22-25 september 2008
Ljuvliga Udaipur, något av vad jag förväntat mig men det var mer, det milda ljuset, färgerna och behagliga livet. Det sagolika dras ner lite av smutsen, dammet och vanvården. Sjön är övergödd, det växer friskt på ytan eller sjukt mycket. Troligen går mycket avlopp fortfarande direkt ut i sjön. Fattigdom, slumområden men också välstånd, rika basarer och turism. Men är man van vid Indien är det bättre här än på många andra håll.
Efter en natts resa från Delhi var jag långt ner i södra Rajastan. Udaipur ligger utmed några sjöar som delvis är naturliga men som också utvidgats genom tiderna av maharajorna, de stora kungarna, som ville öka sin prestige och positiva eftermäle. Flera palats anlades utmed sjön och på öar. Det stora palatset i gamla staden reser sig som en dröm utmed sjöns stränder, nästan svävande i luften. Mitt i sjön i vitt ligger det gamla Lake Palace, numera ombyggt till ett lyxhotell, lyxigare än de lyxigaste. Jag hade ett rum på Dream Heaven Guest House med en enastående vy över sjön och palatsen. Det var något billigare än Lake Palace.
Eftermiddagssolen är milt pastellfärgad. Mängder av fåglar och trollsländor i luften. Ljud hörs från stadens gränder. Skolbarnen klädda i sina uniformer är på väg hem. Några kvinnor tjattrar och bråkar under min balkong. Båtar styr ut på sjön med turister för att se palatset utmed vattnet färgas gyllene av solens sista strålar.
En något sur hotellägare sitter på altanen och tittar ut över sjön, pratar med personalen ibland, gör inget i övrigt. Fåglar flyger förbi i flockar. Husen speglar sig fläckvis i sjön där det inte växer alger. Fridfullheten breder ut sig. Kvällen blir magisk när alla ljusen tänder upp palatsen och torgen som speglar sig i vattnet. Böneklockor från hindutempel blandas med utroparna från minareterna. På torget leker barn, jagar varandra bland flaxande duvor. Timmarna går under stjärnorna som tänds. Sitter bara här och är.
Drömmer mest hela natten som om djupsömnen inte fanns. Vaknar till bönutroparna och barnens rop och lek. Fåglarna kvittrar. Torget på andra sidan viken är full av dem. De flyger i svärmar, flockvis, gör eleganta gemensamma svängar över vattnet och landar vid strandkanten eller i ett träd. Kvinnorna sköljer ut kläder i vattnet nere vid trappornas slut.
Jag vandrade genom gamla staden för att hitta en bank. Här är ett liv präglat av turism. Men mellan suverniraffärerna och handicraftemporierna finns de vanliga sötsaksbutikerna, grönsakshandlarna och hushållsaffärerna. Ett vitalt och energiskt liv med alla överlevnadskonster. Detta lilla universum av köp, sälj, bygg, tillverka, laga. Plåtslagare, snickare, motorcykelverkstäder och bilverkstäder. Alla dessa affärer, blomstrande, mindre blomstrande och några på gränsen till förfall. Småskalighet, inriktning på en produkt eller butiker med nästan allt i en salig röra.
Han i hörnet som sålde fantastiskt goda samosas. En enkel vegetarisk fyllning, kryddig, vällagad, välfriterad. Serverades med lite sötsur sås, otroligt gott. Godare lunch kunde jag inte hitta. Återkom varje dag till samma ställe.
Att växla 100 dollar på en bank innebär att först hitta fönstret eller rummet där växlingen ska ske. Efter lite flackande och irrande i den livligt befolkade entrégången pekade en vänlig man mot övervåningen. Där kom jag till ett svalt rum med diskar och bord, datorer och massa papper. Tvärs över den glasade korridoren jag kommit från skymtade mängder av stora datorstativ, terminaler och monitorer. Jag lämnade fram 100 dollar och mitt pass med full förtröstan. Det förflöt en stund med registrering i en dator, anteckningar gjordes i en liggare och ett papper skrevs för utlämningsdisken. På dess baksida fick jag skriva namn, hotell och hemadress samt en namnteckning. Med denna lapp i handen skulle jag till fönster 16 i bottenvåningen, till en cashier för att få ut pengarna i rupees. En kvinna log medlidande och tog hand om lappen och sade att hon skulle visa mig. Det var tur för jag skulle aldrig hittat med alla nummer skrivna på hindi. Efter ytterligare en namnteckning på papperet, som bevis på att jag var jag och inte någon annan som råkat hitta lappen, fick jag ut mina pengar.
Det finns alltid en önskan hos turisten att vara nära folket, det där att smälta in. Som västerlänning är man numera inte en kuriositet som alla vill se utan bara en påpassad presumtiv köpare. Kan man språket är redan det en bra start för prutandet men ger inte alltid ett önskat resultat. Folket börjar bli modernt och alla med inkomster bär på en mobiltelefon. Två kvinnor med en skoter. Den hade kickstart vilket inte var ett problem för den ene och den andra hoppade upp där bak. Klädseln var elegant sari.
