Resan till Sikkim

Helsingfors söndag 11 april 2010

Finland såg  fortfarande lite vintrigt ut från flygplansfönstret när jag landade med flyget från Göteborg. Flygplatsen hade en ansenlig mängd japaner som skulle byta flyg. Jag börjar fatta att Tokyo – Helsingfors – Paris ligger på samma storcirkel, kortaste flygvägen till Europa. Finair hade  billigaste flygbiljetterna till både Indien och Japan.

Mitt flyg till New Delhi skulle upp om 5 timmar. Fördrev minuterna med trådlöst internet och såg  folk ”live” från alla hörn av världen. Passerade kommersiella illaluktande taxfree zonerna, alla stela  barer och restauranger, alla uppradade sittplatser, skyltar som med all önskvärd tydligheter visar precis vart du ska gå och var toaletten fanns. Egentligen är flygplatser rent socialt stendöda ställen. Frågan är om man skulle kunna skapa mysiga, trevliga flygplatsterminaler. De flesta vill ändå gå runt ostörda i sina tankar, finna vägen till nästa gate och incheckning. Tryggt kunna höra speakern informera på  japanska om flygförseningar och boardingtider.

Delhi måndag 12 april

Strax utanför dörrarna till den välordnade Indira Ghandi International Airport började det Indien jag kommer ihåg. Hettan som slår emot ansiktet, dammet och röran i allmänhet.  Jag möttes  av den outgrundliga kompakta folkmassan som trängdes utanför de välupplysta, välordnade flygplatshallarna. Överallt fanns det folk som sysslade med allehanda ting. Det byggdes en fem gånger större toppmodern flygplatsanläggning alldeles bredvid. Inom några år är situationen detsamma, det där med inne och ute. Alla indienresenärer känner igen det. Man betalar inte för en plats i solen utan för en plats bakom skyddande glas. Som här med ett till synes kaotiskt Pahar Ganj utanför glasfönstren där jag sitter på ett lite dyrare matställe med Wifi och espressokaffe. Utanför glasdörren och glasväggen går det tiggare, försäljare  och heliga kor.  Husen faller ihop. Man var tvungen att reparera inför Commonwealth Games i början av oktober. Det var rörigare än vanligt. Vid järnvägsstationen försökte man dölja rucklen bakom glatt målade fasader påklistrade de gamla. Det otroligt försummade och  nedkörda Connaught  Place  började äntligen renoveras. Något som borde påbörjats för många, många år sedan åtminstone för arkitekturens skull. En jättelik kolonial konstruktion som perfekt passar klimatet med sina svalkande arkadgångar där alla exklusiva affärer och matställen finns bakom väl bevakade glasdörrar. Inom några år finns gatuförsäljarna där igen, tiggare, skabbiga hundar och bondfångare.

Pahar Ganj hade  kvar sina fantastiska butiker och billiga hotell. Det  är västerlänningarnas favoritplats men också en populär basar för undre medelklassen. Just då fick jag se upp för fallande tegelstenar och betongklumpar i renoveringsivern som pågick till sent på natten där jag såg blixtrande svetsar som försökte sätta ihop fasadens järnskelett.

Jag skulle föredra en kontinuerlig förbättring och underhåll. En förändrad  inställning hos fastighetsägare. Detta här kändes väldigt påfört ovanifrån, skapar arbetstillfällen vilket är bra, men vad händer sedan?

Mussoorie 13-14 april

Det finns hur många skäl som helst att åka till Indien. Värmen, dofterna, maten, arkitekturen och så Himalaya. Där tillbringade jag semestern den här gången liksom många gånger innan. Nostalgi för mig är att ta nattåget till Dehradun och tidigt på morgonen åka upp till Mussoorie där jag tillbringade större delen av min barndom. Tåget var fullt av pilgrimer till den heliga högtiden Kumbha Mela i Haridwar. Tåget blev nästan helt tomt när vi passerat Haridwar tidigt på morgonen och jag kunde sätta mig vid fönstret och se bergen tona fram i diset. Det var torrtid och sikten inte den bästa. Bränder är vanliga i maj och juni innan regntiden. På järnvägsstationen i Dehradun var det tradition att inta en frukost med toast, stekt ägg och te i restaurangen innan bussresan upp till Mussoorie. Restaurangen var stängd och kön till bussen alltför lång. Jag delade taxi med ett indiskt par och vi gav oss iväg till Mussoorie på  en slingrig väg upp till 2000 m höjd. Till slut hamnade jag i Landour ytterliga några hundra meter upp på Devdar Woods Guesthouse. Det blev en basstation för de närmaste dagarna. Våren var ljuvlig och på något sätt hade jag landat. 

