Kategorier
Arkitektur Indien Ladakh Landskap Natur

Indien 2015

2 aug – 26 sept

Ladakh

2 augusti 2015
Delhi

Ann och jag har anlänt till Indien. Spännande att möta nya dofter, ljud och människor. Hettan är dock besvärlig och vi har inte mycket energi till att göra något.
Vi hamnade mitt i Delhi med stadens alla ljud utanför hotellet. En konstant konsert hörs utanför av biltutor och bullrande trafik. Resan med flyget hit gick fint med en mellanlandning i Istanbul där det blev förseningar men då hamnade vi inte heller så tidigt på morgonen i Delhi. Vårt fortsatta flyg till Leh om några dagar hade ställts in och vi behövde en ny tid. Efter mycket besvär lyckades vi hitta biljettkontoret för flyget till Leh och fick ändringen av flygtiden bekräftad. Det snabba tunnelbanetåget tog oss sedan in till staden där en motorriksha visade oss vägen till ett hyggligt hotell. Känslan av att vara i Indien är speciell, minnen, språket som sakta kommer tillbaka, attityder och jargongen hos människor. Acklimatisering här några dagar i fuktigen och värmen. Ann är lite chockad, det är hennes första möte med Indien. Kanske ett hotell i ett lugnare område utanför centrum hade varit bättre.
Vi bokade ett hotell i Leh. Vi köpte ett betalkort med surf till mobilen vilket senare visade sig värdelöst då Indien är indelat i olika områden och kortet gällde bara i Delhi! Pengar måste växlas och det fanns bankomater inne i de stora bankpalatsen som lyckligtvis fungerande på en söndag.

3/8
Sightseeing i Delhi med motorriksha och tunnelbana. En mördande motortrafik på gatorna där cyklar nästan är obefintliga numera. Delhi sägs ha världens mest förorenade stadsluft. Olyckligtvmåndag och alla museer hade stängt. Vi kunde dock se det stiliga Yantar Mantar med sina astronomiska instrument i komplexa arkitektoniska former från 1700-talet.

4/8
Ytterligare en dag i Delhi och vi passade på att se Humayun tomb som blev stilbildande för Taj Mahal. Humanyun är dock stramare med mycket röd kalksten och i min mening vackrare arkitektur. Vi tog tunnelbanan ut till Lutus temple och som namnet antyder också liknar en lotusblomma, en näckros som reflekterades i omkringliggande vattendammar. Det är Bahai-rörelsens stiligaste byggnad med ett enormt tomt inre, fritt från dekorationer, för tystnad och meditation

Humayun tomb
Lutus temple

Ladakh
5 augusti 2015
Leh
Vi har anlänt till huvudstaden Leh med flyget från Delhi över det massiva Himalaya. Med halvklart väder i den sena monsunen fick vi glimtar av en dramatiskt skarpskuren terräng.  Mitt i den 3500 m höga breda platta dalen bildad av floden Indus meandringar var det inte svårt för indierna att bygga ett flygfält; nödvändigt som det var vid kriget med Pakistan 1947-49. Bortom Nobra valley inte långt från Ladakh går eldupphörlinjen från 1949 då Indien förlorade stora delar av norra Kashmir till Pakistan. Under 60-talet kapade kineserna åt sig en stor del av de östra provinserna vilket skapade gränskonflikter och krig. Indierna insåg behovet av att öppna området för utveckling, turism och civilisationen för att säkra de känsliga områdena. Området öppnades 1975 och jag var förväntansfull att se det igen efter min vistelse där 1980 som gjorde ett outplånligt intryck och formade mycket av min filosofi och bildvärld sedan dess.
På flygplatsen välkomnas vi i en trevlig vänthall dekorerad av artefakter från buddistklostren. En förbeställd taxi körde oss till ett behagligt gästhus med utsikt över palatset i Leh och Zanskarbergen i fjärran. Det var promenadavstånd till basaren via lummigt inhägnade gångbanor utefter vattendragen. Genom en smal gränd, som vi senare kallade för bagargatan eftersom allt bröd i staden bakades där, kom man ut på det centrala torget. Hela den grönskande Lehdalen norrut har expanderat med stora villor där åkrarna förut sträckte ut sig. En del fält finns kvar där det odlas korn, potatis och ärter. Villorna har grönsaksodlingar på de stora tomterna. Mycket av detta säljer de på marknaden i Leh. De gamla husen av lera byts ut mot betong. Trä finns kvar i dörrar fönster och inredning. Gatorna moderniseras med avlopp och trottoarer. Det byggs överallt. Hotell byggs på åkermarkerna. Boningshusen byggs ut till gästhus. Lehdalen är rik, det är i den delen som välbärgade i Ladakh bor, de som har haft jordar, markägare som antingen sålt allt sitt land till hugade hotellinvesterare eller själva byggt hotell och odlar grönsaker på gården. De fattigare marklösa invånarna bor inne i staden eller har enkla hus i den torra dalen österut.
Solen lyste in på balkongen där vi satt med vår frukost. Nattens kyla ersattes med en brännande sol. Den äldre dottern i huset skötte serveringen. Hon skulle väl egentligen varit i skolan men vi gissade att det var sommarlov. Vi gav oss iväg för en första tur genom staden.
Souvenirbutiker är var och varannan butik med försäljning av nästan allt hantverk som finns från trakten och Indien i övrigt. Tibetanerna har sina marknader och Ladakhborna sina i smala gränder som byggts mellan chorten och manimurar. Restaurangerna har skiftande kvalité, de flesta prisvärda och vi åt gott och mycket. I butikerna kunde man köpa frukt, grönsaker, bröd, yoghurt och kaffe. Utmed trottoaren köpte vi gudomligt goda aprikoser som växer i dalgången. Aprikosmarmelad är en av områdets industriprodukter. Jag har aldrig ätit så god aprikosmarmelad, syrlig med lagom sötma.
Den centrala storgatan med sidogator håller på att ”förskönas” vilket gjorde ett stökigt och kaotiskt intryck. Trottoarkonceptet är obefintligt i indiska städer, här fungerade de någorlunda men det blir en workout med 30 cm höga kanter som knappast är anpassade för handikappade. Tyvärr finns inte mycket kvar av den gamla stadens arkitektur. Det är lite jag känner igen från 1980 då jag besökte Ladakh fem år efter att det öppnats för turister.
Vi vilar och acklimatiserar oss till höjden. En liten vandring uppåt dalen gjorde oss ordentligt andfådda.

