Liten resa till
Bilbao-Santander-Santiago de Compostela-Porto
4/11 – 18/11 2025
4/11
Stockholm-Bilbao med flyget
5/11-25
Bilbao eller Bilbo som de säger här, Baskiens huvudstad, det mesta här stavas baskiska, därefter engelska och sist spanska. Charmerande stad med gammalt och nytt omkring den ringlande floden Nervión, vackert belägen mellan gröna berg. Väl skyddat grundlades den gamla staden under 1200-talet några flodkrökar inåt land. Vårt boende låg där på andra sidan stranden. Hela gamla staden är bilfri. Första dagen vandrade vi genom den och stötte på världens vackraste kommunala bibliotek, ett palats med glittrande salar och fönster med glasmålningar.
Biblioteket i gamla staden
Vi fortsatte till turistbyrån där de informerade om tågtiderna för den smalspåriga järnvägen till Santander men inget om vidare tågfärder genom Baskien, Kalabrien, Asturien och Galicien. Ok, vi får köpa biljett till Santander och där undersöka vidare färd med tåget.
Vandringen fortsatte genom den anlagda staden från senare 1800-tal med gamla palatsliknande byggnader som banker, skolor, boningshus och varuhus blandat med senare moderna hus. Gran Via ledde oss direkt till konstmuseet som hade gratis inträde och visade en mängd konstprojekt. En stor utställning av George Baselitz gav ett tveksamt intryck, målningar med fragmentariska utfrätta kroppar och benrangel, målade hängande upp och ner eller liggande. Handlade de om holocaust eller om död, lidande och livet? De mest abstrakta var intressantast, de som gav en vidare möjlig tolkning. Tyvärr var museets gamla avdelningen med klassisk och modern konst stängd för om och tillbyggnad.
Efteråt gjorde vi en rundtur i Doña Casilda Iturrizar parken med bl.a en stilig fontän.
Vi var åter på Gran Via och gick förbi Lezama Leguizamon palatset som får representera det framväxande Bilbao runt förra sekelskiftet.
Efter en lång vandring var vi tillbaka i gamla staden och tog en lunch i en restaurang med enhetspriset 20 euro för en trerätters måltid med vin, mycket vällagat och prisvärt.
6/11-25
Dagen då vi passade på att besöka Guggenheim museet som blivit ett av Bilbaos största turistattraktioner och ett ikoniskt landmärke, ritad av amerikanske arkitekten Frank Gehry och invigdes 1997. Vi vandrade utmed floden Nervión ner till museet som tornade med sina vridna former med helt osannolika massförskjutningar där man från utsidan undrade över rummens disposition. Väl inne i de kolossala volymerna ser man ändå en planering där huset är en gestaltning och ett konstverk i sig, där konsten inte bara utgörs av vad lokalerna innehåller utan även är en del av arkitekturen. Kanske uppskattade vi lika mycket lokalerna som konstverken i lokalerna.
Den första stora hallen i bottenvåningen dominerades av Richard Serra med sina enorma järnplåtar böjda i cirklar, spiraler och vågor. Vandringen utanför och mellan de 4-5 m höga järnplåtarna kändes andäktigt, arkaiskt och stundom balansrubbande.
Intressant var den för oss helt okända konstnärinnan Maria Helena Vieira da Silva med den retrospektiva utställningen Anatomy of Space. Hon experimenterade tidigt med upplösta rumsformer som med tiden blev alltmer abstrakta. Motiven är mycket omkring rum, rymden och stadslandskapet.
Tyvärr var stora delar av de permanenta utställningarna stängda och skulle öppnas när vi redan var på väg till Santander.
7/11
Vi tog den smalspåriga järnvägen till Santander. Stationshuset har en vacker fasad men har invändigt knappt någon utsmyckning. Resan var precis så mysig som man förväntat sig. Långsamt gick det, smala vagnar, tre säten på bredden, tåget gick på diesel och vi råkade sitta ovanför den dunkande motorn. Banan var endast elektrifierad ett stycke ut från Bilbao för all pendling till förorterna. Tåget slingrade sig utmed bergen och floderna, strök sig utmed banvallens växtlighet, bondgårdar med hölador, ängar med betande kor, små samhällen med den gamla stenkyrkan mitt i byn, i fjärran höga berg och mot norr skymtade ibland Biscayabukten.