Rishikesh 15-16 april

Jag passade på att ta en tur till Rishikesh med lätt packning  för att studera folklivet där i samband med Kumbha Mela i Haridwar. Kumbha Mela är en hiduisk högtid som hålls vart tolvte år vid floden Ganges och som drar till sig miljoner av besökare. Resan till Rischikesh gick med byten mellan taxi, rickshaw och buss. Väl där så var halva staden avstängd för fordon och jag fick som alla andra pilgrimer gå uppför floden Ganges till de heliga platserna. Det var en strid ström av människor som skulle korsa Ganges vid en pontonbro och två smala  hängbroar. De heliga templen fanns på båda sidorna . Det var en ström av pilgrimer som aldrig tog slut likt Ganges ständigt strömmande vatten. Gamla och unga, små barn, bättre bemedlade och extremt fattiga som sparat länge för denna pilgrimsfärd, oftast bara med ett tygbylte på huvudet innehållande alla förnödenheter. Man såg dem i skaror under de stora trädens täta kronor, svalkande sig i dess skugga. De bodde tätt sammanpackade i stora dharamsalas, ett slags härbärgen för pilgrimer. Tålmodiga, saktmodiga, väntande på sin tur  till tempelprästen, ständigt tillbedjande olika slags gudar efter vägen, en fyrarmad hästgud, en blå  gud uppflugen i ett träd, en skräckinjagande gud med flammande ögon och röd utsträckt tunga ridande på en grinande tiger.

Mussoorie 17 april

Vad är ljuvligare än synen av djupröda Rhododendron mot de blå bergen? Det var en kort tid  då de smyckade branterna. De röda kronbladen täckte redan jorden under träden.

Mussoorie 18 april

Aporna driver omkring i flockar. De rödbruna ”Bandars” byts av mot de grå ”Langurs”. Deras nyfödda klänger vid bröstet och magen på honan. Med en fantastisk elegans och vighet tar de sig fram mellan husen, träden och bergväggarna. De spatserar lekande lätt på spända linor. De vänder upp och ner på  soptunnorna i jakt på föda. Kanske hade de förökat sig så otroligt här p.g.a. tillgången på föda eller så hade det blivit för varmt i dalgångarna och slättlandet. De migrerade ner på lägre höjder under vintern. Vid templen matades de av besökarna som varande ättlingar till apguden Hanuma. De röda ”Bandars” är specialister på att stjäla frukt från människor genom att ilsket skrämma dem med blottade tandrader och sedan slita åt sig fruktkassen. Jag råkade ut för det en gång vid ett aptempel i Shimla.

Mussoorie 19-24 april

Turistsäsongen var på gång. Hettan tilltar på slättlandet och turisterna kommer i en ständig ström. Mussoorie är den indiska medelklassens favoritställe. Speciellt populärt är det att fira smekmånaden här. Hotellen har alla prisklasser. Antikaffärer ståtar med mycket kolonialt gods. Tygaffärerna dominerar, allt från lyxiga butiker till marknadsstånd. Suvenirbutikerna kommer därefter i antal, översållade med absurt krimskrams. Utmed vägen säljes popcorn, spunnet socker och grillade majskolvar. Sedan kan man äta sig mätt på restauranger med både västerländskt och indisk meny. Aktiviteter finns det gott om som att åka linbana, klä upp sig i färggranna bygdekläder och bli fotograferad, rida häst, åka karusell, rullskridskobana med disko, spela otaliga dataspel. Det finns  utflyktsmål som till vattenfallet Kemty Falls, huset George Everests bott i: kartografen som gav namn åt världens högsta berg, Nag Tibba: en helig bergstopp med ett ormtempel eller en trip till Dhanoulti: naturskön bergsby. Kommunen hade ”förskönat” The Mall som är huvudstråket i staden med skulpturer av djur, reliefer med gigantiskt lejon och vilda hästar. Någon lokal politiker hade passat på att ställa upp sitt fotografi framför ”djurgårdarna”. Det fanns dock ett riktigt akvarium som hade en mängd vackra fiskar. Turiststråket sträcker sig från Kulri basar över The Mall till Gandhi Chowk. Här lär det vara fullständigt odrägligt när turistsäsongen är på topp enligt dom som överlevt det.