Förskönande arbeten på gång. Lejonkungens palats överst och en moské i förgrunden.

En dag ägnade vi oss åt palatset som reser sig över Leh. Det är till stora delar byggt av Sengge Namgyal i början av 1600-talet som också kallades för lejonkungen. Sengge Namgyal var son till en tibetansk kung och en muslimsk prinsessa vars äktenskap var ett led i en fredsprocess med baltiska muslimerna som hade härjat och förstört klostren i Ladakh. Sengge Namgyal lät återuppbygga ett stort antal kloster. Kungariket Ladakh omfattade då en stor del av det västra Tibet inkluderat Zanskar, Lahul och Spiti.
Överallt är palatset och klostret Tsemo synligt högt upp på bergsryggen. Det kungliga palatset som tog sin nuvarande form under 1600-talet övergavs 1846 då dynastin Namgyal förlorade makten. De flyttade till palatset i Stok tvärs över på andra sidan om Indus där ättlingarna fortfarande bor.
Vid mitt besök 1980 kunde man inte gå in i det mycket förfallna palatset i Leh. Det har klarat nederbörden trots att det är byggt av lera, möjligen var det av en god konstruktion. Omfattande renoveringar har gjort det tillgängligt för turister. Smala mörka gångar invändigt leder till stora rum där man ställt ut fotografier över Ladakhs historia. De var dåligt hängda och belysta och med lite eller ingen förtydligande text. Ett rum var fullt med bilder på arkeologiska sevärdheter i Indien. Flera rum med gamla svartvita fotografier från Ladakh visade natur och folkliv men var odaterade och saknade tyvärr information. På toppen av det 9 våningar höga palatset finner man en imponerade vy över dalgångarna öster och norrut från staden. Klostret låg ytterligare en bit upp och klättringen dit blev stekhet. Upp kom vi och tog en fika där med kaffe och kex. Jag stannade kvar för att tecknade klostret medan Ann gick en lättare väg hem för att vila. Jag fortsatte bortom klostret och gick ner till ett fält av chorten jag minns från 1980.  Vandrade tillbaka utmed berget där den gamla bebyggelsen fanns kvar. Ett hus renoverades så att ett moln av damm uppstod då de skovlade ner rester av lerväggarna. Nederbörden har under senare tid gjort att de gamla husen fått fula smutsränder av smält lera utmed de vitkalkade väggarna. Liksom i de flesta tibetanskt influerade områdena bygger man fortfarande med soltorkade lerklossar, fönstren med träram och glas, taket bestående av kraftiga trästockar som belagts med ett tätt lager träpinnar som i sin tur har en beläggning med hårdstampad lera. Husen blir otäta i regnet så man förbättrar taket med cementlager eller plastpresenning. Uppe på taket ligger djurfodret på tork. Förr i tiden hade man kodyngan på tork för eldning. Numera använder de flesta el eller gas men på vissa ställen såg vi högar med soltorkad jak- och kodynga utanför husen.

Tsemo gompa i Leh grundad kring 1430

Idag blev det en lång vandring uppåt i dalen tills åkerfälten började ta slut och de kala bergen tog vid. Endast den brusande forsen med små gräsplättar kring slänterna. Efter vandringen genom det idylliska landskapet med gårdar, fält och stora villor kom jag till en raserad bro över forsen. Den stora översvämningen hade tagit med sig vägen runt om den fasta brokonstruktionen. Nu var forsen normal så det gick att ta sig över med lite besvär. På andra sidan gick jag utmed forsen tills fälten bredde ut sig med kornodlingar. Där hittade jag en skön plats för att göra några teckningar och en akvarell. Myror hälsade på och bland stenarna sprang ödlor med ett rött märke bakom huvudet som en dekoration. Fortsatte för att leta efter en övergång till andra sidan om forsen men den var strid och jag vågade inte hoppa. Fortsatte tills jag fann ytterligare en brokonstruktion som stått emot strömmarna men där vägen efter bron hade kollapsat. Här var jag i utkanterna av Leh. Hittade en by med ett kloster där husen var i gammal traditionell byggnadsstil, det var som om jag var tillbaka i Leh för 35 år sedan bland gränder, manimurar, chorten och bönehjul. 
Chorten: Relikgrav efter en framstående lama. Representerar också en symbolisk bild av Buddha.
Gompa: Tibetanska beteckningen på ett kloster.
Manimur: En mur på vars krön man lägger stentavlor med det heliga mantrat “Om mani padme hum” ingraverat. Det anses som en meriterande handling, förbättring av din karma. 
Bönehjul: Samma mantra som ovan tecknade på papper som läggs i en roterande cylinder. Kan vara från små individuella hjul man svänger med handen till enormt stora påkostade cylindrar i speciella hus där en klocka klingar för varje varv.
Böneflaggor: Samma mantra igen och heliga skrifter tecknat på flaggor i flera färger representerande de 5 elementen, gul-jord, grön-vatten, röd-eld, vit-luft, blå-rymd. Balans mellan dessa färger ger harmoni till omgivningen och hälsa till kropp och sinne.