Resan till Santander
8/11
Resan till Santiago de Compostela
Vi hade hoppats på vidare färd med den smalspåriga järnvägen insåg att tiden var knapp, vi skulle inte hinna med Porto i den här takten. Det blev istället en 9 timmar lång bussfärd till Santiago, det ingick dock ett 90 min långt stopp i Oviedo där vi köpte lite frukt och drack en kaffe. Det var för övrigt en 2-filig motorväg i bägge riktningarna hela sträckan, bussen höll en kontinuerlig hastighet på 100 km/tim. Landskapet öppnade sig mot byar, åkrar och ängar, slöt sig kring tät skog och många tunnlar.
9/11
Santiago de Compostela
Katedralen med Sankt Jakobs grav
Känd mötesplats för pilgrimer till Sankt Jakobs grav. Gamla staden är på UNESCO kulturarvslista. Miljontals pilgrimer kommer varje år vandrande till den stora katedralen som byggdes runt 1100 på platsen där lämningar av Jakobs skelett hittades år 813. Vi bodde centralt i de gamla kvarteren med stensatta gator och ett högljutt restaurangliv. Café Bar Derby var ett favoritställe för frukost och kvällsmat, Morriño stod det överst på menyn, betyder ”hemlängtan” .
10/11
Resan till Porto gick med buss, något direkttåg gick inte att få tag på. Väl framme i Porto och incheckade på hotellet upptäckte jag att mitt pass var kvarglömt i Santiago liksom Anns mobilladdare.
11 /11
I Porto fick vi en lägenhet med vy över en lummig bakgård, i fjärran hus och kyrktorn.
Utsikt från boendet
Porto är Portugals näst största stad, hamnstad med branta gator och höga broar över floden Duero. De centrala delarna har tappat sin hamnkaraktär precis som i Göteborg men de branta gatorna ner mot hamnen var mycket pittoreska med den gamla bebyggelsen intakt, i Göteborg rev man det mesta.
Fotografihistoriska museet hade spännande arkitektur, inhyst i ett gammalt fängelse helt i sten med bastanta väggar. Innehållet var dock magert. Intressantast var en minnesutställning av Gérard Castello Lopes svartvita bilder från portugisiskt folkliv.
Vi vandrade upp till katedralen uppe på en höjd och fick fin vy över den labyrintiska bostadsmiljön, båtarna på floden och broarna. Turistströmmen tätnade på bron Luís I där utsikten var spännande över kajerna och husen som klättrade uppåt bergen.
Nästa mål blev den jättelika vänthallen till järnvägsstationen Sao Bento byggd i början av förra seklet, berömd för sina azulejor i monumentalformat, kakelmålningar i blått som skildrade viktiga historiska händelser i Portugals historia och folkliv i städer, byar och på landet. Över tjugotusen målade kakelplattor gick åt för att täcka väggarna.
12/11
Regnet kom tidigt denna dag och det slutade inte att regna. Vi gick ut för att ta en kaffe vid ett uppehåll men regnet kom tillbaka och vi stannade inne till kl 16 då vi torrskodda kunde gå ner till en restaurang vid floden och äta mat, grillade sardiner med potatis och sallad, till efterrätt chokladmussé. Utanför fönstret gick den gamla spårvagnen till havet, en turistattraktion vi tyvärr missade, i morgon skulle vi påbörja resan tillbaka.
13/11
Resan till Santiago de Compostela. Regntunga moln, lätt duggregn i Porto, i Santiago forsade det ner. Hotellet låg nära stationen och vi hade regnponchos, blöta blev vi om strumporna i sandalerna, väskorna var inte speciellt regntäta heller. Vi gick direkt bort till vårat tidigare boende för att få tillbaka mitt pass och Anns mobilladdare som vi hade glömt kvar på rummet. Värden var en vänlig man, lakonisk i svaren, Si, Perfecto. En sallad på vårat favoritställe, getost, tomater, salladsblad, russin och tranbär, allt med en fin dressing.
14/11
Resan till Bilbao
Från stationen i Santiago gick färden genom ett kuperat Galicien. Banan följde en av de stora floderna bort mot gränsen till Kastilien. Banan slingrade sig utmed floden, genom tunnlar och förbi branta klippor, här och var skymtade byar med stenkyrkor. Flera fördämningar kunde ses med vattenkraftverk, ibland skymtade ett kloster långt uppe i berget.
På kastilianska högplatån gick tåget fortare, kom upp till 220 km i timmen, landskapet plattare än i Skåne, höstskörden var bärgad och ensamma traktorer syntes ute på åkrarna. Tåget skulle ända till Barcelona så vi fick byta i Miranda och ta en rälsbuss norrut till Bilbao, en långsam resa men vacker med det allt mer kuperade gröna landskapet och eftermiddagssolen som gav relief. Det hann mörkna innan vi rullade in genom Bilbaos förorter, under en till synes oändlig tid med ett lunkande tåg, nästan lika långsamt som den smalspåriga från Bilbao till Santander.