Mussoorie 19-24 april

Det intressanta med en stad som Mussorie på en bergskam 2000-2500 m upp är bosättningarna och hur det genom tiderna växt fram, förändrats, byggts till och raserat. Det flesta nya hus byggs på  betongfundament med höga pelare mot den sluttande bergväggen. Man slipper då schakta undan stora stycken berg och kan ansluta affärer och bostäder direkt till huvudgatan.  Betongen eroderar under återkommande regntider, bergskanterna ger vika och hus rasar nerför ravinerna varje år. Engelskmännen byggde sina bosättningar på utschaktade bergsplatåer förstärkta med stenmurar. Husen var oftast en kopia av bungalowen från slättlandet men i sten och trä med sadeltak av korrugerad plåt. Skiffertak är det traditionella sättet i bergen men sällsynt i Mussoorie där alla nya hus har platta gjutna betongtak.

Jag har 45 års perspektiv på Mussoorie och välståndet hade ökat markant. Det fanns inga tiggare, alla barn gick i skola och de flesta såg välnärda ut. Bosättningarna vid Landour basar betraktades som ren slum en gång i tiden men det var ganska välordnade, relativt sett.

Det fanns dock som i alla indiska städer ett växande sopberg. Kloaker, vattenförsörjning och eldistributionen behövde förbättras. Mobiltelefonnätet var otroligt väl utbyggt. Var man och kvinna med någon inkomst bar på en mobiltelefon.

Det var allt från Mussorie. Den 25 april reste jag till Delhi och därefter till Darjeeling.

Darjeeling Express 26-27 april2010

Från Delhi heter tåget Rajdhani Express och fortsätter långt in Assam efter att ha passerat Siliguri som är avstigning för Darjeeling. Sista biten får man ta ett lilleputt tåg som tveksamt kan kallas express då det tar 9 tim att tillryggalägga den 90 km långa sträckan till Darjeeling högt uppe i bergen. Det är en smal korridor mellan Bangladesh, Bhutan, Kina och Nepal som Indien har med den lilla delstaten Sikkim i norr. Åt öster vidgar sig det bördiga Assam med den stora floden Brahmaputra i centrum omringat av delstaterna Arunachal, Nagaland, Manipur, Mizoram Tripura och Meghalaya. Stora problemområden för Indien med uppror, bråk mellan olika folkslag i etniska, religiösa och ekonomiska konflikter. Sedan ligger Kina på lur och gör anspråk på Arunachal. Gränslandet till Burma är starkt kuperad djungel. Nagaland var känt för sina huvudjägare prydda i färggranna fjädrar men de är sällsynta nu. Områdena är under stark utveckling och turismen dit ökar stadigt. Det lär vara mycket vackert. Rajdhani Express är ett dessa fantastiska intercitytåg med full servering ombord precis som på ett flygplan, om man minst har löst en 2 klass sovvagn med AC. Det kostade 266:- för 24 tim resa (180 mil) Hela vagnen är som en kupé, det finns inte mycket till privatliv. Först delades det ut mineralvatten. Lunchen startade med en god soppa, krackers och smör. Därefter en veg eller nonveg indisk måltid med ris, dal, grönsakscurry (eller kycklingcurry), färska grönsaker, pickels (starkt) och två tunnbröd (chapati). Lunchen avslutades med en filbunke och slutligen en glass som efterrätt. Mycket gott med tanke på det osmakliga som flygbolagen presterar. Filbunken kom i en liten lerkruka stor som en kaffekopp väl avkyld. Vid 5-tiden blev det te med tilltugg. Med varmt vatten i en liten termos fick man själv blanda sitt te efter tycke och smak. Kvällsmålet var en upprepning av lunchen med lite variationer. Frukosten bestod av te, omelett, toast, smör och marmelad. Disken plockades bort noggrant och vagnen städades energiskt med jämna mellanrum. Lakan, kuddar och filtar tillhandahölls och man var ganska mätt och belåten när man gick till sängs. Sedan fick man stå ut med allt kackel från övriga passagerare, barnskrik och vilda diskussioner. Att använda hörlurar när man lyssnar på musik är inte indiernas grej liksom. Det kunde bli en ren kakofoni av ljud genom kupén då alla satte på musikspelarna i sina mobiler. Framåt småtimmarna blev det dock släckt och tyst och man vaggades till sömns av tågets rusande genom den platta oändliga Gangesslätten. Någon likhet med Darjeeling Express i filmen med samma namn är det inte. Jag tror att filmen blandar stilar från nuvarande och gamla koloniala vagnar. Men äventyret utvecklades nästan som i filmen. Tåget for konstant i en riktning vid insomnandet men hade vänt riktning på morgonen. Den känslan får man när landskapet rusar förbi i motsatt riktning. Någonstans på en station i Bengalen stannade det för en järnvägsstrejk som varade i 9 tim. Många blev otåliga och hoppade av tåget för att fortsätta med delad taxi eller buss till Nepal. Vagnen var stundtals nästan tom på folk som gått för att höra sig för, titta på strejken eller besöka samhället. När vi väl startade igen gick det långsamt och jag nådde Siliguri 10 tim försenat.