9/8
Tikhsey
Utflykt till Tikhsey Gompa med lokalbussen. Dalgången med Indusfloden är kraftigt exploaterad med samhällen, militäranläggningar, skolor och småskaliga industrier. Odlingar har brett ut sig mellan bergssluttningarna. Trafiken var intensiv och strax före klostret var vägen översköljd och det blev stockning. Då skymtade klostret högt uppe på klippan som är en utlöpare från Ladakh bergen. Det hade en monumental storlek likt palatset Potala i Lhasa. Svettiga trappsteg i hettan upp till heliga kamrar där de hade middagsbön med rytmiska recitationer ur skrifterna ackompanjerade av trummor, horn, klockor och cymbaler. Allt detta skedde medan turisterna gick omkring och fotograferade helt ogenerade. Vi satt oss ner försiktigt, lyssnande, tittade och stördes av denna ström av turister. Hur mycket måste munkarna ha störts? Kanske utförde de ett skådespel för turisterna för deras inträde och förbättring av klosterkassan. Där finns en kammare med en  15 meter hög förgylld staty av Buddha Maitreya som invigdes av Dalai Lama vid besöket 1970. Längre ner stötte vi på biljettluckan för gompan och betalade där inträdet, vi hade kommit upp bakvägen. De borde sätta restriktioner på turisternas vimsiga kringrännande under bönestunden sade jag till munken som tog betalt. Skenheligt kunde turisterna ena stunden sitta stilla med korslagda ben i meditationsställning och i nästa stund rikta kameran mot näsan på någon novis som slog på de stora trummorna. Munken nickade och skulle fundera över det. 
Buddha Śākyamuni : Den historiska Buddha
Buddha Maitreya: Den kommande Buddha

Thiksey Gompa

Ingången hade souvenirbutik, restaurang, toalett och en stor parkering för alla bilar och bussar. Jag tecknade en del av byggnaden och landskapet i fjärran. Stenöknen som vid närmare granskning faktiskt börjar grönska och blomma. Detta som resultat av de senaste blöta åren. Det kommer torrtider vilket är förhärskande men 4-5 gånger under 1900-talet har det varit ”blöta” perioder. När jag var här 1980 var allt snustorrt. Det enda vatten som fanns var den från glaciärerna och omkring Indus flöde i mitten av dalen som var sparsamt kultiverat. Nu växer det höga träd och åkrarna breder ut sig. 

Ladakh ökenberg

10/8
Mellandag då vi fixade biljett från Leh till Manali den 28 aug. På så sätt fick vi de bästa platserna i minibussen som tar 16 timmar att nå Manali. Det trodde vi då men verkligheten blev en annan. 
Bankautomaterna kunde bara lämna oss 10 000 rupies i taget vilket gjorde växlingen dyr eftersom svenska bankerna tar 40 Kr, c:a 320 rupies i avgift vid varje uttag och vi behövde minst 40 000 rupies. Wifi fungerade dåligt, det gick inte att ladda ner böcker. Mina mail skickades aldrig iväg. 
Dagen avslutades med en promenad uppåt den blomstrande dalgången till den gamla byn vid slutet av odlingarna där det också låg en gompa. Återfärden i solnedgången gav oförglömliga vyer av bergen med det upplysta klostret Tsemo gompa ovanför palatset i Leh.

Tsemo gompa i solnedgången

11/8
Likir
Färden till Likir gick kl 16 så vi hade hela förmiddagen att packa och sitta i gästhusets vardagsrum. Tidigt var vi nere vid bussen för att få sittplats. Vandringen ner till busshållplatsen blev svettig i den flammande solen. Bussfärden medförde lite svalka i vinddraget från fönstret. Vi kom fram till Likir gompa och fick ett underbart rum i ett trevligt gästhus bakom klostret. Här i samhället finns bara en bod för att köpa vatten, juice, kex och mjölk. Grönsaker och frukt borde vi ha köpt med oss men det var för sent påtänkt. Här kommer vi stanna en vecka. Tyst och lugnt, endast den lilla forsens skvalpande ljud hörs genom fönstret och utsikten mot dalen och bergen är strålande.

Likir gompa med Ladakh bergkedja i bakgrunden

12/8 
Besök i klostret som hade ett museum med gamla artefakter, tankas, musikinstrument, lurar av ben och fotografier. En skola för noviser ligger alldeles bredvid. En gigantisk förgylld sittande buddha bakom klostret blickar österut. Vi gick den så kallade “koran”, en vandring medurs runt klostret som munkar företar varje dag.
Dagen avslutades med en lång vandring upp i dalen med pittoreska bondgårdar med terrasserade odlingar. Solen belyste bergen partiellt och skapade spännande former. En bonde bjöd på ärtor som mognat på fälten, de var delikata.

13/8
Vi beslöt oss för att vandra till byn nedanför Likir Gompa och tog med oss kaffe och kex. Våra förhoppningar var att kunna köpa frukt och hitta ett ställe med WiFi. Vandringen ner gav fina vyer över klostret och långt där nere brusade forsen bland odlingar och djurhagar. Kanske vi kunde ta vägen tillbaka genom att följa forsens väg uppåt. Byn Likir visade sig tråkig med bara en butik som inte sålde frukt och grönsaker. Några restauranger med WiFi syntes inte till så vi fortsatte genom byn ner till forsen där vi drack kaffet och åt våra kex. Vid ett hus utmed vägen tvättade man mattor direkt på asfalten och hängde dem på tork i solen. Vi frågade om vägen upp till gompan och blev anvisade en stig vid sidan om huset. Fulla av förhoppning anträdde vi vandringen uppåt. Det växte rikligt med lavendel som vi plockade och samlade i påsar. Ann tänkte använda dem för att göra lavendelolja och vi funderade om de skulle passera tullen på hemresan. Vandringen var underbart vacker utmed bevattningskanaler och genom djurhagar som ständigt bevattnades för att ge ett grönt friskt gräs. Problemen började uppstå då de var inhägnade och vandringen blev besvärligare högre upp. Ett stort stenfält skulle passeras vilket jag enbart tyckte var en rolig utmaning men som Ann var mindre road av och vi fick pausa ofta. Värmen bidrog till besvärligheterna. När vi efter stenpartiet åter hamnade i dödläge i en inhägnad djurhage med en stängd och låst port framför oss tog vi oss till en bro över forsen och vandrade återstående sträckan tillbaka på bilvägen. Från bilvägen kunde vi se att vi varit precis under klostret och hade otur att inte hitta den rätta stigen.