Dessa gamla tygstycken är så vackert broderade, färgerna naturliga och mönstret så varierat, från abstrakt till figurativt. Man vet dock inte alltid vad som är tillrättalagt för turisterna och vad som är äkta gammalt hantverk. Det går att bleka färger och patinera ytor. Blev förtjust i ett hängande snöre med träkulor där små fåglar i tyg var uppträdda med jämna mellanrum. Livfullt och dekorativt där flera stycken kunde bilda en jalusi. Någon påhittig hantverkare hade trätt upp små kameler istället vilket inte kändes så äkta.
Köpte färggranna armringar, broderade små väskor, lakan med tryckta mönster, leksaker, handbundna skissblock, parfymer och tvålar.
Mannen vars affär man kunde köpa som den var. Det var rörande enkla saker, inga antikviteter, bara banala enkla ting, hantverk, det mesta i trä, sten och tyg. Leksaksbilar i trä, mortlar i marmor, grova former, ingen sofistikationer, därav charmen.
Sov bättre inatt, känner mig utsövd. Kom tidigt iväg till palatset för en rundtur. Funderade över om palatset ser större ut än det är. Den släta höga murytan avslutas med utskjutande balkonger, inre gårdar och tornrum. Där inne fanns en fantastisk labyrint av gångar som användes av tjänarna för att snabbt kunna dyka upp var som helst och stå till tjänst. Maharajan hade bredare väg upp till lustgårdarna, pelarsalarna, takterrasserna, de inglasade balkongerna och tornrummen med utsikt åt alla väderstreck. Spegelförsedda gemak, mosaik i sten, glas, pärlemor och handmålat kakel.
Rum med miniatyrmålningar som till storleken inte blev så mycket ”miniatyrer” på 100 x 150 cm men stilen var liten med fin pensel. Hela rum med väggmålningar med ett myller av hus, människor, djur och händelser som skildrar livet i palatset, maharajans deltagande i fester, spelande polo, jagande tigrar, rådjur, vildsvin, leoparder och björnar. Målningarna berättade oftast hela jaktförloppet i en bild. Först hur jaktsällskapet med hundar föste tigern mot bakhållet där maharajan satt gömd i en kamouflerad koja för att skjuta den. En målning visar att den blev skadeskjuten, fick ett dödligt sår som lämnar blodspår i marken. Tigern jagas in i en ravin där den slutligen dödas av jaktsällskapet med spjut och svärd.
Gemak med divaner, hängande sängar, troner med sidenkuddar i granna färger. Ångdrivna fläktar! Kanske mer som status. Det fanns nog tillräckligt med tjänare till att fläkta kungen sval.
Mycket marmor, ljus rosa kalksten, mosaikpelare, fönster med stenornament och hela gallerverk i sten utmejslade i sirliga mönster.
Den sista maharajan och maharanin var bosatta i ett hörn av palatset. Det verkar som om palatset utökades hela tiden och växte och varje maharaja lade ytterligare en balkong eller torn till det redan enorma palaset. Dynastin Mervar från 700-talet, den äldsta i världshistorien. Den överlevde för sin folklighet och givmildhet. Vid varje kröning fylldes ett kar i marmor med 100 000 silvermynt där en fjärdedel gavs till palatsets tjänarna och resten distribuerades till de fattiga i staden. Mängder av festivaler året runt gav inte grogrund för några folkliga uppror.
Allt är reflexer, vi är inget. Vi reflekterar syner, händelser och egenskaper. Jag har förvärvat kunskap, praktiserat och har vissa färdigheter. Men det måste hållas igång, utövas, förmedlas, talas, skrivas, tecknas, diskuteras och levas. Kan aldrig vila på kunskapslagren, kan inte lagra, kan inte hålla inne, måste reflektera med sången, dansen, målandet. Umgänget ger förmågan att umgås, konsten att umgås och mötas i ett samtal. Människan är allt och inget. Människan är som gräset men också som universium. Dessa 400 000 människor i Udaipur, interaktiva, ett ljudande liv, sammanhang, sammanställningar, sociala band, beroendeförhållanden, livsyttringar, möten.
Blicken hos en desperat människa, den fattige och sjukes blick, oemotståndlig, man bara ger. Den beräknande och krävande blicken, man drar sig undan, håller inne.
Udaipur har ett av Asiens bästa observatorier för att studera solen. Kanske lyser solen extra mycket här. Man anordnade Udaipur Solar Race. Soldrivna fordon från hela världen deltog i en tävling. I palatset fanns en utställning med bilder på de uppfinningsrika farkosterna.
En het morgon, den sista i Udaipur som jag gärna återvänder till. Den vänliga atmosfären, de färggranna basarerna och romantiska vyerna. Vitaliteten och energin. Ett fredligt ställe, jag återvänder gärna.
Ladda ner resan till Udaipur som PDF