effekter. Tabo var ett vida välkänt lärdomscenter i flera sekel med ett imponerande bibliotek. Betraktat nu som världskulturarv i rang med de främsta klostren i Tibet. Ett av de äldst bevarade buddistiska klostren med en obruten tradition sedan år 996. Påminner mig om klostren i europa som blev centrum för lärda studier, bevarande av kulturella traditioner och en fast punkt för lokalbefolkningen. Jag köpte en avhandling om klostret med färgfotografier som gav en fördjupad insikt om ikonografin. Tabo har en stor klosterskola med undervisning i alla ämnen. Konstskolan för målning av tankas var tyvärr stängd under min vistelse där.

23/8 Skrivandet är en minnesakt, som att skriva ner historien om alla mina förälskelser. Vad hade varit annorlunda nu om någon av dessa förälskelser hade resulterat i familj, barn, barnens vuxenliv, barnbarn? Hade jag suttit här? Hade jag varit lika sökande, närvarande, blottlagd, nollställd? Skulle det förflutna haft en större betydelse för min situation nu? Hade jag skilt mig, mist min fru? Hade jag inga barn så kanske jag suttit här. Livet binds vid släkt och förpliktelser. Hur mycket svårare att lösgöra sig då. Hade jag varit lyckligare än nu? Vad hade mina döttrar och söner hetat och med hela deras uppväxt i minnet, skulle det göra mig lyckligare? Jag står ändå bara med nuet här, det förflutna är borta, minnen i mig som är minnen av döda ting, de finns inte nu, de är element i den levande föränderliga poesin.

Jag har min egen rörelse, den egna intelligensen att vila på. Känna mitt eget hjärtas slag, förstå andra hjärtans slag, skåda människor. Vissa talar på ett vänligt sätt men saknar behagfullhet. Har jag ett behagligt sätt? På vilket sätt kan jag göra världen behagligare? Oftast är jag vresig, irriterad, misstänksam, blir arg.

Mitt i byn stötte jag på ett fyrkantigt jättekomplex med husrum, ett gästhus för alla pilgrimer under 1000-årsjubileet 1996 för Tabo kloster med besök av Dalai Lama som höll i en Kalachakra initiering7. Det hade redan fått ett förfallets patina, väldigt få utnyttjar det, dåligt underhållet, restaurangen fungerade inte, högar med skräp låg överallt som om det var färdigt att rivas. Tänk vilket fantastiskt ställe det blivit i rätta händer. Där finns en inre gård med loftgång för andra våningen med takfönster, allt byggt i traditionell tibetansk stil.

Den fattiga underklassen från slättlandet utnyttjas också här. Alla har tjänstefolk från UP och Bihar, slättländerna nedanför Himalaya.

Som löv i vinden blir barnens lek på gården nedanför huset, ständig rörelse, skrattande, ropande.

I fjärran mot den gråblå himlen ligger snöbergen upplysta av solen. Målar akvarell i morgon. Drar vidare till Kinnaur efter några dagar.

Vad är arbete? Ett forcerat tankeflöde, att hålla kvar en tanke och analysera den, finns det fler vändningar, synsätt? Vad arbetar jag helst med? Är semester frånvaro av arbete? De som arbetar har en identitet. Snickarens stolthet över sitt värv. Byggnadsarbetarens tillfredsställelse över ett färdigt hus. Väverskans omsorg med kardning, spinnande, färgande, väva, sätta samman, sy. I arbetet är alla tillfreds, livet går vidare, det finns en harmoni.

Alla dessa ungdomar man ser här utan utbildning och yrke. De vill inte ta upp det traditionella hantverket. De vill spela på sina mobiler, åka omkring på sina motorcyklar, klä sig i modet, sitta med kortspel och ölflaskor på kaféerna.

Kommunicerar med mig själv, mellan hjärta och hjärna, alla lemmar och sinnen, det kommer till mig alla intryck. Människor tycks inte kommunicera med varandra i realiteten. En amerikan jag samtalade med förde dialog med sig själv. Ett sällskap med en dominerande talförare ropade kommandon. Samtalet nådde en frusterande livlighet i alkoholens töcken, de talade i munnen på varandra på språket i spiti, obegripligt för mig, röstläget blev högt. Oavsett språk anar man i röstläget om samtalet är glatt, roligt, upphetsande eller aggressivt. Till slut gick jag därifrån, det dundrade i öronen.

Lyssna och se, tiga är guld. I kammarens tystnad i lampans sken börjar dialogen med mig själv. Lugnet sprids inom mig med en ständig öppenhet för det som sker. Kan jag höra nöden, se den? Berättelser om våld och konflikter. Behåller jag själv sinnesfriden, bearbetar intrycken innan jag förmedlar åsikter, politik, ideologier? Lyssna till ansatserna, röstläget, pauserna, lyssna till tystnaden, märk de små orden, de okomplicerade, värdemättade, avslöjande. Den repeterande jargongen uttrycker en osäkerhet.

Berättelser, jag är en dålig berättare, historier fastnar inte i mig. Bildberättelser översatta till text behöver övning. Min berättelse måste ha effekt även på mig, även om jag vet dess början och slut. Däri ligger en prövning av berättelsen kvalitéer. Måste själv kunna njuta av dess flöde.

Tänk om det fanns tecknare, hundratals sittande i närheten. Skulle mina teckningar förändras, bli annorlunda, mista sitt värde? Mina teckningar är en synvinkel, min personliga, som fotografiets vinklingar, det som fångats, det som inte fångats.

Är kåt som vanligt, fantiserar över kvinnor jag ser. Hur de ter sig nakna, brösten, höfterna, benen, axlarna, halsen. Varför denna besatthet. När är det en människa man ser och inte sexet. Mannen kan nog inte helt frigöra sig. Intrycken letar sig ner till könet som reser sig. Beroendet, begäret, drifter? Hjärta och hjärna, det är ändå övergående vid en närmare anblick, det är på håll som fantasierna tar fart. Är kåt på kvinnan, de som jag älskat.

Bergen långt där borta, ljuset ger olika skepnader, raviner och ryggar bildas. Ibland blir bergen platta, ibland dramatiskt skulpturala.

Känner mig nollställd. Ska jag vara kvar här eller dra vidare. Fantiserar om nya områden, det är säkert regnigt i Kinnaur, här är torrare och soligare. Resan kommer att bli besvärlig, inväntar rätt tid och dag.

Det känns nostalgiskt att lämna Spiti, ett Tibet i miniatyr. Spiti ska jag återkomma till hoppas jag med en god vän, det här resandet i ensamhet går inte i längden. Kanske jag därför aldrig kom iväg till Indien mellan 1987 och 2000, hade ingen att sällskapa med. Gav mig till slut iväg för en rundresa i Sydindien. Tankar skrevs i ensamheten. Den resan blev dåligt dokumenterad, har lite bilder och en påbörjad text. Resan 2004 gick till Himalayas dimhöljda toppar. Ständigt ensamma resor 2008 och 2010 med dagboken som sällskap. Sporadiskt träffar man andra turister att samtala med.

Den egna kommunikation mellan hjärta och hjärna, mellan känsla och förnuft, jag återkommer till det oavsett hur mycket sällskap med vänner eller sex med kvinnor. Återkommer till det inre rummet där kropp, själ och ande förenas, där intellektet arbetar med hjärtat och det som ständigt föds inom mig. Ensamheten är en tillflykt i alla sammanhang, den söks upp. Här kommer jag naturen så nära. Jag kommer alltid vandra ut i naturen, det är det enda förenande inom mig, Indien, Sverige, Azorerna, Portugal, Italien. Vinden, vattnet, stenen, trädet, gräset, blommor, snart är det höst i Sverige, tid för höstbilder, lukta på jord och torra löv, ta en tur med båten ut till öarna, se havet.

Vinden tar tag i de avlånga böneflaggorna uppträdda på en stolpe. De fladdrar som eldslågor i natten då de träffas av strålkastarna från en bil. Ovanför mig tecknar sig vintergatan gnistrande klar från horisont till horisont.

När arbetar jag? Detta skrivande verkar som ett tidsfördriv, ensamhetens tidsfördriv. Tecknandet och skrivandet tillhör ensamheten, ett mantra i livet, händernas rörelse över ytan, formande tecken att tyda.

Floden som byggts upp av tusentals små och stora tillflöden har samlats sig till en strid fors intill berget. Glaciärvatten i huvudsak men det tilltagande regnet skapar nya källor. Mer nu än på 60- och 70-talet då området var känt för sin torka. Även Ladakh har drabbats. Det uppstår katastrofer vid skyfall då husen ”smälter” och spolas bort. Underligt att det fortfarande byggs med hårdstampad lera. Väggarna skyddas med cementstuckatur och taket isoleras med presenningar under jordlagret. Där borta vattnar man taket, kanske för att det inte ska spricka upp i solens hetta.

25/8 Man bryter upp, allt har sin tid. Det är tre veckor kvar på semestern. Hinner jag med Kalpa, Singla, Sarahan, Shimla? Stannar 3-4 dagar på varje ställe för att teckna , måla och skriva, bo bra, äta förståndigt och göra långa promenader. Kommer att sakna dessa kala berg med alla sina färger.


Lyckligt framme i Kalpa. Vägen hit var riktigt dålig. I början var bergen kala, ravinen brant där den strida floden Sutlej ringlade fram. Vägen hade bitvis skurits in nära forsen med berget hängande över busstaket. Snart var det omöjligt att ta sig fram där nere och bussen pustade uppför en serpentinväg till höga höjder. Det torra och karga gick gradvis över till skogklädda sluttningar när vi närmade oss Rekong Peo. Träden höll samman branterna och floden långt där nere hade skurit sig en ränna. Höjdskillnaderna från floden botten till de snöklädda topparna blev dramatisk.

Skönt att vara tillbaka i det mellersta Himalaya. Det finns en stark dramatik över bergen i skymningen. Här är mörkt, elektriciteten har gått, man lagar maten i köket på gasspisar.

26/8 Kalpa. Dimmor skymmer bergen en kort tid tills morgonbönen har slutat i templet uppe på kullen. Körsången från högtalarna kändes inspelade på band. En stor chorten reser sig vid bönehallen där buddistiska flaggor vajade. Taket var kinesiskt fyrkantigt med uppåtvridna hörn.

Morgonvandring gick uppåt mellan husen vars tak var täckta av stenplattor. Äppel- och päronträden dignade av frukter. Dimmorna låg kvar kring bergstopparna. Sikten klarnade mot dalens botten 1000 meter ner där byar och terrassodlingar kantade floden.

Om jag får råd på gamla dagar ska jag hyra en stuga i bergen med utsikt från en veranda där jag kan måla akvareller, göra skogsvandringar, lyssna till bergen, vinden och forsarna. Här uppe hörs inte floden Sutlej. Kalpa är väldigt högt beläget, några små vattendrag för bevattning porlar. Kanske hittar jag ett ställe här i Kinnaur. Himalaya är så ofattbart stort.

Träffade en fotograf som hade en butik vackert belägen på sluttningen mot dalen. Affärerna gick sämre nu när alla hade mobiler med kameror. Inkomsterna kom sporadiskt från bröllopsfotografering och försäljning av diverse krimskrams. Blev inbjuden till bostaden där hans mor bjöd på te. Föräldrahemmet var ett oerhört charmigt rustikt bygge inrett med gamla möbler och hantverk. Hans arbetsrum var fullt av gods till försäljning. I ett hörn fanns en laptop med internetförbindelse där han sökte nya vägar att utvidga sina affärer. Det fanns en optimistisk framtidstro i hans girighet efter all kunskap jag kunde ge honom. Jag lovade honom inget och tyckte det var skönt att slippa kontakta honom igen. Det gick nog ingen nöd på honom.

Kalpa by

En kvinna sitter bredvid mig, det är den gemensamma stunden med alla västerlänningar här på terrassen till hotellet. Jag längtar efter en kvinna, hon verkar inte ha saknat älskare, hon är behaglig, säker och trygg i sig själv. Blir avundsjuk på alla män som haft henne. Nu sitter hon alldeles bredvid mig igen, nu gick hon sin väg, trevlig kvinna men känslan har gått över, jag är inte längre tänd på henne.

Skyar av moln flammar upp i kvällssolen. Aftonbönen har börjat i buddisttemplet. Det lilla barnet försöker äta sin kvällsmat bestående av kokta grönsaker som halkar av fingrarna ut på golvet. Ett bohemisk avvikande par från Israel har en livlig 2-årig pojke med på resan som pratar ovanligt mycket för sin ålder, både engelska, hebreiska och hindi som han snappat upp under resans gång. Klädd i kjol utanför byxorna och håret uppbundet till hästsvans tog jag honom för en flicka innan föräldrarna rättade mig. Att ha små barn med på en resa till Indien blir en kontaktöppnare mot omgivningen. Indier älskar sina barn, vill vara nära sina barn.

Skulle jag kunna ha barn? Inte i min ålder, snart kommer syskonbarnens barn, jag blir mormors bror eller farfars bror. Mina gener kommer inte att föras vidare. Kan inte tänka mig att avla ett liv till med samma bekymmer. Man ska leva med sitt barn till vuxen ålder. Friheten kommer gradvis, frigörelse genom konfrontation. En märklig bundenhet, oförlöst genom separation från föräldrar under skoltiden. Hur rädda var vi inte att såra föräldrarna därför att vi aldrig gradvis kunde argumentera med dom. Deras helt och hållet idealiserade hållning till kristen uppfostran, tro och moral. Att sedan inte ha kontakt med barnen, skicka dom till internatskola, men ändå tro att de ska vara överens i trosåskådningen. Deras mänsklighet finns där, kärlek och goda exempel som människor men där fanns också fundamentalism och sekterism. De såg det aldrig, det var ju det som hela deras existens vilade på, dom och vi, de ofrälsta och de frälsta, vad händer med de övriga? Borde det inte räcka med upplysning?

Vandrade upp mellan stenmurarna, uppåt, uppåt. Terrassernas äppelträd fulla av frukter, enstaka päronträd. Aprikoser av något slags förkrympt art liknade vildapel. Kanske klimatet var för bistert här där även persikorna är små gröna ludna bollar. Överallt ljudet från bevattningskanalerna. Solen började gå ner bakom berget, skogen mörknade. Några ensliga halvfärdiga stugor i sten och trä skymtade bland träden. Kospillning vittnade om vallning av djur på betesmarkerna. Jag hade vandrat i tre timmar uppför, det var flera timmar kvar till toppen. Som tur var gick det fortare nerför tillbaka innan allt hamnade i ett kompakt mörker.

Den israeliska kvinnan är väldigt attraktiv. En väninna till henne som kommit efter på resan ansluter sig. Här är snart en hel koloni av israeler. Problematiken med palestinierna blir ett återkommande samtalsämne vilket är en oerhört komplicerad fråga med ockupation, bosättningar, en- eller tvåstatslösning, konflikter, krig, terrorism. De gillar inte regeringspolitiken, protesterna är kraftiga. Den nya vågen av demokratisk frigörelse i arabvärlden har ju ingen relevans för israel, de protesterar av andra anledningar och palestinierna har alltid sökt sin frihet. Alla dessa vinddrivna israeler på resor i Indien och Sydostasien bildar den nya diasporan, flykten från ett land med terror och skyddsmurar.

Vi söker alltid naturen, närheten till vad vi innerst inne är, ett stycke natur. Vi vill vara något mer men är det inte. Kultur är en naturlig process, ett växande efter intellektets förmåga. Många märkliga företeelser i naturen är mer invecklade, absurda, konstfulla, idérikare än vad det mänskliga intellektet lyckas skapa. Vi har vårat unika språk, ett språk bland alla andra språk i naturen, inte märkvärdigare. Allt är en fråga om överlevnad. Människans överlevnadsstrategi bygger på överexploatering, vilket är en defekt i förståndet, okunnighet, girighet och rädsla. En rädsla att naturen inte ska ge henne det den ska, rädsla att förråden inte räcker till. Människan är naturens oroligaste varelse, en effekt av hennes fria intellekt, att handla som hon vill. Hon måste hela tiden lära sig av naturen, av erfarenheten. Inget finns förutbestämt i hennes sinne eller förprogrammerat i generna.

Mitt på dagen gassar solen, även här i Kalpa bränner den het som en gaslåga. Skogen och växterna ger ifrån sig intensiva dofter. Det är inte bara äpplen, päron och aprikoser som doftar. Från marken stiger kryddiga dofter från örter och blommor. Barrdoften är stark av terpentin och kåda.


Varat, varat och glömskan, vi glömmer varat för att komma ihåg.

Tror oss veta vad som är. Det som nära är, det som långt borta i världen är.

Tillvaron i världen, vara i världen, vi är där i världen. Vi lever i språket.

Vad är att vara? Är vara i världen ett möjlighetens rum?

Människan i världen, föds in i den, indragen i den, vi sitter fast i den. Kastad in i världen, upplåten i världen. Vi varande i världen är stämda på ett sätt. Stämningen är världsupplåtande, stämningen finns i världen, i mig, vi ser och upptäcker nya saker, men är vi helt fria?

Fruktan och ångest!

Fruktan kontrasterar mot ångesten. Ångest ligger i att inte vara i världen. Att inte förstå världen väcker varats frågor, om varat och förhållandet till icke varat. Det ger möjligen en lugnande filosofisk stämning. Varat och intet är motsatserna liksom ljus-mörker, aktivt-passivt etc. Vi är i möjlighetens vara, vi är också allt det vi inte är.

Tillvaron på väg någonstans. Det finns orsakssammanhang.

Plogen går sönder betyder att inte kunna plöja, att inte kunna så, att inte få skörda, att inte få mjöl, att inte få bröd. Sammanhangen lika med ”är”. Är det meningsfulla sammanhang?

Hur träder varandet fram i världen, att världen träder fram?

Tillvaron är i sanning eller osanning, i det fördunklade, vilket skapar en moralfilosofi.

Varats mening? Hur träder varat fram? Tiden är varats mening!?

Förstår man Heidegger?

Orden som verklighet – verkligheten bakom orden

Jag är i min kropp, mitt sittande i stolen, mina inre organ, min mage, mitt hjärta, mina lungor. Jag är i mina tankar om tillvaron, sinnenas intryck. Bergen, topparna som försvinner i molnen, husen förankrade i klippan, träden som bär frukt. Livet i mig som en trygghet, hjärtat och hjärnan. Oron inför framtiden, varför? Leva i nuet, den oändliga tillvarons horisont, i nuet, nersänkt i nuet, i det som är det stora havet, evigheten.