Dagen därpå efter en natt på hotell i Siliguri var jag full av förhoppning att ta mig en tur med lilleputt tåget, eller ”Toy train” som de kallar det, till Darjeeling på 2134 meters höjd. Det var tyvärr inställt på grund av ett ras i bergen så jag fick ta en delad taxi upp istället. Jag blev dock besviken över att den smalspåriga järnvägen för det mesta löpte utmed vägen, innanför eller utanför. Den var dåligt underhållen och löpte rakt igenom centrala bygatorna där det var vansinnigt trångt för bilarna och vid färden upp blev vi stående långa tider i rena trafikstockningar pga vägarbeten. Hur tåget tråcklade sig igenom allt detta är en gåta. Jag som trott att tåget gick i ensamt majestät, slingrande sig mellan de gröna kullarna och teplantagerna med de blånande bergen i bakgrunden för att stundtals göra uppehåll på nätta små stationer i sten dekorerade med blomkrukor. Tåget tar turister på kortare sightseeingturer ut från Darjeeling vilket kanske är mer givande. Det var roligt att studera ångloken på järnvägsstationen i Darjeeling. Där finns också plaketten som deklarerar järnvägen som ett världskulturminne. Hoppas de använder pengarna för att rusta upp spåren och loken. Arbetet med järnvägen startades 1879, började användas 1881 och slutfördes 1920 då den sista ”nedstigningen” till Darjeeling byggdes. Järnvägen passerar alltså sin högsta punkt innan Darjeeling. Inga tunnlar gjordes eftersom man ville behålla utsikten intakt över det fagra landskapet. Innan 1881 brukade en resa från Calcutta till Darjeeling, en sträcka på 67 mil, ta 6 dagar med tåg, färja, oxkärra, hästar och bärare. Spårbredden är c:a 60 cm och ångloken av märket Garret från 1909 har en vikt på 28 ton. Det där med lilleputt är ju relativt.

Darjeelingen 29 april

Tibetanska: ”Dorji” = åska, ”Ling”= plats

Här var vackert när jag blickade mot norr och hade dalgången nedanför mig med alla teplantagerna. Himalayamassiven borde ha synts bortom de blå bergen men det var disigt och molningt. Den ursprungliga koloniala prägeln började snart försvinna bland alla nybyggen. Centrala staden hade blivet en labyrint av slingrande gator, trappor och gångar.  Överallt sålde affärerna ”Pure Darjeeling Tea” och det fick man ju hoppas. Darjeeling är omringat av teplantager.  Men här finns också ett zoo, en botanisk trädgård, militärskolor, polisskolor, internatskolor, tibetanskt center och så  Tenzings hus och bergsklättrarskola. Tenzing Norkey var sherpa och  förste man på  toppen av  Everest 1953.