15/11
Tillbaka i Bilbao, vi bor nu en liten bit utanför centrum i ett nybyggt område. Vi tog bussen ner till gamla staden, det var lördag och jag har aldrig sett en stad med så mycket folk ute på gatorna. Det var demonstrationer för Palestina, folk fyllde gatorna med vin- och ölglas i händerna, sjungande gäng drog omkring, gycklare, fotbollsfans, kanske var det fotbollsfinal i staden, många gick omkring med fotbollströjor, restaurangerna proppfulla, vi kom in på ett café och tog en cappuccino, folklivet genuint. Vi for tillbaka med bussen och kom till en lokal restaurang där vi tog en enkel ägg- och skinkröra med bröd och ett glas vin.
16/11
Bilbao. Vi gick utmed floden, det var strålande väder, varmt i luften, söndag med många som flanerade, träden var lätt avlövade, stora kastanjeträd utmed strandpromenaden, vackra byggnader, en kopp kaffe, köpte cheremoya, papaya och bananer, där fanns gigantiska mangon som odlades i området kring Malaga, ett torg med en fontän med tre lejon, framme vid centrala plazan tog vi bussen hem. Jag gick och handlade i en större närbutik, inget annat var öppet en söndag.
17/11
Bilbao. Sista dagen och det kom lite duggregn när vi gav oss iväg till bergbanan. Det blev en intressant promenad genom en förortsstad byggd under senare tid med byggnader från 60-talet fram till idag. Det var verkligen en stad och inte bara ett bostadsområde, där fanns gator fulla med affärer av alla slag, kyrkor, idrottsplatser och bibliotek. Mycket restauranger, pubar och kaféer. Bergbanan var som en linbana på räls, två vagnar drogs upp och ner samtidigt så att de möttes på mitten där rälsen delades, påminde om de i Valparaiso, Chile. Bilbao ligger vackert i en vik som bildas av floden Nervión och kantas av höga gröna berg med vandringsleder. Regnet tilltog när vi kom upp så vi fick inte så mycket till utsikt. Väl nere fortsatte vi till gamla staden och tog en trerätters middag som avslutning på resan.
Sista bilderna
18/11
Bilbao-Stockholm med flyget
Efterord
Sammantaget blev resan besvärligare än väntat. Själva resandet tog längre tid, biljetter skulle inhandlas via nätet under resans gång liksom övernattningar. Under dagarna i Bilbao och Porto hade vi lägenhet och skötte oss själva. Vi kunde inte åka i en cirkel så tillbakavägen blev nästan den samma. Kanske skulle vi tagit oss direkt från Bilbao till Porto och därifrån ett flyg hem. Det skulle gett mer effektiv tid i de större städerna. En lärdom att ta med sig till nästa gång. Den ambitiösa planen, Bilbao-Santander- Ferrol-Santiago de Compostela- Porto- Lissabon- Madrid- Bilbao på 14 dagar visade sig helt omöjlig att genomföra. Det skulle inte givit någon lugn och ro någonstans. Nu fick vi några dagar i Bilbao och Porto ändå. Lissabon och Madrid får bli separata resor. Städerna har var för sig tillräckligt för en veckas uppehåll.
Resandets filosofi, människans förflutna som nomad, vandrande med alla sina tillhörigheter från plats till plats, som den nutida backpackern, med alla sina kläder, liggunderlag, tält, sovsäck, hygienartiklar, mediciner och förbandsartiklar, mugg, tallrik, bestick och skarp kniv. Därtill kanske också gaskök eller spritkök, kastrull och tändstickor, vatten och torkad mat. Den ursprungliga nomaden hade jakten efter mat som pådrivande faktor vilket den nutida inte bekymrar sig om lika mycket, bara att kunna se sig omkring och överleva så länge som möjligt med de medel den har. När pengarna är slut återvänder den till sitt ursprung.
Sedan finns den bekväma resenären med visakortet, mobiltelefonen, anteckningsboken, skissboken, pennor, en resväska med kläder och hygienartiklar. Checkar in på billiga hotell eller vandrarhem. Ständigt på resa, bokar sina sovplatser och resor med mobilen, betalar med visakortet online. Vi gillade det, nomaden inom oss kallar, det finns ett sug efter att släppa loss, inte vara bunden, bara ha några få ägodelar, komma nära sig själv och känna vinden, rörelserna, människorna och dofterna, uppleva städer och landskap. Hemmets lugna vrå finns inombords.
Davey Hammarsten som reste med Ann Löwenstein