Vandrade bortåt mot väster, följde vägen bortom Kalpa tills landskapet blev som en dröm. Vägen skarpt huggen in i berget som stupade brant till dalens botten med den strida floden. Enstaka knotiga barrträd växte på de kala klipporna som en arrangerad japansk trädgård. Vatten porlade från forsen som rann över vägen. Det luktade starkt av barr och kåda. Mitt över dalen en by överst på en trehundra meter hög lodrät klippa. Högt uppe mot väster terassodlingar och ett böljande landskap svävande i aftonsolen. Några hus klängde utmed branterna mot floden. I fjärran blånande berg.

Kvinnan blev förtjust i mig men jag tände inte direkt. Får en känsla av att hon inte tycker om Indien, kontaktytan försvann på något sätt. Hon ska dra vidare till Chitcul och jag ska dit senare men gör vi sällskap? Här är fantastiskt som det är, människan vill alltid vidare, se nya områden, upptäcka nya landskap. Är vi aldrig nöjda med där vi är? Här är det fantastiskt, högt uppe med vyer både neråt och uppåt, man är någonstans mellan himmel och jord. Molnen tränger sällan ner i dalen, de svävar vid trädgränsen, skymmer topparna.

Ingenting annat än det som når mig, i mig är minnen, utifrån kommer rörelser, det verkliga? Inifrån mig det levande pulserande hjärtat, intrycken utifrån som väcker minnen till liv. Snart lever det yttre genom mig, allt väcks till liv i mig.

Mat verkar vara något som indier äter med koncentration. De verkar inte stanna till i en måltid, konverserar aldrig när de äter. Man äter snabbt upp sin mat i tysthet, måltiden avklarad, sedan går man sin väg. De är snabbmatsrestaurangernas idealkunder. Samling för en kopp te är mer tillfälle för konversation, där kan man sitta i timtal!

Kvinnan bredvid mig träffar sin väninna och deras samtal är i full gång. Jag saknar en god vän att prata fritt med. Det är alltid främlingar jag pratar med. När blir man god vän med någon? Det är ömsesidigt, man når varandra på olika plan. Kanske frispråkigheten ökar då avskedet ligger nära och man släpper ut sina tankar i rymderna, ett avtryck i tiden som inte kommer åter.

Kvinnan sitter välbehaglig bredvid mig, ung med fin hy, benen vackert skulpterade, brösten tydliga, magen slät och en bak med former. Hela jag längtar efter det men det går förbi, känner mig för gammal, hon kunde vara min dotter. Kan inte veta hur hon känner det, kan inte veta hur jag ser ut i hennes ögon, rynkig och gammal. Stånd får jag ändå.

Känner mig gammal. Dessa unga kvinnor utan män. Vad vill jag, vad önskar jag, vad är mina behov. Känner för skapande arbete, få någonting gjort, arbeta, utforska, undersöka men också en spontan lek. Livet är ändå bara att gå från plats till plats, vara en tid på jorden, lämna, överge, återse, knyta nya bekantskaper. Ingen plats är förmer än den andra, ingen plats är ringare än den andra. Tillvarons oändliga intryck som väcker livets safter.

29/8 Det lilla barnets ständiga undersökande av tillvaron, om sakernas natur, stenen och sandens natur, vattnet, vinden och luften. Rikedomarna i det spontana livets yttringar. Skulle alla barn ha denna frihet och möjlighet skulle världen se annorlunda ut.

Bergen på andra sidan visar sin fulla höjd, härifrån på 2000 m höjd ligger topparna på Kinnaur Kailash och Jorkandar ytterligare 4000 m upp.

De israeliska flickorna lämnade Kalpa idag för att ta sig till Chitkul med bussen. Familjen med den lille pojken lämnade också för att åka åt andra hållet upp mot Spiti. De fick några tips från mig om sevärdheter. Tar farväl av den livliga pojken Pele, 2 år med en intensitet som jag sällan sett. Det blir något fantastiskt med honom, man får hoppas på föräldrarnas sammanhållning. Vemodet uppstår i sådana här separationer. Jag borde ha följt med flickorna till Chitkul, dit skulle jag ändå senare men kände att det fanns mer att göra här, teckna ravinen, branterna, uppleva bergens dramatik. Mina föresats att stanna minst 4-5 dagar på varje plats för att ge den en chans övervägde. Vi är alla ute på vår egen resa, men ibland kan omständigheter omkullkasta planer. Flickorna var så unga och charmfulla, jag gör mig inga illusioner, gör inga närmanden eller förslag.

Allena med bergen igen, kommer att möta människor i Chitkul, Simla, Mussoorie.

Kvällsbönen ljuder igen, det är inspelad körsång. Den sena aftonsolen lyser svagt upp de snöklädda topparna mot en djupblå himmel, böljande molnslöjor far strax ovan trädgränsen, dalgången ligger i kompakt mörker.

Vandrade morgonen därpå utmed ravinen. Det var svårt att hitta lämpliga sittplatser att teckna från, fick närapå nackspärr eller svindel. Tecknade byn som balanserade på randen till klippan tvärs över floden. Vinden som kom i byar bidrog till en misslyckad teckning men aftonsolen gav relief åt bergen. Jag hade allt möjligt i tankarna, sex med kvinnor, ensamhetsproblem, relationen med israelerna som farit bort. Återfick lugnet på hemvägen i skymningen med alla dofter från äppelträden, aprikoserna och persikorna.

30/8 Känner ensamheten. Idag är det regnigt. Läser jag signalerna tillräckligt väl, ser jag de små antydningarna? Var hon intresserad av mig? Jag blev intresserad nu i efterhand. Saknar ungdomarnas entusiasm och spontanitet. Plötsligt ville hon komma till Mussoorie, intresserade sig för att träffa mig där vilket överrumplade. Det var redan för sent. Adjö och hoppas vi ses igen. Redan idag kanske. Vi ser varandra i Chitkul, är det mer emellan oss annat än en viss attraktion?

Resan till Chitkul gick genom den skarpt skurna dalgången med vägen inhuggen i klippan strax ovanför vattenytan till en fördämning som levererade vatten till ett kraftverk. Snart for vi in i Singladalen och stigningen började upp till 3500 m höjd till Chitkul som liknar en alpby i den grönskande dalgången med en brusande glaciärälv.

Varför lärde jag mig inte att skriva och läsa hindi? Varför stannade jag t.ex inte kvar i Indien efter 1987 och studerade? Bristande kontakter, rädsla, för mycket funderingar över livets mening, försörjningsproblem? Hade min konstnärliga bana hade varit intakt, inte uppbruten, styckad i bitar som nu? Vilken annan identitet hade uppstått, djup och känsla? Känner mig kluven fortfarande, som om jag missat en del av min historia, men historien kan ta oändligt många vägar, törnar, utvecklingslinjer. Som att undervisa konst i Indien, jag ville inte tillbaka till ströjobben i Sverige. Lyssna till människorna, musiken, se konsten, teckna och måla. Jag har nått en mogen ålder som man säger men känner mig inte mer mogen än tidigare. Eftertankens blekhet, jag har den historia jag har.

Vad är lärdom, vetande? Det finns hur mycket som helst att veta men med förståelsen är det en annan sak.

Samtal om alkoholen kommer alltid upp då man dricker i grupp. Varför vet jag inte, men det verkar vara ett outtömligt ämne, hur man hanterar den, hur mycket man dricker, vad man dricker och vilka problem som finns i de olika länderna. Den förrädiska kulturen, beroendeförhållandet uppstår snabbt. Det serverades äppelvin som mera liknande ett destillat. Skulle jag ta det varje dag skulle behoven återkomma. Alkohol påbjuds inte inom buddism och hinduism. I Indien dricker jag sällan även om det är lätt att köpa whisky och öl. Landet har ingen tradition i sällskapsdrickande, inga pubar eller kvarterskrogar. Alkoholen skapar problem och indierna verkar inte tåla alkoholen. De som jag mött berusade är bortom allt förstånd, en stor tragedi. Därför dricker jag väldigt lite alkohol i Indien.

Chitkul är en gammal by med oskuldsfullhet inför det moderna samhällets intåg. En märklig samling fula betonghus kommer upp kring utkanterna nere vid vägen där bussarna och jeeparna parkerar. Oprofessionella hotell och restauranger växer upp som vill exploatera turistinvasionen men få tycks hitta hit. Det familjeägda hotellet som jag först övernattade i var bullrigt och nedkört. Stora delar utnyttjades för inkvartering av familjemedlemmarna och deras barn skrek och busade. Tvättning och badning skedde på framsidan där man skulle äta frukost och titta på bergen i soluppgången.

De centrala delarna av byn ser fina ut med alla sina trähus. Jag flyttade efter första natten till ett äldre gemytligare hotell byggt i sten och trä som hade en fantastiskt fint vardagsrum med fönster mot dalgången och en stor altan. Framförallt var det tystare och kocken lagade god mat. Även här var halva hotellet ockuperat av fasta boende. Turister kom och gick sporadiskt, jag satt för det mesta ensam i vardagsrummet och filosoferade med naturen utanför.

Stannar här för att teckna och måla akvarell. Det finns en osäker övergiven känsla i tillvaron. Människor kommer och går. Hur kommer utvecklingen att bli då alla har mobiler, vatten och elektricitet? Turistnäringen tycks vara i kris trots ett fantastiskt landskap.

Medan jag tecknar några hus i byn måste några ungar titta på. Ni får komma igen när teckningen är färdig försöker jag förklara men nyfikenheten är överväldigande. Visar dem de halvfärdiga teckningarna med hus som de förtjust känner igen. Nu är intresset väckt till bredden och mina vädjanden går ohört förbi så jag slår igen boken. De tittar sig förstulet omkring innan de försvinner till andra lekar. Försiktigt öppnar jag boken igen efter en blick runt omkring och tecknar vidare.

Högre dignitärer tillsammans med några tjänstemän inspekterar den senaste kanalanläggningen genom byn. Man har ännu inte öppnat portarna uppe vid bäcken så det rinner väldigt lite vatten i kanalen. Förr betjänade vattenflödet små kvarnar tillverkade i sten och trä. Säden hälldes direkt i en tratt uppe på taket och mjölet togs ut en våning under kvarnstenarna som drevs av det horisontella skovelhjulet under huset dit vattnet leddes via en brant träränna för att ge god fallhöjd. Kvarnarna var övergivna sedan länge. Den slingrande byvägen med trappavsatser i sten ersätts med en slät cementerad väg för motorfordon.

Små hölador i timrade trästockar med trätak var de äldsta, vissa hade fått stentak medan korrugerad plåt var det förhärskande. Det traditionella byggnadsmaterialet i trä och sten ersätts med betong och omålad galvaniserad plåt som kommer att rosta sönder i tidens längd av regn, syror och värmeväxlingar.

Skönt att sitta innanför det glasade vardagsrummet med bekväma möbler och titta ut mot bergen, de djupa skogarna, dramatiken i molnens flykt över bergskammarna och höra forsens brus i bakgrunden. En lätt vind får böneflaggorna att slå, solen lyser upp de gröna sluttningarna, människor utanför pladdrar.

Vad som möter mig väcker mig, vad som kommer till mig får jag inta, det finns inget bättre än denna stund, i detta ögonblick av klarhet.

Kvinnan som rörde min axel vid avfärden i morse och hoppades att vi träffades igen. Hur tolkar jag det? Öppenhet, inga förhoppningar, inga illusioner. Närvaro här och nu.


Tinget i sig, är det bortom vår erfarenhet, oberoende av subjektet? Kunskap oberoende av yttre intryck – kunskap beroende av iakttagelser. Vad är orsak och verkan? Tid och rum? Våra glasögon färgar världen, våra tankekategorier. Uppfattar stenen tinget i sig? Erfar stenen tid och rum, applicerar den tankekategorier, skapar erfarenhet, oberoende kunskap? Tinget i sig är bortom vår förmåga att uppfatta, bortom vår horisont. Vetenskapen har förfinade instrument men tinget ligger fortfarande utanför vår horisont. Den Kopernikanska revolutionen innebar människans förmåga till kunskap, allt rättar sig efter hennes vetenskapliga förmåga, en värdefull förmåga. Logiska påståenden som är motsägelsefulla – tidens början – tidens oändlighet, kunskap oberoende av yttre iakttagelser…

Det finns aldrig säkerhet om tingen i sig. Inom konsten finns Kaspar David Friedrich, idealist, realist som försökte avbilda. Kant skulle inte godkänna en bild av tinget i sig.

Den experimentella vetenskapen börjar ta form. Forskningen flyttas utanför institutionerna, den empiriska vetenskapen förhärskar, förfinas, förbättras.

Är viljan fri? Det ligger också utanför vår horisont. Att känna sig fri har inget att göra med viljans frihet. Vi påverkas alltid av yttre ting som väcker moraliska frågor. Är Gud tinget i sig? Vi vet inte om Gud existerar, det är en idé om det absoluta, inget vi sett. Det finns vägledande idéer om tillvaron, man kan veta något men inget om tinget i sig. Vi kan veta mycket om oss själva, framsteg i vetenskapen etc. Tolkningen av Kant handlar om fenomenologin, dess betydelse för förnuftets självinsikt och förståelsen över var gränserna går för vårt vetande.

Allt är beroende av min existens, finns inte jag försvinner allt från min horisont. Att inte existera kan jag inte säga något om, det existerar som sagt inte för mig. Kan jag vara säker på att tinget i sig existerar om mitt medvetande inte existerar. Det blir lite som ”hönan och ägget”.

Vi stannar vid varat, mitt hjärta pumpar, tankarna uppstår, medvetandet mottager. Det existerar där, vila i varandet, existensen.

I byn bygger man med billigast möjligt material, ersätter stentak med plåttak, träbalkar med betongbalkar men bevara inte arkitekturen. Material och arkitektur är i förhållande till varandra. Det är helt fritt hur man utformar husen, inga bygglagar, bygglov. Ägaren av tomten får göra som han vill, blockera grannens utsikt, hindra genomgång till närliggande tomter. Hus står halvfärdiga på grund av brist på medel, tillbyggnader blir huvudlösa och fula. De oskrivna lagarna finns med religionen, templet, traditionerna, festerna.

Forsarna gick förr in i kvarnarna, väldigt små kvarnar som skulle fungera fortfarande men tillflödet är strypt, rännorna spricker och husen står kvar som museiföremål. Här finns ingen etnolog, ingen antikvarie, inget intresse för byggtraditioner. Det behövs överblick och dokumentation, renovering och bevarande.

Tänker på henne, skrattet, leendet, den unga kroppen med mogna bröst och len hy. Vill uppleva smekningarna, kyssarna, småpratet om vad som helst, känna benen i hennes kroppen, hjärtat, allt som är mänskligt, föreningen av två kroppar. Känner mig fortfarande oerfaren vid 60 års ålder. Längtar efter livets poesi, romantik; känsloströmmar genom beröring och förening. Hennes unga känslor så friska och mångskiftande; det går förbi mig som en dröm. Vad är verkligt i denna värld.

Känna människan i varje kroppsdel, tränga in i hennes psyke, tankevärld, uppleva genom en annan människa alla smådetaljer, skratta och le åt samma saker, känna med varandras händer kropparna, naturen. Känna fysiskt varandras insida vid inträngning och extas. De förälskades förening i sinnen och kroppar,

Vad vill jag, inga illusioner, inga förväntningar, förhoppningar men längtan finns. Nu är den bästa tiden av alla, här är livets mångfald, vara nära nuet, tiden; den omedelbara upplevelsen av tid och rum.

Morgon över bergen, östra sluttningarna i svagt motljus, fälten lyser gulgröna av mognade råg. Bybor är på väg inåt dalen med hackor och skäror för sina arbeten. Forsen hörs svagt i bakgrunden eller är det vinden som susar?

Med denna utsikt kan man leva länge, vad behövs mer i livet än goda utsikter, i fjärran där fantasin får grogrund. Allt känns förklarat, skönheten i naturen, stillhet och flöde, vattnets och bergens rörelse, allt är föränderligt. Våra dagar är räknade, än bultar hjärtat. Intensivt ser jag färgerna, nyanserna, hör alla viskningar från bergen.

En hjord av får vallas förbi nedanför altanen, det är en kakofoni av bräkande. Killingarna är bara några månader gamla, en del några veckor, snubblar och faller efter tackorna. Herden bär på en liten i selen på ryggen, kanske är den skadad. Ullen är tjock och fin innan vinterns kyla. En åsna börjar skria, det låter alltid som om de hade ont någonstans. De far illa när de utnyttjas hänsynslöst som lastdjur.

Målar utsikten, människor vill titta på, jag får anstränga mig att inte bli irriterad, får låta bli att bry mig. Det finns en otrolig nyfikenhet från omgivningen att se vad man målar vid akvarellblocket, missräkningen stor om man inte får se något. Är konstnären någon slags uppträdande trollkarl? En författare som skriver lämnar man åt sitt öde, ingen begär att få läsa vad en författare skriver innan han är färdig med texten men en konstnärs arbete tror man sig kunna tyda och bedöma långt innan det är färdigt, innan konstnären lagt det åt sidan. Vi tror oss kunna tolka rätt det vi ser, men med seende ögon se vi icke, det är tanken som ser.


Jag tänker alltså finns jag. Men det är sinnenas intryck jag tvivlar på, ifrågasätter. Jag tvivlar alltså finns jag. Jag är, jag existerar, medveten om att jag är men vad, vem? Jag är medveten alltså finns jag!? Att tänka är lika med att tvivla, bejaka, förnimma, erfara smärta, erfara glädje…etc

Jag är i en självrelation, det är jag som tänker. Hur uppfattar jag resten av världen? Är jag medveten om den? Medvetenheten om jaget är ett axiom. (Buddistiskt!)

Är tanken ett materiellt skeende? Pragmatikerna tycker så men dualismen skiljer tanken från materien, det finns ett metafysiskt fundament och en rationell vetenskap.

Ingen verkar dock tro på dualismen längre. Spinoza var kritisk.

Tanken oberoende av kroppen? Överlever själen kroppen? Om allt kan ledas tillbaka på kroppsliga substanser är Descartes filosofi död. Fria viljan var dock en illusion både för Spinoza och Descartes

Själen enligt Descartes en substans fri från materien. Fysiologiska studier av hjärnan förklarar inte erfarenheter, känslor, upplevelser etc. Tanke utan kropp är dock svårförståeligt, rent psykologiskt är det lättare med: jag tänker alltså finns jag.

Tanken skild från kroppen? Då skulle Kants ”tinget i sig” kanske kunna uppfattas. Kant litade inte på Descartes, dock på subjektet, allt är färgat av subjektet.