Den lilla byn nedanför Likir

14/8
En fri dag för oss båda och jag har suttit och skrivit dagboken som försummats. Våra magar är dåliga och det beror mycket på den ensidiga kosten. Runt lunch gick vi båda ner till restaurangen bredvid klostret och beställde mycket grönsaker. Det gjorde vi sedan varje dag. Jag satt uppe på taket och tecknade utsikten mot dalgången med de veckade bergen och oaserna med uppodlade fält, bondgårdar och bevattningskanaler. Innan skymningen gav vi oss av på en kvällspromenad i den idylliska bondelandskapet. Passerade gröna saftiga kohagar och gamla hus där kodyngan låg på hög utanför som bränsle för matlagningen. En gammal gumma motade sin ko uppåt stigen och hela familjen var ute och plockade ärtor i fälten. Längre bort upptäckte vi en gammal kvarn som inte var i bruk. Nu när vi visste hur de såg ut upptäckte vi ytterligare en kvarn som var i fullt bruk. De hade en oansenlig form med rundade väggar av sten, en skovel under huset roterade av vattentrycket och kvarnstenar inne i det lilla huset malde. Där stod mjölsäckar och ett fint lager av mjöldamm över golv och stenar. Vi såg en till kvarn längre ner på väg hem, något vi inte lagt märke till under vandringen i förrgår. När man vet börjar man se.

Kanske skulle vi besöka bönestunden imorgon bittida i klostret. Jag gick ner till klostret och frågade en munk vid vattentappen utanför på torget. Man fick inte närvara vid bönestunderna berättade han, de var inte öppna för annat än munkar. De var klokare här än i Thiksey.

15/8
En dag för att teckna, skriva och läsa. Välbehövligt besök på restaurangen för att äta grönsaker som vi saknar i gästhusets utbud. 


16/8
Lång vandring hela dagen. En utflykt så långt vi kunde nå uppåt dalen från 3700m till drygt 4250m där alla träd upphörde att växa. Kvar fanns små plantor och blommor och gräset på ängarna kring forsen där korna betade. Vi såg också en och annan jak. De flesta kor är en blandras mellan jak och låglandsko. Som en uppenbarelse i stenöknen stod Himalayarosens buske med både knoppar, utslagna vackert rosa doftande blommor och vissnande blomblad. Jag plockade de kvarvarande frökapslarna; kanske de kan gro i Sverige. Över 4000 m växte inte Himalayarosen och den fanns inte alls på 3500 m. Stenarna var fläckade av en röd lava som växte i cirklar och intrikata mönster, kommunicerar de kanske med tecken till mänskligheten?

Här hade glaciärälven runnit i årtusenden. Runt dess flöde har de första livstecknen slagit rot, bildat lite mylla och förökat sig. Människorna ledde vatten till torra terrasser och kultiverade jorden med bakterier från djurens och sin egen avföring. Kornet börjar växa. På ängarna betade jakar, getter och får som bidrog med sin spillning till gödsling och bränsle. De gav kött, mjölk, smör, ost och ull till att spinna och väva kläder. Fortfarande lever de av jorden och kretsloppet. Mildare klimat har medfört odling av potatis, morötter, sallad och ärter. Mulltoaletterna är legio och livsviktiga, det bidrar med gödsel för deras grönsaksodlingar. Skördesäsongen är i antågande då kornet ska skördas och tröskas och alla hjälper till. Det males fortfarande i små vattendrivna kvarnar. I Likirdalen var allt så mycket mera i harmoni med naturen till skillnad från Leh.

Där på 4250m höjd fanns bara forsens brus. Flera växtarter nere i dalgången återfanns inte här. Den sista bebyggelsen med terrassodlingar hade vi lämnat. Ännu var det tusen meter kvar till bergstopparna med lite kvarvarande snö. Vi fick en lätt yrsel av syrebristen. Vandringen neråt var behaglig och ren njutning. I eftermiddagssolen blev bergen dramatiska och långt bort över bergen till Zanskar låg ett oväder. En herde vallade en flock getter med livliga små killingar som djärvt prövade på hopp mellan stenar och avsatser. 

17/8
Mellandag då vi vilar. Ann blev dålig under natten och kräktes. Hon vilar och försöker återhämta sig. Framåt kvällen måste vi packa för morgondagens resa till Lamayuru.