Darjeeling sägs ha världens finaste te. Självaste stadens namn är synonymt med te. Att göra ett gott te är en konst och nu talar jag inte bara om bryggningen. Engelsmännen smugglade in ett Kinesiskt te som trivdes väldigt bra i bergen och klimatet var perfekt med hög fuktighet och mycket regn. Det tar 8-10 år för busken att bli mogen för skörd. Plockningen sker för hand och de färska löven har 70-80% fuktighet. De torkas lätt så fuktigheten sänks till c:a 40%. Därefter vidtar en speciell rullning av bladen så att man frigör de livgivande safterna och smakerna. Steg 3 är något som kallas fermentering. Bladen ligger på bäddar några cm högt i hög fuktighet. Här utvecklas alla aromatiska ämnen och processen måste avbrytas vid givet tillfälle genom den slutliga torkningen så att fuktigheten ligger runder 2%. Detta är den gamla traditionella metoden och hur rullningen, fermenteringen och sorteringen sker kräver fingertoppskänslighet och näsa. Fermenteringen får inte avbrytas för tidigt eller för sent. Sorteringen sker i olika grader. Hela blad prissättes högst och brutna blad blir billigare. Tedamm är billigast och förekommer i våra tepåsar. De färska översta nyutslagna bladen och blommorna används för att göra den allra dyraste tesorten. Man får då något som ”Super Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe”. Fint te är Golden Flowery Orange Pekoe eller G.F.O.P och då är bladen hela. Sedan kommer de brutna tebladen i olika sorteringar. Golden Broken Orange Pekoe G.B.O.P etc.

Bildserie från Darjeeling, landskap, hus, dimmor, blommor och te.

Sikkim

Pelling 2-4 april

Kungadömet Sikkim anslöt sig 1975 till den indiska unionen av stater och kungen förlorade därmed sin makt. Bilderna visar Sikkim i ett nötskal. Khangchendzonga tornar upp sig till 8585 m höjd, världen tredje högsta topp. Det är den spetsiga toppen på högra sidan i bilden. Landet har haft buddistiska kloster ända sedan 1600-talet. Ett av de äldsta är Pemayangste vars namn betyder ”Perfect Sublime Lutus”. Väggarna invändigt är täckta av målningar med förtjusande skildringar av natur, djur och växter men också skräckinjagande blodtörstiga gudar och gudinnor med otaliga armar och huvuden. En del är olika aspekter av Buddha, mycket är kvarlevor från förbuddistiska läror och hinduism. Längst fram i mittgången fanns en skuptur av Buddha sittande i meditation. Där fanns dom rituella trummorna och sittplatser för munkarna. På övervåningen biblioteket med alla de heliga skrifterna. Längst upp på tredje våningen fanns hela väldsberget skulpterat med i stort sett allt som målningarna skildrar, eremiterna i grottorna, åskviggarna, från naturen där nere till buddisatvas högst upp i otaliga formationer. Entrén till tempelområdet hade ett litet tempel med ett gigantisk bönehjul i mässing. Det gick runt av sig själv med en elektrisk motor och sände bönorna till de högre sfärerna liksom böneflaggorna överallt fladdrande i vinden för bönerna vidare bort över bergen. Runt omkring klostren fanns ”chorten”, gravmonument över betydelsefulla buddister och är en symbol för Buddha.

Vandringen från Yoksum till Dzongri

Yoksum på 1500 m höjd har ett frodigt subtropisk växtliv med lövträd och bambu. Lite högre upp i bergen skymtar barrträden. Jag fångade en intensivt blå fågel med min kamera. Bilderna fick djupa mättade färger i den fuktiga luften. Jag hade en hel dag extra före den gemensamma vandringen till Dzongri. Trekkingarrangören gav mig en guidad tur i omgivning som var historisk mark för bildande av landet Sikkim. Vi besökte trädlunden där heliga lamor från Bhutan, Tibet och Nepal krönte Sikkims första kung 1642. Ett av de äldsta klostren byggdes några hundra meter upp i berget. Vi vandrade förbi en helig sjö med böneflaggor uppsträckta tvärs över ytan. Vid forsarna anlades vattendrivna bönekvarnar i sten och trä som numera stod stilla i brist på underhåll. De flesta turister jag mötte hade vandrat ner från Pelling via den stora heliga sjön Khecheopalri, omgärdad med böneflaggor med en magisk stillhet och frid.