Vila i kroppen, utgå från kroppen, livet finns i kroppen, hjärtats puls och hjärnans arbete med alla kroppens intryck. Tanken kan blockera intrycken, jag måste vara öppen för nya tankar, andra intryck, ljud, syner, människor, relationer, samtal, andras känslor och behov.

Först israeliskan som var attraktiv och alla funderingar jag hade kring henne. Ser sedan inte hennes väninna när hon kommer men det är hon som är intresserad i mig vilket jag märker sent när de farit till Chitkul. När de sedan far från Chitkul är det vänninna som är min förälskelses mål. Den korta men bestämda beröring av min axel när hon drar förbi bakom ryggen och säger att hon ringer mig från Rishikesh. Allt är så flyktigt, illusioner. Den gnagande tanken finns kvar, tänk om…

Kalpa hade säkert mycket mer att ge. Chitkul har även det mer att ge. Man drar alltid vidare, en resa har ett slut, man ska tillbaka hem, var nu hemmet är, arbetet, födkroken? Här i Chitkul skulle livet kunna fortsätta med dagar av tecknande, målande, utställningar, kurser, undervisning, expeditioner, lära känna bybefolkningen, rika, fattiga, intelligenta, begåvade, dumma. Den trevliga lilla dvärgen med flickan som sin gode vän, skräddaren i skjulet, kvinnan i sin kinnaurhatt med grön bård, barnen som går i skolan med sina uniformer. Traditionerna, gudafesterna, musiken och dansen. Turisten som förstulet tittar på, går från upplevelse till upplevelse. En kort tid här och sedan vidare till nya äventyr. Allt är här nu, allt sker i mig.

Natten sänker sig över Chitkul, nya turister har anlänt. Man tar in på olika gästhus, går en promenad, ser sig omkring och bedömer sevärdheter. Så är det med oss turister, allt är ju egentligen värt att besöka och se men är det något som lockar, något som rättfärdigar mitt varande här, något som ger valuta för pengarna, naturupplevelser, även människans natur, kulturen…?

Har jag behållit förståndet? Vad långt borta livet i Sverige är, det behöver inte ens existera. Jag kan vara här för evigt, till slutet åtminstone, evigheten vet vi inget om, speciellt inte jag.

2/9 Två veckor kvar på denna semester. Resan tillbaka är påbörjad. Jag kortar av vistelsen här med en dag. Hoppas kunna ta en lång promenad idag, höra forsens brus, skåda bergen, uppleva jordens dofter. Jag har inget annat ställe att vara på jorden, hemmet har jag här inne, i mig.


3/9 Har anlänt till Shimla efter 12 timmars bussfärd från Chitkul. Staden är förfärligt ful och stökig med en vulgär medelklass indisk turism som mest shoppar i moderna butiker, äter på tjusiga restauranger och flanerar högst upp på The Mall med utsikt över snöbergen i fjärran. Med blicken kan man svepa över alla de koloniala byggnadsminnena som kyrkan, teatern, klubbhuset, posten, biblioteket. Längre ner utmed sydsluttningen ligger stationen för lilleputtåget som är ett världkultursarv.

Hotelrummet var ingen höjdare, stannar bara en natt eller två. Ryggproblemen har återkommit, känner mig ensam. Internetkontakt igen med några e-postbrev att besvara.

Lever kvar i Chitkul. Nedfärden därifrån hade en intensiv klarhet, kände mig genomlyst. Ett sällskap steg på strax efter avfärden med fina mössor och arbetsredskap. Ett magert får fick också följa med och en killing som en ung man bar i sin väska, den stack ut huvudet och bräkte ibland. Både kvinnor och män var på väg att arbetade tillsammans på åkrarna. En av kvinnorna satte sig oblygt bredvid mig, väldigt mager om knäna kände jag i det trånga utrymmet. Tidigt på morgonen lyste åkrarna i olika färger, omgärdade av stenmurar, den vita granitstenen som de också byggde husen med. Fick aldrig svar på varför det odlades rosa och gula blommorna på vissa åkrar. De steg av bussen glada i hågen och verkade se fram mot dagen arbete bärande lunchen i små knyten och mjölken till sitt te. Jag var där av naturen, de av naturen, lyckliga att arbeta i naturen tillsammans. Vi är skapta för det, hela oss, synen, hörseln och luktsinnet. Allt blev oändligt stort, forsarna nerför dalgången, högst upp de kala spetsiga topparna kringgärdade av moln som sakta drog förbi. Friskhet i luften och lyckan att vara.

Så annorlunda här i Shimla där man helst vill gömma sig för människosläktet.

Det fanns ett litet bibliotek i Shimla med väldigt få böcker där de flesta läste dagstidningar, de som kostar knappt femtio öre ute i tidningsstånden, få har råd med det.

Balkongen till hotellet är en befästning med tjocka galler, de har kanske besvär med tjuvar eller så är det fräcka apor. Ser i spegeln en gammal gubbe som behöver motion, ryggen besvärar mig, behöver få upp rörligheten. Ser ett upplyst Shimla i natten med alla ljuden som tränger på, en förfärlig trafik fortfarande. Ser jag moskiter, behöver jag myggstiftet? Har aldrig använt det tidigare under resan.

4/9 Hittade till slut ner till den nya busstationen när strukturen på staden blivit bekant. Först gäller det att ha sju rupee i beredskap för att betala hissen som tar mig ner till vägen där bussar trafikerar. Dessa går bara till gamla busstationen för lokaltrafiken. Där hinner jag ta en kopp te innan en buss tar mig till nya busstationen för fjärrtrafiken. Väl framme låter jag en koli, en bärare ta min ryggsäck till rätt buss och får den väl surrad på taket. Inser att det måste finnas en biljettlucka någonstans för att reservera platser. Stationen är modern med dubbla våningar, rymliga vänthallar och elektroniska displayer för portarna. Ett datoriserat biljettsystem gör köpet enkelt och jag har en reserverad plats. Bussnätet är kooperativt och hårt kontrollerat i Himachal Pradesh. De som stiger på under resan får en biljett utskriven från en liten kalkylator. Kontrollanter kommer någon gång in under färden för att gå igenom räkneapparatens minne och synar alla biljetter. Det är svårt att göra sig en extra hacka på tillfälliga resenärer.

Bussen ringlade sig nerför berget på oändliga serpentinvägar förbi städer, små samhällen med skolor, bank, postkontor och bondgårdar utspridda på det terrasserade landskapet. En ljuvligt värme kom med den lägre höjden och grönskan var intensiv efter regntiden. I Dehradun kostade jag på mig en taxi till Mussoorie och Devdar Woods Guest House. En lycklig känsla att vara tillbaka i den välbekanta miljön med alla minnen. Lugnt och skönt med ombonade förhållanden, frukost, lunch, middag och en kopp te när det faller mig in. Cirkeln är sluten.

Den ensliga fågelns läte där i trädet, tut-tut med exakt mellanrum och paus till nästa tut-tut, kusligt exakt.

Behöver nollställa mig, för mycket sex i huvudet. Tänker på henne hela tiden, ren illusion. Hon kommer inte att ringa, träffar andra killar i Rishikesh, har inga förväntningar men det skulle bli ett trevligt sällskap….

Behöver prata med någon, behöver kommunikation, närvaro, fysiskt och mentalt, beröra och beröras.


5/9 Tidigt uppe för en morgonpromenad. Träffade Sima som log så vänligt, mindes mitt namn och tackade för akvarellen hon fick senast. Deras hotell var fullsatt.

Solen lyste upp bergen i den klara luften med god sikt mot Dehradun. Aporna hoppade mellan träden, en hjord av getter vallades av en äldre man med sin son. Två valpiga hundar försökte hjälpa till. Små killingar bräkte ängsligt intill honan på de minimala avsatserna där de sträckte sig efter friska löv i träden.

Devdar har bara mig som gäst, fåglarna kvittrar, jag hör minst fem olika läten. Devdarträdet i all sin prakt breder ut sina grenar täckta av ormbunkar. Det känns som att jag alltid kommer att vara här, lyssna till fåglarna, hundars skall och människors sysslor.

Nära 10 dagar kvar på semestern. Tänker fördriva tiden med att studera hindi, lära mig läsa och skriva, få goda råd om böcker att köpa och studera. En liten inspirerande nybörjarkurs.

Kåt som vanligt. På bussen ner från Shimla steg det på en flicka som tagen från en modetidning, åtsittande jeans som följde kroppen ledigt, stora ögon, plutande mun, rena ansiktsdrag, lite mager kanske, väldigt ung, under 20, hon hade den ambivalenta övergången flicka-kvinna, oblyg, självmedveten, stilsäker med något vilt och fatalistiskt. Hon steg av efter 30 min i en större by utan handväska eller annan klädsel än en tunn blus, jeans och den sexiga baken. Fascinationen, kåtheten, en sådan där kvinna som kan göra en man galen men jag längtar efter en mogen kvinna med intelligens och närvaro. Jag har aldrig förstått mig på förhållanden med kvinnor som kunde vara mina döttrar. Attraktionen ger vika för en besinning, man ser realiteterna. Jag kan inte stå ut med den självbilden eller klarar jag självinsikten?

Jag är inte mer än min pulserande kropp, därifrån stiger tankarna. Bergen är i min närhet, ute är det regn, dimma och kyla. Hur får de kläderna att torka i denna fuktighet? Aporna vandrar på muren, de små skuttar omkring, kylan tränger på, längtar till värmen. Får inget gjort av konst, måleri och teckning. Språkstudier i hindi engagerar mig för att läsa och skriva på hindi utökar mitt ordförråd. Läraren berömmer mig för min talande hindi. Märkligt att vara tillbaka på den skola som min mor undervisade i för 60 år sedan då jag föddes. Minns att hon på lediga stunder under vårat vinterlov nere på slättlandet försökte undervisa oss i devanagari-alfabetet för att kunna läsa och skriva hindi. Lite fastnade i våra huvuden som var fulla av äventyren runt bungalowen, lekarna med de indiska barnen och klättringarna i bambulunden.

Jag är i denna kropp, kommer ingenstans, hör nattens fågel, känner mitt hjärta slå, kvinnor kommer och går i tankarna, ingen är verklig. Tröttheten i kroppen, tränar och tränar, vill snart sova, morgondagen kommer.

Kaffe på ett modernt kafé nära det gamla Library, numera Gandhi chowk. Jag ser stora delar av Mussoorie ända ner mot Dehradun, Rishikesh och Haridwar. Dehradun har växt stort efter att ha blivit huvudstad i delstaten Uttarakhand. Inga skyskrapor syns men det lär inte dröja. Centrala delarna är ett gytter av gator fruktansvärt trafikerade. Stadens densitet minskar något uppåt Rajput road som är pulsåder upp mot bergen, kantad av bungalower, internatskolor och regeringsbyggnader som breder ut sig på stora ytor. Utsikten härifrån är som en dröm, molnen tornar upp sig ovan bergen som blånar i fjärran, de blir låga svagt böljande mot slättlandet där floderna ses ringla fram.

Hittade en liten stuga ovanför Devdar med kök, sovrum och utsikt från en privat altan. Här skulle jag kunna bo tills jag dör. Kusligt när jag mitt i natten tycker att allt är fel med livet. Nu i vaket tillstånd inser jag tillhörigheten med jorden och människosläktet, en pratstund på morgonen med hotellfolket, en hund som svansar efter mig, vi sitter och skådar tillsammans ut i en del av alltet, byarna där i fjärran med terrassodlingar, människor nära natur, djur och växtlighet. Lyckan att leva i detta stora oändliga som är jag, världen och mina närmaste.

Omgiven av moln, mitt i den vita dimman, ljudet av regn på plåttaket ger mig gåshud av välbehag.

Varför denna känsla av övergivenhet? Här är jag med hela min fantastiska kropp, att lära känna, att leva med. Den ger en behaglig närvarokänsla. Vi kan inte vara något annat än kroppen närvarande i rummet, detta liv som pulserar. Mitt temperament är min inre puls, måste vara nära den, livnära kroppen som livnär hjärnan som livnärs av inre och yttre intryck. I varje ögonblick är vi oss själva. Här och nu är den bästa tiden av alla. Gemenskapen fogar samman mina delar till en helhet, ensamheten löser upp, splittrar allt till atomer. Mina förälskelser är minnen blott, där ute ligger världen och väntar.

Genom dörren sveper en fuktig dimma, teet jag dricker har en lukt av kodynga men smakar bra, är det något i luften?

Mitt hem är här, man glömmer så lätt. Sexualiteten, könets stånd och viljan att tränga in försätter mig utanför mig själv, upplever en kvinnas inre fysiskt, den andliga kännedomen efter livslång erfarenhet. Kommer alltid tillbaka till mina egna rum, utblickar från mina fönster, känner mina ben, ryggrad, händers arbete och lungornas rörelse.

Här tränger inte världen på, endast naturens skådespel, ljud, små rörelser, ljusets skiftningar. Någonstans långt borta finns mitt arbete, mina pengar, min pension, mina försäkringar, mina saker.

Vandring genom skogen i dimman, försöker måla det, ett motiv kräver träning, erfarenhet och experiment. Bergen i Spiti blev aldrig som jag tänkt mig men inget går att förutse, behärska eller bli färdig med. I Chitkul målade jag ett motiv sex gånger i förändrat väder och ljus. Verkligheten blir vi aldrig klara med.

Känner att det händer lite i mig, allt kommer inte från mig. Det interaktiva varat. Sprunget från mitt liv i samklang med andra liv. Det är i sammanhanget allt händer.

Svårt att kommunicera, att komma nära. Aldrig kommer jag riktigt nära någon. På håll förstår jag att det finns samhörighet, gemensamma tankar och erfarenhet. En amerikan vid middagsbordet är svår att förstå, lätt att prata med men känslomässigt obegriplig och märklig.

Skönt att ha startat övningarna i hindi. Kommer att ha stor nytta av dem.

Längtar till något, varför det? Här finns egentligen allt som kan tillfredsställa mina behov. Det finns underbara kvinnor, intelligenta och kultiverade. Det finns vacker natur, TV med alla filmer, böcker av alla slag, musik att köpa och lyssna till. Det finns människor överallt. Vad fattas mig? En inre anpassning, en vana, en acceptans av former?

Vaknar till en underbar dag, vandrar runt berget, temperaturen behaglig. Allt är som det borde vara i postmonsunen, moln som klättrar över bergskammarna som tonar bort i fjärran, döljer och visar sig. Livet både i och utanför oss.

Vägar upp och vägar ner. Går man ner får man stå ut med att gå upp, till den sista färden nerför för gott. Gillar att gå upp, vet att vägen tillbaka blir lättare.

En magisk kväll utanför den lilla stugan med fullmånen över bergen och nattfågelns hoande. Två fåglar hoar samtidigt, de kommer en liten stund i takt med varandra men drar sedan ifrån för att åter närma sig varandra.

Sista dagen i Mussoorie, dimmorna sveper om huset, stunder av klar sikt mot bergen, luften mättad med fuktighet, det smälter mina akvarellfärger, socker och salt blir genomskinligt, mögel sätter sig i väggarna, mossa växer överallt, doft av fuktig jord och skogens barr. Allt känns så nära, närvarande. De blånande dalgångarna inåt Himalaya med gröna terassodlingar, stråk av mörk skog och terrafärgad jord, skuggade av molnen, upplysta av solen. Dimmorna drar fram långsamt, döljer och blottar.

Upplever frid och stillhet, behöver inte mer i livet, varför jagar vi efter mer i livet, upplevelser , extasen, förverkligande av alla drömmar….Här finns inget utöver detta varande. Fågeln jagar efter mat, den gör vad som behövs för att mätta sin mage, våren kommer och den parar sig, lägger ägg, föder ungar. Människan oroar sig över tillgången, överlevnaden och framtiden. Jag skulle kunna sitta här tills jag dog men måste röra mig, söka arbete för mat, söka gemenskap, tala, känna, lyssna, kyssas, kramas och kopulera.

Vad är viktigt i livet, inget och allt! Prata hindi, konversera på engelska, lyssna på nyheterna, förstå världsekonomin, konflikter i Afganistan, kidnappningar i Somalia, terrorhot, nedläggningar. Jag kan leva utan allt detta. Men jag är en del av människosläktet, tillför av mitt vetande och kännande, kommunicerar från mitt lilla hörn av tillvaron, ser det jag ser, även genom andras ögon om jag kan tyda det. Ändå är allt inom mig, allt är i mig, både det jag tror är utanför mig och det jag upplever i denna stund. Finns det en del i mig som uppfattar det som är utanför? Mitt totala varande i nuet är en del av min världsuppfattning. Jag avslutar mitt arbete, äter kvällsmaten, stänger dörren, släcker ljuset och sover.

Jag kommer att leva i Mussoorie på äldre dagar. Tecknar de gamla koloniala husen från en kulle i Mullingar som så många gånger tidigare. Jag har hunnit teckna, lärt mig att läsa och skriva hindi, har så långt kvar innan jag behärskar det.

Att ta sig ner från berget med alla rastställen, forsar, utsiktsplatser, reklamskyltar, de ständigt föränderliga vyerna är ren nostalgi. Kommer in i Dehradun med den kaotiska trafiken, jag hann i tid till tåget.

Serveringen av te är över, tåget går med maklig fart genom skogen i Doondalen med höga eukalyptusträd. Försöker läsa en tidning på hindi, det går trögt. För denna resa betalar man extra för sköna säten, mat och sevice. Först blir det samosas, namkeen och te. Middagen är en starkt kryddad soppa med bröd och smör.

Två månader i Indien, det har känts som en evighet. Varje stund är en evighet inom oss och livet ett ögonblick.

Stationen i Saharanpur är ett under av ordning och reda, inga tiggare, inga vilda hundar, inga försäljare utan tillstånd. Här stannar vi i tjugo minuter.

Mannen bredvid mig håller på med någon slags privat bönestund, rabblar mantra medan han fingrar på sitt radband. Många har faktiskt skaffat sig hörlurar när de lyssnar på musiken i sina mobiler. En del pratar högt och ljudligt precis som i Sverige om vad man ätit, när man kommer fram, lugnar ner sina nära och kära. Tåget är försenat, det stannar ideligen på minsta station. Mannen bredvid verkar klar med sin bön. Harklar sig, verkar inte nått någon inre frid som man skulle tro, rör på sig nervöst.

Längtar redan till Chitkul, Kinnaur och Spiti. Den fine ägaren av gästhuset i Kibber med en son som skickades till klostret för att bli munk, det är en stor ära bland tibetanbuddister. Det var en from man med stor kärlek till människorna omkring sig. Längtar till landskapets svindlande skönhet och dramatik.