Lamayuru

18/8
Lamayuru
Tidigt upp med frukost som värdinnan vänligen iordningställt. Vi gick ner till klostret där bussen snart kom för att hämta folk uppe i dalen. Vi fick god plats och kunde betrakta lokalbefolkningen som snart fyllde upp bussen. Alla kände alla och man hjälptes åt med bagage och gods. Bussen är livlinan för de flesta, det är kontakten med huvudstaden Leh och världen, som det var en gång på landsbygden i Sverige. Det skulle lastas en stor trästock på taket vid ett ställe och på ett annat ställe flera höbalar som foder åt kor. Vi skulle bara till vägskälet vid den stora huvudvägen för att fånga bussen till Lamayuru och behövde inte betala något. 
I väntan på bussen som skulle komma om två timmar tog vi kaffe. Vi fick lift med en bil som visade sig vara en taxi och den tog rejält betalt i slutändan. Fort kom vi fram till Kalchi som ligger en halvtimmes färd från Lamayuru. I en underbar restaurang bakom huvudgatan åt vi lite pakora med lassi. Borden var placerade under aprikosträden med mogna frukter som vi trakterades helt gratis.
Vi kom lagom på bussen till Lamayuru efter lunchen och den färden gick brant uppåt genom ett fantastiskt bergslandskap. Vid framkomsten stod en vänlig kvinna utanför bussen och ledde oss till sitt gästhus där vi fick ett rum på taket intill en stor terrass. Skönt att komma till ett rum med toalett, badrum och även ett normalt möblemang med stol och bord. Rummet i Likir var charmigt men mycket spartanskt.
En promenad på eftermiddagen runt klostret och besök i bönesalarna. Ett gammalt fint kloster med mystik och anor. Anlades omkring 1000-talet och var först säte för den förbuddistiska bonkulturen. Många hus höll på att renoveras runt omkring den centrala kärnan. Högt uppe på vittrade grusstoder hade klostret vuxit från några eremitgrottor till ståtliga byggnader med intrikata gångar och en stor samling chorten som omgärdades av bönehjul.
Kvällssolen skulpterade landskapet när vi begav oss ner till gästhuset igen.
Bon: Namn på den tidiga tibetanska religionen med inslag av animism och shamanism innan buddismens seger. Bon utvecklades till en tibetanbuddistisk gren som fortfarande är livlig.

19/8
En dag för oss själva. Förmiddagen försvinner med tvätt, läsning, skriveri och slummer. Gav mig efter lunch ut för att teckna byn och landskapet. Stora delar av den gamla byn är obebodd, raserad och verkar hopplöst förlorad. Den gamla tekniken att bygga i hårdstampad lera har lämnat kvar smältande väggar och raserade tak vid monsunens härjningar i klimatförändringens tid. Här och där var dock boningshusen intakta. Turisterna kommer i skaror där man sitter och tecknar. En trettonårig buddistnovis ställde mig de vanliga frågorna om var jag kom ifrån och vart jag skulle. Pojkens far arbetade som rörmokare och de hade bondgård på landet där farmor jobbade. En syster läste i byn Wanla som också har ett kloster. Han var sonen som skulle bli munk, ville han bli det? Jag fick aldrig något svar, frågan kanske var svår för honom. Vart ville han helst resa om han hade pengar? Han hade inget annat svar än Leh. Skolan var slut för dagen, han gick en kora runt stuporna och skulle sedan leka med sina kamrater. 

Lavendeldalen

20/8
Efter lite morgonsysslor började vi vandra upp till klostret Athite. Stigen gick först förbi ett antal chorten och manimurar. Sedan genom en dalgång med en brusande fors mellan ängar av lavendelblommor och höga grusstoder utmejslade av vatten och tidens tand. Sedan tappade vi stigen och allt gick brant uppåt mot huvudvägen. Ann ville inte följa med längre utan vände för att plocka lavendel och njuta av naturen. Jag kämpande mig upp till motorvägen där det var ytterligare 2 km för avtagsvägen till Athite. Vyerna var granna över bergen i eftermiddagssolen. Ibland mjukt skulpterade, blandat med spetsiga skapt utmejslade bergskedjor. Vid vägskälet upplyste en skylt att det var 3 km till klostret, rakt uppåt till 3700m, en stigning totalt från Lamayuru på 700 m. Jag tog en del genvägar som förkortade serpentinvägens långa svängar. Högre upp blev vyerna vidare och Himalaya visade sin oändlighet. Klostret skulle renoveras och var en byggarbetsplats. I en liten by nedanför klostret livnärde man sig av fårskötsel och terrassodling. Sent blev det så jag hann inte med att se klostrets heliga rum utan skyndade tillbaka ner till Lamayuru innan mörkret föll. Genomsvett tog jag en dusch före middagen.

Lamayurus leravlagringar

21/8
Idag skulle vi vandra leden mot Wanla som går över ett pass på 3700 m. Det började dåligt med att vi inte hittade infarten till leden från huvudvägen. Vi hamnade långt bort där turister fotograferade de unika leravlagringarna som gör Lamayuru så berömt. På vägen tillbaka chansade vi på en stig vilket var rätt och vi kom upp på leden. Uppför gick det med många märkliga bergsformationer och bergarter. Vid en delning av stigen fick vi chansa igen och kom lyckligtvis åt rätt håll genom en ravin som smältvatten och vårfloderna bildat genom grusavlagringar. Från passet fick vi en fantastisk vy både åt Wanla och över dalgången vi passerat. Vi såg ett rikt fågelliv i dalgången som grönskade långt uppåt bergssluttningarna men inga träd växte så här högt upp. Man förväntade sig hjordar av får och getter men det fanns inget, bara vinden och ljudet av fåglar.

Utsikten från toppen av passet på leden mot Wanla

22/8
En mellandag då vi vilar. Ann mår inte så bra. Tvättade kläder, gick ut och tecknade lite och sedan tid för att packa. Kvällsmåltid som var god men innehöll något som Ann inte tålde. Under natten blev hon dålig i magen, kräktes och mådde illa. Jag sov som en stock men husvärdinnan hjälpte henne med ljus och rengöring. 