Vi blev sex personer i trekkinggruppen från lika många länder. Jag vandrade med en man från England och en kvinna från Belgien. De tog det väldigt lugnt vilket passade min egen takt. All packning och mat bars av yakarna som snabbt försvann uppåt berget. Första dagens vandring gick genom den tropiska regnskogen med strida forsar som fick korsas via hängbroar. Lianer sträckte sig från trädens grenar långt ner i dalen. Orkidéer, mossor, ormbunkar och andra parasitväxter klängde ymnigt på stammarna. Senare under dagen blev stigningen riktigt besvärlig innan vi sent nådde upp till Tsoka för övernattning. Vi vandrade i en nationalpark som omfattade hela masivet med Kanschendzonga på 8658 m höjd som bara är två hundra meter lägre än Everest. En ogenomtränglig vildmark som några turister en gång på egen hand försökte korsa men de återfanns aldrig. En blick uppåt branterna gjorde det helt förståeligt, de måste ha ramlat ner någonstans, gått vilse, svultit ihjäl eller fallit offer för björnar.

I skymningen utanför våran hydda i Tzoka kunde man se de dramatiska snöbergens toppar lysas upp en kort stund innan mörkret hastigt föll. Vår kock lagade en utmärkt indisk supé med grönsaker och ris. Den lilla byn såg ut som ett nybyggarläger med hastigt uppförda trähus. 

Andra dagens vandring var brantare och svettigare. På 3000 m höjd blev barrskogen tät och blandades med rododenronbuskar som stortrivdes i samma miljö. De sköt upp som ringlande ormar ur de fallna barrträdens stubbar. Efterhand försvann de höga stora barrträden och kvar fanns rhododendron i olika färger och varianter. På den här höjden hade de nått sin fulla blomprakt vid just denna årstid. Vi hade under vandringen upp passerat överblommade områden. Temperaturen hade sjunkit rejält vid ankomsten till Dzongri sent på eftermiddagen. Jag kunde i en handelsbod inhandlade varma stickade vantar och en mössa i jakull. De stod och betade utanför härbärget, alla jakarna som burit vår packning, fridfulla och starka. Våran guide som för det mesta hållit sig undan dök upp vid kvällmåltiden och lovade väcka oss tidigt nästa morgon för en vandring upp till toppen på 4500 m för en vy över Kanchendzonga i soluppgången.

Khangchendzonga

Långsamt, långsamt vandrade vi stigen upp till toppen. Syrebristen ökade hjärtpulsen och törsten fick stillas med vatten. Solen hade precis börja belysa topparna, utsikten var hänförande över dalgångarna till väster och öster om massivet med Kanchendzonga tronande i mitten. Sikten var milslång in i dalgången västerut där sidorna var vackert skålformande efter en inlandsglaciär som smält för länge sedan. Nedanför på de böljande hedarna växte dvärgrododenron och flera trekkingsällskap hade slagit upp sina tältläger bland betande hästar och jakar. Toppen vid Dzongri var överklädd med böneflaggor som alla skulle fotografera med Kanchendzonga i bakgrunden och sällskapet glatt leende i förgrunden, nöjda och glada som i en expedition med bergsbestigare. Längre kom inte jag och några till i sällskapet. De sportiga och vältränade fortsatte dagen därpå till passet Gouchela för närkontakt med massivet. Under vandringen ner till Tzoka stannade jag till i de dimhöljda skogarna på 3500 m höjd, ständigt fuktdrypande, mossbeklädda. Här syntes nästan aldrig solen. Bilderna blev kusliga, suggestiva som om bristen på solljus tagit bort alla färger. Stammarna tecknade sig i en fantastiskt gråskala, tonade bort i fjärran. Det här liknade Fangorns skog i Sagan om ringen där Enterna vandrande, de tänkande urgamla träden.

Bilden av Sikkim kan kompletteras med de ödsliga kalla vidderna och dalgångarna i norr. Rhododendron i 36 olika arter och orchidéer i minst 450.

Till slut den förtjusande röda pandan, symbolen för Sikkim.

Läs en version av resan som dagboksanteckningar Indienresa 2010 Från regnskog till tundra.