Loket har gått sönder och man inväntar en ersättning. Vi blir 40 min försenade. Förr i tiden var detta något man alltid räknade med men indierna är tydligen vana vid att detta tåg kommer fram i tid. Folk börjar ringa på sina mobiler och säger att de är sena, en del lyssnar på musik, ser på filmer i sina Iphone. All denna stimulans, skulle man inte kunna meditera, det inre livet är en lycka. Jag får sitta med jackan på eftersom kylan från luftkonditioneringen är besvärlig.

Tåget rullar äntligen igång, rörelse på gång, vi blir lugnade av rörelse, det bekräftar att vi är på väg.

Vad har hänt under dessa två månader? Framtiden får visa det. Befinner mig i ett tudelat tillstånd. Går världen att hela? Världen behöver ses i det tillstånd den är i. Mitt liv i världen, på jorden. Där finns de fattiga, lidande, sjuka och barnen som gråter och är ensamma, övergivna. Det som var min erfarenhet från början. Kommer tillbaka till mig själv, här är mitt hem, inte någon annanstans.

Tåget står still igen. det kommer att bli sent i natt innan vi kommer fram.

15/9 Ljuset spelar genom gardinerna på hotellrummets fönster. De öppnas aldrig för att kylan ska bevaras och jalusierna är alltid fördragna. AC-anläggningen är tung och hänger ut genom väggen med en oroväckande lutning. Ingen konsol verkar hålla den uppe. Ljudet av fågelkvitter, brusande tutande trafik och människors arbeten på gatan tränger in. Mitt inne i Delhi är djurlivet intensivt, fåglar av olika slag, ekorrar, ödlor, myror och andra insekter frodas i värmen.

Jag sitter åter på en av de kalla luftkonditionerade kaféerna på Connaught place med en kopp kaffe så dyr att det skulle mätta en fattig familj under flera dagar. Det gnager på samvetet förstås. Regntiden är inte över. Ute flammar blixtrarna till över den hastigt förmörkade himlen. Det kommer sedan ett öronbedövande brak och regnet forsar ner, stora pölar bildas, rena lervällingen, vattnet letar sig in på trottoaren under de fina arkaderna där de fattiga sitter och tigger.

Ute i basaren handlar jag anteckningsböcker, sandeltvål och massor av namkeen. När jag ska handla rökelse vid ett stånd utanför ett tempel uppstår det bråk mellan butiksägaren och en man som flitigt använder vattentappen bakom butiken. Slagsmål uppstår och stor folksamling. När kontrahenterna till slut skiljes åt fortsätter bråket mellan de som lagts sig i konflikten. Jag höjer försiktigt ett finger och pekar på min rökelse och får äntligen betala.

Dagen därpå susar jag fram på 10 000 m höjd till något som kallas mitt hem men jag gillar aldrig hemkomsten från Indienresor. Drömmer mig bort till andra ställen. Längtar till Italien, vinerna, pastan och espresson, den grekiska fårosten eller portugisiska grillade fisken och skaldjuren. Men det finns konsten att arbeta med, konstutställningar, musiken och filmerna, utflykter i skärgården och naturen. Fram till nästa resa.

Text, teckningar, akvareller & foton

Davey Hammarsten

Chakran eller Chakkar (rundvandringen)

Chakra (sanskrit) , en chakra, flera chakran respektive chakror betyder ”hjul”. Ett begrepp inom hinduismen och i vissa besläktade asiatiska kulturer, som även tagits upp i New Age-rörelsen. Chakra, som kan kallas ”livshjul”, anses uppstå som ett slags knutpunkter där nadi med flödande prana, eller ”livsenergi”, korsar varandra. Det är även här, i dessa chakran, som den fysiska kroppen sägs möta den eterkropp eller astralkropp som Chakra-läran postulerar.

Chorten, en tibetansk buddistisk stupa som har flera symboliska betydelser. Ursprungligen en relikgrav efter betydelsefulla lamor men representerar också bilden av Buddha i abstrakta former. Basen är lejontronen, de överhängande fyrkantiga stegen hans ben i yogaställning, domen är hans torso, den fyrkantika harmikan hans huvud där ögonen brukar vara målade, spiran är hårets vindlingar ushnishan, parasollen är kungligheten, månen, solen och flamman symbol för upplysningen. Därtill representerar den kvadratiska basen – jorden, den halvsfäriska kupolen – vatten, den koniska spiran – elden, den övre lotus parasollen och månskäran – luften och solen med den upplysande flamman – rymden. En chorten passeras alltid på vänster sida. Utgör en symbol för världsberget, världsaxeln i den buddistiska och hinduiska kosmologin.


Dagboksanteckningar fråm Indienresan 2011 har redigerats och kompletterats med faktauppgifter där det behövdes. Teckningar, akvareller och fotografier är merparten från resan förutom den inledande vistelsen i Mussoorie där akvarellerna gjordes 2008 och teckningar från Manali är hämtade från min vistelse där 1987. Resorna i Himalaya gått till följande platser: 1980 till Ladakh och Nepal, 1987 till Manali, Daramshala, Dalhausie och Chamba, 2000 en kortare vistelse i Nepal, 2004  till Badrinath, 2008 till Nainital, Raniketh och Almora, 2010 till Sikkim.  2012 var jag med en gruppresa till Tibet. och 2015 till Ladakh och Manali

Davey Hammarsten

Göteborg 2018


1Cedrus deodara (deodar cedar, Himalayan cedar, deodar/devdar) Uppskattat byggnadsmaterial för sin hållbarhet

2Hjul på hindi

3Betyder ”Fyra Affärer”

4En Budhisatva har avstått från buddhaskapet och nirvana för att stanna kvar och rädda människorna från samsara.

5En religiös målning för meditation

6Jag hittade inga uppgifter med denna betydelse i uppslagsverk över symboler inom tibetansk buddism. De symboliserar olika offerhandlingar och andliga övningar. 1 Bönfallande övningar sk prostrations (eng.). 2 Gåvor, offer. 3 Bekännelse av icke-dygdiga handlingar. 4 Glädjas, fröjdas i positiva handlingar från mig och andra. 5 Be Buddha om undervisning. 6 Be Buddha om att stanna kvar i denna värld. 7 Engagemang i meriterande handlingar.

7Kalachakra initieringen sker vanligen över 12 dagar. Först är det 8 dagars förberedande ritualer då munkarna gör en sandmandala. Sedan initieras eleverna och får därefter se den fullbordade mandalan. Ceremonin avslutas med att munkarna släpper fri den positiva energin i mandalan till världen genom en slutlig ritual.

©Davey Hammarsten
Göteborg 2018

Svensk PDF version

English PDF version

Himalaya Indien Landskap Natur

Indienresa 2008

Indienresa september 2008

Vi känner medmänniskan genom kroppen, vi har hamnat där, i kroppen, den fysiska upplevelsen, det oundvikliga: arbete, föda, vatten, gemenskap, luft att andas. Vad skiljer oss åt?

Det är ett livselixir, seendet mot horisonten, där tankarna föds, där bilderna föder tankarna.


På flygplanet till Delhi hamnade jag bredvid en kvinna som skulle till Dharamsala för att arbeta med ett projekt för SIDA om miljömedvetandet hos ungdomar i 15-års åldern. Tiden flöt väldigt fort där i planet eftersom hon liksom jag varit flera gånger i Indien. Där fanns många frågor, gemensamma upplevelser och erfarenheter. Jag var 56, hon var runt 25 och det skapade funderingar hos mig. Tänk om jag hoppat på olika utvecklingsprojekt i Indien tidigt i livet! Tänk om jag stannat i Indien och studerat, undervisat, målat och tecknat. Allting är dock som det är och inget är viktigare än att ta tillvara nuet och ögonblicken. Hur det kunde varit är oväsentligt i jämförelse med att förstå hur det är. Varje utveckling har ändå sina problem.

Så var jag här igen, denna känsla av kompakt övergivenhet, tung hetta och trötthet i alla delar. Mitt i Delhi, Paharganj och hotell Pallavi. Hotellet såg väldigt fint ut på internetbilderna hemifrån men det tålde inte en närmare syning. Detta var Indien och storstad, vad hade jag väntat mig? Det var rent om än lite kantstött här och där. Rummet hade inga fönster, bara en ventil mot trapphuset där man hörde minsta fotsteg och viskning. En egendomlig AC i rummet gick på pumpande vatten med en fläkt som väsnades alldeles otroligt. Vem kan sova till den? Fläkten i taket mullrade mindre och gav en behaglig svalka.

Hotellets chaufför hämtade mig på flygplatsen. Ett medvetet drag för att skapa förtroende hos oss osäkra turister med oron för att bli uppskörtade samtidigt som det ger en extra peng. Min hindi var lite stapplande så där i början när jag prövade den på honom men han förstod den väl.

Denna filt av värme, fuktighet och en lätt klordoft i luften. Det kändes som att man ville vara någon annanstans, komma upp i ren klar luft och andas, längtade redan till bergen.

Imorgon måste jag se Pahalganj, Connought Place, hitta böcker att läsa, köpa lite kläder och skriva brev hem. En dag viger jag för Delhi city tour.

Pulserande liv, livspulsen, närheten till liv, närheten till enkelheten, rättframheten. Vad vill jag? Inget just nu. Bara vara. Somnade till fläktens ljud och en indisk raga.

Första dagen, vaknade sent. Kände mig innestängd i rummet utan fönster. En snabb dusch och sedan ner till vestibulen för att fråga om ett annat rum. De hade ett med fönster mot gatan, lite dyrare men ack så mycket skönare med naturligt ljus och omgivningen ljud, gatans ljud med röster, motorbuller, tutande och fågelkvitter.

På vägen ut för en frukost plockade chauffören från gårdagen upp mig och visade mig hotellets turistoffice. Alla berörda var plötsligt där, chauffören, en av hotelskötarna, turistagenten och springpojken som genast hämtade en kopp te åt mig. Turistaffischer beklädde väggarna, urblekta mångåriga, blandat med färgsprakande nya. Kartor över Delhi var fotostatkopierade från slitna original. Frågor uppkom direkt om vad jag ville välja bland alla turer och tjänster de hade att erbjuda. Vad ville jag? Vad fanns att göra? Alla dessa människor som livnärde sig på en människa just nu, en turist och därtill en enkel sådan. Detta sociala nät med beroendeförhållanden. Pengarna skulle vandra från den högsta ner till den lägsta i hierarkin, inte efter förmåga utan efter status. Man livnär sig på kontakter i detta land. Det finns jobb så länge du känner någon. På ett hotell känner alla varandra sedan tidigare. Nya människor som jag leder till utnyttjande och kontaktfördelar. Till slut beställde jag en tågbiljett till Dehradun och en citytour nästa dag. Jag ville stanna några dagar i Delhi först innan resan till bergen. Chauffören blev plötsligt också guide. Han skulle plocka upp mig kl 10 morgonen därpå.

Skönt att komma ut, vandra nerför gatan och vara för sig själv en stund. Helt osannolika kvarter med sin blandning av gammalt och nytt. Från oxkärror, cyklar, tiggare till lyxbilar och mobiltelefonantennerna på hustaken. Trävaruaffärer på ena sidan gatan, järnvaruaffärer på andra sidan och en öronbedövande trafik däremellan. Första promenaden var som en dröm fast med vidöppna ögon. Så många minnen kom upp till ytan. En oändlig historia flöt förbi vid anblicken av fasader, butiker, folkliv…verkligt och overkligt samtidigt.

Jag hittade ett matställe med utsikt mot gatan vilket inte alltid är vanligt med indiska restauranger där de flesta är mörka sotiga hålor. Stark god mat serverades, linser, grönsaker och naanbröd med stadslivet strömmande förbi.

Jag var i detta universum med alla dessa öden. Jag kan känna för vissa, ha blicken på några få. Se människan, vad tänker hon på, vart är hon på väg? Vad sammanför henne med alla andra? Den sociala strukturen blir en djungel för den utomstående. Detta ständiga seende, upplevande och varande. Rörligheten, konsten att överleva? Detta överbefolkade samhälle, när är de ensamma, när vilar de? Kanske är de alltid ensamma, sökande, vakande?

Jag hittade böcker av Krishnamurti för reselitteraturen. Hittade rit- och skrivpennor. Växlade pengar, köpte ett kontantkort till mobilen, handlade frukt. Det hade börjat mörkna och fick för mig att jag aldrig skulle hitta tillbaka till hotellet. Jag tog en cykelrickshaw men det blev också svårt för föraren som fick fråga efter vägen. Hotellet visade sig ligga ett stenkast från där jag startade. Under viadukten hade det samlats skaror av uteliggare och tiggare på den smutsiga trottoaren. Fotgängare tvingades ut i den kraftigt trafikerade farleden. Jag kunde hade ha gått den korta biten men det kändes skönt att sitta i en rickshaw med avstånd till sörjan och vattenpölarna på gatan.

Behöver bergen, behöver vilan, behöver ron.

Finna lugnet i oron, finna sinnesfriden i den ständiga rörelsen.

En stilla morgon efter en natt med försök att sova. Luftkonditioneringen väsnades så mycket att jag fick stänga av den. Vaknade av värmen fram på morgonen.
Väntade i foajén på rundturen med chauffören som guide. Han var redan 30 min försenad. Troligen hade han glömt bort det eller så blev bilen uppbokad för något annat.

Ljuvliga små ekorrarna med strimmiga ryggar lekte i träden på andra sidan gatan, kvicka och livfulla, ständigt betraktande. De stannade upp ibland i stilla korta ögonblick för att spana in terrängen, pilade vidare till nästa gren. Kilade upp och ner för stammarna som budbärare mellan örnen och draken i det stora livsträdet Yggdrasil, men i Indien betraktas den helig för dess flitiga insats i att bygga sandbryggan mellan Indiska fastlandet och Sri Lanka. Guden Rama strök då sina välsignade fingrar över deras rygg vilket gav upphov till ränderna.

Ett sådant här hotell har en fantastisk mängd anställda i en strikt hierarkisk ordning. Någonstans finns bossen, ägaren med stor rund mage som inte gör något annat än vakar över sina ägor och tillgångar. Sedan kommer hotellchefen, turistbyråchefen, hotellmanagern, underordnade chefer, hotellarbetare, chaufförer, springpojkar, städare…magrare och magrare blir de efter status.

Jag var en hel dag ute med chauffören till heliga tempel och monument. Han kom en timma försenad, var skuldmedveten och frågade om jag var arg. Det är OK, jag är ju bara på semester. Jag hade läst i Hindustan Times om tillståndet i landet och världen.
Under samtalet i bilen berättade jag om min uppväxt i Indien och att jag förstod hindi men han fick gärna guida mig på engelska. Han blev mäkta imponerad när jag berättade om mitt besök 1960 hos Indiens förste premiärminister Jarharwal Nerhu. Hur jag skakat hand med honom och druckit en kopp te i hans trädgård tillsammans med alla de andra skolbarnen, läraren och föreståndaren för den svenska skolan i Indien. Jarharwal Nerhu är stor, mycket stor i indiernas ögon, oavsett religion och politisk tillhörighet.

Först stannade vi till vid Red Fort med den mäktiga Mogul arkitekturen. Det är en kollosal anläggning med murar i röd sandsten. Upplevde den för 28 år sedan under min första återresa till Indien efter 13 år i Sverige. Imponerande är de inre sköna mottagningsrummen och salarna uppförda helt i vit marmor fulla av dekorativa marmorintarsior med blomstermotiv. Utsikten från tronsalen måste ha varit fantastisk en gång i tiden. Nu breder Delhi ut sig med motorvägar och betongkomplex. Marmorsalarna låg ordnade i rad efter varandra med en bred genomgående vattenränna som bidrog till svalka under heta årstiden.

Nästa mål var det väldiga tempelområdet Akshardam på andra sidan floden. Akshardam var intressantare än informationen jag fått del av genom turistbroschyrer. Ett otroligt komplex av tempel, trädgårdar, museer, utställningshallar, en gigantisk biograf och flera matställen. Huvudtemplet var helt byggt i ljus sandsten, sten på sten som de gamla templen, ornamenterade med skulpturer. De dekorativa element hämtade drag från äldre indisk arkitektur. Det var mycket från Kajhuraho, Ellora, Vijayanagar och sydindiskt som Somnath men också från Jaintempel i Gujarat, Mount Abu, Palitana. Repetitivt, påkostat, insidan helt i marmor, en uppvisning i rikedom. Allt var tillägnat Svaminarayan, en rishi, en helig gestalt inom hinduismen. Han reformerade religionen, hyllades av Gandhi och de stora indiska ledarna. Alla de betydelsefulla gudarna stod runt om Svaminarayan i den stora hallen, representerade med sina kvinnliga och manliga aspekter och associerade djur. Svamin hade jämställdhet mellan könen som en stort mål i sin livsgärning. De kvinnliga som manliga gudar var avbildade i samma storlek. Han genomförde reformer för kvinnor och de fattiga samt förespråkade ickevåld.
Inte en enda annan västerländsk turist såg jag. På ett sätt visar Akshardam essensen av hela den indiska kulturen och religionen i ett nötskal. Inget litet nötskal men mycket lärorikt trots det idealiserade. Som en första inblick i indisk historia, andliga traditioner och samhällsutveckling fungerade det utmärkt. Härifrån kan man lätt följa utvecklingslinjerna till Ramakrishna, Vivekananda och Gandhi.  Akshardam speglade ett utopiskt samhälle med höga ideal som hyllande tron på gud och människan. En grogrund för hindunationalistiska rörelser men där fanns också mycket av universella fredstankar, ickevåld och allas lika värde. Det vimlade av skolelever på studiebesök och alla skulle de till det vackert ornamenterade mat- och shoppingcentret på slutet av vandringen. Allt var strikt vegetariskt och miljömedvetet men insidan skiljde sig inte mycket från en Macdonalds.

Nästa stopp var The Lotus Temple. Bahai-rörelsens allra vackraste byggnad. Modern, poetisk och ändamålsenlig på samma gång. Den reste sig som en enorm lotusknopp med flertal utfallande kronblad som speglades i vattendammar. Den framhålls som ett synkretistiskt allomfattande andligt centrum utan gudar. Bahai-rörelsen säger sig hylla enheten i världen, allas vår lika rätt och värde, fred och utveckling för alla.

Templet i Akshardam var pråligt och överdekorerat. Lotus Temple var enkelt, rent och meditativt i formen. Akshardam var hinduistiskt med krampaktiga försök att attrahera den moderna människan men konservatismen lyste igenom. Inte förvånande att västerlänningar lockades mer av The Lotus Temple. Det var inte svårt att hitta dem där.