23/8 
Jag hade frukost och Ann orkade bara en kopp te. En sista packning innan resan till Leh. Vi betalade och tackade för oss, speciellt för all hjälp under natten. Vi fick vänta en timme nere vid vägen på bussen Kargil-Leh. Den hade gott om sittplatser och jag hivade upp min ryggsäck på taket och spände fast den. En halvtimme senare blev det lunchpaus i Kalchi där aprikosträden dignar av frukter. Vi köpte en påse färska aprikoser och en påse torkade. Ann somnade under färden men jag var klarvaken hela tiden igenom det dramatiska bergslandskapet. I Leh framåt halv två gick vi uppåt Old Manali Road och spanade efter hotell. Det finns så många. Mycket listigt pekade en hotellscout åt fel håll när vi frågade efter ett känt hotell vi visste om. Det var förstås en återvändsgränd med fullbokade gästhus men scoutens hotell hade lediga rum. Trötta på att släpa packning tog vi in där till ett hyggligt pris. Så kan det gå.
Vi gick till en researrangör som gav oss ett bra bra pris för två dagars utflykt till Nobra valley. En lite lyxig utflykt med bil och chaufför till den natursköna dalen som vi tyckte var spännande.
Vi gick inte ut för att äta, Ann ville vara försiktig. Vi köpte hem lite bröd och pålägg, te och juice, frukt och vatten. Utanför hotellfönstret var äppelträdets grenar fulla av små goda äpplen som lätt kunde plockas.

24/8
Frukost på hotellet och sedan en tur bland stånden i tibetanmarknaden. Massor av hantverk, dåligt och fult, vackert och fin kvalité. Ädelstenar, mässingsgjutna dorje, klockor, cymbaler och sjungande skålar. Jag köpte ett par cymbaler som klingade fint.
Kaffet på Franska bageriet var blaskigt. Ann köpte några fina örhängen. Jag försökte surfa på internetkaféet men nådde inga resultat. Internet är uruselt överallt, lika dåligt på hotellet. 
Hos researrangören fick vi vår inner line permit till Nubra valley och våra pass. Kl 8 i morgon bitti bär det iväg. 
Inner line permit: tillstånd man som turist måste ha för att besöka platser nära pakistanska och kinesiska gränsen.

En tillbaka blick från Kardung La passet över Lehdalen och Zanskarbergen

25/8
Nubra Valley
Färden till Nubra valley gick över Kardung La passet på 5600m, vilket är ett av de högsta vägpassen i världen. En slingrande serpentinväg som både före och efter passet var bedrövligt dålig, det kan knappast kallas en farbar väg. Bilen fick gå enormt sakta och vi skakades om i sätena av alla stenbumlingar på vägen. Allt kompenserades av spännande bergsformationer, fantastiska vyer över Himalaya, vida dalgångar med terrassodlingar, branta raviner utmejslade av vatten, torra ökenberg i skiftande färger. Nubra valley genomflyts av den mäktiga floden Shyok som genom årtusenden skapat en vidsträckt plan flodbädd som delvis är uppodlad, delvis är ökensand med dynor. Hela dalen öppnade sig som ett panorama när bilen svängde ut högt uppe på berget. Kamelkaravaner drog fram utmed dalen och korsade stora sanddynor, utlöpare från den berömda sidenvägen. Vid närmare betraktelse bestod “kamelkaravanerna” av glada turister som lokalbefolkningen ledde runt. 

Nubra valley

I Diskit besökte vi klostret högt uppe på en klippa som stupade ner i en flodravin. Spännande läge minsann med trånga vindlande gränder och trappsteg uppåt till bönehallarna. I ett liten kapell renoverades väggmålningarna av en grupp tjeckiska konservatorer.
Vi fortsatte sent på eftermiddagen till byn Hunder där vi fick ett förtjusande trevligt gästhus mitt i en underbar trädgård med fruktträd, blommor och grönsaksodlingar. Rummet var behagligt och i den stilla lantliga miljön sov vi gott.

Diskit gompa

26/8
Nästa morgon vandrade vi upp i den lummiga byn med otaliga vattendrag, fruktodlingar, grönsaksland och blomplanteringar till något som liknade en bönehall. Hela byn består av en mängd gästhus och bondgårdar. Längre upp gick stigen vid sidan av chorten som bildade en trevlig park med brusande vattendrag. Eremitgrottor syntes högt uppe på klipporna. Vi gick runt en manimur med rikligt utmejslade stentavlor. 
Mitt på dagen for vi tillbaka i det fantastiska landskapet. Dorje, vår chaufför körde säkert men lite för fort. Flera stopp blev det på grund av vägarbeten i en otroligt tät trafik. Massor av turister på tungt lastade motorcyklar syntes utmed vägen. Det måste vara livsfarligt. I bilen fanns ändå en erfaren chaufför, vad hade dessa motorcyklister för erfarenhet av vägen? 

Övernattningställe i Hunder, Nubra Valey

27/8
Leh – Manali
Förberedelser inför resan till Manali genom Zanskars höga pass. Vi fick gå och vänta på att resekontoret skulle öppna eftersom alla butiker och affärer hade ”sovmorgon” fram till kl. 13 just denna dag, förmodligen en dag i månaden, sista torsdagen eller något sådant.
Vi tog lunch i väntan på agenten som var senare än de andra på att vakna. Han upplyste oss om att bussen inte blivit full och skulle avgå ett dygn senare. Vi blev upprörda eftersom vi checkat ut och även bokat och betalat ett rum i Manali. Han skulle ordna något annat. Till slut fick vi framsätet i en jeep vars säten tyvärr var mycket trängre än en buss, men vad ska man göra? Till råga på allt blev sätena lite dyrare i jeepen. Förargade blev vi eftersom vi betalat biljetten 20 dagar i förväg i förhoppningen om att få framsäten i en skön och bred minibuss. Han hade uppenbarligen inte planerat in vår resa i god tid innan. Naturligtvis gick det många minibussar till Manali just denna natt, det kunde vi lätt se.
Vi fördrev dagen på olika kaféer innan vi hämtade vårt bagage på hotellet och gick ner till resekontoret. Den planerade avgången kl 21 blev försenad eftersom det fanns lediga säten kvar. Vi väntade ytterligare någon timme och fick sedan skjuts ner till jeepen där vårat bagage packades på taket. I den mörka jeepen satt vi och väntade på de övriga passagerarna. Vildhundarna grälade, längre bort höll de på att laga en buss, dunkande musik kom från något håll, sällskap hade vi med stjärnorna och den klara månen. Kl 23 började passagerare anlända och strax efter halv tolv kom vi iväg. Ytterligare passagerare plockades upp under vägen ut från Leh. I den mörka natten rullade vi med hög hastighet genom Leh-dalen, ingen trafik att tala om, det var idealiskt att resa här på natten, framlyktorna lyste upp den mystiska omgivningen med chorten och muromgärdade odlingarna. Innan vi skulle lämna Leh-dalen fastnade vi i en poliskontroll. Våra pass kontrollerades men de ville också kontrollera indierna som fanns med i bussen och vi var tvungna att invänta andra fordon från Leh, varför fick vi ingen vettig förklaring på. En och halv timme senare kom vi dock iväg. Vår chaufför var mycket skicklig och jag har aldrig känt mig så trygg trots att vägen var både farlig och dålig. Han kände vägens alla stenar, gropar, kurvor och raksträckor. Först vid sextiden på morgonen började omgivningen synas och vi njöt av ett mycket dramatiskt surrealistiskt bergslandskap. Det högsta passet passerades på 5400 m varefter vi var inne i Zanskar. 