Friden, var finns den i gatornas myller av människor? Kanske är den en förutsättning för de ska orka med en sådan röra med buller, oväsen, lukter och smuts, raggiga hundar…Med tiden antar man den fridens och förståelsens attityd som ser men inte lägger märke. Ett sätt att överleva.

Det ständiga förfallet år efter år. När det faller ihop bygger man något nytt och sedan fortsätter förfallet. Sysslar man någonsin med en budget för underhåll?
Framför husen är bilarna sammanklumpade i stora parker tillsynes huller om buller. Nyckelmannen sköter om dom. Han har en stor nyckelring som diametern på ett grytlock. Genom sinnrika parkeringar av bilarna kan han hämta ut vilken som helst på begäran. Han känner ägarna och vaktar bilarna noga.

Med öppnade ögon, ständigt seende, vad kommer då till ytan, vad finns där i realiteten? Reflexer, ögat känner reflexerna, hjärnan tolkar formen.

Från gatans muller och larm kommer man in på en av dessa moderna ställen där miljön är stimmig, musiken hög och rösterna livliga. Det är som om stillheten inte fanns, inte eftertraktades, inte hade något värde eller status. Detta land som fött yoga och meditationen. Men här flockas de moderna Delhi, ungdomarna snyggt moderiktigt klädda i de luftkonditionerade lokalerna. De lever på ytan men har kontakter både uppåt och neråt. Omedvetet i början, sedan förstående, beräknande, utnyttjande. Det böjs i tid. Vilken nivå befinner sig servitörerna och städarna på, de i köket eller vid kassan? Alla i samma uniform. Finns klass- och kastkillnaderna här? Var rekryteras de ifrån? Från restaurangerna i Paharganj eller är de arbetslösa studenter. Det lyser av stolthet i deras ögon över att ha ett modernt och relativt välbetalt arbete med spännande människor och kontakter. De arbetar med iver och stor följsamhet, nästan påträngande ibland. Bristande professionalism balanseras med en stor entusiasm.

Jag måste ta natttåget till Dehradun, något annat kändes fel. Det var barndomens minnen av resan mellan Lucknow och Dehradun varje vår på väg till svenska skolan i Mussoorie. En fantastiska känsla att på kvällen lägga sig i sovkupén och på morgonen vakna med Himalaya i sikte. Beställa en kopp te och njuta av utsikten med skogarna, flodbäddarna och den bördiga Doon-dalen mellan Siwalik hills och Himalaya.
Stationen i Dehradun var laddad med så många minnen. Jag passade på att ta en kopp te med toast och stekt egg på den lilla restaurangen längst bort under perrongtaket. Fortfarande stod de mörkbetsade och lackade vitrinskåpen där med porslin från kolonial tid.
Följdriktigt skulle jag sedan ta en av dessa korta Tata-bussar med träbänkar upp till Mussoorie men biljettkassan var i ett förvirrat tillstånd och kön lång. Jag hittade till slut en taxi att dela med en ung indiska från Delhi. Flera kom med i framsätet och betalade nog bara symboliskt till chauffören.
Denna slingrande väg upp till Mussorie på 2000m höjd som jag åkt så många gånger blir alltid ett nöje, en berusningskänsla. Dimmorna, fukten och kylan tilltog.

Mussoorie & Landour

Ett öronbedövande ljud från regnet på plåttaket. Blixtrarna lyser upp dalgången, träden blinkar fram som siluetter. Där en krokig blixt från himmel till jord, sedan ett kraftigt brak och muller. Räknade ut att den slog ner några kilometer bort. Regnet tystnar och nattens övriga ljud kan höras.
Sitter i mitt hotellrum med eget rum för arbete och utblick genom fönstret mot dalen. En fantastisk utsikt, ett drömläge. Knäppande ljud från taket av nedfallande stenar från branten ovanför, som små smällare. Elljuset fladdrar. Det är ett stort åskväder på gång österifrån. Det blixtrar varannan sekund, tysta blixtar i fjärran.

Plötsligt vara här, platsen för allt ursprung. Jag bär allt med mig, kroppen, minnena som kommer till liv. Värmen här inne, människans värme, sitter skyddad från ett rasade oväder.

Ovädret drog fram, det dånade mot taket så man knappt hörde sina tankar, det flammade till varenda sekund och vid extra ljusa blixtar kom braket nästan omedelbart. De slog ner strax intill. Elen försvann och jag fick ligga i mörkret med oljudet.
Frukosten blev försenad på morgonen och de skyllde på elen som försvann men de använder ju gas för sin matlagning! De försov sig nog bara, det blev inte mycket sömn den natten.

Jag var tillbaka i DevDar hotell efter fyra år. Här var sig likt, nostalgin fanns kvar. Hotellet ligger mot den norra skogiga sidan av Landour några hundra meter ovanför Mussoorie.
Ute regnade det lite och vinden hördes i trädkronorna. Morgonens promenad gick i regntiden tecken. Fuktighet, mossan och ormbunkar på träd och stenar, hundars skall vid främlingar, bjällran från en ko med en liten kalv, en linkande hund, skadad i ena foten, den sprang före och skällde sporadiskt, tittade sig om och var lite rädd.
Dimmorna skymde utsikten, branterna försvann in i det mjölkvita. En kort stund visade en öppning ibland molnen ett soligt parti av berget med gröna terasser utmed några stenhus.

Måste skaffa en schal för kyliga aftnar och morgnar, tändstickor för att tända ljusen eftersom elen försvinner ofta, en läslampa hade varit toppen men jag får nöja mig med den som finns i taket, och så ett paraply för regnskurar.

Vandrade ner till Char Dukhan (Fyra affärer) och satte mig med en kopp te och började teckna utsikten. Flickan jag delat taxi med från Dehradun dök plötsligt upp. Vi språkade om livet i Delhi, om konsten och om Landour. Hennes pojkvän från England kom lite senare efter att ha varit på internetcaféet. Han var extremt fixerad vid henne och vi fick ingen kontakt. När de språkade kunde jag inte hänga med och när jag och hon språkade så var han helt ointresserad. Hon åt våfflor med sirap och det var väl hennes vistelse i USA som satt sina spår. Hon var designer från Delhi, studerat i USA och Indien. I den medelklassmiljön i Delhi pratar de lika mycket hindi som engelska. Hon höll på att göra sitt examensarbete men behövde några dagars avkoppling i bergen.
När de gått gjorde jag färdigt min teckning. Vandrade ner till basaren och stannade till vid en utsiktspunkt för att teckna. Köpte ett paraply, en schal och en massa frukt. Många skolungdomar var ute på sin lediga lördagseftermiddag. Det påminde mig om tiden på svenska skolan för 45 år sedan då vi var ute och spenderade vår veckopeng i basaren. De få kronorna i veckopeng räckte långt på den tiden, sötsaker, glass, dricka och ett parti biljard i hallen bredvid rullskridskobanan.

Jag mumsade i mig en samosa till en kopp te i en teashop som gjorde sötsaker och indiska snacks.
Dagens promenad gick ner till Clocktower innan jag vände om och sakta gick upp till Char Dukhan igen. Surfade på internetcaféet där, läste och skickade mail. Kollade statusen på mitt bankkonto. Jag hade inte mycket kvar där men hade 7000 Kr på fickan i dollar och rupies vilket skulle räcka gott och väl en tid framöver.

Totala stillhet inne på hotellrummet, inget ljud, snart hörde jag bara mina kroppsljud, öppnade fönstret för att höra något annat.

Människor i livet. Sitter vid dem vid matsalsbordet varje dag och hör deras tal. Den flytade engelskan som den britter emellan, snabbt flygande ord, sammansatta nedsvalda ord. Andemeningen kunde jag uppfatta men förståelsen är inte hel.

Lite kyligt ute. Kände att arbetet är det väsentliga. Att bara sitta och läsa, skriva och måla akvarell. Kände inte för något annat.
Måste dock ge mig iväg ut, teckna staden och landskapet.
Kände mig trött. Behövde även sova mer på nätterna. Lägga mig tidigt, det är väl en tanke men det tar sin tid att få vanan.
Char Dukan som betyder fyra affärer ligger mot ena sidan av torget man når efter den branta backen upp från Landour basar. Där är liv och rörelse, tedrickande, internetchattande, indier med motorcyklar och stora jeepar. Livliga samtal kring borden. De renoverade St. Pauls Church i ena ändan av torget. Det är ingen katedral precis men byggd helt i sten med stenvalv. Dessa valv försöker man ta fram, frigör stenen, putsar upp träfönstren, lägger nytt tak av plåt.

Långt borta syntes hotellen utmed Camels back road, den slingrande vägen med Himalayautsikter från Kulri till Library. Välbehållna nya hotell, en del redan nerkörda, gamla upprustade och nymålade. Allt efter ekonomi och ambitioner.

En pakora i Char Dukan. Mitt skrivande med handen kändes långsammare än med datorn, om det nu ska bli läsligt vilket det i alla fall aldrig blir. Kanske enkelheten i tangentnedslagen frigör tankarna på ett sätt som skrivande för hand aldrig gör. Jag tecknar med samma hand och hjärnan måste koppla om till skrivande. Kanske kineserna inte har samma problem? Deras skrift är deras teckning.

Dimmorna bäddar in torget, husen och träden. Kylan kommer med den

De rika medelklassindierna kom med sina SUV:ar och jeepar, de fattigare kom gående upp på de branta stigarna. De sätter sig och studerar menyn. Verkar som om den ena restaurangen attraherade västerlänningar, de dras till varandra. Här med mig satt det fattiga bergsfolket. De är seniga och starka, nöjer sig med en kopp te och kexbit. De bor i byarna runt omkring och lever på mjölkleveranser till staden. De unga pojkarna tittar storögda på mitt skrivande. Denna mystiska sysselsättning som deras föräldrar aldrig lärt sig och som de själva förmodligen aldrig kommer att lära sig fullt ut trots att skolgången är obligatorisk.

Childers Lodge

Childers Lodge, Schamrock Cottage, St. Asaph. Alla namn förknippade med en rad minnen. Försökte teckna Childers Lodge där det reste sig på bergsudden. Där gick jag i söndagsskola och missionärerna samlades till konferenser. St Asaph där den första svenska skolan inrättades och där mina äldre systrar lärde sig läsa och skriva. Jag började skolan när den flyttat ner till Ragunivas vid Picture Palace.
Biografen Picture Palace var sedan länge nerlagd och användes i andra syften. Förfallet var långt gånget, svagt anade man namnet i den svårt ansatta rappningen på väggen. Ragunivas var ett välbehållet palats i rött tegel, numera ett medelklasshotell med fyra stora välutrustade lägenheter.

Kroppens behov. Själens behov. Medvetenheten om vad som händer mellan kropp och själ, mellan kropp, själ och omgivning. Vara uppmärksam.

Lever mellan kroppen och huvudet i själens överblick av händelser inom och utom mig. Samvetet slår mig, här fanns tid för intelligenta tankar, möjligheter att förverkliga betydelsefulla projekt, möta människor och utvecklas. Jag kom aldrig till skott. Egentligen är det gamla inget att grämas över. Viktigast är tillståndet just nu, just här att leva med öppna sinnen och mottaglighet.
Att ständigt vara levande. Lärande och och utgivande.
Jag skulle kunna göra mer i världen, men det måste komma från hjärtat och inte hjärnan. Jag känner för måleriet och teckningen.
Det händer där i stillheten, form och känsla uppstår, kommer och går.
Vad händer inom mig, jag lever med mig själv till större delen? Vad händer med mina bilder, med mina tankar med min kropps behov och känslor. Framför allt lever jag med mina funktioner. Möjligheten att skriva , måla, räkna, teckna, sjunga, tala, slå, skruva, sparka, hoppa och röra mig. Lyckan att leva med sina funktioner, att man fungerar. Kroppen fungerar ser jag, upplever det, har lärt mig att uppskatta det.

Lite mätt nu efter dagen. Magen känns som liten klump men kommer under natten att smälta det jag ätit. Sömnen kommer att infinna sig och drömmarna nå ut över världen. Kommer åter att känna mig kåt, förälskad, tjusas av naturen, morgonens klarhet och njuta av maten. Varje ögonblick en tillfredställelse och förlitan på att det håller. Världen vittrar sönder, husen faller ihop, nya berg skjuter i höjden, nya hus bygges. Leva i dess mitt, känna flödet, mitt flöde och uppfatta flödet där ute.
Ensamhet har jag vant mig med. Det saknas inte spänning, oro eller överraskningar. Den överraskar mig kroppen ibland med sina infall.
Vi arbetar med koncentrationen, disciplinen och avhållsamheten. Till inget nytta. Jag överraskas av mig själv. Är detta jag? Det kände jag inte till. Skapandet ska vara en sådant ständigt upptäckande.
Ödmjukhet. Jag möter det stora i varje ögonblick. Jag ser gräset växa, mitt hår växer ut, barnen växer och mitt liv utvecklas och saker blir till i min omgivning. De små underverken är de stora underverken. Myran, kvalstret, cellen. Det lilla i cellen som kan gå fel och förändra världen. Men den är stark cellen, vill inte förändras.
Här i Indien hittar jag mig själv eller vill leva med mig själv. Här gläds jag över att ha blivit till. Upptäcker upplever världen, lyssnar till ljuden i natten, finner de första solstrålarna var morgon, kylan från luften, värmen här inne.

Gjorde promenad ner till Kulri bazar och vandrade Camels back road.
Morgonen var vacker och klar. Snöbergen syntes i fjärran och solen värmde snart tillräckligt för att man skulle kasta av jackan och tröjan.

Känner mig inte så uppåt. Något tynger mig, vet inte vad. Förstår inte tillräckligt av vad som händer. Jag har bara mig själv att förstå. Genom mig själv förstår jag andra. Förstår jag denna engelskman som jag träffar varje frukost och middag, eller amerikanen som är så ung?
Allt går genom mig, mitt medvetande, passerar mina sinnen, tas upp av medvetandet, bearbetas av min hjärna och ges tillbaka i begripiga eller obegripliga termer. Så jag lever egentligen själv, ensam. Finns där kommunikation egentligen? Filosoferna säger nej, det är bara en illusion, men vi behöver kanske illusioner för att leva. Kommuniktionen finns i det icke kommunikativa, tystnaden, samförståndet utan ord.
Vad hände idag? Jag var tillbaka i miljöer från barndomen. Men dessa miljöer var nya. Barndomens miljöer finns inte. Vi påminns om dem men vi var andra människor då, tingen hade ett annat värde. Vi kan berätta om dem och värdena. Men det får inte finnas en längtan tillbaka, bara ett minne som väcks till liv. Nostalgi binder mina tankar.
Språksvårigheter. Varför tro att språket skulle vara en barriär? Vi människor kommunicerar bäst utan språket. Vi kommer varandra närmare utan språket men vi sätter upp språket som barriär och det är skillnad. Sedan tror vi att språkliga kommunikationen ska ge förståelse vilket det ju inte alltid gör.

Vandrade om kvällen runt berget i skymningen. Molnen lyste upp bortom bergen i solnedgången. Cikadorna började fila. En röd sol strax ovan bergskammen. Mussoorie är magiskt med dimmorna strömmande upp från dalarna. Bergen tonade bort bakom varandra mot horisonten. Den djupa natten börjar.

Hör så väldigt illa ibland. Försökte följa samtalet kring bordet. De talade om språkliga skillnader mellan amerikanskan och engelskan. Svårt att hänga med men något lärde jag mig. Huvudvärk, då känner man huvudet, vet att det finns. Kanske bra det. Ibland behövs kännedomen. Smärtan som en verklighet, verkligheten i smärtan. Vi delar det med andra, denna känslighet som ger smärtan.
Allt är relationer, kan inte göra något utan en relation. Som denna text som är resultatet av en fiktiv relation.
Jag böjar bli gammal, har mina bästa år framför mig. Ska all utveckling ske efter 56? Ska all erfarenhet komma nu? Kvinnor, relationer, giftemål, barn? Jag nöjer mig med teckning och målning och ett och annat samtal med en människa, medmänniska. Världen är vacker varje morgon.

Morgonens stillhet över bergen. Några fåglar purrar i barrträdet utanför fönstret. Röster av människor, sysslor av rengöring, tvättning, duschande blandat med barnjoller. Hundar skäller sporadiskt. Det kvittrande fågellivet i dalen. En frid och stillhet, bin, fjärilar och mygg följer slumpartade mönster, spindeln har vävt nät på de närmaste grenarna. Långt borta bergen som tonar bort i diset. Solen värmer från en klarblå himmel, moln börjar redan stacka sig, mot kvällen kan det bli regn.

Se sig själv i relationerna. Kommer jag någonsin så långt i relationerna att jag helt förstår mig själv. Det fortsätter ända in i döden detta ständiga upptäckande av vad man är och om livet efter döden vet vi inget.

Nattens sömn har inte lämnat mig . Det är en fridfull morgon, dimmorna har börjat tidigt, kylan sveper in genom fönstret, det blir säkert regn idag.

Närvararande vaksamhet över varje rörelse, skåda resultatet, förändra och pröva nya vägar. Däri ligger skapandets natur och spänning.

Från allra första början bör du säga, jag lever innifrån, inget av liv kommer utifrån, det är här inom mig som livet är. Det är mina problem inför mig här som jag har att lösa. Livet bubblar och lever inom mig, det finns hos andra. Min respekt för livet och andra kommer av min respekt för mitt eget liv och mig själv. Jag kommer inget vart med att tro att livet ska komma till mig. Jag är mitt i livet, känslorna, intrycken, uttrycken och aktiviteterna, rörelsen. Så kommer detta liv att pulsera fram tills det dör. Detta liv som befruktar andra liv. Kanske lämnar jag efter mig sköna verk som kan begrundas. Det mesta är nog ansatser och strävanden.
Jag tror inte vi kan stoppa livet. Det har sin obevekliga gång, sina behov och krav. Jag måste inte tro på något. Det goda som onda läggs till min erfarenhet.

När jag upplever har jag fått en erfarenhet, ett minne. Upplevelsen förbleknar, kvar finns erfarenheten.
Visdomen kommer av erfarenheten sägs det, negativa som positiva. Upplevelseförmågan undertrycks av tankarna, de färdiga orden, begreppen som skall förklara allt i förväg. Vi måste nollställa oss, vara som barnet.

Sov inte bra under natten. Råttor eller vad det nu kan vara väsnades mellan taket och undertaket. Rekapitulerar dagen. För trött för att teckna märkte jag. Det gick inte bra. Vandrade istället mycket. Försökte hålla en bra ryggställning, känna gången i hela kroppen, uppleva dess rytm. Det började regna så det var bara att gå vidare. Försökte hitta en biljett Delhi-Udaipur men misslyckades. Vandrade upp igen till Devdar. Sov lite på sängen och gick sedan en runda i skymningen. Dimmorna var täta i skogen, fuktdrypande trädstammar, cikadorna spelade. Långt borta hördes recitationerna från ett hindutempel.

Bara en dag kvar av denna vistelse i Landour. Morgonens samtal med Pia och Adam var givande på många sätt. Kanske minns man mer stämningen än innehållet. Samtal på lika nivåer, intellektuellt och samhällsmässigt. Vi är samma varelser. Mer eller mindre utbildade, mer eller mindre rika, fattiga och välmående. Samma värde, samma oändliga värde, samma liv innerst inne.

Sista tiden i Landour samtalade jag mycket med en engelsman och en indisk kvinna. Hon var från Delhi på besök i Mussoorie för avkoppling och ro från det hektiska livet på en tidningsredaktion. Vi hade så många intressanta samtal om kultur och samhälle. En pensionerad amerikan från Kalifornien kom sista tiden med i samtalen. Han hade kommit för språkskolan och ville lära sig hindi. Samtalen blev svårare då en urbaniserad indiska i övre medelklass från Delhi, som talar engelska mer flytande än jag själv bemästrar, börjar tjattra med en pratglad amerikan.
En sista frukost på Devdar Guesthouse i morse med toast, marmelad, jordnötssmör, starkt te med socker och mjölk. Jag hade bott 9 dagar i Landour och hunnit med att göra några teckningar och målningar. Behövde lite distans i tid och rum för att kunna bedöma resultatet. När man tittar igenom det nu ser man bara ansatserna och misslyckandena. Det är svårt att hitta en stilla plats utan att störas av nyfikna. Speciellt uppvaktad blir man av ungdomar med en entusiastisk vilja att bättra på sin engelska. Jag brukar besvara dem med hindi för att bättra på den istället.
Men så finner man platsen där man bara väntar, ser och upptäcker. Den utsträckta tiden eller tidlösheten. Närvaron där tiden förflutit obemärkt. Jag var tillbaka på samma plats 45 år senare och inget mellan då och nu hade någon betydelse.

Raniket, Almora & Nainital

Sitter och väntar på nattbussen till Nainital. Jag kunde inte beställa eller köpa biljetten i förväg. Det är en modern busstation som ännu inte fått förfallets och försummelsens patina. Toaletterna rena och fina. Kanske finns det här en vilja att underhålla byggnaden.
Nu är det 6 timmar innan bussen ska avgå. Jag får fördriva tiden med att skriva. Kom med taxi från Devdar Woods i Landour tidigt på morgonen. Från det svala och lite kyliga Mussoorie på 2500 m höjd till det varma och fuktiga Dehradun på 600 m. Hade sällskap med en fransyska och en engelskman. De skulle vidare med taxin till Delhi. Trafiken upp och ner domineras numera av taxibilar och delux turistbussar. De gamla bussarna med skramliga karosser med de allra billigaste biljetterna pustar fortfarande upp till bergets topp med de mindre bemedlade. Att dela en taxi är dock vanligt men den blir då så packad att man nästan längtar till en betald sittplats på den uråldriga Tata-bussen.

Jag väntar på min mat i en liten restauranghörna av bussstationen, alla andras beställningar tycks gå före mig.
Det är hett och fuktigt, indierna här är medelklass blandat med lite fattigare och lite rikare. Mycket välordnat. Affärna ordnade i rader, små affärer fulla med kläder, väskor, mat, konserver, leksaker, nästan som taxfree på ett flygfält. Vart tog det fattiga smutsiga Indien vägen? Tiggarna är väl förbjudna här långt från stadens centrum. En stor parkering utanför med massor av småbilar och skotrar. Liknar mycket en större sydeuropeisk busstation i Grekland, Portugal eller Turkiet. Allt är så långt från vad jag varit van vid.
Det spelas en välkänd låt på TV:n till indiska dansnummer från någon film. Det varvas med nyheter. Bomber har exploderat i Delhi, minst på två platser mitt i shoppingcentra, flera döda och sårade.
Studerar medelklassen omkring mig. Vackra indiskor i färggranna saris. Modernt klädda kvinnor i sportskor, ryggsäck, jeans och T-shirt, en fetare medelålders herre i skjorta, byxor och livbälte och med den senaste Nokiatelefonen tätt intill örat, plirande med läsglasögonen på nästippen. Hon är väldigt vacker där i sin rosa sari, fingrar på en mobil, tittar undrande bortåt, studerar sina naglar, väntar på sin man, syskon, väninna eller älskare. Det känns som vilken vänthall som helst i Sydeuropa.

Raniket är en charmfull vacker bergsstation inbäddad mellan tallskogarna på de avrundade topparna där sluttningarna avslutas med terrassodlingar ner mot den djupa dalen och utsikten är magnifik mot snöbergen i norr. Träden liknar pinjer med långa höga stammar som slutar i en krona. Barren är långa och faller ner till marken och bildar under torrtiden på våren ett gyllene täcke. Nu efter regntiden är marken saftigt grön. Allt är så annorlunda från Mussoorie. Raniket betyder drottningens fält och engelskmännen fastnade för platsens naturliga skönhet. Här anlade de stora fula militärskolor och garnisoner.

Tallar i Raniket

Lite längre in i Himalaya på en bergskam ligger Almora som är en gammal handelsplats. Gjorde en dagsutflykt dit i en delad taxi. Genom Almoras hela längd på toppen av en bergskam löper basargatan, livlig, trång och färgstark. Almora kändes ursprunglig indisk med knappt några engelska influenser. De finns där i utkanterna. Koloniala villor och mycket av infrastruktur som tillkommit under brittiskt inflytande. Almora grundlades redan 1568 av den då rådande dynastin. De gamla husen som kantar basargatan har underbara trägraveringar och ornament målade i olika färger typiska för den traditionella arkitekturen i denna del av Himalaya.


Huvudgatan i Almora


Medeltida tempel i Almora

Från Raniket till Nainital i en delad taxi. Det tog tid på morgonen att komma iväg då chauffören inte vill starta förrän bilen var fullastad med folk. Än mer blev den packad under resans gång, det är vidunderligt hur många som får rum i en vanlig jeep.
Nainital ligger runt om en sjö på 2000 m höjd. Husen klättrar uppåt de branta sluttningarna från bergen som omger sjön. Det inger en alpin känsla med all barrskog blandat med lövskog och vissa hus med branta tak. Nainital är en engelsk konstruktion vilket märks på arkitekturen. Sjön är välbevarad och inte smutsig som jag på förhand trott. För turismens skull var det hård kontroll på utsläppen. Vattnet kvalité övervakas och syresätts av stora anläggningar med luftkompressorer. Fisken har återkommit och det råder fiskeförbud. Det tog cirka en timme att vandra i behaglig takt runt sjön med många pauser för fotografering.


Sitter på terassen utanför mitt hotellrum med utsikt över sjön och bergen. Trafiken nedanför bullrar och tutar, hundar skäller och bråkar. Stilla flyter båtarna på sjön, här finns en behaglig ro i allt ändå. Fläckvis ute i vattnet är ytan orolig, det bubblar från syresättningsmaskinerna. Nainital skulle kunna vara en jätteattraktion året om men nu är det lågsäsong. Hotellen är billiga vilket lockar den mindre bemedlade medelklassen. Vilken fantastisk plats för lokalbefolkningen att vårda men de kommersiella intressena är stora. Det sopas och städas runt sjön men hur ser bakgatorna ut, de pittoreska gränderna och vandringslederna?
Några hundar kommer i slagsmål igen och skapar med bilarnas tutandet, religiösa utropare och fågelkvitter en kakofonisk orkester.

Kvällen är magisk med alla ljusen tända utmed stranden. De glesnar uppåt branterna för att helt ta slut vid bergets siluett mot den mörkblå skyn där enstaka sjärnor börjar tändas.
Sitter vid en restaurang och intar en kvällsmåltid. Nu har natten svartnat helt och endast ljusen förråder var berget tar slut och himlen tar vid. En romantisk vemodig sång hörs från högtalarna.
Fattigdomen märks inte här utmed the Mall i Nainital. Välklädda välgödda medelklass indier strövar omkring i det nattliga gatuskenet, stannar till vid butikerna. Moderiktiga moderna ungdomar visar upp sig. Kvällen är sval.

Det regnade kraftigt i natt. Morgonen är molnig och sval. Stadsljuden är fullt påkopplade, ingen idé att sova. Hundarna skäller som vanligt. Ett gäng byrackor på vägen bredvid börjar snart ett gräl med grova morrningar och försiktiga stela rörelser.
En man anar faran och jagar iväg dom med en bräda. Hundslagsmål är otäcka. Såren de får är fruktansvärda.

Frånsett detta. Bergen är ljuvliga. Hoppas himlen klarnar.

Det börjar med en fukost uppe i vestibulen till hotellet. Jag tycker mitt rum har en attraktiv placering. Utsikten från vestibulen var inte lika storslagen. Hotellskötaren frågade om ekonomin i Sverige och jag sa att den var helt annorlunda från Indien. På en helt annan nivå. Det var svårt att förklara.

Det är kallt ute. Behöver ändå ta en promenad. Känner mig kall och behöver röra på mig. Behöver en varm kopp te någonstans.

Så lätt man kan komma ur balans en morgon. Känner inte för något ting trots att jag var full av energi på morgonen.
Meditation behövs. Detta att bara vara stilla och inte låta viljan finnas.

Gick en promenad och köpte lite frukt. Det var lite kyligt i luften och solen ville inte titta fram. Utrustade mig med jacka och paraply. Vandrade till andra sidan av sjön och hittade till slut linbanan som tog turister upp till toppen av berget. Ett gäng flickor från Delhi hamnade i samma korg. Medelklassungdomar som var på semester i Nainital. Studenter med välbeställda föräldrar men inte stenrika. De hade mobiler, digitalkamror och var i tonåren.

Vyn från korgen på väg upp var hänförande och de klickades febrilt med kamerorna. Väl uppe blev jag besviken över att inte hitta någon utsikt. Prövade närmaste höjd men det gav inte så bra resultat. Hittade sedan ett utsiktstorn och fick lön för mödan. Jag kunde inte se snöbergen men framför mig låg en stor del av Himalaya och man såg in till de högre massiven. Blåa var bergen längst bort för att bli vackert grönklädda längre fram. Däremellan alla schatteringar av grönblåa toner efter varandra. Molnen rullade över skyn som tonade ridåer med varierande hastighet. Där såg jag från min synvinkel under molnen 15 mil in mot massiven. Ett fantasilandskap, det hamnade någonstans i mitt lilla rum inombords, overkligt men sant.
Vandrade vidare uppför berget längst en bilväg. Det hade börjat dugga, molnen svepte täta runt granarna och deodaren som bildade mörka skuggfigurer mot den mjölkvita dimman. Regnet tog fart, snart regnade det ordentligt och paraplyet räckte knappt till. Fick ta skydd under ett träd. Unga grabbar som livnärde sig med att hyra ut långa kikare på stativ hade en misslyckad dag. Med plastskydden på sprang de uppåt för att ta skydd i ett hus. Jag såg ett skjul intill vägen och upptäckte att det var en tebutik. Sprang dit och tog skydd under ett smattrande plåttak. En vänlig man frågande om jag ville ha något och jag tog en mangojuice. Två äldre pojkar tog skydd efter att ha blivit ordentligt sura. Vi tog alla en kopp te var. Flickorna från Delhi kom hasande nedför en stig ihopkurade under några paraplyer, glada att kunna få tak över huvudet. Regnet öste ner som ett monsunregn ska göra. Det blev mer te, kakor och kex. Tehandlaren hade normalt en dålig säsong men regnet satta fart på affärerna.
Det stod en bil utanför skjulet och flickorna funderade över att ta en taxi tillbaka. Tehandlaren sa att det var en taxi och tog en av flickornas paraply och rusade ner till huset nedför vägen för att kalla på chauffören. En annan chaufför engagerades och kom springandes från ett annat håll ner till vägen. Det var en liten bil och jag stannade kvar. Det skulle bli trångt nog med fem flickor och en chaufför. Jag iakttog regnet och pratade med tebutikens ägare och en av pojkarna Samtalet rörde sig som alltid om jag kom ifrån, var jag var född, varför jag pratade hindi och vad jag gjorde i Sverige. De blir alltid förtjusta över att jag är född och uppväxt i Indien. Vid pensionen flyttar jag nog till Indien. Här går att leva gott på de pengarna och det finns all hjälp mot alla slags ålderdomskrämpor. De nickade instämmande att det var ett klokt val speciellt när de hörde att en kopp te i Sverige kostade lika mycket som en dagslön här. Det var inte rika pojkar men den ene hade en finare mobiltelefon än den andre. Pojken med den äldre mobilen suckade och sa att han hade minus på sitt konto och kunde inte ringa. Han livnärde sig på att fotografera turister med en riktig kamera med film men den näringen var på upphällning nu när alla hade digitalkameror. Fotograferna hyrde istället ut färggranna broderade dräkter till turisterna så att de kunde klä ut sig som bergsfolken och assisterade sedan med deras egna kameror. Om det var äkta folkdräkter från trakten var nog tvivelaktigt eftersom jag aldrig i hela mitt liv sätt bergsfolken i dom dräkterna. Möjligen var de en mix från flera bergsdalar eller bollywoodfantasier.
Det hade ljusnat något och regnet var ett stilla droppande. Jag tog farväl och gick vägen neråt mot staden med paraplyet som skydd.
Det klarnade upp plötsligt så hela Nainital syntes och bergen där bortom med dramatiska molnbildningar. En fantastisk fin vy över sjön och bergen. Jag var glad över att ha stannat kvar tills regnet upphört.

Det regnar och blåser. Har gjort det hela natten. Verkar som en eftersläng av monsunen. Allt blir obeskrivligt fuktigt. Elektriciteten fungerar inte, blåsten tar ledningarna eller fukten kortsluter. Dimman ligger tät över Nainital.
Får stanna kvar till 16.00. Betalar en extra natt. Det innebär en nattkostnad på 750 Rs istället för 500 Rs. Vad det nu kan vara värt när elektriciteten går, vattnet sinar och inget varmvatten finns.
Börjar bli orolig att vägarna sköljer bort, trafiken blir försenad och jag aldrig når Delhi, eller så blir tåget försenat och kommer aldrig fram i tid.
Nu finns det inte el, vatten eller telefon. Vattnet flödar in genom dörren och dränker hela ingångens täckmatta som hänger ihop med det övriga rummet. Hoppas inte hela golvet blir blött. Råkade dränka mina sockor vid ingången. Nu har jag inga torra. Irriterad gick jag upp till vestibulen och klagade och sa att det var ett illa skött hotell. Hotellskötaren kom lungt gående i korridoren där hotellpersonal torkade upp vatten som strömmat in från läckor i taket. Jag sade att inget fungerade på hotellrummet. Han protesterade och kom med undanflykter. På ett hotell i Indien av denna klass måste man ha en full tank på taket med vatten och ett aggregat som rycker in vid elavbrott. Hotellrummen måste vara täta. Fuktiga hotellrum blir kalla hotellrum. Vad är det för idé att betala för ett rum som inte fungerar?

Väl nere i Katgodam, järnvägsstationen alldeles intill bergen där jag sitter på perrongen och ser över de närmaste vagnarna mot bergen med mörk tät skog. De låga molnen färgas gyllene i solnedgången, sveper in topparna och fäller sitt innehåll över bergsmassiven mot norr. Regnet hällde ner när jag lämnade hotellet i Nainital. Blev genomsur vid försöken att hitta en taxi när jag till slut fick tag i en liten bil som var villig att ta mig ner till Katgodam. Huvudvägen hade blockerats av ett ras men bilen hittade en smal och brant alternativ väg förbi det raserade området. Chauffören var skicklig och djärv, det var den brantaste nerfart jag någonsin gjort. Vi kom lättade, mest lättad var jag, ner på huvudleden igen där dock farten plötsligt blev svindlande och chauffören skulle köra om allt som låg framför. Något huvudstupa kan man tänka men han hade kontroll på läget medan han konverserade livligt med en passagerare i framsätet.
Stationen är lugn, välskött och perrongen är stenlagd. Sköna säten runt pelarna, inga lösa kringvandrande försäljare är tillåtna. Det finns en tebutik i huvudbyggnaden och en vänthall med sköna fåtöljer som dock är proppfull med resenärer. Här är dock skönt att sitta ute. Fördriver tiden med att läsa. Regnet har börja falla igen. Här märks väldigt lite av det fattiga Indien. En och annan sopsamlare drar förbi med sin stora säck. Ser några fattigare familjer längre ner på perrongen bland i övrigt välklädd medel- och överklass. Det finns ett välmående nu som inte fanns för 8 år sedan. Nu har man dock styrt upp livet på perrongen och fattigdomen finns utanför på gatan. Man kunde dock försökt hålla vildhundarna borta som alltid skrämmer med sitt raggiga galna strövande, alltid i luven på varandra.
Det är ett enormt liv i vagnen från högljudda människor i livliga samtal till försäljarnas utrop och bärarnas bagageslammer. Jag förbereder mig för en natt på tåget i 3 tier sleeper. Det var ett under att jag sov något alls.
Väcktes ordentligt av teförsäljarna på morgonen som påpassligt kom in några stationer före Delhi. Klockan var närmare 6 på morgonen då tåget rullade in på Old Delhi järnvägsstation.
För att kunna gå på toletten och få en frukost var det enklast att gå till de moderna kaféerna utanför stationsbyggnaden. Kunde också köpa en tidning och dagen började perfekt med te och en smörgås.
Tåget till Udaipur skulle avgå från stationen Nazeruddin dit jag tog mig med en förbetald taxi. Luften var kylig och jag var glad över tröjan och sjalen i den öppna blåsiga trehjulingen. Jag lämnade in mitt bagage och intog sedan en andra frukost. Strövade omkring mitt i staden vid Connought Place där jag behagfullt satte mig på ett modernt kafé. Här lever man i olika världar, klasser och nivåer. För västerlänningen blir det ett retreat, en tillflykt där man i lugn och ro kan skriva, läsa, planera resan och gå på rena toaletter för en kopp kaffe på högst 20-30 Kr.
I väntan på tåget igen till nästa destination från här till dit. Udaipur verkar väldigt färgstarkt, traditionsstarkt och turistmedvetet. Hur kan hotellpriset skilja tiofalt från lågklass till medelklass? Det måste bero på den västerländska turismen som föredrar medelklasshotellen eller på en allt rikare indisk medelklass.