Någonstans i Zanskar på Leh – Manali vägen

Vidunderligt sköna långa dalgångar med fantastiska bergsformationer. Vi stannade för frukost vid nio-tiden och lunch mitt på dagen. Då var vi redan i Lahul och hade bara Rothang passet kvar innan Manali. Det passet brukar alltid vara besvärligt och även denna gång hade vägen förstörts mycket av monsunen. Snart var vi inne i den gröna Kullu-dalen och rullade in i Manali vid fyra-tiden på eftermiddagen. Vår skickliga chaufför lyckades ta oss till Manali på 14 timmar trots strulet med nattens poliskontroll. Här har vi ett fint boende med bergsutsikt och skön temperatur i luften.

Manali

30/8
Manali
Vi hittade ett förtjusande guesthouse vid forsen bakom det hus jag bodde i 1987. Man hör forsens brus hela tiden och trädgården är full av äppelträd som vi fritt kan plocka. Bergsutsikt, skönt väder och ett bra rum med kök. Vi handlade grönsaker, bröd och ost i basaren. Det finns gott om stigar och vandringsleder i omgivningen. Ett charmigt ställe som vi tänker stanna en vecka på.

31/8
Avslappnad morgon, läsning, lite tecknande, skrivande och en kaffe. På eftermiddagen en promenad uppför berget som blev väldigt besvärlig så det blev en mer horisontell led utmed dalen. Vandring på stigen till en äppelträdlund. Plockade med mig några äpplen och vände åter till hotellet. Kvällen hade börjat klarna efter dimmor och regn på eftermiddagen. Solen kastade sina strålar på bergen mittemot och molnen lystes upp. Natten blev klar och morgonen därpå strålande vacker som varje morgon tycks bli här. Cikadorna filar intensivt i skymningen och startar även upp i gryningen med sin kör. 

3/9
Några stilla dagar i Manali har förflutit. Några utflykter med vandringar i bergen har vi gjort. Igår en lång vandring uppåt dalgången med Beas-flodens brus i öronen. En skön första del utmed den lummiga flodbädden. Ett spektakulärt modernt hus var byggt på en klippa. Längre bort en trevlig by med den gamla arkitekturen intakt men många nya i betong var under byggnad. Barnen klädda i sin uniformer kom tillbaka från byn på andra sidan forsen där skolan låg. Alla barn här gick i skola.

Vi korsade forsen över några enkla brokonstruktioner och var uppe på den hårt trafikerade leden till Manali. I detta naturfagra område blir trafiken och stanken från skiten utmed vägen helt beklämmande. Vi letade efter en väg upp till Vashisht som är den andra delen av de hippa nästena här i dalen. Mycket riktigt var den nedlusad med turister, gästhus och kaféer. Med det kommer klädbutiker, souvenirbutiker, uthyrningsställen för motorcyklar, yoga, aurovedic yoga, tibetanbuddism och allt annat utbud. Vi köpte yakost vid ett torg där västerlänningar satt vid kaféerna och tände på. Kvällen hann mörkna innan vi nådde Manali. Där handlade Ann kläder i den kooperativa butiken för lokalt hantverk. Jag hämtade ut tågbiljetten från Dehradun till Delhi och upptäckte långt senare en avgift till resebyrån på närmare 45 % av biljettpriset! Surt men biljetten var ändå billig. 
I natten var stigen genom naturparken upp till gamla Manali stängd så vi fick tampas med bilarna på den smala hårt trafikerade vägen vid sidan om. Risken för att bli överkörd var överhängande så vi viftade med våra ficklampor för säkerhet skull. Väl hemma åt vi lite smörgås med yakost och slocknade framåt tio-tiden.
I morgon blir det en tidig uppstigning och vandring inåt i dalgångens stora naturskyddsområde.

5/9
Gårdagens tur gick uppför dalen bredvid en strid fors som djupt grävt sig ner och bildat branta sidor. En vandringsled hade skapats genom naturskyddsområdet som flitigt utnyttjades av lokalbefolkningen för att samla hö och valla kor. Leden gick brant uppåt hela tiden, klängde utmed den branta bergväggen, full av växtlighet, stora barrträd, högresta och omfattande som sköt upp till tio meters höjd. Vi såg hur träden sprängt klipporna som visade stora sprickor. Kring stigen fanns ett ymnigt växtliv där korna betade helt orädda för de branta sluttningarna. Långt borta skymtade trädgränsen och alpsluttningarna upp mot barmark och den eviga snön. Kanske kunde man nå trädgränsen på en dagsutflykt? Vi var dock trötta och vände tillbaka. Nedfärden gick snabbare och vi tog oss en efterlängtad kvällsmåltid hemma på balkongen med stjärnorna som började tändas över bergen. 