Ljuvliga Udaipur, något av vad jag förväntat mig men det var mer, det milda ljuset, färgerna och behagliga livet. Det sagolika dras ner lite av smutsen, dammet och vanvården. Sjön är övergödd, det växer friskt på ytan eller sjukt mycket. Troligen går mycket avlopp fortfarande direkt ut i sjön. Fattigdom, slumområden men också välstånd, rika basarer och turism. Men är man van vid Indien är det bättre här än på många andra håll.

Lal Ghat

Efter en natts resa från Delhi var jag långt ner i södra Rajastan. Udaipur ligger utmed några sjöar som delvis är naturliga men som också utvidgats genom tiderna av maharajorna, de stora kungarna, som ville öka sin prestige och positiva eftermäle. Flera palats anlades utmed sjön och på öar. Det stora palatset i gamla staden reser sig som en dröm utmed sjöns stränder, nästan svävande i luften. Mitt i sjön i vitt ligger det gamla Lake Palace, numera ombyggt till ett lyxhotell, lyxigare än de lyxigaste. Jag hade ett rum på Dream Heaven Guest House med en enastående vy över sjön och palatsen. Det var något billigare än Lake Palace.


Eftermiddagssolen är milt pastellfärgad. Mängder av fåglar och trollsländor i luften. Ljud hörs från stadens gränder. Skolbarnen klädda i sina uniformer är på väg hem. Några kvinnor tjattrar och bråkar under min balkong. Båtar styr ut på sjön med turister för att se palatset utmed vattnet färgas gyllene av solens sista strålar.

En något sur hotellägare sitter på altanen och tittar ut över sjön, pratar med personalen ibland, gör inget i övrigt. Fåglar flyger förbi i flockar. Husen speglar sig fläckvis i sjön där det inte växer alger. Fridfullheten breder ut sig. Kvällen blir magisk när alla ljusen tänder upp palatsen och torgen som speglar sig i vattnet. Böneklockor från hindutempel blandas med utroparna från minareterna. På torget leker barn, jagar varandra bland flaxande duvor. Timmarna går under stjärnorna som tänds. Sitter bara här och är.

Drömmer mest hela natten som om djupsömnen inte fanns. Vaknar till bönutroparna och barnens rop och lek. Fåglarna kvittrar. Torget på andra sidan viken är full av dem. De flyger i svärmar, flockvis, gör eleganta gemensamma svängar över vattnet och landar vid strandkanten eller i ett träd. Kvinnorna sköljer ut kläder i vattnet nere vid trappornas slut.

Vid vattnet nedanför palatset

Jag vandrade genom gamla staden för att hitta en bank. Här är ett liv präglat av turism. Men mellan suverniraffärerna och handicraftemporierna finns de vanliga sötsaksbutikerna, grönsakshandlarna och hushållsaffärerna. Ett vitalt och energiskt liv med alla överlevnadskonster. Detta lilla universum av köp, sälj, bygg, tillverka, laga. Plåtslagare, snickare, motorcykelverkstäder och bilverkstäder. Alla dessa affärer, blomstrande, mindre blomstrande och några på gränsen till förfall. Småskalighet, inriktning på en produkt eller butiker med nästan allt i en salig röra.

Trapporna vid Lal Ghat

Han i hörnet som sålde fantastiskt goda samosas. En enkel vegetarisk fyllning, kryddig, vällagad, välfriterad. Serverades med lite sötsur sås, otroligt gott. Godare lunch kunde jag inte hitta. Återkom varje dag till samma ställe.

Vy från hotellet mot Hanoman Ghat

Att växla 100 dollar på en bank innebär att först hitta fönstret eller rummet där växlingen ska ske. Efter lite flackande och irrande i den livligt befolkade entrégången pekade en vänlig man mot övervåningen. Där kom jag till ett svalt rum med diskar och bord, datorer och massa papper. Tvärs över den glasade korridoren jag kommit från skymtade mängder av stora datorstativ, terminaler och monitorer. Jag lämnade fram 100 dollar och mitt pass med full förtröstan. Det förflöt en stund med registrering i en dator, anteckningar gjordes i en liggare och ett papper skrevs för utlämningsdisken. På dess baksida fick jag skriva namn, hotell och hemadress samt en namnteckning. Med denna lapp i handen skulle jag till fönster 16 i bottenvåningen, till en cashier för att få ut pengarna i rupees. En kvinna log medlidande och tog hand om lappen och sade att hon skulle visa mig. Det var tur för jag skulle aldrig hittat med alla nummer skrivna på hindi. Efter ytterligare en namnteckning på papperet, som bevis på att jag var jag och inte någon annan som råkat hitta lappen, fick jag ut mina pengar.

Ett omgärdat tempelområde tjänade som klassrum för en småskola

Det finns alltid en önskan hos turisten att vara nära folket, det där att smälta in. Som västerlänning är man numera inte en kuriositet som alla vill se utan bara en påpassad presumtiv köpare. Kan man språket är redan det en bra start för prutandet men ger inte alltid ett önskat resultat. Folket börjar bli modernt och alla med inkomster bär på en mobiltelefon. Två kvinnor med en skoter. Den hade kickstart vilket inte var ett problem för den ene och den andra hoppade upp där bak. Klädseln var elegant sari.

Lake palace

Dessa gamla tygstycken är så vackert broderade, färgerna naturliga och mönstret så varierat, från abstrakt till figurativt. Man vet dock inte alltid vad som är tillrättalagt för turisterna och vad som är äkta gammalt hantverk. Det går att bleka färger och patinera ytor. Blev förtjust i ett hängande snöre med träkulor där små fåglar i tyg var uppträdda med jämna mellanrum. Livfullt och dekorativt där flera stycken kunde bilda en jalusi. Någon påhittig hantverkare hade trätt upp små kameler istället vilket inte kändes så äkta.

Köpte färggranna armringar, broderade små väskor, lakan med tryckta mönster, leksaker, handbundna skissblock, parfymer och tvålar.

Mannen vars affär man kunde köpa som den var. Det var rörande enkla saker, inga antikviteter, bara banala enkla ting, hantverk, det mesta i trä, sten och tyg. Leksaksbilar i trä, mortlar i marmor, grova former, ingen sofistikationer, därav charmen.

Turister på hotellet breder ut sig på divaner

Sov bättre inatt, känner mig utsövd. Kom tidigt iväg till palatset för en rundtur. Funderade över om palatset ser större ut än det är. Den släta höga murytan avslutas med utskjutande balkonger, inre gårdar och tornrum. Där inne fanns en fantastisk labyrint av gångar som användes av tjänarna för att snabbt kunna dyka upp var som helst och stå till tjänst. Maharajan hade bredare väg upp till lustgårdarna, pelarsalarna, takterrasserna, de inglasade balkongerna och tornrummen med utsikt åt alla väderstreck. Spegelförsedda gemak, mosaik i sten, glas, pärlemor och handmålat kakel.

City Palace vid sjön Pichola

Rum med miniatyrmålningar som till storleken inte blev så mycket ”miniatyrer” på 100 x 150 cm men stilen var liten med fin pensel. Hela rum med väggmålningar med ett myller av hus, människor, djur och händelser som skildrar livet i palatset, maharajans deltagande i fester, spelande polo, jagande tigrar, rådjur, vildsvin, leoparder och björnar. Målningarna berättade oftast hela jaktförloppet i en bild. Först hur jaktsällskapet med hundar föste tigern mot bakhållet där maharajan satt gömd i en kamouflerad koja för att skjuta den. En målning visar att den blev skadeskjuten, fick ett dödligt sår som lämnar blodspår i marken. Tigern jagas in i en ravin där den slutligen dödas av jaktsällskapet med spjut och svärd.

Sjön Pichola

Gemak med divaner, hängande sängar, troner med sidenkuddar i granna färger. Ångdrivna fläktar! Kanske mer som status. Det fanns nog tillräckligt med tjänare till att fläkta kungen sval.
Mycket marmor, ljus rosa kalksten, mosaikpelare, fönster med stenornament och hela gallerverk i sten utmejslade i sirliga mönster.
Den sista maharajan och maharanin var bosatta i ett hörn av palatset. Det verkar som om palatset utökades hela tiden och växte och varje maharaja lade ytterligare en balkong eller torn till det redan enorma palaset. Dynastin Mervar från 700-talet, den äldsta i världshistorien. Den överlevde för sin folklighet och givmildhet. Vid varje kröning fylldes ett kar i marmor med 100 000 silvermynt där en fjärdedel gavs till palatsets tjänarna och resten distribuerades till de fattiga i staden. Mängder av festivaler året runt gav inte grogrund för några folkliga uppror.

City Palace, borggården

Allt är reflexer, vi är inget. Vi reflekterar syner, händelser och egenskaper. Jag har förvärvat kunskap, praktiserat och har vissa färdigheter. Men det måste hållas igång, utövas, förmedlas, talas, skrivas, tecknas, diskuteras och levas. Kan aldrig vila på kunskapslagren, kan inte lagra, kan inte hålla inne, måste reflektera med sången, dansen, målandet. Umgänget ger förmågan att umgås, konsten att umgås och mötas i ett samtal. Människan är allt och inget. Människan är som gräset men också som universium. Dessa 400 000 människor i Udaipur, interaktiva ljudande liv, sammanhang, sammanställningar, sociala band, beroendeförhållanden, livsyttringar, möten.

Blicken hos en desperat människa, den fattige och sjukes blick, oemotståndlig, man bara ger. Den beräknande och krävande blicken, man drar sig undan, håller inne.

Udaipur har ett av Asiens bästa observatorier för att studera solen. Kanske lyser solen här extra mycket. Man anordnade Udaipur Solar Race. Soldrivna fordon från hela världen deltog i en tävling. I palatset fanns en utställning med bilder på de uppfinningsrika farkosterna.

En het morgon, den sista i Udaipur som jag gärna återvänder till. Den vänliga atmosfären, de färggranna basarerna och romantiska vyerna. Vitaliteten och energin. Ett fredligt ställe, jag återvänder gärna.

Tillbaka i Delhi. Passade på att utnyttja metron för att ta mig till andra ställen i Delhi som man normalt aldrig ser och som man normalt förr i tiden aldrig lyckades ta sig till p.g.a den röriga trafiken och fullständigt oförståeliga busstrafiknätet.
Tåget svävade liksom på låg höjd över staden som bredde ut sig mil efter mil i ett enformigt mönster av 2-4 våningshus i betong och tegel, vit- eller gulmålade. Här och där tornade det upp större köpcentra i glas och betong. Här lever 20 milj människor, hur fungerade vatten, el och avlopp?
Hoppade av vid Tagore Garden men hittade ingen trädgård. Området var centrum för festentreprenörerna. Vägarna kantades av enorma träskelett sammanfogade med ståltråd som täcktes med papper och målades i granna färger föreställande gudar och gudinnor och olika fabeldjur för att användas vid religiösa processionen. Till dessa hyrdes musikorkestrar vars bodar och affärer kantade en av gatorna. Där fanns garage med vagnar och stall med vita hästar som är så omåttligt populärt att hyra för bröllopcermonierna. Brudgummen ”prinsen” kommer alltid ridande på en vit häst behängd med glitter och ornament.
Redan samma kväll drog ett följe med orkester, gudastatyer och vita hästar genom centrala gatorna i Paharganj. Natten blev sen innan jag handlat färdigt alla souvenirer och presenter. Dagen därpå bar det iväg till flygplatsen och resan tillbaka.

Davey Hammarsten

Stycket från Udaipur finns som separat inlägg här

Himalaya Landskap Natur Sikkim

Resan till Sikkim

Helsingfors söndag 11 april 2010

Finland såg  fortfarande lite vintrigt ut från flygplansfönstret när jag landade med flyget från Göteborg. Flygplatsen hade en ansenlig mängd japaner som skulle byta flyg. Jag börjar fatta att Tokyo – Helsingfors – Paris ligger på samma storcirkel, kortaste flygvägen till Europa. Finair hade  billigaste flygbiljetterna till både Indien och Japan.

Mitt flyg till New Delhi skulle upp om 5 timmar. Fördrev minuterna med trådlöst internet och såg  folk ”live” från alla hörn av världen. Passerade kommersiella illaluktande taxfree zonerna, alla stela  barer och restauranger, alla uppradade sittplatser, skyltar som med all önskvärd tydligheter visar precis vart du ska gå och var toaletten fanns. Egentligen är flygplatser rent socialt stendöda ställen. Frågan är om man skulle kunna skapa mysiga, trevliga flygplatsterminaler. De flesta vill ändå gå runt ostörda i sina tankar, finna vägen till nästa gate och incheckning. Tryggt kunna höra speakern informera på  japanska om flygförseningar och boardingtider.

Delhi måndag 12 april

Pahar Ganj

Strax utanför dörrarna till den välordnade Indira Ghandi International Airport började det Indien jag kommer ihåg. Hettan som slår emot ansiktet, dammet och röran i allmänhet.  Jag möttes  av den outgrundliga kompakta folkmassan som trängdes utanför de välupplysta, välordnade flygplatshallarna. Överallt fanns det folk som sysslade med allehanda ting. Det byggdes en fem gånger större toppmodern flygplatsanläggning alldeles bredvid. Inom några år är situationen detsamma, det där med inne och ute. Alla indienresenärer känner igen det. Man betalar inte för en plats i solen utan för en plats bakom skyddande glas. Som här med ett till synes kaotiskt Pahar Ganj utanför glasfönstren sitter jag på ett lite dyrare matställe med Wifi och espressokaffe. Utanför glasdörren och glasväggen går det tiggare, försäljare  och heliga kor.  Husen faller ihop. Man var tvungen att reparera inför Commonwealth Games i början av oktober. Det var rörigare än vanligt. Vid järnvägsstationen försökte man dölja rucklen bakom glatt målade fasader påklistrade de gamla. Det otroligt försummade och  nedkörda Connaught  Place  började äntligen renoveras. Något som borde påbörjats för många, många år sedan åtminstone för arkitekturens skull. En jättelik kolonial konstruktion som perfekt passar klimatet med sina svalkande arkadgångar där alla exklusiva affärer och matställen finns bakom väl bevakade glasdörrar. Inom några år finns gatuförsäljarna där igen, tiggare, skabbiga hundar och bondfångare.

Pahar Ganj hade  kvar sina fantastiska butiker och billiga hotell. Det  är västerlänningarnas favoritplats men också en populär basar för undre medelklassen. Just då fick jag se upp för fallande tegelstenar och betongklumpar i renoveringsivern som pågick till sent på natten där jag såg blixtrande svetsar som försökte sätta ihop fasadens järnskelett.

Jag skulle föredra en kontinuerlig förbättring och underhåll. En förändrad  inställning hos fastighetsägare. Detta här kändes väldigt påfört ovanifrån, skapar arbetstillfällen vilket är bra, men vad händer sedan?

Mussoorie 13-14 april

Det finns hur många skäl som helst att åka till Indien. Värmen, dofterna, maten, arkitekturen och så Himalaya. Där tillbringade jag semestern den här gången liksom många gånger innan. Nostalgi för mig är att ta nattåget till Dehradun och tidigt på morgonen åka upp till Mussoorie där jag tillbringade större delen av min barndom. Tåget var fullt av pilgrimer till den heliga högtiden Kumbha Mela i Haridwar. Tåget blev nästan helt tomt när vi passerat Haridwar tidigt på morgonen och jag kunde sätta mig vid fönstret och se bergen tona fram i diset. Det var torrtid och sikten inte den bästa. Bränder är vanliga i maj och juni innan regntiden. På järnvägsstationen i Dehradun var det tradition att inta en frukost med toast, stekt ägg och te i restaurangen innan bussresan upp till Mussoorie. Restaurangen var stängd och kön till bussen alltför lång. Jag delade taxi med ett indiskt par och vi gav oss iväg till Mussoorie på  en slingrig väg upp till 2000 m höjd. Till slut hamnade jag i Landour ytterliga några hundra meter upp på Devdar Woods Guesthouse. Det blev en basstation för de närmaste dagarna. Våren var ljuvlig och på något sätt hade jag landat. 

Klicka för bildserie från Landour

Rishikesh 15-16 april

Jag passade på att ta en tur till Rishikesh med lätt packning  för att studera folklivet där i samband med Kumbha Mela i Haridwar. Kumbha Mela är en hiduisk högtid som hålls vart tolvte år vid floden Ganges och som drar till sig miljoner av besökare. Resan till Rischikesh gick med byten mellan taxi, rickshaw och buss. Väl där så var halva staden avstängd för fordon och jag fick som alla andra pilgrimer gå uppför floden Ganges till de heliga platserna. Det var en strid ström av människor som skulle korsa Ganges vid en pontonbro och två smala  hängbroar. De heliga templen fanns på båda sidorna . Det var en ström av pilgrimer som aldrig tog slut likt Ganges ständigt strömmande vatten. Gamla och unga, små barn, bättre bemedlade och extremt fattiga som sparat länge för denna pilgrimsfärd, oftast bara med ett tygbylte på huvudet innehållande alla förnödenheter. Man såg dem i skaror under de stora trädens täta kronor, svalkande sig i dess skugga. De bodde tätt sammanpackade i stora dharamsalas, ett slags härbärgen för pilgrimer. Tålmodiga, saktmodiga, väntande på sin tur  till tempelprästen, ständigt tillbedjande olika slags gudar efter vägen, en fyrarmad hästgud, en blå  gud uppflugen i ett träd, en skräckinjagande gud med flammande ögon och röd utsträckt tunga ridande på en grinande tiger.

Minst en miljon pilgrimer här, det var över 15 milj i Haridwar. Klicka för bildserie från Rishikesh

Mussoorie 17 april

Vad är ljuvligare än synen av djupröda Rhododendron mot de blå bergen? Det var en kort tid  då de smyckade branterna. De röda kronbladen täckte redan jorden under träden.

Tusenskönor i miljoner. Bildserie med blommor

Mussoorie 18 april

Bildserie med apor

Aporna driver omkring i flockar. De rödbruna ”Bandars” byts av mot de grå ”Langurs”. Deras nyfödda klänger vid bröstet och magen på honan. Med en fantastisk elegans och vighet tar de sig fram mellan husen, träden och bergväggarna. De spatserar lekande lätt på spända linor. De vänder upp och ner på  soptunnorna i jakt på föda. Kanske hade de förökat sig så otroligt här p.g.a. tillgången på föda eller så hade det blivit för varmt i dalgångarna och slättlandet. De migrerade ner på lägre höjder under vintern. Vid templen matades de av besökarna som varande ättlingar till apguden Hanuma. De röda ”Bandars” är specialister på att stjäla frukt från människor genom att ilsket skrämma dem med blottade tandrader och sedan slita åt sig fruktkassen. Jag råkade ut för det en gång vid ett aptempel i Shimla.

Bildserie med några fjärilar och fåglar

Mussoorie 19-24 april

Bildserie från Mussoorie

Turistsäsongen var på gång. Hettan tilltar på slättlandet och turisterna kommer i en ständig ström. Mussoorie är den indiska medelklassens favoritställe. Speciellt populärt är det att fira smekmånaden här. Hotellen har alla prisklasser. Antikaffärer ståtar med mycket kolonialt gods. Tygaffärerna dominerar, allt från lyxiga butiker till marknadsstånd. Suvenirbutikerna kommer därefter i antal, översållade med absurt krimskrams. Utmed vägen säljes popcorn, spunnet socker och grillade majskolvar. Sedan kan man äta sig mätt på restauranger med både västerländskt och indisk meny. Aktiviteter finns det gott om som att åka linbana, klä upp sig i färggranna bygdekläder och bli fotograferad, rida häst, åka karusell, rullskridskobana med disko, spela otaliga dataspel. Det finns  utflyktsmål som till vattenfallet Kemty Falls, huset George Everests bott i: kartografen som gav namn åt världens högsta berg, Nag Tibba: en helig bergstopp med ett ormtempel eller en trip till Dhanoulti: naturskön bergsby. Kommunen hade ”förskönat” The Mall som är huvudstråket i staden med skulpturer av djur, reliefer med gigantiskt lejon och vilda hästar. Någon lokal politiker hade passat på att ställa upp sitt fotografi framför ”djurgårdarna”. Det fanns dock ett riktigt akvarium som hade en mängd vackra fiskar. Turiststråket sträcker sig från Kulri basar över The Mall till Gandhi Chowk. Här lär det vara fullständigt odrägligt när turistsäsongen är på topp enligt dom som överlevt det.

Mussoorie 19-24 april

Det intressanta med en stad som Mussorie på en bergskam 2000-2500 m upp är bosättningarna och hur det genom tiderna växt fram, förändrats, byggts till och raserat. Det flesta nya hus byggs på  betongfundament med höga pelare mot den sluttande bergväggen. Man slipper då schakta undan stora stycken berg och kan ansluta affärer och bostäder direkt till huvudgatan.  Betongen eroderar under återkommande regntider, bergskanterna ger vika och hus rasar nerför ravinerna varje år. Engelskmännen byggde sina bosättningar på utschaktade bergsplatåer förstärkta med stenmurar. Husen var oftast en kopia av bungalowen från slättlandet men i sten och trä med sadeltak av korrugerad plåt. Skiffertak är det traditionella sättet i bergen men sällsynt i Mussoorie där alla nya hus har platta gjutna betongtak.

Jag har 45 års perspektiv på Mussoorie och välståndet hade ökat markant. Det fanns inga tiggare, alla barn gick i skola och de flesta såg välnärda ut. Bosättningarna vid Landour basar betraktades som ren slum en gång i tiden men det var ganska välordnade, relativt sett.

Det fanns dock som i alla indiska städer ett växande sopberg. Kloaker, vattenförsörjning och eldistributionen behövde förbättras. Mobiltelefonnätet var otroligt väl utbyggt. Var man och kvinna med någon inkomst bar på en mobiltelefon.

Osannolika boningar. Bildserie med teckningar

Det var allt från Mussorie. Den 25 april reste jag till Delhi och därefter till Darjeeling.

Darjeeling Express 26-27 april2010

Från Delhi heter tåget Rajdhani Express och fortsätter långt in Assam efter att ha passerat Siliguri som är avstigning för Darjeeling. Sista biten får man ta ett lilleputt tåg som tveksamt kan kallas express då det tar 9 tim att tillryggalägga den 90 km långa sträckan till Darjeeling högt uppe i bergen. Det är en smal korridor mellan Bangladesh, Bhutan, Kina och Nepal som Indien har med den lilla delstaten Sikkim i norr. Åt öster vidgar sig det bördiga Assam med den stora floden Brahmaputra i centrum omringat av delstaterna Arunachal, Nagaland, Manipur, Mizoram Tripura och Meghalaya. Stora problemområden för Indien med uppror, bråk mellan olika folkslag i etniska, religiösa och ekonomiska konflikter. Sedan ligger Kina på lur och gör anspråk på Arunachal. Gränslandet till Burma är starkt kuperad djungel. Nagaland var känt för sina huvudjägare prydda i färggranna fjädrar men de är sällsynta nu. Områdena är under stark utveckling och turismen dit ökar stadigt. Det lär vara mycket vackert. Rajdhani Express är ett dessa fantastiska intercitytåg med full servering ombord precis som på ett flygplan, om man minst har löst en 2 klass sovvagn med AC. Det kostade 266:- för 24 tim resa (180 mil) Hela vagnen är som en kupé, det finns inte mycket till privatliv. Först delades det ut mineralvatten. Lunchen startade med en god soppa, krackers och smör. Därefter en veg eller nonveg indisk måltid med ris, dal, grönsakscurry (eller kycklingcurry), färska grönsaker, pickels (starkt) och två tunnbröd (chapati). Lunchen avslutades med en filbunke och slutligen en glass som efterrätt. Mycket gott med tanke på det osmakliga som flygbolagen presterar. Filbunken kom i en liten lerkruka stor som en kaffekopp väl avkyld. Vid 5-tiden blev det te med tilltugg. Med varmt vatten i en liten termos fick man själv blanda sitt te efter tycke och smak. Kvällsmålet var en upprepning av lunchen med lite variationer. Frukosten bestod av te, omelett, toast, smör och marmelad. Disken plockades bort noggrant och vagnen städades energiskt med jämna mellanrum. Lakan, kuddar och filtar tillhandahölls och man var ganska mätt och belåten när man gick till sängs. Sedan fick man stå ut med allt kackel från övriga passagerare, barnskrik och vilda diskussioner. Att använda hörlurar när man lyssnar på musik är inte indiernas grej liksom. Det kunde bli en ren kakofoni av ljud genom kupén då alla satte på musikspelarna i sina mobiler. Framåt småtimmarna blev det dock släckt och tyst och man vaggades till sömns av tågets rusande genom den platta oändliga Gangesslätten. Någon likhet med Darjeeling Express i filmen med samma namn är det inte. Jag tror att filmen blandar stilar från nuvarande och gamla koloniala vagnar. Men äventyret utvecklades nästan som i filmen. Tåget for konstant i en riktning vid insomnandet men hade vänt riktning på morgonen. Den känslan får man när landskapet rusar förbi i motsatt riktning. Någonstans på en station i Bengalen stannade det för en järnvägsstrejk som varade i 9 tim. Många blev otåliga och hoppade av tåget för att fortsätta med delad taxi eller buss till Nepal. Vagnen var stundtals nästan tom på folk som gått för att höra sig för, titta på strejken eller besöka samhället. När vi väl startade igen gick det långsamt och jag nådde Siliguri 10 tim försenat.

Ett av de modernare diseldrivna loken till ”Toy train”

Dagen därpå efter en natt på hotell i Siliguri var jag full av förhoppning att ta mig en tur med lilleputt tåget, eller ”Toy train” som de kallar det, till Darjeeling på 2134 meters höjd. Det var tyvärr inställt på grund av ett ras i bergen så jag fick ta en delad taxi upp istället. Jag blev dock besviken över att den smalspåriga järnvägen för det mesta löpte utmed vägen, innanför eller utanför. Den var dåligt underhållen och löpte rakt igenom centrala bygatorna där det var vansinnigt trångt för bilarna och vid färden upp blev vi stående långa tider i rena trafikstockningar pga vägarbeten. Hur tåget tråcklade sig igenom allt detta är en gåta. Jag som trott att tåget gick i ensamt majestät, slingrande sig mellan de gröna kullarna och teplantagerna med de blånande bergen i bakgrunden för att stundtals göra uppehåll på nätta små stationer i sten dekorerade med blomkrukor. Tåget tar turister på kortare sightseeingturer ut från Darjeeling vilket kanske är mer givande. Det var roligt att studera ångloken på järnvägsstationen i Darjeeling. Där finns också plaketten som deklarerar järnvägen som ett världskulturminne. Hoppas de använder pengarna för att rusta upp spåren och loken. Arbetet med järnvägen startades 1879, började användas 1881 och slutfördes 1920 då den sista ”nedstigningen” till Darjeeling byggdes. Järnvägen passerar alltså sin högsta punkt innan Darjeeling. Inga tunnlar gjordes eftersom man ville behålla utsikten intakt över det fagra landskapet. Innan 1881 brukade en resa från Calcutta till Darjeeling, en sträcka på 67 mil, ta 6 dagar med tåg, färja, oxkärra, hästar och bärare. Spårbredden är c:a 60 cm och ångloken av märket Garret från 1909 har en vikt på 28 ton. Det där med lilleputt är ju relativt.

Tåget klart för avfärd på Darjeeling station. Det fanns en vändplatta för loket men det användes inte. 
Ångloksmodellen i sin helhet. Bakom skorstenen ligger vattentanken. Framför förarplatsen ligger kollagret. 
Kolvar och vevstakar. Vattentanken upptill 
Tryckmätare, ventiler, reglage och spakar. Lucka till eldkammaren nertill.
På väg kan man säga. Rälsen tar en vid sväng över asfaltvägen.

Darjeelingen 29 april

Tibetanska: ”Dorji” = åska, ”Ling”= plats


Här var vackert när jag blickade mot norr och hade dalgången nedanför mig med alla teplantagerna. Himalayamassiven borde ha synts bortom de blå bergen men det var disigt och molningt. Den ursprungliga koloniala prägeln började snart försvinna bland alla nybyggen. Centrala staden hade blivet en labyrint av slingrande gator, trappor och gångar.  Överallt sålde affärerna ”Pure Darjeeling Tea” och det fick man ju hoppas. Darjeeling är omringat av teplantager.  Men här finns också ett zoo, en botanisk trädgård, militärskolor, polisskolor, internatskolor, tibetanskt center och så  Tenzings hus och bergsklättrarskola. Tenzing Norkey var sherpa och  förste man på  toppen av  Everest 1953.

En teplantage

Darjeeling sägs ha världens finaste te. Självaste stadens namn är synonymt med te. Att göra ett gott te är en konst och nu talar jag inte bara om bryggningen. Engelsmännen smugglade in ett Kinesiskt te som trivdes väldigt bra i bergen och klimatet var perfekt med hög fuktighet och mycket regn. Det tar 8-10 år för busken att bli mogen för skörd. Plockningen sker för hand och de färska löven har 70-80% fuktighet. De torkas lätt så fuktigheten sänks till c:a 40%. Därefter vidtar en speciell rullning av bladen så att man frigör de livgivande safterna och smakerna. Steg 3 är något som kallas fermentering. Bladen ligger på bäddar några cm högt i hög fuktighet. Här utvecklas alla aromatiska ämnen och processen måste avbrytas vid givet tillfälle genom den slutliga torkningen så att fuktigheten ligger runder 2%. Detta är den gamla traditionella metoden och hur rullningen, fermenteringen och sorteringen sker kräver fingertoppskänslighet och näsa. Fermenteringen får inte avbrytas för tidigt eller för sent. Sorteringen sker i olika grader. Hela blad prissättes högst och brutna blad blir billigare. Tedamm är billigast och förekommer i våra tepåsar. De färska översta nyutslagna bladen och blommorna används för att göra den allra dyraste tesorten. Man får då något som ”Super Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe”. Fint te är Golden Flowery Orange Pekoe eller G.F.O.P och då är bladen hela. Sedan kommer de brutna tebladen i olika sorteringar. Golden Broken Orange Pekoe G.B.O.P etc.

Happy Valley teplantage och fabrik från 1857. Maskinerna lär var lika gamla men var mycket välskötta.  

Bildserie från Darjeeling, landskap, hus, dimmor, blommor och te.


Pelling 2-4 april

Kungadömet Sikkim anslöt sig 1975 till den indiska unionen av stater och kungen förlorade därmed sin makt. Bilderna visar Sikkim i ett nötskal. Khangchendzonga tornar upp sig till 8585 m höjd, världen tredje högsta topp. Det är den spetsiga toppen på högra sidan i bilden. Landet har haft buddistiska kloster ända sedan 1600-talet. Ett av de äldsta är Pemayangste vars namn betyder ”Perfect Sublime Lutus”. Väggarna invändigt är täckta av målningar med förtjusande skildringar av natur, djur och växter men också skräckinjagande blodtörstiga gudar och gudinnor med otaliga armar och huvuden. En del är olika aspekter av Buddha, mycket är kvarlevor från förbuddistiska läror och hinduism. Längst fram i mittgången fanns en skuptur av Buddha sittande i meditation. Där fanns dom rituella trummorna och sittplatser för munkarna. På övervåningen biblioteket med alla de heliga skrifterna. Längst upp på tredje våningen fanns hela väldsberget skulpterat med i stort sett allt som målningarna skildrar, eremiterna i grottorna, åskviggarna, från naturen där nere till buddisatvas högst upp i otaliga formationer. Entrén till tempelområdet hade ett litet tempel med ett gigantisk bönehjul i mässing. Det gick runt av sig själv med en elektrisk motor och sände bönorna till de högre sfärerna liksom böneflaggorna överallt fladdrande i vinden för bönerna vidare bort över bergen. Runt omkring klostren fanns ”chorten”, gravmonument över betydelsefulla buddister och är en symbol för Buddha.

Bildserie från Pelling och Pemayangste

Vandringen från Yoksum till Dzongri

Yoksum på 1500 m höjd har ett frodigt subtropisk växtliv med lövträd och bambu. Lite högre upp i bergen skymtar barrträden. Jag fångade en intensivt blå fågel med min kamera. Bilderna fick djupa mättade färger i den fuktiga luften. Jag hade en hel dag extra före den gemensamma vandringen till Dzongri. Trekkingarrangören gav mig en guidad tur i omgivning som var historisk mark för bildande av landet Sikkim. Vi besökte trädlunden där heliga lamor från Bhutan, Tibet och Nepal krönte Sikkims första kung 1642. Ett av de äldsta klostren byggdes några hundra meter upp i berget. Vi vandrade förbi en helig sjö med böneflaggor uppsträckta tvärs över ytan. Vid forsarna anlades vattendrivna bönekvarnar i sten och trä som numera stod stilla i brist på underhåll. De flesta turister jag mötte hade vandrat ner från Pelling via den stora heliga sjön Khecheopalri, omgärdad med böneflaggor med en magisk stillhet och frid.

En chorten vid kröningsplatsen för Sikkims första kung

Vi blev sex personer i trekkinggruppen från lika många länder. Jag vandrade med en man från England och en kvinna från Belgien. De tog det väldigt lugnt vilket passade min egen takt. All packning och mat bars av yakarna som snabbt försvann uppåt berget. Första dagens vandring gick genom den tropiska regnskogen med strida forsar som fick korsas via hängbroar. Lianer sträckte sig från trädens grenar långt ner i dalen. Orkidéer, mossor, ormbunkar och andra parasitväxter klängde ymnigt på stammarna. Senare under dagen blev stigningen riktigt besvärlig innan vi sent nådde upp till Tsoka för övernattning. Vi vandrade i en nationalpark som omfattade hela masivet med Kanschendzonga på 8658 m höjd som bara är två hundra meter lägre än Everest. En ogenomtränglig vildmark som några turister en gång på egen hand försökte korsa men de återfanns aldrig. En blick uppåt branterna gjorde det helt förståeligt, de måste ha ramlat ner någonstans, gått vilse, svultit ihjäl eller fallit offer för björnar.

Vy från Tzoka

I skymningen utanför våran hydda i Tzoka kunde man se de dramatiska snöbergens toppar lysas upp en kort stund innan mörkret hastigt föll. Vår kock lagade en utmärkt indisk supé med grönsaker och ris. Den lilla byn såg ut som ett nybyggarläger med hastigt uppförda trähus. 

Rhododendronstammar skjuter upp från barrträdens stubbar

Andra dagens vandring var brantare och svettigare. På 3000 m höjd blev barrskogen tät och blandades med rododenronbuskar som stortrivdes i samma miljö. De sköt upp som ringlande ormar ur de fallna barrträdens stubbar. Efterhand försvann de höga stora barrträden och kvar fanns rhododendron i olika färger och varianter. På den här höjden hade de nått sin fulla blomprakt vid just denna årstid. Vi hade under vandringen upp passerat överblommade områden. Temperaturen hade sjunkit rejält vid ankomsten till Dzongri sent på eftermiddagen. Jag kunde i en handelsbod inhandlade varma stickade vantar och en mössa i jakull. De stod och betade utanför härbärget, alla jakarna som burit vår packning, fridfulla och starka. Våran guide som för det mesta hållit sig undan dök upp vid kvällmåltiden och lovade väcka oss tidigt nästa morgon för en vandring upp till toppen på 4500 m för en vy över Kanchendzonga i soluppgången.


Långsamt, långsamt vandrade vi stigen upp till toppen. Syrebristen ökade hjärtpulsen och törsten fick stillas med vatten. Solen hade precis börja belysa topparna, utsikten var hänförande över dalgångarna till väster och öster om massivet med Kanchendzonga tronande i mitten. Sikten var milslång in i dalgången västerut där sidorna var vackert skålformande efter en inlandsglaciär som smält för länge sedan. Nedanför på de böljande hedarna växte dvärgrododenron och flera trekkingsällskap hade slagit upp sina tältläger bland betande hästar och jakar. Toppen vid Dzongri var överklädd med böneflaggor som alla skulle fotografera med Kanchendzonga i bakgrunden och sällskapet glatt leende i förgrunden, nöjda och glada som i en expedition med bergsbestigare. Längre kom inte jag och några till i sällskapet. De sportiga och vältränade fortsatte dagen därpå till passet Gouchela för närkontakt med massivet. Under vandringen ner till Tzoka stannade jag till i de dimhöljda skogarna på 3500 m höjd, ständigt fuktdrypande, mossbeklädda. Här syntes nästan aldrig solen. Bilderna blev kusliga, suggestiva som om bristen på solljus tagit bort alla färger. Stammarna tecknade sig i en fantastiskt gråskala, tonade bort i fjärran. Det här liknade Fangorns skog i Sagan om ringen där Enterna vandrande, de tänkande urgamla träden.

Bildserie av Fangorns skog mellan Tzoka och Dzongri
Bildserie från Yoksum till Dzongri
Bildserie med Rhododendron

Bilden av Sikkim kan kompletteras med de ödsliga kalla vidderna och dalgångarna i norr. Rhododendron i 36 olika arter och orchidéer i minst 450.

Till slut den förtjusande röda pandan, symbolen för Sikkim.