6/9
Idag skulle vi äta middag på en av byns restauranger och trevade oss fram till en rätt så bekvämt och trevligt ställe. Ljudnivån på den dåligt valda musiken var dock för hög och sänktes ej när vi klagade. Vi gick till ett lugnare ställe en våning upp med utsikt över gatan. Ljudet från gatan var tolerabelt men vi hamnade bredvid en restaurang med musikalisk live-framträdande från en lokal begåvning vilket blev nära på outhärdligt. Vi orkade dock inte flytta på oss utan beställde en indisk thali i den för övrigt helt tomma restaurangen. Var vi de första och enda gästerna idag? Kan de servera något ätbart? Vi fick vår lassi och väntade länge på thalin. Det tunna krispiga papelbrödet smakade bra men curryrätten och den röda linsgrytan var nästan helt okryddad. Jag började argumenterade med kyparen att den var smaklös, varför var den det, kunde de inte laga indisk mat, den smakade ju inget? Snart började jag skälla på hindi. Vi behövde inte betala för thalin. Notan begränsades till lassin, teet och grönsalladen. Vi sneddade över till restaurangen på andra sidan gatan och beställde där en fiskthali och en kycklingthali. Dessa var nästan kryddlösa de också. Vi suckade över att allt var anpassat för den västerländska gomen, lite kryddor och ingen chili. Det blev inga fler restaurangbesök med indisk mat här i Manali.

8/9
Resan från Manali till Dehradun
Tidigt upp för att ta oss till busstationen. Våra biljetter var redan köpta och det gällde att hitta bussen. Vi kom på en mycket sliten “Deluxe Bus Coach” med ett fåtal passagerare som bara gick till Kullu för att där ersättas av annan direktbuss till Chandigarh. Vägen kändes lång hela dagen genom ett oändligt bergslandskap som blev lägre och plattare mot kvällen. Vyerna var stiliga upp mot bergen där vi kommit ifrån. Chandigarh planerades av Le Corbusier och byggdes redan på 50-talet för att bli huvudstad i Punjab-Haryana. Det hade vi väldigt lite glädje av när vi kom till busstationen sent på kvällen. Vi beslöt oss för att resa vidare direkt till Dehradun. Besvärligt som det är att hitta ett hotell i rätt prisklass, släpa på packning, konfronteras med påträngande “hjälpsamma” bärare och en taxi som ska leda oss till “rätt ställe”. Vi skulle ändå direkt vidare nästa dag. Vi kom knappt iväg från stationen med bussen då en passagerare med uppenbara drogproblem inte hade köpt biljett men ändå skulle med. Chauffören ilsknade till och vägrade köra men på något sätt ordnade det sig i slutändan. Den påverkade mannen fick stiga av och vi kom iväg. Mitt i natten kom vi fram och lyckades hitta ett hotell i centrala Dehradun. Kl 3 på natten var Dehradun en av de spöklikaste städer jag någonsin åkt igenom, kusligt deprimerande.

10/9
Mussoorie
Vi ligger stilla i Mussoorie. På altanen till hotellet Devdar Woods susar en stilla vind, molnen skymmer bergens sidor, löser upp dom för att i nästa stund visa trädens konturer mot det vita i olika schatteringar. Solen skänker ibland sina värmande strålar men oftast drar den fuktiga vinden med sig dimslöjorna, man ömsom svettas, ömsom fryser. Bergens ljud når öronen, en ensam flöjtton, skallrande koskällor, apornas rasslande i träden, fåglar som kuttrar, höga ljud av syrsor. 
Vi gjorde utflykter i bergen. Besökte det sköna Dhanaulti och shoppade hemvävt naturfärgat hos Himalayan weavers.

En hel dag gick vi runt i naturreservatet Jabarkhet i närheten av Mussooie. Här fanns en fantastisk biodiversitet. Floran var riklig så här strax efter monsunen. Bland däggdjur har man registrerat bl.a. leopard, rådjur, goral, gulstrupig mård, leopardkatt, svartbjörn, piggsvin, vildsvin och sambarhjort. Efter vandringen fick vi sätta oss ner och blocka bort blodiglar som snabbt hade lyckats suga sig fast och skapa blodiga sår på benen. Se mer här  http://www.jabarkhetnature.com/

Naturreservatet Jabarkhet

Det är drygt en vecka kvar innan hemresan, Vandringar i bergen, botaniserande bland växter, akvareller av moln, teckningar av bergen. Långt bortom molnen ligger de skarptecknande bergen, utan växtlighet, majestätiska, högresta, branta med evig snö och tundra. En oändlig värd av branter, sluttningar, höjder och dalar. 
Här i närheten finns molnen, träden, skogsranden, enstaka vyer av dalens byar och terrassodlingar som skymtar mellan molnen. 


Vår Indienfärd slutade med den bekväma tågresan till Delhi och två nätter där i ett lugnt och fridfullt område. En verklig kontrast till det hotell vi kom till i början av resan. Indien har ljuvliga ställen, vacker natur, väldoftande smakrik mat, goda frukter och färgstark kultur men också fruktansvärda områden med kaos, misär och föroreningar.  Som turist får man vara beredd på lite av varje och de flesta känner att de vill tillbaka, vi också men kanske först efter några år.

Davey Hammarsten som reste tillsammans med Ann Löwenstein

Det finns mycket mer att berätta från Mussoorie, min födelseort med uppväxt och skolgång. Men jag jag får återkomma med mina memoarer. Lite mer finns att läsa i “Chakra” en reseskildring från 2011 som finns att ladda ner här. Mussoorie finns också med i reseskildringarna Indien 2008 och Indien 2010

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *